Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1924 kl. V» 11 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till förordning om vissa ändringar i
förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.
Genom proposition den 14 mars 1924, nr 193, vilken hänvisats till bevillningsutskottet,
har Kungl. Mai:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över flnansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga nedan intagna förslag till
1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit;
2) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 13 ^ 1 mom. i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
Förslag
till
förordning om yissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående bandel med skattefri sprit
Härigenom förordnas, att 3 §, 7 § 2 mom., 10 §, 12—14 §§ samt 20 § i
förordningen den 1 juli 1918 angående bandel med skattefri sprit skola hava
följande ändrade lydelse:
3 §.
1 mom. Tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt åtnjutes,
äger försälja av honom framställd sprit
a) till bolag, som, enligt vad i 4 § sägs, erhållit rätt att driva partihandel
med skattefri sprit;
b) för användning till motordrift, då spriten, enligt vad i 7 § 2 mom.
sägs, är att anse såsom motorsprit; samt
c) för export.
På annat sätt än nu är nämnt må tillverkare icke avhända sig dylik sprit.
Önskar tillverkare i egen rörelse använda annan av honom framställd
sprit än motorsprit, skall han därtill söka kontrollstyrelsens tillstånd. Sådant
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 samt. 26 höft. (Nr 40.) l
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
tillstånd må meddelas allenast under villkor, som trygga mot missbruk av
spriten.
Beträffande rätt till försäljning, som avses under b), skall med tillverkare
vara likställd den, som av tillverkaren eller hans ombud antagits till återförsäljare.
2 mom. Denaturerad sprit — — — fastställd myckenhet.
3 mom. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
kunna finnas erforderliga för tillsyn över handel med motorsprit,
meddelas av kontrollstyrelsen.
7 §.
2 mom. Denaturering — — — än förtäring.
Sprit, som genom denatureringen bibringats sådana egenskaper, att, enligt
kontrollstyrelsens beprövande, användning av spriten till förtäring kan betraktas
såsom utesluten, benämnes dubbeldenaturerad. Annan i detta mom.
avsedd denaturerad sprit benämnes enkeldenaturerad.
Kontrollstyrelsen åligger att, allt efter det särskilda ändamål, för vilket
spriten är avsedd, föreskriva sådan denatureringsmetod, som, på samma gång
den tillfredsställer de under a) och b) angivna fordringar, medför minsta
möjliga nedsättning i spritens användbarhet. Dubbeldenaturerad sprit, som
denaturerats på sätt, kontrollstyrelsen föreskrivit beträffande sprit, avsedd för
användning till motordrift, benämnes i denna förordning motorsprit.
10 §.
Detaljhandlare med skattefri sprit skola till erforderligt antal antagas av
kontrollstyrelsen. Med undantag, varom förmäles i 3 § 1 mom., må detaljhandel
utövas allenast av sålunda antagen detaljhandlare.
Till detaljhandlare — — — och nykterhetsnämnd.
12 $.
Kärl, vari denaturerad sprit vid detaljhandel utlämnas, skall vara försett
med etikett, innehållande uppgift å försäljarens namn och varans art, varning
mot användande av spriten till förtäring samt erinran om det straff,
som är stadgat för olovligt förfarande med densamma. Därest spriten är
av beskaffenhet att medföra fara för ohälsa i händelse av förtäring, skall
detta finnas på ett i ögonen fallande sätt särskilt angivet.
Närmare föreskrifter om etikettens innehåll ävensom, där så finnes påkallat,
bestämmelser om dess utseende och anbringande meddelas av kontrollstyrelsen.
Då fråga är om motorsprit, må kontrollstyrelsen, där sådant befinnes
utan olägenhet kunna ske, medgiva undantag från vad sålunda stadgats.
13 §.
Enkeldenaturerad sprit — — — egenhändiga underskrift.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
3
14 §.
Enkeldenaturerad sprit må vid detaljhandel ej utlämnas till mindre myckenhet
än en tredjedels liter för varje gång.
20 §.
1 mom. Därest tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt
åtnjutes, eller återförsäljare, som i 3 § 1 mom. avses, obehörigen avhänder
sig sprit, varom nu sagts, straffes med böter från och med etthundra till
och med tvåtusen kronor eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, dömes till straffarbete i högst ett år.
2 mom. Därest tillverkare utan tillstånd, där sådant erfordras, använder
dylik av honom framställd sprit, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor eller, i händelse omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Lag samma vare, därest tillverkare vid tillgodonjutande av tillstånd, som
omförmäles i 3 § 1 mom., icke ställer sig till efterrättelse med tillståndet
förbundet villkor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907
(nr 86) angående tillverkning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom., 12 § 5 inom., 13 § 5 mom., 21 §
2 mom. och 24 § 3 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin skola hava följande ändrade lydelse:
2 §.
