Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1924 kl. 3 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
restitution åt tillverkare av glykos m. m. av erlagd tull
för utländsk stärkelse.

(l:a avd.)

I en inom andra kammaren vackt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 255, har herr Höglund hemställt, »att riksdagen ville, intill
dess en allmän reglering av landets tullfrågor kommit till stånd, bevilja
tillverkare av glykos, druvsocker och dextrin restitution för av dem erlagd
tull för använd utländsk stärkelse».

Enligt rubriken 83 i tulltaxan utgör tullsatsen för stärkelse, alla slag, vikten
av askar, papper och dylikt omslag inberäknad, 20 öre per kilogram.

I den till stöd för det föreliggande förslaget anförda motiveringen, beträffande
vars innehåll utskottet får hänvisa till motionen, har erinrats, att motionären
vid 1921 års riksdag väckte en motion (nr 191 i andra kammaren), i vilken
föreslogs för tillverkare av sirap av utländsk stärkelse enahanda restitutionsrätt
som nu avses.

Vid behandlingen av sistnämnda motion inhämtade bevillningsutskottet
i grundlagsenlig ordning yttranden av generaltullstyrelsen, 1921 års sockersakkunniga
och den av Kungl. Maj:t den 5 maj 1916 tillsatta livsmedelslagstiftningskommittén.

Av generaltullstyrelsens berörda utlåtande må här till belysande av det
nu föreliggande spörsmålet om tullrestitution intagas följande:

»Rätt till restitution av erlagd tull för utländsk stärkelse, som använts till
framställning av glykos, har av Kungl. Maj:t medgivits aktiebolaget Svenska
stärkelseintressenter genom resolution den 1 oktober 1920, varav avskrift
här bilägges.1 Detta medgivande, vilket lämnats jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,
är emellertid, såsom sagda författningsrum förutsätter,
inskränkt att gälla endast vid utförsel av sålunda framställd glykos. I eu
särskild ansökning har bemälda bolag hos Kungl. Maj:t anhållit om restitutionsrätt
jämväl för tull för sockersirap, då sådan blivit använd såsom tillsats
till nämnda fabrikat. Kungl. kommerskollegium och kungl. generaltullstyrelsen,
som denna dag avgiva underdånigt utlåtande över nämnda
ansökning, tillstyrka resolutionens utsträckande att omfatta restitutionsrätt
även i sist omförmälda fall.

1 Ej tryckt vare sig vid detta betänkande eller vid bevillningsutskottets betänkande nr 41)
år 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 samt. 9 höft. (Nr 14—15.) 1

Utskottet.

Motion II:
191 år 1921
och dess
behandling.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

Någon författningsbestämmelse, enligt vilken rätt till motsvarande tullrestitution
beträffande utländsk stärkelse, använd till framställning av glykos
(stärkelsesirap) för förbrukning inom landet, skulle kunna medgivas,
finnes icke.

De fall, då restitution av tull för utländsk vara, som inom landet använts
till framställning av annan vara, må åtnjutas eller kan medgivas
(»tullfri förädlingsrörelse»), äro angivna i §> 13 tulltaxeförordningen, och
gälla samtliga endast under det villkor, att den framställda varan exporteras.
Enär sålunda all tullfri förädlingsrörelse är begränsad till sådana fall,
då den förädlade varan utförts ur landet — eller jämlikt § 13 mom. 7 tulltaxeförordningen
i och för sådan utförsel upplagts på restitutionsupplag —
finnes för närvarande icke någon motsvarighet till den restitutionsrätt, som
i motionen blivit ifrågasatt.

Visserligen linnes en form av tullrestitutionsrätt, nämligen den i § 12 tulltaxeförordningen
omförmälda rätten till restitution av tull för materialier
till nybyggnad, förbyggnad eller reparation inom riket av fartyg m. in., vilken
icke är bunden vid villkoret om export, enär restitutionsrätten gäller vare
sig fartyget — respektive i mom. 2 av samma § omförmälda föremål — är
svenskt eller utländskt. Restitutionsrätten för skeppsbyggnadsmaterialier
infördes i syfte att bereda uppsving inom det svenska skeppsbyggeriet och
är avsedd att bereda den svenska skeppsbyggnadsnäringen stöd vid konkurrens
med motsvarande utländsk industri. Vid åtskilliga tillfällen har emellertid
blivit ifrågasatt, huruvida icke denna lagstiftning, då den i sin nuvarande
form innebure en premiering för användning av utländskt material
till skeppsbyggnad, borde omläggas på annan grund. I anledning härav
kunna enligt styrelsens förmenande bestämmelserna i § 12 tulltaxeförordningen
icke lämpligen åberopas såsom särskilt stöd för införande av den i
motionen ifrågasatta restitutionsrätten, som ju är att hänföra till ren förädlings
verksamhet.

