Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1924 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition
angående utförselbevis för råg och vete ävensom
väckta motioner rörande spannmål.
Genom proposition den 22 februari 1924, nr 56, vilken hänvisats till
bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
förordning angående utförselbevis för råg och vete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller
av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan
skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis
om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid
införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.
Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.
2 §.
Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande
antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller
omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,
eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex
månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av
två procent.
Bihang till riksdagens i>rotokoll 1924. 7 samt. 14 höft. (Sr 23.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
3 *.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924.
Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts förevarande förslag, vilket,
med avvikelser i vissa hänseenden, grundar sig å spannmålsmarknadssakkunnigas
betänkande den 16 januari 1923 (statens offentliga utredningar
1923: 3), får utskottet, i den mån redogörelse för motiveringen ej lämnas
i det följande, hänvisa till ovannämnda, vid propositionen fogade protokollsutdrag.
Till utskottet har jämväl hänvisats en i anledning av propositionen
inom andra kammaren av herrar Strindlund och Persson i Trången väckt
motion, nr 408, däri hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att den av
Kungl. Maj:t föreslagna förordningen om utförselbevis för omalen råg och
omalet vete måtte för Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands
och Gävleborgs läns vidkommande utvidgas till att jämväl omfatta
korn».
Rörande den av motionärerna till stöd för deras förslag lämnade motiveringen
får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har till behandling i samband med nämnda proposition och
motion upptagit samtliga övriga till utskottet hänvisade förslag, som beröra
brödspannmålsodlingen. Dessa förslag avse antingen införande av en på
införselförbud grundad importreglering eller förhöjda tullsatser eller ock
tullfrihet.
Ifrågavarande förslag hava framlagts i ett flertal motioner, nämligen:
l:o) de likalydande motionerna nr 81 i första kammaren av herr Heyman
m. fl. och nr 139 i andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill m. fl., i
vilka hemställts, »att riksdagen måtte besluta att hemställa till Kungl.
Maj:t att från och med den 1 juli 1924 och intill utgången av juni månad
1925 utfärda förbud mot införsel av omalen och malen vete och råg, dock
med Kungl. Maj:t förbehållen rätt att härifrån lämna licens efter de i
motionen angivna grunder»;
2:o) de likalydande motionerna nr 82 i första kammaren av herrar Martin
Svensson och Erik Andersson samt nr 137 i andra kammaren av herr Lindman
m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen ville besluta, att från och
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
3
med viss dag under innevarande år, som Kungl. Maj:t äger bestämma, det
skall vara förbjudet att till riket införa vete och råg i malet eller oinalet
tillstånd med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar medgivande, ävensom
överlämna åt Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter, som äro erforderliga
beträffande omfattningen av och villkoren för den import som må ifrågakomma»
;
3:o) de likalydande motionerna nr 142 i första kammaren av herr Karl
Emil Andersson m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Olsson i
Kullenbergstorp m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att, därest ett tillfredsställande avtal mellan
Kungl. Maj:t och kvarnnäringens representanter rörande den högsta kvantitet
utländskt vete, som tid efter annan får inblandas vid förmalning av
svenskt vete, och rörande skälig prissättning vid kvarnarnas inköp av
svensk brödsäd ej kunnat träffas, Kungl. Maj:t måtte till innevarande
riksdag framlägga förslag till sådan lagstiftning rörande importreglering
av malen och omalen brödsäd, att därigenom avsättning av svensk brödsäd
på den inhemska marknaden under tillfredsställande villkor säkerställes
utan därav föranledd stegring av mjölprisen»;
4:o) motionen nr 80 i förstakammaren av herrar Johan Bernhard Johansson
och Sederholm, i vilken hemställts, »att från och med den dag, efter
därom av riksdagen fattat beslut, tillämpningen av en bestämmelse om
utförselbevis i huvudsaklig överensstämmelse med vad spannmålsmarknadssakkunniga
i sitt betänkande 1923 föreslagit tager sin början, tullen
å omalen spannmål, vete och råg, höjes från 3: 70 kronor till 4: 45 kronor
per 100 kilogram»;
5:o) motionen nr 147 i andra kammaren av friherre Hermelin m. fl., i vilken
hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att från och med den 1 juni 1924
skall vid införsel till riket utgå tull för: spannmål, omalen, vete, råg och
korn — för 100 kilogram 5 kronor 50 öre samt att tullen å mjöl i överensstämmelse
härmed må regleras —»;
6:o) motionen nr 56 i andra kammaren av herr Lövgren, i vilken hemställts,
»att riksdagen måtte besluta upphäva tullsatserna för samtliga de
varuslag, som falla under rubrikerna 74—79 b. i gällande tulltaxa»; samt
7:o) motionen nr 145 i andra kammaren av herr Herou m. fl., i vilken
gjorts enahanda hemställan som uti nyssberörda motion nr 56 i andra
kammaren.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för sålunda framställda yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Utskottet.
Departementschefen
rörande
prop.
56.
Chefen för jordbruksdepartementet har till ovannämnda, vid den föreliggande
propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokoll anfört bland annat
följande.
Vad läget på brödspannmålsmarknaden beträffade läge de år 1923 uppnådda
priserna å svenskt vete och svensk råg blott obetydligt över förkrigsnivån,
under det att, enligt en av Sveriges allmänna lantbrukssällskap verkställd
utredning, spannmålens produktionskostnader vore ungefär 54 procent
högre är före kriget. I yttrande den 25 oktober 1922 både oek lantbruksstyrelsen
framhållit, att de priser, producenterna kunde betinga sig, vore so
låga, att produktionen av såväl vete som råg vore förenad med betydande
förlust för odlaren. Såsom statistiska siffror visade, hade eu högst anmärkningsvärd
prisskillnad under de senaste åren förefunnits mellan amerikanskt
vete (förtullat svensk hamn) och svenskt vete, vilken prisskillnad regelbundet
varit störst under höstmånaderna för att därefter småningom minskas under
konsumtionsårets gång.