2. I sammanhang med pressjästberedning ävensom vid bränneri, där allt
det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen
angående handel med skattefri sprit, eller enligt samma förordning
avyttras som motorsprit eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens
rörelse, må jämväl under den del av året, då brännvinstillverkning på grund
av 1 mom. i allmänhet icke är tillåten, brännvinstillverkning äga rum under
de särskilda villkor, Kungl. Maj:t prövar erforderliga.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
12 $.
5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri, där
allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom i 4 b) sägs,
eller enligt förordningen angående handel med skattefri sprit avyttras som
motorsprit eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse;
dock att angående beskattning för försäljning av odenaturerad sprit, framställd
ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, gälle vad därom särskilt är stadgat.
13 $.
5. Vad i denna paragraf är stadgat om tilläggsavgift vid brännvinstillverkning
gälle icke i fråga om bränneri, där allt det tillverkade brännvinet
försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel
med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit
eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse.
21 §.
2. Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare,
varom förmäles i förordningen angående handel med skattefri sprit,
eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit eller utföres ur
riket eller användes i tillverkarens egen rörelse, åligger det tillverkaren att
gottgöra statsverket vad enligt särskilt stadgade grunder utgått i arvode eller
ersättning till kontrollör vid bränneriet.
24 §.
3. Vad i denna och nästföregående paragraf stadgas angående kontrollapparat
gäller icke i avseende å bränneri, där allt det tillverkade brännvinet
försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel
med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit
eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse; ägande
kontrollstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter för brännvinets uppmätning
vid dylikt bränneri ävensom beträffande kontrollen i övrigt i de avseenden,
som befinnas erforderliga.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
5
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.
Härigenom förordnas, att 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker skall kava följande ändrade lydelse:
13 §.
1. Den, som till avsalu äger tillverka spritdrycker, vare skyldig att av
det tillverkade till partihandelsbolag försälja vad som icke utföres ur riket
(eller försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående
handel med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit
eller användes i tillverkarens egen rörelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
Beträffande vad föredragande departementschefen enligt omförmälda statsrådsprotokoll
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört till motivering
för förslagen får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet.
Till utskottets behandling har jämväl överlämnats en i anledning av
propositionen av herrar Frändén och Nils Anton Nilsson inom första kammaren
väckt motion, nr 293, däri hemställts, »att riksdagen i anslutning
till föreliggande proposition nr 193 måtte i skrivelse till Kungl. Majrt
anhålla om fullföljande av utredningen om sulfitspritens nyttiggörande
som motorbränsle i form av en lämplig spritbensinblandning, varjämte
riksdagen måtte uttala sig om önskvärdheten av att statens verk och inrättningar
vid skäligt pris måtte anmodas att i största möjliga utsträckning
använda sig av sprithensinen som motorbränsle».
Vidkommande vad motionärerna anfört till stöd för sitt förslag, tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionerna.
De bestämmelser, som för närvarande reglera försäljningen av motorsprit,
återfinnas i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit. Enligt förordningen handhaves partihandeln — i huvudsak försäljningen
till återförsäljare och försäljningen för export — av aktiebolag, som
därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, och detaljhandeln av särskilda av kontrollstyrelsen
för detta ändamål antagna handelsidkare. För detaljhandeln
äro stadgade åtskilliga särskilda föreskrifter, mindre stränga då de avse
Utskottet
Historik.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
försäljningen av dubbeldenaturerad sprit, varmed enligt förordningen förstås
sprit, som genom denatureringen bibringats sådana egenskaper, att kontrollstyrelsen
prövar användning av spriten till förtäring utesluten, men strängare
i vad de avse försäljningen av enkeldenaturerad sprit. Då ännu intet denatureringsmedel
kunnat utfinnas, som under alla förhållanden, oavsett de
kemiska eller fysikaliska processer, som konsumenten låter spriten undergå,
lämnar full trygghet mot dennas användning för förtäring, har all denaturerad
sprit och sålunda även motorspriten måst följa de försäljningsbestämmelser,
som stadgats för den enkeldenaturerade spriten. I fråga om motorsprit gälla
därjämte ytterligare vissa särskilda bestämmelser. All försäljning av enkeldenaturerad
sprit skall ske mot av köparen egenhändigt underskriven rekvisition.
