MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1923

STOCKHOLM 1923
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

fcvm

v “I t -i ''» • •!• I ri /''a Ä • ■ •• ’"V ••. * ¥ #

: ■ ■ =- !,J - " - ..-V -

f*. f r t /nr^^Tni * nr

"JX I I ! p. VI ^ ^

. v-.^ä w-å 5 i it 1 /• i w.i Vi I

♦.-* >• »-—

.- ■''

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

ISid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning .......................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder »

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Felaktigt förfarande vid utförande å kronans varv av arbete för enskilds räkning it

2. Generalorder angående hemtransport av värnpliktiga i anledning av utbruten epi demi

icke verkställd på sätt för hindrande av smittans spridande särskilt föreskrivits
................................ 13

3. Fråga huruvida gällande bestämmelser om vården av febersjukt manskap blivit

vederbörligen iakttagna................................................................................. 32

4. Felaktig behandling av febersjuk ..................................................................... Öl

5. Felaktigt förfarande vid tillsättandet av tjänstebeställning vid uppstånden ledighet

inom underofficersgraden ...................... 62

6. Oaktat värnpliktig på grund av försummelse från rullföringsbefälhavares sida icke

blivit lagligen inkallad till tjänstgöring, har efterspaningssedel rörande den värnpliktiges
hämtande av rullföringsbe&lhavaren likväl befordrats till verkställighet 72

7. Felaktig inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning ...............................80

8. Underlåtenhet att tillämpa ett av arméförvaltningens intendents- och civila departe ment

för försöksvis tillämpning fastställt reglemente för marketenterirörelsen vid
arméns truppförband .................................................................................... 87

9. Försummelse beträffande förandet av militärt straffregister ................................. 93

10. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret in. m......................... 96

11. Försummelse beträffande handläggning av disciplinmål ....................................... 106

12. Underlåtenhet att förklara anstånd med villkorlig straffdom förverkat .................. 119

13. Försummelse beträffande handläggningen av mål................................................ 120

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

14. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest............................................................... 149

15. Manskaps inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda lägerkassans medel.

Resan företagen å militärbiljett .................................................................... 149

16. Fängelsestraff, ådömt av civil domstol, verkställt i militärhäkte ........................... 150

17. Ofullständig utredning vid förhör samt felaktig sammanläggning av disciplinstraff 150

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig

åtgärd.

1. Dröjsmål med handläggning av disciplinmål föranlett av försummelse från auditörens

sida ............................................................................................................ 152

2. Fråga, huruvida en under skjutövningar vid Västmanlands regemente inträffad

dödsolycka kunde anses förorsakad därav, att nödig försiktighet vid övningens
anordnande av vederbörande befäl icke iakttagits............................................ 155

Sid.

3. Otillräckliga säkerhetsanordningar på artilleriskjutfÄlt m in.............................. 164

4. Fråga om tillämpningen av 18 § av förordningen den 16 januari 1920 angående

upphandling och arbeten för statens behov m. m.............................................. 173

5. Fråga om ordningen för försäljning av vindfällen å under regementes vård stående

skogslott..................................................................................................... 175

6. Felaktigt förfarande vid annonsering rörande leverans för statens räkning ............ 177

7. Anmärkning beträffande priset å de förnödenheter som tillhandahållas underofficerare

genom manskapets marketenteri..................................................... .............. 181

8. Från användning av lokaler, som av kronan anvisats för underofficersmäss, må

underofficerare ej uteslutas ...................................................................... 183

9. Värnpliktig, som erhållit uppskov från övning, som sedermera inställts, ej skyldig

att med yngre årsklass fullgöra samma övning............................................... 186

10. Uppskov och därav föranledd omföring till yngre årsklass inverka ej på den be frielse

från tjänstgöring, som den värnpliktige erhållit såsom tillhörande den äldre
årsklassen ........................................................................................ 188

11. Landstormsman oriktigt inkallad till tjänstgöring................................................ 191

12. Obehörig hämtning av värnpliktig till tjänstgöring från vilken han erhållit uppskov 196

Framställningar till Konungen.

1. Angående användningen av normalbläck............................................................ 200

2. Ifrågasatt utfärdande av vissa bestämmelser rörande penningtillskott åt värnpliktiga 200

3. Angående ordningen för upptagande av nöj dförklaring i vissa fall........................ 201

4. Angående tolkningen av § 17 mom. 1 värnpliktslagen samt om ändring av be stämmelserna

rörande omföring till klass........................................................ 206

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid
militieombudsmansexpeditionen.......................................................................... 212

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 100 § regeringsformen och 13 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1922.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden från och
med den 26 juni till och med den 9 augusti begagnade mig av den
militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till
semester. Under ifrågavarande tid uppehölls militieombudsmansämbetet,
enligt bestämmelser i sistnämnda paragraf, av hovrättsrådet John Arthur
Samuelson, vilken var utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång
från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Jämtlands,
Stockholms, Uppsala, Ålvsborgs och Östergötlands län. Under dessa resor
har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:
Jämtlands fältjägarregemente;

Vaxholms grenadjärregemente;

Vaxholms fort och den därstädes .förlagda delen av Vaxholms
kustartilleriregemente;

Upplands artilleriregemente;

Skånska husarregementets detachement i Uppsala;
straffängelset i Uppsala;

Västgöta regemente;
straffängelset i Vänersborg;

Första livgrenadjärregementet;

Andra livgrenadjärregementet;

Östgöta trängkår;
straffängelset i Linköping.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Livgardet till häst;
intendenturkompaniet;
advokatfiskal i marinförvaltningen;
central fängelset å Långholmen.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande
militieombudsmannen ämbetsresor till Jämtlands, Stockholms, Västerbottens
och Västernorrlands län; och besökte han härvid:

Norrlands artilleriregemente;
kronohäktet i Östersund;

Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani i Vaxholm;
Västerbottens regemente;

Norrlands dragonregemente;
kronohäktet i Umeå;

Västernorrlands regemente; .

Norrlands trängkår; : i..,

intendenturkompaniet i Sollefteå. . ., .....

Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm
inspekterat Svea ingenjörkår.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen
förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i några fäll även av en byggnadskunnig
officer. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokoll,
krigsdomarnas diarier och anteckningarna över disciplinära
bestraffningar ävensom kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt
handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av olika
slag ävensom marketenteriröreisen granskats. Tillika har uppmärksamhet
ägnats åt vården av kaserner, byggnader och materiel samt åt
hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband
hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse
omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett
personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1922 från år 1921

balanserade ärenden till ett antal av........................................................ 77.

Under år 1922 inkommo ärenden till följande antal:

Enligt allmänna diariet .............................................................................. 313

enligt diariet över hemliga ärenden ...................................................... 2

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1922
utgör alltså.................................................................................................... 392

De 315 ärenden, som inkommit under år 1922, utgöras av:

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement .......... 9

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman.................. 2

ärenden, inkomna från annan myndighet................................................ 13

klagomål eller framställningar från enskilda.......................................... 125

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning ..................................................... 131

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärendenjm. m. 35

Summa 315.

Av de ärenden, som förelegat under år 1922, hava:

på grund av återkallelse avskrivits....................................................... 1

till annan myndighet hänvisats ................................................................ 1

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
.................................................................................................... 175

utan åtgärd avskrivits................. 98

på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att rättelse

eljest vunnits blivit avskrivna ............................................................. 63

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser 22
vid årets slut varit på domstols eller annan myndighets prövning
beroende...................................................................................................... 26

vid årets slut varit på militieombudsmannens prövning beroende 6

Summa 392.

Av under året anhängiggjorda 13 åtal hava anställts:

på grund av förd klagan............................................................................ 5

på grund av anmärkning vid inspektion ................................................ 6

av annan anledning ................................................................................... 2

Summa 13.

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats .................. 338

till följande år balanserats ....................................................................... 54.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag
för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller rörande
vilka dylik domstols utslag under året kommit militieombudsmannen
tillhanda.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskild framställning angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1923.

GUSTAF LINDSTEDT.

STURE CENTERWALL.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Felaktigt förfarande vid utförande å kronans varv av arbete för

enskilds räkning.

Åmbetsberättelsen till 1922 års riksdag innehåller (sid. 13 ff.) redogörelse
för ett emot numera avlidne kommendören Nils Elias Anckers
och marindirektören av 1. graden Ivar Johan Falkman anställt åtal för
ämbetsbrott. Berörda redogörelse utvisar följande.

På uppdrag av militieombudsmannen yrkade krigsfiskalen Johan
Lillieros vid stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm ansvar
å Anckers dels för det han såsom chef för flottans varv i Stockholm
genom utfärdande av resolution den 29 april 1918, varigenom tillstånd
lämnats till den samma dag från kronan till kommendören Arthur Ekström
försålda segelbåten nr 7 Gurlys försättande i användbart och sjövärdigt
skick å flottans varv, visat oförstånd i ämbetets utövning, dels
oclc för det han, som genom iakttagelse under reparationsarbetenas gång
under våren och sommaren 1918 måst inse, att omfånget av kostnaderna
för desamma mångdubbelt överstigit vad som beräknats, genom underlåtenhet
att ingripa till förhindrande av den vidlyftiga reparationen visat
grov oskicklighet i fullgörande av sina tjänsteplikter; samt å Falkman
dels för det han, som vid ifrågavarande tid varit chef för varvets ingenjördepartement,
hos varvschefen tillstyrkt bifall till av Ekström gjord
framställning att få köpa Gurly jämte tillhörande inventarier enligt
inventarieförteckningar för ett pris av 1,500 kronor utan att dessförinnan
hava förvissat sig om att de i förteckningarna upptagna inventarierna
funnits i behåll samt därigenom gjort sig skyldig till försummelse
i sin ämbetsutövning, dels för det han genom sin underlåtenhet att öva
tillsyn över omfattningen av de å Gurly utförda arbetena samt genom
sin underlåtenhet med avseende å nedan i krigsrättens utslag vidare

Militieoniburis»!arméns ämbetsberäHelse■ 2

omförmälda åtgärder med bokföringen av de för arbetena upipkoinna
kostnader visat grov oskicklighet i utövningen av sitt ämbete, dels för
det han låtit gottskriva Ekström vid reparationsarbetet fallande material
till värde av 858 kronor, oaktat Falkman måst inse, att de från Gurly
fallande material icke kunnat betinga ett så högt värde, och förty genom
uppsåtlig förbrytelse i sitt ämbete gynnat annan person, dels för det
han utan tillstånd, enligt eu den 11 april 1916 utfärdad arbetsorder,
låtit å flottans varv på kronans bekostnad tillverka och den 6 juni
samma år till aktiebolaget ingenjörsfirman Fritz Egnell utlämna en propeller,
som konstruerats för en av bolaget tillverkad, till dansk köpare
försåld motorbåt och vilken propeller först den 5 maj 1919 i skadat
skick återlämnats till varvet, för att gynna bolaget, i vars tjänst Falkman
— om ock tillfälligt — varit anställd, samt därigenom begått uppsåtlig
förbrytelse i sitt ämbete, dels ock för det han genom att utan
särskilt tillstånd av varvschefen för visst av Falkman uppgivet ändamål
för kronans räkning under våren 1917 låta uppgöra fyra propellerritningar
och en ritning över propellerkurvor samt sedermera utlämna
samma ritningar till omförmälda bolag, som skulle hava erbjudit sig att
kostnadsfritt utföra vissa av Falkman önskade prov och till varvets förfogande
ställa de uppnådda resultaten, samt genom sin underlåtenhet
att efter utlämnandet av ritningarna, vilka av bolaget innehafts till
hösten 1918, bevaka kronans intressen i saken, gjort sig skyldig till
oförstånd och försummelse i tjänsten. Efter det Lillieros vid krigsrätten
påkallat vittnesförhör med ingenjören Axel Filip Valdemar Ståhlberger
samt Falkman såsom jäv mot denne anfört, att Ståhlberger
på grund av den befattning, han tagit med arbetena å Gurly ävensom
med utlämnandet av ifrågavarande propeller, hade i saken de!
och av dess utgång kunde vänta nytta eller skada, tillät krigsrätten
genom beslut under rättegången, att Ståhlberger hördes å vittnesed,
men förklarade sig vilja i det slutliga utslaget yttra sig om det värde,
som kunde tillerkännas hans vittnesmål. Genom utslag den 18 mars 1921
dömde krigsrätten på anförda skäl Anckers jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter att undergå
fem dagars arrest utan bevakning. Beträffande åtalet mot Falkman
tann krigsrätten, att Ståhlberger finge anses hava i saken del, och förklarade
honom förty för återgångsvittne. Falkman dömdes dels jämlikt
25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § allmänna strafflagen att för vårdslöshet,
försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter i avseende å
Gurlys försäljning och reparation samt vad därmed stode i samband
vara i mistning av ämbetet under två månader, dels jämlikt 25 kap.

1.1

16 § samma lag, för det han i syfte att gynna annan låtit å varvet
konstruera och tillverka samt till begagnande utlämna den i målet ifrågakomna
propellern, att vara i mistning av ämbetet under två månader
och dels slutligen jämlikt 25 kap. IT § allmänna strafflagen, jämförd
med 132 § strafflagen för krigsmakten, att för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter i avseende å de i målet ifrågakomna till annan utlämnade
propellerritningarna undergå arrest utan bevakning i åtta dagar,
i följd varav Falkman skulle i en bot vara i mistning av ämbetet fyra
månader samt undergå arrest utan bevakning i åtta dagar. Därjämte
yttrade sig krigsrätten rörande ersättning till i målet hörda vittnen.
Över stationskrigsrättens utslag anfördes besvär hos krig shovrätten dels
av Falkman dels ock av överkrigsfiskalsämbetet på uppdrag av militieombudsmannen.
Falkman yrkade ogillande i allo av den mot honom
förda talan. Överkrigsfiskalsämbetet yrkade undanrödjande av krigsrättens
utslag, i vad Ståhlberger därigenom förklarats för återgångs^-vittne, samt, med vidhållande av de i målet framställda, ovan upptagna
ansvarsyrkanden, att Anckers och Falkman måtte för vad de låtit komma
sig till last ådömas strängare straff’. Krig shovrätten meddelade utslag i
målet den 14 november 1921. Beträffande jävsfrågan fann krigshovrätten
skäligt att, med ändring av krigsrättens utslag, ogilla den framställda
jävsanmärkningen. Yad anginge åtalet mot Anckers fann krigshovrätten
vidare yttrande icke erfordras, enär Anckers dåmera avlidit, samt frågan
om högre ansvar å honom sålunda förfallit. Beträffande målet i övrigt
prövade krigshovrätten, med avslag å Falkmans ändringssökande, rättvist
dels jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen fastställa krigsrättens
utslag i vad Falkman därigenom dömts att för vårdslöshet, försummelse
och oförstånd i fullgörande av ämbetsplikter i avseende å Gurlys försäljning
och reparation samt vad därmed stode i samband vara i mistning
av sitt ämbete såsom marindirektör av 1. graden vid mariningenjörkåren
under två månader, dels på det sätt ändra krigsrättens utslag i
övrigt, att Falkman dömdes jämlikt 25 kap. 16 § samma lag för det
han i syfte att gynna annan låtit å varvet konstruera och tillverka
samt utlämna ifrågakomna propeller att varda avsatt från sitt nyssnämnda
ämbete, ävensom jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för
oförstånd i ämbetet i avseende å de i målet ifrågakomna propellerritningarna
och ritningen över propellerkurvor att bota 300 kronor, eller,
efter sammauläggning av straffen, att i en bot varda avsatt från sitt
ämbete och bota 300 kronor, över krigskovrättens utslag anförde
marindirektören Falkman underdåniga besvär.

Ben 9 maj 1922 meddelade Kungl. Maj:t utslag i målet.'' I utslaget
yttrades följande. Kungl. Maj:t fastställde i jävsfrågan krigshovrätfens
utslag. Beträffande åtalet i vad anginge Falkmans förfarande med av 1

I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Petrén, Bergman, SvedeHus,
viceamiralen W. Dyrssen, justitierådet Wedberg, generallöjtnanten Jungstedt och justitierådet
Köersncr.

Justitieråden Wedberg och Bergman voro av skiljaktig mening.

Justitierådet Wedberg anförde:

»I jävsfrågan är jag ense med pluraliteten.

Vad angår Falkmans förfarande med avseende å den till bolaget utlämnade propellern
finner jag detsamma, så vitt det ej sträckt sig vidare än att han låtit utan särskilt tillstånd å var.
vet konstruera och tillverka samt därefter för avprovning tillhandahålla bolaget propellern, vara
försvarat av intresset för varvet att få avprovad en för sjuttiofem hästkrafters pentamotor avsedd
propeller, förfärdigad med tillgodogörande av den Zeiseska ritningen men i övrigt med tillämpning
av beräkningarna och erfarenheterna å varvet. Att Falkman åsyftat att även bereda bolaget fördelen
av att en för Togi lämplig propeller konstruerades och avprovades innefattar icke brottsligt
förfarande. Däremot finner jag det ligga Falkman till last alt bolaget kommit i tillfälle att, sedan
propellern avprovats, låta den medfölja då Togi överlämnades till Colding. Och omständigheterna
i målet göra det otroligt att Falkman, såsom han uppgivit, föreställt sig, det bolaget hade tillgång
även till annan propeller, med vilken den å varvet tillverkade skulle vid provningen jämföras.
Med hänsyn bland annat därtill att, efter vad handlingarna utmärka, svårighet ej mött för
bolaget att, sedan tillfredsställande propellerkonstruktion erhållits, i enlighet därmed tillverka propeller,
lämnar dock utredningen rum för antagandet att Falkman förutsatt, det propellern efter
avprovningen skulle återställas till varvet, så framt ej mellan varvet och bolaget annat bleve avtalat.
Vid nu angivna förhållanden anser jag Falkman i denna del av målet icke hava i vidare
mån förbrutit sig än att han försummat vad på honom ankommit för att vederbörligen emot bolaget
tillvarataga varvets rätt till propellern. Det ansvar, vartill Falkman sålunda gjort sig förfallen,
finner jag. med ändring av krigshovrättens utslag, böra jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
bestämmas till mistning av ämbetet två månader.

I övriga delar av målet är jag ense med pluraliteten.»

Justitierådet Bergman utlät sig:

»Beträffande jävet mot Ståhlberger varder krigshovrättens utslag fastställt.

Vad angår åtalet mot Falkman för hans åtgöranden med avseende å den till bolaget utlämnade
propellern finner jag lika med krigshovrätten Falkman hava i förevarande avseende begått
uppsåtlig förbrytelse i sitt ämbete i avsikt att annan gynna,

men enär på grund av utredningen i målet Falkmans ifrågavarande brottsliga förfarande
får anses hava skett av förhastande,

samt allenast ringa skada därav kommit,

prövar jag rättvist på det sätt ändra krigshovrättens utslag i denna del, att straffet för
nu ifrågavarande förbrytelse jämlikt det av krigshovrätten åberopade lagrummet bestämmes till
mistning av ämbetet såsom marindirektör av första graden vid mariningenjörkåren under sex
månader.

Vidkommande åtalet i övrigt finner jag ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag,
i följd varav Falkman skall i en bot vara i mistning av sitt omförmälda ämbete under åtta månader
och böla trehundra kronor till kronan.

I ersättningsfrågan varder krigshovrättens utslag fastställt.»

seende å den till bolaget utlämnade propellern vore i målet styrkt, att
det varit efter framställning från bolagets sida, som Falkman låtit ä
varvet konstruera och tillverka propellern, och det måste antagas, att
Falkman därvid varit fullt medveten om att han genom dessa åtgärder
beredde bolaget eu ej oväsentlig förmån. Vid övervägande av den å
ömse sidor förebragta utredning kunde emellertid Falkmans uppgift, att
han härvid handlat i den uppfattning att propellerns utförande å kronans
varv och dess avprovning å Togi vore till gagn för kronan, icke
anses vederlagd. Att det varit Falkmans avsikt att bolaget skulle få behålla
propellern utan gottgörelse vore ej styrkt. Vid nu angivna förhållanden
funne Kung!. Maj:t Falkman ej vara lagligen övertygad att
uppsåtligen hava gjort sig förfallen till förbrytelse i ämbetet för att
gynna bolaget. Däremot hade Falkman visat vårdslöshet och försummelse
i ämbetet därutinnan, att han icke med bolaget träffat något avtal
om vilken rätt bolaget skulle hava till propellern och givit order
om propellerns utlämnande till bolaget utan att angiva, på vilka villkor
detta skulle ske, ävensom, sedan bolaget bekommit propellern, underlåtit
tillse, att prov i erforderlig omfattning skedde och att propellern
sedermera återställdes. Då med hänsyn till de förmåner, som bereddes
bolaget genom propellerns utlämnande, och det förhållande, vari Falkman,
enligt vad i målet vore upplyst, stode till bolaget, Falkman haft
särskild anledning att noga tillse, att kronans rätt och bästa i detta
ärende ej eftersattes, måste den vårdslöshet och försummelse Falkman
visat anses vara av svår beskaffenhet. På grund härav prövade Kungl.
Maj:t rättvist att, med ändring av krigsh o vrättens utslag härutinnan,
döma Falkman jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för vad han enligt
vad nu blivit sagt i denna del av målet förbrutit vara i mistning av
ämbetet under fyra månader. Vidkommande övriga ansvarspåståenden
funne Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i krigshovrättens utslag, i följd
varav Falkman skulle för vad honom i målet läge till last i en bot vara
i mistning av sitt ämbete såsom mariudirektör av första graden vid
mariningenjörkåren under sex månader och bota 300 kronor. I fråga
om Falkman ålagd ersättningsskyldighet bleve krigshovrättens utslag av
Kungl. Maj:t fastställt.

2. Generalorder angående hemtransport av värnpliktiga i anledning av utbruten
epidemi icke verkställd på sätt för hindrande av smittans
spridande särskilt föreskrivits.

Genom generalorder den 6 mars 1919 befallde Kungl. Maj:t bland
annat, att de genom g. o. litt H. 9/1919 mom. 4 anbefallda övningarna

med artilleriets studentdivision ävensom de genom g. o. litt H. 10/1919
anbefallda artilleriets skjutningar skulle omedelbart upphöra, samt att
genom chefens för A. 5 försorg skulle snarast möjligt dels samtlig i
scharlakansfeberepidemi insjuknad eller ej symptomfri personal överlämnas
till I. 8:s sjukhus, dels ock övrig personal återsändas till resp.
truppförband, allt i enlighet med de föreskrifter för hindrande av smittans
spridande, som generalfältläkaren ägde utfärda.

I en med anledning av nämnda generalorder på vederbörandes befallning
samma den 6 mars av överfältläkaren A. H. Christenson utfärdad
till general fält tygmästaren och inspektören för artilleriet i och för
vederbörandes underrättande ställd »P. M. för snarast möjligast upplösande
av fältartilleriets skjutskola i Marma på grund av därstädes utbruten
scharlakansfeberepidemi» meddelades följande föreskrifter, nämligen:
1) Samtliga de sjuka, såväl de å Ålvkarleö som å Marma, skulle
snarast möjligt transporteras till I. 8:s sjukhus i den mån de sjuka lämpligen
kunde transporteras. 2) Samtliga övriga skulle underkastas noggrann
undersökning, därvid de, som befunnes erbjuda misstänkta symptom,
skulle transporteras till I. 8:s sjukhus. 3) De symptomfria skulle
transporteras i särskilt för dem avsedda vagnar (vilka under vägen icke
finge ombytas) till Kristianstad. 4) Kontingenten skulle vid framkomsten
förläggas för sig och snarast möjligt underkastas undersökning av läkare,
vilken därefter hade att utfärda nödiga bestämmelser. 5) Samtliga järnvägsvagnar,
såväl de från Ålvkarleö, respektive Marma till Uppsala som
de till Kristianstad, skulle desinficeras. Lokalerna i Marma jämte sängutredningar
med vad därtill hörde skulle desinficeras, vilket senare skulle
ombesörjas av A. 5.

Med anledning av generalordern den 6 mars 1919 återsändes artilleriets
studentdivison genom chefens för A. 5 försorg från Marma med
avresa från Uppsala till Stockholm den 10 i samma månad. Enligt en
på föranledande av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse av chefen för
studentdivisionen, numera översten L. Lilliehöök till styrelsen avgiven
den 23 mars 1919 dagtecknad rapport verkställdes divisionens transport
från Manna till Stockholm på följande sätt. Officerare och underofficerare
färdades från Marma till Uppsala i vanlig 2:a klass vagn tillsammans
med övriga resande. Ombyte ägde rum: i Uppsala till abonerad
vagn av gammal modell och i Hässleholm till 2:a klass vagn,
däri jämväl enskilda resande medföljde. Isolerat manskap färdades mellan
Marma och Stockholm i en stor boggievagn. I Stockholm ägde
ombyte rum till vagn av mindre modell. Övrigt manskap färdades
mellan Marma och Uppsala i två och en halv boggievagnar, mellan Upp -

sala och Hässleholm i fyra mindre vagnar samt mellan Hässleholm och
Kristianstad i två stora vagnar.

Å översten Lilliehööke rapport var tecknat dels av regementsbefälhavaren
för A. 5, att generalfältläkarens ifrågavarande P. M. icke
blivit regementet delgiven, dels ock av chefen för V. arméfördelningen,
att lian med hänsyn till eventuell ytterligare utredning av föreliggande
fråga tilläte sig, under hänvisning bland annat till en i avskrift
närsluten handling, erinra, att han intet haft att skaffa med delgivandet
av de föreskrifter, vilka enligt g. o. den 6 mars 1919 generalfältläkaren
ägt utfärda.

Nämnda av chefen för V. arméfördelningen åberopade handlingvar
av följande lydelse.

»Till chefen för V. arméfördelningen.

Härmed får jag äran översända avskrift av de föreskrifter, som
Generalfältläkaren utfärdat på grund av bestämmelserna i g. o. litt. H.
57/1919, vilka bestämmelser jag på därom av generalfältläkaren gjord
framställning direkt delgivit chefen för Å. 5. Stockholm den 7 mars 1919.
D. Hedengren. Generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet.

/Erik Holmberg.»

I skrivelse till chefen för V. arméfördelningen den 28 mars 1919
anhöll generalfältläkaren att, då sättet för transportens anordnande varit
av den största vikt och då studentdivisionen enligt g. o. litt. H. 9, p. 4 a
under övningarna varit att betrakta såsom underavdelning till A. 5,
arméfördelningschefen måtte föranstalta om utredning av orsakerna till,
att ombyten av vagnar i strid mot utfärdade föreskrifter ägt rum.

Sedan i anledning härav chefen för V. arméfördelningen i skrivelse
till generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet den 29 mars
1919 anhållit om upplysning, huru förfarits vid delgivande av generalfältläkarens
ifrågavarande föreskrifter, anförde nuvarande generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet, generalmajoren friherre Ulf
Lars C:son Sparre bland annat följande. Sjukvårdsstyrelsens P. M.
angående transporten hade av artilleriinspektionen delgivits dels chefen
för V. arméfördelningen, dels ledaren för artilleriets ifrågavarande skjutningar,
dels, för vederbörlig orientering, chefen för A. 3. Härvidlag
hade utan tvivel en felaktig expedieringsväg använts inom inspektionen,
enär skrivelsen ifråga bort delgivas chefen för A. 5. såsom i skrivelsen
till V. arméfördelningen mycket riktigt angivits, och icke ledaren för
artilleriets skjutningar, vilken vid ifrågavarande tillfälle icke fört befälet
över regementet. Av ledaren för skjutningarna hade P. M. sedermera
delgivits chefen för studentdivisionen, men icke A. 5:s expedition, vilken

han förutsatte i vederbörlig ordning erhållit skrivelse genom V. arméfördelningen.
Som emellertid A. 5:s expedition efter meddelande från
Marma angående tiden för återtransporten verkställt rekvisition av järnvägstransporten,
hade järnvägarna sålunda icke, som sig bort, blivit
orienterade i frågan. Dock syntes det generalmajoren som om, trots
ifrågavarande felexpediering, varigenom promemorian aldrig, såsom avsett
varit, kommit A. 5:s expedition tillhanda, man kunnat förvänta, att denna
expedition antingen hos sjukvårdsstyrelsen, V. arméfördelningen, artilleriinspektionen
eller å Marma hos studentdivisionen eller ledaren för skjutningarna
bort efterhöra, varför några föreskrifter från sjukvårdsstyrelsen
icke erhållits, enär även g. o. av den 6 mars 1919, som torde kommit
regementet tillhanda senast den 8 mars, ålagt A. 5 att ombesörja transporten
i enlighet med de föreskrifter för hindrande av smittans spridande,
som generalfältläkaren ägt utfärda.

I skrivelse till generalfältläkaren den 3 april 1919 anförde härefter
chefen för V. arméfördelningen, att han ytterligare förvissat sig
om, att general fältläkarens föreskrifter — vilka enligt meddelande till
arméfördeiningschefen från inspektören för artilleriet av denne direkt
delgivits chefen för A. 5 — icke kommit A. 5 tillhanda, samt att, då
det enligt g. o. den 6 mars 1919 tillkommit A. 5 att hos järn vägsmyndigheterna
rekvirera transporten, denna transport på detta sätt icke
kommit att ordnas enligt generalfältläkarens föreskrifter. Sedan arméfördeiningschefen
för åvägabringande av vidare utredning hänvänt sigill
inspektören för artilleriet, hade av dennes svar tydligt framgått, att
felaktig expediering — icke »expedieringsväg» — från inspektörens
expedition varit orsaken till, att de ifrågavarande föreskrifterna aldrig
nått A. 5. Med anledning av inspektörens antydan, att A. 5 bort efterlysa
föreskrifterna i fråga, funne arméfördeiningschefen visserligen i
likhet med inspektören att en sådan åtgärd varit ägnad att undanrödja
följderna av det begångna felet, men kunde arméfördeiningschefen icke
anse, att denna åtgärd skäligen kunnat påfordras. Någon åtgärd från
arméfördelningschefens sida med anledning av det skedda komme därför
icke att vidtagas vare sig mot dåvarande befälhavaren för A. 5 eller mot
dåvarande chefen för A. 5, vilken icke haft anledning förutsätta annat
än att föreskrifterna även direkt tillställts regementsexpeditionen, alldenstund
han själv icke utövade regementsbefälet.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 5 juli 1919 förutvarande generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet, numera generallöjtnanten David Hedengren
att inkomma med yttrande.

1 avgivet yttrande anförde generallöjtnanten Hedengren följande.
Samma dag — den 7 mars — som generalorder den G i samma månad
och generalfältläkarens promemoria kommit generallöjtnanten tillhanda,
hade generallöjtnanten expedierat skrivelser till 1) ledaren för artilleriets
ifrågavarande skjutningar, 2) chefen för V. arméfördelningen och 3)
chefen för Vendes artilleriregemente. Att skrivelse i första hand expedierats
till ledaren för artilleriets skjutningar för kännedom och efterrättelse
hade sin förklaring däri, att generalfältläkarens till generallöjtnanten
för vederbörandes underrättande översända promemoria avsett
just upplösningen av »fältartilleriets skjutskola», varmed generalfältläkaren
tydligen avsåge artilleriets särskilda skjutningar, vilka skjutningar
ägt rum under generallöjtnantens överbefäl. ‘Att i skrivelsen till V. arméfördelningen
angivits, att chefen för A. 5 direkt delgivits berörda promemoria
hade sin grund däri, att chefen för A. 5 vore ledare för skjutningarna,
om han också vid tillfället ifråga icke fört befälet över regementet.
Adjutanten vid artilleriinspektionen, som på grund av den
utomordentliga brådska, som ärendets handläggning krävde, först efter
avsändandet av skrivelsen till chefen för V. arméfördelningen observerade,
att en missuppfattning av uttrycket »chefen för A. 5» icke vore utesluten,
hade meddelat stabschefen vid V. arméfördelningen per telefon, att promemorian
angående upplösandet av fältartilleriets skjutskola meddelats
ledaren för artilleriets skjutningar och icke A. 5:s expedition, men att
detta icke torde kunna förväntas medföra någon olägenhet, då ledaren
för sagda skjutningar vore chef för A. 5 och en kommunikation mellan
ledaren för skjutningarna — under vars befäl studentdivisionen lydde —
och A. 5:s regementsexpedition måste anses oundviklig. Av samtalet
med stabschefen hade adjutanten bibringats den uppfattningen, att stabschefen
delade hans åsikt i detta avseende; i annat fall skulle adjutanten
givetvis icke underlåtit att påyrka, att det till chefen för V. arméfördelningen
översända exemplaret av promemorian befordrats vidare till
A. 5:s expedition. Innehållet i detta samtal förutsatte geuerallöjtnanten
givetvis hava av stabschefen framförts till chefen för V. arméfördelningen
vid föredragning av ärendet, varigenom det således givits tillfälle för
sagde chef, för vilken befälsförhållandena vid det honom underställda
regementet måste varit fullt klara, att rätta till, vad som tilläventyrs
kunde synts honom försummat. Att en kommunikation mellan ledaren
för artilleriets skjutningar och A. 5:s expedition ägt rum, hade generallöjtnanten
under hand erhållit kännedom om; vad som från ena eller
andra hållet kunde hava underlåtits i här föreliggande ärende hade

Militieombudsmannens (imbetsberättelse. •''!

sin orsak dels i de invecklade befälsförkållandena under övningarna,
dels ock samt framför allt i den brådska, som ärendets behandling
kraft.

I anledning av vad generallöjtnanten sålunda anfört avlät militieombudsmannen
den 27 december 1919 en ämbetsskrivelse till chefen för
V. arméfördelningen, uti vilken skrivelse militieombndsmannen anförde
följande. Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att dåvarande
regementsbefälhavaren för Upplands artilleriregemente, numera översten
H. M. Wennerkolm, som jämlikt ovannämnda den 6 mars 1919 dagtecknade
generalorder, vilken torde hava kommit honom tillhanda senast
den 7 i samma månad, haft att ombesörja bland annat studentdivisionens
återsändande till Kristianståd i enlighet med de föreskrifter för hindrande
av smittans spridande, som generalfältläkaren ägde utfärda, verkställt
återsändandet utan att inhämta dylika föreskrifter. I chefens för V.
arméfördelningen yttrande den 27 mars 1919 hade arméfördelningschefen
— under hänvisning till en skrivelse från generalfälttygmästaren och
inspektören för artilleriet, däri denne meddelat, att han direkt delgivit
chefen för A. 5 generalfäitläkarens ifrågavarande föreskrifter — erinrat
därom, att arméfördelningschefen icke haft att skaffa med nämnda föreskrifters
delgivande. Av handlingarna i ärendet framginge emellertid,
dels att chefen för A. 5 icke, på sätt generalfälttygmästaren i sin nyssnämnda
skrivelse anfört, erhållit del av generalfältläkarens ifrågavarande
föreskrifter, dels ock att stabschefen vid V. arméfördelningen därom
erhållit meddelande under samtal i telefon med adjutanten vid artilleriinspektionen.
Vid sådant förhållande och under förutsättning att stabschefen
delgivit arméfördelningschefen innehållet av sitt nämnda samtal,
syntes möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke genom arméfördelningschefens
försorg bort övervakas, att regementschefen vid Upplands
artilleriregemente bibringats kännedom om vad han vid hemtransporten
hade att iakttaga. Under hänvisning till vad sålunda anförts anhöll
militieombndsmannen, att arméfördelningschefen måtte infordra yttrande
i ärendet såväl från översten Wennerholm som från den eller de övriga
vederbörande, arméfördelningschefen kunde finna anledning höra i saken.

Arméfördelningschefen, generalmajoren C. M. Fallenius avgav i
anledning härav den 26 januari 1920 yttrande i ärendet, vid vilket
yttrande fogats i ärendet inhämtade förklaringar från översten Wennerholm,
från stabschefen vid V. arméfördelningen, majoren E. R. Salwén
och från dåvarande generalstabsofficeren i V. arméfördelningens stab,
kaptenen S. O. Wijkman.

Den sistnämnde anförde därvid följande: Vid uppvisandet för

stabschefen den 7 mars av inspektörens för artilleriet skrivelse litt. H. 16
med därtill bifogade generalfältläkarens föreskrifter uttryckte stabschefen
förvåning över don valda tjänstevägen, men ansåg brådskan vara anledningen.
Sedan skrivelsen visats för generalen, lades den ad acta.
Något senare på dagen meddelade stabschefen med anledning av en
telefonpåringning från sjukvårdsstyrelsen, att en mindre anvisning till
g. o. litt. H. 57 skulle delgivas A. 5, och bele kaptenen order att verkställa
delgivandet på lämpligt sätt. På sagda g. o. tillskrev kaptenen
då anvisningen jämte uppgift att den härstammade från generalfältläkaren,
varefter g. o. expedierades till Uppsala. För att nu A. 5 icke
skulle uppfatta nyssnämnda mindre anvisning såsom varande de i g. o.
omförmälda föreskrifterna från generalfältläkaren uppringde kaptenen

— möjligen på uppmaning av stabschefen — den 8 mars på förmiddagen
A. 5 i Uppsala och meddelade regementsadjutanten, att andra
föreskrifter än den å själva generalordern åtecknaae mindre anvisningen
vore expedierade direkt från artilleriinspektionen. Regementsadjutanten
anmärkte, att dessa i så fall borde kommit med dagens nyss öppnade post,
varvid någon framkastade som sannolikt, att desamma för tidsvinstens skull
sänts till ledaren i Marma. A. 5:s expedition i Uppsala kunde således sägas
hava insett, att föreskrifterna funnes i Manna. Men då ursprungskoncepten
till transportrekvisitionerna uppgjordes av ledningen i Marma

— det enda ställe för övrigt där de torde kunna uppgöras — och A. 5:s
i Uppsala expedition således praktiskt taget endast vore förmedlare av
rekvisitionerna, hade föreskrifterna tydligen endast ansetts erforderliga
vid expeditionen i Uppsala i den mån de kommit till uttryck i de från
Marma utgående koncepten. Alla andra order och åtgärder, som föreskrifterna
föranledde, måste ju likaledes utgå från ledningen i Marma,
som hade befälet över truppförbanden därstädes. Beträffande kaptenens
förhållande i saken ville kaptenen slutligen framhålla, att även om
kaptenen bestämt vetat, att generalfältläkarens föreskrifter från artilleriinspektionen
sänts till Marma, kaptenen efter det klargörande telefonsamtalet
med Uppsala, likväl icke skulle ansett föreskrifternas riktiga
efterlevnad vara äventyrad och således icke heller skulle hava till stabschefen
föreslagit någon ytterligare åtgärd från generalens eller stabsexpeditionens
sida.

Majoren Salwéns förklaring var av följande lydelse. Den dagsamtalet
ägde rum förelädes majoren bland annan post dels g. o. den

6 mars 1919 litt. H. 57, dels inspektörens för artilleriet skrivelse den

7 mars 1919, litt. H. 16. Samma dag satte sig någon tjänsteman i

sjukvårdsstyrelsen — såvitt majoren dåmera kunde fastställa överfältläkaren
eller hans assistent — i förbindelse med majoren per telefon
med anmodan att vid expedieringen av ovan nämnda generalorder till
densamma foga en anvisning från generalfältläkaren. Under hänvisning
till innehållet i generalfälttygmästarens ovannämnda skrivelse,
enligt vilken generalfälttygmästaren »på därom av generalfältläkaren
gjord framställning direkt delgivit chefen för A. 5» generalfältläkarens
föreskrifter, tillät majoren sig framhålla önskvärdheten av att för undvikande
av missförstånd generalfältläkarens olika föreskrifter delgåves
chefen för A. 5 med anlitande av allenast en tjänsteväg. Då anmodan
det oaktat vidhölls, infördes anvisningen. Sedan majorens uppmärksamhet
genom det sålunda förda samtalet skärpts beträffande oändamålsenligheten
av meddelanden på sidan om den valda och av generalfälttygmästareu
meddelade tjänstevägen med därav lätt följande osäkerhet
hos ordermottagaren och delat ansvar hos överordnade myndigheter,
uppringdes majoren av adjutanten vid artilleriinspektionen. Att vid
återgivandet långt efteråt av ett telefonsamtal, som, då det avhölls, icke
av de samtalande tillmättes den betydelse, som det sedermera genom
förhållandenas utveckling erhållit, minnesfel kunde äga rum med vad
sedermera sagts och tänkts i ärendet torde vara ganska naturligt. Ävenledes
syntes antagligt, att vardera av de samtalande särskilt fäst i minnet
det som från hans synpunkt framträtt såsom huvudsakligt. Utan att
sålunda kunna erinra sig enskildheterna av det enligt majorens uppfattning
— och som torde framgå av nedanstående — ensidigt återgivna
telefonsamtalet, ville majoren dock bestämt påstå, dels att majorens
inlägg vid detta samtal bland annat ginge ut därpå — vilket även
adjutanten vid artilleriinspektionen på därom den 2 januari 1920 likaledes
per telefon framställd förfrågan sade sig i huvudsak komma ihåg —
att det i överensstämmelse med meddelande från generalfälttygmästaren
av den 7 mars måste uteslutande tillkomma generalfälttygmästaren att
svara för föreskrifternas delgivande till A. 5, och att för undvikande
av s. k. divisionsansvar V. arméfördelningens stab icke utan anmodan
i tjänsteväg kom me att i ärendet vidtaga någon åtgärd, dels att det
vore alldeles uteslutet, att adjutanten vare sig begärde eller efter samtalet
kunde påräkna någon åtgärd från arméfördelningsstabens sida,
samt dels att följaktligen det meromnämnda telefonsamtalet bibragt
majoren den uppfattningen, att någon som helst risk icke kunde förefinnas,
att vid generalfälttygmästarens expedition erforderliga åtgärder
för anvisningarnas delgivande icke vidtagits eller icke skulle komma
att vidtagas.