För den föreliggande frågans bedömande vore av vikt att närmare undersöka
arten av och orsakerna till de svårigheter, mod vilka den svenska brötlspannmålsproduktionen
hade att kämpa. Det ogynnsamma prisläget vore i viss
mån en internationell företeelse. Förhållandet mellan världstillgång och
världsförbrakning hade nämligen övat kraftigt tryck på brödsädesprisen, varigenom
prisläget å världsmarknaden allt mer kommit att närma sig förkrigsnivån.
För vårt lands vidkommande skärptes det svåra läget för spannmålsproducenterna
genom förenämnda, högst betydande prisskillnad till den
svenska varans nackdel mellan amerikanskt vete (förtullat svensk hamn) och
svenskt veto. Orsakerna till denna prisskillnad kunde, såsom spannmålsmarknadssakkunniga
i sitt förenämnda betänkande närmare utvecklat, återfördas
dels till frågan om kvaliteten och andra såsom naturliga betecknade omständigheter
och dels till rent inhemska marknadsförhållanden. Till höjande av
den svenska brödsädens kvalitet bedreves arbete å växtförädlingens område.
Genom förbättrade metoder och anordningar för spannmålens torkning och
skötsel i övrigt syntes också åtskilligt vara att vinna. Kvalitetsfrågan vört»
emellertid av mindre betydelse i förhållande till de inhemska marknadsförhållandena.
Det ogynnsamma läget för lantmännen kunde sammanfattas
sålunda. Lantmännen vore i stort behov av penningar under hösten och
tvingades därigenom samt på grund av bristande lagringsutrymme att kasta
ut i marknaden mångdubbelt mer brödsäd än som kunde förbrukas av kvarnarna
under samma tid. Lagen om tillgång och efterfrågan åstadkomme da
en oemotståndlig sänkning av priserna, en sänkning som ginge långt utöver
den, som motiverades av såväl världsmarknadsläge som kvalitetsskillnad.
Under konsumtionsårets lopp höjdes sedan det svenska spannmålspriset undan
för undan i samma män som utbuden minskades för att kanske redan under
våren uppnå det av världsmarknadsläge och kvalitet betingade. Det syntes
med allt fog kunna befaras, att, om åtgärder ej vidtoges, samma missförhållanden
komme att varje höst uppstå även i fortsättningen. Problemets kärna
syntes därför vara att förhindra uppkomsten av onaturligt underpris å den
svenska brödsäden genom att på något sätt åstadkomma ändring i förhållandet
mellan utbud och efterfrågan under konsumtionsårets förra del. Detta
kunde tänkas ske på olika vägar.
En väg vore kraftig minskning av den svenska brödspannmålsodlingen.
För det allmänna vore det dock icke ett intresse att medverka till svårigheternas
lindrande på denna väg. Det syntes tvärtom vara ett statsintresse,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
■t
att dylik omläggning i större omfattning icke ägde rum. All den i Sverige
producerade brödsäden åtginge för landets förbrukning. Varje inskränkning
av landets brödsädesproduktion skulle leda till ökad import med åtföljande
beroende av utlandet och sannolikt försämrad handelsbalans samt till minskning
i jordbrukets förmåga att bereda sysselsättning oeli utkomst för den
befintliga arbetskraften. En omläggning med produktionens ensidiga inriktande
på animala produkter måste dessutom, förr eller senare, åstadkomma
överproduktion därav med ökat beroende av exportmarknaden.
Andra vägar syntes därför böra utnyttjas för undanrödjande av de förefintliga
svårigheterna för brödsädesavsättning till skäliga priser. Därvid
gällde det att vidga avsättningsmöjligheterna för den svenska spannmålen.
Genom spannmåls- och mjölimportens avstängning eller viss reglering av
denna skulle utan tvivel önskad efterfrågan på, jämte tryggad avsättning
av den svenska brödsäden kunna vinnas. På införselförbud grundad importreglering,
omfattande även mjöl, skulle emellertid jämte annat medföra, att
den av världsmarknadsläget betingade fria prisbildningen på svenskt mjöl måste
ersättas med statligt bestämmande av mjölpriset, ty eljest skulle kvarnarna
till följd av den bortfallna mjölkonkurrensen från utlandet kunna komma
att uttaga godtyckliga pris av konsumenterna. Att vidtaga åtgärder, som
nödvändiggjorde prisreglering beträffande både spannmål och mjöl — varmed
måste följa svårigheter för mjölprisets lämpliga fixering, vanskligheten
med kontroll och i övrigt en stor, invecklad apparat efter mönster från
kristiden — syntes ej böra ifrågakomma, förrän alla andra vägar visat sig
oframkomliga.
Införselförbud med licenser blott i fråga om omalen brödsäd syntes icke
medföra samma olägenheter som eu allmän importreglering, men skulle ock
i prishänseende bliva av mindre betydelse. Om rätt till införsel skulle
hopkopplas med villkor om skyldighet till inköp av svensk brödsäd till visst
pris, syntes sådant prisbestämmande med fördel för producenterna kunna
ske endast beträffande kvarnarnas löpande behov av svensk brödsäd. Kvarnarna
måste nämligen på grund av den vid fri mjölimport förefintliga konkurrensen
med det utländska mjölet alltid hålla jämna och höga mjölkvaliteter,
som särskilt på höstarna nödvändiggjorde större inblandning av utländsk brödsäd,
varigenom förbrukningen av den inländska just vid den tidpunkt, då
lantmännen vore i det största behovet att sälja, bleve mindre. Skulle verkligt
effektiv hjälp lämnas, måste kvarnarna i förskott och till lagring uppköpa
avsevärda myckenheter svensk brödsäd. Det komme att möta stora svårigheter
att genomföra för säljarna gynnsamma bestämmelser om pris beträffande
denna spannmål, enär kvarnarna därvid måste anses berättigade att göra
sig betalda för alla de kostnader, som lagringen förorsakade, såsom ränta,
skötsel, svinn in. in., vartill komme den kanske viktigaste faktorn nämligen
möjligen inträffande fall på världsmarknaden. Eu sådan lagring
från kvarnarnas sida måste alltid i viss mån bliva en spekulationsaffär,
och staten syntes ej kunna tvinga till en sådan utan att kvarnarna därvid
finge beräkna viss riksmarginal, något som alltså skulle komma att sänka
priset. Genom prisbestämmelser kunde ju möjligen vinnas något beträffande
den spannmål, som åtginge för kvarnarnas löpande behov, men svårigheterna
för lantmännen avlyftades ej på långt när därigenom.
