Bevillningsutskottets betänkande Nr 39-

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1921 kl. 6 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgade B-skatt för vissa bolag.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 257, av herr Lithander m. fl. har hemställts, »att riksdagen ville för sin
del besluta upphäva andra och tredje momenten av 19 § i kungl. förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt i övrigt
verkställa de förändringar i nämnda och andra författningar, som i anledning
härav kunna befinnas nödiga».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionen.

Först genom den år 1902 införda förordningen om inkomstskatt blev utdelning
å aktier föremål för beskattning hos aktieägarna.1 Bolagen erhöllo
emellertid avdrag med belopp, motsvarande den till aktieägarna bestämda
utdelning, dock icke för mera än 6 procent av inbetalt aktiekapital.

Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som utfärdades
den 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag en fullständig omläggning.
Bolagen beskattades för vad som enligt allmänna regler hänfördes
till inkomst utan avdrag för utdelning till aktieägarna. Skatteproeenten
gjordes beroende av inkomstens storlek i förhållande till kapitalet. Till kapital
räknades enligt den ändrade lydelse, 20 § i nämnda förordning erhöll genom
förordningen den 22 juni 1911, såväl aktiekapital som reservfond.

Aktieägarnas skattskyldighet för inkomst genom utdelning å aktier åter
lämnades genom denna lagstiftning utan ändring. Sålunda hlev utdelning
fortfarande underkastad inkomst- och förmögenhetsskatt hos aktieägarna men
icke bevillning eller kommunalskatt.

Till utdelning anses höra de medel, som under bolagets verksamhet
utdelas till aktieägarna i förhållande till dessas andelar i bolaget, utan hänsyn
till vilka bolagets tillgångar, som användas till utdelningen. Vare sig
därtill användes senaste årets vinst eller tidigare uppkommen, kvarstående
sådan samt oberoende av om de utdelade medlen i bolagets hand varit att anse
såsom beskattningsbar inkomst eller ej, hänföras de utdelade beloppen till

1 Vad i det följande säges om aktiebolag eller bolag, aktie och aktieägare avser jämväl
solidariskt bankbolag samt lott och lottägare i sådant bolag.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 sand. 25 käft. (Nr 39.) 1

Utskottet

Grunderna
för beskattning
av bolags
vinstmedel
enligt 1910
års förordning.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

1913 års
riksdag.

inkomst för aktieägarna. Däremot torde sådan utbetalning, som sker under
bolagets verksamhet i samband med nedskrivning av kapitalet genom anlitande
av utav aktieägarna tillskjutna medel, icke betraktas såsom inkomst. Icke
heller de utbetalningar av bolagets tillgångar, som äga rum i sammanhang
med bolagets upplösning, hänföras till utdelning. Däremot kan en delägare,
om han vid bolagets upplösning gör en vinst, bliva beskattad för densamma
enligt de regler, som gälla för beskattning av inkomst utav tillfällig natur.

Det är tydligt, att genom 1910 års lagstiftning icke någon konsekvent
beskattning av aktiebolagens vinster åstadkommits. Medan den del av
ett bolags beskattningsbara inkomst, som under dess verksamhet utdelades
till aktieägarna, beskattades såväl hos bolaget som hos delägarna, kom
den vinst, som kvarstod hos bolaget eller utskiftades först i samband med
bolagets upplösning, att beskattas allenast hos holaget. Användes till utdelning
tillgångar, som icke för bolaget utgjort vinst, underkastades
desamma beskattning endast hos aktieägarna. Utskiftades sådana tillgångar
bland aktieägarna vid bolagets upplösning, beskattades förvärvet av
dem varken hos bolaget eller aktieägarna.

Vid upprepade tillfällen hava erinringar framställts mot denna anordning
för beskattning av bolagens inkomster.

I anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt
motion, nr 181, anhöll riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913, nr 140, att
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån,
då ett aktiebolag eller solidariskt bankbolag upplöses, bolagets uppsparade
tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning,
kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna.

