4
Riksdagens skrivelse Nr 262.
Nr 262.
Godkänd av första kammaren den 1 juni 1923.
Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1923.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående avskaffande av rätt
till fribiljetter och fria frakter å statens järnvägar.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 18.)
(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.)
Till Konungen.
Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner
bär framhållits önskvärdheten av att det nuvarande fribiljettsystemet
vid statens järnvägar och rätten till fria frakter för befattningshavare
därstädes avskaffades.
Över vederbörande motion hava yttranden inhämtats av järnvägsstyrelsen
samt av styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet.
Av de i ämnet avgivna utlåtandena framgår,
att fribilj ettsystem ets uppkomst synes ligga lika iångt tillbaka i
tiden som järnvägsdriftens begynnande å de första järnvägarna,
att förmånen av fria resor och fria varutransporter åtnjutes av
järnvägsmännen i jordens övriga länder,
att liknande förmåner åtnjutas av personalen vid de enskilda
järnvägarna inom landet på grund av löneavtal och enligt samma
grunder som vid statens järnvägar,
att ifrågavarande förmån visserligen kan betyda en utgift för
vidkommande verk eller kanske rättare någon inkomstminskning, men
att den ekonomiska sidan av saken ingalunda har den betydelse, som
man från vissa håll velat göra gällande, vilket framgår bl. a. därav,
att 1919 års kommisson angående statens järnvägars ekonomi icke ansett
Riksdagens skrivelse Nr 262. 5
skäl föreligga att påkalla några ändringar rörande bär omhandlade
spörsmål, samt
att vad särskilt fribiljetter för utländska järnvägsmän beträffar
och svenska järnvägsmännens motsvarande förmån i utlandet, denna
grundar sig på gammal internationell kotym.
Riksdagen har inhämtat, att enligt''den av järnvägsstyrelsen fastställda
fribiljettordningen vid statens järnvägar under år 1921 för fri
resa å nämnda järnvägar gällde två slag av fribiljetter, nämligen dels
stående fribiljetter (skandinavisk fribiljett, årskort, frikort samt stående
fribiljett för resa å bandelen Tomteboda—Stockholm C, avsedd för
personal tillhörande kontrollkontoret, statistiska kontoret, biljett- och
blankettkontoret samt inrikes taxebyråns tariffavdelning), dels ock tillfälliga
fribiljetter (tjänstebiljett, special fribilj ett, pensionärsfribiljett och
hushållsfribiljett).
Vid övervägande av motionens hemställan har det för riksdagen
från början stått klart, att ett fullständigt frångående från Sveriges
sida av kotymen att bevilja vissa utländska järnvägsfunktionärer fribiljetter
å statens järnvägar, så länge vissa svenska järnvägsmän erhålla
motsvarande förmån utomlands, skulle innebära ett olämpligt åsidosättande
av internationella Imvlighetskrav.
Vad beträffar fribiljetter till personalen vid statens järnvägar, så
bär riksdagen kommit till den uppfattningen, att åtgärder redan vidtagits
och ytterligare komma att vidtagas för att nedbringa desamma.
I fråga om årskorten å statens järnvägar, så har riksdagen den
åsikten, att nödig begränsning vid deras utdelande icke alltid iakttagits,
liksom det också väckt uppmärksamhet, att det ojämförligt största antalet
av dessa årskort gälla till första klass. Av de uppgifter, som
stått riksdagen till buds, framgår nämligen, att för år 1922 voro utfärdade
1,017 dylika årskort, gällande å hela statsbanenätet, därav 933
till första klass. I ett flertal fall synas sådana årskort hava utdelats,
utan att bärande skäl därför kunnat anföras. Särskilt har riksdagen
fäst sig vid det stora antalet årskort till järnvägsläkare, vilka svårligen
kunna anses berättigade till årskort, gällande å hela statsbanenätet.
Åven i övrigt synes denna förmån i allt för stor utsträckning hava
medgivits vissa befattningshavare i enskild tjänst såväl i in- som utlandet
samt befattningshavare och f. d. befattningshavare i statens
tjänst i sådan utsträckning, att sakliga skäl icke härvidlag alltid kunna
anses hava legat till grund. Beträffande statens järnvägars befattningshavare
har riksdagen jämväl där funnit, att ifrågavarande förmån till
-
6
Riksdagens skrivelse AV 262.
delats ett avsevärt antal högre tjänstemän, utan att detta alltid kan
anses varit av behovet påkallat i och för utförande av vederbörandes
tjänsteåliggande, såsom t. ex. stationsinspektorer av 1 kl. m. fl.
Riksdagen har visserligen icke förbisett den omständigheten, att
en viss begränsning från vederbörandes sida vidtagits även på detta
område, men håller före, att ytterligare inskränkningar kunna och böra
ske, och då det av de handlingar, som stått riksdagen till förfogande,
icke fullt tydligt framgår, att sådan inskränkning är anbefalld eller påtänkt,
har riksdagen ansett en hemställan i ämnet från riksdagens sida
påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en ytterligare
begränsning i antalet årskort vid statens järnvägar.
Stockholm den 2 juni 1923.
Med undersåtlig vördnad.