Översten YVennerholm yttrade följande. Studentdivisionen var
enligt utfärdad generalorder att anse såsom en underavdelning av A. 5,
men stod under tiden för artilleriets skjutningar å Marma under befäl
av ledaren för dessa, vilken i detta fall var chefen för A. 5; såsom
adjutant hos ledaren tjänstgjorde den ordinarie regementskvartermästaren
vid A. 5. Under dessa skjutningar ägde därför ofta återkommande
telefonsamtal rum mellan personalen vid Ä. 5:s expedition och adjutantenregementskvartermästaren
såväl beträffande vissa frågor rörande regementet
— i och för föredragning inför regementschefen — som framför
allt beträffande studentdivisionen å Marma, och överfördes samtliga
meddelanden från chefen för nämnda division till A. 5:s expedition
genom adjutanteu-regementskvartermästaren. Detta sålunda även beträffande
studentdivisionens först anbefallda hemtransport den 11 mars
som även beträffande den senare anbefallda tidigare transporten den

10 mars. Sålunda uppgjordes för den först avsedda transporten den

11 mars rekvisitionen, i likhet med under närmast föregående år, å
Manna i koncept av chefen för studentdivisionen i samråd med den
nämnde adjutanten-regementskvartermästaren, som därefter per post
insände densamma till A. 5:s expedition, genom vars försorg den sedan
avlämnades till järn vägsmyndigheterna. Generalordern den 6 mars 1919
litt. H. 57/1919 kom A. 5:s expedition tillhanda först den 8 mars (lördag)
och icke såsom i skrivelsen från militieombudsmannen förutsattes senast
den 7 mars, och från myndigheterna å Marma uttrycktes den 8 mars
per telefon önskan, att transporten skulle äga rum redan den 10 mars
(måndag) på morgonen. Någon skriftväxling kunde sålunda under nämnda
förhållanden icke äga rum, utan måste allt meddelande på grund av
den knappa tid, som då stod till buds, ske per telefon såväl mellan
expeditionen å Marma och A. 5:s expedition som därefter mellan sist
nämnda expedition och vederbörande järnvägsmyndigheter. Några föreskrifter
från generalfältläkaren kommo aldrig A. 5:s expedition tillhanda,
varken med posten på morgonen eller middagen den 8 mars, ej
heller senare, utan erfor översten per telefon från Marma, att de
sänts direkt till Marma till chefen för A. 5—ledaren av skjutningarna.
Och någon möjlighet att på lördagen eftermiddagspostens ankomst
eller på söndagen komma i förbindelse med någon expedition i Stockholm
förefanns icke heller. Vid telefonsamtalen angående rekvisitionen
av den förändrade järnvägstransporten meddelade därför adjutantenregementskvartermästaren
på lördagen, att de sjuka och de, som visade
misstänkta symptom, skulle transporteras till I. 8:s sjukhus, och anhöll
han på söndagen, likaledes per telefon-, för detta ändamål om en stor

boggievagn i och för transport av de sjuka, allt i överensstämmelse
med de särskilt av generalfältläkaren utfärdade föreskrifterna. Detta
senare framfördes ävenledes snarast möjligt per telefon till järnvägsmyndigheterna,
då något vidare avvaktande av ankomsten av generalfältläkarens
föreskrifter ju under då rådande brådska icke kunde ifrågakomma;
tiden torde ändock hava varit knapp för järnvägsmyndigheterna
att ordna transporten. A. 5:s expedition hade sålunda omedelbart
efter mottagandet av generalordern satt sig i förbindelse med
myndigheterna vid Marma, detta i motsats mot vad som förutsattes i
militieombudsmannens skrivelse. Hela rekvisitionen av trupptransporten
den 11 mars hade i koncept uppgjorts av chefen för studentdivisionen
i samråd med adjutanten hos ledaren av skjutningarna — chefen för A. 5,
och, sedan de ovan omnämnda föreskrifterna från generalfältläkaren
enligt nyssnämnda skrivelse från militieombudsmannen blivit dessa personer
delgivna, endast framställning om ändring av dagen för transporten
per telefon av dem gjorts från Manna, varjämte på söndagen, likaledes
per telefon, anhållits om en boggievagns insättande för transport av de
sjuka. Denna intima kontakt mellan A. 5:s expedition och expeditionen
å Marma skjutfält syntes enligt nyss nämnda skrivelse från militieombudsmannen
även till fullo hava förutsatts av adjutanten vid artilleriinspektionen
och eventuellt även av stabschefen för V. arméfördelningens
stab och hade sålunda befälhavaren för A. 5 i och med samt genom
dessa telefonsamtal vidtagit erforderliga och alla vid detta tillfälle möjliga
anstalter för att få del av generalfältläkarens föreskrifter. Att dessa
föreskrifter innehöllo flera punkter fick A. 5:s expedition icke kännedom
om, förrän av adjutanten-regementskvartermästaren vid dennes återkomst
till regementet i Uppsala, varvid samtidigt meddelades, att iakttagande
av föreskrifterna i punkt 2 anbefallts läkaren å Marma och chefen för
studentdivisionen samt av den i punkt 5 omnämnde förvaltaren å Marma
skjutfält, samt att sålunda allt anbefallts direkt av ledaren av skjutningarna
— chefen för A. 5 genom dennes adjutant. Allt syntes sålunda under
de för handen varande bråda förhållandena hava ordnats å Marma av chefen
för A. 5 genom dennes regementskvartermästare dels genom förvaltaren
å Manna, dels genom chefen för studentdivisionen samt dels även genom
A. 5:s expedition i Uppsala. Per telefon hade även av ledarens adjutant
meddelats, att de av generalfältläkaren utfärdade föreskrifterna direkt
delgivits chefen för studentdivisionen, såsom ju även framginge av skrivelsen
från militieombudsmannen. Hade sålunda divisionschefen själv
medföljt trupptransporteu från Marma, eller, då så icke torde hava skett,
delgivit befälhavaren för trupptransporten de utfärdade föreskrifterna,

något Rom ju under alla omständigheter bort ske, hade utan tvivel det
nu vid flera stationer skedda vagnombytet aldrig behövt ske, om blott
de anbefallda föreskrifterna omedelbart uppvisats för vederbörande järnvägsmyndigheter,
vilka då helt säkert med vanlig beredvillighet genast
ställt sig desamma till efterrättelse. I övrigt syntes det icke nu efter
närmare tio månader vara möjligt att med bestämdhet kunna återgiva
alla de telefonsamtal, som fördes mellan A. 5:s expedition i Uppsala och
expeditionen å Manna under dessa dagar. Men att allt, som under då
rådande förhållanden kunde göras från A. 5:s expeditions sida, även blev
gjort, det trodde översten sig utan tvekan kunna försäkra, och torde
av det här ovan anförda framgå, att dåvarande regementsbefälhavaren
för A. 5 icke verkställt återsändandet av studentdivisionen till Kristianstad
utan att hava sökt inhämta de av generalfältläkaren utfärdade
föreskrifterna.

För egen del anförde arméfördelningsckefen följande. Vad avöversten
Wennerholm anförts styrkte arméfördelningschefen ytterligare
i den uppfattning arméfördelningschefen tidigare uttalat, att någon
skuld icke kunde anses påvila bemälde överste i avseende på studentdivisionens
transport. Vidare kunde arméfördelningschefen — under
hänvisning till stabschefens och dåvarande generalstabsofficerarens yttranden
— icke finna, att någon anledning från arméfördelningschefens
egen och stabspersonalens sida förefunnits vare sig att misstänka, att
generalfältläkarens föreskrifter icke skulle nå sin bestämmelseort, eller
att för ändamålet vidtaga särskilda åtgärder. Av utredningen syntes
framgå att, såsom i arméfördelningschefens skrivelse till generalfältläkaren
den 3 april 1919, nr H. 141/1919, framhållits, den felaktiga
expedieringen från inspektörens för artilleriet expedition varit främsta
orsaken till, att generalfältläkarens föreskrifter aldrig nått A. 5, samt
att vid V. arméfördelningens stab intet underlåtits, som en väl avvägd
och förtänksam behandling av ärendet ifråga krävde. För den
av militieombudsmannen antydda uppfattningen att det genom arméfördelningschefens
försorg möjligen bort övervakas, att regementschefen
vid Upplands artilleriregemente bibringats kännedom om vad han vid
hemtransporten hade att iakttaga, kunde arméfördelningschefen i gällande
tjänsteföreskrifter icke finna något stöd. Föreskrilten i Tj. R. § 1 mom.
10, tredje meningen, kunde påtagligen icke äga tillämpning i fråga om
varje särskild av högre myndighet given befallning eller utfärdad order.
Att föreskrifterna i detta fall dessutom givits av generalfältläkaren
genom generalfälttygmästaren, och ej av arméfördelningschefen, och att
generalfälttygmästaren påtagit sig att bringa föreskrifterna till verk -

stollighet, inverkade pa ett avgörande sätt, syntes det arméfördelningschefen,
även på frågan om övervakandet. Arméfördelningschefens bedömande
av frågans principiella sida stödde sig emellertid icke huvudsakligen
på nu angivna formella skäl utan på rent praktisk grund.
Man tänkte sig konsekvenserna, därest en befälhavare utan att därom
vara anmodad eller därtill hava minsta anledning — att någon sådan i
förevarande fall icke förelegat torde klart framgå av de båda av stabschefen
och generalstabsofficeren avgivna yttrandena — skulle träda
emellan, räknande med möjligheten att andra myndigheter kunde komma
att otillfredsställande handlägga visst ärende. Ett sådant tillvägagående
skulle i sin fortsatta tillämpning med säkerhet kunna förväntas medföra
osäkerhet i expeditionstjänsten och ett allmänt förlitande på andra än
den vid varje tillfälle vederborde, samt föranleda underhandsmeddelanden
i mängd. Lika naturligt och gagneligt som ett tillmötesgående även
bestämd anmodan från sidoordnad myndighet i förekommande fall
måste vara, då det gällde ett klart behov av tjänstens underlättande,
lika olämpligt och i allmänhet också säkerligen ovälkommet torde ett
opåkallat ingripande få anses vara, såsom innebärande ingenting annat
än ett slags obehörig extra kontroll. Vad det föreliggande fallet vidkom
me kunde det visserligen numera framkonstrueras, att, sedan ärendets
handläggning genom felexpediering komplicerats, ett sådant ingripande
från arméfördelningschefens sida varit för vederbörande lägligt,
och syntes arméfördelningschefen häruti enda förklaringen vara att söka
därtill, att eu sådan åtgärd kommit att efterlysas.

I skrivelse den 6 april 1920 anmodade militieombudsmannen härefter
chefen för Upplands artilleriregemente att insända avskrift av den
eller de order regementschefen i anledning av meranämnda generalorder
den 6 mars 1919 utfärdat angående studentdivisionens hemtransport.

Som svar härå meddelade regementsbefälhavaren, översten Wennerholm
följande. G. o. litt. H. 57/1919 översändes såväl till regementet som
till ledaren för artilleriets särskilda skjutningar å Manna. Å regementets
exemplar stod rörande personal att avlämnas till I. 8 med skrivstil antecknat
»i den mån de sjuka lämpligen kunna transporteras (anvisning
från generalfältläkaren)». Generalfältläkarens P. M. av den 6 mars 1919
översändes endast till ledaren för artilleriets särskilda skjutningar å
Manna. Att så skedde meddelades per telefon A. 5:s regementsexpedition.
Transporten från Marma var rekvirerad i enlighet med bestämmelserna
i g. o. litt H. 9/1919 genom rekvisition av den 24 februari
till den 11 och 12 mars. Sedan transporten genom g. o. litt H. 57/1919

framHyttats, avsändes till chefen för studeutdivisionen följande telegram
den 8 mars från A. 5:s regementsexpedition: »Div. återtransport till

Kristianstad verkstiilles den 10 och 11 i stället för den 11 och 12.
Avgångstider och måltider oförändrade.» Vidare hade från A. 5:s regementsexpedition
ändring av tågsättets sammansättning ordnats per telefon
efter anhållan av chefen för studentdivisionen. (Insättandet av eu
boggievagn för transport av sjuka till I. 8). Något vidare meddelande
angående transporten hade ej lämnats järnvägsmyndigheterna av A. 5:s
regementsexpedition, detta enär, såsom förut framhållits, generalfältläkarens
P. M. ej kommit A. 5:s regementsexpedition tillhanda. Ej
heller hade några vidare order av A. 5:s regementsexpedition delgivits
chefen för studentdivisionen.

Då det sålunda ville synas som om divisionschefen, numera
översten Lilliehöök, före kontingentens avresa haft kännedom om innehållet
av generalfältläkarens berörda P. M. anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 8 maj 1920 chefen för Vendes artilleriregemente
att inkomma med yttrande av översten Lilliehöök.

Uti jTtrande, avgivet den 26 maj 1920 anförde Lilliehöök följande:
Generalfältläkarens P. M. angående vissa iakttagelser vid studentdivisionens
transport från Marma i mars 1919 kom, ville översten minnas,
översten tillhanda den 8 mars. Huru länge det dröjde, innan
översten därefter fick klart för sig, att A. 5 i Uppsala icke samtidigt
fått mottaga samma P. M., kunde översten ej numera erinra sig. Sannolikt
fick översten första känningen härav någon gång på em. samma
dag. Tydligt vore dock att översten då ej kunde veta, att handlingen
ifråga icke alls skulle komma fram till vederbörande, översten kände
då ej att någon felexpediering förelåg, utan hade tills vidare endast
skäl förmoda, att handlingen fördröjts på vägen. Så snart det blev
klart, att A. 5:s expedition i Uppsala ej hade omedelbar tillgång till
erforderliga handlingar för transportens riktiga ordnande, vidtog översten
emellertid helt naturligt och under samarbete med adjutanten hos chefen för
artilleriets skjutskola en del åtgärder i syfte att i sin mån bidraga till
den brådskande transportens ordnande i möjligast nära överensstämmelse
med generalfältläkarens anvisningar. Visserligen saknade översten
befogenhet att blanda sig i den ansvariga myndighetens åtgöranden
i denna sak och hade heller ingen rätt att framställa några krav
i förhållande till de järn vägsmyndigheter, som skulle ordna transporten,
men översten ansåg sig oförhindrad att under hand göra vissa framställningar
och vidtaga en del åtgärder i enlighet med vad den brådskande
Militieombuclsmannens ämbetsberättelse. 4

situationen syntes kräva. Efter vad översten nu kunde påminna sig
avsåge överstens åtgärder bland annat: att till A. 5 meddela innehållet
av general fältläkarens P. M.; att orientera järn vägsmyndigheterna i Gävle
(vilka hade att i detalj ordna transporten på rekvisition från A. 5) om
önskningar i vagnsfrågan. Att dessa åtgärder möjligen kommo för
sent för att kunna tillfullo effektueras, eller att svårigheter mötte att
den 9 mars, som var en söndag, vinna kontakt med erforderliga myndigheter,
vore ju möjligt, men säkert vore, att de ej kunnat från överstens
sida vidtagas snabbare än som skedde. Vid transportens utförande
var transportbefälhavaren fullt orienterad om de för densamma
gällande föreskrifterna, och då det under pågående färd visade sig, att
dessa ej blevo i allt effektuerade, utan bland annat åtskilliga vagnombyten
måste utföras, sökte han med den ringa grad av befogenhet, som
tillkomme militärbefäl under järnvägstransport, genom framställningar
hos järnvägsbefälet åvägabringa rättelse, ehuru utan resultat. Förmodligen
lät det sig ej göras att i all hast improvisera en genomgående
transport, som berörde ej mindre än tre olika trafikförvaltningar. Den
omständigheten, att översten själv till generalfältläkaren på sin tid anmälde
det sätt, på vilket transporten utfördes, kunde anses visa att,
därest något fel blivit begånget, detta enligt överstens mening ej kunde
läggas studentdivisionen till last. Översten hade likaledes den uppfattningen,
att intet vore att erinra mot det sätt, varpå man vid A. 5 handlade
i detta fall.

Med föranledande av sistnämnda yttrande avlät militieombudsmannen
den 5 juni 1920 en ämbetsskrivelse till järnvägsstyrelsen, däri
militieombudsmannen anmodade styrelsen att efter verkställd utredninginkomma
med yttrande, innefattande upplysning om anledningen till
att ovan omförmälda föreskrifter angående ordningen för ifrågakomna
järnvägstransports utförande, i den mån dessa föreskrifter kunde hava
kommit till vederbörande järnvägsmyndigheters kännedom, icke iakttagits.

Såsom svar härå anförde järnvägsstyrelsen i skrivelse den 23 augusti
1920 följande. Efter företagen undersökning kunde styrelsen meddela,
att någon framställning om genomgående vagnar från Marma till
Kristianstad för hela truppen icke kommit några järnvägsmyndigheter
tillhanda. Endast beträffande eu vagn med sjuka framhölls från militärt
håll samma dag transporten avgick från Manna till trafikinspektören
vid Uppsala—Gävle järnvägar önskvärdheten av, att den finge
genomföras hela vägen. Denna önskan delgav nämnde trafikinspektör
berörda trafikbefäl vid statens järnvägar, och vagnen, en boggievagn,

framfördes även, i motsats till de övriga, till Stockholm. Där måste
densamma emellertid utbytas mot en tvåaxlig vagn till förhindrande av
vederbörande tågs försening på grund av för stort axelantal. Efter
vad vederbörande nu kunde påminna sig, gjorde transportbefälhavaren
under färden icke någon framställning om vagnarnas direkta genomförande.

I skrivelse till chefen för Upplands artilleriregemente den 9 november
1920 anhöll militieombudsmannen, att regementschefen måtte
infordra yttrande från ifrågavarande transportbefälhavare, därvid denne
torde meddela såväl vilka order han från divisionschefen mottagit rörande
hemtrausporten som de åtgärder, han vidtagit i anledning av
dessa order och den honom delgivna generalfältläkarens P. M. rörande
hemtransporten.

I anledning härav inkom chefen för Upplands artilleriregemente
med yttrande av numera majoren vid Bodens artilleriregemente Sven
Schiirer von Waldheim. I yttrandet, som var dagtecknat den 13 november
1920, anfördes, att divisionsorderna för transporten numera ej
vore för majoren tillgängliga, vartör majoren ej kunde återgiva desamma,
men att de innehölle att vissa vagnar ställdes till majorens förfogande
vid Marma station för divisionens förande till Kristianstad; att
generalfältläkarens P. M. ej blivit majoren delgiven, men väl att transporten
komme att ske utan vagnombyten; att då vagnombyten icke
destomindre vid flera tillfällen av järn vägspersonal en anordnats, majoren
hos tillgängligt järnvägsbefäl i Uppsala, Stockholm och Hässleholm
framställt begäran om bibehållande av tågsättet orubbat, men erhållit
besked, att vissa ombyten vore nödvändiga ur trafiksynpunkt; att då
majoren i Stockholm med divisionen återkommit från Svea livgardes
kasern, där utspisning skett, och funnit sjukvagnen utbytt, stationsbefälet
förklarat, att detta vore nödvändigt för undvikande av för stort
axelantal.

I skrivelse till överkrigsflskalsämbetet den 30 december 1920 lörordnade
militieombudsmannen om åtal mot generallöjtnanten Hedengren
och översten Wennerholm. I särskild instruktion för åtalets utförande
yttrade militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att generallöjtnanten Hedengren,
på vilken det i egenskap av generalfälttygmästare och inspektör
för artilleriet ankommit att till verkställighet befordra den av Kungl.
Maj:t rörande kontingentens i Marma upplösning och hemtransport ut -

färdade generalorder litt. H 57/1919 ävensom den med anledning av
denna generalorder på generalfältläkarens befallning upprättade promemorian
rörande sättet för hemtransporten, underlåtit att vidarebefordra
ordern och promemorian till regementsbefälhavaren för Upplands artilleriregemente,
å vilken enligt generalordern ankommit att i överensstämmelse
med de av generalfältläkaren i sådant hänseende utfärdade
föreskrifter ombesörja kontingentens hemtransport, samt att sedermera
visserligen hemtransporten blivit av regementsbefälhavaren, översten
Wennerholm, ombesörjd men icke i överensstämmelse med det sätt,
som därför blivit av generalfältläkaren föreskrivet. Genom denna sin
underlåtenhet måste generallöjtnanten Hedengren otvivelaktigt anses
hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Detta förhållande
syntes militieombudsmannen icke förändras därav, att enligt vad i ärendet
framginge såväl generalordern som promemorian av artilleriinspektörens
expedition översänts till ledaren för artilleriets skjutövningar,
armefördelningschefen och chefen för A. o, så mycket mindre som i
skrivelsen till arméfördelningschefen uttryckligen angivits, att chefen
för A. 5 skulle genom särskild skrivelse delgivas generalorderns innehåll.
\ad Hedengren till sitt fredande anfört därom, att befälsförhållandena
vid A. 5 och skolan vid ifrågavarande tillfälle varit av invecklad beskaffenhet,
och att ärendet krävde skyndsam handläggning, syntes militieombudsmannen
icke i förevarande hänseende förtjäna beaktande.
Även om den förseelse, vartill Hedengren sålunda gjort sig skyldig, i
och för sig vore av formell natur, torde densamma dock med hänsyn
till det föreliggande ärendets synnerliga vikt vara av beskaffenhet att
icke kunna undgå laga beivran.

Ehuru den ifrågavarande generalordern icke genom generalfälttygmästarens
försorg vidarebefordrats till chefen för A. o hade densamma
emellertid den 8 mars 1919 kommit denne tillhanda. Då det enligt
generalorderns föreskrift ålegat chefen för A. 5 att i överensstämmelse
med de föreskrifter, som generalfältläkaren ägde till hindrande av smittans
spridande utfärda, omedelbart ombesörja Marin akontingentens hemtransport,
hade det otvivelaktigt ålegat översten Wennerholm i dennes
egenskap av regementsbefälhavare för A. 5 att vidtaga alla de åtgärder,
som stått i hans förmåga för att ofördröjligen erhålla kännedom om,
huruvida föreskrifter av generalfältläkaren meddelats och för sådant fall
vad desamma innehölle. I ärendet vore icke upplyst vid vilken tid på
dagen den 8 mars 1919 generalordern kommit Wennerholm tillhanda,
och syntes därför icke i detta ärende kunna bedömas, huruvida under -

rättelse i nyss angivna hänseenden kunnat införskaffas telefonledes eller
telegrafledes vare sig genom förbindelse med generalfältläkarens expedition
eller artilleriinspektörens expedition eller med någon av nämnda
ämbetsmän personligen. 1 ärendet framginge ej heller, huruvida överhuvudtaget
försök gjorts i sådan riktning. Emellertid hade Wennerholm
medgivit, att han samma den 8 mars erhållit meddelande om att
av generalfältläkaren utfärdad promemoria, innefattande de i generalordern
omförmälda föreskrifter, blivit tillställd chefen för skolan i Marma.
Efter erhållandet av denna underrättelse hade det, åtminstone vid tiden
för ankomsten av sista posten för dagen och med hänsyn till ärendets
brådskande natur, väl även omedelbart efter generalorderns ankomst, bort
åligga Wennerholm att genom telefonförbindelse med chefen för skolan
söka få del av den ifrågavarande promemorians innehåll. Huruvida så
skett eller icke framginge ej klart av handlingarna. I varje fall framginge
dock, att regementsexpeditionen vid A. 5 i den föreliggande angelägenheten
haft upprepade telefonsamtal med expeditionen vid Marma,
och att följaktligen hinder icke bort möta för erhållande av kunskap
om promemorians föreskrifter. Wennerholm måste sålunda antingen antagas
hava avvetat innehållet i generalfältläkarens föreskrifter, men likväl försummat
att vid rekvisitionen av järnvägsvagnar, eller om sådan redan
skett omedelbart efter den vunna vetskapen, hos vederbörande järnvägsmyndigheter
göra framställning om vidtagande av de i promemorian
anbefallda transportåtgärder, eller ock hade han icke avvetat föreskrifternas
innehåll, men försummat att förskaffa sig del därav, ehuru tillfälle
därtill, enligt vad han bort inse, förelegat, och ombesörjt hemtransporten
i strid med de i generalordern meddelade föreskrifter. I
varje fall syntes Wennerholm genom sin underlåtenhet att på föreskrivet
sätt bringa den honom givna ordern till verkställighet, hava gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten. Vad Wennerholm sålunda låtit komma
sig till last, hade militieombudsmannen med hänsyn till den risk för
smittans spridande, som därigenom uppstått och generalorderns uttryckliga
föreskrift just avsett att förebygga, funnit vara av den allvarliga
beskaffenhet, att det icke kunde undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt åklagaren att ställa
generallöjtnanten David Hedengren och översten Hugo Malmcolm Wennerholm
under åtal inför vederbörlig domstol för vad de enligt vad ovan
anförts låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å dem efter
lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som krigsfiskalen J. Johnsson, efter förordnande av
överkrigsfiskalsämbetet, utförde vid särskilda krigsrätten i Stockholm

mot generalmajoren Hedengren och översten Wennerholm, meddelade
särskilda krigsrätten den 18 januari 1922 följande utslag.'' I målet
vore upplyst, att Kungl. Maj:t genom generalorder den 6 mars 1919
Lätt. H 57/1919 befallt bland annat, att vissa anbefallda, till Marma
förlagda skjutövningar med artilleriets studentdivision och artilleriets
skjutskola med föranledande av utbruten scharlakansfeberepidemi skulle
omedelbart upphöra, och att genom chefens för Upplands artilleriregemente
försorg den i nämnda övningar deltagande personal, som ej insjuknat
eller företett sjukdomssymptom, skulle snarast möjligt återsändas
till respektive truppförband, därvid skulle lända till efterrättelse de föreskrifter
för hindrande av smittans spridande, som generalfältläkaren ägde
utfärda, att överfältläkaren A. H. Christenson sagda den 6 mars utfärdat
eu promemoria, innefattande föreskrifter av innehåll, såvitt nu vore
i fråga, att den symptomfria personalen skulle transporteras till Kristianstad
i särskilda för densamma avsedda vagnar, vilka icke skulle få ombytas
under vägen, att generallöjtnanten Hedengren, till vilken i hans
egenskap av generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet nämnda
promemoria blivit för vederbörandes underrättande överlämnad, väl låtit
översända denna till Manna till ledaren av berörda skjutövningar,
dåvarande översten och chefen för Upplands artilleriregemente, men
underlåtit att sända promemorian till den vid ifrågavarande tid tjänstförrättande
befälhavaren för samma regemente, dåvarande överstelöjtnanten,
numera översten Wennerholm, samt att transporten av ifrågakomma
personal sedermera blivit genom Wennerholms försorg verkställd,
utan att dock överfältläkarens för ändamålet utfärdade föreskrifter
därvid följts, i det att ombyten av vagnar vid olika tillfällen
ägt rum under färden; och ehuru det måste anses hava ankommit å
generallöjtnanten Hedengren att låta delgiva befälhavaren för nämnda
regemente överfältläkarens promemoria, likväl och som Hedengren måste
anses hava haft skälig anledning antaga, att vederbörande befäl i Marma
skulle hava underrättat regementsbefälhavaren om innehållet i sagda

1 Från utslaget, som avkunnades i enlighet med översten friherre C. G. av Wetterstedts
av generallöjtnanten C. D. L. W. Wrson Munthe biträdda mening, var t. f. auditören Bertil Meyer,
med vilken krigsdomaren Vic. Holmberg instämde, i nedan angivna avseende skiljaktig samt yttrade
vid överläggningen följande: »Emedan det måste anses hava ankommit på generallöjtnanten
Iledengren att låta tillställa jämväl befälhavaren för Upplands artilleriregemente omförmälda promemoria,
samt Hedengren genom sin underlåtenhet att fullgöra detta åliggande måste anses hava
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse, prövar jag jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
rättvist döma honom för försummelse av tjänsteplikt att undergå arrest utan bevakning i två dagar;
skolande emellertid på grund av vad i mulet förekommit statsverket vidkännas i målet utdömda
vittneskostnader »

promemoria, samt vid sådant förhållande Hedengren icke genom sin
underlåtenhet i berörda hänseende kunde anses hava gjort sig skyldigtill
tjänsteförsummelse, ty och som vad i målet lagts översten Wennerholm
till last, nämligen att ej hava vidtagit erforderliga åtgärder för att
förskaffa sig kännedom om innehållet i förutnämnda promemoria, icke
med hänsyn till vad i målet förekommit kunde anses innefatta försummelse
av tjänsteplikt; alltså funne särskilda krigsrätten åklagarens i målet
förda talan icke kunna bifallas; och skulle vid denna utgång av målet
statsverket vidkännas kostnaden för de på åklagarens begäran såsom
vittnen i målet hörda överstelöjtnanten Erik Rickard Salwén, majoren
Carl Anders Dettlof Heijkenskjöld, kaptenen Sven Oscar Wijkman och
majoren Sven AVilhelm Ludwig Schiirer von Waldheim, vilka genom
beslut av särskilda krigsrätten för sina inställelser tillerkänts att av allmänna
medel utgå, Salwén den 21 september 1921 tillhopa aderton
kronor jämte belopp, motsvarande biljettkostnaden för resa med järnväg
å billigaste plats från Rosersberg till Stockholm och åter till Rosersberg,
Heijkenskjöld den 12 oktober 1921 tjugufyra kronor i dagtraktamenten
jämte utgift till biljett för järnvägsresa å billigaste plats från
Östersund till Stockholm och åter till Östersund, Wijkman samma dag
tjugufyra kronor i dagtraktamenten jämte resekostnader för billigaste
plats å järnväg från Göteborg till Stockholm och åter till Göteborg samt
Schiirer von Waldheim den 7 december 1921 tjugufyra kronor i dagtraktamenten
jämte biljettkostnad å billigaste plats vid järnvägsresa från
Skillingaryd till Stockholm och åter till Skillingaryd.

Över särskilda krigsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbetet,
efter uppdrag av militieombudsmannen, besvär under yrkande om bifall
till åtalet.

Krigshovråtten meddelade utslag i målet den 15 juni 1922. I utslaget
anfördes följande. Enär generallöjtnanten Hedengren, till vilken
i hans egenskap av generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet
ovanberörda promemoria överlämnats i och för vederbörandes underrättande,
i den skrivelse, med vilken berörda promemoria översänts till
chefen för V. arméfördelningen, uppgivit att samma handling av generallöjtnanten
Hedengren direkt delgivits chefen för Upplands artilleriregemente,
men densamma det oaktat icke blivit till regementets expedition
avsänd, och generallöjtnanten Hedengren ej heller ombesörjt, att de i handlingen
intagna bestämmelserna genom annans försorg bragts till befälhavarens
för nämnda regemente kännedom, vilket haft till följd att
återtransporten av manskapet från Marma ägt rum utan iakttagande av
samma föreskrifter, samt generallöjtnanten Hedengren härigenom gjort

sig skyldig till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt, men generallöjtnanten
Hedengren genom vad i övrigt i målet lagts honom till last
ej gjort sig skyldig till straffbart förfarande, prövade krigsho vrätten rättvist
att, med ändring av krigsrättens utslag i denna del, på det sätt
bifalla den av överkrigsfiskalsämbetet förda talan att generallöjtnanten
Hedengren för vad honom, på sätt ovan nämnts, läge till last jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten dömdes att undergå arrest utan bevakning
i två dagar. Beträffande åtalet mot översten Wennerholm funne
krigshovrätten ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag. Vid denna
utgång av målet skulle generallöjtnanten Hedengren ersätta statsverket
de ersättningsbelopp, som av allmänna medel tillerkänts på åklagarens
begäran såsom vittnen i målet hörde överstelöjtnanten Salwén och
kaptenen Wijkman.

Utslaget har vunnit laga kraft.

3. Fråga huruvida gällande bestämmelser om värden av febersjukt manskap
blivit vederbörligen iakttagna.

Genom generalorder den 17 januari 1919 anbefallde Kungl. Maj:t
övningar för artilleriets studentdivision och föreskrev rörande dessa övningar
bland annat, att desamma skulle förläggas till trakten av Manna,
varvid divisionen vore att betrakta som en avdelning till Upplands artilleriregemente,
att inryckningsdag skulle vara den 6 februari 1919 och
utryckningsdag den 11 mars samma år, att divisionen ägde under denna
tid disponera Marma skjutfälts etablissement samt att läkarvården vid
divisionen skulle ombesörjas enligt generalfältläkarens bestämmande, och
beordrade Kungl. Maj:t överstelöjtnanten vid Vendes artilleriregemente,
översten i armén L. Lilliehöök att vara chef för divisionen.

I skrivelse den 28 januari 1919 förordnade generalfältläkaren fältläkarstipendiaten
Hugo Algot Andersson att under de nämnda övningarna
tjänstgöra vid artilleriregementet med inställelse å Manna.

Den 8 februari 1919 inträffade divisionen i Marma, därvid översten
Lilliehöök övertog befälet över densamma. Samma dag inställde
Andersson sig vid divisionen för fullgörande av det honom jämlikt generalfältläkarens
förordnande lämnade uppdrag.

Den 22 februari 1919 avlät Andersson till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
en skrivelse, vari han anförde följande.

»Härmed får jag vördsamt rapportera att scharlakansfeberepidemi
utbrutit i Marma. Under uppresan insjuknade en och inlades å sjukhus

i LJppsala där han "''% avled. Detta tall är med säkerhet källan till den
här utbrutna epidemien. Första fallet inträffade lV», det andra /a; båda
tyddes av mig som rubeola, då jag visste att fall därav förekommit vid
Kungl. A. 3 och å andra sidan ej kände till det under uppresan inträffade
scarlatinafallet. Dessutom voro dessa båda fäll atypiska i hög grad. aVa
inträffade två nya fall, som tedde sig som typiska fäll av scarlatina.
Diagnosen stärktes genom underrättelsen om fallet under uppresan.
Doktor Ranström, som välvilligt nedreste från Älvkarleö, biträdde min
diagnos och lovade att mottaga de tre sista fallen å sin epidemisjukstuga,
vilket torde komma att ordnas under morgondagen. Fallen synas
samtliga vara av lindrig art. De sjuka ha isolerats i den lokal som
förut tjänstgjort som sjukrum och sjukvisitationslokal i förening och
annan lokal har anvisats för visitationen. Bristen på särskild sjukhuslokal
gör sig starkt kännbar. Denna brist borde snarast avhjälpas. All
permittering av manskap utanför lägerområdet är förbjuden. Under
dagen har intet nytt fall inträffat.» Enligt rapport, som Andersson den
27 februari 1919 avgav till sjukvårdsstyrelsen, hade nämnda dag ytterligare
3 fall av scharlakansfeber inträffat vid divisionen.

Med anledning av den skrivelse den 22 februari, som den 24 i
samma månad kommit sjukvårdsstyrelsen tillhanda, besökte fördelningsläkaren
vid V. arméfördelningen Axel Vahlstedt, efter härom av sjukvårdsstyrelsen
erhållen muntlig order, samma och påföljande dag divisionens
förläggning å Marma. I en den 6 påföljande mars med anledning
av besöket till arméfördeluingscliefen avlåten rapport anförde fördelningsläkaren
bland annat: Vid fördelningsläkarens besök hade av scharlakansfeber
vid studentdivisionen förekommit sammanlagt 5 fall, därav det
första under divisionens uppresa till Uppsala och det senaste torsdagen
den 20 februari. Efter fördelningsläkarens besök hade emellertid upptäckts
eller inträffat ytterligare ett antal fall, varibland befunne sig en
patient i fjällningsstadiet, vars sjukdom förlupit så lindrigt, att han
aldrig funnit anledning sjukanmäla sig. Härigenom vore emellertid förklaring
given till hela epidemien. Från detta fall torde nämligen samtliga
sekundärfall med största sannolikhet kunnat härledas. Studentdivisionens
förläggning hade befunnits synnerligen trång och otillfredsställande.
Luftkuben i bottenvåningen av den enda vinterbonade baracken,
där 1. batteriet läge förlagt, vore blott 5 m3 per man. En trappa upp
i 2. batteriets förläggning hade luftkuben varit större, men även där
hade förläggningen varit mycket trång. Olägenheterna av den trånga
förläggningen ökades betydligt genom den fullständiga saknaden av torkrum,
putsrum och tvättrum. Till en ännu större hygienisk fara bleve

Militieomlmdsmannens ämbet sberättelse. 5

den trånga förläggningen genom bristen på sjukvårdslokaler. Visserligen
vore tvenne små underofficersrum i ena ändan av den vinterbonade
baracken upplåtna, det ena till sjukrum, det andra till sjukvisitationslokal,
men dels erbjöde dessa rum alldeles för otillräckligt utrymme,
dels vore de så belägna, att det icke kunde bli tal om en effektiv isolering
i något av dem.

I skrivelsen framställde fördelningsläkaren vissa förslag till förändringar
av etablissementet, vilka han ansåge oavvisligt nödvändiga för
etablissementets framtida användning vintertid.

På grund av vad sålunda inträffat, befallde Kungl. Maj:t genom
generalorder den 6 mars, att övningarna med divisionen omedelbart skulle
upphöra och personalen med visst undantag återsändas till resp. truppförband,
vilken order verkställdes den 10 mars.

1 en den 29 april 1919 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde juris kandidaten Sven J. Lindeberg och filosofie kandidaten
Harald Alm, vilka båda tillhört divisionen såsom vapenföra studenter,
klagomål över det sätt, varpå sjukvården under Anderssons ledning
handhades vid divisionen under den tid, den sålunda varit förlagd å
Manna. Klagandena framhöllo, att divisionen, som bestått av omkring
200 man, förlagts i en enda barack, att luftutrymmet per individ uppgått
till 5.2 kbm. brutto, således ej frånräkna! det betydliga utrymme, som
upptagits av sängar och personlig utrustning, att bekvämlighetsinrättningsaknats,
varav olägenheterna vintertid varit uppenbara, samt att endast
två små sjukrum med plats för tillsammans sju sjuka funnes. Vidare
anförde klagandena, så vitt nu är i fråga, bland annat och såsom exempel
på det sätt, varpå Andersson skulle hava omhänderhaft sjukvården vid
divisionen, följande. En av de första dagarna hade officersaspiranten
Wrangel fått utslag på armen. Detta hade behandlats som eksem. Därefter
hade inställt sig värk i alla leder, varefter huden börjat fjälla av
sig. Efter vad klagandena erfarit, vore detta tydliga symptom på scharlakansfeber.
Den 11 februari hade eu av handräckningen, värnpliktige
Almberg insjuknat. Han hade legat på sjukrum den 11—18 februari
och hade då vid ett tillfälle en temperatur av 40,5° och så ont i halsen,
att något intagande av föda varit omöjligt. Han hade en kväll observerat
utslag, som på morgonen försvunnit. Detta hade meddelats endast
åt sjukvårdaren. Andersson hade en dag misstänkt difteri utan att vidtaga
isoleringsåtgärder. Den 18 hade Almberg blivit friskskriven och
fått deltaga i all tjänst. Den 27 hade han märkt, att huden lossnade
och blivit intagen på sjukrummet för isolering. — Officersaspiranten
Cedergren hade sjukskrivits den 17 februari och denna dag legat på

logementet. Vid sjukvisitationen på morgonen den 18 februari hade han ej
orkat gå ned till sjukrummet, och hade Andersson då yttrat, att »orkade
han ej gå, finge han väl rulla utför trapporna, och kunde han ej taga
sig upp igen, finge han väl bli kvar». Andersson hade ordinerat laxermedel
och rått Cedergren att vid avföring taga på sig ordentligt och
gå till manskapets avträde. (Detta läge 300 m. från baracken; stark
vinterkyla hade rått.) Cedergren hade då haft 40u feber. Utslag hade
därefter inställt sig den 20. Den 21 hade provinsialläkaren, doktor
Ranström konstaterat skarlakansfeber. — Officersaspiranten Olsson hade
sjukskrivits den 23 februari lör halsont och feber, den 27 hade han fått
stegrad feber med ökat halsont samt dessutom egendomlig rodnad i
huden. Andersson hade ej varit säker på, om det varit scarlatina och
låtit Olsson ligga för observation på logementet. Först den 3 mars hade
Olsson blivit förd till Ålvkarleö. — Officersaspiranten Nordlund hade
sjukskrivits för bronchitis den 23 februari, den 26—28 haft ont i halsen,
men den 3 mars hade utslag märkts, och hade han då blivit förd till
Älvkarleö. Nordlund hade hela tiden legat på logementet.Värnpliktige
studenten Wahnian hade sjukskrivits den 25 februari (halsont,
intet utslag), legat den dagen på logementet till middagen, då han förts
till Ålvkarleö. — Värnpliktige studenten Fredriksson hade sjukskrivits
den 26 med misstänkta symptom men fått kvarligga hela dagen på logementet.
— Värnpliktige studenten Börjesson hade insjuknat under en
stallvakt samt gått med något feber ungefär en vecka utan att bliva
sjukskriven. Så småningom hade han blivit sjukskriven; denna och följande
dag hade Börjesson legat på logementet men kvällen den 4 mars
blivit inlagd på sjukrummet. Temperaturen 40°. Hade själv fått bädda
sin säng. Under natten hade Börjesson tre gånger på grund av svår
diarré, oklädd, trots den höga febern måst gå ut i snön. Den 5 mars
hade han förts till Älvkarleö. Han hade sedan insjuknat i lung- och
lungsäcksinflammation med varbildning i lungan.

Klagandena anförde slutligen, att sjukvården visserligen försvårats
av det otillräckliga utrymmet, men ifrågasatte, huruvida ej några rum
i de tvenne stora officersbyggnaderna hade kunnat tagas i anspråk.

Med anledning av denna klagoskrift anmodade militieombudsmannen
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse att inkomma med yttrande
från Andersson ävensom med eget utlåtande. De begärda yttrandena
inkommo den 10 juni 1919.

I det av Andersson sålunda avgivna, den 15 maj 1919 dagtecknade
yttrandet anförde Andersson bland annat. Att sjukvården i Marma
varit illa tillgodosedd särskilt ur lokal synpunkt, hade Andersson anmält

dels muntligen till chefen för skjutskolan, dels skriftligen i samband
med första epidemirapporten till sjukvårdsstyrelsen och till arméfördelningschefen.
Förläggningen hade därpå inspekterats av fördelningsläkaren.
Vad fallet Wrangel beträffade, så vore detsamma fullständigt
oriktigt framställt. Wrangel hade sjukskrivits dels för ett eksem å
ena handen, dels för reumatiska besvär, varav han en längre tid lidit.
Att eksemet fjällade efter behandlingen hade knappast kunnat inge en
medicinskt bildad person misstanke på scarlatina. Fallet Almberg mindes
Andersson likaledes mycket väl. Han hade i början av skjutskolan varit
sjukskriven för halsfluss, som förlöpt regelrätt, och utskrivits frisk före
epidemiens början. Cirka 14 dagar efter tillfrisknandet hade sjukvårdsfuriren
meddelat Andersson, att Almberg företedde fjällning å händerna,
och att han en dag under sin sjukdom företett utslag en kväll och en
natt. Utslaget hade varit borta på morgonen, och furiren hade därför
ej ansett det nödigt att underrätta Andersson. Att märka vore, att
Andersson vid tiden för Almbergs sjukdom ännu ej fått reda på det
under uppresan inträffade scarlatinafallet. Genom att utfråga sjukvårdaren
hade Andersson fått veta, att i Kristianstad inträffat ett par
fall av rubeola c:a 6 veckor före avfärden till Marma. Någon annan
infektionssjukdom inom förläggningen i Kristianstad hade han ej känt
till. Helt naturligt hade varit, att Andersson tytt det första fallet av
utslagssjukdom såsom rubeola, och ännu i denna dag vore Andersson
fast övertygad om, att detta och även en del av de senare fallen vore
rubeola. Emellertid, då det andra fallet inträffat, fallet Cederqren, om
Andersson mindes rätt, hade Anderssons misstanke på scarlatina väckts,
vadan Andersson hos chefen anhållit att få konsultera dr. Rån ström i
Älvkarleö, vilket beviljats, och tillsammans hade de ställt diagnosen
scarlatina. De primitiva klosettförhållandena hade säkerligen oroat
Andersson mera än någon annan, men däråt hade intet annat kunnat
göras än att i nödfall tillåta användandet av nattkärlet. Portativa
klosetter hade ej existerat. Vid tiden för Wahmans insjuknande hade
Andersson endast 3 sjuksängar till förfogande, och då de redan varit
belagda, hade endast återstått att låta Wahman ligga kvar å logementet
de par timmarna, tills han kunnat forslas till Älvkarleö, dit han sänts
på misstanke, utan att säker diagnos kunnat ställas. Fallet Fredriksson
kunde Andersson ej nu påminna sig, men torde det få förklaras som det
föregående. Senare hade ett rum med fyra sängar ställts till Anderssons
disposition, varigenom svårigheterna något minskats. Någon möjlighet
att isolera utan starka misstankar hade dock ej därigenom beretts Andersson.
Fallet Olsson kunde Andersson ej nu påminna sig, men ville

■tf

Andersson erinra om vad lian förut sagt om möjligheten att isolera
utom pa starka.misstankar. Föret de Bistå dagarna av vistelsen i Marma
ställdes en lokal med 20 sängar till Anderssons förfogande, vilket möjliggjorts
därigenom, att en motsvarande kontingent förlagts i tält. I fallet
Nordlund hade Andersson intet att erinra. Det vore fullt riktigt relaterat.
Han hade sjukskrivits för bronchitis, ett par dagar haft obetydliga
sväljningsbesvär utan objektiva förändringar i halsen, temperatur aldrig
över 37,9°, vanligen omkring 37,4°. Den 3 mars hade Nordlund fått
ett atypiskt exanthem, (liknande närmast cutis marmorata) och hade för
säkerhets skull insänts. Diagnosen scarlatina hade i detta fall aldrig
med säkerhet kunnat ställas, och före den 3 mars hade inga symptom
på scarlatina funnits. För fallet Börjesson gällde detsamma som för
fallet Wahman, Fredriksson och Olsson. Huruvida det verkligen rört
sig om scarlatina, kunde Andersson ej nu påminna sig. Utrymmet i
befälsbostäderna i Marma hade varit i minsta vrå utnyttjat, och lätt nog
vore det att visa, att befälsförläggningen ej höll måttet ur hygienisk
synpunkt. Så t. ex. hade officerarnas klosett lika väl som manskapets
varit placerad ett gott stycke från bostäderna. Och det hade ju även
någon gång hänt, att officerarna insjuknat och då liksom manskapet
fatt lida under detta olämpliga ordnande av klosettfrågan.