I motiveringen till denna hemställan anförde riksdagen bland annat
följande:

Motionen finge anses avse beskattning även av nya aktier, som utan
ersättning lämnades de gamla aktieägarna, s. k. gratisaktier. I detta avseende
delade icke riksdagen den i motionen uttalade uppfattningen. Det
finge nämligen ihågkommas, att ett aktiebrev icke representerade någon
given rätt till just det belopp, varå det lydde. En aktie medförde enligt
sitt begrepp allenast rätt till en viss kvotdel av bolagets behållna tillgångar.
Kvoten ändrades ej därigenom, att aktieägaren i stället för en
aktie finge flera, som tillsammans företedde ett högre nominellt belopp än
den förra. De nya aktierna tillförde icke aktieägarna något nytt värde
ooh företrädde ej annan tillgång, än redan de gamla aktierna gjort, utan
innebure så att säga blott en klyvning av dessa senare. Att beskatta
sådan aktieutdelning måste därför anses oriktigt, vare sig utdelningen
skett under bolagets fortbestånd eller vid ett äldre bolags uppgående i ett
nytt i form av aktier i detta. Däremot kunde onekligen olägenheter framträda
i många fall av bolags upplösning och tillgångarnas utskiftande
bland delägarna. Vad därvid utdelades bleve, med nu gällande bestäm -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 3

melser, i regel skattefritt, ehuru i utdelningen ofta nog ingiuge medel,
som, materiellt sett, borde beskattas. Detta förhållande kunde inbjuda till
bestämmelsernas kringgående, exempelvis så, att ett bolag, som, på grund
av sitt ändamål att t. ex. köpa och stycka en fastighet eller exploatera
ett patent, vore av kort varaktighet, underläte att utdela eventuell vinst
förrän i sammanhang med bolagets upplösning. I sådana och andra liknande
fall syntes orättvist, att vinster, som, där de omedelbart hade utdelats,
blivit utan tvekan beskattade, skulle undgå skatt blott därför, att de i
stället under några år fonderats för att sedan på en gång falla aktieägarna
till. Riksdagen ansåge därför fullgiltiga skäl tala för, att en utredning
åvägabringades, avseende undersökning, i vilken omfattning värden, som
vid bolags upplösning tillfördes aktieägarna, borde såsom deras inkomst
beskattas, samt i vad mån vidkommande författningar borde i sådant avseende
förändras eller förtydligas.

Frågan om ändrade grunder för beskattning av bolagens inkomster förelåg
jämväl vid 1918 års riksdag. Genom proposition, nr 395, föreslogs eu
skärpt beskattning av bolagens vinster såtillvida, att en begränsning gjordes
beträffande de fonderade medel, som finge räknas till kapitalet, samt jäm\ äl
därutinnan att till beskattningsbar utdelning hänfördes jämväl vad som
vid ett bolags upplösning tillskiftades en delägare utöver den på honom
belöpande andelen i de enligt förslaget till bolagets kapital börande tillgångarna.
Detta förslag avsåg att provisoriskt, i avbidan på en mera
omfattande skattereform, i viss mån utjämna den olikhet i beskattningshänseende,
som förefanns mellan de vinstmedel, som ett aktiebolag utdelade,
samt vinst, som bolaget fonderade.

Denna proposition avstyrktes av 1918 års bevillningsutskott och vann
icke riksdagens bifall.

I syfte att vinna ökad likställighet beträffande beskattningen av utdelad
och icke utdelad vinst framlades i proposition till 1919 års riksdag, nr 259,
förslag till införande av en vid sidan av den egentliga inkomst- och förmögenhetsskatten
å aktiebolagen, vilken erhöll namnet A-skatt, utgående skatt,
den s. k. B-skatten. I huvudsaklig överensstämmelse med propositionen beslöt
riksdagen att pålägga bolagen en särskild B-skatt. Denna skatt utgår
proportionellt å den del av bolagens nästföregående år till A-skatt taxerade
inkomst, som icke utdelats till delägarna, dock efter avdrag av å inkomsten
belöpande kronoutskylder samt beträffande försäkringsbolag jämväl för
vinstutdelning till försäkringstagarna.

Beträffande B-skattens syfte anförde 1919 års bevillningsutskott i sitt
i anledning av propositionen nr 259 avgivna betänkande, nr 52, i huvudsak
följande:

»Med denna skatt åsyftas att i viss utsträckning hålla staten skadeslös för
den skatteförlust, som orsakas därigenom att en del av ett bolags årsvinst

191S års
riksdag.

