Rikclagesns skrivelse Nr 203.

7

Nr 203.

Godkänd av första kammaren den 30 ,maj 1923.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1923.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående åtgärder för stödjande av
emigrerande medborgare.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.)

Till Konungen.

Inom riksdagen har gjorts framställning, att riksdagen i skrivelse hos
Eders Kung! Maj:t måtte anhålla:

1) att riksdagens framställning år 1912 i emigrationsfrågan, i vad
den anginge den av riksdagen begärda men av regeringen från dagordningen
avförda omtanken »att söka trygga emigranternas ställning i det
främmande landet och hindra, att de obehörigen exploaterades eller ginge
under», måtte upptagas till bedömande;

2) att därutöver ett övervägande måtte från regeringens sida äga
rum, i vad mån de svenska undersåtar, som i brist på utrymme, framtid
eller god vilja inom det egna landet nödgades i kolonialländer söka sig en
löftesrikare utkomst, kunde genom svenska statsmaktens medverkan vägledas
till lämpliga boningsplatser och beredas utvägar för givande kolonisation
därstädes, helst i samlade jordbrukskolonier.

I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har riksdagens vederbörande
utskott inhämtat yttrande i ärendet från socialstyrelsen.

Vid bedömande av emigrationsspörsmålet framstår det allt fortfarande
som ett viktigt önskemål att genom sund utveckling av landets näringar
och starkare utnyttjande av dess tillgångar utkomstmöjligheter måtte beredas
även en växande befolkning, så att nödvändigheten att i främmande
länder söka sin bärgning icke längre skulle behöva vara trängande för en
del av befolkningen. Vad som i dessa hänseenden kan åtgöras synes därför
riksdagen framför allt värt statsmakternas särskilda beaktande. Emigrationen
torde emellertid, särskilt under tider av ekonomisk depression i

8

Riksdagens skrivelse Nr 203.

hemlandet och därav beroende minskade tillfällen till utkomst, för lång tid
framåt vara en betydande faktor att räkna med. Det kan heller icke för
riksdagen synas annat än i viss mån gagneligt, att genom legitim emigration
den del av befolkningen, som av en eller annan anledning icke kan
erhålla bärgning i hemlandet, i andra länder söker sig sådan och där skapar
sig framtid.

Då emigrationen således i större eller mindre utsträckning otvivelaktigt
kommer att fortgå, synes det viktigt att tillse, att de risker, som utvandringen
kan medföra för de emigrerande, så vitt möjligt är minskas.
Bland sådana risker vill riksdagen framhålla följande. Det torde vara allmänt
bekant, att de utvandrande ofta sakna tillräcklig kunskap om arbetstillfällen
och övriga förhållanden i det land, till vilket de bege sig, varför
de ofta vid framkomsten utsättas för svåra missräkningar och lida kännbara
förluster. I icke så få fall torde därjämte hava inträffat, att genom
utfästelser från i exploateringssyfte verksamma agenter eller företag emigranter
lockats till trakter, vilka sedermera visat sig på intet sätt kunna
motsvara de ofta starkt spända förväntningarna. Ofta torde emigranterna
rent slentrianmessigt gå den väg, som anhöriga och bekanta före dem gått,
utan tanke på att förhållandena i det främmande landet nu kunna vara
helt ändrade eller på att bättre utkomstmöjligheter kunna finnas i andra
länder. Okunnighet om invandringsbestämmelser, vilka särskilt efter kriget
på sina håll synas betydligt skärpta, om lämpligare reserouter och kostnader
för resan m. m. torde också i många fall bereda de emigrerande onödiga
missräkningar och besvärligheter.

Dessa och andra risker för de emigrerande hava redan förmått ett
flertal främmande länder att vidtaga praktiska anordningar för att bereda
emigranterna omvårdnad från det allmännas sida. Då de ekonomiskt tryckta
tiderna redan hava åstadkommit en stark emigration även från vårt land,
aktualiseras för Sveriges vidkommande nu föreliggande spörsmål om hemlandets
ansvar för de utvandrande medborgarna, och riksdagen finner det
därför av behovet påkallat, att spörsmålet upptages till skyndsam prövning.

Riksdagen ställer sig härvid på den principiella ståndpunkten, att det
bör åligga hemlandets myndigheter att övervaka utvandringen på sådant sätt,
att utvandrarna erhålla större möjligheter att på förhand bedöma sina utsikter
i det främmande landet och skyddas för vilseledande lockelser samt
därigenom så vitt möjligt besparas svårare besvikelser i dessa avseenden.
Det må ankomma på (len undersökning, som riksdagen nedan föreslår, att
finna de praktiska vägar, på vilka denna statens verksamhet skall bedrivas.
Riksdagen vill emellertid här framhålla några synpunkter på frågan. En
oundgänglig förutsättning är givetvis, att vederhäftiga upplysningar inhem -

Riksdagens skrivelse Nr 203.

9

tas och ställas till allmänhetens förfogande rörande invandringsländernas
allmänna hållning till emigi-anter, bestämmelserna för invandring, ländernas
allmänna nationella, ekonomiska och socialpolitiska förhållanden, de särskilda
trakternas klimat, arbetslöner, jordtillgång och jordpriser samt andra för
tillfallet rådande ekonomiska eller sociala konjunkturer. I viss utsträckning
torde dessa upplysningar kunna förmedlas genom vårt lands officiella representanter,
vilka redan i detta hänseende lära utöva eu gagnande verksamhet.
I övrigt torde däremot särskilda undersökningar vara erforderliga och
samarbete inledas med vederbörande staters organ. Ett sådant samarbete
är givetvis särskilt betydelsefullt, därest åtgärder i syfte att genomföra
större samlade kolonisationsföretag skulle befinnas erforderliga. I detta
sammanhang torde kunna erinras därom, att genom samlad kolonisation
lämpliga utgångspunkter skapas för uppkomsten av avsättningsområden för
landets export.

Ehuruväl nu antydda åtgärder i främsta rummet betingas av omtanken
att skydda de utflyttande medborgarna, torde det vara tydligt, att
sådana åtgärder och den ökade trygghetskänsla, som därav födes, äro ägnade
att stärka de ideella banden mellan emigranterna och hemlandet. Härur
äro att hämta nationella och kulturella vinster, vilkas betydelse icke bör
underskattas. Erfarenheten från de länder, vilka vidtagit åtgärder för emigrationens
ordnande, lärer också hava visat, att det ekonomiska samarbetet
bäst främjas av utvandrare, som känna sig stå i tacksamhetsskuld för
den omvårdnad, de åtnjutit i hemlandet och vilken varit dem till hjälp vid
omplanteringen i den främmande jordmånen.

Huruvida denna statens rådgivande och övervakande verksamhet skall
utövas av en för ändamålet särskilt utsedd kommission eller, vilket riksdagen
för sin del finner förhandenvarande omständigheter lämpligast, genom
utvidgning av något redan befintligt statligt organs, väl företrädesvis socialstyrelsens,
uppgifter, må bero på resultaten av den utav riksdagen föreslagna
undersökningen.

Riksdagen finner sig sålunda böra instämma med syftet i förevarande
motion och får under åberopande av vad riksdagen ovan anfört och av vad
socialstyrelsen i sitt utlåtande yttrat, anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
låta närmare undersöka, på vad sätt staten lämpligen bör stödja de
emigrerande medborgarna och medverka till att minska deras risker för sin
framtida utkomst i det främmande landet.

Stockholm den 30 maj 1923.

Med undersåtlig vördnad,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 14 samt. Nr 200—205.

o