Departementschefen ansåge sig följaktligen icke böra påyrka åtgärder för
genomförande av importreglering för spannmål eller mjöl.
Då svårigheterna sålunda till väsentlig del berodde pa de i förhållande
till kvarnarnas omedelbara uppköpsbehov överväldigande utbuden av brödsäd
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
strax efter skörden, skulle det vara av synnerlig betydelse, om lantmännen
kunde uppskjuta sina utbud och under tiden väl sköta sin spannmål för
att, med undvikande av inbördes konkurrens, sedermera utbjuda densamma
på lägligare tider.
Mycket syntes härvidlag — och för minskande över huvud taget av producenternas
beroende av kvarnarna — kunna åstadkommas av lantmännen
själva. Genom kraftigare sammanslutningssträvanden för inbördes hjälp i
olika hänseenden syntes möjligheter öppnas för lantmännen att fä avgörande
inflytande på den svenska spannmålsmarknaden. Mycket talade för att detta
vore den väg, som till sist ledde till det bästa resultatet.
De ekonomiska svårigheter, som på grund av depressionen tyngde flertalet
jordbrukare, samt de motigheter, varmed lantmännens föreningsrörelse hade
att kämpa, syntes emellertid för närvarande lägga avsevärda hinder i
vägen för odlarna att på nyss antytt sätt taga spannmålsfrågan helt i egna
händer.
Med hänsyn till lantmännens trängande behov av penningar efter skörden,
kunde återhållsamhet i utbuden knappast i önskad omfattning påräknas,
utan att möjligheter funnes att på annat sätt än genom tidig försäljning
erhålla tillgång till kontanta medel.
Frågan om underlättande av lantmännens spannmålsbelåning framträdde
då såsom ett viktigt led i producenternas frigörelse från de av inhemska
marknadsförhållanden uppkommande svårigheterna.
Inom jordbruksdepartementet hade utarbetats anvisningar rörande vissa
åtgärder för möjliggörande av ökad spannmålsbelåning från jordbrukarnas
sida. Nu gällande rätt angående pantsättning av lös egendom förutsatte,
att egendomen antingen överlämnades i långivarens besittning eller lades i
förvar hos tredje man, och en dylik pantsättning vore därför förenad med
vissa olägenheter av praktisk innebörd samt medförde i allt fall åtskilliga
kostnader för förvaring och skötsel samt ofta även transport av den pantsatta
varan. Pantsättning kunde därför icke för närvarande vinna tillämpning
i önskvärd omfattning. Det hade följaktligen varit angeläget att fä
undersökt möjligheterna för åstadkommande av sådana lagbestämmelser, att
belåning kunde ske mot säkerhet i spannmål utan att låntagaren avstode
från besittningen till denna. Efter förberedande undersökning inom jordbruksdepartementet
hade detta ärende överlämnats till justitiedepartementet
för fortsatt utredning i samband med den av 1923 års riksdag i skrivelse
nr 207 begärda utredningen, huruvida och på vad sätt med vår lagstiftning
kunde införlivas bestämmelser angående upplagsbevis eller lagerbevis representerande
själva varan (warrants). Detta utredningsarbete hade fortskridit
rhän, att förslag till lag i ämnet möjligen kunde redan innevarande år
föreläggas riksdagen. Genom en dylik lagstiftning syntes belåningsfrågan
komma i ett väsentigt bättre läge.
För befrämjande av spannmålsavsättningen och spannmålsmarknadens
ordnande vore även frågan om spannmålslager hus av stor betydelse. I årets
statsverksproposition hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på proposition i ämnet1, för inrättande av en lånefond för anläggning av
spannmålslagerhus för budgetåret 1924—1925 såsom kapitalökning beräkna
ett reservationsanslag av 500,000 kronor.
Departementschefen fäste huvudvikten vid sådana åtgärder, som huvudsakigen
borde genomföras av lantmännen själva, och hyste förhoppning om
'' Denna numera avgiven, proposition nr 57.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. i
svårigheternas bekämpande genom lantmännens sammanslutningssträvanden,
stödda av visst statligt bistånd för belåningens, lagringens och spannmålsvärdens
ordnande.
Det syntes dock tyvärr ej kunna påräknas, att denna väg hastigt ledde
till målet. Verksamheten måste på ett naturligt sätt arbeta sig fram och
detta torde draga åtskillig tid. För att bringa omedelbar lättnad — särskilt
i syfte att förminska odlarnas beroende av kvarnarna - och därjämte bereda
vägen för lantmännens sammanslutningssträvanden, syntes ytterligare åtgärder
böra försökas.
Departementschefen kom därvid in på frågan om införande av utförselbevis.
Utförselbevisen vore ett medel att få till stånd konkurrens med kvarnarna
om den svenska brödsäden och att bereda vägen för lantmännens sammanslutningssträvanden
till spannmålsmarknadens förbättring.
Utförselbevisens giltighet borde inskränkas till den egentliga brödsäden,
vete och råg.
Mot anmärkningen att utförselbevis skulle fördyra mjölet anfördes, att vetemjölspriset
noga reglerades av importmjölets pris, och att det knappast syntes
vara tänkbart, att, om mjölimporten lämnades helt fri, det svenska vete
mjölspriset kunde höjas över den nivå, som betingades av kvalitet och världsmarknadspris.
Rågmjölspriset anpassade sig efter vetemjölspriset och skillnaden
mellan dessa priser skulle ej komma att ändras.
Ur statsfinansiell synpunkt borde ett införande av utförselbevis ej väcka
allvarligare betänkligheter. Odlarnas fördelar av utförselbevisen kunde icke
bliva så betydande, att därigenom eu större rågodling kunde framskapas.
