Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1924 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om
vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet hava hänvisats två motioner, avseende ändringar
i taxeringsförordningen i syfte att vid taxeringen erhålla en mera effektiv
kontroll över skattskyldigs ränteinkomster.
I motionen nr 141 i andra kammaren hava herrar Norsell och CarlssonFrosterud
hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl.
Maj:t förordning av den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering, att penningförvaltande inrättningar åläggas obligatorisk
uppgiftsplikt beträffande skattskyldigs ränteinkomster, ävensom beloppet
av skattskyldigs innestående medel vid viss tidpunkt, samt att i
skattskyldigs deklaration, vari yrkas avdrag för ränta å gäld, skall uppgivas
till vem denna ränta utbetalats och till hur stort belopp».
Samtidigt hemställes, att bevillningsutskottet måtte utarbeta de författningsändringar,
som kunde föranledas av ett bifall till samma motion.
Herr Hage föreslår i en inom andra kammaren väckt motion, nr 144,
att riksdagen måtte besluta att i 11 § i förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering införa en bestämmelse
av innehåll, »att bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning, som mottager medel till förvaltning av insättare, bosatt
i annan ort än där bankens kontor är beläget, skall till taxeringsmyndigheterna
å den ort, där sådan person är bosatt, lämna uppgift å dels ränta
å insatta^medel och dels medlens storlek».
Beträffande de till stöd för de särskilda förslagen anförda motiveringarna
får utskottet hänvisa till motionerna.
Genom beslut vid 1920 års riksdag infördes i 11 § förordningen den Utskottet.
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering Gällande
den bestämmelsen, att styrelse för bankbolag, sparbank eller annan pen
plikt
uv annan
än skattskyldig.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.
Olika principer
för
uppgift splikt.
ningförvaltande inrättning skulle efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd
eller kronans ombud hos prövningsnämnd lämna uppgift om namngiven
skattskyldigs ränteinkomst från den penningförvaltande inrättningen
ävensom om beloppet av den skattskyldiges innestående medel vid viss
angiven tidpunkt. Till förekommande av att, såsom vid 1921 års taxering
på några håll skulle hava inträffat, taxeringsnämnd från bankinrättning
infordrade uppgifter rörande samtliga insättare, boende inom viss namngiven
kommun, vidtogs år 1922 den ändringen i sistberörda bestämmelse,
att uppgift rörande insättares ränteinkomst och innestående medel skulle
lämnas efter anmaning i särskilda fall.
Det är obestridligt, att gällande bestämmelser om skyldighet att lämna
uppgifter till ledning för annans taxering lida av brist på erforderlig
följdriktighet. Medan sådana uppgifter lämnas beträffande det övervägande
flertalet av de inkomster, som härflyta av arbetsanställning eller tjänst
samt rörande inkomst genom utdelning från aktiebolag, solidariska bankbolag
och ekonomiska föreningar, bliva exempelvis räntor och lotterivinster
icke föremål för sådan kontroll. I fråga om ränteinkomst gäller dock, förutom
berörda uppgiftsplikt för penninginsättningar, att förmyndarkammare
och gode män för tillsyn å förmynderskap skola lämna uppgift om omyndigs
inkomst, därest denna uppgått till minst 100 kronor. I övrigt hava
beskattningsnämnderna icke någon möjlighet att erhålla kännedom om
åtnjutna ränteinkomster genom uppgifter, som enligt taxeringsförordningen
skola lämnas av annan än den skattskyldige.
Redan av det nu anförda framgår, att ifrågavarande uppgiftsplikt kan
ordnas efter två olika principer. Enligt den ena ålägges en var, som
till annan person utbetalat ett belopp av beskaffenhet att för mottagaren
utgöra inkomst av kapital eller tjänst eller av tillfällig natur, att lämna uppgift
härom till taxeringsmyndigheten. Enligt den andra principen åter
inträder skyldigheten att lämna sådana uppgifter först efter anmaning från
taxeringsmyndigheten i det särskilda fallet. Skäl kunna anföras såväl för
som emot båda de nu omnämnda kontrollmetoderna. Genom den förstnämnda
skulle sannolikt en i stort sett tillfredsställande kontroll kunna
vinnas, men ett mera fullständigt utnyttjande av metoden skulle medföra
ett mycket avsevärt arbete såväl för dem, vilka ålades att lämna uppgifter,
som även och icke minst för de myndigheter, som hade anordna och
granska uppgifterna. Gent emot utvägen att göra kontrolluppgifternas
lämnande beroende av anmaningar från taxeringsmyndigheterna kan erinras,
att framför allt i de större städerna, där taxeringsmyndigheterna sakna
erforderlig kännedom om de skattskyldigas personliga förhållanden, en
sådan uppgiftsplikt säkerligen bleve utan större effekt. Å andra sidan
skulle genom denna metod upplysningar kunna erhållas rörande ett långt
större antal inkomstslag än vid begagnande av den förstnämnda.
Bevillningsutskottets betänkande AV 15.