I sitt den 30 maj 1919 dagtecknade utlåtande anförde sjukvårdsstyrelsen
bland annat. Andersson hade tillstött divisionen i Marma.
Det vore sannolikt, att, därest meddelande lämnats Andersson om det
fall av scharlakansfeber, som inträffat under divisionens uppehåll i Uppsala,
en stor del av de i klagoskriften påpekade förhållandena kunnat
undgås. Andersson hade då fått sin uppmärksamhet fästad på möjligheten
av, att flera fall av samma sjukdom kunnat uppstå, och skulle
säkerligen genom ofta upprepade undersökningar av samtliga divisionen
tillhörande kunnat finna anledning att omedelbart isolera personer, som
kunde misstänkas vara sjuka. Vidare vore att märka, att Andersson
av sjukvårdaren underrättats om, att fall av rubeola inträffat inom
divisionen i Kristianstad. Att Andersson sålunda varit böjd för att tyda
de första fallen av »utslagssjukdom» å Manna såsom rubeola, vore därför
ganska förklarligt; även för mycket erfarna läkare kunde differentialdiagnosen
mellan »scharlakansfeber» och »röda hund» stundom vara
svår. Härav torde även förklaras, att Andersson låtit dessa fall såsom
mindre allvarsamma sjukdomsfall, således med mindre risk för nedsmittande
av andra, kvarligga i logementen, och att xåndersson icke vidtagit
mera energiska åtgärder för utökande av sjukhusutrymmet och för
isolering. Den omständigheten, att det ej funnits någon portativ klosett

för de sjuka, ansåge sjukvårdsstyrelsen för ett missförhållande, som
omedelbart bort avhjälpas. Anledningen till att dylik, klosett saknats
liksom ock att sjukvårdsutrustningen nog i allmänhet varit för fredsförhållanden
något bristfällig, torde hava varit den, att vid dylika
tillfälliga förläggningar truppen av sin reglementerade fältsjukvårds -materiel, för att denna ej skulle taga skada, endast medförde vad som
ansåges alldeles oundgängligt. Därest Andersson använt de uttryck,
som tillvitats honom i klagoskriften, funne sjukvårdsstyrelsen detta i höggrad
beklagligt.

I avgivna påminnelser erinrade klagandena jffterligare om det
olämpliga i att Börjesson med 40° feber fått i vinterkyla gå till en 300
meter avlägsen klosett, helst som han varit synnerligen svårt illamående,
samt uppgåvo att, förutom förut relaterade fall, även följande kommit
till klagandenas kännedom. Officersaspiranten Lehman hade insjuknat
mellan den 15—18 februari i halsont och utslag. Andersson hade misstänkt
scharlakansfeber, men låtit Lehman kvarligga på logementet för
att se, hur sjukdomen skulle utveckla sig. Lehman hade sålunda legat
några dagar på logementet med ända upp till 39° feber. Han hade det
oaktat fått deltaga i handräckningstjänst, såsom städning eller stalltjänst.
Stark ledgångsreumatism hade inställt sig därjämte. Enligt tjänstgöringsreglementets
stadgande i § 133 vore det likgiltigt, om den insjuknade
lede av scarlatina, rubeola eller enbart feber. Han skulle omedelbart
isoleras. Detta hade icke skett i något av de av klagandena relaterade
åtta fall. Av vad sjukvårdsstyrelsen anfört därom, att även för mycket
erfarna läkare differentialdiagnosen mellan seharlakansfeber och röda hund
stundom kunde vara svår, måste dragas den slutsatsen — och så torde
också »erfarna läkare» vid sitt förfaringssätt i liknande fall göra — att
patienten skulle ögonblickligen isoleras, vilken av dessa sjukdomar man
nu misstänkte, tills full klarhet vunnits, vilkendera sjukdom, som förelåge.
Detta måste ske t. o. m. om man vore böjd att tyda ett fall
som enbart eksem, men hade anledning att misstänka någon av de
båda andra sjukdomarna. Att Andersson icke tillräckligt tidigt vidtagit
isoleringsåtgärder, måste anses vittna om särskilt stort oförstånd i betraktande
av den stora trångboddheten, och att eleverna därför varit
ytterligt utsatta för smitta. Anderssons skyldighet hade sålunda varit:
antingen att ögonblickligen yrka på ökat sjukhusutrymme eller att
omedelbart yrka på divisionens förflyttning från Marma så fort de till
Anderssons disposition ställda sjuksängarna blivit upptagna, och man
ej ansåg sig kunna anskaffa flera. Följderna av Anderssons oförstånd
kunde lätt hava blivit långt ödesdigrare än vad nu blivit fallet, då dock

ett rätt avsevärt antal insjuknat, av vilka eu varit nära döden, och flera
hade fått svåra sviter såsom hjärtfel och ledgångsreumatism.

I en med anledning av dessa påminnelser avgiven förnyad förklaring,
dagtecknad den 29 augusti 1919 anförde Andersson bland annat.
Almbergs diagnos var halsfluss, tills det upptäcktes, att han fjällade, då
diagnosen scarlatina gav sig själv. I fråga om detta fall blev det
aldrig tal om någon differentialdiagnos, då ju fallet bedömdes under
fjällningsstadiet och ej efter utslaget, vilket Andersson, som förut vore
nämnt, ej fick tillfälle följa, tack vare sjukvårdarens underlåtenhet
att anmäla det för honom. Att Wrangel led av eksem och ej av
scarlatina vore lika så visst som någonting här på jorden. Andersson
medgåve gärna, att ett eksem kunde förväxlas med scarlatina. Men
ännu säkrare vore att det funnes eksem som med visshet kunde skiljas
från scarlatina. Wrangel hade lidit av ett eksem av den senare sorten.
Wrangel hade dessutom lidit av ledgångs- och muskelreumatism. Officersaspiranten
Lehman hade redan flera dagar legat å sjukrummet, innan
någon misstanke på scarlatina i hans fall uppstod. Fullt klart hade
hans fall aldrig blivit enligt Anderssons mening. Slutligen ville Andersson
påpeka, att sjukhusutrymmet vid epidemiens början ökats från 3 till
8 sängar och att Andersson fått löfte om att avlasta trycket genom att
sända säkra och starkt misstänkta fall till Älvkarleö epidemisjukstuga,
dit samtliga fall sänts, så fort sig göra låtit. Vidare hade förläggningen
inspekterats av fördelningsläkaren, vilken ej klandrat Anderssons åtgärder
eller anbefallt nya.

I likaledes avgivet förnyat yttrande, dagtecknat den 24 oktober
1919, anförde sjukvårdsstyrelsen bland annat. Det hade naturligtvis
varit ett missförhållande, att portativa klosetter ej funnits för de sjuka
och att det dessutom saknats sådana inomhus, förklarligt endast genom
förläggningens provisoriska karaktär. Tjänstgörande läkaren hade därför
också givit tillåtelse, att i nödfall nattkärl finge begagnas. Att sjukvårdsutrustningen
vid en kortvarig förläggning mindre väl tillgodosåges
än vid truppens vanliga förläggning, hade alltid varit vanligt. En förläggningstid
av fem veckor för en så liten kontingent motiverade ingalunda
någon fullständig sjukvårdsutestning; att under dylika förhållanden
fordra samma sjukvårdsmöjligheter som inom ett stadssamhälle
med välordnad epidemisjukvård torde ej heller kunna anses berättigat.
Att det för sjukvårdens handhavande och för de sjuka varit fördelaktigare,
om sjukvården vid uppkomsten av scharlakansfeberfallen i fråga
kunnat ordnas fullt sjukhusmässigt, vore sjukvårdsstyrelsen självfallet
den första att erkänna.'' Styrelsen ville dock framhålla, att resultatet av

iämnad sjukvård icke uteslutande kunde anses beroende av sjukvårdsmaterielens
art och mängd och sjukvårdslokalernas beskaffenhet. Enligt,
gällande bestämmelser upprättades för sådan självständig skola, som avsåges
i I. Exp. § 1:2, § 2:4, 7 o. s. v. särskilda expeditionshandlingar,
således även nya sjukrullor för den tid, skolan i fråga varade. De äldre
sjukrullorna kvarstannade i Kristianstad. Andersson hade sålunda icke
ägt någon möjlighet att genom studium av äldre rullor erfara något
angående truppens förutvarande hälsotillstånd, och i de nya, vid expeditionens
ordnande i Marma uppsatta sjukrullorna, syntes sjukdomsfallet
ej hava upptagits. Andersson hade sålunda av olyckliga tillfälligheter
blivit utan eget förvållande missledd i tvenne riktningar: Dels hade han
icke fått någon kännedom angående förutvarande scharlakansfeberfall,
dels hade han vid sina bemödanden att bliva orienterad om truppens
föregående hälsotillstånd av en sjukvårdare erhållit underrättelse om
förut inträffade fall av rubeola. Att betvivla sanningsenligheten av hans
uppgifter härutinnan hade, därest bevis icke åvägabringades om ohållbarheten
av dessa, i sak ingen som helst betydelse. Följden av ovanstående
hade emellertid blivit, att Andersson naturligtvis vid fall av
utslagssjukdom i första hand kommit att misstänka rubeola. Så snart
anledning förefunnits förmoda, att det kunnat vara scarlatina, hade för
diagnos en annan läkare, doktor Ranström i Älvkarleö, konsulterats.
Angående de åtgärder i övrigt, Andersson i saken vidtagit, därom hade
Andersson själv i sitt yttrande ånyo erinrat. Vad beträffade differentialdiagnostiska
funderingar med anledning av fallet Wrangel, saknade
dessa erforderligt värde för bedömande av här föreliggande ärende; att
exempelvis scarlatinaexanthemet lokaliserade sig enbart till handlederna
och att någon erfaren läkare förväxlade eksem med utslag vid scarlatina,
torde — utom i mera sällsynta fall — ej förekomma. Klaganden
försökte vidare bevisa, att, därför att »ledgångsreumatism» komplicerat
tvenne andra fall av scarlatina, det även i fallet Wrangel skulle vara
fråga om samma sjukdom. Detta slags bevisföring, att av en komplikation
söka sluta sig till huvudsjukdomon, saknade allt värde, då man på
detta sätt torde kunna bevisa ungefär vad som helst. Vidare ville styrelsen
framhålla, att vilka åtgärder än vidtoges vid ett truppförband
vid utbruten smittsam sjukdom — även med fullständigt tillämpande av
vad Tj. R. därom stadgade — kunde ej isolering verkställas i så god
tid, att sekundära fall med säkerhet uteslötes. Att inga dödsfall inträffat,
torde måhända visa, att den vård, som lämnats de sjuka, ej varit
betydelselös, utan tvärtom så tillfredsställande, förhållandena medgivit.
Styrelsen hade ovan omnämnt svårigheterna, att till sjukvårdsmateriels

beskaffenhet kunna hänföra resultatet av lämnad sjukvård. Enahanda
gällde vid bedömande, i vad mån läkareriB åtgärder haft inlåtande på
sjukdomens förlopp. Domslut härutinnan måste synnerligen val övervägas
och bleve vanskligare — och här förefunnes verkligen en direkt
proportion — i samma mån man insåge, att sjukdomens utgång bestämdes
av ett flertal komplicerade förhållanden. Att de av klagandena
anförda bristerna menligt inverkat på utbruten sjukdoms förlopp, återstode
alltjämt att visa, och framginge i ingen mån av klagandenas anmärkningar.
Samtliga klagandenas nyssnämnda påståenden och ej minst
det att många av de sjuka drabbats av svåra sviter, som hjärtfel och
ledgångsreumatism, stode för klagandenas räkning och måste för att
kunna godtagas bekräftas med säkrare bevis, än de här förebragta.
Ledsvulluad och ledsmärtor vore ingalunda ovanliga under förloppet av
en scharlakansfeber, och uppträdde även i fall, där den omsorgsfullaste
vård kunde beredas. Genom att endast framkasta obevisade påståenden
kunde klagandena ådraga sig drygt ansvar.

I ytterligare inkommen, den 30 november 1919 dagtecknad skrift
anförde klagandena vidare bland annat: Sjukvårdsstyrelsens ståndpunkt
förekomme klagandena synnerligen ofattbar med hänsyn till de faktiska
förhållandena vid tillfället ifråga, I vartdera av de 2 logementen hade
legat omkring 50 man, i det tredje inemot 100 man, med ett luftutrymme
av i medeltal endast 5 kbm. per man brutto. Sängarna stodo
tätt intill varandra. Luften isynnerhet om nätterna mycket dålig. Hygien
eller renlighet svårt eller nästan omöjligt att iakttaga på grund
av dåliga tvättanordningar och dålig tillgång på vatten. Under sådana
förhållanden hade divisionen fått ligga, under det att smittosam sjukdom
härjat inom densamma i nära fem veckor, från första fallet räknat.
Nya fall av scharlakansfeber hade uppträtt, vilka dock förklarats för
halsont eller röda hund. Någon isolation hade alltså icke förekommit
vid dessa, utan de sjuka hade vistats bland kamraterna, Först två
veckor efter divisionens ankomst till Marma hade det första fallet scarlatina
konstaterats. Divisionen hade likväl icke förflyttats. Det ena nya
fallet hade följt på det andra. De sjuka ifråga hade dock längre eller
kortare tid fått ligga på logementen. Någon desinfektion därav hade icke
företagits. Att därför alla hade varit oerhört utsatta för smitta framginge
omedelbart. Klagandena funne det synnerligen egendomligt, att
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse icke kunde finna detta sätt att sköta
en epidemi otillfredsställande. Det oförstånd, som enligt klagandenas
mening Andersson såsom divisionens läkare gjort sig skyldig till, vore:
1) det nyss berörda, att Andersson icke yrkat på divisionens omedelMilitieombudsmannem
umbetsberättelse.

bara förflyttning med påpekande, att han i annat fall icke kunde stå
till ansvars; 2) då Andersson icke gjort detta, hade han påtagit sig ansvaret
för följderna. Andersson måste alltså anses ansvarig för upprepade
brott mot stadgandet i tjänstgöringsreglementet § 133, att manskap
behäftat med feber eller smittosam sjukdom ej finge vårdas eller
vistas i logementet, för att desinfektion icke företagits och för att de
sjuka icke kunnat beredas tillbörlig vård. Andersson hade i detta fall
ingen rättighet att åberopa sig på sjukvårdsutrustningen och utrymmets
otillräcklighet; 3) det sätt varpå Andersson utövat den enskilda sjukvården.

I sin ovannämnda i juni 1919 dagtecknade skrivelse hade klagaudena
vidare anfört, att de ansåge divisionschefen, översten Lilliehöök,
ansvarig för det otillräckliga sjukhusutrymmet vid regementet, jämte
läkaren ansvarig för att de i tjänstgöringsreglementet § 133 föreskrivna
åtgärderna underlåtits ävensom ansvarig för att nödig sjukvårdsmateriel
ej medförts samt, jämte läkaren, att dylik ej genast vid behov anskaffats.

I avgiven, den 2 januari 1920 dagtecknad förklaring anförde Lilliehöök
i nu angivna hänseenden följande. Beträffande sjukhusutrymmets
otillräcklighet hade Lilliehöök icke haft någon anledning att göra någon
framställning vid sitt första inträffande på Marma. Förhållandena där
vore säkerligen kända för alla myndigheter. Först i och genom den
efter hand framträdande stora sjukligheten vid studentdivisionen hade
det blivit klart, att sjukhusförhållandena å Marma ej motsvarat det då
inträffade nödläget. Försök från Lilliehööks sida att i rimlig närhet av
etablissementet uppbringa nya förläggningslokaler för divisionen hade
misslyckats. Däremot hade avtal träffats om rätt att få sända scarlatina-patienter
till sjukstugan i Ålvkarleö och transportfrågan hade ordnats
så, att läkarna nära nog omgående kunnat få disponera erforderliga
skjutsar för sjuktransporten till Ålvkarleö. Vidare hade chefen för
skjutskolan ställt ytterligare rum till förfogande i underofficersbyggnaden,
en anordning som givetvis framtvingat en allt trängre förläggning
av befälet vid såväl studentdivisionen som vid skjutskolan. Då slutligen
behovet av isoleringslokaler ytterligare ökats, hade Lilliehöök, med
skjutskolechefens medgivande, måst fråntaga underofficerarna deras matsal
och ordna denna till logement. I sammanhang härmed hade det
även blivit nödvändigt att uppföra tälthyddor, i vilka manskapspersonalen
ur A. 5 i rätt stor utsträckning förlagts. Sedan det visat sig att
sjukvårdsförhållandena krävde ett snabbt och ingående samarbete mellan
Lilliehöök och divisionens läkare, hade Lilliehöök beordrat denne att

dagligen hos Lilliehöök göra de framställningar, som förhållandena påkallade.
Några av Lilliehöök härav betingade åtgärder för beredande
av ytterligare sjukhus- och isoleringsutrymme framginge av vad ovan
anförts. Ytterligare kunde anföras tillkallande av provinsialläkaren samt
hals- och kroppsvisitationer, utförda av såväl fördelnings- och provinsialläkaren
som av divisionens läkare. Divisionen hade — enligt den
för Marmakommenderingen gällande generalordern — varit att anse som
underavdelning av A. 5. Divisionens läkare, som beordrats av generalfältläkaren,
hade således att från A. 5 rekvirera erforderlig sjukvårdsmateriel,
varom han omedelbart vid sitt inträffande å Manna av Lilliehöök
orienterats. Lilliehöök saknade fortfarande kompetens att avgöra,
vilken sjukvårdsmateriel, som kunde vara erforderlig för en längre vinterkommendering.
Att portativ klosett saknats i sjukrummen vore beklagligt,
liksom att detta aldrig anmälts till Lilliehöök vid dennes inspektioner
av sjukrummen.

Med anledning av en av militieombudsmannen i skrivelse den 26
februari 1920 till arméförvaltningens artilleridepartement framställd begäran
om upplysning angående vilka utrymmen, inklusive för officerare
m. fl. avsedda rum, som vid tiden för studentdivisionens ankomst i
februari 1919 funnits å Marma i sådant skick, att de under vintertiden,
om ock i nödfall, kunnat tagas i bruk, ingavs till militieombudsmannen
genom artilleridepartementets försorg en från chefen för Upplands artilleriregemente
inkommen plan över nämnda utrymmen. Därjämte inkom på
militieombudsmannens begäran den för ifrågavarande tid vid 1. studentbatteriet
förda sjukrullan och de under samma tid för nämnda batteri
förda sjukbeskeden, varemot motsvarande handlingar för 2. studentbatteriet
förklarades icke kunna återfinnas.

I särskilda skrivelser till Lilliehöök och Andersson infordrade militieombudsmannen
från dem förnyade yttranden, därvid militieombudsmannen
anförde följande. I tjänstgöringsreglementet för armén § 133 mom. 4
sista stycket stadgades följande.

»Manskap behäftat med feber eller smittosam sjukdom får ej vårdas
eller vistas i logementet. Saknas för sådan sjuk utrymme i sjukrum
eller sjukhus, skall förläggning omedelbart beredas honom i annan från
övrigt manskap isolerad lokal, om så är nödigt genom utrymning av
logement. Sängkläder tillhörande sådan sjuk skola ofördröjligen, lämpligen
genom sjukvårdspersonalen, avlägsnas ur logementet i och för
rengöring eller desinfektion, varjämte den sjukes säng och skåp med
innehåll skola grundligt rengöras.»

Av den i ärendet förebragta utredningen syntes emellertid framgå,
att officersaspiranten Lehman, som insjuknat den 18 februari i halsont
och utslag, legat några dagar på logementet med ända upp till 39° feber,
att officersaspiranten Olsson redan den 23 februari sjukskrivits för
»halsont och feber» samt, oaktat dessa sjukdomssymptom den 27 i
samma månad stegrats och »egendomlig rodnad i huden» uppstått, fått
kvarligga för observation i logementet och först den 3 påföljande mars
blivit förd till Ålvkarleö; samt att officersaspiranten Nordlund den 23
februari sjukskrivits för bronchitis och, fastän han den 26 till 28 februari
jämväl haft »ont i halsen», fått kvarligga i logementet till dess den 3
mars utslag förmärkts, då han förts till Ålvkarleö.

Vidare vore i ärendet utrett, att värnpliktige studenten Wahman
sjukskrivits den 25 februari i kvarter samt den 26 februari å sjukhus
med anteckning enligt sjukbeskedet från 1. studentbatteriet för den 25
februari »37.7° halsfluss scarlatina», för den 26 februari »38.8° scarlatina»
och för den 27 februari »38.8° scarlatina Ä. Ö.»;

att värnpliktige studenten Fredriksson, enligt vad sjukrullan utvisade,
sjukskrivits den 26 februari 1919 och den 2 mars intagits å
sjukhus, allt under anteckning »halsfluss scarlatina Å. Ö.» samt enligt
sjukbesked för den 26 februari sjukskrivits i kvarter samma dag och
för den 27 februari sjukskrivits föregående dag såväl i kvarter som å
sjukrum, båda dagarna under anteckning »halsfluss; 38.3 sc?»;

samt att värnpliktige studenten Börjesson, som enligt sjukbesked
från nämnda batteri för den 21 februari sjukanmält sig utan att då
bliva sjukskriven och enligt klagandenas uppgift insjuknat under en
stallvakt och gått med något feber ungefär en vecka utan att bliva
sjukskriven samt, sedan så småningom »halsont» inställt sig, den 2 mars
ånyo sjukanmält sig, den 3 mars blivit med anteckning i sjuk beskedet
»38.6° halsfluss» sjukskriven i kvarter och först den 5 mars sjukskrivits
å sjukhus, därvid i sjukbeskedet för den 6 mars antecknats »scarlatina
Å. Ö. 5/3».

Andersson hade liksom sjukvårdsstyrelsen, jämte det han uppgivit,
att han icke förr än efter den i Uppsala sjukskrivne officersaspiranten
Davidsons död fått kännedom om den sjukdom, vald denne
avlidit, såsom förklaring till att han icke tidigare än som skett konstaterat,
att scarlatina utbrutit inom studentdivisionen, anfört, att han av
upplysningar, som han erhållit av sjukvårdsfuriren om förut vid divisionen
inträffade sjukdomsfall, haft anledning behandla en del av de inträffade
sjukdomsfallen såsom rubeola. Häremot hade klagandena invänt,
att längre tid förflutit mellan det sista under divisionens förläggning i

Kristianstad inträffade fallet av rubeola och det första av de av Andersson
åsyftade sjukdomsfallen, än som motsvarade inkubationstiden för
denna sjukdom. Själv hade Andersson uppgivit, att det senaste i Kristianstad
inträffade fallet av rubeola, skulle hava inträffat 6 veckor innan
divisionen lämnade denna stad. Denna tid torde, enligt vad militieombudsmannen
inhämtat, väsentligen överstiga, vad sakkunskapen i allmänhet
antagit böra anses utgöra inkubationstiden för ifrågavarande sjukdom.
Åven om emellertid, med hänsyn till vad såväl Andersson som sjukvårdsstyrelsen
i sådant avseende anfört, det finge anses icke kunna läggas
Andersson till last såsom tjänstefel, att han ej förrän den 21 februari
konstaterat, att scharlakansfeber var gängse inom divisionen, syntes
dock icke vad Andersson i dylikt hänseende åberopat innebära tillfredsställande
förklaring till att han såväl före sistnämnda dag, nämligen i
fallet Lehman, som därefter i övriga av militieombudsmannen här ovan
angivna fall, mot tjänstgöringsreglementets uttryckliga föreskrift, låtit
med feber behäftade personer längre eller kortare tid kvarligga i logementet.
Nämnda föreskrift i tjänstgöringsreglementet torde nämligen
avse icke blott smittosamt sjuka, utan varje med feber behäftad person,
oavsett om han lede av smittosam sjukdom eller icke. Dessutom torde
kunna ifrågasättas, huruvida icke även rubeola vore att hänföra till
sådan smittosam sjukdom, som i och för sig borde enligt samma föreskrift
medföra, att den sjuke ej finge vistas eller vårdas i logementet.

Med avseende å fallen Olsson, Nordlund och Wahman skulle möjligen
kunna invändas, att den temperaturförhöjning, som å dem iakttagits,
icke vore att anse såsom feber, att halsfluss respektive bronchitis
med efterföljande »ont i halsen» icke vore smittosamma sjukdomar
och att följaktligen i nämnda fall ett intagande å sjukrum icke vore
föreskrivet; och i en av Andersson till sjukvårdsstyrelsen ställd skrivelse
av den 18 mars 1919 hade Andersson erinrat, att de fall av scarlatina,
som inträffat efter det sjukdomens förekomst inom divisionen fastställts,
varit isolerade 24 timmar eller mera, då exanthemet framkom och diagnosen
definitivt kunnat ställas. Den nämnda invändningen syntes dock
icke i förevarande fall kunna åberopas, då ett fall av scarlatina redan
konstaterats, utan syntes vid sistnämnda förhållande tjänstgöringsreglementets
ifrågavarande föreskrift vara avsedd att äga tillämpning i varje
fall, då, såsom i samtliga de här ifrågavarande, sådana sjukdomssymptom
iakttagits, som syntes kunnat giva anledning misstänka möjligheten av
scarlatina. Under inga förhållanden syntes en isolering, först sedan
exanthemet framkommit och sjukdomens art definitivt kunnat fastställas,
varit tillfyllest i fråga om Lehman, Fredriksson och Börjesson, å vilka

under tid, då de kvarlegat i logementet en temperatur av 39° respektive
38.6° konstaterats. I själva verket syntes av vad i ärendet framkommit
framgå, att Andersson låtit ifrågavarande sjuka kvarligga å logementet,
oaktat han, åtminstone i fråga om en del av dem, själv misstänkt, att
de lidit av scharlakansfeber. Då Andersson sålunda i ovan återgivna
skrivelse till sjukvårdsstyrelsen den 22 februari 1919 uppgåve att 4 fall
av scharlakansfeber då konstaterats, därav intet sistnämnda dag, torde
Andersson, som bestritt, att Wrangel lidit av denna sjukdom, bland
dessa fyra fall hava medräknat Lehmans, och då Andersson i sin den
27 i samma månad dagtecknade epidemirapport anmälde att ytterligare
3 fall inträffat torde han, som bestritt att Nordlund lidit av scharlakansfeber,
därmed hava åsyftat, förutom värnpliktige studenten Gardell,
vilken enligt vad sjukrullan för 1. batteriet utvisade den 23 februari för
scarlatina avpolletterats till civilt sjukhus, åtminstone någon av Olsson,
Wahman och Fredriksson.

Frånsett att sålunda tjänstgöringsreglementets uttryckliga bestämmelse
syntes hava bort föranleda sjukskrivning å sjukrum i samtliga
ovan angivna fall, torde en dylik åtgärd, då enligt vad av handlingarna
framginge förläggningen som sådan varit synnerligen trång och ur
hygienisk synpunkt åtminstone vid uppkommen sjuklighet hos manskapet
synnerligen otillfredsställande, under inga förhållanden bort få
försummas.

Att det för den föreskrivna isoleringen erforderliga utrymme
bort kunna beredas syntes framgå av den ovan omförmälda, av chefen
för Upplands artilleriregemente ingivna planen över vinterbonade byggnader
vid Marma, vilka byggnader i och för sig väl medgivit, att de
för studentdivisionen erforderliga sjukrum inretts. Från och med den
21 februari 1919 hade visserligen även artilleriets skjutskola varit förlagd
till Marma, och samtliga utrymmen i etablissementet tagits i anspråk.
Men dels hade de därigenom uppkomna svårigheterna icke gjort
sig gällande vid den tid, den 18—21 februari 1919, då Lehman, ehuru
febersjuk, kvarlåg å logementet och dels syntes desamma med hänsyn
till vikten av deras undanröjande icke bort få framstå såsom oövervinneliga.
Att de ej heller varit av sådan beskaffenhet, torde framgå
därav, att utrymme faktiskt efter hand bereddes, ehuru först sedan bristen
därpå redan förorsakat, att under en längre tid de sjuka kvarlegat å
logementet. Andersson upplyste sålunda, att vid tiden för Wahmans
och Fredrikssons insjuknande — enligt vad handlingarna utvisade inträffade
dessa sjukdomsfall den 25 respektive den 26 februari 1919 — endast 3
sjuksängar hade stått till hans förfogande, men att senare ställts till

hane disposition dels ett ram med 4 sängar och dels, en av de sista
dagarna av vistelsen i Marma, eu lokal med 20 sängar. Enligt vad
översten Lilliehöök i ärendet upplyst, hade dessa utrymmen erhållits,
det förstnämnda därigenom, att chefen för skjutskolan ställt ett rum i
underofficersbyggnaden till förfogande och det senare därigenom, att en
motsvarande kontingent förlagts i tält. Det syntes emellertid som hade
dessa åtgärder, av vilka den lorBtnämnda, att döma av de lämnade uppgifterna,
vidtagits först under de sista dagarna i februari eller första
dagarna i mars eller sålunda 10 å 14 dagar efter det epidemien konstaterats,
bort kunna med större energi från Anderssons sida åvägabragts
åtminstone så tidigt, att icke blott Wahman och Fredriksson
utan även övriga, som ehuru febersjuka kvarlegat å logementet, kunnat
bliva föremål för sjukhusvård å tidigare stadium. Åven om med hänsyn
till den kalla årstiden i förening med den rådande sjukligheten bland
manskapet en tältförläggning i och för sig måste framstå såsom något
mindre önskvärt, hade tillfredsställande förklaring icke förebragts, varför
icke någon del av de för officerare avsedda utrymmen kunde tagits i
anspråk för ifrågavarande ändamål. Sålunda syntes exempelvis genom
förläggning av ett antal officerare i en av de båda till mässlokal för
officerare eljest avsedda invid officerarnas matsal belägna utrymmen
eller genom trängre förläggning i officerspaviljongen eller i underbefälspaviljongen
ett eller flera för isolering lämpliga rum kunnat erhållas i
någon av nämnda paviljonger.

Redan vid konstaterandet av det första fallet av scharlakansfeber,
då Andersson för övrigt jämväl torde hava ägt kännedom om att Davidsons
dödsfall förorsakats av denna sjukdom, hade Andersson bort haft
anledning att misstänka möjligheten av större spridning av sjukdomen
inom divisionen och därför genast bort gorå klart för sig, att åtgärder
skulle kunna komma att visa sig erforderliga för vinnande av ökade
isoleringsmöjligheter samt därom underrättat divisionschefen. Översten
Lilliehöök hade väl uppgivit att han, sedan det visat sig, att sjukvårdsförhållandena
krävde ett snabbt och ingående samarbete mellan honom
och Andersson, beordrat denne att dagligen hos honom göra de framställningar,
som förhållandena påkallat. Uppenbarligen ankom det också
på Andersson, även utan särskild order, att på det mest energiska sätt
påyrka, att det för de föreskrivna isoleringsåtgärdernas vidtagande
erforderliga utrj^mmen ställdes till Anderssons disposition. Huruvida
Andersson omedelbart, såsom ske bort, gjort framställningar i dylikt
hänseende, framginge ej av Anderssons i ärendet avgivna förklaringar.
För vad Andersson därutinnan kunde härå försummat, bure Andersson

emellertid i första hand ansvaret, även om det ankommit på översten
Lilliehöök såsom divisionschef att övervaka tjänstgöringsreglementets
efterlevnad i detta fall.

Huruvida Andersson, såsom klagandena i sin den 30 november
1919 dagtecknade skrift uppgivit, underlåtit att på sätt § 133 mom. 4
sista stycket tjänstgöringsreglementet föreskreve tillse, att sängkläder
tillhörande sådana sjuka, som på grund av feber eller smittosam sjukdom
sjukskrivits å sjukrum, ofördröjligen avlägsnats ur logementet i
och för rengöring eller desinfektion och att de sjukas sängar och skåp
med innehåll grundligt rengjorts, framginge ej av vad Andersson i
ärendet anfört.

Beträffande i övrigt vad i detta ärende förekommit, syntes framgå,
att Andersson åtminstone i ett hänseende försummat att draga försorg
om att sjukvårdsutrustningen vid förläggningen blivit tillfyllest.
Av handlingarna framginge, att vid ifrågavarande förläggning bekvämlighetsinrättning
inomhus saknats och utomhus varit belägen på cirka
300 meters avstånd från den byggnad, vari sjukrummen befunnit sig,
och att det oaktat s. k. portativa klosetter icke anskaffats. Andersson
hade visserligen förklarat, att han funnit detta missförhållande beklagligt
och uppgivit, att han för minskande av de därmed förenade olägenheter
medgivit att nattkärl i nödfall finge användas. Härvid syntes
Andersson hava helt förbisett, att det jämlikt § 130 mom. 2 tjänstgöringsreglementet
jämfört med samma paragraf mom. 1, § 127 mom.
10 samma reglemente och § 12 sjukvårdsmaterielreglementet ankommit
på Andersson att hos divisionschefen göra framställning om anskaffande
av den nyssnämnda sjukvårdsmaterielen. Detta hade ock på sätt jämväl
sjukvårdsstyrelsen anfört omedelbart bort ske. Det av Andersson lämnade
medgivandet torde nämligen ingalunda kunna anses vara tillfyllest.
Uppenbarligen kunde det icke överensstämma med grunderna för eu
ordnad sjukvård, att överhuvudtaget de under läkarens vård å sjukrum
sängliggande sjuka i något fall skulle, såsom de under ifrågavarande
förläggning sjukskrivna, vara nödsakade att för uträttande av naturbehov
begiva sig ut i rådande stark vinterkyla. Särskilt syntes emellertid
detta gälla i fråga om sådana sjukskrivna, som varit sängliggande
i hög feber. I stället för att medgiva de sjuka att i nödfall använda
nattkärl, torde Andersson sålunda hava bort uttryckligen förbjuda särskilt
de nämnda febersjuka att under några förhållanden begiva sig
utomhus, och i varje fall borde Andersson hava tillsett, att det av
Andersson lämnade medgivandet kommit till de sjukskrivnas kännedom.
I intetdera hänseendet hade Andersson vidtagit någon åtgärd. Tvärtom

hade Andersson, då lian iakttagit ofticersaspiranten Cedergren, som vid
tillfället varit sjukskriven med 40 feber, i färd med att begiva sig ut,
i stället för att förbjuda honom detta, som det rätteligen syntes hava
ålegat Andersson, allenast tillrått honom att taga väl på sig; och av
handlingarna framginge, att värnpliktige studenten Börjesson, då han
natten mellan den 4 och 5 mars varit intagen å sjukrum med 40 '' feber,
på grund av diarré måst tre gånger under natten gå ut i snön, därvid
han enligt uppgift skulle varit oklädd. I här senast angivna hänseenden
syntes Andersson sålunda icke hava på ett tillfredsställande sätt
fullgjort vad på honom såsom studentdivisionens läkare under ifrågavarande
förläggning ankommit.

Under hänvisning till vad här ovan anförts anmodade militieombudsmannen
Andersson att inkomma med den ytterligare förklaring i
ärendet, i vad det anginge ovan berörda förhållanden, vartill Andersson
kunde finna fog, därvid Andersson tillika skulle översända den av
Andersson jämlikt § 135 mom. 4 tjänstgöringsreglementet förda sjukjournalen
ävensom sjukbeskeden för 2. studentbatteriet eller ock, i den
mån dessa handlingar dåmera ej av Andersson innehades, meddelande
till vem han avlämnat dem.

I yttrande den 22 november 1920 anförde fältläkarestipendiaten
Andersson allenast, att han i Marmaaffären redan meddelat allt vad han
visste sant vara samt att samtliga sjukvårdsexpeditionshandlingar förvarats
av sjukvårdsfuriren och torde av honom medförts till Kristianstad. Detta
gällde dock ej rullorna, vilka alltid förvarades av respektive truppavdelningar.

I yttrande den 25 november 1920 anförde därjämte översten
Lilliehöök bl. a. följande. Under den första perioden (18—20 februari),
d. v. s. innan artilleriets skjutskola blivit förlagd till Marma, hade det
inträffat, att en elev (Lehman) fått kvarligga i logementet trots feber.
Att isoleringsutrymme kunnat under denna tid lätt nog beredas för ett
antal feberpatienter, vore ju påtagligt — ehuruväl deras kvarliggande
under längre tid måst komma att återverka ogynnsamt på den för tiden
efter den 20 i förväg uppgjorda förläggningen — och en framställning
från läkaren om beredande av härför erforderligt isoleringsutrymme
hade säkerligen kunnat av översten, som då hade ensam bestämmanderätt
över lokalerna, tillmötesgås. Översten förmodade emellertid, att
divisionens läkare ej ansett behov av isolering föreligga. Då Lehman
sedermera isolerats hade Andersson uppträtt med berömvärd fasthet,
Lehman ville, om översten ej missminde sig, icke alls erkänna sig vara
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 7

sjuk och protesterade åtskilliga gånger över att han blivit instängd.
Under den andra perioden (efter den 20 februari) tillät divisionens
läkare ytterligare några elever att kortare eller längre tidsmoment kvarligga
å logementen trots feber och en del andra sjukdomssymptom.
Först finge det framhållas, attTj. R. 1 § 133 : 4 icke kategoriskt föreskreve
isolering av febersjuka utan endast »där så är möjligt». Ett
bokstavligt tillämpande av ifrågavarande anvisning skulle säkerligen
leda till ohållbara konsekvenser. Arméns behov av sjukhusutrymmen
skulle därigenom taga våldsamma dimensioner. Det måtte få anses som
en uteslutande läkarfråga att avgöra gränserna mellan det därvid lämpliga
och nödvändiga. Som eu sista utväg, då större behov av isolering
inträffade, angåves i Tj. R. »utrymning av logement» d. v. s. en sammanträngning
av manskapets förläggning, en utväg, som emellertid
måste här anses fullständigt utesluten. När således samtliga utrymmen
voro tagna i anspråk, och en sammanträngning av manskapet eller en
tältförläggning ej var tänkbar, måste varje nytt isoleringsutrymme beredas
genom en sammanträngning av officerarnas och underofficerarnas
förläggning, något som emellertid näppeligen kunde utläsas som eu
skyldighet med stöd av Tj. R. § 133. Grunderna för anordnande av
officerares och underofficerares inkvartering reglerades genom föreskrifterna
i Tj. R. § 159 : 4. En jämförelse mellan de utrymmen, som där
ifrågasattes och de, som vid första förläggningslistans uppgörande kunde
bestås befälspersonalen å Manna, visade, att man där förfogade ungefär
över hälften så stora utrymmen, som befälet kunde med ett visst fogbegära
under en längre kommendering, särskilt vintertid. Redan den 21
lebruari kunde man således anse befälets förläggning särskilt med tanke
på vinterförhållandena, som bl. a. tvingade till förvaring inne i sovrummen
av den omfångsrika vinterutrustningen, vara trång i minst
samma proportion som truppens; endast 4 rum voro belagda med eu
officer. Två av dessa beboddes av generalen (andra inspekterande) samt
av chefen för skjutskolan. De två övriga enkelrummen voro så små,
att mer än en säng (av det i etabljssementet tillgängliga slaget) svårligen
kunde få rum i desamma. Åtminstone hade detta varit fallet
med det åt översten anvisade rummet. Såväl flertalet regementsofficerare
som läkaren delade således rum med yngre kamrater. Tydligt vore,
att man under sådana förhållanden droge sig för att hos vederbörande
göra framställning om isoleringsutrymmen innan tydligt och trängande
behov förelåge, varav följden — i ett läge som det omskrivna — bleve
eu »efter hand» skeende utvidgning av utrymmet för isoleringsändamål.

1 = Tjönstgöringsreglementet för armén.

Påtagligt voro också att en läkare, som dagligen oeli stundligen finge
personlig känning av allas trångboddhet, komme att därav påverkas
till måttlighet i sina krav på isoleringsutrymmen.

De av översten efter hand vidtagna åtgärderna för beredande av
isoieringsutrymme vore följande:

1. Omedelbart vid epidemiens början hade översten ställt ytterligare
ett —• för underofficerare avsett — rum i norra barracken till
läkarens förfogande, varigenom antalet sjuksängar ökats från 3 till 8.
Härigenom hade underofficerarna fått sammanträngas i högre grad än
ensidigt var. Ifrågavarande utrymme kunde, emedan det låg i manskapsbarracken,
disponeras av översten, utan att han behöft inhämta skjutskolechefens
medgivande.

2. Efterforskningar gjordes i syfte att i Manna by uppbringa
ytterligare eventuellt erforderliga utrymmen, ett försök, som dock icke
ledde till något godkännbart resultat.

3. Provinsialläkaren tillkallades den 21 februari och hans medgivande
att få sända scarlatina-patienter till Älvkarleö utverkades till
påtaglig och omedelbar lättnad ur isoleringssynpunkt. Möjligt vore att
denna utväg — att hastigt kunna med ett slag frigöra de först anvisade
isoleringsutrymmen — uppfattades något väl optimistiskt. Det vore ju
svårt att på förhand bedöma epidemiens utveckling. Vidare ville översten
minnas, att den desinficering, som vidtogs efter de första scarlatinapatienternas
avsändande, under någon tid förhindrade utnyttjande av de
sålunda frigjorda isoleringsutrymmena, och uteslutet vore ej, att en eller
annan feberpatient fått kvarligga på logementet i avvaktan på att rummet
ånyo skulle bli beboelig^.

4. Rum nr 2 i underofficerspaviljongen ställdes av chefen för
skjutskolan till läkarens förfogande i och för isolering av febersjuka,
vilket bl. a. föranledde ändrad förläggning av två officerare. Översten
ville minnas att de förlädes uti Marma by samt hos förvaltaren. Om
överstens minne ej bedroge honom, isolerades Wahman just i detta
rum före sin avfärd till Älvkarleö. Uppgifterna om hans kvarliggande
i logementet ända till förflyttningen till sjukhuset ansåge översten därför
vara oriktig. Att detta rum liksom det föregående var disponibelt
tidigare än »sista dagarna i februari eller första dagarna i mars» ansåge
översten sig kunna påstå. Huru lång tid desinfektionen av detta rum
efter dess första användning tog, kunde översten nu ej påminna sig.
Men möjligt vore emellertid att någon ny feberpatient även nu fått avvakta
rummets förnyade beboelighet.