Vad frågans handelspolitiska sida beträffade hade företagna undersökningar
givit vid handen, att ur traktatsynpunkt något hinder ej förefunnes mot utförselbevisens
införande.
I vilken utsträckning utländsk marknad kunde påräknas för den svenska
brödsäden och i vad mån utförselbevisen komme att bliva verksamma, syntes
endast erfarenheten kunna visa. Man kunde emellertid hysa den förhoppningen
att utförselbevisen skulle bliva ett medel till förhindrande av alltför
låga spannmålspris. Därigenom fyllde de ock sin egentliga uppgift.
Såsom departementschefen erinrat, var frågan om införande av utförselbe- 1<JäS
vis senast år 1923 föremål för riksdagens prövning. De då motionsvis framförda
förslagen grundade sig liksom det nu föreliggande i huvudsak å spannmålsmarknadssakkunnigas
ovan omnämnda betänkande. Bevillningsutskottet
hemställde i sitt i anledning av sistnämnda motioner avgivna betänkande
(nr 27), att desamma icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid utskottsbetänkandet var fogat en av nio utskottsledamöter avgiven reservation,
vari, under åberopande av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande
samt ett av generaltullstyrelsen den 9 april 1923 till utskottet avgivet
och vid reservationen fogat yttrande angående inlösandet av utförselbevis,
uttalades, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna, antaga ett av reservanterna framlagt förslag till förordning angående
utförselbevis för viss spannmål.
Riksdagen biföll bevillningsutskottets hemställan.
I första kammaren hade utskottets hemställan samlat 69 röster mot 51,
vilka avgivits för ett under överläggningen gjort yrkande om antagande av
ars r
dag.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Utskottets
yttrande.
Propositionen.
förenämnda reservation med vissa mindre ändringar. I andra kammaren
voro röstetalen 88 för utskottets hemställan och 64 för ett under överläggningen
framställt yrkande av samma innebörd, som nyss angivits beträffande
första kammaren.
De svårigheter, med vilka den svenska odlingen av brödspannmål har att
kämpa, äro, på sätt chefen för jordbruksdepartementet i sitt anförande till
ovannämnda statsrådsprotokoll påvisat, förorsakade icke blott av förhållanden,
som äro gällande på världsmarknaden, utan därjämte dels av vissa för den
svenska veteodlingen naturliga prisskiljande faktorer, vilka äro beroende av
det svenska vetets kvalitet, och dels av särskilda svenska marknadsförhållanden.
De båda sistnämnda grupperna av orsaker samverka till att hålla de
svenska priserna på brödspannmål under världsmarknadspriserna med tillägg
av tull och fraktkostnader. Detta den svenska brödspannmålens underpris
har, på sätt framgår av vissa i spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande
gjorda beräkningar, för vilka departementschefen i nämnda anförande redogjort,
varit avsevärt mera betydande under de senaste åren än före världskriget.
I syfte att i det synnerligen bekymmersamma läge, i vilket vår spannmålsodling
befinner sig, stödja det svenska jordbruket hava de olika förslag
framställts, vilka föreligga dels i den omförmälda propositionen och
den i anledning av densamma väckta motionen och dels i de ovannämnda
motioner, vilka avse antingen reglering av spannmålsimporten eller höjningav
spannmålstullarna. Efter verkställd prövning av dessa förslag till utrönande,
huruvida de må vara ägnade att bereda spannmålsodlingen verklig
hjälp utan att träda andra berättigade intressen för nära, har utskottet att
anföra följande.
Det genom propositionen framlagda förslaget om utförselbevis för råg och
vete avser i främsta rummet att få till stånd konkurrens med kvarnarna om
den svenska brödsäden och att därigenom höja priserna på densamma. Förslaget
förutsätter, att utländsk marknad kan påräknas för den svenska brödsäden
samt att den utländska marknaden kan för denna brödsäd erbjuda priser,
vilka med tillägg av utförsel bevisets värde samt med avdrag av frakt, mellanhandsvinst
och övriga exportkostnader äro högre än de svenska marknadspriserna.
I fråga om denna oundgängliga förutsättning för att utförselbevisen
överhuvud skola kunna bliva av någon praktisk betydelse har chefen för
jordbruksdepartementet, på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
inskränkt sig till att uttala den meningen, att endast erfarenheten kunde
visa, i vilken utsträckning utländsk marknad kunde påräknas för den svenska
brödsäden och i vad mån utförselbevisen komme att bliva verksamma. I
samband härmed har departementschefen givit uttryck åt den förhoppningen,
att utförselbevisen skulle bliva ett medel till förhindrande av alltför låga
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 9
spannmålspriser, varigenom de ock fyllde sin egentliga uppgift. Departementschefen
synes sålunda hava utgått från, att det icke låter sig gorå att
beräkna, huruvida och i vad mån utförselbevisen skola bliva i stånd att fylla
sin uppgift.
Enligt bevillningsutskottets mening saknas det icke möjlighet att bedöma
denna fråga; och har utskottet vid verkställd prövning funnit starka skäl
föreligga till antagandet, att sådana utländska marknadsförhållanden, som
enligt vad nyss sagts utgöra förutsättning för att utförselbevisen skola
motsvara sitt syfte, icke annat än i särskilda undantagsfall kunna påräknas.
För att visa riktigheten av detta antagande har det synts utskottet
vara lämpligt att jämföra priserna för skånskt vete med vetepriserna i
Danmark under tiden september—december 1923. Dels torde nämligen
fraktkostnaderna från Skåne till Danmark vara lägre än några andra
jämförliga fraktkostnader från Sverige till utlandet och dels betalades
veteskörden i Sverige under nämnda tid med priser, som voro synnerligen
otillfredsställande för jordbrukarna.