Den s. k.
B-skatten.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr .39.

fonderas i stället för att utdelas till delägarna och såmedelst undgår den
dubbelbeskattning, som träffar utdelning. Genom att erlägga denna skatt
fullgör, i grunden sett, bolaget en skattskyldighet, som egentligen åligger
delägarna. Å andra sidan avses B-skatten icke skola hindra, att fonderade
medel, som sedermera komma att utdelas, bliva i vanlig ordning beskattade
hos delägarna. Härav följer, att, till undvikande av trefaldig beskattning,
B-skatten i dylikt fall bör återbäras.

B-skatten är således att betrakta som ett provisorium, en villkorlig skatt,
som av staten uppbäres under viss förutsättning och bebålles intill det eventuella
inträffandet av en annan förutsättning. Bolaget förskotterar skatten
i avbidan på även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna
och skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna
natur ändras icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen
för återbäring aldrig kommer att inträffa och att således B-skatten i sådana
fall kommer att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande avseende.»

Såsom ett allmänt omdöme rörande B-skatten tilläde bevillningsutskottet,
att skatten borde betecknas mera som en praktisk nödfallsutväg än som
en rationell skatteform samt att svårigheterna att finna en bättre lösning
måste anses motivera dess antagande.

Ehuru genom beslut av 1920 års riksdag utdelning till aktieägare kom att
i viss utsträckning underkastas bevillning, upptogos icke bestämmelserna
rörande B-skatten i bevillningsförordningen.

drtiikldagar Redan vid 1921 års riksdag framställdes motionsvis yrkande om upphävande
av B-skatten. 1921 års bevillningsutskott (betänkande nr 14)
avstyrkte visserligen bifall till dessa motioner, under framhållande av att
några erfarenheter om B-skattens praktiska verkningar icke vunnits, men
uttalade, att B-skatten såsom skatteform vore behäftad med åtskilliga
brister.

Vid 1922 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt
motion om sådan ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
att B-skatten komme att drabba endast den vinst, som av bolag
lagligen kunde utdelas till aktieägarna. 1922 års bevillningsutskott (betänkande
nr 12) uttalade sin anslutning till motionens syfte men avstyrkte
bifall till densamma under åberopande av de mycket stora praktiska
svårigheter ett bifall till motionen skulle framkalla.

Förenämnda vid 1921 och 1922 års riksdagar väckta motioner föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.

Utskottets

yttrande.

Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur principiell som praktisk
synpunkt är behäftad med avsevärda brister. I regel råder icke överensstämmelse
mellan vad som underkastas B-skatt och vad som för bolaget är
möjligt att utdela till aktieägarna men som fonderas hos bolaget. Stundom
beror detta förhållande därpå, att de outdelade vinstmedlen icke fonderas
utan utbetalas i annan ordning än till aktieägarna i förhållande till dessas

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 5

andelar i bolaget. Såsom exempel på dylika utbetalningar, vilka icke i
likhet med vinstutdelning till försäkringstagare uttryckligen fritagits från
B-skatt, kunna anföras de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen för försäljning
av rusdrycker avstå till statsverket, de pristillägg och rabatter i
förhållande till gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetala av deras
till A-skatt taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande ändamål
och andra gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranledes denna bristande
överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat bolaget ej
avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning utan
exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under
året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för
densamma ej är medgivet. Å andra sidan inträffar icke sällan, att medel,
som fonderas men kunnat göras till föremål för utdelning, undgå att
drabbas av B-skatten. Särskilt gäller detta, då bolag genom kapitalförvärv
— exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning, att
vinsten icke utgör föremål för beskattning — erhållit medel, vilka fonderas.

Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel skall påföras
delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att omedelbart förfoga
över medlen. Då B-skatten avser att utgöra ett förskott å eller en ersättning
för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba delägarna, borde denna
skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka uppenbarligen icke kunna tillföras
aktieägarna vare sig under bolagets bestånd eller vid dess upplösning.
På samma skäl borde, i den mån dylika, B-skatt påförda belopp använts
på sådant sätt, att de icke framdeles kunde tillföras aktieägarna, det erlagda
förskottet återbetalas. Följdriktigt vore även att påföra bolaget
B-skatt för till fonder avsatta belopp, vilka förvärvats i sådan ordning,
att de icke underkastats A-skatt.