5. Rum nr 1 i underofficerspaviljongen frigjordes för isolerings -

ändamål på överstens framställning hos skjutskolechefen. Härigenom
måste, ville översten minnas, en underofficer förläggas i ett ännu ej fullt
vinterbonat rum invid trappuppgången i underofficersbyggnaden.'' Var
övriga underofficerare förlädes kunde översten ej erinra sig. Ej heller
kunde översten påminna sig, i vilken utsträckning och när rummet tagits
i anspråk för sitt nya syfte.

6. Underofficerarnas matsal, vilken först tagits i anspråk för den
s. k. »målhandräckningen)), utrymdes och ställdes av skolchefen till överstens
förfogande. Målhandräckning, den hårdast ansträngda personalgruppen
inom förläggningsområdet, måste därigenom förläggas i tält.
Denna åtgärd vidtogs först mot slutet av Marmavistelsen och på fördelningsläkarens
tillrådan. Endast några dagar återstode då av kommenderingen.
Det hade säkerligen varit vanskligt att under längre tid förlägga
denna trupp i tält. Utom behörig hänsyn till hälsotillståndet, var det
av särskild vikt att truppens ifråga arbetsförmåga icke nedsattes till men
för arbetsresultatet i sin helhet.

7. Samma dag flertalet officerare lämnade förläggningen å
Manna, ställde översten rum nr 1 och 5 i officerspaviljongen till
läkarens förfogande, vilka rum omedelbart togos i anspråk för sjuka
elever.

Av det anförda framginge, syntes det översten, dels att utrymmesfrågan
lade högst avsevärda hinder i vägen för ett omedelbart och fullt
tillräckligt tillgodoseende av isoleringsutrymmet, dels att översten ingalunda
hade fria händer att efter gottfinnande flytta och sammantränga
den till Manna beordrade befälspersonalen. Att, som av militieombudsmannen
ifrågasattes — sedan skjutskolechefen till studentelevernas förfogande
bl. a. ställt den för utbildningen vid skjutskolan mer än väl
behövliga föreläsningssalen — även kräva ett avstående av de små, invid
matsalen belägna mässrummen, syntes översten innebära ett väl
långtgående krav, som säkerligen ingen i överstens ställning velat framkomma
med. Det ena av rummen, vilket hade daglig användning
som föreläsningsrum, var ej större än att eleverna vid föredrag m. m.
finge stå i flera led inne i rummet och i dörren till det andra rummet,
som utan gensägelse kunde anses nödvändigt som mässrum för de till
nära ett 50-tal uppgående officerare med vederlikar. Av dessa skäl ville
översten ej ifrågasätta en framställning hos skolchefen om avstående
även av detta rum till studentdivisionen. Man var dessutom mycket
angelägen, att isolera officersförläggningen från truppens förläggning i
syfte att förekomma ytterligare spridning av den utbrutna epidemien.
En spridning av epidemien bland officerarna hade varit vansklig nog

med hänsyn till att de efter skolans slut skulle spridas över hela landet,
medan studenterna däremot kunde sammanhållas.

Det vore uppenbarligen läkarepersonalens skyldighet att tillhandagå
militärbefälet med erforderliga råd och upplysningar rörande hälsovården.
Ett motsatt förhållande syntes uteslutet. Utom av divisionens läkare
hade översten tillfälle att mottaga råd och upplysningar dels av epidemiläkaren
i orten dels av den inspekterande fördelningsläkaren. Översten
ansåge sig icke hava i något avseende åsidosatt någon av dessa sakkunniga
tillrådd åtgärd. Icke heller sjukvårdsstyrelsen, som ingående
granskat handlingarna och som väl av fördelningsläkaren orienterats om
förhållandena å Marma, hade antytt att någon försummelse från överstens
sida skulle föreligga.

Samma den 10 november avlät militieombudsmannen jämväl en
ämbetsskrivelse till fördelningsläkaren Axel Vahlstedt, däri militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, anförde följande.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att vid tiden för fördelningsläkarens
besök åtminstone 4 febersjuka kvarlegat å logementet,
nämligen Lehman, Olsson, Nordlund och Wahman. Huruvida, på sätt
§ 133 mom. 4 tjänstgöringsreglementet föreskreve, sängkläder tillhörande
med feber eller scharlakansfeber behäftat manskap avlägsnats ur logementet
i och för rengöring eller desinfektion och de sjukes sängar och
skåp med innehåll rengjorts, framginge ej av handlingarna. Vidare vore
emellertid i ärendet utrett, att bekvämlighetsinrättning inomhus saknats
och utomhus varit belägen på cirka 300 meters avstånd från sjukrummen,
att portativ klosett, icke anskaffats och att, även om tillstånd lämnats
till användande i nödfall av nattkärl, de sjuke, även de i hög feber
sängliggande, dock tillåtits att trots rådande vinterkyla besöka den utomhus
befintliga bekvämlighetsinrättningen. I den förklaring, som fältläkarstipendiaten
Andersson i anledning av klagomålen avgivit, hade han
bland annat åberopat, att fördelningsläkaren besökt förläggningen och
därvid icke framställt anmärkningar mot det sätt, varpå han för sin del
handhade sjukvården därstädes. Med hänvisning till vad sålunda anförts
anmodades fördelningsläkaren att inkomma med yttrande i angivna hänseenden
och därvid tillika meddela upplysningar rörande de föreskrifter i fråga
om sjukvården, som av fördelningsläkaren lämnats fältläkarstipendiaten
Andersson, ävensom meddela, huruvida fördelningsläkaren förr än ovanberörda
den 6 mars 1919 till arméfördelningschefen eller annan myndighet
avgivit rapport rörande de förhållanden, fördelningsläkaren enligt
skrivelsen nämnda dag till arméfördelningschefen vid sitt besök å Manna
iakttagit.

I avgivet yttrande den 23 november 1920 anförde fördelningsläkaren
Vahlstedt följande.

Vahlstedt ville meddela, att den inspektiousresa, som Vahlstedt
den 24 och 25 februari 1919 på anmodan, icke på order, av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse företog, icke tillhörde Vahlstedts åligganden
i egenskap av fördelningsläkare, utan hade Vahlstedt åtagit
sig denna resa av tillmötesgående, emedan det ärende, som motiverade
inspektionen därstädes, var av brådskande natur och styrelsen för tillfället
icke förfogade över någon läkare, som lämpligen kunde användas
lör det ifrågavarande uppdraget, vilket endast omfattade inspektion av
hälso- och sjukvårdsförhållandena vid den å Marma skjutfält förlagda
studentdivisionen. Dels av formella skäl, dels emedan resan delvis måste
företagas under ordinarie tjänstgöringstid, hade Vahlstedt utverkat sin
arméfördelningschefs order att företaga densamma. Självklart vore, att
\ ahlstedt snarast möjligt efter sin återkomst, alltså tidigt på förmiddagen
den 26 februari 1919, per telefon till dåvarande överfältläkaren meddelade,
vad \ ahlstedt vid inspektionen iakttagit. På grund av att Vahlstedts
tid just då var strängt upptagen, erhöll Vahlstedt vid detta samma tillfälle
tillstånd att dröja några dagar med insändandet av den skriftliga
rapporten, vilket så mycket mindre kunde vara förenat med någon olägenhet
som Vahlstedt under hela denna tid ständigt var beredd att, därest
så skulle behövas, efter påringning i telefon tillhandagå sjukvårdsstyrelsen
med upplysningar. Efter fullgörandet av inspektionsuppdraget hade
Vahlstedt med hälso- och sjukvårdsförhållandena vid studentdivisionen
icke tagit någon befattning. Vahlstedt vore sålunda fri från varje ansvar
såväl för de hygieniska missförhållanden, som omförmäldes i Vahlstedts
inspektionsrapport, som för de brister i fråga om sjukvårdsförhållandena
vid divisionen, vilka av klagandena Lindeberg och Alm uppgåves hava
förekommit.

Beträffande klagomålen ville Vahlstedt framhålla, att det vid tiden
för hans besök å Manna skjutfält icke kunde talas om en »scharlakansfeberepidemi»
(efter divisionens ankomst till Manna hade vid denna
tidpunkt inträffat blott 4 fall); att vid tiden för Vahlstedts besök å Marma
skjutfält icke någon sjuk med manifesta scharlakansfebersymptom vårdades
i logement. (Anteckningen »scarlatina» för värnpliktige studenten Wahman
under den 25 februari måste, för så vitt han den dagen kvarlåg i logementet,
hava blivit tillskriven senare, då diagnosen blivit klar); samt
att det vid inspektionstillfatlet icke funnits någon anledning till anmärkning
mot det sätt, varpå fältläkarstipendiaten Andersson handhaft sjukvården
vid divisionen, vilket naturligtvis icke uteslöte, att sådan an -

ledning senare kunnat uppstå. Det vore helt naturligt, att V alilstedt
1 *U år efter inspektionen icke kunde erinra sig alla detaljer från denna.
Vad Vahlstedt med säkerhet mindes vore emellertid, att ingen scharlakansfobersjuk
med manifesta eller ens misstänkta symptom befanns
vårdad å logement, att Vahlstedt företog okulär halsbesiktning å hela
divisionen, utan att något misstänkt därvid konstaterades, samt att Vahlstedt
samtalsvis med Andersson genomgick scharlakansfeberns symptom
och sätt att spridas, därvid särskilt uppmanande‘honom att misstänka
alla patienter med halssymptom och att se upp efter »fjällare». Någon
forskning efter dylika kunde Vahlstedt själv ej företaga, dels emedan
tiden ej medgav detta, dels emedan övningarna den 25 februari slutade
så sent, att tillräcklig dager ej fanns för företagandet av sådan undersökning
inomhus.

Vid bedömandet av fältläkarstipendiaten Anderssons sätt att handhava
sjukvården vid divisionen måste hänsyn tagas till de ytterst svåra
förhållanden, varunder han hade att förrätta sin tjänst, framför allt de
i avseende på utrymme absolut otillräckliga lokaler, som ställts till sjukvårdens
förfogande, de bristande isoleringsmöjligheterna och svårigheten
att på epidemisjukstugan i Älvkarleö kunna omedelbart erhålla plats
för scharlakansfeberpatienterna. Att febersjuka i vissa fall fått under
någon tid kvarligga i logementet, hade därför säkerligen berott härpå,
att det icke fanns möjlighet att få in dem i något av de båda små sjukrummen.
Möjlighet att erhålla ytterligare lokalutrymme för sjukvårdens
räkning fanns ej, då alla härför användbara utrymmen redan voro till
det yttersta tågna i anspråk, varom Vahlstedt vid inspektionen hade
tillfälle övertyga sig. Vahlstedts bestämda intryck vid inspektionen
var, att Andersson med nit och intresse sökte att på bästa sätt använda
de otillräckliga resurser, som stodo till hans förfogande, och hade han
på grund av otillräcklig erfarenhet såsom läkare ej varit fullt vuxen de
svårigheter, inför vilka han sedermera, då flera fall av sjukdomen
inträffade, såg sig ställd, så kunde detta ej rättvisligen läggas honom
till last.

Då Vahlstedt, såsom han ovan visat, stode utanför hela denna sak,
och då han sannolikt vore den ende opartiske sakkunnige, som haft tillfälle
att på ort och ställe bilda sig ett omdöme om förhållandena vid
Manna skjutfält under studentdivisionens vinterförläggning därstädes
1919, tilläte Vahlstedt sig ytterligare framlägga några allmänna synpunkter
för det föreliggande ärendets bedömande. De sjuklighetsforhållanden,
som under studentdivisionens förläggning å Marma skjutfält
utvecklade sig, voro med hänsyn till divisionens ringa manskapsstvrka

och den korta tiden för denna förläggning, så avvikande från all under
moderna fredsförhållanden inom vår armé vunnen erfarenhet, att det
icke rättvisligen kunde talas om bristande förutseende vare sig å sjukvårdsstyrelsens
eller de övriga myndigheters sida, som haft med förberedelserna
för ifrågavarande förläggning att göra. Dessa sjuklighetsförhållanden
torde böra uppfattas såsom orsakade av en hei rad sammanträffanden
utav varandra oberoende, ogynnsamma omständigheter,
delvis av sådan art'' att de icke kunnat undvikas. Då ingen av dessa
i och för sig kunnat framkalla en sådan verkan, och då det samtidiga
inträffandet av dem alla omöjligen kunnat förutses, torde icke heller
varken någon viss person eller någon myndighet genom uraktlåtenhet
att vidtaga behöriga åtgärder bära skulden för det inträffade. Det vore
att beklaga, att icke en läkare med större erfarenhet beordrats till tjänstgöring
vid divisionen, men detta härrörde från brister i organisationen
av fältläkarkåren, då generalfältläkaren på grund av de många vakanserna
i ordinarie läkarbeställningar vid arméns truppförband måste för
de samtidigt med vinterutbildningen överallt pågående inskrivningsförrättningarna,
vid vilka gällande författningar föreskreve, att endast legitimerade
läkare finge användas, reservera alla läkare med sådan kompetens,
över vilka han kunde förfoga. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 30 december 1020 förordnade
militieombudsmannen om åtal mot översten Lilliehöök och fältläkarstipendiaten
Andersson. I särskild instruktion för åtalets utförande
anförde militieombudsmannen följande.

De yttranden, som med anledning av militieombudsmannens ovannämnda
skrivelser den 10 november 1920 av fördelningsläkaren Vahlstedt,
översten Lilliehöök och fältläkarstipendiaten Andersson avgivits,
syntes icke jäva riktigheten av vad i militieombudsmannens nämnda
skrivelse lagts Lilliehöök och Andersson till last. Vahlstedt hade för
sin del förnekat, att han vid den av honom verkställda inspektionen
givit råd och anvisningar. Av vad Vahlstedt anfört syntes i övrigt
framgå, att han icke ansett den ifrågavarande inspektionen vara av sådan
beskaffenhet, att det ankommit på honom att därvid på eget ansvar
meddela tilläventyrs erforderliga föreskrifter, men hade Vahlstedt däremot
förklarat, att det vid inspeldionstillfället icke fanns någon anledningtill
anmärkning mot det sätt, varpå Andersson handhaft sjukvården vid
divisionen. Uppenbarligen hade det ankommit på Vahlstedt, där anledning
till anmärkning förekommit, att draga försorg därom, att detta

kommit till Anderssons närmaste förmans kännedom, och torde, då någon
åtgärd i sådant hänseende icke vidtagits, Valdstedt åtminstone formellt
sett få anses uttalat sig i egen sak, då han sålunda förnekat, att skäl
till anmärkning förelegat.

Nu hade emellertid Valdstedt såsom skäl till sitt nyssnämnda omdöme
uttryckligen anfört, att tillgängliga utrymmen varit otillräckliga,
isoleringsmöjligheterna bristfälliga och att svårigheter förelegat att omedelbart
erhålla plats på epidemisjukstuga. Enligt militieombudsmannens
förmenande vore det emellertid just den omständigheten, som läge Andersson
och Lilliehöök till last, att de, oaktat utrymme kunnat beredas och
oaktat isoleringsmöjlighet måste anses hava förelegat, likväl låtit i feber
insjuknade personer kvarligga å logementet. Att febersjuka sålunda
kvarlegat hade Lilliehöök för sin del medgivit och Andersson icke bestritt.
Att möjlighet förefunnits för isolering jämväl av dessa febersjuka
hade militieombudsmannen ansett och ansåge alltjämt framgå av
vad militieombudsmannen i sina ovannämnda skrivelser den 10 november
1920 anfört och av den vid handlingarna i ärendet fogade plan,,
och syntes härvid särskilt böra framhållas, hurusom efter tiden för Vahlstedts
besök, då han ansett ytterligare utrymmen ej kunna anskaffas,
ställts till Anderssons disposition dels ett rum med 4 sängar och dels,,
en av de sista dagarna av vistelsen i Manna, en lokal med 20 sängar.
Vad Lilliehöök i förevarande hänseende invänt, syntes militieombudsmannen
icke vara av beskaffenhet att ådagalägga omöjligheten att anlita
de av militieombudsmannen ovan ifrågasatta utvägar. Ett disponerande
av de för officerare enligt planen avsedda mässrum torde sålunda icke
hava behövt ske för att där förlägga i scharlakansfeber insjuknade
personer eller sådana, som på grund av misstänkta symptom eller febersjukdom
skolat isoleras, utan torde genom en förläggning av officerarna
i någotdera mässrummet, som väl trots en sådan förläggning kunnat
under dagens lopp användas för undervisningsändamål, andra av officerarna
disponerade rum kunnat bliva lediga för isolering av manskapet.
Lilliehöök syntes överhuvudtaget hava förbisett det förhållandet, att en
inträffad epidemi krävde särskilda och möjligen även ganska ingripande
åtgärder, och att de bestämmelser rörande inkvartering, som av honom
åberopats, och vilka endast ägde tillämpning, därest utrymme funnes,
naturligen icke ägde tillämpning, där sådana extraordinära förhållanden
inträffade, som här varit fallet, och enligt sin egen ordalydelse gällde
med undantag, att vid mindre utrymme de inkvarterade skulle sammanträngas
efter omständigheterna. Dessutom syntes Lilliehöök jämväl
hava misstolkat stadgandet i tjänstgöringsreglementet § 133 mom. 4.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Visserligen inleddes detta stadgande med bestämmelser därom, att de
däri meddelade föreskrifter rörande truppens bostäder skulle iakttagas,
där så vore möjligt, men ehuru naturligen faktisk omöjlighet alltid torde
utgöra hinder för varje åtgärds vidtagande, torde dock icke vara avsett
att särskilt påpeka detta förhållande i fråga om alla de stadganden, som
upptagits under nämnda moment, bland annat icke med avseende å det nu
ifrågavarande. I varje fall vore klart, att faktisk omöjlighet skulle föreligga.

Visserligen vore det sant, vad Lilliehöök i sitt här ovan sist återgivna
yttrande antytt, att jämlikt § 108 punkt 9 tjänstgöringsreglementet
den till tjänsteställning främste av truppförbandens befälhavare
vore befälhavare inom etablissementet, då flera av varandra oberoende
lägre truppförband, tillhörande olika regementen, vore förlagda i samma
etablissement, och att vid tillämpning härav det ankommit på chefen för
artilleriets skjutskola, dåvarande översten, numera generalmajoren friherre
Sparre, vilken varit den till tjänsteställning främste, att besluta om utrymmande
för beredande av isolering av det under honom lydande truppförbandet
disponerade utrymmen. Men, i den män översten Lilliehöök
icke visat, att han i behörig ordning gjort framställning i sådant hänseende,
torde översten icke kunna undgå att bära ansvaret för vad han
i sådant hänseende måste anses hava underlåtit.

Vad slutligen anginge den av Vahlstedt uttalade uppfattningen, att
det icke rättvisligen kunde läggas Andersson till last, att han på grund
av otillräcklig erfarenhet såsom läkare ej varit fullt vuxen de svårigheter,
inför vilka han, då flera fall av sjukdomen inträffade, sett sig
ställd, torde knappast en dylik synpunkt kunna göras gällande då
fråga vore, såsom här, om åsidosättande i visst hänseende av uttrycklig
föreskrift.

Med hänsyn till vad militieombudsmannen sålunda och förut i detta
ärende anfört ansåge militieombudsmannen ådagalagt, att såväl fältläkarstipendiaten
Andersson som översten Lilliehöök underlåtit, en var i vad
på honom ankommit, i de här ovan av militieombudsmannen uppräknade
fall, att vidtaga åtgärder för möjliggörande av isolering, och genom
denna sin underlåtenhet gjort sig skyldiga till försummelse i tjänsten.
Med hänsyn till omständigheterna i ärendet hade militieombudsmannen
funnit denna försummelse vara av beskaffenhet att icke kunna undgå
laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt åklagaren
att ställa översten Lilliehöök och fältläkarstipendiaten Andersson under
åtal inför vederbörlig domstol för vad de, enligt vad ovan anförts, låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens
beskaffenhet.

LVi dot åtal, som krigstiskaleu .1. .Johnsson efter förordnande av
överkrigstiskalsämbetet utförde vid särskilda krigsrätten i Stockholm mot
översten Lilliehöök och fältläkarstipendiaten Andersson, meddelade särskilda
krigsrätten den 18 mars 1922 följande utslag.''

I målet vore upplyst: att Kung!. Maj:t genom generalorder den
17 januari 1919 förordnat bland annat, att artilleriets studentdivision
skulle förläggas till trakten av Manna med inryckning den 6 februari
och utryckning den 11 mars samma år; att under divisionens resa till
Marma, där den inträffat den 8 februari 1919, ett fall av sckarlakansfeber
inträffat och att den insjuknade i Uppsala avpolletterats och in 1

Från utslaget, som innefattade översten friherre C. G. af Wetterstedts och överstelöjtnanten
P. U. Lagerhjclms sammanstämmande mening, voro krigsdomaren Vic. Holmberg och auditören
Edv. Ploman av skiljaktig mening, i vad utslaget rörde fältläkarstipendiaten Andersson, och
anförde därvid auditören Ploman:

»Emedan det ålegat Andersson att vidtaga åtgärder för fullständigande av den, på sätt i
utslaget omnämnts, ofullständiga sjukvårdsmaterielen vid studentdivisionen i de avseenden, som
med hänsyn till den utbrutna scbarlakansfeberepidemien varit erforderligt,
samt utrett är, att Andersson sådant underlåtit.

och Andersson därigenom gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten,
men — även om Andersson i strid mot bestämmelsen i 133 § Tjänstgöringsreglementet
för armén kortare tider låtit febersjuka kvarligga i logementet — delta Anderssons förfarande, som
måste anses hava varit betingat av, att do utrymmen, som varit tillgängliga för isolering av det
hastigt tilltagande antalet febersjuka, varit otillräckliga, icke, såvitt visats, ägt rum i vidare mån
än det på grund av nu nämnda förhållande varit oundgängligen nödvändigt,

samt Andersson med hänsyn till vad i målet förekommit måste anses hava vidtagit på
honom under förhandenvarande omständigheter ankommande åtgärder för åstadkommande av ökat
isolerings- och sjukutrymme åt de scharlakansfeber insjuknade;

alltså och då det icke ålegal Andersson, som hos vederbörande överordnade myndigheter
gjort anmälan angående de otillfredsställande sjuk vårdsutrymmena vid Manna, att göra hemställan
om divisionens hemsändande,

finner jag den i målet mot Andersson förda talan allenast kunna i så måtto bifallas, alt
Andersson, jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, för vad lian, på sätt ovan nämnts, låtit
komma sig till last, dömes att höta 25 kronor.»

Krigsdomaren Holmberg yttrade:

»Enär i målet får anses utrett,

att Andersson underlåtit att vidtaga åtgärder för fullständigande av den, på sätt ovan
nämnts, ofullständiga sjukvårdsmaterielen vid divisionen i de avseenden, som med hänsyn till den
utbrutna scharlakansfeberepidemien varit erforderligt, samt

att Andersson i strid mot bestämmelsen i 133 § 4 mom. i Tjänstgöringsreglementet för
armén låtit febersjuka vistas i logementet,

alltså och då Andersson genom vad han sålunda låtit komma sig till last gjort sig skyldig
till försummelse i sin tjänstebefattning,

prövar jag, som finner Andersson icke vara i vidare mån än nu sagts förvunnen till ansvar
i åtalade hänseenden, rättvist döma Andersson, jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen,
att höta 75 kronor.»

lagts å sjukhus därstädes; att under divisionens förläggning i Marma i
mitten av februari månad scharlakansfeberepidemi utbrutit bland divisionens
manskap; att sjukhusutrymmet i Marma varit ringa och att sjukvårdsmaterielen
vid divisionen varit bristfällig bland annat därutinnan,
att portativa klosetter saknats; att för beredande av isoleringsutrymme
och sjukrum för de i ovan nämnda sjukdom insjuknade utöver ett för
sådant ändamål ursprungligen till förfogande stående rum med tre bäddar
vidtagits åtskilliga åtgärder, varigenom antalet sjukbäddar ökats
med fyra och sedermera med tjugu bäddar; samt att, sedan Kungl. Maj:t
i anledning av den utbrutna epidemien genom generalorder anbefallt, att
övningarna med divisionen skulle omedelbart upphöra och personalen
med visst undantag återsändas till respektive truppförband, denna order
verkställts den 10 mars 1919.

Vidkommande till en början åtalet mot chefen för studentdivisionen
översten Lilliehöök, så enär det icke visats, att Lilliehöök, vilken icke
lämnat, divisionens läkare meddelande om ovan omförmälda, under
divisionens transport till Marma inträffade fall av scharlakansfeber,
därom halt kännedom, förrän efter det epidemien i Marma redan utbrutit,
samt det så mycket mindre kunde anses styrkt, att Lilliehöök underlåtit
att vidtaga på honom ankommande åtgärder för vinnande av
ökat isolerings- och sjukutrymme för de i scharlakansfeber insjuknade,
som det på grund av vad i målet förekommit fastmera måste anses, att
i sådant hänseende alla de utrymmen, som under förhandenvarande
omständigheter kunnat för angivna ändamål disponeras, även därför
ställts till förlogande, alltså och då med hänsyn därtill, att vederbörande
högre myndigheter ej mindre haft kännedom om förläggningsförhållandena
vid Marma än även oavbrutet erhållit meddelande om epidemien och
dess omfattning, det icke kunde hava ålegat Lilliehöök att göra framställning
om upphörande av divisionens övningar, funne särskilda krigsrätten
den i målet mot Lilliehöök förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

\ ad därefter anginge åtalet mot den vid studentdivisionen tjänstgörande
läkaren fältläkarstipendiaten Andersson, så enär — även om
i målet kunde anses utrett, att Andersson underlåtit att vidtaga åtgärder
för fullständigande av sjukvårdsmaterielen vid divisionen samt åtminstone
i något fall låtit febersjuk viss tid kvarligga i logement — berörda
förhållanden, då det ålegat arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
att ombesörja anskaffandet av erforderlig sjukvårdsmateriel och med hänsyn
till den trånga förläggningen febersjuks kvarliggande i logement
icke kunnat undvikas, icke böra till ansvar för Andersson föranleda,
samt Andersson ej heller i övrigt blivit förvunnen till tjänsteförsum -

melse i sin tjänstebefattning, alltså funne särskilda krigsrätten den mot
Andersson i målet förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

Utslaget har icke blivit överklagat. 1

4. Felaktig behandling av febersjuk.

(Tj. R. § 133 mom. 4).

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde förre furiren
vid Upplands artilleriregemente Thorvald Höst följande. Höst hade
under sin anställning vid Upplands artilleriregemente blivit beordrad
till tjänstgöring vid intendenturkompaniet i Sollefteå från och med den
27 november 1920. I början av februari 1921 hade Höst insjuknat.
Vid sjukvisitation den 5 februari hade Höst blivit undersökt av fältläkarstipendiaten
Carl Lilja, vilken därvid, oaktat Höst hade över
38° feber, likväl förklarat honom fullt frisk. Lilja hade emellertid vid
sjukvisitationen låtit Höst intaga två matskedar ricinolja samt en matsked
salicylsyrat natron. Detta hade föranlett att Höst omedelbart sedan
han lämnat sjukvisitationslokalen fått svåra kräkningar och vid framkomsten
till Sollefteå läger känt sig ännu sjukare. Den 3 mars hade
Höst erhållit tjänstledighet i fem dagar. Under berörda tid hade Höst
besökt en läkare i Kvitsleby vid namn Skärgård. Denne hade konstaterat
lungtuberkulos samt förhjälpt Höst att skriva ansökning om intagning
å Österåsens sanatorium. Efter återkomsten till Sollefteå den
16 mars hade Höst blivit inlagd på militärsjukhuset, varest han kvarlegat
till dess han den 30 april intogs å ovannämnda sanatorium.

.Över klagoskriften infordrades yttrande från fältläkarstipendiaten
Lilja. I skrivelse den 1 december 1921 anförde denne följande. Höst
hade sjukanmält sig den 5 februari 1921. I väntrummet hade Hösts
temperatur uppmätts till 38°. Vid undersökning av Höst hade Lilja ej
kunnat finna några objektiva sjukdomstecken och hade därför kontrollmätt
hans temperatur, som då befunnits vara 37.8°. Lilja hade då uppfattat
Hösts sjukdom som en tillfällig akut infektion och hade ordinerat
laxans (två matskedar ricinolja) och salicylos natricus. Lilja hade av
Höst gjort sig underrättad om dennes tjänst, vilken befunnits vara
lindrig och förlagd inomhus till intendenturkompaniets kök. På grund

1 Numera hava enligt nåd. brev den 5 september och den 5 december 1919 verkställts
omfattande ändrings- och reparationsarbeten å skjutfältet, nämligen ny sjukstuga, ny ångpanneanläggning
och ändringsarbeten i badhuset för 47,830 kronor, samt vinterlioning av manskapsbaracker
för 90,500 kronor.

härav hade Lilja ansett, att sjukskrivning av Höst den dagen varit
obehövlig samt tillsagt honom att återkomma, därest han icke blev
bättre. Sedermera hade Lilja icke hört något från Höst förrän denne
efter återkomsten från sin tjänstledighet den 16 mars anmälde sig å
sjukhuset och inlades därstädes.

Då militieombudsmannen vid prövning av ärendet fann, att Lilja
gjort sig skyldig till försummelse vid behandlingen av Höst överlämnade
militieombudsmannen handlingarna i ärendet till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.
Efter att hava infordrat yttrande i ärendet från överläkaren
vid Österåsens sanatorium meddelade styrelsen i skrivelse den 11 februari
följande. Lilja hade icke beaktat bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet
för armén 133 § mom. 4 sista stycket samt visat sig sakna blick för
betydelsen av omhändertagande av sjuka med även mycket obetydlig feber.
Anledningen härtill torde vara att hänföra till, att han vore en yngre
läkare, som endast kort tid varit i tjänst. 1 det tidiga stadium, Hösts
lungtuberkulos befunnit sig vid Hösts besök hos Lilja den 5 februari
1922, hade sannolikt ännu inga tydliga symptom på sjukdomen framträtt.
Hösts lungtuberkulos vore en akut progredient form med dålig prognos
och intet talade därför, att förloppet skulle blivit mildare, om fallet
upptäckts en månad tidigare. Tvärtom hade erfarenheten lärt, att
dessa akuta former av lungtuberkulos vore nästan oemottagliga förbehandling.

För vad Lilja låtit komma sig till last vid behandlingen av Höst
blev han av generalfältläkaren tilldelad varning.

5. Felaktigt förfarande vid tillsättandet av tjänstebeställning
vid uppstånden ledighet inom underofficersgraden.

Uti eu till militieombudsmannen insänd skrift anförde sergeanten
av 1. klassen, styckjunkare i Gottlands artillerikår J. E. G. Grönström
följande. Grönström ville påkalla militieombudsmannens hjälp för ernående
av utredning angående författningsenliga förfarandet vid tillsättandet
av tjänstebeställning vid uppstånden ledighet inom underofficersgraden.
Chefen för Gottlands artillerikår syntes vid besättandet
av en den 20 augusti 1920 ledigbliven styckjunkarebeställning icke tillfullo
hava följt de bestämmelser, som omförmäldes i §§ 3 och 10 i
kung!, kungörelsen den 12 maj 1911 angående besättandet av vissa
militära beställningar och avgivande av vissa befordringsförslag inom
armén, utan insatt med lön på stat en i lägre tjänsteställning varande

underofficer utan att taga hänsyn till vad som sades i nämnda författningsrum.
På grund av dessa kårchefens göranden och låtanden hade
Grönström blivit lidande såväl genom mistning av löneförhöjning som
därigenom, att han måste anses som förbigången till beställningen ifråga.
Att sådana skäl mot befordran eller transport, som stadgades i § 10 av
nämnda kungörelse, förelegat beträffande Grönström, kunde av kårchefen
icke styrkas. I detta fall syntes jämväl hava förbisetts, att det enligt
§§ o, 5 och 10 av kungörelsen allenast skulle vara tjänsteduglighet och
skicklighet m. in., som bort vara bestämmande vid befordringen ifråga.
Den i beställningen insatte underofficeren hade nämligen varit förbigången
upprepade gånger vid befordran till nämnda grad och beställning.
Då någon rättelse i denna sak ej hittills vunnits, änskönt anhållan
därom av Grönström gjorts såväl till militärbefälhavaren på
Gottland som hos Konungen, anhölle Grönström, att militieombudsmannen
upptoge denna hans anhållan för utredning, så att Grönström bleve
gottgjord för förlorade löneinkomster ävensom för den skada han lidit.

Vid klagoskriften hade fogats avskrift av Kungl. Majrts brev den
3 december 1920 till militärbefälhavaren på Gottland, utvisande att,,
sedan Grönström hos Kungl. Maj:t anfört besvär däröver, att chefen
för Gottlands artillerikår den 8 juli 1920 till styckjunkare vid kåren
från och med den 10 nästpåföljande augusti förordnat sergeanten av
1. klassen vid kåren O. M. F. Kassel, Kungl. Maj:t, enär besvär
över kårchefens ifrågavarande beslut icke anförts inom den i förordningen
den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden
om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande
myndigheter och ämbetsverk, stadgade tid, funnit förevarande besvär
icke kunna upptagas till prövning.

Uti yttrande över Grönströms klagoskrift anförde kårchefen, numera
översten Bertil Lilliehöök följande. Styckjunkaren vid kåren O. il. F.
Kassel vore född den 29 mars 1873 och blev befordrad till sergeant av
första klassen den 3 september 1908. Kassel hade blivit förbigången
till styckjunkare den 1 augusti 1917 av styckjunkaren J. P. G. Engström
samt sedermera av styckjunkarna vid kåren C. J. K. Klintborg
och I. V. Persson samt slutligen även av Grönström, vilken, då han
dels nått en levnadsålder av 41 år, dels kunde anses värd en sådan
befordran, av Lilliehöök enligt vedertaget bruk den 31 oktober 1919
befordrades till styckjunkare i kåren. Då vakans den 10 augusti 1920
uppstod efter dåvarande styckjunkaren K. J. W. Fransson, hade Lilliehöök
befordrat Kassel till styckjunkare vid kåren, och hade Kassel sålunda
fått den efter Fransson ledigblivna styckjunkarelönen. Utan att

närmare ingå på de skäl, som kunnat föreligga, då Kassel vid föregående
tillfällen blivit förbigången, hade Lilliehöök ansett, att Kassel
vid den tjänstgöring, han under Lilliehööks kårckefstid blivit använd
till, visat sådan förtjänst och skicklighet, att han kunde vara värd befordran.
Kassel hade aldrig varit straffad. Beträffande huruvida Lilliehöök
författningsenligt hade rätt att tilldela Kassel den ledigblivna
styckjunkarelönen, kunde ju någon tvekan råda, men då de av Grönström
åberopade bestämmelserna snarare syntes betona en befälhavares
skyldighet att förbigå en olämplig individ vid befordran till högre
tjänstegrad än att bestämma, att ledigbliven lön i varje fall skulle tilldelas
den till tjänsteställningen främste, syntes det Lilliehöök, att han
med hänsyn till föreliggande av honom ovan anförda sakskäl handlat
som han bort. Konsekvensen av den av Grönström förordade tydningen
av bestämmelserna skulle ju i övrigt bliva, att på ett truppförband med
en eller flera förbigångna sergeanter befordran till styckjunkare i förbandet.
knappast skulle kunna komma ifråga, ty det vore ju sedan, även
om aldrig så många goda sakskäl förelåge, så gott som omöjligt att befordra
någon av de förbigångna. 1920 års rulla över underofficerskårerna
upptoge ett antal fanjunkare (styckjunkare) i vederbörligt truppförband
vid olika vapenslag med endast sergeants av 1. klassen lön, som upprepade
gånger blivit förbigångna av yngre kamrater, då fanjunkarelöner
varit lediga. Att alla dessa, som ju samtliga fått sin högre tjänstegrad
på grund av skicklighet, förtjänst och fältduglighet, skulle hava förbigåtts
på grund av att de efter vunnen befordran i truppförbandet skulle
hava gått tillbaka i dessa avseenden, syntes knappast troligt. Det syntes
Lilliehöök antagligt, att de förbigåtts av andra skäl och att prejudikat
i frågan sålunda förelåge. Att Grönström, som han påstode, härmed
vore förbigången av Kassel, måste bestridas. Grönström vore ju sedan
mer än två år befordrad till styckjunkare i kåren och bibehölle ju gent
emot Kassel den högre tjänsteställningen, till vilken hans högre tjänsteålder
inom graden berättigade honom. Likaledes ville Lilliehöök bestrida,
att han genom denna befordran velat på något sätt tillbakasätta
Grönströms förtjänster. Lilliehöök hade ju själv dels på grund av
Grönströms höga tjänsteålder dels för att bereda hans skicklighet och
förtjänst erkännande befordrat honom till styckjunkare i kåren, och vore
det Lilliehööks avsikt att, då författningsenligt inga hinder förefunnes
mot Grönströms befordran eller transport, vid första därDäst inträffade
ledighet av styckjunkare^, vilken komme att inträffa senast den 6 september
1922, tilldela Grönström denna. Hade Lilliehöök däremot vetat,
att Grönström, replierande på den tjänstegrad, Lilliehöök själv som en

uppmuntran tilldelat honom, skulle komma att på sätt, som här skett
söka tilltvinga sig även styckjunkarelönen, hade Grönström självfallet
ännu varit sergeant. Slutligen ansåge sig Lilliehöök böra meddela, att
han omedelbart efter det Grönström befordrats till styckjunkare i kåren,
meddelat honom, att Lilliehöök beträffande nästa ledigblivna styckjunkare^
ville hava fria händer, d. v. s. att Grönström ej med säkerhet
kunde räkna på densamma. Varken militärbefälhavaren på Gottland
eller Konungen, hos vilka Grönström klagat, hade funnit anledningingripa.

Sedan berörda yttrande inkommit, avlät militieombudsmannen en
skrivelse till Lilliehöök, däri militieombudsmannen anhöll om upplysning
om anledningen därtill, att Kassel blivit förbigången dels den
24 augusti 1919, då sergeanten Carl Johan Klintborg befordrades
till styckjunkare vid kåren, dels ock den 31 oktober 1919, då sergeanten
Ivar Wilhelm Persson befordrades till styckjunkare vid kåren och Grönström
till styckjunkare i kåren.

Såsom svar härå meddelade Lilliehöök i skrivelse den 2 februari
1922 följande. Då Lilliehöök den 10 april 1919 tillträdde befälet
över Gottlands artillerikår hade Klintborg redan varit styckjunkare
i kåren sedan den 2 augusti 1918, och hade Kassel vid denna tidpunkt
sålunda varit förbigången av både Engström och Klintborg. Av vad
anledning Lilliehööks företrädare å chefsplatsen, översten Tarras-Wahlberg,
förbigått Kassel vore Lilliehöök obekant. Tarras-Wahlberg hade
därom ej underrättat Lilliehöök. Det hade emellertid för Lilliehöök
uppgivits, att Kassel vid den tid, då befordran för honom första gången
kunnat komma ifråga, haft en viss benägenhet för starka drycker, vilken
utan att gå till påtagliga överdrifter, dock nedsatte hans tjänstbarhet
och energi. Härav hade Lilliehöök dock ingenting märkt, utan ganska
tidigt fått den uppfattningen, att Kassel med sådan förtjänst och skicklighet
skötte den halvt civila befattning (som skjutfältsunderofficer å
Tofta skjutfält), till vilken han då var satt, att befordran för honom
syntes böra kunna komma ifråga. Såsom skäligen ny uti chefsbefattningen
ville Lilliehöök emellertid självfallet ej omedelbart bryta med av
hans företrädare följda befordringsprinciper, utan hade ej tvekat att låta
Klintborg och Persson tillträda de respektive 24 augusti och 31 oktober
1919 ledigblivna styckjunkarelönerna samt att samma dag på grund av
hög tjänsteålder och väl vitsordad tjänst utnämna den med Persson
jämnårige Grönström till styckjunkare i kåren. I samband härmed hade
Lilliehöök dock, såsom framhållits i hans föregående skrivelse, underrättat
Grönström, att Lilliehöök beträffande nästa ledigblivna styckjunkarelön
Militieombudsmannens ämbet sberättelse. 9

ville hava fria händer, d. v. s. att Grönström ej med säkerhet kunde
räkna på densamma, varav ju med all tydlighet framginge, att Linie''
höök redan då haft planer på att befordra Kassel, men att Lilliehöök
av ovan angivna skäl ville vänta tills nästa vakans uppstod.

I skrivelse den 13 februari 1922 till förutvarande kårchefen,
översten Bo Arvid Tarras-Wahlberg anhöll militieombudsmannen härefter
om upplysning om anledningen därtill, att Kassel blivit förbigången dels
den 1 augusti 1917, då Tarras-Wahlberg såsom chef för kåren befordrade
Engström till styckjunkare i kåren, och dels den 2 augusti 1918, då TarrasWahlberg
befordrade sergeanten Klintborg till styckjunkare i kåren.

Till svar härå meddelade Tarras-Wahlberg i skrivelse den 20 mars
1922, att han förbigått dåvarande sergeanten Kassel vid befordran till
styckjunkare av den anledning, att Kassel var hemfallen åt ett omättligt
förtärande av spritdrycker och icke tjänsteduglig.

Av handlingarna i ovannämnda genom Grönströms underdåniga
besvär över beslutet den 8 juli 1920 hos Kung]. Maj:t anhängiggjorda
ärende inhämtades följande.

I det yttrande, som översten Lilliehöök den 5 oktober 1920 avgivit
med anledning av besvären, anförde han bland annat följande.
Utan att närmare ingå på de skål, som förelegat, då Kassel vid föregående
tillfällen blivit förbigången, ansåge Lilliehöök, att han vid den
tjänstgöring, han under Lilliehööks kårchefstid blivit använd till, visat
sådan förtjänst och skicklighet, att han kunde vara värd befordran,
varvid hänsyn även syntes böra tagas dels till att här förelåg sista möjligheten
att skaffa Kassel styckjunkares pension dels till att Kassel
under hela sin tjänstetid som underofficer aldrig varit straffad. Lilliehööks
företrädare i tjänsten hade på sin tid enligt Kasseis egen uppgift
utlovat Kassel att efter inträdd pensionsålder få behålla tjänsten
som skjutfältsunderofficer å Tofta i egenskap av någon sorts skjutfältsförvaltare.
På grund härav hade Kassel flyttat över till Tofta, därstädes
tagit ett arrende, inköpt djur, åkerbruksredskap o. s. v., med ett
ord ordnat sig för framtida vistelse därstädes. Då emellertid befattningen
som skjutfältsunderofficer egentligen vore att anse som en andrahands
syssla, vilken av föregående skjutfältsunderofficerare skötts vid sidan av
deras tjänst i övrigt, och då det måste anses direkt författningsstridigt,
att på detta sätt taga en person, avlönad på A. 7:s stat, att sköta en
del befattningar, för vilka medel på skjutfältets stat egentligen vore anslagna,
hade Lilliehöök ansett sig böra inbeordra Kassel även till annan
tjänst vid kåren. Åven om Lilliehöök härvid strävat att i största möjliga
grad taga hänsyn till av hans företrädare till Kassel gjorda ut -

fästelser, hade dock Kassel genom dessa åtgärder lidit en del avbräck
framför allt ekonomiska. Att dessa omständigheter i någon mån påverkat
Lilliehööks önskan att befordra Kassel, ville Lilliehöök ej bestrida.
Kassel hade rätt att, om han ej befordrades, kvarstå i tjänst
till den 29 mars 1926. Befordrad till styckjunkare måste han avgå den
29 mars 1923 d. v. s. tre år tidigare, en omständighet, som med hänsyn
till önskvärdheten att skapa drägliga befordringsmöjligheter för
furirgraden vore av bestämd betydelse.