Vid försäljning av sådan sprit skall vederbörande detaljhandlare i särskild
försäljningsbok anteckna när och till vem försäljning ägt rum samt den för,-sålda varans art och myckenhet. I fråga om motorsprit gäller därjämte, att
i rekvisitionen skall på sätt, som medgiver identifiering, angivas den eller de
motorer, för vilka spriten är avsedd, varjämte ytterligare stadgas, att enkeldenaturerad
motorsprit vid detaljhandel med visst undantag ej må utlämnas
till mindre myckenhet än tio liter. Slutligen har kontrollstyrelsen, för att
göra försäljningskontrollen effektiv, utfärdat vissa tillämpningsföreskrifter dels
rörande försäljningen av denaturerad sprit i allmänhet, dels speciellt rörande
försäljningen av motorsprit.
I anledning av en inom första kammaren vid 1923 års riksdag väckt
motion, nr 73, anhöll riksdagen i skrivelse den 30 maj 1923, nr 205, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam utredning och förslag till
sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle.
I motiveringen till denna hemställan anförde riksdagen följande.
»I en inom riksdagen väckt motion har gjorts framställning i syfte att
utredning måtte komma till stånd rörande sulfitspritens utnyttjande såsom
nationellt motorbränsle.
Yttrande i ärendet har av riksdagens vederbörande utskott infordrats från
automobilklubben; och har därjämte till samma utskotts förfogande ställts en
av professorn vid tekniska högskolan E. Hubendick utarbetad promemoria.
Den under senare åren oerhört stegrade användningen av motorer och därav
betingade konsumtion av motorbränsle har givetvis riktat intresset på att söka
utfinna möjligheter att för Sverige bevara de stora belopp, som nu erläggas
till utlandet för inköp av motorer och motorbränsle. Det torde vara obestridligt,
att detta spörsmål är av betydande nationalekonomisk vikt och att, därest
det tillfredsställande kunde lösas, stora värden därigenom skulle tillföras
landet. De undersökningar, som verkställts i detta syfte, hava gått ut på att
tekniskt lösa frågan dels om bensinens ersättande med spritbränsle, som i stora
kvantiteter kan framställas som biprodukt vid de svenska cellulosafabrikerna,
dels om konstruerandet av för spritbränsle lämpade motorer. Enligt vad som
framgår av ovanberörda promemoria, vilken tillställts riksdagens vederbörande
utskott, synes numera vara tillfullo konstaterat, dels att sulfitspriten är ett
fullgott motorbränsle, dels att betingelserna för konstruktion och tillverkning
av spritmotorer äro fullt kända och tillförlitliga, dels ock att vanliga bensin
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40. 7
motorer genom enkla anordningar kunna omändras till drift med spritbränsle.
Den tekniska delen av ifrågavarande spörsmål torde alltså vara löst. Det
är emellertid tydligt, att därest den svenska motorspriten skall komma att
bliva använd såsom allmänt motorbränsle och effektivt kunna upptaga konkurrensen
med bensinen, motorspriten måste tillhandahållas under lika
betingelser som nu bensinen, varjämte den givetvis måste försäljas till konkurrenskraftiga
priser. För ett rationellt utnyttjande av motorspriten skulle
således fordras fri tillgång till densamma och försäljning efter fullt affärsmässiga
principer. Bleve så förhållandet, skulle en för närvarande nästan
obrukbar inhemsk produkt kunna ekonomiskt utnyttjas och därjämte betingelser
skapas för utveckling av en svensk spritmotorindustri.
Mot en utsträckt och friare användning av sulfitsprit hava emellertid som
bekant hittills förelegat starka skäl av social art. Det kan nämligen icke
bestridas, att, så länge sulfitspriten icke kunnat effektivt denatureras, svåra
olägenheter från nykterhetssynpunkt uppstått därigenom att motorsprit använts
till förtäring. Betänkligheterna av denna anledning mot motorspritens användning
synas numera vara på väg att hävas. Vad särskilt den s. k. förspriten
beträffar, synes den, enligt vad riksdagen inhämtat, även utan särskild denaturering
kunna tillhandahållas i allmänna marknaden. Att frigiva denna
och därigenom de med denna som huvudbeståndsdel sammansatta motorspritblandningar,
vilka visat sig vara fullgoda och billiga, synes alltså icke behöva
inge några betänkligheter. Vad därefter användningen av den övriga delen
av sullitspriten vidkommer, anser sig riksdagen icke kunna utan vidare avgöra,
huruvida de moderna denatureringsmetoder, som på senaste tid uppfunnits,
äro fullt effektiva eller icke. Riksdagen finner det emellertid vara
av synnerligen stor betydelse, att även denna del av frågan blir fullt klarlagd
och att, därest denatureringen skulle visa sig vara fullt betryggande,
åtgärder skyndsamt vidtagas för att även övriga fraktioner av sulfitspriten
må bliva i den allmänna handeln fritt tillgängliga.