Av siffror, som meddelats till ovannämnda statsrådsprotokoll, framgår,
att under nämnda tid medelpriset för 100 kilogram skånskt vete, trots
tullen, icke översteg motsvarande medelpris för danskt vete i Danmark,
omräknat i svenska kronor, med mera än 1 krona 82 öre. Hade de i
propositionen föreslagna utförselbevisen varit gällande i berörda prisläge,
skulle desamma ha kunnat bereda den svenska veteodlaren någon fördel
endast under förutsättning att bevisens inlösningsvärde icke blott räckt
till att täcka, utöver nämnda prisskillnad, även fraktkostnad, mellanhandsvinst
och övriga exportkostnader utan därjämte lämnat ett överskott,
Inlösningsvärdet skulle, avrundat, ha utgjort 3 kronor 63 öre och prisskillnaden
utgjorde, som nämnts, 1 krona 82 öre. För att vinst skulle
hava uppstått, hade följaktligen frakten, mellanhandsvinsten och övriga
exportkostnader måst vara lägre än skillnaden mellan sistnämnda båda
tal eller 1 krona 81 öre per 100 kilogram. Att samtliga berörda kostnader
icke skulle hava stannat under sistnämnda belopp, anser utskottet uppenbart.
Under omförmälda tid skulle följaktligen de svenska veteodlarna
vid export av vete till Danmark icke hava haft något som helst gagn av
de föreslagna utförselbevisen. Efter vad utskottet inhämtat, torde under
ifrågavarande del av år 1923 export av svenskt vete icke hava kunnat äga
rum med större fördel till något annat land än till Danmark.
Vad beträffar rågpriserna synes någon jämförelse, motsvarande den i
fråga om vete anställda, icke kunna göras, alldenstund 1923 års svenska
rågskörd var av alltför dålig beskaffenhet för att medgiva en dylik jämförelse.
Utskottet har således icke blivit övertygat, att utförselbevis för brödspannmål
skulle vara i stånd att skapa den konkurrens med kvarnarna
som åsyftats. Däremot torde, såsom ovan antytts, under särskilda förut
-
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
sättningar fall kunna inträffa, dä utförsel bevisen skulle kunna bereda de
svenska veteodlarna någon fördel. Med hänsyn härtill och i syfte därjämte
att mera allsidigt angiva sin ställning till det i propositionen framlagda
förslaget, utgår utskottet i det följande från förutsättningen, att utförselbevisen
verkligen skulle finna användning i avsevärd utsträckning; och
går utskottet att, under sådan förutsättning, angiva sin uppfattning ej
mindre om de verkningar, utförselbevisen skulle utöva dels med avseende
å jordbruket och dels i fråga om konsumenterna än även om anordningens
nationalekonomiska berättigande, varjämte utskottet kommer att något
beröra den statsfmansiella och den handelspolitiska synpunkten.
Till en början synes det, såsom professor Heckscher påpekat i ett på
uppdrag av chefen för finansdepartementet den 28 september 1911 avgivet
betänkande »Om utförselbevis för svensk spannmål», vara uppenbart, att,
därest utförselbevisen skulle förmå att skapa en export, denna komme att
utgå i första hand från våra kustområden och särskilt från Skåne och
därigenom att driva upp priserna främst inom dessa områden. Sammanställningar
rörande månadsnoteringarna för vete och råg i olika orter inom
landet under tiden från och med september 1920 till och med december
1921 finnas intagna i spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande (tab. 2
och 3, sid. 16 och 17), och liknande sammanställningar hava av Sveriges
allmänna lantbrukssällskaps jordbruksbyrå uppgjorts för år 1923 och för
januari och februari månader år 1924. Av dessa sammanställningar, vilka
omfatta Malmö, Kalmar, Halmstad, Göteborg, Norrköping, Stockholm och
Örebro, framgår, att priserna i Örebro varit i regel icke oväsentligt lägre
än å de övriga orterna. Denna prisskillnad mellan olika orter i landet
skulle utförselbevisen vara ägnade att ytterligare skärpa.
Vidare torde, såsom 1923 års bevillningsutskott framhållit, fördelen av
ett genom utförselbevisen höjt spannmålspris huvudsakligen komma att
tillfalla de jordbrukare, som i större utsträckning producera spannmål
utöver sitt eget behov. I motiveringen till den föreliggande propositionen
har chefen för jordbruksdepartementet meddelat en sammanställning, som
utvisar antalet av dels de brukningsdelar med till dem hörande areal och
vid jordbruket sysselsatta personer, för vilka den egna produktionen av
vete och råg icke täcker behovet, och dels de brukningsdelar med tillhörande
areal och personer, vilka lämna överskott av brödsäd. Berörda
sammanställning utvisar, att antalet av samtliga brukningsdelar i landet
uppgår till 381,171 och antalet av dem, som anses hava brödsäd till avsalu,
till blott 105,806. Av en tabell, meddelad i nr III av tull- och traktatkommitténs
utredningar och betänkanden (s. 83) framgår, att i södra och mellersta
Sverige genomsnittsöverskottet av vete och råg från de brukningsdelar, vilkas
åkerareal utgör 10—20 hektar, är 10.6 7 deciton. Spannmålsmarknadssakkunniga
(s. 33) hava i ett till belysande av utförselbevisens fördelar anfört
exempel räknat med, att dessa bevis skulle under viss förutsättning medföra
en prisökning av omkring 1 krona 50 öre per deciton. Genomsnitts
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
11
vinsten av utförselbevisen för de jordbrukare, vilkas brukningsdelar omfatta
10—20 hektar åker, skulle i ett dylikt fall således utgöra i sin helhet
omkring 16 kronor. De grupper brukningsdelar, alltjämt enligt
nämnda tabell, vilka omfatta mindre än 10 hektar åker, utvisa brist.
Övriga grupper, vilka samtliga hava överskott, omfatta tillsammans 90,864
brukningsdelar, av vilka 54,815 tillhöra den grupp, som omfattar 10—20
hektar. Då enligt vad ovan anförda siffror giva vid handen utförselbevisen
knappast skulle kunna bliva av någon praktisk betydelse för ägare
av brukningsdelar, tillhörande sistnämnda grupp, finner man, att de fördelar,
utförselbevisen kunde bereda, skulle tillgodokomma de brukningsdelar,
som omfatta mera än 20 hektar. Dessas antal utgör icke mera än
36,049 eller ungefär en åttondel av hela antalet brukningsdelar i södra
och mellersta Sverige.