Genom att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter,
har densamma kommit att medföra åtskilliga, mindre tilltalande konsekvenser.
Sålunda har skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga
företagen, vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna
utan måst använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma
för att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag
påförts B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga.
På grund av rådande ekonomiska förhållanden hava nu nämnda olägenheter
av B-skatten framträtt särskilt starkt.

Såsom även 1922 års bevillningsutskott framhållit, skulle eu sådan omläggning
av B-skatten, att berörda konsekvenser förebyggdes, stöta på så
stora tekniska svårigheter samt i så hög grad inveckla tillämpningen av
skattebestämmelserna, att en dylik utväg icke kan anses tillrådlig. Redan
den nuvarande B-skatten torde medföra ett i förhållande till dess finansiella
betydelse avsevärt besvär. För utskottet har varit tillgängligt ett
av kammarrätten den 15 mars 1923 avgivet yttrande angående de begränsningar
av ej nödvändiga eller allt för kostsamma arbetsuppgifter, som

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

kunde genomföras beträffande kammarrättens verksamhetsområde. 1 detta
yttrande har kammarrätten anfört bland annat, att tillämpningen av bestämmelserna
om B-skatt kunde medföra avsevärt arbete för kammarrätten
vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska
hankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom att kammarrätten
ville, utan att i detta sammanhang göra något uttalande rörande
lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgående skatt,
ifrågasätta, huruvida de skattebelopp, som genom denna beskattningsform
tillvunnes staten, vore av den betydelse att skatten, oaktat de högst betydande
svårigheter, som vore förenade med dess tillämpning, borde bibehållas.

En ledamot av kammarrätten har i särskilt uttalad mening närmare
utvecklat beskaffenheten av de med B-skatten förenade praktiska olägenheterna
och i sådant hänseende anfört följande:

»Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande
bolagets räkenskaps- och skatteförhållande under de år, som förflutit från
och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i kraft.
Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra liggare
för varje särskilt bolag, med anteckningar om skatteförhållanden, utdelning
och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år som går.
Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten ej blott
därigenom, att innan besvär rörande ett bolags taxering till A-skatt kan
avgöras, skriftväxling ofta måst äga rum för utrönande av bolagets Bbeskattning
följande år, utan även genom de synnerligen besvärliga räkneoperationer,
som måste föregå en ändring i B-skattetaxeringen; och slutligen
åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade beslut om
restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger 1,000 kronor,
en prövning, som icke sällan kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna
vid B-skattetaxeringen taga hänsyn till verkställd utdelning av förut
B-beskattade tillgångar».

Enligt de generalsammandrag av skattetaxeringarna, som årligen upprättas,
har den debiterade B-skatten under åren 1920—1922 utgjort sammanlagt
35,231,659 kronor eller sålunda i medeltal 11,743,886 kronor för
år men år 1923 allenast 4,576,062 kronor. I årets statsverksproposition
har B-skatten beräknats till endast 2,000,000 kronor, därvid dock avdrag
ägt rum för belopp, som beräknats komma att restitueras. En icke ringa
del av skatten — år 1923 1,180,150 kronor — utgår från parti- och detaljhandelsbolagen
med rusdrycker samt från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.
Det kan vidare antagas, att icke oväsentliga belopp av den
påförda B-skatten restituerats eller komma att framdeles restitueras. Det
vill därför synas som om den statsfinansiella betydelsen av skatten vore
tämligen ringa och i vart fall för närvarande betydligt mindre än vid
skattens införande.

Ehuru utskottet, med hänsyn till vad sålunda anförts, funnit starka
skäl tala för att B-skatten upphäves, har utskottet framför allt av statsfinansiella
skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 7

skatten. En utredning synes därför böra komma till stånd, huruvida och på
vad sätt B-skatten lämpligen bör ersättas genom en annan, särskild å bolagen
utgående skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att densamma utnyttjar
den högre skattekraft, som kan antagas förefinnas hos bolag med
stora fonder. Därjämte bör skatten, så långt möjligt är, taga sikte på sådana
medel, som genom att fonderas undgå den dubbla beskattning, som påföres
utdelade belopp. Såsom särskilt angeläget vill utskottet framhålla, att skatten
utformas så, att tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader.
Skatten bör förty så anordnas, att något restitutionsförfarande i likhet med
det med B-skatten förenade icke erfordras.