Slutligen anser sig riksdagen böra framhålla önskvärdheten av, att statsverket,
i den mån så befinnes lämpligt, understödjer här ifrågavarande industrier
genom användande för statens räkning av motorer för spritbränsle.»
Enligt föreliggande förslag skulle, utan iakttagande av nämnda förord- Propositionen.
nings försäljningsbestämmelser, få för användning till motordrift försäljas
på särskilt sätt denaturerad sprit, som i förslaget benämnts motorsprit.
Rätt att försälja sådan sprit skulle tillkomma tillverkare och av denne
eller hans ombud antagna återförsäljare.
De invändningar, som tidigare gjorts mot att tillåta försäljning under Utskottets
fria former av sprit för motordrift, synas numera knappast kunna vid- ''/llrar
hållas, sedan mot förtäringsmissbruk skyddande denatureringsmedel utexperimenterats.
Utskottet har därför icke haft något att erinra mot de
föreslagna lättnaderna i försäljningsrestriktionerna.
Ehuru härigenom det förnämsta hindret mot en mera allmän användning
av sulfitspriten för motordrift skulle komma att undanröjas, torde
det dock kunna antagas, att under den närmaste framtiden betydande
svårigheter för motorspriten att upptaga tävlan med bensinen komma att
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
kvarstå. I sitt förenämnda yttrande har departementschefen också berört
de ekonomiska betingelserna för motorspritens utnyttjande närmast ur
synpunkten, huruvida av statsmakterna några åtgärder borde och kunde
vidtagas i syfte att främja sulfitspritens användning såsom motorbränsle.
Så har vid frågans utredning beaktats det av riksdagen i omförmälda
riksdagsskrivelse framhållna önskemålet, att statsverket i den mån så
befunnes lämpligt, understödde sulfitspritindustrien genom användande
för statens räkning av motorer för spritbränsle. Enligt vad departementschefen
anfört, hava samtliga myndigheter, vilka i större omfattning inom
sina förvaltningsgrenar använde motorfordon, visat sig hysa ett livligt
intresse för att det inhemska motorbränslet skulle kunna komma till ökad
användning. Då det följaktligen hör kunna förväntas, att statens verk
och inrättningar komma att i största möjliga utsträckning begagna sig
av spriten för motordrift, därest detta icke av ekonomiska eller andra skäl
befmnes direkt omöjligt, har utskottet saknat anledning att biträda motionärernas
hemställan i denna fråga.
Jämväl en annan möjlig utväg att bereda sulfitspriten ökad avsättning
har undersökts, nämligen att föreskriva obligatorisk blandning av sulfitsprit
och bensin. Departementschefen har emellertid häremot framhållit
bland annat, att utredningen av de tekniska problem, som äro förknippade
med en lagstiftning å detta område, icke syntes vara tillräckligt omfattande
och djupgående ävensom att ett dylikt reglerande ingripande i näringslivet
i vart fall icke borde vidtagas, innan det efter genomförandet av de
föreslagna ändringarna i försäljningsbestämmelserna för motorsprit visat
sig omöjligt att finna avsättning för sulfitspriten såsom motorbränsle.
Utskottet delar den av departementschefen uttalade uppfattningen i sistnämnda
fråga. Det torde vidare kunna antagas, att de undersökningar
rörande möjligheten att åstadkomma hållbara och för motordrift lämpade
blandningar av sprit och bensin, vilka redan igångsatts av representanter
för sulfitspritindustrien, komma att fortsättas. Vid sådant förhållande
saknar utskottet anledning att, såsom motionärerna hemställt, föreslå en
skrivelse i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 193, antaga
1) ovan införda förslag till förordning om vissa
ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit;
2) ovan införda förslag till förordning om vissa
ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin; samt
3) ovan införda förslag till förordning om ändrad
Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.
9
lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker;
b) att motionen I: 293 av herrar Frändén och Nils
Anton Nilsson icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1924.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Rökig, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, Örne, Bärg, Boman,
Pers, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta, Sköld, Lithander
>
Lövgren, Svensson i Grindstorp'', Alexander Nilsson, Carlsson i Gävle Björklund,
Olsson i Gävle och Strindlund.
Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservation
av herrar Bärg och Lövgren mot viss del av motiveringen.
Bihang till riksdagens protokoll 1924.
7 saml. 26 haft. (Nr 46.)