Riksdagens skrivelse Nr 315.
1
Nr 315.
Godkänd av första kammaren den 2 juni 1923.
Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1923.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften
och folkskoleavgiften.
[Sammansätta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 10 (nr 2)
och memorial nr 13 (nr 3).J
I
Till Konungen.
I två inom första kammaren väckta motioner nr 61 och nr 62 liar
hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för sin del besluta, att de
personliga skatterna, mantalspenningar^, allmänna sjukvårdsavgiften ocli
folkskoleavgiften icke må påföras för tiden efter 1924 års ingång.
Frågan om avskaffande av de personliga avgifterna har vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning, senast åren 1920 och 1922.
I motioner, väckta inom andra kammaren, nr 291 vid 1920 års riksdag
och nr 177 vid 1922 års riksdag, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj: t anhålla om utredning, huruvida och under vilka
förhållanden de personliga avgifterna skulle kunna upphävas. Vid båda dessa
riksdagar avslog första kammaren motionerna, medan desamma biföllos av
andra kammaren, vadan frågan för dessa riksdagar förfallit.
De skäl, som huvudsakligen anfördes mot ett bibehållande »av de personliga
avgifterna, voro av ekonomisk och praktisk art. Sålunda framhölls,
att dessa avgifter, vilka genom penningvärdets fall förlorat en stor del av
sin betydelse, förorsakade så stora kostnader och besvär, att det kunde
ifrågasättas, om de influtna avgifterna motsvarade kostnaderna. För övrigt
anfördes, att avgifterna kunde betraktas såsom rudiment från tidigare beskattningsformer
och voro oförenliga med moderna beskattningsprinciper.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 14 sand. Nr 315. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 315.
Jämväl i förstnämnda båda motioner har såsom huvudskäl för de
gjorda yrkandena åberopats, att ett avskaffande av de personliga avgifterna
borde medföra besparingar. Så bar i motiveringen anförts, bland annat,
följande: Skatteformen vore principiellt ohållbar, ehuru skattebeloppet i
varje särskillt fall vore alltför ringa för att kännas betungande ens för de
minst bemedlade. Den spelade numera icke någon nämnvärd roll för inkomststaterna.
Det , psykologiska moment, som man velat förbinda med
den personliga skattens erläggande, och som skulle göra detta till »ett uttryck
av det aktiva medborgarskapet» ägde föga värde, då skattens påförande
vore beroende av de kommunala myndigheternas gottfinnande och
underlåtenhet att betala påförd avgift mycket ofta måste tolereras. Till
sist och icke minst kunde det med fog ifrågasättas, huruvida i själva verket
med hänsyn till arbete och kostnader för de influtna medlens uttagande
nämnvärd nettobehållning därvid uppstode.
På begäran av riksdagens statsutskott hava statskontoret och riksräkenskapsverket
i vederbörlig ordning gemensamt avgivit yttrande över motionen
I: 61, vilket yttrande återfinnes såsom bilaga till sammansatta statsoch
bevillningsutskottets utlåtande i ämnet [nr 10 (nr 2)].
På sätt framgår av nämnda yttrande har under år 1921 influtit i
mantalspenningar 878,550 kronor 4 öre och i sjukvårdsavgift 1,098,018
kronor 57 öre. Beträffande beloppet av inbetalade folkskoleavgifter, som i
regel uppföras å den kommunala debetsedeln och sålunda icke redovisas
till riksräkenskapsverket, hava erforderliga uppgifter icke kunnat erhållas.
Emellertid torde det med hänsyn till antalet kommuner, vari folkskoleavgift
debiterats, och med avseende fäst därå, att sådan avgift icke påföres
i flera av de folkrikaste kommunerna, kunna antagas, att sammanlagda
beloppet av influtna folkskoleavgifter uppgått till omkring 850,000
kronor. Sammanlagda ungefärliga beloppet av personliga avgifter, vilka
årligen inflyta, skulle därför kunna beräknas till 2,825,000 kronor.