Förutom de i ovanberörda §§ 12 och 13 tulltaxeförordningen angivna fall
kan enligt nämnda förordning restitution av rätteligen debiterad och erlagd
tullavgift endast förekomma i de i andra stycket av § 11 därstädes omförmälda
undantagsfall. Första stycket i samma paragraf innehåller nämligen
den allmänna bestämmelsen, att sådan tullavgift icke må restitueras, även
om varan återutföres. Genom särskilda författningar är emellertid restitution
av tullavgift medgiven i ytterligare två fall. Det ena av dessa, nämligen
den i § 43 mom. e tullstadgan omförmälda restitutionen till järnvägsstyrelse
av förskotterad tull för vara, vilken icke av godsets adressat blivit
utlöst, kan dock icke jämställas med de övriga formerna av tullrestitution
och är icke att räkna såsom något undantag från bestämmelsen i § 11 tulltaxeförordningen.
Godset har nämligen icke kommit adressaten tillhanda
och järnvägens befattning med godset är endast grundad på dess ställning
såsom ombud för den utländske avsändaren. Den andra nu avsedda restitutionsforinen
är den rätt till tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
utländsk vara, som är medgiven genom kungl. förordningen om sådan restitution
den 13 december 1912 (Svensk författningssamling nr 355). Denna
restitutionsrätt, som endast kan lämnas handelsidkare (»handelsrestitutionen»),
gäller blott vara, som icke efter införseln undergått någon bearbetning eller
förändring, och angives i författningen såsom ett undantag från § 11 tulltaxeförordningen.

Därest den nu ifrågavarande motionen anses böra vinna avseende, torde
bestämmelserna om den däri avsedda restitutionsrätten böra, liksom rätten

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 3

till handelsrestitution, givas formen av undantag från nyssnämnda författningsrum.

Beträffande själva sakfrågan, huruvida med hänsyn, å ena sidan, till
gällande tulltaxas bestämmelser angående tull för stärkelse, sirap och stärkelsesirap
samt, å andra sidan, till stärkelsesirapsindustrien och de industrier
och näringar, på vilka ett dylikt medgivande skulle utöva inflytande,
skäl må anses föreligga för bifall till motionen, därom torde generaltullstyrelsen
icke hava att göra något uttalande. Styrelsen anser sig endast
böra framhålla, att, därest det begärda stödet finnes böra givas stärkelsesirapsindustrien
genom ett inslående på den förut icke beträdda vägen att
medgiva rätt till restitution av tull för råämnen till varor för inrikes förbrukning,
det väl icke torde vara uteslutet, att andra industrier finnas, vilka
kunna komma med lika berättigade anspråk på understöd i motsvarande
form för sin verksamhet.»

Sockersakkunniga och livsmedelslagstiftningskommittén förklarade sig icke
kunna förorda bifall till motionen.

1921 års bevillningsutskott anslöt sig i ovannämnda betänkande nr 49 till
den av generaltullstyrelsen uttalade uppfattningen om att bestämmelserna
i 12 §, tulltaxeförordningen icke lämpligen kunde åberopas såsom särskilt
stöd för införande av den i motionen ifrågasatta restitutionsrätten. Utskottet
anförde, att medgivandet av rätt till tullrestitution under de villkor, som i
motionen ifrågasatts, i själva verket skulle innebära införandet i vår tulllagstiftning
av en nyhet, som vore för densamma främmande. Några omständigheter,
som skulle kunnat motivera en dylik undantagsställning för
stärkelsesirapsindustrien, hade enligt utskottets mening icke förebragts. Det
skulle därför, anförde utskottet vidare, vara att förvänta, att, därest denna
industri erhölle den ifrågasatta förmånen, även andra industrier kunde göra
gällande berättigade anspråk på understöd i motsvarande form. Utskottet
framhöll slutligen, att det väckta förslaget nära sammanhängde med frågan
om tullskydd för stärkelsehaltiga preparat, och hänvisade i samband därmed
till tull- och traktatkommitténs utredning. Av nu återgivna skäl förklarade
sig utskottet icke kunna tillstyrka motionen eller förorda åtgärder
i dess syfte. Utskottet hemställde förty, att motionen icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd. Utskottet var därvid enhälligt.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Utskottet delar den principiella uppfattning, åt vilken 1921 års bevillningsutskott
i anslutning till den mening, som generaltullstyrelsen uttalat,
på sätt nämnts givit uttryck. Utskottet har sålunda ansett, att medgivandet
av den i motionen avsedda rätten till tullrestitution beträffande stärkelse
skulle innebära en för vår tullagstiftning främmande nyhet samt att tillräckliga
skäl att tillerkänna glykos- och dextrinindustrierna en dylik undantagsställning
icke förebragts.