I ärendet hade Kungl. Maj:t infordrat yttrande från generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet. Denne, generalmajoren friherre
Lars C:son Sparre, anförde följande. Vid tagen del av chefens
för A. 7 skrivelse angående skälen för befordran av Kassel till styckjunkare
vid kåren med förbigående av styckjunkaren i kåren Grönström,
syntes det generalmajoren som de i sagda skrivelse anförda skälen,
vilka icke visade att Grönström minskat eller Kassel ökat i befordringslämplighet
sedan hösten 1919, då kårchefen ansåg sig böra låta Grönström
förbigå Kassel vid styckjunkarebefordran i kåren, icke voro sådana,
att Grönström på grund av dessa i juli 1920 bort förbigås till
erhållande av styckjunkarebefattning vid kåren. 1

1 skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet av den 10 april 1922 förordnade
militieombudsmannen härefter om åtal mot översten Lilliehöök. I särskild
instruktion för åtalets utförande yttrade militieombudsmannen följande:

Kungl. kungörelsen den 12 maj 1911 angående besättande av
vissa militära beställningar och avgivande av vissa befordringsförslag
inom armén m. m. föreskreve bland annat under § 1 att underofficer
skulle tillsättas av vederbörande regementschef, under § 3 att med iakttagande
av bestämmelserna om särskilda kompetensvillkor och andra
föreskrifter, som i detta avseende vore meddelade, de enda grunderna
vid besättande av beställning och avgivande av befordringsförslag skulle
vara förtjänst och skicklighet, ådagalagd på sådant sätt, att den kunde
förutsättas skola göra sig gällande i den beställning eller tjänstegrad,
som besättandet eller förslaget avsåge, samt under § 10 att, därest det
vid ledighet inom underofficer sgraderna förelåge särskilda skäl mot befordran
eller transport av den närmast i tjänsteställning varande, såsom
ständig otjänstbarhet, bristande fältduglighet eller eljest bristande förtjänst
och skicklighet o. s. v., vederbörande regementschef skulle, efter
i saken verkställd noggrann utredning, till den lediga beställningen, med
förbigående av den närmast i tiänsteställning varande, utse den närmast
på grund av förtjänst och skicklighet för befordran eller transport lämplige.

Av dessa föreskrifter torde otvetydigt framgå, att vid befordran
eller transport inom underofficersgraderna den, som stode närmast i tur
till befordran och icke på grund av särskilda skäl, avseende lians förtjänst
och skicklighet till den beställning eller tjänst, vars besättande
vore i fråga, vore till befordran olämplig, skulle av regementschefen (kårchefen)
befordras. Vad översten Lilliehöök anfört därom, att kungörelsens
ifrågavarande föreskrifter icke syntes avsedda att framhålla skyldigheten
att tilldela ledigbliven lön å viss beställning den till tjänsteställningen
främste, torde stå i strid med såväl författningens uttryckliga ordalag,
som den tillämpning författningen i praktiken erhållit.

De sålunda gällande ovannämnda föreskrifterna för befordran inom
underofficersgraderna hade i nu förevarande fall uppenbarligen icke
iakttagits. Enligt vad handlingarna i ärendet utvisade hade den befordrade
Kassel blivit förbigången dels den 1 augusti 1917, då översten
Tarras-Wahlberg såsom chef för kåren befordrade dåvarande sergeanten
Engström till styckjunkare i kåren, dels den 2 augusti 1918, då TarrasWahlberg
befordrade dåvarande sergeanten Klintborg till styckjunkare i
kåren, dels och den 31 oktober 1919, då översten Lilliehöök befordrade
dåvarande sergeanten Persson till styckjunkare vid kåren och dåvarande
sergeanten Grönström till styckjunkare i kåren. GrÖDström var sålunda
sedan 3U år i högre tjänsteställning än Kassel och samtidigt närmast i tur
vid befordringen. Det hade följaktligen enligt § 10 ovannämnda kungörelse
ålegat kårchefen att till styckjunkare vid kåren befordra Grönström,
därest icke särskilda skäl mot hans befordran förelegat, eller därest
sådana skäl förelegat, att efter i saken verkställd noggrann utredning till
den lediga styckjunkarebeställningen utse den därnäst på grund av förtjänst
och skicklighet för befordran lämplige. Då därför Lilliehöök den 8 juli 1920
förordnade Kassel till styckjunkare vid kåren med förbigående av Grönström,
torde detta beslut vara författningsenligt endast under förutsättning
dels att Grönström enligt vad verkställd noggrann undersökninggivit
vid handen befunnits olämplig för befordran och dels att Kassel,
som var närmast i tur efter Grönström, på grund av förtjänst och
skicklighet, ådagalagd på sådant sätt, att den kunde förutsättas skola
göra sig gällande i styckjunkares tjänstegrad var lämplig att befordras.

På sätt av det föregående framginge torde emellertid helt andra
grunder varit bestämmande för beslutet. Till en början hade sålunda
icke ens påståtts, att icke Grönström skulle varit förtjänt av befordran.
Tvärtom hade Lilliehöök, som a/4 år därförut jämlikt § 73 tjänstgöringsreglementet
för armén på grund av Grönströms höga tjänsteålder och
för att »bereda hans skicklighet och förtjänst erkännande» befordrat

Grönström till styckjunkare i kåren, förklarat, att han genom Kasseis utnämning''
icke velat på något sätt tillbakasätta Grönströms förtjänster och
att det vore hans avsikt att, då författningsenligt inga laga hinder förefunnes
mot Grönströms befordran, vid första därnäst inträffade ledighet av
styckjunkarelön, senast den 6 september 1922, tilldela Grönström denna.

Redan vid nu angivna förhållande hade Lilliehöök uppenbarligen
förfarit felaktigt, då han utnämnde Kassel i stället för Grönström. Den
omständigheten att Lilliehöök på sätt han angivit, skulle, då han befordrade
Grönström till styckjunkare i kåren, hava tillsagt denne, att
han ville hava fria händer att framdeles med förbigående av Grönström
befordra Kassel, torde icke vara av beskaffenhet att beröva Grönström
hans författningsenliga rätt eller berättiga Lilliehöök att förfara i
strid med gällande bestämmelser.

Vidkommande härefter den andra förutsättningen för Kasseis ifrågavarande
befordran eller att han näst efter Grönström vore den på grund
av förtjänst och skicklighet för befordran lämplige syntes i hög grad
tvivelaktigt om denna förutsättning verkligen vaidt för handen. Vid
två föregående tillfällen hade Kassel blivit av Lilliehööks företrädare i
tjänsten översten Tarras-Wahlberg vid befordran förbigången av yngre
kamrater; och detta därför, att Kassel på grund av särskilda av TarrasWahlberg
angivna skäl ansågs icke tjänsteduglig och följaktligen icke
lagligen kunde ifrågakomma till befordran. Lilliehöök hade visserligen
uppgivit, att han ganska tidigt kommit till den uppfattningen, att Kassel
med sådan förtjänst och skicklighet skötte den halvt civila befattning,
som skjutfältsunderofficer å Tofta skjutfält, till vilken han vid Lilliehööks
tillträde till chefsbefattningen var sått, att befordran för honom syntes
böra kunna ifrågakomma. Men det torde väl knappast kunna anses
antagligt att Kassel, sedan han på grund av bristande tjänstduglighet
såsom sergeant beordrats till en halvt civil befattning skulle i denna
tjänst hava på sådant sätt ådagalagt förtjänst och skicklighet, att den
kunde »förutsättas skola göra sig gällande» i styckjunkarebeställningen.

I själva verket syntes ock Lilliehöök haft helt andra skäl för sitt
ifrågavarande beslut. Lilliehöök hade sålunda såsom huvudsakliga grunder
för beslutet anfört, dels att det varit den sista möjligheten att skaffa
Kassel styckjunkares pension och att Kassel under hela sin tjänstetid
6om underofficer aldrig varit straffad, dels att han vid befordringen i
någon mån påverkats därav, att Kassel genom av Lilliehööks företrädare
gjorda utfästelser, som icke kunuat helt infrias, lidit en del framför
allt ekonomiska avbräck, dels att, då Kassel såsom styckjunkare måste
avgå 3 år tidigare än som sergeant, Lilliehöök genom denna befordran

velat skapa drägligare befordringsmöjligheter för furirgraden. Intet av
de nu anförda skälen vore emellertid av beskaffenhet att kunna komma
i betraktande vid befordringsärendets avgörande. De två förstnämnda
vore därjämte just sådana skål, vilkas inflytande vid prövning av dylika
ärenden stadgandet i ovannämnda kungörelse torde avsett att förhindra.

Översten Lilliehöök syntes militieombudsmannen sålunda även därutinnan
gjort sig skyldig till tjänstefel, att han vid bedömandet av
frågan, huruvida Kassel borde befordras eller ej, tagit hänsyn till dennes
ekonomiska intressen.

Den uppfattning om tillämpningen av de rörande befordringen
inom underofficersgraderna gällande bestämmelser, som sålunda fått vara
bestämmande i här ifrågavarande fall, hade synts militieombudsmannen
stå så i strid med dessa bestämmelsers såväl grunder som uttryckliga
innehåll, att militieombudsmannen ansett ofrånkomligt att lagligen beivra
överstens ifrågavarande beslut och hade militieombudsmannen därvid
icke kunnat undgå att jämväl uppmärksamma, hurusom översten ansett
sig kunna i sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande i ärendet
förklara, att om han vetat, att Grönström, på sätt som skett, skulle
komma att söka tilltvinga sig även styckjunkarelönen, Grönström självfallet
ännu varit sergeant, ett yttrande, som synts militieombudsmannen
i hög grad vittna om bristande objektivitet vid behandlingen av ärenden
av förevarande slag.

Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt vederbörande åklagare
att för det tjänstefel Lilliehöök på sätt ovan anförts begått genom beslutet
den 8 juli 1920, i laga ordning ställa honom under tilltal inför
behörig domstol och därvid påstå ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet. Som genom berörda beslut Grönström uppenbart tillskyndats
skada, varjämte han gått miste om den ökning i löneinkomst,
som en befordran till styckjunkare vid kåren medfört, borde åklagaren
tillika till krigsrätten inkalla styckjunkare Grönström såsom målsägande,
så att han bleve i tillfälle att i målet utföra sin talan, vilken åklagaren
i mån av befogenhet borde understödja.

Med anledning härav ställde krigsfiskalen Wilhelm Remén översten
Lilliehöök under åtal inför regementskrigsrätten vid Gottlands artillerikår.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 7 oktober 1922. I utslaget
yttrades följande.1

1 från förestående utslag, varom förenat sig krigsdomaren Hj. Torpadie, överstelöjtnanten
C- H. V. Landegren och auditören R. Wiman, var majoren N. Th. Stålhandske skiljaktig och
anförde: »Enär de till stöd för åtalet åberopade bestämmelserna i 10 § av kungl. kungörelsen

Enär ostridigt vore, att Grönström varit den till tjänstebcställningen
närmaste till erhållande av befordran till den styckjunkarebeställning
vid Gottlands artillerikår, vilken blivit ledig att tillträdas den 10
augusti 1920; samt Lilliehöök ej ens uppgivit, att vid nämnda tid förelegat
sådana hinder mot Grönströms befordran, som omförmäldes i 10 §
i kung!, kungörelsen den 12 maj 1922 angående besättande av vissa
militära beställningar och avgivande av vissa befordringsförslag inom
armén m. m.; alltså och då det följaktligen jämlikt bestämmelserna i
nämnda paragraf av berörda författning ålegat Lilliehöök att befordra
Grönström till ifrågavarande styckjunkarebeställning; men Lilliehöök det
oaktat den 8 juli 1920 till styckjunkare vid kåren från den 10 augusti
samma år utnämnt sergeanten av lista klassen vid kåren O. M. F.
Kassel, prövade krigsrätten, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
lagligt döma Lilliehöök att för sålunda visat oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre
dagar. Beträffande den av Grönström i målet förda talan, så enär det
icke kunde anses ådagalagt, att genom Lilliehööks ifrågakomna förfarande
skada tillskyndats Grönström annorledes än genom förlust av
löneförmåner, prövade krigsrätten lagligt att, med ogillande av Grönströms
ersättningsanspråk i övrigt, förplikta Lilliehöök att till Grönström
mot kvitto utgiva ersättning för skillnaden emellan de med ifrågavarande
styckjunkarebeställning förenade löneförmåner och de. av Grönström i
egenskap av sergeant av 1. klassen uppburna avlöningsförmåner för
tiden från och med den 10 augusti 1920 till den 7 september 1922,
då Grönström utnämndes till styckjunkare vid kåren, med 1,871 kronor
18 öre.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

den 12 maj 1911 angående besättande av vissa militära beställningar och avgivande av vissa
befordringsförslag inom armén m. m. enligt mitt förmenande icke kunna anses vara så otvetydiga,
att svaranden genom att, på sätt som skett, den 8 juli 1920, med förbigående av målsäganden,
till styckjunkare vid Gottlands artillerikår utnämna sergeanten O. M. F. Kassel må anses hava
gjort sig skyldig till ämbetsfel av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet,
finner jag den mot svaranden i målet förda talan icke kunna bifallas».

6. Oaktat värnpliktig på grund av försummelse från rullföringsbefälhavares
sida icke blivit lagligen inkallad till tjänstgöring, har efterspaningssedel
rörande den värnpliktiges hämtande av rullföringsbefälhavaren likväl
befordrats till verkställighet.

Värnpliktige nr 393 74/1919 Uno Hjalmar Fredriksson hade i en
den 29 juni 1921 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anfört,
att han den 27 april 1921 anhållits för utevaro från repetitionsövning
samt införpassats till Norrbottens regemente, där han i arrest fått tillbringa
några dagar i väntan på krigsrättssammanträde. Omedelbart
efter krigsrättssammanträdet, vid vilket klaganden frikänts från ansvar,
hade han blivit hemförlovad. Klaganden anhöll, att militieombudsmannen
ville föranstalta därom, att den, som sålunda obehörigen vållat klaganden
lidande och utgifter, dels måtte förpliktas till klaganden utgiva ersättning
med 312 kronor 40 öre dels ock befordras till laga näpst.

Vid klagoskriften fanns fogad en räkning upptagande anspråk
på ersättning för tio dagars tidsspillan, arrest under 4 nätter och 3 Va
dagar samt skjuts från Övertorneå till Erkheikki 13 mil, med tillhopa
312 kronor 40 öre.

Med anledning av nämnda klagoskrift anmodades chefen för Norrbottens
regemente att till militieombudsmannen inkomma med yttrande.

Regementschefen, översten E. Nordenskjöld inkom den 27 juli
1921 med yttrande för egen del ävensom från t. f. befälhavaren för
Kalix rullföringsområde, nr 74, kaptenen H. Hellgren.

Av yttrandena bilagda handlingar inhämtades följande.

I egenskap av befälhavare för Norrbottens inskrivningsområde
hade översten Gabr. Hedengren den 21 januari 1921 utfärdat en kungörelse,
varigenom vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass, tilldelade
Norrbottens regemente, vilka under tiden den 26 juni—den 11 oktober
1920 fullgjort första tjänstgöring, inkallades till första repetitionsövning
med inryckning den 29 mars och utryckning den 24 april 1921. I
kungörelsen fanns tillika angivet, att personlig order och rekvisition å
militärbiljett komme att med posten tillställas en var.

Fredriksson, vilken tillhörde de värnpliktiga, som avsågos i belörda
kungörelse, erhöll emellertid icke någon personlig inkallelseorder
eller rekvisition å militärbiljett och uteblev från ifrågakomma övning.
Sedan översten Hedengren såsom regementschef den 7 april 1921 utfärdat
efterspaningssedel rörande Fredriksson, däri dennes kyrkobokföringsort
och hemvist angivits vara »Pajala, Erkheikki, Säivis enligt
mönstringsanmälan», samt efterspaningssedeln översänts till t. f. rall -

föringsområdesbefälhavaren kaptenen H. Ilellgren och av honom den
16 berörda april vidarebefordrats, inställdes Fredriksson den 29 i samma
månad genom vederbörande kronobetjänings försorg vid regementet.
Vid förberedande förhör anförde Fredriksson, att han icke fått inkallelseorder
och att han förty trott, att han skulle först senare inkallas, varjämte
Fredriksson förklarade, att han i sin mönstringsanmälan icke uppgivit
sig vara boende i Säivis.

Sedan översten Hedengren genom remiss den 30 april 1921 överlämnat
handlingarna till krigsdomaren med anhållan om målets företagande
vid krigsdomstol, förekom målet vid krigsrätten vid Norrbottens regemente
den 3 maj 1921, varvid företeddes följande intyg:

»På begäran intygas härmed att värnpliktige nr 393 74/19 Fredriksson,
Uno Hjalmar, vilken jag personligen känner, har otaliga gånger
varit vid poststationen här samt frågat om en skriftlig kallelse till
repetitionsövning vid 1.19 i Boden. Dylikt brev med denna adress har
dock icke varken i lös eller rek. varit synlig förr eller senare vid postanstalten
i Erkheikki, fastän alla andra värnpliktige från samma årsklass
lydande under Erkheikki poststation fått en skriftlig kallelse.
Poststationen i Erkheikki den 25 april 1921. Gust. Alfr. Snäll. Poststationsföreståndare.
»

Sedan vid krigsrätten såsom ostridigt antecknats, att Fredriksson
varit skyldig inställa sig till tjänstgöring allenast efter personlig order,
förklarade åklagaren, att han med anledning av innehållet uti ovanintagna,
av poststationsföreståndaren Snäll utfärdade intyg avstode från
fullföljd av målet. I meddelat utslag samma dag anförde krigsrätten,
att krigsrätten läte bero vid åklagarens avstående från den mot Fredriksson
förda talan och att kostnaderna för Fredrikssons införpassande till
regementet skulle stanna å statsverket.

I sitt ovannämnda yttrande hade kaptenen Hellgren bland annat
anfört.

Fredriksson, som tilldelats infanteriet såsom vapenför och tillhörde
1919 års klass (Fredriksson hade på grund av utevaro från repetitionsövning
sedermera omförts till 1920 års klass), fullgjorde första tjänstgöring
tiden 26/6 — 10Ao 1920 och skulle fullgöra sin första repetitionsövning
vintern 1920—1921. Meddelande härom vore utfärdat till den omgång av
1919 års klass Fredriksson tillhörde: 1) å 12. kompaniet, där Fredriksson
avslutade sin första tjänstgöring i oktober 1920, genom delgivande av
regementsorder angående skyldighet för ifrågavarande värnpliktiga att
fullgöra första repetitionsövning vintern 1920—1921; 2) genom kungörelse
i länets tidningar, utfärdad av inskrivningsbefälhavaren; 3) genom
Militieombudsmannens embetsberättelse. 10

av Kungl. Maj:ts befallningshavande utfärdad länskungörelse, som författningsenligt
skolat uppläsas i kyrkorna 2 gånger och vara anslagen
inom respektive kommuner; 4) genom från rullföringsexpeditionen avsänd
personlig order, vilken order dock icke kommit Fredriksson tillhanda
av anledning, som nedan angåves. Vid 1919 års inskrivningsförrättning
inom Pajala socken meddelades av Hellgren enligt bestämmelserna
i inskrivningsförordningen beträffande de inskrivnas (1919 års
klass) tjänstgöring vad som då angående densamma vore känt, och påpekades
för de värnpliktiga, att de i händelse av ovisshet i fråga om
tjänstgöring ägde vända sig till rullföringsbefälhavaren för erhållande
av erforderliga upplysningar. Enligt av poststationsföreståndaren i
Erkheikki utfärdat intyg, hade Fredriksson upprepade gånger varit å
poststationen för att efterhöra, huruvida skrivelse anlänt från rullföringsexpeditionen,
och av samma intyg framginge, att Fredriksson avvetat,
att hans kamrater blivit inbeordrade till repetitionsövning, sålunda till
den tjänstgöring, Fredriksson enligt ovanstående varit skyldig fullgöra.
Till Fredrikssons i förhörsprotokollet lämnade uppgift, att han, ehuru
hans kamrater på platsen, som gjort samma tjänstgöring som Fredriksson
och på samma tid 26/6 — 10/io 1920 blivit inbeordrade till den 29 mars
1921 för fullgörande av den repetitionsövning, som för dem skulle äga
rum vintern 1920—1921, trodde sig skola bliva senare inbeordrad, borde
ej fästas något avseende, ty hade man att göra repetitionsövning
25 dagar vintern 1920—1921, och ej kom med i den omgång, som
beordrades så sent som den 29 mars, så hade man näppeligen rätt
att tänka sig att ytterligare en vintertjänstgöring skulle medhinnas eller
komma i fråga. Den tanken borde i stället ha legat närmare tillhands
för Fredriksson, att ordern till honom förkommit på ett eller annat sätt
eller sänts under felaktig adress. Det syntes därför uppenbart, att
Fredriksson i föreliggande fall, när någon order icke kommit honom
tillhanda, på grund av vad ovan anförts, i god tid före den 29 mars
bort sätta sig i förbindelse med rullföringsbefälhavaren. Hellgren hade
dessutom inträffat vid inskrivningsförrättning i Pajala den 11 mars, så
att någon svårighet för Fredriksson att få klarhet i saken hade icke
förefunnits. Och även om Fredriksson icke erhållit personlig order, så
hade Fredriksson enligt Hellgrens förmenande på grund av ovan åberopade
kungörelse varit skyldig att. inställa sig. Om krigsrättens uppfattning
vore riktig, så förstode Hellgren ej vad de i ifrågavarande fall
utfärdade kungörelserna skolat tjäna till, och vore det oförklarligt varför
de värnpliktiga icke skulle vara skyldiga att åtlyda den i laga ordning
utfärdade kungörelsen till repetitionsövning den 29 mars. I nämnda

kungörelse vore ju tydligt anbefallt, att värnpliktiga av 1919 års klass
tilldelade Norrbottens regemente, vilka fullgjort första tjänstgöring tiden
*7«—10/io 1920, skulle inkallas till första repetitionsövning med inryckning
den 29 mars. Att i kungörelsen funnits intaget, »att personlig
order och rekvisition å militärbiljett komme att med posten tillställas en
var», borde ej förringa kungörelsens kraft, även om order utebleve.
Genom omnämnande av att rekvisition å militärtransport komme att
översändas gjordes de värnpliktiga tvärtom uppmärksamma på, att de
skulle inställa sig medelst enskild färd till tjänstgöringsorten. Hade de
sålunda ej före tiden för avresan erhållit sådan biljett, borde rimligtvis
kunna fordras, att de anhölle om eu sådan. Den personliga ordern angåve
utöver kungörelsen endast, till vilken tid på dagen inryckningen
vore besÄmd, och då Fredriksson förut varit i tjänstgöring, vartill han
erhållit personlig order och rekvisition å militär biljett och under vilken
tjänstgöring han sannolikt på grund av hemförlovning ytterligare rest
fram och tillbaka från Boden till Erkheikki, hade Fredriksson med god
vilja kunnat taga sig fram till Boden även utan den personliga ordern
och truppbiljetten. Enligt å rullföringsexpeditionen befintliga stamkort
hade värnpliktiga från Erkheikki eller närmast intill liggande
ställen inställt sig till repetitionsövning den 29 mars 1921. Den till
Fredriksson utfärdade ordern, hade enligt poststämpeln avsänts den 9
februari från rullföringsexpeditionen under adress Säivis, Haparanda.
Adressen var av Hellgren personligen angiven vid orderns utskrivande
enligt den å stamkortet upptagna tillfälliga adressen. Orderna till repetitionsövningen
utsändes emellertid i så god tid, att obeställbara sådana
skulle kunna hinna återkomma till expeditionen och rättelse verkställas
innan inryckningen. Av det ordern åtföljande kuvertet framginge, huru
ordern sänts. Det i rullföringsexpeditionen under tiden för inskrivningsförrättningarna
—2i/s tjänstgörande skrivbiträdet, som varit i tjänst
en månad, kunde emellertid helt naturligt ej verkställa den erforderliga
rättelsen och ej heller medgav tiden omedelbart efter Hellgrens hemkomst
från inskrivningsförrättningen att verkställa en sådan, enär eu
avsevärd mängd andra och viktigare ärenden skulle handläggas. Fredriksson
hade emellertid, ehuru icke mönstringsskyldig, insänt mönstringsanmälan
i november 1920 med adress Erkheikki. Enligt anteckning
å mönstringsanmälan hade adressen införts å stamkortet av ett i rullföringsexpeditionen
tjänstgörande skrivbiträde. Å stamkortet vore emellertid
under rubriken tillfällig adress infört »Säivis». Att en sammanblandning
av kort förelåge vore uppenbart, och kunde sådant ej undvikas
vid behandlingen av närmare 5,000 mönstringsanmälningar.

Vid Heligrens yttrande hade fogats den däri omförmälda order
om fredstjänstgöring med tillhörande kuvert, vilket senare med gjorda
påskrifter utvisade, att Kalix rullföringsområde, nr 74, den 9 februari
1921 till värnpliktige nr 393 74/1919 Fredriksson, Säivis, Haparanda,
avsänt en tjänsteförsändelse, vilken såsom obeställbar återkommit till
avsändaren den 5 mars 1921.

Regementschefen, översten Nordenskjöld hade i sitt yttrande för
egen del anfört, att han, då Fredriksson genom kungörelse varit kallad
till anbefalld repetitionsövning, ansåge, dels att Fredriksson icke bort
av regementskrigsrätten frikallas utan i stället ådömas straff för rymning,
dels ock att Fredrikssons ersättningsanspråk icke kunde bifallas.

På grund av vad sålunda förekommit anmodade tjenstförrättande
militieombudsmannen översten Hedengren i skrivelse den 8 aw^usti 1921
att så snart ske kunde inkomma med yttrande i ärendet och därvid
upplysa, dels om anledningen till att översten uti ovanberörda kungörelse
meddelat, att personlig order skulle tillställas de i kungörelsen åsyftade
värnpliktiga, och på vilka föreskrifter rörande värnpliktigas inkallelse
han kunde hava stött sin ifrågavarande åtgärd, dels ock huruvida det
annorledes än på grund av nämnda kungörelse ålegat vederbörande
rullföringsområdesbefälhavare såsom tjänsteplikt att i det förevarande
fallet ombesörja personliga orders utsändande.

I yttrande, som med anledning härav avgivits, anförde översten
Hedengren bland annat: Enligt generalorder 1183/1915 föreskreves beträffande
inkallelse av värnpliktiga: »Genom order inkallas alltid dels

— — — dels värnpliktig, som skall inkallas till särskilt anordnad utbildningskurs
eller till utbildning under särskild tjänstgöringstid, dels

— — —.» I föreliggande fall — vinterrepetitionsövningen 1921 —
förelåg just en inkallelse »under särskild tjänstgöringstid», vadan rullföringsbefälhavaren
varit skyldig att utfärda personliga order. Att översten
såsom befälhavare för Norrbottens inskrivningsområde dessutom
utfärdat kungörelse hade föranletts av en mångårig erfarenhet, att ett
avsevärt antal värnpliktiga med avsikt underlåtit att uttaga eller ens
efterhöra till dem från rullföringsbefälhavaren anlända tjänsteskrivelser
med personlig order om inställelse till tjänstgöring.

Enligt från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län
infordrad upplysning hade denna kungörelse, enär densamma icke ansågs
tillhöra någon av de underrättelsearter, varom förmäldes i § 97 inskrivningsförordningen,
icke blivit offentligen anslagen utan endast uppläst
i vederbörande kyrkor.

Då militieombudsmannen vid prövning av ärendet fann, att Hell -

gren vore ansvarig för den kostnad och skada, som förorsakats Fredriksson
med anledning av ifrågavarande hämtningsåtgärd, avlät militieombudsmannen
den 19 december 1921 en ämbetsskrivelse till Ilellgren,
varigenom militieombudsmannen beredde honom tillfälle att med skäligt
belopp ersätta Fredriksson. Hellgren meddelade emellertid, att han ej
ansåge sig skyldig ersätta klaganden med av denne begärt belopp.

* *

I skrivelse till krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid Norrbottens
regemente den 31 januari 1922 anbefallde militieombudsmannen
härefter åtals anställande mot kaptenen Hellgren. I skrivelsen anförde
militieombudsmannen följande.

Värnpliktslagen § 29 innehölle bestämmelse, att värnpliktig, tillhörande
beväringen, skulle inkallas till den i § 27 föreskrivna tjänstgöring
antingen genom kungörelse, som skulle införas i en eller flera
av ortens tidningar och uppläsas minst två gånger i kyrkorna samt
offentligen anslås inom varje till rullföringsområdet hörande kommun,
eller ock genom order.

Huru vid inkallandet till fredstjänstgöring närmare tillginge samt
i vilka fall inkallelse genom order skulle användas, därom stadgades i
generalorder den 27 augusti 1915, nr 1183.

I ärendet vore ostridigt, att sådant fall förelegat, då inkallelse
genom personlig order skolat användas. På sätt Hellgren även uppgivit
hade Fredriksson vid upprepade tillfällen erhållit meddelande om,
att han skulle fullgöra första repetitionsövningen vintern 1920—1921,
därvid jämväl underrättelse torde hava meddelats, att personlig order
skulle komma att tillställas honom. Fredriksson hade därför haft särskild
anledning att icke ägna uppmärksamhet åt tilläventyrs utfärdad
kungörelse angående fredstjänstgöring, och, även om i strid med innehållet
i förenämnda generalorder inkallelsen faktiskt skett genom kungörelse,
torde vid anmärkta förhållandet få anses tvivelaktigt, om
Fredrikssons underlåtenhet att inställa sig kunnat läggas honom till
last såsom olovligt undanhållande. Nu vore emellertid i ärendet utrett,
att Fredriksson icke inkallats genom kungörelse, på sätt om sådan
kallelse stadgats. Mot stadgandet i § 29 värnpliktslagen, att kallelse
skall ske antingen genom kungörelse eller genom order, torde kallelse
icke kunna anses verkställd genom en kungörelse, innefattande meddelande
om att personlig order skulle komma att tillställas en var inställelseskyldig.
Kungörelsen syntes jämväl av inskrivningsbefälhavaren,

som utfärdat densamma, mera hava betraktats som en erinran än en
kallelse, då han nämligen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anhållit
allenast, att densamma måtte intagas i länskungörelserna och uppläsas
i kyrkorna, men däremot icke föranstaltat om sådan delgivning i övrigt,
som i nyssnämnda paragraf i värnpliktslagen beträffande kallelse genom
kungörelse föreskreves. Då kungörelsen ifråga ej heller blivit i sålunda
föreskriven ordning delgiven, hade Fredriksson följaktligen icke blivit
genom densamma lagligen kallad.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde Fredrikssons uteblivande
iå antagas uteslutande vara att tillskriva den omständigheten, att han
icke, pa sätt ske bort, blivit inkallad genom order. Hellgren hade visserligen
med allmänna posten utsänt en till Fredriksson ställd inkallelseorder,
men i ärendet vore utrett, att denna order icke kommit Fredriksson
tillhanda. Av handlingarna framginge, att orsaken härtill varit den, att
ordern blivit på grund av försummelse i Heligrens expedition avsänd
under felaktig adress, och att Hellgren, oaktat ordern såsom obeställbar
återkommit redan den 5 mars 1921, underlåtit såväl att söka utreda
orsaken härtill som att vidtaga åtgärd för att ånyo, eventuellt genom
vederbörande kronobetjänings försorg (generalorder 1183/1915), söka
med kallelsen anträffa Fredriksson.

Oaktat Fredriksson sålunda på grund av Heligrens försummelse
icke blivit lagligen kallad till tjänstgöring och Hellgren därom ägde
vetskap, hade emellertid Hellgren, då med anledning av Fredrikssons
uteblivande efterspaningssedeln i och för Fredrikssons hämtande underställts
hans granskning, för verkställighet vidare befordrat densamma.

Genom denna åtgärd, varigenom Fredriksson tillskyndats kostnad
och skada, hade Hellgren enligt militieombudsmannens förmenande jämväl
gjort sig skyldig till tjänstefel, ocli då Hellgren förklarat sig icke
vilja . gottgöra Fredriksson för hans nämnda kostnad och skada, hade
militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att lagligen beivra
de fel, vartill Hellgren sålunda gjort sig skyldig.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen att vid
behörig domstol i laga ordning ställa kaptenen Hellgren under åtal. Krigsfiskalen
borde därvid yrka ansvar å Hellgren enligt lag och sakens
beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som Fredriksson, i målet hörd, kunde komma att däruti
framställa.

På det åtal, som krigsfiskalen K. A. Häggqvist med anledning
härav anställde vid regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente

meddelade krigsrätten utslag den 4 april 1922. I utslaget yttrades
följande \

Enär i målet vore utrett, att befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde
den 21 januari 1921 utfärdat kungörelse, varigenom
vapenföra värnpliktiga av 1919 års klass, tilldelade Norrbottens regemente,
vilka under tiden den 2G juni—11 oktober 1920 fullgjort första
tjänstgöring, inkallades till första repetitionsövning med inryckning den
29 mars och utryckning den 24 april 1921, att i kungörelsen tillika
funnits angivet, att personlig order komme att med posten tillställas eu
var inställelseskyldig, att härefter kaptenen hlellgren i egenskap av befälhavare
för Kalix rullföringsområde nr 74 i rekommenderad försändelse
med posten avsänt personlig inkallelseorder till värnpliktige nr 393
74/1919 Uno Hjalmar Fredriksson, vilken tillhört de i kungörelsen omförmälda
värnpliktiga, att försändelsen emellertid återkommit till Hellgren
såsom obeställbar, samt att Hellgren därefter, oaktat han ägt vetskap
om att ordern icke kommit Fredriksson tillhanda, genom att den 16
april 1921 utan anmärkning vidarebefordra till honom för granskningöversänd
så kallad efterspaningssedel å Fredriksson föranlett, att denne
blivit genom kronobetjäningens försorg till regementet införpassad och
fått i dess arrestlokal tillbringa tre dygn, alltså och då Hellgren, även om
han Unge anses hava fullgjort vad på honom ankommit för Fredrikssons
behöriga inkallande, genom att utan anmärkning vidarebefordra efterspaningssedeln
måste anses hava gjort sig skyldig till försummelse i
tjänsten, prövade regementskrigsrätten rättvist döma Hellgren, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten, för försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt att hållas i arrest utan bevakning två dagar. Tillika förpliktades
Hellgren att till Fredriksson i ersättning för kostnader och
lidande utgiva i sådant avseende fordrade och av Hellgren utan erinran
lämnade belopp om tillhopa 312 kronor 40 öre, ävensom att ersätta
Fredrikssons kostnader i målet med skäliga ansedda 50 kronor.

Över utslaget anförde kaptenen Hellgren besvär hos krigshovrätten.
På dessa besvär har krigshovrätten meddelat utslag den 13 november
1922. I utslaget yttrades följande. 1

1 Vid överläggning till detta utslag, som innefattade den av auditören Y. Östergren uttalade,
av krigsdomaren A. B. Malmström och kaptenen U. A. C. Elliot biträdda mening, var kaptenen
C. E. Ström skiljaktig samt anförde: »Enär enligt Heligrens uppfattning Fredriksson blivit
genom ifrågavarande, av inskrivningsbefälhavaren utfärdade kungörelse jämlikt 29 § värnpliktslagen
inkallad, samt Hellgren sålunda, genom att föranleda Fredrikssons efterspanande och införpassande
till regementet, icke kan anses hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten,
finner jag den mot honom i målet förda talan icke kunna bifallas.»

Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag
i ansvarsfrågan. Vidkommande målet i övrigt funne krigshovrätten ej
skäl att göra annan ändring i överklagade utslaget än att, enär upplyst
blivit, att den tid, varunder Fredriksson genom Heligrens förvållande
oskyldigt hållits i arrest, rätteligen utgjort allenast tre dagar, det belopp,
som i sådant hänseende tillkomme Fredriksson, av krigshovrätten
i enlighet med hans därstädes gjorda beräkning bestämdes till 75 kronor.
Till följd härav uppginge sammanlagda beloppet av det skadestånd,
Hellgren hade att till Fredriksson utgiva, till 287 kronor 40 öre.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft,

7. Felaktig inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning.

Genom generalorder den 10 november 1921, nr 1580, befallde
Kungl. Maj:t bl. a. att vapenföra värnpliktiga, tilldelade Norrlands
trängkår i egentlig trängtjänst samt tillhörande 1920 års klass, skulle
fullgöra dem åliggande tredje (resp. andra) repetitionsövning med inryckning
den 16 januari och utryckning den 11 februari 1922.

Med hänsyn till vid truppförbanden utbruten influensaepidemi
befallde Kungl. Maj:t emellertid sedermera genom generalorder den 12
januari 1922, nr 50, att den inryckning till repetitionsövning vid trängen,
som jämlikt generalorder nr 1580/1921 skolat äga rum den 16 januari
1922, skulle uppskjutas tillsvidare, dock att värnpliktig, vilken inställde
sig till tjänstgöring sagda dag och därvid styrkte sig hava saknat kännedom
om inryckningens uppskjutande, ägde kvarstanna i tjänstgöring.

Den 31 januari 1922 utfärdades generalorder nr 139, varigenom
bl. a. värnpliktiga vid Norrlands trängkår, tilldelade trängen i egentlig
trängtjänst, inbeordrades till fullgörande av ifrågavarande repetitionsövning
med inryckning den 6 mars 1922 och utryckning den 1 därpå
följande april.

Handlingarna uti hos militieombudsmannen geuom klagomål av
värnpliktige nr 54 74/1920 Algot Nilsson och nr 5 74/1920 Hermes
Rickard Lindroth anhängiggjorda ärenden utvisa, att ifrågavarande värnpliktiga,
då de icke hunnit erhålla del av generalordern nr 50/1922,
den 16 januari 1922 inryckt till tjänstgöring vid Norrlands trängkår
och under tiden från sagda dag t. o. m. den 11 februari fullgjort dem
åliggande tredje repetitionsövning.

Uti sina klagoskrifter anförde Nilsson och Lindroth var för sig,
att de genom order av vederbörande rullföringsbefälhavare sedermera

blivit ånyo inbeordrade till tredje repetitiousövningens fullgörande den
b mars 1922, att denna inkallelseorder varit felaktig och att de till följd
därav efter ankomsten till Sollefteå blivit av övningsbefälet hemsända.
I särskilda skrivelser begärde Nilsson och Lindroth ersättning för dem
genom felinkallelsen förorsakade kostnader, Nilsson med 83 kronor 80
öre och Lindroth med 79 kronor 10 öre.

I ärendena infordrades yttranden från dels löjtnanten vid Norrbottens
regemente, Karl Harald Sigfrid Blomberg, vilken vid ifrågavarande
tidpunkt tjänstgjort såsom biträde åt tjf. befälhavaren för Kalix
rullföringsområde, nr 74, och den 28 februari 1922 utfärdat ifrågavarande
inkallelseorder, dels kaptenen vid samma regemente Gustaf
Schöning, vilken vid samma tidpunkt varit tjf. befälhavare för berörda
rullföringsområde dels ock chefen för Norrlands trängkår.

Löjtnanten Blomberg anförde i sitt den 9 juni 1922 avgivna
yttrande följande. Blomberg hade den 26 januari 1922 beordrats att
biträda dåvarande tjf. rullföringsbefälhavaren, kaptenen Schöning. Den
vikarierande rullföringsbefälhavaren, löjtnanten vid Norrbottens regemente
R. Svanberg — rullföringsbefälhavarebefattningen vore nämligen
vakant— hade insjuknat och det ordinarie rullföringsbiträdet, sergeanten
i Smålands husarregementes reserv O. Svensson hade likaledes varit
borta från expeditionen för hälsans vårdande. Den 12 februari hade
kaptenen Schöning avrest å inskrivningsförrättningar, vadan åt löjtnanten
Blomberg överlämnats arbetet i rullföringsexpeditionen, vilket arbete
på grund av att all ordinarie personal, som hade kännedom om expeditionen,
varit borta ingalunda varit lätt. Kalix rullföringsområdes expedition
kunde med säkerhet jämföras med Stockholms stads rullföringsområde
med avseende på arbetsbördan. Den 1 mars hade Blomberg
av en händelse fått kunskap om generalorder nr 139/1922, enligt vilken
värnpliktiga vid Norrlands trängkår, tilldelade trängen i egentlig trängtjänst,
skulle inbeordras till fullgörande av repetitionsövning med inryckning
den 6 mars. Blomberg hade då jämfört denna generalorder
med generalorder nr 50/1922. Blomberg hade ej kunnat .finna något
som tydde på, att de värnpliktiga vore inkallade, snarare tvärtom,
enär dublettkorten, som, om de inryckt den 16 januari och alltså utryckt
den 10 februari, bort finnas i rullföringsexpeditionen, saknades.
1 enlighet med inskrivningsförordningen § 110 skulle nämligen det
truppförband, från vilket de värnpliktiga utryckt, omedelbart till den
rullföringsexpedition, under vilken de värnpliktiga lydde, avsända vederbörliga
värnplikts!)andlingar ifyllda. Detta hade ej skett från Norrlands
trängkårs sida, vilket i stor utsträckning vore en bidragande orsak till
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 11

det felaktiga förfaringssättet. Till yttermera visso hade Blomberg den
1 mars telefonledes satt sig i förbindelse med regementskvartermästaren
vid Norrlands trängkår i och för upplysning, huruvida dessa värnpliktiga
varit inkallade, men hade då ej kunnat erhålla svar härå. När svar per
post anlände, hade det varit för sent för Blomberg att återkalla inkallelseorderna,
varför saken fått ha . sin gång. På grund av det anförda och
även av den anledningen att Blomberg icke åtnjutit någon ersättning
såsom rullföringsofficer anhölle Blomberg, att han måtte frikallas från
allt ansvar och statsverket vidkännas kostnaderna.

Kaptenen Schöning anförde i yttrande den 24 juni 1922 bl. a. följande.
Enär generalorder nr 50/1922 kommit rullföringsbefälhavaren
tillhanda så sent, att de värnpliktiga ej ens med telegram kunnat hinna
anträffas, hade dessa inställt sig i Sollefteå den 16 januari 1922. På
grund härav hade dessa värnpliktiga ej upptagits å den P. M., som av
Schöning uppgjordes för inkallelserna under Schönings frånvaro i
och för inskrivningsförrättningarna den 12A—19/3- Då Blomberg vid
Schönings avresa endast tjänstgjort omkring fjorton dagar och det torde
taga minst ett år att lära sig i rullföringsexpeditionen förekommande
arbete, vore det naturligt att han, då lian vid genomgåendet av inkomna
handlingar kommit att läsa generalorder nr 139/1922, måst tro, att
Schöning glömt upptaga inkallelsen till Norrlands trängkår, samt, då han
dessutom ej kunnat erhålla svar från Norrlands trängkår, huruvida repetitionsövningen
var fullgjord, verkställt inkallelsen.