Innan ståndpunkt tages till frågan, om de personliga avgifternas avskaffande,
är det uppenbarligen av intresse att erhålla kännedom om kommunernas
och landstingens ställning till frågan. Såsom ovan nämnts, äger skoldistrikt
att besluta, huruvida folkskoleavgift skall utgå eller icke. Enligt uppgift,
som lämnats till det sammansatta utskottet, skulle år 1918, efter vilket år
sannolikt icke några väsentliga ändringar i detta hänseende ägt rum, folkskoleavgift
utdebiterats i 2,219 av rikets 2,409 landskommuner och 78 i
städer. Oaktat i regel kommunerna själva hava att bekosta arbetet med
debitering och uppbörd av folkskolea vgiften, synas kommunerna sålunda i
Riksdagens skrivelse Nr 315. 3
allmänhet funnit fördelaktigt att bibehålla utdebiteringen av folkskoleavgiften.
Beträffande sjukvårdsavgiften har för sistnämnda utskott varit tillgänglig
en utredning, verkställd i anledning av en utav stadsfullmäktige
i Stockholm i skrivelse den 23 maj 1921 gjord framställning till Kungl.
Maj:t i syfte att sådana bestämmelser infördes, att sjukvårdsavgift icke
skulle behöva utgå i Stockholms stad, därest medel på annat sätt ställdes
till förfogande för att bekosta de behov, denna avgift avsåge att täcka.
Över denna framställning har, bland andra, statskontoret avgivit yttrande,
vilket finnes intaget i bilagan till det sammansatta utskottets ovannämnda
utlåtande, och därvid anfört, att, därest åtgärder vidtoges för upphävande
av bestämmelserna om den allmänna sjukvårdsavgiften för Stockholms stads
de!, sjukvårdsavgiften syntes böra indragas jämväl för landstingen och
övriga städer, som ej deltaga i landsting. Med anledning av den sålunda
ifrågasatta indragningen av sjukvårdsavgiften hava sistberörda städer och
landsting inkommit med yttranden. Därvid hava fyra städer och sju landsting
förordat indragning av sjukvårdsavgiften, tolv landsting uttalat sig
mot avgiftens avskaffande och två landsting föreslagit att, därest någon
ändring i bestämmelserna rörande sjukvårdsafgiften skulle anses erforderlig,
denna måtte inskränkas till, att vederbörande landsting eller stad skulle
äga besluta, huruvida sjukvårdsavgift skulle utgå eller icke.
Såsom skäl för indragning av avgiften anfördes därvid, dels att något
principiellt skäl för att skatten för ifrågavarande ändamål utginge enligt
andra grunder än de, som gällde för täckande av övriga utgifter för sjukvården,
icke förelåge, dels att en sådan indragning icke komme att i
nämnvärd mån förskjuta skattebördan, dels ock att genom avgiftens avskaffande
arbetet med debitering och uppbörd skulle komma att förenklas.
För avgiftens bibehållande åberopades dels ekonomiska skäl, dels ock att
anledning till avskaffande av avgiften icke kunde anses föreligga, så länge
mantalspenningarna utginge.
En beräkning av de kostnader, de personliga avgifterna medföra, är givetvis
förenad med betydande svårigheter, då arbetet med dessa fördelar
sig å ett flertal uppgifter, nämligen debitering, uppbörd, redovisning
samt i de fall, där avgifterna icke erläggas i föreskriven ordning, indrivning
av desamma. Bortsett från de säkerligen jämförelsevis fåtaliga fall,
då den skattskyldige påföres enbart kapitationsavgifter, torde arbetet med
debiteringen av dessa avgifter vålla det största besväret. En undersökning,
verkställd inom överståthållarämbetet, har givit vid handen, att debite
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 315.