Om utskottet sålunda funnit sig icke kunna tillstyrka införandet i tulltaxeförordningen
av sådana restitutionsbestämmelser, som motionären åsyftat,
har utskottet dock ansett, att, därest det befunnes, att på grund av förra

Utskottet

yttrande

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

årets ringa potatisskörd den höga stärkelsetullen kunnat så utnyttjas, att
stärkelse kommit att betinga högre priser än de nämnda industrierna kunnat
med bibehållen konkurrenskraft betala, det borde tagas i övervägande, huruvida
provisoriska åtgärder kunde vidtagas, vilka vore ägnade att, för tiden
intill dess årets potatisskörd kommer i marknaden, råda bot på berörda
missförhållande. Utskottet bar därför sökt erhålla kännedom om, i vilken
mån tullskyddet å stärkelse för närvarande utnyttjas. Vad världsmarknadspriset
beträffar har utskottet genom förmedling av kommerskollegii upplysningssektion
från en enskild firma erhållit uppgifter rörande prisnoteningarna
å potatismjöl i Hamburg och Antwerpen under senare delen av
år 1923 och början av år 1924. De utskottet sålunda tillhandakomna noteringarna
framgå av följande sammanställning:

A.

B.

Potatismjöl.

Hamburg.

Floriner per

100 kg.

Superior

Prima

1923

279

17

16

29/lO

18

17

1924

17A

21 7*

20 V*

3V1

217,

20.7 5

Antwerpen.

Belgiska francs

per 100 kg.

Superieur

Polskt

Holländskt

1923

18/

Ilo

135

141

25/

/1

135

138.50

31/

/it)

141

146

8/

/11

163

167

23./

/11

O

00

^^4

185

29/

'' 11

180

185

(i/

/12

180

182

13/

/12

—

182

20/

/12

—

180

27A,

179

185

1924

7:

179

180

17/x

192

195

*7i

192

195

Av denna sammanställning finner man, att priset å bästa potatismjöl i
senare delen av januari månad 1924 utgjort såväl i Hamburg som i Antwerpen,
efter omräkning till svenskt mynt efter då gällande kurser, omkring
30 öre per kilogram. Då, enligt vad inom utskottet upplysts, fraktkostnaden
för potatismjöl från Hamburg eller Antwerpen kan uppskattas till högst 2
öre per kilogram samt priset å svenskt potatismjöl, fritt hamn i Blekinge,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 5

innevarande år utgjort mellan 40 och 43 öre per kilogram, synes av de inhämtade
sifferuppgifterna framgå, att skyddstullen för stärkelse icke utnyttjats
till mera än omkring hälften. Detta förhållande har synts utskottet giva
vid handen, att på den svenska marknaden icke råder en sådan knapphet på
potatismjöl, som skulle kunna utgöra skäl att ifrågasätta provisoriska åtgärder
i ovan angivna syfte.

Under åberopande av vad sålunda anförts, far utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion II: 255 av herr Höglund, om
restitution åt tillverkare av glykos m. m. av erlagd tull
för utländsk stärkelse, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1924.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Örne, Rune, Boman, Månsson i Hagaström,
Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Lithander, Hedlund i Östersund, Olsson i
Golwasta, Lövgren, Heyman, Johansson i Hornsberg, Alexis Björkman. Alexander
Nilsson, Carlsson i Gävle, Åström, Björklund och Olsson i Gävle.

Reservation

av herr Lövgren.