Chefen för Norrlands trängkår överlämnade med skrivelse den 5
juli 1922 yttrande av f. d. regementskvartermästaren vid kåren, kaptenen
S. Rudberg. Detta yttrande var av följande innehåll. Enligt § 110
inskrivningsförordningen skulle värnpliktshandlingar från det truppförband,
där de värnpliktiga tjänstgjort, »snarast möjligt» insändas
till vederbörande rullföringsområde och ej som av Blomberg anförts
»omedelbart». Som det efter en utryckning alltid förekomme eu del
arbeten, innan värnpliktshandlingarna kunde insändas, hade det i regel
tagit en tid av 2 å 3 veckor innan så skett, och hade aldrig någon anmärkning
förr förekommit, att detta förhållande varit till någon som
helst olägenhet. Från samtliga rullföringsområden inom fördelningen
utom rullföringsområdet nr 74 hade under januari och februari månader
gjorts förfrågan om, vilka värnpliktiga, som, då de ej hunnit erhålla
order om ändrad tid för inryckningen, inställt sig till tjänstgöring den
16 januari. Den 1 mars hade Rudberg påringts av t. f. befälhavaren
för rullföringsområdet nr 74 med samma förfrågan rörande detta rullföringsområde,
men hade Rudberg då ej kunnat lämna den äskade upp -

giften, utan att förut rådfråga kompaniet, då värnpliktshandimgarna ej
varit tillgängliga i kårexpeditionen. Vid detta tillfälle hade ingen som
helst anmärkning gjorts därpå, att handlingarna ej inkommit till rullföringsexpeditionen,
oöh hade ej heller uttalats något som tydde på, att
förfrågan fordrade telegrafiskt svar, varför den i vanlig ordning besvarats
samma dag, sedan uppgift från kompaniet erhållits angående vilka värnpliktiga,
som inställt sig redan den IG januari. Samtliga värnpliktiga i
egentlig trängtjänst av 1920 års klass hade, enligt utfärdade generalorder,
den 1 april 1922 fullgjort dem åliggande andra eller tredje repetitionsövning,
varefter värnpliktshandimgarna enligt »Diarium för avgående
skrivelser 1922» den 20 april avgått från kåren till rullföringsexpeditionerna.

Sedan härefter löjtnanten Blomberg anmodats att avgiva förnyat
yttrande och därvid uppgiva, huruvida han vore villig att med skäligt
belopp gottgöra klagandena deras kostnader i omförmält hänseende, anförde
Blomberg i yttrande den 16 augusti 1922 att han icke vore villig
härtill. Såsom skäl härför ville Blomberg framhålla, dels att han ansåge,
att om de värnpliktiga det allra minsta reflekterat över inkallelseordern,
de borde förstått, att något misstag måste hava förelegat, och
att de medelst användande av telefon, telegraf eller post till rullföringsexpeditionen
eller genom hänvändelse till ortens kronobetjäning kunnat
få full klarhet i ärendet ifråga, och dels att de i sin inskrivningsbok,
vilken vederbörande truppförband vore skyldigt lära soldaten, kunnat se,
att de den 16/i —1% 1922 fullgjort den i inkallelseordern omnämnda
repetitionsövningen. Om uttrycket »snarast möjligt» skulle tolkas på
sådant sätt, som kaptenen Rudberg förfäktade, — d. v. s. i praktiken
tillämpas så, att värnpliktskort för värnpliktiga, som fullgjort anbefalld
tjänstgöring tiden den lö/i—10/a 1922, först den 20 april behövde avgå
från Norrlands trängkår — skulle detta säkert inom de flesta rullföringsexpeditionerua
vålla synnerligen stor oreda. Detta framginge även av
vad som förekommit i dessa ärenden, där det förhållandet tillkomme, att
expeditionen under kort tid så ofta växlat befälhavare. Rullföringsbefälhavaren
hade vid inkallelse till tjänstgöring intet annat att gå efter än
värnpliktskorten, på vilka skulle vara antecknat vederbörandes fullständiga
tjänstgöring. Vad som funnes antecknat på de från respektive truppförband
anlända dublettkorten infördes omedelbart på vederbörande stamkort,
som aldrig lämnade rullföringsexpeditionen, så länge vederbörande
funnes inom området. Därest ej dessa anteckningar kunde föras i
direkt anslutning till den gjorda tjänstgöringen vore ju kontrollen
förfelad.

I förnyat yttrande meddelade slutligen kaptenen Schöning med överlämnande
av en avskrift utav den i ärendet ifrågakomma P. M., att denna
handling varit uppsatt å väggen i inre rummet i rullföringsexpeditionen
och före Schönings avresa framtagits och visats för Blomberg, varefter
den åter uppsatts på sin plats, samt att till expeditionen inkomna generalorder
plägat förvaras i en s. k. duo-pärm.

o o

I skrivelse till krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid Norrbottens
regemente den 18 oktober 1922 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

I ärendet vore sålunda utrett, att värnpliktige Nilsson och Lindroth,
vilka under tiden den 16 januari—den 11 februari 1922 vid
Norrlands trängkår fullgjort dem åliggande tredje repetitionsövning, blivit
av löjtnanten Blomberg i uppgiven egenskap av tjf. rullföringsbefälhavare
genom order, dagtecknad den 28 februari 1922, inkallade till
fullgörande av tredje repetitionsövningen, att Nilsson och Lindroth till
åtlydnad av ordern inställt sig i Sollefteå, men att de efter ankomsten
blivit, sedan utretts att ordern vore felaktig, av övningsbefälet hemsända.

Ansvaret för de felaktiga inkallelseordernas utfärdande torde otvivelaktigt
åvila löjtnanten Blomberg, som å rullföringsbefälhavarens vägnar
utfärdat desamma. Vad han till sitt fredande anfört kunde militieombudsmannen
icke finna innefatta laga ursäkt.

Visserligen hade det synts militieombudsmannen klart, att det för
Blomberg, som allenast under tiden från och med den 26 januari 1922
deltagit i arbetet å rullföringsexpeditionen, varit förenat med avsevärda
svårigheter att utan biträde ensam utföra det på befälhavaren för denna
förhållandevis omfattande rullföringsexpedition ankommande arbete.

Emellertid ville det synas, som hade löjtnanten, även om han icke
under tiden från den 26 januari 1922, då han ankom till expeditionen,
till den 12 februari s. å., då tjf. rullföringsbefälhavaren lämnade densamma,
erhållit kännedom om de inkomna, i särskild duo-pärm förvarade
generalorderna, av vilka ordern nr 139/1922 ankommit under
nämnda tid, dock bort väsentligt tidigare än enligt hans uppgift skett
hava tagit del av generalordernas innehåll, särskilt som dessa varit
bestämmande för en så viktig del av göromålen å expeditionen som inkallelserna
till tjänstgöring otvivelaktigt utgjort. Hade så skett, hade
löjtnanten Blomberg säkerligen haft erforderlig tid för utredning, huruvida
nu ifrågavarande värnpliktiga bort inkallas eller ej.

Då de order, varigenom klagandena inkallats till ifrågavarande

tjänstgöring dagtecknats den 28 februari 1922, ville det synas som
hade Blomberg senast nämnda dag och icke såsom han uppgivit den
1 mars s. å. tagit del av generalorder nr 139/1922. Med hänsyn
till den i nämnda generalorder gjorda hänvisningen till generalorder nr
50/1922 hade det otvivelaktigt bort vara klart för Blomberg, att frågan
om klagandenas inkallelser icke var avgjord allenast genom nämnda
generalorder utan jämväl var beroende av, huruvida klagandena till äventyrs
fullgjort den ifrågavarande repetitionsövningen eller ej. Blomberg
hade sålunda icke ägt inkalla klagandena till tjänstgöring, förrän utredning
i nämnda hänseende förelegat, och detta även om kallelserna
därigenom skulle hava blivit eu eller annan dag försenade. I stället hade
Blomberg först inkallat klagandena och därefter sökt skaffa sig upplysning
om huruvida ordern om inkallelse varit å dem tillämplig eller ej.

Vidare syntes löjtnanten Blombergs försök att erhålla upplysning
om klagandenas tjänstgöring icke kunna anses tillfyllest. Det syntes
uteslutet, att icke Blomberg, därest han redan den 28 februari 1922 med
sin förfrågan därutinnan satt sig i förbindelse med regeraeutskvartermästaren
vid Norrlands trängkår och därvid för denne särskilt framhållit,
att brådska förelåge med svarets avgivande ävensom uppgivit
orsaken därtill, också skulle antingen efter förnyad påringning i telefon
eller ock telegrafiskt kunnat erhålla besked redan samma dag eller den
därpå följande 1 mars. Det syntes ej heller hava bort vara uteslutet, att
Blomberg satt sig i förbindelse med kaptenen Schöning och av denne
inhämtat upplysning om anledningen till att nu ifrågavarande inkallelser
icke funnes upptagna i den av Schöning till Blomberg avgivna P.M.
angående de inkallelser, Blomberg under Schönings frånvaro hade att
vidtaga.

Den av Blomberg åberopade omständigheten, att dublettkorten för
de ifrågavarande värnpliktiga icke funnes i rullföringsexpeditionen, hade
väl snarast bort föranleda Blomberg till den förmodan, att klagandena
då vore eller nyligen varit i trupptjänstgöring; en förmodan, som väl
också just varit anledningen till att Blomberg, ehuru för sent, hos regementskvartermästaren
sökt inhämta upplysning om detta förhållande.
Blomberg hade jämväl i den omständigheten att ifrågavarande inkallelser
icke upptagits i kaptenen Schönings P.M. bort hava särskild anledning
till antagande, att sådant fall varit för lianden, då på grund av bestämmelsen
i generalorder nr 50/1922 något ytterligare inkallande av klagandena
icke bort äga rum.

När beskedet från regementskvartermästaren kommit löjtnanten
Blomberg tillhanda, framginge icke av handlingarna, men hade av den

förre uppgivits, att detsamma avgått från Sollefteå den 1 mars 1922.
Underrättelsen om klagandenas tjänstgöring syntes vid sådant förhållande
hava kommit löjtnanten Blomberg tillhanda åtminstone så tidigt, att ett
försök att telegrafiskt återkalla de utgångna inkallelseorderna lämpligen
bort kunna göras.

Ehuru militieombudsmannen sålunda i de svårigheter, som otvivelaktigt
på sätt ovan anförts torde förelegat för löjtnanten Blomberg under
hans ifrågavarande tjänstgöring, funnit förmildrande omständigheter,
hade desamma dock icke synts militieombudsmannen vara av beskaffenhet
att kunna befria Blomberg från ansvaret för det begångna felet.
Då därför felet blivit hos militieombudsmannen påtalat, och löjtnanten
Blomberg på särskild förfrågan förklarat sig icke villig till klagandena
utgiva ersättning för den skada de genom detsamma lidit, hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna undgå att lagligen beivra det sålunda
begångna tjänstefelet. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull
åt krigsfiskalen att vid behörig domstol i laga ordning ställa löjtnanten
Blomberg under åtal, därvid krigsfiskalen borde yrka ansvar å honom
enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som Nilsson och Lindroth, i målet
hörda, kunde komma att däruti framställa.

På det åtal, som krigsfiskalen K. A. Häggqvist med anledning
härav anställde vid regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente mot
löjtnanten Blomberg, meddelade krigsrätten utslag den 14 november 1922.
I utslaget yttrades följande. Enär genom vad i målet förekommit vore
ådagalagt, att värnpliktige Nilsson och Lindroth under tiden den 16
januari till och med den 11 februari 1922 fullgjort dem åliggande andra
repetitionsövning vid Norrlands trängkår, samt att löjtnanten Blomberg
i egenskap av biträde åt tjf. befälhavaren för Kalix rullföringsområde,
nr 74, uti kallelser, som kommit Nilsson och Lindroth tillhanda söndagen
den 5 mars 1922, inkallat Nilsson och Lindroth för fullgörande av tredje
repetitionsövning vid kåren nästpåföljande dag, alltså och då ifrågavarande
inkallelser, vilka av Nilsson och Lindroth efterkommits, varit
felaktiga, samt Blomberg i sin ovan berörda egenskap vore för kallelserna
ansvarig, prövade regementskrigsrätten rättvist, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, döma Blomberg för det fel i tjänsten, han sålunda låtit
komma sig till last, att hållas i arrest utan bevakning en dag. Tillika
förpliktades Blomberg att utgiva ersättning till Nilsson och Lindroth för
de utgifter, som genom de felaktiga inkallelserna tillskyndats dem, med
följande belopp, nämligen till Nilsson 64 kronor 80 öre och till Lindroth
61 kronor 10 öre; och skulle Blomberg tillika ersätta Nilsson och

Lindroth för deras inställelse vid rätten, Nilsson med 45 kronor och
Lindroth med 40 kronor.

Över utslaget har löjtnanten Blomberg anfört besvär. På dessa
besvär har krigshovvätten meddelat utslag den 22 deccmbev 1922. I utslaget
yttrades följande. Krigshovrätten funne skäl ej vara anfört, som
föranledde ändring i överklagade utslaget.

8. Underlåtenhet att tillämpa ett av arméförvaltningens intendents- och
civila departement för försöksvis tillämpning fastställt reglemente för
marketenterirörelsen vid arméns truppförband.

Sedan arméförvaltningens intendents- och civila departement den
31 januari 1919 fastställt ett inom departementen utarbetat förslag till
reglemente för marketenterirörelsen vid arméns truppförband, hade departementen
genom cirkulärskrivelse samma dag bland annat dels föreskrivit,
att berörda reglemente skulle tills vidare försöksvis tillämpas
från och med den 1 juli 1919 dels ock uppdragit åt vöderbörande chefer
att före den 1 april 1921 till departementen inkomma med yttrande
rörande de erfarenheter, som vunnits beträffande reglementets tillämpning
under tiden intill den 1 januari 1921 samt med förslag till de
ändringar och tillägg m. m., som av omständigheterna kunde finnas
påkallade. Berörda reglemente innehöll bland annat följande föreskrifter.
Varje dag skulle den av regementschefen antagne marketenteriföreståndaren
—°i regel efter marketenteriets stängning eller ock före dess öppnande
— i kassakontrollantens och hushållerskans närvaro tillräkna sig
de belopp, som influtit i kassorna, och avläsa befintliga kassaapparater.
Marketenteriföreståndaren skulle vidare över rörelsens ekonomiska resultat
en gång i månaden göra en överslagsberäkning, som skulle tillställas
regementsintendenten. Marketenteriföreståndaren skulle föra kassabok,
huvudbok och inventariebok. Han skulle granska och av omhänd erhavande
medel betala inkommande räkningar, sedan do blivit försedda
med hushållerskans attest därom, att i räkningen upptagna varor blivit
riktigt levererade. Kassakontrollanten skulle föra kassakontrollbok samt
bankbok. Han skulle i kassakontrollboken anteckna de sålunda influtna
medlen och jämte hushållerskan bestyrka den i marketenteriföreståndarens
kassabok intagna uppgift om dagskassans storlek. Regementsintendenten
ålåg att föra bankkontrollbok, i vilken insättningar och uttagningar
skulle införas.

Vid inspektion, som av militieombudsmannen den 2 december 1921

förrättats vid Göta trängkår, anmärktes, att de i sådant hänseende i
marketenterireglementet meddelade föreskrifter eftersatts. Dagskassan
plägade icke uppräknas i närvaro av såväl hushållerskan som kassakontrollanten,
utan allenast endera av dem, och kassans storlek var följaktligen
attesterad allenast av endera av nämnda funktionärer, varjämte
föreståndaren själv, underlöjtnanten A. G. Sandén, i kassaboken tecknat
attest. Redovisning för rörelsen avgavs icke till regementsintendenten
för varje månad, utan allenast en gång om året. Föreståndaren hade
likväl månadsvis uppgjort föreskrivna redovisningshandlingar och uppgav
regementsintendenten, kaptenen H. Bergendahl, att han plägade å
föreståndarens expedition taga del av dessa, Dock hade detta sista
gången skett i juli månad, då marketenteriets ställning med ledning
av nämnda redovisningsräkningar och »bankböckerna» hade översetts.
Bankkontrollbok, kassakontrollbok, huvudbok och inventarieförteckningsaknades.
Åtskilliga räkningar hade av föreståndaren betalts, utan att
desamma av hushållerskan bestyrkts. Detta var fallet icke blott med
räkningar avseende tobaksvaror och husgerådsartiklar, om vilka föreståndaren
uppgav, att desamma icke av hushållerskan emottogos och
följaktligen ej heller av henne kunde till myckenheten kontrolleras, utan
även med åtskilliga räkningar avseende kaffe, charkuterier och andra
dylika av hushållerskan emottagna varor.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
kårchefen genom skrivelse den 29 december 1921 att efter
vederbörandes hörande inkomma med yttrande över berörda ävensom
vissa andra anmärkningar, varom här icke är fråga.

Med skrivelse den 16 januari 1922 översände kårchefen, överstelöjtnanten
R. T. Berg yttrande från regementsintendenten, kaptenen H.
Bergendahl samt anförde för egen del, att han därutöver intet hade att
tillägga.

Kaptenen Bergendahl anförde i sitt yttrande i berörda hänseende
följande. Det omskrivna marketenterireglementet av den 31 januari 1919
hade, så långt tillgängliga arbetskrafter och marketenteriets ekonomi
det tillåtit, prövats vid kåren under den anbefallda försökstiden — cirka
2 år — från början av mars 1919 till den 1 januari 1921, och hade
kåren i skrivelse den 15 mars 1921 yttrat '' sig i ärendet. Efter
denna »försökstid» på nära 2 års tid hade kåren ansett sig oförhindrad
. att övergå till det förut vid kåren gällande reglementet, som
därför tillämpats vid militieombudsmannens besök. De häruti föreskrivna
bestämmelserna hade under sin 15-åriga tillämpning även visat sig fullt
tillräckliga ur kontrollsynpunkt och i allmänhet bättre avvägda ur den

synpunkten, att kontrollen borde ej vara enbart formell, tidsödande och
tyngande, utan praktisk och utförd på obestämda tider, i annat fall bleve
den lätt slentrianmässig och blott ett namnskrivande på en massa papper
utan innebörd. Frånsett detta ansåge sig kaptenen Bergendabl dock
böra anföra några synpunkter i frågan, a) Redovisningen hade alltid
uppgjorts och uppgjordes fortfarande vid marketenteriet månadsvis, ehuru
de för varje månad avslutade redovisningshandlingarna förvarades i
marketenteriföreståndarens expedition, varest desamma — på obestämda
tider — av regementsintendenten granskades och försåges med särskild
signatur härom. Det. vore nämligen förenat med stor tidsförlust för
marketenteriföreståudaren, att vid varje tillfälle, som han behövde se eu
förut betald räkning (t. ex. för att förekomma en dubbelbetaluing), förflytta
sig från 3:e våningen i marketenteribyggnaden, där han hade sin
expedition, till kassaförvaltningslokalen i 2:a våningen i en annan byggnad
— kanslihuset. Räkningarna funnes nämligen ej i avskrift i marketenteriföreståndarens
expedition (dylikt medhunnes ej); ej heller framginge
i regeln räkningarna i detalj av kassabok, inventarieförteckningar
in. m. (t. ex. en räkning på transporter, reparationer o. d.). b) Någon
bankkontrollbok för regementsintendenten hade ansetts obehövlig, alldenstund
insättningar och uttagningar för marketenteriets räkning endast
kunde göras medelst gemensam åtgärd och påteckning av både regementsintendent
och marketenteriföreståndare och samtliga sparkasseböcker
hade förvarats i regementsintendentens kassaskåp, c) Kassakontrollbok
för kassakontrollanten hade icke saknats, fast densamma, på
grund av kassakontrollantens frånvaro, ej kunnat uppvisas, d) Inventariebok
hade icke saknats, utan hade tvärtom denna framlagts på
»disken» i marketenterilokalen vid militieombudsmannens besök i denna
lokal, fastän den — genom något missförstånd — ej kommit att medfölja
upp till kassalokalen för den vidare granskningen, e) Att vissa
räkningar betalts utan hushållerskans attest vore riktigt, men hade det
ej synts lämpligt att låta hushållerskan attestera varor, som hon ej hade
mottagit, utan som i stället mottagits av marketenteriföreståndaren,
vilket vore fallet med bland annat handelsvaror (tobak, tvålar, hängslen,
vykort, porslinsservis, strumpor, vantar, tandcréme, munvatten in. m. in. m.).
Bestämmelsen i nya marketenterireglementet, att hushållerskan skulle
mottaga och förvara samt å räkningarna attestera alla varor, som kommit
till marketenteriet, vore nästan omöjlig att efterkomma, för så vitt man
icke skulle anställa en särskild hushållerska för detta ändamål. Skulle
marketenteriet kunna vara, vad det borde vara: en angenäm vilo- och

Militieombudsmannens iimbetsberdttelse. 12

rekreationsplats för manskapet, där de för billigt pris kuride erhålla goda
och billiga varor, trevligt och prydligt serverade, och där de kunde känna
hemtrevnad och behag, måste hushållerskan befrias från denna omfattande
förvaltare tjänst. Hon hado nämligeu stor användning för all sin disponibla
tid för andra ändamål. Vissa räkningar å kaffe m. m. hade av
förbiseende ej attesterats av hushållerskan. Detta vore sedermera verkställt.

Sedan berörda yttranden inkommit, anmodade militieombudsmannen
arméförvaltningens intendents- och civila departement att inkomma med
utlåtande i ärendet.

Till svar härå meddelade departementen i skrivelse den 24 februari
1922, att departementen såsom utlåtanden i ärendet ville åberopa vad
departementen uttalat i skrivelse samma dag till chefen för Göta trängkår.

Berörda skrivelse till chefen för Göta trängkår var i hithörande
delar av följande lydelse:

»Rörande de av militieombudsmannen omförmälda förhållandena
beträffande marketenteriets förvaltning finna departementen till en början
anmärkningsvärt, att det av departementen den 31 januari 1919 fastställda
marketenterireglementet icke under år 1921 tillämpats vid kåren,
oaktat departementen föreskrivit, att detsamma skulle tillsvidare tilllämpas,
och beslut om detsamma» ersättande med nytt reglemente meddelats
först den 29 december 1921.

Vad därefter angår de framställda anmärkningarna däremot,

att dagskassan icke uppräknades i närvaro såväl av hushållerskan
som av kassakontrollanten,

att den marketenteriföreståndaren åliggande skyldigheten att senast
den 10 dagen i varje månad till regementsintendenten inlämna månadsredovisning
för föregående månad på det sätt eftersatts, att redovisningen
med tillhörande verifikationer endast uppvisades för regements1
intendenten, men finge kvarligga hos marketenteriföreståndaren,

att bankkontrollbok saknades samt

att åtskilliga räkningar av marketenteriföreståndaren betalts, utan
att desamma av hushållerskan bestj^rkts, finna departementen anmärkningarna
i ovannämnda avseenden grundade, enär de påtalade förhållandena
stått i uppenbar strid mot bestämmelserna i det vid tiden för inspektionen
gällande marketenterireglemente, och vilja departementen därför
hava anmodat Eder förständiga vederbörande vid kåren att ställa
sig föreskrifterna i nyssnämnda reglemente till noggrann efterrättelse.

I detta sammanhang vilja emellertid departementen fästa uppmärksamheten
därå, att i det av departementen den 29 december 1921 fäst -

ställda nya marketenterireglementet, som skall lända till efterrättelse från
och med den 1 april 1922, föreskrifterna beträffande vissa av nyssberörda
förhållanden i någon mån blivit ändrade.»

o o

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 11 april 1922 förordnade
militieombudsmannen härefter om åtal mot överstelöjtnanten Berg och
kaptenen Bergendahl. I särskild instruktion för åtalets utförande anförde
militieombudsmannen följande.

På sätt i ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag (sid. 9) anförts,
hade vid de av militieombudsmannen under senare åren verkställda inspektioner
framgått, hurusom beträffande vissa förvaltningsgrenar do
rörande kontrollen utfärdade föreskrifter i regel av regementsintendenten
i något avseende åsidosatts. Detta hade särskilt visat sig vara förhållandet
i fråga om föreskrifterna rörande kontrollen över förvaltningen
av intendenturmateriel och förplägnadsartiklar samt i fråga om tillämpningen
av föreskrifterna rörande marketenterirörelsen. Såsom jämväl i
berättelsen framhållits, bleve vad som i varje särskilt fall åsidosattes, på
grund av den fördelning av de olika arbetsuppgifterna, som gällande
kontrollsystem innebure, så gott som undantagslöst såsom tjänstefel betraktat
ringa, under det verkan därav kunde bliva, att kontrollarbetet i
övrigt väsentligt förlorade i värde. I hittills förekommande fall hade
militieombudsmannen emellertid, sedan de anmärkta felen erkänts och
rättelse för framtiden utlovats, i allmänhet ansett sig kunna låta bero
vid vad sålunda förekommit. Jämväl vid den ovan omförmälda inspektionen
hade åtskilliga anmärkningar av dylik art avseende de under regementsintendentens
förvaltning hörande tjänstegrenar framställts, beträffande
vilka anmärkningar militieombudsmannen ansett sig kunna låta
bero vid de erinringar, som innefattats i arméförvaltningens intendentsoch
civila departements ovannämnda skrivelse.

Beträffande den anmärkning rörande marketenteriets förvaltning,
varför ovan redogjorts, hade militieombudsmannen däremot icke kunnat
finna de däröver avgivna förklaringar tillfyllest. Det vid kåren tillämpade
förfarandet att från och med den 1 januari 1921 upphöra att tilllämpa
det av arméförvaltningens intendents- och civila departement till
efterrättelse anbefallda marketenterireglementet och i stället öva kontroll
över marketenterirörelsen enligt ett äldre vid kåren tillämpat system,
stode nämligen i uppenbar strid med departementens ovannämnda beslut,
att reglementet i fråga skulle tillsvidare tillämpas. Dessutom hade
ej heller under tiden före nämnda dag, den s. k. »försökstiden», regie -

mentets bestämmelser helt tillämpats titan på sätt regementsintendenten
anfört allenast kommit till användning, »så långt tillgängliga arbetskrafter
och marketenteriets ekonomi tillåtit», därvid bland annat så
viktiga föreskrifter som de, vilka anginge förandet av huvudbok och
bankkontrollbok samt kontrollen över kassan och inlevererade varors
myckenhet och beskaffenhet, helt åsidosatts. Såväl i sin förklaring som
muntligen vid inspektionstillfället hade regementsintendenten härvid bland
annat åberopat, att det av departementen anbefallda kontrollsystemet
vore underlägset det förut vid kåren tillämpade. Av vad sålunda och
i övrigt i ärendet förekommit hade synts militieombudsmannen framgå,
att vad som i angivna hänseenden underlåtits inneburit ett medvetet
åsidosättande av den lydnadsplikt, som i ärenden av ifrågavarande art
ålåge vederbörande gentemot arméförvaltningen, och ett utslag av en ej
sällan framträdande likgiltighet för ett noggrant iakttagande av de förvaltningsföreskrifter,
som i förevarande ordning utfärdades.

Under nu anförda förhållanden hade militieombudsmannen ansett
sig icke kunna underlåta att beivra det begångna felet.

Enligt det ifrågavarande marketenterireglementet avgjordes ärenden
rörande marketenterirörelsen av regementschefen på föredragning
av regementsintendenten, och gällde rörande ansvar för beslut i dylikt
ärende bestämmelserna i § 6 mom. 1 av förordningen den 11 oktober
1907 angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål och organisation.
Sistberörda författningsrum stadgade i hithörande delar, att
vid regemente regementschefen och föredraganden vore gemensamt ansvariga
för beslut i förvaltningsärende, men att, om chefen beslutade i
strid mot föredragandens mening, denne ägde, för att skydda sig mot
ansvar, att emot beslutet skriftligen anföra sin avvikande mening.

Som av vad överstelöjtnanten Berg och kaptenen Bergendahl i de
avgivna förklaringarna anfört torde framgå, att någon meningsskiljaktighet
dem emellan med avseende å nu ifrågavarande åtgöranden icke förelegat,
vore de följaktligen gemensamt ansvariga härför. Militieombudsmannen
uppdroge sålunda åt vederbörande åklagare att i laga ordning
ställa dem, överstelöjtnanten Richard Theödor Berg och kaptenen Karl
Holger Laurentius Bergendahl under tilltal inför behörig domstol för det
tjänstefel de på sätt ovan anförts begått, varvid åklagaren borde påstå
ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen
Folke Björck överstelöjtnanten Berg och kaptenen Bergendahl under

åtal inför regementskrigsrätten vid Göta trängkår. Krigsrätten meddelade
utslag i målet den 21 juni 1922. I utslaget yttrades följande.
Enär Berg och Bergendahl, vilka varit gemensamt ansvariga för rätta
tillämpningen vid kåren av det ifrågavarande av arméförvaltningens intendents-
och civila departement till efterrättelse anbefallda marketenterireglemente,
visat försummelse i tjänsten uti av militieombudsmannen anmärkta
hänseenden, prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten rättvist döma en var av svarandena för vad de sålunda
låtit komma sig till last att undergå disciplinstraff1 av arrest utan bevakning
i tre dagar.

Krigsrättens utslag bär vunnit laga kraft.

9. Försummelse beträffande förandet av militärt straffregister.

Vid en av tjf. militieombudsmannen den 14 juli 1922 förrättad
inspektion av fästningsingenjörkompaniet i Vaxholm anmärktes vid granskning
av straffregistret, att anteckningarna i ett flertal fall voro ofullständiga.
Sålunda saknades i nedanstående fall uppgift såväl om dagen för
straffets åläggande som om strafftidens början och slut, nämligen rörande:

nr 349 46/1918 Frisk, som av kompanichefen ålagts en dags vaktarrest
för olovligt undanhållande, vilken förseelse begåtts den 12 september
1921;

nr 57 45/1917 Stjärnqvist, som av kompanichefen ålagts en dags
vaktarrest för olovligt undanhållande sistnämnda dag;

nr 280 Johansson, vilken av kompanichefen ålagts tre dagars vaktarrest
för olovligt undanhållande den 26 september 1921;

nr 234 Johansson, vilken av kompanichefen ålagts tre dagars vaktarrest
för olovligt undanhållande förenämnda den 26 september; och

nr 2489 Knutsson, vilken av kompanichefen ålagts två dagars
vaktarrest för första gången rymning under förmildrande omständigheter,
begången samma den 26 september.

Vidare anmärktes följande.

Den 28 april 1922 ålade kompanichefen värnpliktige nr 725 46/1921
Nils Robert Wickström för övergivande av »betställe» och vårdslöshet
i fullgörande av tjänsteplikter disciplinstraff av skärpt arrest i 8 dagar.
Enligt anteckning i straffregistret hade avtjänandet av detta straff påbörjats
den 28 april och slutat den 5 maj 1922. Därest straffverkställigheten
börjat den 28 april, hade densamma icke skolat upphöra
förrän den 6 påföljande maj.

Den 28 april 1922 ålade vidare kompanichefen värnpliktige nr
204 46/1921 Edvin Gustaf Alfred Andersson vaktarrest i 6 dagar för
rymning. Enligt anteckning i straffregistret verkställdes detta straff
mellan den 28 april och den 3 maj 1922. Därest straffets avtjänande
börjat den 28 april, hade Andersson först den 4 påföljande maj bort
frigivas.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades kompanichefen
kaptenen E. D. Hedrén att till militieombudsmannen inkomma med
yttrande.

Uti ett den 12 augusti 1922 inkommet kortfattat yttrande meddelade
Hedrén, att de av militieombudsmannen anmärkta småbristerna
blivit utfyllda samt att de anmärkta felaktigheterna rättats i enlighet
med fångförteckningen, däri dagantalet vore riktigt infört.

I skrivelse den 16 augusti 1922 anmodades härefter kaptenen
Hedrén att skyndsamt till militieombudsmannen inkomma ej mindre med
upplysning om vem, som i egenskap av kompaniets chef vid de tider,
då de i militieombudsmannens förstberörda skrivelse anmärkta anteckningar
ägt eller bort äga rum, varit ansvarig för de i skrivelsen påtalade
försummelserna, än även med den förklaring denne kunde vilja
åberopa.

Med anledning härav anförde kaptenen Hedrén i ett den 19 augusti
1922 dagtecknat yttrande. Den förklaring kaptenen Hedréns kompaniadjutant,
som övervakade ifrågavarande handlingars förande, givit
beträffande de anmärkta bristerna vore, att bestraffningarna införts omedelbart,
som de ådömts, men att sedan införandet av tiderna för straffens
undergående blivit avglömt. Angående de felaktigt införda tiderna för
straffens undergående förelåge en felräkning från kompaniadjutantens
sida. Utöver vad ovan sagts hade kaptenen Hedrén intet att ytterligare
anföra än att han som chef för det stora fästningsingenjörkompaniet
med dess omfattande administration på alla områden hade så mycket att
göra, att han tyvärr ej hunnit så noga som han önskat, kontrollera
dessa formella småsaker, som han i anseende till det stora ekonomiska
och administrativa ansvar och arbete, som påvilade honom, krävande
en daglig arbetstid från 7.3 0 f. m. till 5.3 0 e. in. — inberäknat två korta
måltidsraster — och därutöver ofta extra kvällsarbete, måste betrakta
såsom mindre viktiga. I

I skrivelse till chefen för Svea ingenjörkår den 29 augusti 1922
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Jämlikt § 45 militär bestraffningsförordniug skulle vid självständigt
truppförband vid armén, i den ordning särskilt utfärdade föreskrifter
närmare bestämde, register föras över samtliga de straff, som av
krigsdomstol eller befälhavare ådömts de till truppförbandet hörande
personer. Enligt § 46 samma förordning skulle i militärt register införas
den straffades namn och tjänst — för manskap även nummer —
förbrytelsens beskaffenhet och tiden för dess begående, det eller de
lagrum, enligt vilka straffet ålagts, den domstol eller befälhavare, som
ålagt straffet, tiden för dess åläggande, straffets beskaffenhet samt tiden,
då det påbörjades och avslutades.

Den, bom förestode vederbörlig expedition vore enligt instruktion
för expeditionstjänsten för armén § 11 mom. 30 ansvarig för registrets
riktiga förande.

Kaptenen Hedrén, som förestått kompaniets expedition under de
tider, varom i ärendet vore fråga, vore följaktligen ansvarig för de anmärkta
försummelserna, och av vad han anfört framginge, att han ej tillbörligen
övervakat straffregistrets behöriga förande. Även om militieombudsmannen
eljest med hänsyn därtill, att de påtalade bristerna i
registret sedermera avhjälpts, ansett sig kunna låta bero därvid, hade
dock innehållet i Hedréns förklaring synts militieombudsmannen giva vid
handen, icke blott att Hedrén saknade insikt om ändamålet och betydelsen
av ett ordentligt fullgörande av ovan återgivna föreskrifter, utan
även att anledning förelåge till antagandet, att bättre ordning härutinnan
ej utan särskild åtgärd vore att för framtiden förvänta. Vid sådant
förhållande hade militieombudsmannen ansett kaptenens ifrågavarande
förseelser icke kunna lämnas obeivrade.

Då emellertid svårare straff än kårchefen i egenskap av den befälhavare,
som över Hedrén ägde disciplinär bestraffningsrätt, ägde
ålägga, icke torde behöva ifrågakomma, anmälde militieombudsmannen
hos kårchefen vad i saken förekommit för den åtgärd, som på kårchefen
ankomme.

Genom beslut den 23 september 1922 ålade kårchefen kaptenen
Hedrén jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i
fullgörande av tjänsteplikt arrest utan bevakning i fyra dagar.

Kårchefens beslut har icke blivit överklagat.

10. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret m. m.

Straffuppgift expedierad rörande frikänd person.

Efter granskning av de vid Norrlands trängkårs och Västernorrlands
regementes krigsrätter förda protokoll anmärkte tjf. militieombudsmannen
i avseende å de uppgifter till straffregistret, som det ålegat
förutvarande auditören, advokaten Ragnar Svallingson i hans egenskap
av auditör vid nämnda krigsrätter att insända, att dylika uppgifter i
ett stort antal fall av Svallingson expedierats senare än lag medgåve.
Uppgifter hade sålunda vad anginge genom utslag nedannämnda dagar
dömda personer inkommit till straffregistret först å tid, som här nedan
angives:

beträffande av Norrlands trängkårs krigsrätt dömda personer:
volontären Knut August Melander, den 22 mars 1918 dömd till straffarbete
i fyra månader, den 1 juli 1918; volontärerna Petrus Leonard
Sundqvist och Johan Axel Rudolf Lindberg, den 8 maj 1918 dömda,
Sundqvist till straffarbete i fyra månader och Lindberg till straffarbete
i tre månader, den 1 juli 1918; volontärerna Magnus Einar Lundström
och Linus Norlén, den 14 september 1918 dömda vardera för snatteri
till böter 50 kronor, den 10 april 1919; volontären John Axel Rudolf
Lindberg, den 18 september 1918 dömd till straffarbete i fem månader,
den 2 juni 1919; värnpliktige Johan Skoglund, den 19 november 1918
dömd för snatteri till böter 25 kronor, den 10 april 1919; värnpliktige
Johan Alfred Gröndahl, den 9 oktober 1919 dömd till fängelse i två
månader, den 9 februari 1920; volontären Olof Abraham Humble, den
9 oktober 1919 dömd för snatteri till böter 100 kronor, den 9 februari
1920; volontären Petrus Bodin, den 20 november 1919 dömd till straffarbete
i tre månader, den 9 februari 1920; värnpliktige Bror Justinus
Lundgren, den 15 december 1919 dömd till fängelse i en månad, den
9 februari 1920; värnpliktige Knut Oskar Teodor Lindström, Karl Otto
Haglund, Arvid Lundgren, Erik Larsson och Alfred Valdemar Trogen,
den 7 oktober 1920 dömda en var till fängelse i en månad, den 10
november 1920; vice korpralen Karl Nilsson, den 28 januari 1921 dömd
till fängelse i en månad, den 26 februari 1921; värnpliktige Viktor
Bernhard Välikoski, den 26 augusti 1921 dömd till fängelse i en månad,
den 31 december 1921; samt värupliktige Verner Habehant Lidvall,
den 27 september 1921 dömd till fängelse i en månad, den 5 december
1921;

beträffande av Västernorrlands regementes krigsrätt dömda personer:
musikvolontären Ernst Otto Dahlgren, den 5 oktober 1917 dömd för
snatteri till böter 25 kronor, den 22 mars 1922; värnpliktige Gustaf
Alfred Svärd, den 8 mars 1918 dömd till fängelse i tre månader, den
28 juni 1918; värnpliktige Gunnar Teofil Lindberg, den 8 mars 1918
dömd till fängelse i tre månader, den 28 juni 1918; värnpliktige Sven
Wallin, den 8 mars 1918 dömd till fängelse i en månad, den 28 juni
1918; värnpliktige Gösta Angermund, den 8 mars 1918 dömd till
fängelse i en månad, den 28 juni 1918; vice korpralen Ernst Otto
Linder Sand, den 8 mars 1918 dömd till straffarbete i tre månader,
villkorlig dom, den 28 juni 1918; värnpliktige Johan Valfrid Magnusson,
den 15 mars 1918 dömd för snatteri till böter 15 kronor, den 28
juni 1918; värnpliktige Elof Alvar Gidlöf, den 15 mars 1918 dömd till
fängelse i en månad, den 28 juni 1918; volontären Hugo Karl Gustaf
Ekholm, den 5 april 1918 dömd till fängelse i en månad, den 28 juni
1918; värnpliktige Per Hilmer Falkensson, den 5 april 1918 dömd till
fängelse i en månad, den 28 juni 1918; värnpliktige Nils Fabian Fängström,
den 5 april 1918 dömd till fängelse i en månad, den 28 juni
1918; ovannämnde musikvolontären Dahlgren, den 19 april 1918 dömd
till straffarbete i två månader, den 28 juni 1918; musikvolontären Oskar
Valentin Nygren, den 19 april 1918 dömd till straffarbete i tre månader,
den 28 juni 1918; värnpliktige Erik P. F. Hellgren, den 10 maj 1918
dömd till fängelse i en månad, den 28 juni 1918; volontären Nils Johan
Viktor Dahl, den 10 maj 1918 dömd till straffarbete i tre månader, den
28 juni 1918; värnpliktige Kristian Sigfrid Larsson, den 10 maj 1918
dömd till fängelse i en månad, den 28 juni 1918; volontären Hugo Karl
Gustaf Ekholm, den 18 maj 1918 dömd till fängelse i två månader, den
28 juni 1918; volontären Birger Johan Gustaf Andersson, den 18 maj
1918 dömd till fängelse i två månader, den 28 juni 1918; volontären
Sven Vilhelm Gösta Höglund, den 25 maj 1918 dömd till fängelse i
två månader, den 27 juni 1918; värnpliktige Johan Fredrik Perman,
den 13 augusti 1918 dömd till fängelse i två månader, den 2 december
1918; volontären Erik Vilhelm Sixten Jonsson, den 13 augusti
1918 dömd till straffarbete i fyra månader, den 17 februari 1919;
volontären Nils Ludvig Jonsson, den 13 augusti 1918 dömd till straffarbete
i fem månader, den 10 april 1919; furiren Karl Hilding Mauritz
Johansson, den 30 augusti 1918 dömd till straffarbete i fyra månader
femton dagar, den 2 juni 1919; korpralen John Svensson, den 30
augusti 1918 dömd för snatteri till böter 50 kronor, den 2 juni 1919;
värnpliktige Adolf Jansson, den 13 september 1918 dömd för snatteri

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 13

till böter 50 kronor, den 2 juni 1919; värnpliktige Erik Albin Lundin,
den 11 oktober 1918 dömd till straffarbete i två månader, den IT
februari 1919; volontären Knut Anton Johansson, den 26 oktober 1918
dömd för snatteri till böter 30 kronor, den 2 juni 1919; värnpliktige
Olof Leonard Nyberg, den 26 oktober 1918 dömd till straffarbete i sex
månader och viss tids påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen,
den 2 juni 1919; musikeleven Klas Emanuel Pettersson, den 8 november
1918 dömd till fängelse i en månad, den 17 februari 1919; värnpliktige
Karl Leonard Bengtsson, den 14 december 1918 dömd för
snatteri till böter 50 kronor, den 2 juni 1919; värnpliktige Ivar Teodor
Karlsson, den 14 december 1918 dömd för snatteri till böter 10 kronor,
den 2 juni 1919; värnpliktige Karl Gunnar Johansson, den 3 januari
1919 dömd till straffarbete i sex månader, den 24 april 1919; furiren
Gösta Valfrid Särnblad, den 12 februari 1919 dömd till straffarbete i
ett år tre månader och viss tids påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna
strafflagen, den 24 april 1919; värnpliktige Karl Johan Sjödin, den 15
februari 1919 dömd till straffarbete i tre månader, den 25 juni 1919;
korpralen Ymer Sivert Julius Näsman, den 14 mars 1919 dömd till
fängelse i en månad, den 24 april 1919; värnpliktige Karl Vilhelm
Eriksson, den 20 mars 1919 dömd för snatteri till böter 50 kronor,
den 25 juni 1919; volontären Karl Eugen Karlsson, den 9 maj 1919
dömd för snatteri till böter 20 kronor, den 25 juni 1919; värnpliktige
Fritz Otto Bernhard Andreasson, den 9 maj 1919 dömd till fängelse i
en månad, den 25 juni 1919; furiren Ferdinand Andersson, den 11 juli
1919 dömd till straffarbete i sju månader fem dagar, den 2 februari
1920; värnpliktige Anders Albert Nilsson Lundström, den 26 september
1919 dömd till fängelse i en månad, den 2 februari 1920; värnpliktige
Natanael Antonius Flenström, den 1 oktober 1920 dömd till fängelse i
två månader, den 26 februari 1921; värnpliktige Per Georg Eriksson,
den 13 december 1920 dömd till straffarbete i fyra månader, den 26
februari 1921; volontären Johan Sahlin, den 17 december 1920 dömd
till fängelse i eu månad, den 26 februari 1921; värnpliktige Johan
Bernhard Åslund, den 29 december 1920 dömd till fängelse i en månad,
den 23 mars 1921; värnpliktige Karl Gustaf Asp, den 21 januari
1921 dömd till straffarbete i sex månader och viss tids påföljd enligt
2 kap. 19 § allmänna strafflagen, den 26 februari 1921; värnpliktige
Karl Edgar Mauritz Lindblad, den 16 juni 1921 dömd till fängelse i
en måuad, den 27 augusti 1921; värnpliktige Otto Anshelm Henriksson,
den 8 juli 1921 dömd till fängelse i en månad, den 27 augusti 1921;
volontären Erik Emanuel Vesterlund, den 8 juli 1921 dömd till fängelse

i två månader, deri 27 augusti 1921; förre volontären Kari Johan Nilsson,
den 15 juli 1921 dömd till fängelse i en månad, den 27 augusti
1921; värnpliktige Olof Danmar Nordlander, den 15 juli 1921 dömd
till straffarbete i två månader, villkorlig'' dom, den 27 augusti 1921;
värnpliktige Gustaf Ferdinand Järnström, den 9 september 1921 dömd
till straffarbete i sex månader, den 18 november 1921; förre volontären
Sten Thore Björklund, den 9 september 1921 dömd till fängelse i en
månad, den 18 november 1921; värnpliktige Johan Bernhard Åslund,
den 23 september 1921 dömd till fängelse i två måuader, den 18 november
1921; värnpliktige Erik Johan Edvin Dalman, den 23 september
1921 dömd till fängelse i eu månad, den 18 november 1921; vice
korpralerna Alfred Eugen Jakobsson och Johan Sahlin, den 23 september
1921 dömda, Jakobsson till fängelse i en månad och Sahlin till
fängelse i två månader, den 18 november 1921; värnpliktige Bror Leonard
Folke Norberg, den 23 september 1921 dömd till fängelse i en
månad, den 18 november 1921; värnpliktige Einar Sebastian Wedin,
den 5 oktober 1921 dömd till straffarbete i två månader, den 18 november
1921; korpralen Nils Jean Artur Nerman, den 5 oktober 1921
dömd till fängelse i en månad, den 18 november 1921; värnpliktige
Karl Martin Karlsson, den 10 mars 1922 dömd till fängelse i tre månader
tio dagar, den 18 april 1922, samt värnpliktige Karl Ragnar
Sigurd Olofsson, den 17 mars 1922 dömd till fängelse i en månad, den
18 april 1922.