Av vad sålunda anförts framgår, att enligt utskottets mening utförselbevis
för spannmål, i den mån de skulle föranleda någon export, vore ägnade
att i främsta rummet gynna de trakter av landet, där spannmålspriserna
redan nu äro högst, samt ett relativt fåtal av landets jordbrukare.
I fråga om utförselbevisens följder för konsumenterna har det gällt att
tillse, huruvida bevisen icke skulle verka fördyrande på mjölet. Chefen för jordbruksdepartementet
har sökt bemöta påståendet härom med invändningen, att
vetemjölspriset noga reglerades av importmjölets pris samt att rågmjölet, som
praktiskt taget icke vore föremål för någon import, anpassade sig i pris efter
vetemjölet. Detta innebär, att kvarnindustrien, som givetvis skulle försöka
att på konsumenterna avlasta ett av utförselbevis framkallat höjt pris på
spannmål, skulle se dessa försök stranda på importmjölets prisreglerande
inverkan.
Ett dylikt antagande må vara riktigt, i vad det rör de såsom kärnmjöl
betecknande högsta kvaliteterna vetemjöl. I dessa ingår amerikanskt vete,
och de motsvara närmast det amerikanska exportmjölet, vilket även är föremål
för någon import till vårt land. Däremot är antagandet enligt utskottets
mening icke riktigt, i den män det avser övriga vetemjölssorter samt
rågmjöl. Beträffande dessa, utgörande flertalet gångbara mjölsorter, gäller
nämligen, att de svenska marknadspriserna i allmänhet ligga under världsmarknadspriserna
med tillägg av tull och fraktkostnad, vartill kommer, att
mellan kvarnindustrien och mjölgrossisterna föreligger ett avtal, genom vilket
de senare förbundit sig att icke från utlandet införa mera än en viss mängd
mjöl, en avtalsbestämmelse som bereder den svenska kvarnindustrien ett särskilt
stöd i konkurrensen med de utländska kvarnarna.
Sålunda skulle utförselbevisen, i den mån de komme i tillämpning, verka
fördyrande på de enklare och billigare vetemjölssorterna samt på allt rågmjöl
utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna vetemjöl. Vad eu förhöjning
av priset på rågmjöl betyder för konsumenterna framgår av de siffror,
som utvisa rågförbrukningen inom landet. Sålunda utgjorde denna förbrukning
(efter avdrag för utsäde) 1922—1923 5,073,610 deciton (se prop. 56, sid. 2).
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Betydelsen av att utförselbevisen, på sätt nämnts, skulle befrämja den
redan nu rådande tendensen att använda det dyrare amerikanska vetemjölet
i stället för det i näringsvärde likställda, av svenskt vete framställda mjölet,
synes heller icke böra underskattas.
Utskottet övergår härefter till bedömande av utförselbevisens berättigande
ur nationalekonomisk synpunkt. Det kan därvid vara lämpligt att erinra
om de skäl, som föranledde, och de syften, som uppställdes för motsvarande
anordning i Tyska riket. Det i Tyskland införda systemet har som bekant
tjänat såsom mönster för de förslag, som sedermera framkommit hos oss.
1 redogörelsen för förhållandena i Tyskland tillåter sig utskottet att följa den
framställning, som lämnats i professor Heckschers ovannämnda utredning.
Norra och nordöstra Tyskland, särskilt Ost- och Västpreussen, hade en spannmålsproduktion,
som betydligt översteg det lokala behovet, medan spannmålsskörden
i västra och mellersta Tyskland ej på långt när täckte behovet. Före
spannmålstullarnas införande i Tyskland och den därav följande höjningen
av prisnivån på den inhemska marknaden hade de nordöstra landskapen
avsatt sin överskottsproduktion i utlandet (England och Skandinavien), dit
frakterna voro lägst; och områdena i väster hade täckt sin brist genom
import. Spannmålstullarna gjorde emellertid avsättning på utlandet alltid
mindre lönande än avsättning inom landet, och följden blev därför, att den
ostelbiska (nordtyska) spannmålen nu gick till de inländska konsumtionsområdena.
Då dessa hade möjlighet att täcka sitt behov med utländsk
spannmål för ett pris, motsvarande världsmarknadspris + tull -i- frakt,
den sistnämnda lägre än den från Nordtyskland, kunde emellertid de nordtyska
spannmålsodlarna ej på denna marknad påräkna ett pris, som med
hela tullen + hela deras högre fraktkostnad översteg världsmarknadspriset,
utan på sin höjd det pris den utländska spannmålen där betingade; och då de
nord tyska spannmålssorterna i Väst- och Sydtyskland voro mindre omtyckta
än de importerade, stod priset vanligen lägre, varjämte avsättningen av just
sådana sorter, för vilka den nordtyska jorden ansågs särskilt lämpad, över
huvud taget försvårats. I Tyska riket fanns sålunda i avseende å spannmålsodlingen
dels ett produktionsområde, som hade sin naturliga avsättning
genom export och dels ett konsumtionsområde, som naturligast och billigast
Ilek sin tillförsel av spannmål från utlandet. Såsom skäl för utförselbevisen
i Tyska riket kunde således anföras, att de voro ägnade att medföra nationalekonomisk
vinst genom besparing av transportkostnader.
Någon motsvarande nationalekonomisk fördel av utförselbevisen linnes icke
för Sveriges vidkommande. Hos oss utgör framförallt Norrland det stora
konsumtionsområdet, som emellertid får den vida övervägande delen av sitt
behov av brödsäd täckt genom mjöl tillförsel från södra och mellersta Sverige.
Detta förhållande, som sammanhänger därmed att den nödvändiga blandningen
av svensk och utländsk spannmål lättast försiggår i områden med
riklig tillgång på inhemsk brödsäd ävensom med den gällande mjöltullen,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 13
vilken gör import av mjöl mindre lönande än import av omalen spannmål,
skulle icke röna någon påverkan av utförselbevisen. Därest någon export av
spannmål från de sydligare delarna av landet skulle framkallas genom dylika
bevis och Norrland därigenom gå miste om en del av sin vanliga tillförsel,
så måste följaktligen spannmål för Norrlands räkning införas till samma
delar av landet som dem, från vilka exporten utgått, för att därifrån efter
förmalning transporteras norrut.