Inom utskottet hava övervägts olika möjligheter att ersätta B-skatten.
Det har därvid synts utskottet, som om företrädesvis två vägar lämpligen
skulle kunna beträdas.

Med utgångspunkt från att dubbel beskattning av bolags vinstmedel bör
äga rum först, då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart
disponeras av delägarna, synas skäl tala för att i samband med utsläppande
av gratisaktier pålägga bolaget en särskild skatt. I och för sig innebär
emission av gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men
de nya aktiebreven kunna sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget
verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att medel
överföras till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten således
minskas, vinna bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då enligt vad erfarenheten
givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel föranleder
kursstegringar, i viss mån beroende därpå, att emissioner av gratisaktier
vanligen uppfattas som löften om ökad utdelning för framtiden, erhålla jämväl
delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet av gratisaktierna. En
beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde därför endast innebära,
att de kursvinster delägarna gjorde komme att reduceras. Av skäl, som anförts
av 1913 års bevillningsutskott, bör emellertid en skatt vid utsläppande
av gratisaktier icke läggas å aktieägarna. De fonderade belopp, vilka skulle
komma att beskattas, hava i regel utgjort förmögenhetstillskott icke allenast
för dem, som vid tiden för gratisaktiernas utsläppande varit delägare, utan
jämväl för föregående aktieägare. Genom skatten avses därför att träffa de
förvärv, som tillgodokommit en hel kedja av delägare. Lämpligast synes
således vara att pålägga bolagen en proportionell skatt, vilken enklast kunde
uttagas genom en stämpel, utgående i samband med den vanliga aktiestämpeln.

Då bolagen genom avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnå
samma fördelar som genom ökning av aktiekapitalet, kan det ifrågasättas,
om icke jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till
gynnande av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfonden
gjorda avsättningar, i den mån de ej överstege viss procent i förhållande
till aktiekapitalets storlek.

De fonderingar, som icke överföras till aktiekapitalet eller reservfonden,
skulle med nu nämnda anordning icke komma att träffas av någon särskild

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

skatt. För åvägabringande av önskvärd jämnhet synas skäl tala för att
införa en sådan skatt även å sistnämnda fonderingar. Då först vid bolagets
upplösning med visshet framgår, att dessa medel kunnat ställas till
delägarnas omedelbara disposition, synes det riktigt, att en dylik skatt
uttages i samband med tillgångarnas skiftande mellan delägarna. Då
delägarnas verkliga vinst genom tillgångarnas utskiftande är beroende på
det pris de erlagt för sina aktier, kan det icke anses förenligt med rättvisa
att av aktieägarna uttaga en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna.
Däremot torde föga vara att invända mot att å bolagen lägga
en proportionell skatt, vilken lämpligen borde utgå som en stämpelavgift.
Föremål för denna stämpelavgift borde bliva de till delägarna vid skiftet
utbetalade tillgångarna efter avdrag för av delägarna tillskjutna belopp,
B-beskattade medel samt vid utsläppande av gratisaktier eller ökning av
reservfonden särskilt beskattade medel.

Slutligen är det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare
föreskrifter lämnas, i vilken ordning restitution av B-skatt framdeles bör
lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget förbrukats
för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, synas
övergångsbestämmelser böra meddelas till förekommande av att vid användande
till utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade medel,
restitutionsförfarandet skall komma till användning.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion II: 257 av herr Lithander m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning angående B-skattens upphävande
och därvid, i den mån det befinnes erforderligt att
ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i detta
betänkande anförts rörande särskilda stämpelavgifter
samt för nästa års riksdag framlägga de förslag, som
kunna av utredningen föranledas.

Stockholm den 8 maj 1924.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Oberga.

Bärg, Boman, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta, Hedlund
i Östersund, Olsson i Golvyasta, Lövgren, Heyman, Johansson i Hornsberg,
Carlsson i Gävle, Olsson i Gävle, Pettersson i Hällbacken och Brännström,

Reservation

av herr Örne mot vissa delar av motiveringen.

Slockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.