Då auditören Svallingson var ansvarig för samtliga ovannämnda
straff uppgifters insändande anmodades denne i skrivelse den 24 juli 1922
att inom 14 dagar efter erhållen del av skrivelsen till militieombudsmannen
inkomma med yttrande.

I ett den 10 augusti 1922 till militieombudsmannen inkommet yttrande
anförde auditören Svallingson bl. a. följande. Vad militieombudsmannen
uppgivit angående straff uppgifternas ankomst till fångvårdsstyrelsen hade
auditören ingen anledning betvivla, enär det under årens lopp inträffat,
att auditören sänt flera stycken av äldre datum tillsammans med senare
utfärdade. Åven kunde hava hänt, att från straffregistret gjorts förfrågan
om straffuppgift, som då också insänts, ehuruväl straffuppgift
förut blivit inskickad, för vilket fall den komme att synas ytterligare
fördröjd. Att auditören i anmärkta fall icke följt gällande bestämmelser
i fråga om tiden för uppgifternas insändande vore givet, men torde
skada därav icke uppkommit.

Sedan militieombudsmannen härefter infordrat yttrande från fångvårdsstyrelsen
överlämnade styrelsen med skrivelse den 8 september 1922

100

ett av chefen för styrelsens avdelning för straffregistret, byrådirektören
Ammiel bandqvist avgivet utlåtande, vilket av styrelsen såsom eget
åberopades. I utlåtandet anförde byrådirektören Lundqvist följande.
Ehuru auditören Svallingson i sin till militieombudsmannen avgivna förklaring
förmält sig icke hava anledning betvivla, att de av militieombudsmannen
angivna tiderna för straffuppgifternas ankomst till fångvårdsstyrelsen
vore riktiga, både byrådirektören likväl genomgått samtliga
de upptagna straffuppgifterna och hade det befunnits, att alla ankomsttider
vore rätt angivna. Svallingson hade vidare i sin förklaring anfört
följande: »Aven kan hava hänt, att från straffregistret gjorts förfrågan

om straffuppgift, som då också insänts, ehuru väl straffuppgiften förut
blivit inskickad, för vilket fall den kommer att synas ytterligare fördröjd.
» Om han därmed avsåge, att understundom en från straffregistret
efterskriven straffuppgift, då den inkommit, återfunnits såsom förut inkommen,
ville byrådirektören meddela, att detta icke inträffat i fråga
om någon enda av de utav militieombudsmannen upptagna åttio straffuppgifterna.
Ej heller kunde byrådirektören erinra sig, att det förekommit
beträffande någon annan av de utav Svallingson insända, av
militieombudsmannen ej vidrörda straffuppgifterna, utgörande 86. Däremot
hade beträffande annan domstol i något mycket enstaka fall hänt,
att en straffuppgift, som ej kunnat återfinnas och som därför efterskrivits,
sedan den väl inkommit, befunnits hava förut insänts. En olikhet i
namn hade gjort, att man först ej kunnat finna honom. I dylika fäll
hade byrådirektören emellertid alltid underrättat vederbörande domare,
att straffuppgiften anträffats såsom förut inkommen och dagen för dess
ankomst, på det att domaren skulle kunna i protokollet anteckna riktig
expeditionsdag. Skulle auditören Svallingson åter med sitt förntberörda
påstående mena, att straffuppgifter, som infordrats och även i anledning
härav insänts, ehuru de redan förut avskickats förkommit under transporten
till bestämmelseorten, så måste man säga, att detta vore ett
olycksöde, som tycktes vila särskilt över straffuppgifters postbehandling.
Rätta förhållandet torde väl vara, att expeditionen ibland inskränkte sig
till anteckningen i protokollet, under det att avsändandet sedan utebleve.
Att de utav Svallingson i protokollet antecknade expeditionsdagarna ofta
vore gjorda på fri hand, syntes vara alldeles uppenbart. Huru skulle
man eljest kunna förklara, att straffuppgifter avseende skilda utslagsdagar
och i protokollet antecknade såsom expedierade å skilda dagar,
vanligen inom 14 dagar efter utslagsdagen, samtidigt inkommit till
straffregistret och i samma konvolut.

101

»Såsom exempel härpå ville byrådirektören framhålla följande —
något som för övrigt framginge av militieombudsmannens skrivelse.

* Vnk till

Utsl&gadag. antecknad straftre istret.
expeditionsdag.

G. T. I.indberg...........	8 mars	25 mars	28	juni
G. A. Svärd ..............	8 »	25 »	28
S. Wallin .................	8 »	25 »	28	»
G. Angermund ...........	8 »	25 »	28	»
E. 0. Linder Sand .....	8 »	25 »	28	»
J. V. Magnusson ........	15 »	25 »	28	>
E. A. Gidlöf ..............	15 »	25 :>	28	»
H. G. K Ekholm	5 april	10 april	28	»
P. H. Falkensson........	5 »	10 »	28	»
N. F. Fängström ........	5 »	10 *	28	X>
E. 0 Dahlgren...........	19 »	28 »	28	»
0. V. Nygren ..........	19 v	28 »	28	*
N. J. V. Dahl ...........	10 maj	25 maj	28	»
K. S. Larsson ........	10 »	25 »mars»	28	*
H. G. K. Ekholm........	18 »	26 maj	28	»
.1. G. Andersson ........	18 »	25 »	28	»

Såsom syntes hade alla dessa straffuppgifter inkommit till straffregistret
på samma dag. Vid granskning av inkomna förteckningar över
verkställda straff eller på annat sätt hade inom straffregistret iakttagits,
att några av ovanberörda straffuppgifter saknades, varom auditören
underrättats. Detta hade tydligen haft till följd en razzia, som resulterat
i insändande på en gång av ett större antal uppgifter. Auditören
ville väl ej påstå, att dessa uppgifter, som enligt anteckning i protokollet
expedierats å olika dagar, också verkligen blivit avsända å de
sålunda angivna tiderna. Sista punkten i auditörens förklaring verkade
lika nonchalant som den syntes framkastad på måfå. Huru kunde
auditören veta, att skada ej uppkommit av hans försummelse att i rätt
tid insända straffuppgifter? Först och främst måste det alltid vara till
skada, att straffregistret utsattes för risken att icke kunna i förekommande
fall meddela fullt riktiga upplysningar angående efterfrågade
personer. Registret måste vara absolut tillförlitligt, om det skulle vara
till verklig nytta. Men tillförlitligt kunde det ej vara om vederbörande
underläte att i rätt tid insända sina uppgifter. Vad skulle följden bliva,
kunde man fråga, om alla uppgiftspliktiga domare resonerade som
Svallingson gjorde och även handlade därefter. Att avgöra, huruvida
någon direkt skada inträffat på grund därav, att Svallingson försummat
att inom lagstadgad tid avlämna straffuppgifter angående i militieom -

102

budsmannens skrivelse omnämnda personer, läte sig- icke med säkerhet
alltid och i allt fäll icke utan det mest tidsödande arbete göra. Endast
i det fall att personen förut förekomme i registret, kunde man med
lätthet avgöra, om något utdrag meddelats, vari saknats ett utslag, som
borde vara känt för registret. Så hade emellertid varit fallet rörande
åtminstone två av ovannämnda personer. Den ena av dessa vore Nils
Ludvig Jonsson. I straffregistret förvarades angående honom endast
en straffuppgift, enligt vilken han av Stockholms rådhusrätt den 24
september 1917 dömts för första resan å olika tider och ställen förövad
stöld till straffarbete fem månader, som han avtjänat den 27 februari
1918. På begäran av stadsfiskalskontoret i Stockholm om utdrag av
straffregistret angående Jonsson hade detta meddelats den 17 mars 1919.
Därefter hade den 27 mars 1919 från Stockholms rådhusrätt inkommit
en straffuppgift, utvisande att rådhusrätten genom utslag den 20 mars
1919 dömt Jonsson för tredje resan stöld. Då i straffregistret icke
förekommit någon straffuppgift rörande ådömt ansvar för andra resan
stöld, hade till rådhusrätten avlåtits en skrivelse med förfrågan om icke
av misstag antecknats i straffuppgiften att Jonsson dömts för tredje
resan stöld i stället för rätteligen för andra resan. Svaret härå hade
blivit, att, sedan Jonsson under rannsakningen uppgivit, att han av
Västernorrlands regementes krigsrätt den 13 augusti 1918 dömts för
andra resan stöld, samt av tidningen Polisunderrättelser inhämtats, att
han den 16 januari 1919 avtjänat detta straff, han nu dömts för tredje
resan stöld. Vid närmare efterforskning hade det nu visat sig, att i en
från centralfängelset i Härnösand inkommen förteckning över fångar,
som frigivits från fängelset under januari månad 1919 förekomme även
Jonsson såsom frigiven den 16 januari efter att hava undergått fem
månaders straffarbete, vartill han för andra resan stöld dömts av Västernorrlands
regementes krigsrätt den 13 augusti 1918. Då någon straffuppgift
härom icke kunde i registret återfinnas, hade den 26 februari
avlåtits en skrivelse till Svallingson med underrättelse om förhållandet.
Först sedan ett påminnelsebrev den 2 april avsänts till honom hade
han insänt den felande straffuppgiften den 10 april — alltså sedan
redan det felaktiga utdraget meddelats. Hade lian besvarat det första
brevet och insänt uppgiften inom den för straffuppgifters avsändande
föreskrivna tiden av 14 dagar, hade situationen varit räddad. Därest
Jonsson under rannsakningen själv icke upplyst om att han dömts för
andra resan stöld, skulle säkerligen rådhusrätten tagit det erhållna
straffregisterutdraget för gott, och alltså Jonsson dömts allenast för
andra resan stöld. D. v. s. ett felaktigt utslag hade meddelats på grund

av Svallingsons försummelser. Ett förhållande sådant som det relaterade
vore icke ägnat att stärka förtroendet för strafiregistrets tillförlitlighet
och verkade irriterande på den, som hade ansvarat för registrets
förande. Det andra fallet avsåge John Svensson. Svensson var ställd
under tilltal för olovligt tillgrepp. På begäran av stadsfiskalen i Eskilstuna
om utdrag av straffregistret angående Svensson meddelades den
31 mars 1919, att Svensson ej förekomme i registret. Han dömdes
sedan den 22 april 1919 för första resan å olika tider och ställen förövad
stöld. Då sedermera den 2 juni 1919 till straffregistret inkommit
eu straffuppgift, enligt vilken Svensson den 30 augusti 1918 av Västernorrlands
regementes krigsrätt dömts för första resan snatteri att höta
50 kronor, hade man fått klart för sig, att det den 31 mars 1919 angående
Svensson meddelade utdraget varit felaktigt, då det naturligtvis
skulle hava upptagit krigsrättens berörda utslag — beroende alltså på
Svallingsons försummelse att i rätt tid insända uppgiften. Det vore
svårt att förstå, huru Svallingson med dessa fall för ögonen kunde
framkasta den förmodan att någon skada icke uppkommit i följd av
hans, man vore frestad att säga, nästan konsekventa försumlighet att i
rätt tid insända sina straffuppgifter.

Vid nämnda, den 1 juli 1922 förrättade inspektion av Västernorrlands
regemente antecknades vidare vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll, att regementskrigsrätten genom utslag den 29
december 1920 ogillat ett mot Johan Bergström framställt yrkande om
ansvar för rymning. Sedan tjf. militieombudsmannen från fångvårdsstyrelsens
avdelning för straffregistret inhämtat, att auditören Svallingson
i en den 8 januari 1921 dagtecknad straffuppgift meddelat, att Bergström
nämnda den 29 december av regementskrigsrätten dömts för rymningjämlikt
53 § 2 mom. jämfört med 50 § strafflagen för krigsmakten att
hållas i fängelse en månad, anmodade militieombudsmannen Svallingson
att avgiva yttrande i saken.

1 ett den 5 augusti 1922 till militieombudsmannen inkommet
yttrande anförde Svallingson, att insändandet till fångvårdsstyrelsens
"avdelning för straffregistret av. straffuppgift beträffande Johan Bergström
skett av misstag och vore oriktigt samt att förväxling skett med annan
person, vilken av krigsrätten dömts den 29 december 1920. Svallingson
uppgav slutligen, att anmälan om det oriktiga förfarandet avsänts till
fångvårdsstyrelsen.

Fångvårdsstyrelsen, som härefter anmodades avgiva yttrande, anförde
i skrivelse den 11 augusti 1922, att Svallingson den 3 augusti
1922 skriftligen meddelat avdelningen för straffregistret, att ifråga -

104

varande straffuppgift beträffande Bergström vore oriktig och borde utgå
ur registret, varefter uppgiften omedelbart blivit ur registret avskild,
och att sedan den oriktiga uppgiften den 26 februari 1921 inkommit,
något utdrag av straffregistret rörande Bergström icke begärts eller
expedierats.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 29 september 1922
uppdrog militieombudsmannen åt ämbetet att ställa Svallingson under
åtal för vad han sålunda låtit komma sig till last, därvid militieombudsmannen
anförde följande.

Av vad ovan anförts framginge, att auditören Svallingson i ovannämnda
80 fall, då det enligt den för honom gällande instruktion, jämförd
med lagen den IT oktober 1900 om straffregister och kungörelsen
den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret m. m., ålegat
honom att avgiva straffuppgifter, för sent fullgjort denna sin skyldighet.

Vidare hade emellertid Svallingson, på vilken det ankommit att
jämlikt föreskrift i § 1 i ovannämnda kungörelse i brädden av det protokoll,
vari utslaget intagits, göra anteckning om dagen, då uppgift
avsänts, i här ovan omförmälda fall, då uppgift för sent insänts, falskeligen
antecknat, att avsändandet skett å tidigare dag, vilket förfarande
ej syntes kunna haft annat ändamål än att förhindra att vid granskning
av krigsrättens protokoll de begångna försummelserna upptäcktes.

Slutligen hade Svallingson i ett fall insänt uppgift rörande person,
som icke blivit till ansvar dömd, och hade han först 1 Va år efter det
uppgiften i straffregistret intagits och först efter det förhållandet blivit
av militieombudsmannen anmärkt, föranstaltat om rättelse av felet.

Huruvida de av Svallingson sålunda begångna tjänstefel förorsakat
skada eller icke hade icke kunnat i vidare mån utredas än som skett
i det av byrådirektören Lundqvist avgivna yttrandet. Uppenbarligen
hade dock de största möjligheter förelegat för att sådan skada skulle
kunnat inträffa. I varje fall torde vad Svallingson enligt vad ovan
anförts låtit komma sig till last, vittna icke blott om synnerlig grov
vårdslöshet utan även om allmän likgiltighet från Svallingsons sida för
de honom i hans egenskap av auditör åliggande tjänsteplikter och överhuvudtaget
för det sätt, varpå ett åtaget tjänsteuppdrag borde av en
tjänsteman fullgöras.

Till. belysande av den omfattning, i vilken Svallingson underlåtit
lullgöia sina tjänsteplikter, torde böra framhållas, att Svallingson under
de senaste sex åren, då sammanlagt 129 straffuppgifter av honom

105

avgivits, allenast i 87 fall insänt uppgiften i rätt tid. I 41 fall hade
uppgifterna insänts först under andra månaden efter utslagets avkunnande,
i 20 först under tredje månaden, i 16 under fjärde månaden och i 22
efter det mer än fyra månader förflutit från utslagsdagen, därav i ett
fall efter mer än 1 7* år och i två efter mer än 4 år. Ytterligare ville
militieombudsmannen erinra därom, att Svallingson förut blivit vid upprepade
tillfällen av krigshovrätten dömd till ansvar för försummelse eller
oförstånd i tjänsten, utan att han låtit sig därav rätta. lian hade sålunda
efter åtal, varom militieombudsmannen föranstaltat, dömts till
ansvar bl. a.

den 12 juni 1918 för försummelse att i rätt tid insända straffuppgifter
och för oriktiga anteckningar om dessa uppgifters insändande;

den 3 mars 1920 för underlåtenhet att uppsätta och till vederbörlig
expedition avlämna protokoll i icke mindre än 63 mål; samt

den 6 juni 1921 för underlåtenhet att i saköreslängd upptaga
böter m. m.

Med hänvisning till vad sålunda anförts uppdroge militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att för nu ifrågavarande här ovan
angivna tjänstefel, som militieombudsmannen ansett begångna under
synnerligen försvårande omständigheter, ställa Svallingson under åtal
inför krigshovrätten samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot Svallingson, meddelade krigshovrätten utslag den 20 november
1922. I utslaget yttrades följande. Enär Svallingson, vilken i egenskap
av auditör vid ovannämnda krigsrätter varit ansvarig för såväl
att straffuppgifter i samtliga förenämnda 80 fall till straffregistret insänts
inom stadgad tid, eller fjorton dagar efter utslags avkunnande,
så ock att i brädden av vederbörligt protokoll stadgad anteckning införts
om straffuppgifts expedierande, åsidosatt sina skyldigheter härutinnan
på sätt av militieombudsmannen anmärkts, samt Svallingson
genom att i förenämnda, av militieombudsmannen omförmälda fall lämna
uppgift till straffregistret angående Johan Bergström, ehuru denne av
vederbörande krigsrätt frikänts från ansvar, förfarit felaktigt vid fullgörande
av tjänsteplikt, alltså och med hänsyn till i målet förekomna
omständigheter prövade krigshovrätten, med anledning av i målet framställda
yrkanden rättvist att jämlikt 25 kap. 17 och 21 §§ allmänna
strafflagen döma Svallingson att för försummelse och vårdslöshet i fullgörande
av honom såsom auditör åliggande tjänsteplikter bota 800 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

Militieombudsmannens ämbetsberåttelse. 14

106

11. Försummelse beträffande handläggning av disciplinmål.

I eu deri 24 november 1920 till militieombudsmannen inkommen
klagoskrift anförde värnpliktige nr 248 33/1914 ä Frans Henning Jonsson
följande.

Jonsson, som den 10 september 1920 skolat inställa sig till värnpliktstjänstgöring
vid Västgöta regemente, både, då han varit viss om
att få personlig order om inställelse och sådan icke erhållits, uraktlåtit
att inlinna sig vid vederbörande samlingsplats. En bidragande orsak
till denna uraktlåtenhet hade dessutom varit den omständigheten, att
det omedelbart före nu ifrågavarande inställelse tillkännagivits, att vissa
värnpliktiga vore befriade från dem åliggande tjänstgöringsskyldighet.
Sedan Jonsson den 23 september genom kronobetjäningen erhållit order
om inställelse till tjänstgöidng hade han genast självmant inställt sig
vid regementet, där han måst kvarstanna till den 12 påföljande oktober
eller tillhopa 19 dagar. Av denna tid undergick Jonsson 6 dagars
arrest för rymning. Det hade vid ifrågakomna tid — den brådaste
bärgningstiden — varit så gott som omöjligt för Jonsson, som vore sin
moders »nästan ende» arbetsföre son, att överlämna skötseln av deras
hemman, Vä mantal Stommen i Laske, Vedums socken, till sin svaga
femtiofemåriga moder. Med anledning härav hade han också gjort
ansökan om uppskov med värnpliktstjänstgöringen. Då det i Jonssons
värnpliktsbok icke verkställts anteckning angående den tid av 19 dagar,
han vistats vid regementet, anliölle Jonsson, att militieombudsmannen
ville föranstalta därom, att Jonsson antingen linge räkna sig tillgodo
nämnda tid såsom fullgjord del av berörda tjänstgöring eller ock tillerkännas
ersättning med 12 kronor om dagen under samma tid. I eu
sedermera till militieombudsmannen insänd skrift ändrade Jonsson dessa
yrkanden till att omfatta jämväl inställelsedagen eller sålunda tillhopa
20 dagar.

Med anledning av dessa klagomål infordrade militieombudsmannen
i skrivelse den 8 december 1920 yttrande från chefen för Västgöta
regemente.

I yttrande, avgivet den 17 februari 1921 anförde denne, översten
A. Letli, såvitt nu är i fråga bland annat. Hösten 1920 hade Jonsson,
som då tillhörde 1917 års klass, varit inkallad genom kungörelse att
tillsammans med sagda årsklass fullgöra honom åliggande 2. repetitionsövning
med inryckningsdag den 10 september. På anförda skäl ansåge
översten framgå, att Jonsson ganska väl haft kännedom om att han
varit skyldig att inställa sig till omskrivna tjänstgöring. Som Jonsson

107

emellertid förfallolöst uteblivit, både lian i laga ordning blivit efterspanad,
vilket haft till följd att Jonsson inställde sig å tjänstgöringsorten
den 23 september. Efter hållen utredning i målet ålades Jonsson
den 6 oktober för rymning disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar.
Omedelbart efter avtjänat sträft'' hade Jonsson hemförlovats. Någon
tjänstgöring vid regementet hade Jonsson icke förrättat, utan hade
målet mot honom endast utretts, varefter lian efter utståndet straff hemförlovats
i enlighet med bestämmelserna uti I. E. § 113, mom. 2 och 4.
Den anhållan, som Jonsson jämlikt sina båda klagoskrifter framställt
beträffande tillgodoräknande såsom fullgjord del av repetitionsövning de
dagar, han vistats vid regementet, torde icke kunna vinna beaktande
med anledning av bestämmelserna i I. F. § 113, mom. 2—4. Den tid,
som erfordrats för målets handläggning och utredning, kunde synas väl
lång, men berodde detta dels på den stora arbetsbördan vid regementets
olika expeditioner under repetitionsövningarna, dels också på att regementet
under första veckan i oktober deltagit i 6. brigadens fälttjänstövningar.

Sedan Jonsson i anledning av förenämnda yttrande lämnats tillfälle
att avgiva påminnelser anförde denne uti en den 24 mars 1921
till militieombudsmannen inkommen skrift bland annat, att han dagen
efter ankomsten till regementet hade ålagts det omförmälda disciplinstraffet
och sedan fått utföra varjehanda handräckning till den 6 oktober,
då han fått börja avtjäna straffet.

På militieombudsmannens begäran insände chefen för Västgöta
regemente sedermera bestyrkt avskrift av den resolution, varigenom
Jonsson för rymning ålagts ifrågavarande disciplinstraff ävensom av det
protokoll, som förts i ärendet.

Av sistnämnda handlingar inhämtades bland annat, att chefen lör
2. kompaniet den 25 september 1920 genom en den 24 i samma månad
dagtecknad skrivelse till regementschefen rapporterat, att Jonsson den
23 samma september inställt sig vid kompaniet, att denna skrivelse, som
förstnämnda dag ingivits till bataljonsexpeditionen av batalj onsbefälhavaren,
dåvarande kaptenen vid Västgöta regemente, sedermera majoren vid
Gottlands infanteriregemente Robert Sahlberg först den 28 september
1920 vidare befordrats, att förhör hållits med Jonsson sistnämnda deu
28 september 1920, samt att regementschefen genom resolution den 6
oktober samma år dömt Jonsson för rymning till disciplinstraff av vaktarrest
i sex dagar.

Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst, anförde militieombudsmannen
i skrivelse till regementschefen den 23 maj 1921 bland annat
följande. Av vad i ärendet förekommit hade synts militieombudsmannen

108

framgå, att Jonssons klagomål i vad de avsåge, att han skulle obehörigen
hava ådömts ansvar för rymning icke förtjänade vidare avseende. Däremot
hade det synts militieombudsmannen anmärkningsvärt, att kompanichefen
först å andra dagen efter Jonssons ankomst till regementet därom
avgivit rapport och att bataljonsbefälhavaren först tre dagar efter rapportens
emottagande vidare befordrat denna rapport. Härigenom hade
föranletts, att Jonsson, som icke varit i tjänstgöring, under åtminstone
tre dagar kvarhållits vid regementet i avvaktan på förhörs anställande.
Då vidare, såvitt av handlingarna framginge, någon ytterligare utredning
i ärendet icke ägt rum ej heller varit behövlig, sedan förhöret
hållits, och målet mot Jonsson ej torde kunna anses hava varit av invecklad
beskaffenhet, syntes regementschefen genom att först den 6
oktober 1920 eller å åttonde dagen efter förhörets hållande meddela
resolution i målet hava vållat, att Jonsson onyttigt kvarhållits vid regementet
under dessa åtta dagar i avvaktan på straffets ådömande och
avtjänande. Vad regementschefen anfört därom, att anledningen till
dröjsmålet med målets handläggning vore att finna i den stora arbetsbördan
vid regementets olika expeditioner under repetitionsövningarna
ävensom däri, att regementet under ifrågavarande tid deltagit i 6. brigadens
fälttjänstövningar, torde icke utgöra tillfredsställande förklaring
till dröjsmålet ifråga. Om och i den mån det därför icke visades, att
laga hinder mött för en snabbare handläggning av ärendet ifråga, torde
Jonsson vara berättigad till ersättning för den honom genom dröjsmålet
vållade skadan. Under hänvisning till vad sålunda anförts, anmodade
militieombudsmannen regementschefen, att efter infordrande av yttrande
från vederbörande kompanichef och bataljonsbefälhavare, därmed ävensom
med förnyat yttrande för egen del till militieombudsmannen inkomma;
och skulle militieombudsmannen, därest vederbörande funnit
anledning gottgöra Jonsson med skäligt belopp, ej vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet.

Den 9 juli 1921 inkom översten Leth med yttrande för egen del
ävensom från numera majoren Sahlberg, f. d. chefen för 2. kompaniet,
kaptenen Hj. L. A. Atterbom och kompaniadjutanten vid samma kompani,
fanjunkaren A. Sjöling.

Kaptenen Atterbom och fanjunkaren Sjöling anförde i huvudsak,
att klaganden inställt sig vid regementet så sent på e. m. den 23 ifrågavarande
september, att kompanichefen då lämnat kasernen för dagen,
att rapport angående klagandens ankomst därför avgivits först påföljande
dag, den 24 september, att rapporten av kompaniadjutanten
personligen inlämnats å t. bataljonens expedition sistnämnda dag klockan

10!»

7.3 0 f. in. samt att klaganden icke någon gång- under sin nu ifrågakomma
vistelse vid regementet genom kompaniexpeditionen beordrats till liandräckningsarbete.
Kaptenen Atterbom förklarade därjämte, att han icke
vore villig att )>vid sidan av gällande krigslag)) godtgöra Jonsson med
skäligt belopp.

Majoren Sahlberg anförde bland annat: Chefens för och kompaniadjutantens
vid 2. kompaniet yttranden i ärendet vitsordade Sahlberg till
alla delar; dock att den uti kompaniadjutantens skrivelse angivna tidpunkten
för inlämnandet av handlingarna i målet icke av Sahlberg kunnat
kontrolleras. Skrivelsen vore nämligen diarieförd uti bataljonsexpeditionen
den 25 september, och hade detta sin förklaring däruti, att
all bataljonsexpeditionens personal under den 24 september från och med
klockan 7.30 f. m. deltog uti övning i bataljonsförband. Expeditionen
hade likväl å expeditionstiderna hållits öppen under den 24 september enligt
gällande bestämmelser, men ägde den vakthavande ordonnansen icke befogenhet
att utföra expeditionsarbeten av mera betydande art. Militieombudsmannen
hade vidare funnit det anmärkningsvärt, att Sahlberg
först tre dagar efter rapportens emottagande vidare befordrat densamma.
Häremot ville Sahlberg erinra, att det torde åligga bataljonschef i allmänhet
och i synnerhet under regementsmöte att leda truppförbandens
utbildning framför att förrätta expeditionsgöromål och särskilt vid den
tid, som avsåges uti militieombudsmannens skrivelse, enär tiden till och
med den 25 september varit anslagen till övningar i bataljonsförband
och den därpå följande tiden till övningar i regements- och högre förband.
Under hela dagarna den 24 och 25 september hade övningar
ägt rum i bataljonsförband med tidigt uppbrott från och sen ankomst
till kasernen. Den 27 i samma månad ägde övningar rum i regementsförband
likaledes med tidigt uppbrott och sen hemkomst. Under dessa
dagar förekom utredning och expediering av olika mål och ärenden
vid expeditionen, ehuru helt naturligt icke i samma utsträckning som
under sådana förhållanden, som rådde exempelvis under soldatutbildningsperioden.
Den 28 september hade målet mot Jonsson legat i tur
till behandling, och sedan tre längre utredningar i andra mål företagits,
verkställdes förhör i nämnda mål, varefter ärendet omedelbart
expedierades till regementsexpeditionen. Skäl skulle möjligen förefunnits
att uppskjuta detta mål, enär då tilltalade Jonsson meddelat att han
önskat få hänvisa till tvenne värnpliktiga beträffande sin försummade
inställelse. Beträffande militieombudsmannens utsago, att arbetsbördan
i expeditionen icke finge anses vara skäl för dröjsmålet ifråga, ville
Sahlberg ytterligare framhålla, att det’ stora arbete, som rådde uti en

bataljonsexpedition i förhållande till den författningsenliga personaltillgången
därstädes, vore av den art, att ärende icke alltid kunde expedieras
samma dag, det dit inkomme, i synnerhet då personalen varit
sysselsatt enligt vad som ovan framhållits. Förutom utarbetandet av
planer, direktiv och order för övningar och de konceptförda ärendena,
förekomme ett icke oansenligt antal uppgifter och besked m. m., som
skulle inkomma till och utgå från bataljonsexpeditionen, vilken förutom
av chef bestode av regements- och bataljonsadjutanterna, varav den
förre — förutom deltagande i samtliga övningar i bataljons- och högre
förband, liksom ledare av vissa specialutbildningar av visst manskap
ävensom deltagare i viss utbildning — vore tjänstgörande dels ständigt
uti inskrivningsexpeditionen, dels två dagar i veckan uti regementsexpeditionen
avd. I. Bataljonsadjutanten deltoge i regeln uti alla övningar
i bataljonsförband samt alltid i övningar i högre förband. Expeditionspersonalen
hade således varit synnerligen överlupen med arbete under
bär ifrågavarande tid, vilket arbete delvis icke kunnat utföras på de
ordinarie expeditions- och tjänstgöringstiderna utan oftast utförts å tider
då personalen vid regementet icke varit i tjänstgöring. Att verkställa
förhör eller dylika utredningar å tider, som folie mellan tapto och revelj,
torde i regel icke låta sig göra. Den 26 september var helgdag, och
syntes det Sahlberg mindre lämpligt, att under normala och fredliga förhållanden
anställa förhör å en sådan dag, då expeditioner i regel hölles
stängda. Knappast torde varken militära eller civila domstolar hålla
sammanträden å dylika dagar. En yttermera bidragande orsak till att
förhöret icke hölls samma dag, som angivelsen kom Sahlberg tillhanda,
var att Jonsson uppgivit, att han skulle lämna namnuppgift å de
värnpliktiga, som av honom skulle hava anmodats att vid samlingen av
värnpliktiga i Vara den 10 september efterhöra, huruvida han vore inställelseskyldig.
Jonsson hade för avsikt att med dessa som förhörsvittnen
styrka, att han handlat i god tro, då han icke inställt sig till
honom åliggande värnpliktstjänstgöring. Emellertid kunde klaganden
icke nppge namnen på dessa värnpliktiga, och då Jonsson dessutom
visat sig mindre pålitlig i sitt uppträdande beträffande gällande permitteringsbestämmelser
och tillstånd att lämna kasernen, anbefallde Sahlberg
förhörs hållande med honom, sedan före målet mot Jonsson inkomna
liknande ärenden expedierats. Sahlberg ville därför framhålla att
omskrivna mål icke under då för handen varande omständigheter kunnat
erhålla en snabbare handläggning i bataljonsexpeditionen. Då Sahlberg
icke kunde finna, vare sig att han gjort sig skyldig till sådana förhållanden,
som avsåges uti 1, 2 och 4 §§ av kungl. instruktionen den 14

maj 1015, eller att Jonsson på grund av Sahlbergs förhållande icke
lagenligt kvarhållits i tjänstgöring, anmälde slutligen Sahlberg, att han
icke funne anledning att gottgöra Jonsson med av militieombudsmannen
föreslagen ersättning.

För egen del anförde översten Leth bland annat följande.

På grund av de uppgifter, som lämnats i de av chefen för 2. kompaniet
och kompaniadjutanten vid 2. kompaniet samt chefen för I. bataljonen avgivna
yttrandena, kunde någon anmärkning mot chefen för 2. kompaniet för
långsam behandling av målet mot Jonsson ej med fog göras. De övningar,
som vid I. bataljonen ägt rum under den 24, 25 och 27 september, de förberedelser,
som bataljonschefen för dessa och utbildningen i övrigt måst utföra,
samt den oundgängliga expeditionstjänst, som samtidigt måste utföras,
syntes översten utgöra tillfredsställande förklaring till att målet mot Jonsson
ej upptagits till behandling förrän den 28 september, synnerligen som
antalet disciplinmål under regementsövningarna varit ansenligt — auditören
hade under tiden den 21/9—,2/10 behandlat ett 50-tal sådana vid
regementet — och Jonsson genom uppgifter, som han senare ej kunnat
styrka, försvårat målets behandling. Målet mot Jonsson hade inkommit
till regementsexpeditionen den 29 september och avsändes samma dag
till auditören. Enligt uppgift hade denne återsänt målet tillsammans
med 11 andra disciplinmål den 30 september, sannolikt med posten på
eftermiddagen, så att samtliga mål den 1 oktober återkommit till regementsexpeditionen.
Denna dag hade övningar i regementsförband ägt
rum klockan 9 f. m.—4 e. m. Samma dag utfärdades en regementsorder
å 2 sidor och en annan å 1 sida angående regementets deltagande
i 6. brigadens fälttjänstövningar den 4 och 5 oktober, order, vilka båda
utarbetats av regementskvartermästaren och vilka ej tålde uppskov.
Det torde knappast nu kunna utredas, huru regementskvartermästarens
tid den 2 oktober tagits i anspråk för ytterligare erforderliga detaljförberedelser
till fälttjänstövningarna, beträffande regementet i sin
helhet, beträffande regementsstabens organisation och utrustning, avlämning
av bagage, för ilastning i järnvägsvagnar (vilken skulle äga
rum kl. 4 e. m.), expediering av ärenden till arméfördelningschefen
m. m. Med säkerhet torde hans arbetstid — för ändamål, som ej kunnat
uppskjutas — hava betydligt överstigit den tid, som angåves av
klockslagen 7—9 f. m., 10 f. m.—3 e. m. och 5—6 e. m. Regementskvartermästaren,
vilken för regementschefen föredroge samtliga bestraffningsärenden
efter det auditörens yttrande inhämtats, hade den 2 oktober
icke funnit tid att i erforderlig grad gå igenom de 12 föregående dag
inkomna bestraffningsmålen för att tillfredsställande kunna föredraga

112

desamma. Målet mot Jonsson hade såtillvida ej varit så enkelt som
det helst samtidigt borde behandlas i egenskap av värnpliktsmål, och
bestämmelserna i I. F. § 113 mom. 2 och 4, jämförda med d. s. nr
483/1917 enligt Leths uppfattning kunde tänkas giva skäl för olika tolkningar.
Söndag förmiddag den 3 oktober hade regementskvartermästaren
fortsatt förberedelser för fälttjänstövningarna. Han utfärdade sålunda
denna dag »på befallning» bestämmelser angående förläggningen natten
4—5 oktober m. fl. föreskrifter. Under fälttj änstövningarna hade regementsstaben
praktiskt taget varit i oavbruten verksamhet från regementets
uppbrott den 4 oktober kl. 6 f. m. till den 5 oktober kl. 8.3 0
e. m. med undantag för omkring 6 timmars nattvila. Det anförda
syntes översten utgöra tillfredsställande förklaring till att regementskvartermästaren
först den 6 oktober för översten föredragit målet mot
Jonsson liksom samtidigt inkomna 11 övriga bestraffningsärenden.
Översten ansåge det sålunda visat, att för såväl chefen för 2. kompaniet
och chefen för I. bataljonen som för regementskvartermästaren
laga hinder mött för en snabbare handläggning av målet mot värnpliktige
nr 248 33/14 ä Jonsson. Personligen hade översten utan
dröjsmål undertecknat resolution i detsamma, då det den 6 oktober
föredragits för översten.

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse den 25 augusti
1921 anmodat regementschefen att infordra och till militieombudsmannen
inkomma dels med yttrande från vederbörande regementskvartermästare
dels ock med uppgift å de bestämmelser angående sättet och ordningen
för regementskvartermästarens föredragningsskyldighet, vilka kunde hava
fastställts i regementsinstruktion eller eljest, överlämnade översten Leth
med skrivelse den 12 september 1921 dels yttrande från regementskvartermästaren,
kaptenen N. O. Höglund, dels ock utdrag ur gällande
regementsinstruktion beträffande regementskvartermästarens tjänsteåligganden
i expeditionshänseende, varjämte översten uppgav, att ifråga om
regementskvartermästarens föredragningsskyldighet inga särskilda bestämmelser
funnes fastställda utöver vad som stadgades i gällande tjänstgöringsreglemente
för armén och instruktion för expeditionstjänsten för
armén.

I sitt ovanberörda yttrande anförde regementskvartermästaren,
kaptenen Höglund följande. I den mån Höglund själv reglerat sitt
arbete såsom regementskvartermästare, hade han ansett det vara sin
plikt att låta förberedelser för fälttjänstövningar, av vilka för övrigt
andra värnpliktigas välbefinnande vore beroende, gå före hänsynen till
försumliga värnpliktiga. Förläggningen natten den 4—5 oktober, vilken

113

hunnit regleras törst genom de av Höglund »på befallning» den 3 oktober
utfärdade bestämmelserna, kunde förutses äga rum efter kraftiga
ansträngningar och under mindre gynnsamma förhållanden. Höglund
hade icke ansett, att av honom skäligen kunnat fordras längre arbetstid
under tiden 29 september—5 oktober än den han använt. Någon författningsenlig
skyldighet, att tillbringa söndagsförmiddagen den 3 oktober
under arbete i expeditionen torde Höglund icke haft. Inga formella
bestämmelser angående sättet och ordningen för regementskvartermästarens
föredragningsskyldighet hade försenat behandlingen av målet mot
Jonsson. Tiden för Höglunds föredragning hade vanligen varit klockan
11.30 f. m.—12.30 e. in., men regementschefen hade plägat lämna
Höglund tillfälle att, då så erfordrades, föredraga ärenden under hela
den tid, han vistades i expeditionen — vanligen klockan 8—9 f. m. samt
klockan 10 f. m.—1 e. m. I trängande fall både Höglund till och med
medgivits att för underskrift och dylikt sända ärenden till regementschefens
enskilda bostad.

*•

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 18 april 1922 förordnade
militieombudsmannen härefter om åtal mot majoren Sablberg och
kaptenen Höglund. I särskild instruktion för åtalets utförande yttrade
militieombudsmannen följande.

Jämlikt § 9 militär bestraffningsförordning skulle förhör hållas så
snart lämpligen ske kunde. Någon bestämmelse om den tid, inom
vilken den befälhavare, som ägde bestraffningsrätten i disciplinmål, hade
att meddela sitt beslut, hade däremot icke meddelats. Då emellertid en
av grunderna för den disciplinära bestraffningsrätten och det sätt, varpå
densamma ordnats, vore behovet av snabb rättsskipning för krigstuktens
upprätthållande, läge det i sakens natur, att såväl förhör som beslut så
fort som möjligt borde följa på förseelsen. Snabbheten i den disciplinära
bestraffningen hade sålunda framstått såsom ett viktigt önskemål
i allmänt intresse. Frånsett emellertid att i varje mål, där enskild parts
rätt vore ifråga, jämväl dennes intresse krävde, att med utredning och
avgörande ej anstode längre tid än som erfordrades, gåves det vissa
fall, där detta den enskildes krav ansetts äga alldeles särskilt berättigande.
Det vore sålunda en erkänd grundsats, att avgörandet i mål,
där fråga vore om ansvar å någon, som i avvaktan på utredningens
slutförande vore berövad friheten, icke finge längre fördröjas än för
målets utredning oundgängligen erfordrades. Till säkerhet härför vore

Mililieombudsmannens ämbetsberättelse. 13

114

ock särskilda bestämmelser meddelade i fråga om mål, i vilka någon
hölles häktad, vilka bestämmelser jämväl ägde tillämpning å mål mot
den, som tillsagts förvarsarrest. Uppenbart vore emellertid, att nämnda
grundsats måste vinna beaktande även i andra fall, där den enskildes
frihet på ett eller annat sätt under målets handläggning lede intrång.
Under det i den allmänna kriminalprocessen några fall av ifrågavarande
art icke torde förekomma, erbjöde däremot förfarandet i disciplinmål en
del exempel på dylika fall. Dessa fall vore de, då värnpliktig inställde
sig till honom åliggande tjänstgöring, först sedan tiden för densamma
tilländagått eller så långt framskridit, att den värnpliktige enligt därom
meddelade bestämmelser skulle hemförlovas för att ån}ro inkallas till
tjänstgöring, utan att inställelsen och vistelsen vid tjänstgöringsorten
bleve honom till nytta. I förra fallet, då tjänstgöringstiden tilländagått,
uppehölle han sig å tjänstgöringsorten uteslutande för undergående
av förhör och eventuell bestraffning. Detta vore inställelsens ändamål,
och han kunde genom kronobetjäningens försorg hämtas till förhöret.
Aven om den värnpliktige, därest han icke häktats eller tillsagts förvarsarrest,
icke torde drabbas av någon straffpåföljd, därest han, om
förhöret icke genast ägde rum, avveke från den ort, dit han hämtats
eller inställt sig, innan utredningen ägt rum och beslut meddelats, torde
han dock faktiskt vara nödsakad att stanna, dels på grund av hotet om
häktning eller arrest, om han syntes hava för avsikt att avvika, och
dels på grund av äventyret att ånyo hämtas, eventuellt på egen bekostnad.
Även om han formellt sett icke vore berövad sin frihet, lede han
dock i verkligheten intrång däri och vore under den tid, han avvaktade
befälhavarens beslut, faktiskt berövad sin frihet och sin arbetsförtjänst.
Därest inställelsen skedde frivilligt eller efter hämtning, under det den
tjänstgöring påginge, till vilken den värnpliktige kallats, vore han jämlikt
värnpliktslagen skyldig att kvarstanna i tjänstgöring. Han kunde
för sådant ändamål kvarhållas och kunde ej avvika utan att vara förfallen
till ansvar för rymning. Visserligen torde ej heller för sådant
fall hans vistelse vid tjänstgöringsorten i avvaktan på förhör, beslut,
eventuell bestraffning och hemförlovning, såsom grundad på en medborgerlig
förpliktelse rent formellt sett kunna sägas vara eu frihetsförlust,
men då han jämlikt därom meddelad föreskrift ej finge räkna
sig sin nämnda vistelse tillgodo såsom fullgjord sådan sk}ddighet, bleve
jämväl i detta fall vistelsen för honom onyttig och berövade honom tid
och arbetsförtjänst.