Icke heller i den omständigheten, att den svenska brödspannmålen behöver
vid förmalningen uppblandas med utländsk, torde man kunna finna något
nationalekonomiskt skäl för utförselbevisen. Detta kunde möjligen tänkas
vara förhållandet, därest Sverige producerade hela sitt brödsädesbehov. Men
i betraktande av den betydande import, som utöver den inhemska produktionen
erfordras för att täcka landets behov, lär det icke kunna anses nödigt att
genom export av svensk bereda plats för utländsk brödsäd.
Vid nu angivna förhållanden och då den export, som utförselbevisen äro
avsedda att framkalla, icke heller eljest torde hava några särskilda nationalekonomiska
skäl för sig, framstår det såsom en, nationalekonomiskt sett, oklok
åtgärd att exportera en nödvändighetsvara, som landet producerar i otillräcklig
mängd för eget behov, allrahelst som det pris de exporterade varorna betinga,
måste minskas med transportkostnaderna samtidigt som importvarornas pris
ökas med motsvarande kostnader.
Såsom eu olägenhet med utförselbevisen måste utskottet även beteckna den
minskning i statens tullinkomster, som de sannolikt skulle medföra, om man
än, såsom professor Heckscher framhållit, icke har möjlighet att beräkna, hur
stor minskningen skulle bliva.
Slutligen vill utskottet icke underlåta att framhålla, att utförselbevisen,
vilka komme att få karaktär av exportpremier, härigenom skulle kunna medföra
icke önskvärda verkningar i handelspolitiskt hänseende.
Det i den av herrar Strindlund och Persson i Trången väckta motionen
framställda yrkandet, att de av Kungl. Maj:t för vete och råg föreslagna
utförselbevisen måtte beträffande de norrländska länen få gälla även korn,
föranleder från utskottets sida endast följande särskilda uttalanden. I det
föregående har påvisats, hurusom Norrland är för sitt behov av mjöl väsentligen
hänvisat till de sydligare delarna av landet. Därest nu utförselbevis
komme att föranleda en export av korn från Norrland, skulle, eftersom exporten
antagligen skulle företrädesvis omfatta det såsom brödsäd använda
kornet, följden bliva en ökad användning av råg och vete i Norrland och alltså
en ytterligare skärpning av denna landsdels beroende av det övriga Sverige
i avseende å brödsädestillgång.
Motionen
II: 408.
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Motionerna
1: 81 och II:
139, I: 82 och
11: 137 tamt
1: 142 och II
288, avseende
importreglering.
Motionerna
1:80 samt
II. 147, avseende
höjning
av spannmålstullarna.
Motionerna
II: 56 samt
II: 145, avseende
upphävande
av
spannmålstullarna.
Motionärernas yrkande, att den av dem avsedda utvidgningen av Kungl,
Maj:ts förslag skulle gälla endast de norrländska länen, synes av motiveringen
att döma betyda, att ntförselbevis för korn skulle gälla endast för sådant korn, som
odlats i nämnda län. I fråga härom må det vara tillräckligt att påpeka, att
motionärerna icke angivit, huru de tänkt sig genomförandet av detta förslag.
Av de motioner, vilka avse en på införselförbud grundad importreglering
av råg och vete, skilja sig de av herr Heyman m. fl. och av herr Jönsson i
Pridhill m. fl. väckta från de av herrar Martin Svensson och Erik Andersson
samt av herr Lindman in. fl. väckta huvudsakligen därutinnan, att de
båda förra avse en begränsad tid, nämligen intill utgången av juni månad
1925, under det att de senare icke innehålla någon sådan tidsbegränsning.
Under det att samtliga nu nämnda fyra motioner innehålla förslag om beslut
från riksdagens sida, att importreglering skall införas, avse de av herr Karl
Emil Andersson m. fl. och herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. framlagda
motionerna skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att under viss förutsättning
(se ovan sid. 3) Kungl. Maj:t måtte förelägga innevarande års riksdag
förslag om dylik importreglering.
I motiveringen till de båda förstnämnda motionerna hava motionärerna
framhållit, att för genomförandet av det föreslagna importregleringssystemet
icke krävdes tillsättande av någon kommission. Detta antagande har motiverats
huvudsakligen därmed, att såväl ledning som kontroll kunde skötas
av tjänstemän i jordbruksdepartementet. Utan att hava ingått på frågan,
huruvida dylika uppgifter lämpligen skulle kunna tilldelas jordbruksdepartementet,
har utskottet funnit uppenbart, att, huru än utövningen av alla
de funktioner, som ett importförbud i förening med licenser förutsätter, inordnas
i förvaltningen, betydande arbetskrafter måste tagas i anspråk för
ändamålet och en stor, invecklad apparat igångsättas. Härmed skulle
otvivelaktigt vara förenade många av de olägenheter, som från krigstiden
äro väl kända och vilka icke minst bland jordbrukarna framkallade starkt
missnöje. I denna fråga ansluter sig utskottet sålunda till de skäl, som
anförts av chefen för jordbruksdepartementet.
I den av herrar Johan Bernhard Johansson och Sederholm väckta
motionen om höjning av tullsatserna för omalen spannmål har yrkandet framställts
under förutsättning, att riksdagen fattade beslut om utförselbevis i
huvudsaklig överensstämmelse med spannmålsmarknadssakkunnigas förslag.
Sedan utskottet angivit skälen, varför utskottet icke kan förorda bifall till
det nu föreliggande förslaget om utförselbevis, har utskottet saknat anledning
att ingå i särskild prövning av sistnämnda motion.
Den andra motionen, som innehåller förslag om höjning av spannmålstullar,
nämligen den av friherre Hermelin väckta, avser såväl omalen
spannmål som mjöl.
De två av herr Lövgren och av herr Herou m. fl. väckta motionerna
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 15
innehålla ett och samma yrkande, nämligen om upphävande av samtliga
spannmålstullar.