ringen av i Stockholm i samband med kronouppbörden utgående personliga
avgifter — nämligen mantalspenningar, sjukvårdsavgift och personlig avgift
till prästerskapet — därest debiteringen verkställes av tillfällig arbetskraft,
vilket med hänsyn till debiteringens enkla beskatfenbet väl låter sig
göra, drager en kostnad av omkring fyra kronor för ettusen skattskyldiga
eller sålunda 0,4 öre för skattskyldig. Beräknas kostnaderna för avgifternas
införande i avskrifter av uppbördsboken, å debetsedeln och i redovisningshandlingar
samt för det ökade besvär vid summeringar, avgifterna vålla, till
något mer än ett öre för varje skattskyldig, uppkommer för å kronodebetsedeln
uppförda, i behörig tid erlagda kapitationsavgifter en kostnad av
ungefär V/i öre för varje skattskyldig. Denna kostnad kan ju ingalunda
anses hög i förhållande till de utdebiterade beloppen.
Påföres skattskyldig enbart personliga avgifter, tillkomma kostnaderna
för skrivande av den skattskyldiges namn i uppbördsboken och å debetsedeln,
vilka kostnader med tillägg av debiteringskostnaderna, därest samtliga
kapitationsavgifter uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, helt
säkert icke överstiga den lösen av tre öre, debiteringsförrättaren äger tillgodoföra
sig. Härtill kommer kostnaden för själva debetsedeln, vilken enligt
uppgift från postverket, som ombestyr tryckningen av flertalet debetsedlar, för
närvarande beräknas till 1J/2 öre för "debetsedel, ävensom för distribution av debetsedeln,
vilken sistnämnda kostnad, i de fall uppbörden verkställes genom postverket,
beräknas till fem öre för debetsedel. I de fall åter, där kommunen förrättar
uppbörden, torde de merkostnader för distribution av debetsedlar och
uppbörd, som förorsakas av de personliga avgifterna, bliva relativt obetydliga.
Erläggas de personliga avgifterna under uppbördstermin, inskränka sig
sålunda kostnaderna till jämförelsevis små belopp. Däremot torde arbetet
med indrivning av restantieposter, innefattande enbart kapitationsavgifter,
i regel vara betydande i förhållande till de belopp, som skola indrivas,
jämväl därest hänsyn tages till den indrivningsavgift av tjugufem öre för
debetsedel, som påföres vid underlåtenhet att i föreskriven ordning gälda
utskylderna. Även om några direkta besparingar i form av minskade utgifter
i löner icke torde kunna vinnas genom att indrivningsförrättarna
befrias från arbetet med indrivningen av sistberörda restposter, torde dock kunna
antagas, att den lättnad i arbetet, förrättningsmännen härigenom erhölle,
lämnade dem möjlighet att ägna mera tid än hittills åt indrivningen av
de mera betydande utskyldsbeloppen.
Å andra sidan skulle sannolikt ett avskatfande av de personella avgifterna
kunna medföra olägenheter. I många fall, framför allt då den
5
Riksdagens skrivelse Nr 315.
skattskyldige taxerats till bevillning men icke till inkomst- och förmögenhetsskatt,
påföres denne å kronodebetsedeln ett obetydligt belopp i kronooch
landstingsskatt. Därest de personliga avgifterna borttoges, skulle helt
säkert i dylika fall en disproportion mellan skattebelopp och kostnader uppstå.
Även ur principiell synpunkt torde skäl kunna anföras för bibehållande
av en vid sidan av skatten å inkomst utgående personlig avgift. I
den mån förmåga att betala en sådan avgift föreligger, synes det riksdagen
riktigt, att varje medborgare bidrager åtminstone till de direkta merkostnader
för registrering och dylikt, som han förorsakar det allmänna. Det
lärer icke sällan inträffa, att personer, oaktat de icke åtnjuta inkomst av det
slag eller till den storlek att denna göres till föremål för beskattning, till
följd av andra omständigheter såsom exempelvis underhåll av närstående
besitta en lika stor betalningsförmåga som många för inkomst taxerade
personer. De personliga avgifternas belopp understiger dessutom väsentligt
den grundavgift av tre kronor, som utgår enligt lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring, och i regel torde väl icke andra från taxering
till inkomst befriade personer än de, som tillika hava att utgöra
berörda grundavgift, påföras personliga avgifter.