9
De åtgärder, som föreslagits av herrar Norsell och Carlsson-Frosterud, Motionen il:
skulle helt säkert täcka några av de luckor, som förefinnas i det nuvarande
kontrollsystemet. Ehuru sålunda ett bifall till sistberörda förslag skulle
kunna komma att i viss mån bidraga till ett bättre resultat av taxeringen,
äro dock de olägenheter, som äro förenade med samma förslag, så avsevärda,
att ett bifall till detsamma icke synes böra ifrågakomma. Ett
effektivt utnyttjande av de i deklarationerna lämnade uppgifterna om
utbetalade räntor skulle kräva, såväl att taxeringsnämndernas ordförande
ålades att lämna underrättelse om mottagare av räntebelopp och dessas storlek
till vederbörande taxeringsnämnd i alla de fall, där gäldenär och borgenär
vore bosatta inom olika taxeringsdistrikt, som även att deklarationerna innehölle
specifika uppgifter om storleken av från olika personer bekomna räntor.
Den föreslagna bestämmelsen, att skattskyldig skulle i av honom avgiven
deklaration uppgiva beloppen av till särskilda personer erlagda räntor,
skulle helt säkert icke kunna efterkommas av de stora aktiebolagen, som
hade lån placerade i obligationer. Vidare synas motionärerna hava förbisett,
att även med ett bifall till deras förslag åtskilliga ränteinkomster,
särskilt räntor å statens och kommunernas obligationslån, icke skulle bliva
föremål för kontroll.
Åven om en lagändring skulle inskränkas till obligatorisk uppgiftsskyldighet
för penninginrättningarna, vilket givetvis komme att förringa
värdet av densamma, skulle de praktiska olägenheterna bliva avsevärda.
Utom den betungande arbetsbörda uppgiftsplikten komme att föranleda för
bankerna och sparbankerna med deras stora antal insättare, skulle därigenom
taxeringsmyndigheternas arbetsmaterial högst väsentligt ökas.
Redan nu yppa sig mången gång svårigheter för dessa myndigheter att
fullt utnyttja tillgängligt arbetsmaterial. Den kommunala beskattningens
omläggning kommer med säkerhet att medföra nya och betungande åligganden
för beskattningsnämnderna. Skulle dessa nämnder dessförinnan
påläggas arbetsuppgifter av den omfattning, varom här är fråga, komme
detta otvivelaktigt att försvåra genomförandet av den blivande kommunalskattereformen.
Ehuru kontrollen över de skattskyldigas inkomster icke synes böra ordnas
enligt det av herrar Norsell och Carlsson-Frosterud framlagda förslaget,
har utskottet dock funnit angeläget, att åtgärder vidtagas för erhållande
av större möjligheter till kontroll över vissa inkomster. Vissa skäl
tala sålunda för att utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift
till ledning för annans taxering att omfatta över huvud taget varje
till annan person utbetalat belopp, som för mottagaren är att hänföra
till inkomst. Vidare kan ifrågasättas, om icke den obligatoriska uppgiftsplikten
borde så tillvida omläggas, att densamma komme att omfatta jämväl
andra inkomstslag än för närvarande, varjämte för att minska de med
metoden förenade olägenheterna uppgiftsplikten kunde begränsas att avse
inkomster överstigande vissa minimibelopp. Genom sådana åtgärder skulle
lUhana till riksdagens protokoll 192i. 7 samt. 9 höft. (Nr l''t—15.) 1
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.
Motionen
144.
en förbättrad kontroll kunna vinnas i fråga om en del ränteinkomster
och inkomster av tillfällig natur ävensom i viss mån beträffande inkomst
av fastighet. Det måste emellertid anses minst lika viktigt, att
en mera effektiv kontroll erhålles i fråga om inkomst av rörelse eller yrke.
I detta hänseende vill utskottet framhålla vikten av, att frågan om en
reformerad lagstiftning rörande handelsböckers förande snarast möjligt
löses. En annan åtgärd, som kunde tagas under omprövning, vore att genom
stickprovsundersökningar utav de skattskyldigas handelsböcker, utförda av
därför särskilt lämpade personer, skärpa kontrollen över inkomst av rörelse.
Emellertid har vederbörande departementschef i juli 1923 uppdragit åt 1923
års taxeringssakkunniga att verkställa utredning angående omorganisation
av taxeringsväsendet. Det torde kunna antagas, att de sakkunniga icke
underlåta att därvid taga förevarande viktiga spörsmål under övervägande.
Utskottet har följaktligen icke ansett sig hava tillräcklig anledning att
föreslå någon åtgärd i ämnet.
U: Det av herr Hage framställda förslaget berör endast en detalj av ifråga
varande
spörsmål. Sålunda föreslår han införande av obligatorisk uppgiftsskyldighet
för penninginrättningar i de fall, där insättaren är bosatt
å annan ort än där bankens kontor är beläget. Oavsett att ett bifall till
detta förslag skulle innebära en ny inkonsekvens, skulle detsamma, utan
att medföra några större fördelar, säkerligen komma att åsamka ett icke
obetydligt besvär för de uppgiftsskyldiga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att ifrågavarande motion II: 141 av herrar Norsell
och Carlsson-Frosterud icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
2) att ifrågavarande motion II: 144 av herr Hage
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 mars 1924.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Örne, Rune, Roman, Jönsson i Roa, Olsson i
Ramsta, Sköld, Lithander, Hedlund i Östersund, Olsson i Golvvasta, Lövgren,
Heyman, Johansson i Hornsberg, Alexis Rjörkman, Alexander Nilsson, Carlsson
i Gävle, Åström, Olsson i Gävle och Pettersson i Hällbacken.
Stockholm, Isaac Marcus’ Roktryckeri-Aktiebolag, 1924.