Liksom bevillningsutskottet vid de senare årens riksdagar på angivna skäl
avstyrkt samtliga förslag, som avsett ändring av gällande tullskydd, där
icke tulltekniska skäl varit avgörande, så har utskottet även nu ansett, att
prövningen av förslag till dylika ändringar av gällande tullskydd höra anstå
till den revision av tulltaxan, som torde komma till stånd inom den närmaste
framtiden.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra avstyrka
bifall ej mindre till de olika föreliggande förslag, som avse att stödja den
.svenska spannmålsodlingen, än även till de gjorda yrkandena om spannmålstullarnas
upphävande.
Chefen för jordbruksdepartementet har, på sätt ovan återgivits, framhållit,
att en lindring i de rådande svårigheterna kunde vinnas genom minskning
av den svenska brödspannmålsodlingen, men tillika hävdat statens intresse
därav, att en mera omfattande minskning av brödsädesodlingen icke komme
till stånd. Med anledning härav har utskottet velat såsom sin principiella
uppfattning uttala, att i fråga om jordbruket gäller detsamma som gäller om
varje annan produktion, nämligen att densamma bör inriktas på sådana
produktionsgrenar, som lämna producenten det bästa ekonomiska utbytet,
Däremot är det utskottet angeläget att uttala sin fulla anslutning till vad
departementschefen anfört, då han utvecklat vad lantmännen själva kunna
göra för att på sammanslutningens väg förbättra sin ställning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 5f>
angående utförselbevis för råg och vete samt den i anledning
av propositionen väckta motionen II: 408 av
herrar Strindlund och Persson i Trången icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 81 av herr Hemman
m. fl. och II: 139 av herr Jönsson i Fridhill m. fl.,
om förbud mot införsel till riket av vete och råg, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
3) att de likalydande motionerna I: 82 av herrar Martin
Svensson och Erik Andersson samt II: 137 av herr
Lindman m. fl., om förhud mot införsel till riket av
vete och råg m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
4) att de likalydande motionerna 1:142 av herr Karl
Emil Andersson m. fl. och II: 288 av herr Olsson i
16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Kullenbergstorp m. fl., om skrivelse till Konungen rörande
importreglering av brödsäd, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
5) att motionen I: 80 av herrar Johan Bernhard Johansson
och Sederholm, om förhöjning av tullen å omalen
spannmål, vete och råg, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
6) att motionen II: 147 av friherre Hermelin m. fl.,
om höjning av spannmålstullarna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
7) att motionerna II: 56 av herr Lövgren och II: 145
av herr Herou m. fl., om upphävande av spannmålstullarna,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 mars 1924.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
17
Närvarande:
vid beslut angående punkten l:o:
herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Ohelga,
Bärg Boman Pers*, Månsson i Hagaström, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta,
Olsson i Ramsta, Lithander, Hedlund i Östersund-, Olsson i fiol vyss ta. Lövgren,
Carlsson i Gävle*, Clemedtson och Olsson i Gävle:
vid beslut angående punkterna 2:o, 3:o och 4:o:
herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Ohelga,
Bärg Boman, Pers*, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta, Hei -lund i Östersund*, Olsson i Golvvasta, Lövgren, Heyman. Carlsson i Gävle*, Olsson
i Gävle, Pettersson i Hällbacken och Brännström*:
vid beslut angående punkterna ö:o, 0:o och 7:o:
herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Ohelga.
Bärg Boman, Pers*, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta,
Lithander, Hedlund i Östersund*, Olsson i Golvvasta. Ijövgren, Heyman. Carlsson i
Gävle*, Olsson i Gävle och Pettersson i Hällbacken*.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservationer:
vid punkten 1):
av friherre Fleming, vilken ansett, att utskottet pa de grunder, som L
Kungl Maj:ts förevarande proposition angivits, bort föreslå riksdagen:
att, med avslag å motionen II: 408, godkänna Kungl. Maj:ts förslag i
propositionen nr 56;
av herrar Ericson i Oberga, Boman, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta,
Lithander, Olsson i Golvvasta och Clemedtson, vilka ansett, att utskottet
på de grunder, som i Kungl. Maj:ts förevarande proposition angivits, bort
föreslå riksdagen: att, med avslag å motionen 11:408, godkänna Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen nr 56, dock med följande begränsning an
gående giltighetstiden: Denna förordning träder i kraft den 1 augusti
1924 och gäller till den 31 juli 1926.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 samt. It haft. (Nr 2.1.)
18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
vid punkten 3):
av herrar Jönsson i Boa och Hemman, vilka yrkat bifall till de under
punkt 3) omförmälda likalydande motionerna I : 82 av herrar Martin
Svensson och Erik Andersson samt 11:137 av herr Lindman m. fl.;
vid punkten 4):
av herrar Ericson i Oberga och Olsson i (lolvvasta, vilka ansett, att
utskottets hemställan bort hava följande lydelse:
att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna 1:142 av
herr Karl Emil Andersson m. fl. och II: 288 av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att därest
ett tillfredsställande avtal mellan Kungl. Maj:t och kvarnnäringens representanter
rörande den högsta kvantitet utländskt vete, som tid efter annan
får inblandas vid förmalning av svenskt vete, och rörande skälig prissättning
vid kvarnarnas inköp av svensk brödsäd ej kunnat träffas, Kungl.
Maj:t måtte framlägga förslag till sådan lagstiftning rörande importreglering
av malen och omalen brödsäd, att därigenom avsättning av svensk
brödsäd på den inhemska marknaden under tillfredsställande villkor säkerställes
utan därav föranledd stegring av mjölprisen;
vid punkten 6):
av herrar Jönsson i Boa och Lithander, vilka yrkat, att riksdagen måtte
besluta, att från och med den 1 juni 1924 skall vid införsel till riket utgå
tull för: spannmål, omalen, vete, råg och korn med 5 kronor 50 öre för
100 kilogram, samt att i överensstämmelse härmed tullen å mjöl skall
från samma tidpunkt utgöra 9 kronor för 100 kilogram.
vid punkten 7):
av herr Lövgren, vilken yrkat bifall till sin motion.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.