Till här ovan anförda skäl kommer att nu rådande finansiella svårigheter
för staten och kommunerna synas tala mot ett bifall till det i motionerna
framställda förslaget att omedelbart avskaffa dessa avgifter. De
missförhållanden, som påvisats i motionerna, synas dock påkalla en utredning
av frågan.
Därest en sådan utredning giver vid handen, att de personliga avgifterna
icke lämpligen böra avskaffas, torde, enligt riksdagens mening,
böra tagas under övervägande, om icke sättet för dessas påförande kan
undergå reformering. Så synes numera knappast något skäl föreligga att
påföra man och kvinna avgifter med olika belopp. Därjämte skulle
otvivelaktigt en betydande förenkling i arbetet vinnas, därest endast en
enda personlig avgift påfördes.
Om riksdagen sålunda icke funnit anledning att utan närmare utredning
biträda förslaget om ett omedelbart avskaffande av kapitationsavgifterna,
har riksdagen emellertid ansett det i motionerna angivna syftet att
åstadkomma förenklingar i arbetet med debiteringen och indrivningen beaktansvärt.
Det synes antagligt, att en sådan besparing skulle kunna vinnas,
därest den enligt pensionsförsäkringslagen utgående grundavgiften, i likhet
med vad redan nu är fallet i åtskilliga städer, uppfördes å kronodebet
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 315.
sedeln. Utom den minskning i arbete för kommunerna, en sådan åtgärd
skulle medföra, skulle därigenom antalet restposter avsevärt minskas varjämte
åtgärden skulle befria åtskilliga av de skattskyldiga från besväret av
att å en särskild uppbördsstämma erlägga berörda grundavgift.
Såsom i motionerna framhållits, kräver indrivningen av utskylder framför
allt i de fall, handräckningsförfarandet måste tillgripas, ett betydande
arbete. I fråga om de mindre utskyld sbeloppen kommer indrivningsarbetet
ofta nog att bliva utan resultat, då i sådana fall några exekutiva åtgärder
vanligen icke kunna med framgång företagas mot de skattskyldige. Så
framgår av en i motionen I: 61 lämnad redogörelse för kronouppbörden
av personliga avgifter inom några fögderier och städer, att, medan av de
skattskyldiga, som påförts enbart personella avgifter, omkring sjuttiotvå
procent erlagt avgifterna inom föreskriven tid, av de restantieposter, vari
ingå enbart sådana avgifter, endast omkring trettiosex procent guldits.
Med hänsyn härtill och då, enligt till det sammansatta utskottet lämnad
uppgift, antalet restförda poster, som upptaga jämförelsevis obetydliga belopp,
är avsevärt, synes det önskvärt, att beträffande sådana poster ett något enklare
indrivningsförfarande kunde komma till användning än det för närvarande
tillämpade. I § 16 uppbördsreglementet den 14 december 1917 finnas
bestämmelser införda rörande åtgärder för åstadkommande av inbetalning
genom vederbörande beskickning eller konsulat av restförda kronoutskylder,
som påförts i utlandet boende personer, och vilka åtgärder begränsats till
att avse restposter, överstigande femton kronor. Det synes riksdagen, som
om utan egentlig olägenhet en likartad begränsning skulle kunna föreskrivas
beträffande restantieförda utskyldsposter, för vilkas uttagande handräckning
skall begäras utom det distrikt, där utskylderna påförts den skattskyldige.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida mantalspenningarna, den
personliga sjukvårdsavgiften och den personliga folkskoleavgiften lämpligen
må kunna upphävas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som kan
av utredningen föranledas.
Stockholm den 2 juni 1923.
Med undersåtlig vördnad.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1923.