Det torde under nu anförda förhållanden vara uppenbart, att icke
blott ovan nämnda allmänna intresse av skyndsamhet i disciplinmål utan

115

även den värnpliktiges rätt krävde, att förhör och beslut rörande honom
skyndsamt ägde rum.

I nu förevarande fall hade klaganden inställt sig, sedan mer än
en tredjedel förflutit av den repetitionsövning, vartill han kallats. Han
skulle följaktligen jämlikt § 113 mom. 4 inskrivningsförordningen, efter
det han undergått tilläventyrs ålagd eller ådömd bestraffning, hava av
regementschefen hemförlovats för att i behörig tid ånyo inkallas till
tjänstgöringens fullgörande. För utrönande av huruvida bestraffningskulle
honom ådömas, skulle alltså utredning ske vid förhör, och på
grundval därav regementschefen meddela beslut. I avvaktan härpå
måste klaganden Qvarstanna vid regementet, utan att denna väntetid
tillgodoräknades honom såsom fullgjord tjänstgöring och — vid det
förhållande att han ej heller deltog i tjänstgöring — utan att samma
tid blev honom i något avseende till nytta.

I de nu anförda förhållandena hade vederbörande befälhavare
otvivelaktigt bort finna särskild anledning till skyndsam handläggning
av saken rörande klaganden. I stället för att omedelbart efter klagandens
inställelse hålla förhör och meddela beslut, hade emellertid med
förhöret anstått från den 23 till den 28 september 1920 och med beslutet
från den 28 samma september till den 6 därpåföljande oktober.

Av vad kaptenen Atterbom och fanjunkaren Sjöling i de av dem
avgivna yttranden anfört torde framgå, att något dröjsmål med avgivande
av rapport till bataljonschefen om klagandens ankomst till
regementet icke förekommit, och vad översten Leth i sin förklaring
yttrat syntes giva vid handen, att översten meddelat beslut i ärendet
omedelbart efter det han erhållit kännedom om att förhör i saken hållits.
Däremot hade militieombudsmannen icke kunnat finna vad bataljonschefen,
majoren Sahlberg i avgivna förklaringar yttrat rörande anledningen
till dröjsmålet med förhörs anställande utgöra giltig förklaring
till detta dröjsmål. Vid varje regemente torde under repetitionsövning
övningar pågå dels i bataljons förband och dels i regementsförband, utan
att detta finge eller plägade utgöra något hinder för handläggning av
ärenden av ifrågavarande art; och lika litet som svårigheter annorstädes
mött för hållande av förhör även under dagar, då dylika övningar pågått,
torde det varit omöjligt vid Västgöta regemente att bereda tid
därför. Det arbete, som enligt Sahlbergs uppgift skulle belastat bataljonsexpeditionen
under regementsövningarna, torde icke varit annorlunda
beskaffat än vid andra liknande truppförband, och även om detta arbete
givetvis under dessa forcerade övningar i stor utsträckning varit av
brådskande natur, syntes Sahlberg helt hava förbisett, att så även var

116

förhållandet med det nu ifrågavarande ärendet. 1 varje fall syntes
Sahlberg, å vilkens expedition rapport om klagandens ankomst ingivits
redan kl. 7.30 f. m. den 24 september bort kunna så ordna sitt arbete,
att förhöret hållits påföljande dag eller den 25 september.

För den händelse emellertid Sahlberg sett sig förhindrad, att med
tillbörlig skyndsamhet verkställa ifrågavarande förhör, utan att samtidigt
åsidosätta annan tjänsteplikt, hade Sahlberg i allt fall bort hos regementschefen
göra anmälan om förhållandet för den åtgärd, som på denne
ankommit. Jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten hölles förhör i
disciplinmål av den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavaren,
i förevarande fall regementschefen, eller, om denne ej funne
skäl att själv hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för
särskilt fall av honom förordnades. Hade sådan anmälan skett, hade
regementschefen sålunda antingen själv kunnat hålla förhöret eller förordna
annan lämplig person därtill.

Då sålunda Sahlberg underlåtit såväl att själv verkställa förhör
med klaganden förr än på femte dagen efter det anledning därtill givits,
som ock att på angivet sätt bereda regementschefen tillfälle draga försorg
om förhörets hållande, ansåge militieombudsmannen Sahlberg hava
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten och varit vållande till att
klaganden under fyra dagar onödigt kvarhållits vid regementet.

Vad ovan anförts rörande av majoren Sahlberg till sitt försvar
åberopade förhållanden, torde äga motsvarande tillämpning å de skäl,
som enligt vad regementschefen, översten Leth och regementskvartermästaren,
kaptenen Höglund anfört, skulle hava utgjort förklaringen
till att målet rörande Jonsson, oaktat detsamma den 1 oktober 1920
från auditören, till vilken detsamma för yttrande översänts, återkommit
till regementsexpeditionen, först den 6 i samma månad blivit för regementschefen
anmält och föredraget. Höglunds arbete under ifrågavarande
tid var säkerligen likartat med regementskvartermästarens vid
varje annat regemente, vars chef tillika var brigadchef, och även Höglund
hade i varje fall haft möjlighet och skyldighet, därest han icke
sett sig i stånd att fullgöra samtliga sina åligganden, att under sina
dagliga konferenser med regementschefen hos denne anmäla, att ärenden
rörande uteblivna värnpliktiga inkommit och väntade på avgörande.
I det förut förelupna dröjsmålet med målet rörande Jonsson hade han
för övrigt bort finna särskild anledning att söka åstadkomma ett skyndsamt
avgörande av detta mål, något som icke hade bort möta någon
svårighet, då ju regementschefen kunnat, utan föredragning, efter att

117

själv hava tagit del av det korta förhörsprotokollets innehåll och auditörens
därå tecknade yttrande, avgöra målet.

Vad översten Leth anfört därom, att målet angående Jonsson
»ej varit så enkelt», syntes militieombudsmannen ej förtjäna avseende,
så mycket mindre, som den tolkning av anförda bestämmelser, som
skulle varit av betydelse härutinnan, icke behövt äga rum vid bestraffningsbeslutets
meddelande, utan kunnat anstå till tiden för straffets
undergående.

På nu anförda skäl hade militieombudsmannen funnit kaptenen
Höglund hava gjort sig skyldig till tjänstefel, då han under tiden 1—5
oktober 1920 underlåtit att hos regementschefen anmäla målet rörande
Jonsson till avgörande, och genom detta tjänstefel föranlett, att Jonsson
under ytterligare minst fyra dagar onödigtvis kvarhållits vid regementet.

Det tjänstefel, vartill majoren Sahlberg och kaptenen Höglund
sålunda enligt militieombudsmannens förmenande, var för sig gjort sig
skyldiga, hade militieombudsmannen funnit vara av beskaffenhet att
icke kunna undgå beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull
åt vederbörande åklagare, att i laga ordning ställa dem, majoren Sahlberg
och kaptenen Höglund, under tilltal inför behörig domstol, varvid
åklagaren borde påstå ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde åklagaren till krigsrätten inkalla värnpliktige Jonsson
såsom målsägande, så att denne bleve i tillfälle att i målet utföra sin
talan, vilken åklagaren i mån av befogenhet borde understödja.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen
T. K. Wendt majoren Sahlberg och kaptenen Höglund under åtal inför
regementskrigsrätten vid Västgöta regemente, under yrkande, att Sahlberg
och Höglund, en var för vad han sålunda låtit komma sig till
last, måtte dömas till ansvar samt förpliktas ersätta Jonsson för den
tid, han onödigt uppehållits vid regementet, med minst 9 kronor 50 öre
om dagen. Därjämte fordrade Jonsson ersättning för sin inställelse vid
krigsrätten med 20 kronor. Krigsrätten meddelade utslag i målet den
14 juni 1922. I utslaget yttrades följande1: Genom vad i målet före -

1 Mot förestående utslag, som dikterats av översten B. C. A. Ribbing ocli majoren A. J.
Wilkens, anmälde krigsdomaren S. Neiglick och auditören E. Lindgren avvikande mening samt
enades om följande votum. »Genom vad i målet förekommit finner krigsrätten styrkt beträffande
Sahlberg, att han, sedan kompanichefens anmälan angående målsägarens uraktlåtenhet att å rätt
tid inställa sig till tjänstgöring vid regementet till bataljonsexpeditionen inkommit den 24 september
1920 underlåtit att i allt fall den 25 i samma månad med målsägaren hålla föreskrivet förhör,
vilket först hållits den 28 i berörda månad, samt beträffande Höglund, att han, sedan handlingarna
i det målsägaren rörande disciplinmålet ostridigt från auditören till regementsexpeditionen in -

118

kommit funne krigsrätten Sahlberg och Höglund icke lagligen övertygade
om att vid behandling av ifrågavarande ärende hava gjort sig
skyldiga till försummelse i tjänsten, i följd varav Wendts och Jonssons
yrkanden i målet ogillades.

På uppdrag av militieombudsmannen anförde överkrigsfiskalsämbetet
besvär över krigsrättens utslag under yrkande, att den av krigsfiskalen
i målet förda talan måtte bifallas. Jämväl Jonsson anförde
besvär och yrkade därvid, att han måtte tillerkännas ersättning med 12
kronor för en var av de 19 dagar, under vilka han obehörigen uppehållits
vid regementet.

Krig shovrätten meddelade utslag i målet den 3 oktober 1922. I
utslaget yttrades följande: Krigshovrätten lämnade Jonssons av vederbörande
åklagare ej biträdda besvär utan avseende. Vidkommande överkrigsfiskalsämbetets
besvär, så enär i målet vore utrett: vidkommande
Sahlberg att, sedan kompanichefens ovanberörda anmälan om Jonssons
inställelse vid regementet inkommit till bataljonschefsexpeditionen den
24 september 1920, Sahlberg i egenskap av chef för bataljonen, oaktat
föreskrivet förhör med Jonsson måste anses hava kunnat utan olägenhet
äga rum, om än ej samma dag anmälan inkommit, så åtminstone påföljande
dag den 25 september, ändock underlåtit anställa förhör med
denne förr än den 28 i samma månad och därigenom vållat, att Jonsson
tre dagar längre än som i avvaktan på förhör varit nödigt kvarhållits
vid regementet, samt beträffande Höglund att, ehuru handlingarna i det
Jonsson rörande disciplinmålet efter auditörens hörande inkommit till
regementsexpeditionen den 1 oktober 1920, Höglund, vilken det i egenskap
av regementskvartermästare jämlikt föreskrift i gällande instruktion
för expeditionstjänsten vid regementet ålegat att granska inkomna hand -

kommit den 1 oktober 1920, underlåtit att i allt fall den 2 i samma månad vidtaga på honom
ankommande erforderliga åtgärder för disciplinmålets avgörande, vilket först skett den 6 i berörda
månad:

alltså prövar krigsrätten — som visserligen finner vad svarandena till sitt fredande anfört
därom, att de till följd av andra mera trängande tjänstegöromål varit urståndsätta att så skyndsamt
som eljest bort ske handlägga i målet ifrågakomna disciplinmål angående målsägaren, förtjäna
avseende men dock icke föranleda till befrielse från straff, — rättvist döma svarandena för
försummelse i tjänsten, Sahlberg till disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar och Höglund
till disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Vid denna utgång av målet förpliktar krigsrätten tillika svarandena att ersätta målsägaren
66 kronor 50 öre, därav Sahlberg med 28 kronor 50 öre eller med 9 kronor 50 öre för en var av
dagarna den 25—27 september 1920, och Höglund med 38 kronor likaledes med 9 kronor 50 öre
för eu var av dagarna den 2—5 oktober 1920, varjämte svarandena förpliktas att vilkendera bäst
gälda gitter ersätta målsägaren för hans inställelse vid krigsrätten denna dag med 15 kronor.»

119

lingar samt att ansvara för beredning och föredragning av desamma,
likväl underlåtit att förrän den ö i samma månad vidtaga på honom
ankommande åtgärder för disciplinmålets avgörande och därigenom föranlett,
att Jonsson ytterligare fyra dagar onödigtvis kvarhållits vid
regementet, alltså och utan avseende å vad Sahlberg och Höglund till
sitt fredande från ansvar i målet anfört, prövade krigshovrätten rättvist
att, med ändring av överklagade utslaget, dels i förmågo av 130 § strafflagen
för krigsmakten döma Sahlberg och Höglund att för den försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt en var av dem sålunda visat
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning, Sahlberg i tre dagar
och Höglund i två dagar, dels ock förplikta Sahlberg och Höglund att
ersätta Jonsson för det han onödigt uppehållits vid regementet efter
9 kronor 50 öre om dagen med 66 kronor 50 öre, därav Sahlberg för
en var av dagarna den 25—27 september 1920 hade att gälda 28 kronor
50 öre och Höglund för en var av dagarna den 2—5 oktober 1920
38 kronor, så ock att, vilkendera gälda gitte, gottgöra Jonsson för hans
inställelse vid krigsrätten med 15 kronor. Av Jonsson först i besvären
framställt anspråk på ersättning för honom genom uppehållet vid regementet
tillskyndad förlust å hans jordbruk innefattade ett ämne, varmed
det ej tillkomme krigshovrätten att omedelbart taga befattning.

Över krigshovrättens utslag har Höglund anfört underdåniga besvär.
Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

12. Underlåtenhet att förklara anstånd med villkorlig straffdom

förverkat.

Åmbetsberättelsen till 1922 års riksdag innehåller (sid. 90 IT)
redogörelse för ett emot krigsdomaren Arwid Gustaf Hernblom, auditören
Sven Armas von der Burg, kaptenen Johan Bernhard Bengtsson
Bernhardt och fanjunkaren Carl Theodor Hedlund, i deras egenskap av
ledamöter i regementskrigsrätten vid Vaxholms grenadjärregemente, anställt
åtal för det krigsrätten vid meddelandet av utslag den 22 oktober 1920
i mål mot värnpliktige nr 2781 45/1915 Karl Emil Gyllenhammar angående
rymning i strid med bestämmelsen i 5 § i lagen den 22 juni 1906 om
villkorlig straffdom uraktlåtit att förklara förverkat det värnpliktige
Gyllenhammar genom Stockholms rådhusrätts utslag den 28 oktober
1915 villkorligen medgivna anstånd med avtjänande av för första resan
inbrott ådömt straffarbete i tre månader. Redogörelsen för åtalet utvisar
vidare, att krigshovrätten, varest åtalet anställdes, genom utslag den

120

5 december 1921 dömt krigsdomaren Hernblom och hans medparter att
för vad de sålunda låtit komma sig till last bota, Hernblom och von
der Burg vardera 25 kronor samt en var av Bernhardt och Hedlund
10 kronor.

Utslaget har numera vunnit laga kraft.

13. Försummelse beträffande handläggningen av mål.

I särskilda till militieombudsmannen insända skrifter anförde värnpliktige
nr 353 74/1909 Oskar Fredriksson Rantatalo, nr 368 74/1906
Kristian Alfred Kaunismäki, nr 421 73/1911 Emil Ström, nr 313 70/1905
Isak Wännström, nr 354 74/1908 Elias Vilhelm Johansson, nr 416 4/1904
Hans Alfred Persson, nr 368 5/1904 lektorn Nils Alfred Åkerlund,
nr 630 67/1907 Helmer Sjöstedt, nr 345 73/1905 Nils Anton Nilsson,
nr 234 72/1908 Karl Gustaf Lundberg, nr 444 73/1911 Johan Helmer
Lundgren, nr 294 73/1907 Anders Adolf Henriksson, nr 43 73/1906
Birger Andersson, nr 372 73/1908 Karl Magnus Lundberg, nr 304 73/1903
Johan Hjalmar Selberg och nr 80 74/1905 Anders Gustaf Henriksson
klagomål rörande tillämpningen av generalordern den 19 maj 1916
nr 654 vid inkallelse av värnpliktiga hörande till Bodens rullföringsområde,
nr 73.

I anledning av berörda klagomål uppdrog militieombudsmannen åt
krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid Norrbottens, regemente att
ställa befälhavaren för Bodens rullföringsområde, nr 73, dåvarande
kaptenen Johan Ludvig Sundström under tilltal inför behörig domstol
för det han oriktigt inkallat ifrågavarande värnpliktiga till krigstjänstgöring
vid Norrbottens regemente i augusti 1916. Åklagaren skulle
därvid påstå ansvar å Sundström efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika
skulle åklagaren till krigsrätten inkalla samtliga ovanbemälda klagande
såsom målsägande samt i mån av befogenhet understödja deras ersättningsanspråk.
Atalsskrivelsen expedierades den 16 oktober 1917 k

I anledning härav ställde krigsfiskalen K. A. Häggqvist kaptenen
Sundström under åtal vid regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente.

Av protokollen över handläggning av berörda mål inhämtades
följande.

Den 7 november 1917 förekom målet första gången vid regementskrigsrätten.
Såsom civila ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigs 1

Se ämbetsberattelserna till 1920 års riksdag sid. 118 ff. och till 1921 års riksdag sid. 31 tf.

121

domaren i’. Sandström och t. i. auditören Helge Andersson. Såsom
åklagare inställde sig krigsfiskalen Häggqvist. Den tilltalade tillstädeskom
personligen. Såsom målsägande infunno sig Elias Vilhelm Johansson,
Birger Andersson, Anders Gustaf Henriksson, Johan Hjalmar Selberg,
Nils Anton Nilsson, Anders Adolf Henriksson och Ernst Emil Ström,
alla personligen, den sistnämnde jämväl såsom ombud för Frans Oskar
Fredriksson Rantatalo, Kristian Alfred Kaunismäki och Isak Wännström.
Därjämte tillstädeskom Helmer Sjöstedt genom fjärdingsmannen Z. Burlin
och Nils Alfred Åkerlund genom adjunkten Th. Nilsson. De sålunda
närvarande målsägandena ävensom, för Sjöstedt, fjärdingsmannen Burlin,
uppdrogo åt åklagaren att föra deras talan i målet. Övriga målsägande
både blivit i vederbörlig ordning kallade med undantag av Hans Alfred
Persson, Karl Gustaf Lundberg och Karl Magnus Lundberg, som icke
kunnat med kallelse anträffas. Åtalsinstruktionen föredrogs. Härefter
förekom ingenting annat än att målsägandena förklarade sig vidhålla
sina ersättningsanspråk, varjämte de begärde ersättning för inställelsen.

Den tilltalade anhöll om uppskov för att taga del av åtalsinstruktionen.
Målet uppsköts till den 5 december 1917.

Ben 5 december 1917 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
vice krigsdomaren A. Bexell och t. f. auditören E. Holmqvist.
Såsom åklagare tillstädeskom t. f. krigsfiskalen A. Frisell. Den tilltalade
tillstädeskom personligen. Såsom ombud för Johan Helmer Lundgren
inställde sig predikanten August Helmer Brandberg. Såsom ombud för
värnpliktige Wännström anmälde sig åklagaren. Den tilltalade inlämnade
en skrift. Åklagaren anhöll härefter om uppskov för ytterligare utredning,
varefter målet uppsköts till den 9 januari 1918.

Ilen 9 januari 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
vice krigsdomaren Bexell och t. f. auditören K. G. D. Tiberg.
Krigsfiskalen Häggqvist tillstädeskom som åklagare ävensom i egenskap
av ombud för de målsägande, han företrätt den 7 november 1917.
Kaptenen Sundström var personligen närvarande. Av övriga målsägande
tillstädeskom endast värnpliktige Johan Helmer Lundgren genom sitt
ombud. Svaranden hade ett kortare muntligt anförande. Åklagaren
anhöll härefter om uppskov med målet på fem veckor för att få taga
del av handlingarna samt undersöka, huruvida samtliga målsägande fått
tillfälle inför krigsrätten framställa sina ersättningsanspråk. Målet uppsköts
till den 13 februari 1918, då åklagaren skulle vara beredd att
vidare utföra sin talan.

Ben 13 februari 1918 tjänstgjorde i krigsrätten t. f. krigsdomaren
H. Andersson och t. f. auditören K. G. D. Tiberg. Såsom åklagare

Militieombxidsmannens ämbetsberättelse. 16

122

tillstädeskom krigsfiskalen Häggqvist. Svaranden infann sig personligen.
Häggqvist anmälde sig tillstädes jämväl såsom ombud för följande
målsägande, nämligen Elias Vilhelm Johansson, Birger Andersson, Anders
Gustaf Henriksson, Johan Hjalmar Selberg, Nils Anton Nilsson, Anders
Adolf Henriksson och Ernst Emil Ström. Någon handläggning förekom
icke. Åklagaren upplyste, att han utsänt kallelse å övriga målsägande,
men att han ännu icke erhållit kallelserna tillbaka vederbörligen delgivna
samt anhöll för den skull om uppskov på tre veckor. Sundström
hade ingenting att häremot erinra, men hemställde att uppskov måtte
göras så långt, att han dessförinnan hunne avsluta pågående inskrivningsförrättningar.
Krigsrätten utsatte målet till den 27 mars 1918,
då åklagaren skulle vara beredd att vidare utföra sin talan.

Den 27 mars 1918 tjänstgjorde i krigsrätten krigsdomaren Malmström
och auditören Hellgren. Såsom åklagare tillstädeskom Häggqvist.
Svaranden kom personligen tillstädes. Åklagaren anmälde sig tillstädes
såsom ombud för målsägandena Elias Vilhelm Johansson, Birger Andersson,
Anders Gustaf Henriksson, Johan Hjalmar Selberg, Nils Anton
Nilsson, Anders Adolf Henriksson och Ernst Emil Ström, Rantatalo,
Kaunismäki och Karl Gustaf Lundberg. Därjämte ingav åklagaren dels
bevis att Hans Alfred Persson blivit i egenskap av målsägande personligen
kallad dels ock att Karl Magnus Lundberg icke kunnat med
kallelse anträffas. Målsägandena Wännström, Helmer Sjöstedt, Nils
Alfred Åkerlund och Johan Helmer Lundgren läto sig icke avhöra.
Åklagaren överlämnade målet till avgörande under yrkande om ansvar
och skadeståndsskyldighet, därvid åklagaren meddelade, att Karl Gustaf
Lundberg icke förde någon ersättningstalan. Åven svaranden överlämnade
målet under bestridande av åklagarens anspråk. Krigsrätten
beslöt meddela utslag i målet den 29 maj 1918, evad parterna därvid
komme till rätten tillstädes eller ej.

Den 29 maj 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom ledamöter krigsdomaren
Malmström och auditören Hellgren. Såsom åklagare tillstädeskom
t. f. krigsfiskalen Frisell. Svaranden och målsägandena läto sig
däremot icke avhöra. Åklagaren anhöll om uppskov med målet för att
närmare utveckla sin ansvarstalan ävensom för att bliva i tillfälle att
inkalla målsäganden Lundberg, vilken dåmera skulle hava återkommit
till hemorten. Krigsrätten fann sig icke lagligen kunna förvägra
åklagaren för angivna ändamål begärt uppskov och uppsköt målet till
den 19 juni 1918, då åklagaren skulle vara beredd att sin talan slutligen
utföra.

Den 19 juni 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila leda -

123

möter krigsdomaren Malmström och auditören Hellgren. Såsom åklagare
tillstädeskom krigsfiskalen Häggqvist, jämväl såsom ombud för målsägandena
Elias Vilhelm Johansson, Birger Andersson, Anders Gustaf
Henriksson, Johan Hjalmar Selberg, Nils Anton Nilsson, Anders Adolf
Henriksson, Ernst Emil Ström, Rantatalo och Kaunismäki ävensom för
Karl Gustaf Lundberg. Såsom ombud för svaranden inställde sig sergeanten
Lidström. Åklagaren uppgav, att målsäganden Karl Magnus
Lundberg oaktat ivriga efterspaningar icke kunnat anträffas för delgivning
av kallelse. Svarandens ombud anhöll om uppskov för att
bliva i tillfälle att bemöta de av målsägandena i målet framställda
ersättningsanspråk. Krigsrätten uppsköt målet till den 7 augusti 1918,
då svaranden skulle vara beredd att förebringa den vidare bevisning
och utredning i målet, varav han ville sig begagna, vid äventyr att
vidare uppskov för sådant ändamål icke komme att beviljas.

Ben 7 augusti 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
t. f. krigsdomaren Hellgren och t. f. auditören Landahl. Svaranden
tillstädeskom personligen. Såsom åklagare tillstädeskom krigsfiskalen
Häggqvist jämväl såsom ombud för samma målsägande som
förut. Det antecknades, att den ene militäre ledamoten av krigsrätten
icke iakttagit inställelse. Sedan svaranden upplyst, att hans
rullföringsbiträde insjuknat, vadan svaranden själv omedelbart nödgades
avlägsna sig för att sköta sin tjänst, utsattes målet att åter förekomma
den 28 augusti 1918.

Den 28 augusti 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
krigsdomaren Malmström och auditören Hellgren. Såsom åklagare
inställde sig t. f. krigsfiskalen Frisell. Svaranden kom personligen tillstädes.
Någon målsägande lät sig icke avhöra. Svaranden ingav en
skrift. Med förmälan att han icke i målet hade uppdrag att föra målsägandenas
talan och att han därför icke kunde yttra sig över den av
svaranden ingivna skriften anhöll åklagaren om uppskov med målet
under minst åtta veckor för att sätta målsägandena i tillfälle att taga
del av skriftens innehåll. Svaranden hade ingenting att invända mot
uppskovet. Målet utsattes därefter att åter förekomma den 23 oktober
1918, då parterna å ömse sidor hade att andraga och styrka allt vad
de vidare i målet aktade nödigt, vid äventyr att vidare uppskov i målet
icke komme att beviljas för sådant ändamål.

Ben 23 oktober 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
krigsdomaren Malmström och auditören Hellgren. Därvid tillstädeskom
i egenskap av åklagare krigsfiskalen Häggqvist, vilken jämväl
såsom förut anmälde sig som ombud för målsägandena Elias Vilhelm

124

Johansson, Birger Andersson, Anders Gustaf Henriksson, Johan Hjalmar
Selberg, Nils Anton Nilsson, Anders Adolf Henriksson, Ernst Emil
Ström, Rantatalo, Kaunismäki och Karl Gustaf Lundberg. Svaranden
tillstädeskom personligen. Åklagaren upplyste, att målsäganden Karl
Magnus Lundberg icke heller till detta sammanträde kunnat anträffas
med kallelse. Korta anföranden höllos av svaranden och åklagaren. Å
ömse sidor överlämnades målet till avgörande. Krigsrätten beslöt att,
därest laga hinder icke komme att möta, meddela utslag i målet den
20 november 1918, evad parterna därvid iakttogo inställelse eller icke.

Den 20 november 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila
ledamöter krigsdomaren Malmström och auditören Hellgren. Vid pårop
av målet tillstädeskom såsom åklagare krigsfiskalen Häggqvist, som
jämväl anmälde sig som ombud för förut omnämnda målsägande. Svaranden
tillstädeskom personligen. Som emellertid krigsrättens militära
ledamöter icke infunnit sig till sammanträdet, utsattes målet ånyo till
den 4 december 1918, då utslag utan hinder av parts utevaro komme
att meddelas.

Den 4 december 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
krigsdomaren Malmström och auditören Hellgren. Såsom åklagare
inställde sig krigsfiskalen Häggqvist, vilken jämväl anmälde sig såsom
ombud för förut omnämnda målsägande. Svaranden lät sig icke avhöra.
Rättens militära ledamot, kaptenen Robert Lovén upptyste, att den andre
militäre ledamoten, kaptenen Kurt Björnbom av sjukdom vore förhindrad
att inställa sig vid rättens sammanträde. Som sålunda endast en militär
ledamot var närvarande vid sammanträdet och rätten sålunda icke var
domför, utsattes målet ånyo till den 18 december 1918, då utslag skulle
meddelas, evad parterna iakttogo inställelse vid rätten eller icke.

Den 18 december 1918 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila
ledamöter krigsdomaren Malmström och auditören Hellgren. Såsom
åklagare inställde sig krigsfiskalen Häggqvist, vilken jämväl anmälde
sig som ombud för förut omnämnda målsägande. Svaranden lät sig
icke avhöra. Rättens militära ledamot kaptenen Robert Lovén upplyste,
att den andre militära ledamoten, kaptenen Kurt Björnbom, vilken för
sjukdom vore intagen för vård å garnisonssjukhuset, vore förhindrad
att inställa sig vid rättens sammanträde. Som sålunda endast en militär
ledamot var närvarande vid rätten och rätten följaktligen icke var domför,
utsattes målet till den 22 januari 1919, då utslag skulle meddelas,
evad parterna därvid iakttogo inställelse eller icke.

Den 22 januari 1919 tjänstgjorde i krigsrätten t. f. krigsdomaren
Hellgren och t. f. auditören Erik Pihlgren. Såsom åklagare tillstädeskom

krigsfiskalen Häggqvist, vilken anmälde sig såsom ombud för förut
omnämnda målsägande. Svaranden tillstädeskom personligen. Då härefter
överläggning till utslag skulle äga rum, anmälde t. f. auditören
Pihlgren, att han icke för dagen vore beredd att deltaga i meddelande
av utslag i målet. Bättens militäre ledamot, kaptenen Björnbom, förklarade,
att han för sin del ansåg sig böra taga närmare del av rättens
protokoll, innan han kunde företaga målet till slutligt avgörande. 1
anledning därav beslöt regementskrigsrätten att efterlämna målet för
utslags meddelande till den 19 februari 1919, då utslag i målet skulle
meddelas, evad parterna därvid iakttogo inställelse eller icke. Protokoll
och övriga handlingar i målet skulle under tiden cirkulera mellan rättens
ledamöter.

Den 19 februari 1919 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
t. f. krigsdomaren Hellgren och t. f. auditören Pihlgren. Såsom
åklagare tillstädeskom krigsfiskalen Häggqvist, vilken jämväl anmälde
sig såsom ombud för samma målsägande som förut. Åklagaren anmälde
sig jämväl föra talan i målet för målsäganden Nils Alfred Åkerlund
enligt fullmakt. Såsom ombud för målsäganden Johan Plelmer Lundgren
inställde sig snickarmästaren Albert Eriksson. Såsom ombud för
målsäganden Isak Wännström tillstädeskom fästningspoliskonstapeln
Holm. Fjärdingsmannen Burlin företrädde och anmälde, att hans huvudman
målsäganden Helmer Sjöstedt numera avlidit och att han för sin
del hölle för sannolikt, att den avlidnes stärbhusdelägare skulle komma
att avstå från fullföljande av ersättningstalan i målet. Ombudet Eriksson
hemställde å sin huvudmans vägnar om uppskov i målet, för att taga
del av rättens protokoll. Ombudet Holm anförde, att hans huvudman
för närmare utveckling av sin talan jämväl anhöll om uppskov med
målet och hemställde, att det begärda uppskovet måtte sättas till minst
sex veckor. Åklagaren och svaranden förmälde sig icke hava någon
eidnran mot uppskovet. Målet uppsköts till den 2 april 1919, då svaranden
vid laga påföljd och målsägandena, där de så aktade nödigt,
hade att i närvaro av åklagaren iakttaga inställelse, samtliga parter
beredda att förebringa all den bevisning och utredning, de i målet kunde
hava att tillgå, vid äventyr att vidare uppskov för sådant ändamål eller
enskild parts utevaro icke komme att hindra målets avgörande. Åklagaren
skulle till nästa sammanträde förete utdrag av det militära straffregistret
angående svaranden.

Den 2 april 1919 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
vice krigsdomaren Bexell och t. f. auditören Holmqvist. Såsom åklagare
tillstädeskom krigsfiskalen Häggqvist jämväl såsom ombud för förut

126

omnämnda målsägande. Svaranden tillstädeskom personligen. Såsom
ombud för målsäganden Johan Helmer Lundgren inställde sig snickarmästaren
Eriksson, såsom ombud för målsäganden Wännström tillstädeskom
fästningspoliskonstapeln Lejon. Ombudet Eriksson, som
vidhöll förut gjorda yrkanden, anhöll om ytterligare uppskov i målet
under förmälan att något slutligt föreläggande icke vid senaste rättegångstillfället
meddelats. Ombudet Lejon, vilken för sin huvudman
yrkade ersättning, överlämnade målet till rättens prövning. Det avsades,
att utslag i målet skulle meddelas den 30 april 1919.

Den 30 april 1919 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
t. f. krigsdomaren Bexell och t. f. auditören Pihlgren. Såsom
åklagare inställde sig krigsfiskalen Häggqvist jämväl såsom ombud för
förut omnämnda målsägande. Då härefter överläggning till utslag
skulle äga rum förklarade rättens ordförande, att han först dagen förut
emottagit protokollen i målet, i anledning varav han meddelade, att han
för dagen icke vore beredd att deltaga i meddelande av utslag. I anledning
därav beslöt regementskrigsrätten att efterlämna målet för utslags
meddelande till den 22 maj 1919, då utslag, därest laga hinder icke
komme att möta, skulle meddelas, evad parterna iakttogo inställelse
eller icke.

jDen 22 maj 1919 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
t. f. krigsdomaren Hellgren och t. f. auditören Y. östergren.
Härvid inställde sig i närvaro av krigsfiskalen Häggqvist svaranden
personligen. Då överläggning för beslutande av utslag skulle äga rum
upplyste rättens ''ordförande, att t. f. auditören Östergren vore skyldeman
med militieombudsmannen Axel Östergren, vilken förordnat om förevarande
åtals anställande mot Sundström och på grund härav kunde
vara jävig deltaga i målets avgörande. T. f. auditören Östergren uppgav
med anledning härav, att militieombudsmannen Östergren vore hans
farbroder. På grund härav beslöt rätten, som fann t. f. auditören
Östergren, enär han med militieombudsmannen Östergren stode i sådant
skyldskapsförhållande, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken omförmäldes,
jämlikt nämnda lagrum jävig att deltaga i målets avgörande, samt då
rätten sålunda icke vore domför, utsätta målet att åter förekomma den
26 juni 1919, då utslag i målet komme att meddelas utan hinder av
parts utevaro.

Den 26 juni 1919 tjänstgjorde i krigsrätten såsom civila ledamöter
t. f. krigsdomaren Hellgren och t. f. auditören Torsten Andersson.
Åklagaren inställde sig personligen, men svaranden uteblev. Enligt vad
protokollet utvisar hade till krigsdomaren inkommit ett så lydande brev:

127

»Skellefteå den 21 juni 1919. Herr krigsdomare m. ro. Georg
Ilellgren, Boden. Med hänsyn till de brådskande tingsgöromålen och
den mängd utslag i persedelmål jag har att avgöra, och då min tid i
övrigt varit strängt upptagen av att genomgå handlingarna i mål, som
skola handläggas vid instundande krigsrätt, har det icke varit mig möjligt
att så sätta mig in i det vidlyftiga Sundströmska målet, att jag kan
deltaga i dess avgörande, något varom jag velat i god tid underrätta.
Högaktningsfullt Torsten Andersson, t. f. auditör.»

Med anledning härav beslöt krigsrätten att uppskjuta målet för
utslags meddelande till dag, som framdeles komme att bestämmas av rättens
ordförande, varom parterna genom auditörens försorg skulle underrättas.

Ben 10 december 1919 meddelades utslag i målet, därvid Sundström
dömdes till ansvar, varjämte han förpliktades till viss ersättning.

Som av den sålunda rörande ifrågavarande måls handläggninglämnade
redovisning framgick, att målet, oaktat detsamma ej kunde anses
vara av vidlyftig eller invecklad beskaffenhet, förekommit vid krigsrätten
vid icke mindre än nitton rättegångstillfällen, innan detsamma
vid det tjugonde slutligen avgjordes, och att vid dessa nitton rättegångstillfällen
handläggning förekommit allenast vid ett fåtal, och utredning
förebragts allenast vid tre rättegångstillfällen, infordrade militieombudsmannen
genom särskilda ämbetsskrivelser yttranden från vederbörande
krigsrättsledamöter ävensom från åklagarne i målet, därvid militieombudsmannen
så vitt nu är i fråga framställde de anmärkningar, varom
nedan vidare förmäles.

Anmärkningar mot vederbörande krigsfiskal.

Jämlikt den för krigsfiskalen vid Norrbottens regemente av militieombudsmannen
utfärdade instruktion ålåg det nämnde krigsfiskal, att
till krigsrätten inkalla samtliga ovan omförmälda klagande såsom målsägande
samt i mån av befogenhet understödja deras ersättningsanspråk.
I överensstämmelse härmed hade ock krigsfiskalen K. A. Häggqvist,
vilken redan i oktober månad 1917 torde hava erhållit del av berörda
instruktion, till det första rättegångstillfället den 7 november samma år
i målet inkallat samtliga målsägande med undantag av Hans Alfred
Persson vid Motala Verkstad, Karl Gustaf Lundberg i Fagernäs och
Karl Magnus Lundberg i Övre Svartå, vilka enligt anteckning i krigsrättens
protokoll icke skulle kunnat anträffas med kallelse. Vilka åtgärder,
som då av krigsfiskalen vidtagits för inkallandet av sistnämnda

128

tre målsägande framgick ej av protokollet. Vare sig emellertid sådana
åtgärder då vidtagits eller icke, syntes, under det målet av olika anledningar
uppskjutits från den 7 november till den 5 december 1917 och
därifrån till den 9 januari 1918, icke något försök att kalla de nämnda
tre personerna hava gjorts, och, såvitt av krigsrättens protokoll framgick,
hade krigsfiskalen med inkallandet tagit så ringa befattning'', att
han vid rättegångstillfället sistnämnda dag ansett sig böra anhålla om
uppskov med målet på fem veckor »för att få taga del av handlingarna
samt undersöka, huruvida samtliga målsägande i målet fått tillfälle inför
rätten framställa sina ersättningsanspråk». Då vid detta rättegångstillfälle
utredningen i målet i övrigt varit slutförd, syntes krigsfiskalen
Häggqvists underlåtenhet att under tiden därförut från slutet av oktober

1917 till den 9 januari 1918 för det uppgivna ändamålet taga erforderlig
del av handlingarna i målet, hava föranlett ifrågavarande uppskov.
Ej heller efter det uppskovet sålunda blivit honom beviljat, syntes Häggqvist
hava med erforderlig skjmdsamhet vidtagit på honom ankommande
åtgärder i förevarande hänseende. Då målet den 13 februari 1918 åDyo
förekom, uppgav Häggqvist, att han utsänt kallelser å övriga målsägandena,
men att han ännu icke erhållit kallelserna tillbaka vederbörligen
delgivna, samt anhöll fördenskull om uppskov med målet på tre
veckor för att avvakta ingången av kallelserna. Att kallelserna då verkligen
utgått, på sätt av Häggqvist uppgivits, torde emellertid icke vara
utom tvivel. Vid påföljande rättegångstillfälle den 27 mars 1918, till
vilket såväl Karl Gustaf Lundberg i Fagernäs som Hans Alfred Persson
blivit vederbörligen kallade, hade åklagaren nämligen företett en å Karl
Magnus Lundberg utfärdad kallelse, dagtecknad först den 14 februari

1918 och försedd med påskrift dels den 28 februari 1918 av fjärdingsmannen
Emil Larsson i Harads att Lundberg redan den 14 mars 1917
utflyttat till Overluleå och dels den 20 mars 1918 av fjärdingsmannen
J. A. Brännström i Boden att Lundberg förgäves eftersökts inom
Overluleå socken. Av såväl dagen för kallelsen och för de därå tecknade
bevisen som av innehållet i förstnämnda, av fjärdingsmannen
Larsson tecknade bevis, ville det synas som hade krigsfiskalen icke vidtagit
någon som helst åtgärd för Karl Magnus Lundbergs inkallande
före den 14 februari 1918 och att följaktligen de av honom i sådant
hänseende den 7 november 1917 och den 13 februari 1918 lämnade
uppgifter vore i denna del felaktiga. Då emellertid svårighet icke syntes
hava mött för Hans Alfred Perssons inkallande å den ort, där han redan
i militieombudsmannens instruktion uppgivits vara bosatt, syntes skäl
finnas att antaga, att kallelsen å honom, som blivit honom delgiven den

129

20 februari 1918, ej heller utgått före den 14 i samma månad eller någon
av dagarna kort därförut. Därest samtliga ifrågavarande tre målsägande
icke förr än i februari 1918 eftersökts för delgivning, kunde med fog
läggas krigstiskalen Häggqvist till last att hava fördröjt målets handläggning
under åtminstone två månader.

Enligt å justitiekanslersämbetet inhämtad uppgift hade krigsfiskalen
Häggqvist under den tid ifrågavarande mål handlades åtnjutit ledighet
från krigsfiskalstjänsten vid följande tillfällen: den 21 november—den
19 december 1917 med e. o. hovrättsnotarien A. Frisell såsom vikarie,
den 16 januari 1918 med e. o. hovrättsnotarien E. Holmquist såsom
vikarie, den 30 januari 1918 med Holmquist såsom vikarie, den 24 april
1918 med Frisell såsom vikarie, den 1—31 maj 1918 med Frisell såsom
vikarie, den 20 augusti—den 10 september 1918 med Frisell såsom
vikarie, den 27—31 december 1918 med Frisell såsom vikarie, den 13 —19
mars 1919 med stadsfiskalen J. P. Sandström såsom vikarie, den 16
april 1919 med distriktssekreteraren Sven Broman såsom vikarie, den
14 maj 1919 med Frisell såsom vikarie, den 14 och 15 augusti 1919
med Frisell såsom vikarie, samt den 9 december 1919 tills vidare med
Frisell såsom vikarie.

Sedan militieombudsmannen anmodat Häggqvist att i ärendet inkomma
med yttrande och därvid uppgiva vilka åtgärder, som vidtagits
för att inkalla målsägandena, med angivande av datum för varje avgången
eller mottagen skrivelse, ävensom förete de bevis, Häggqvist erhållit
därom, att Karl Magnus Lundberg icke kunnat med delgivning
anträffas, avgav Häggqvist den 22 juli 1921 följande yttrande. Efter
mottagande av militieombudsmannens åtalsskrivelse den 16 oktober 1917
hade Häggqvist först att hos vederbörande begära utsättande av tid
för målets handläggning vid krigsrätten, innan han kunde utfärda stämning
å svaranden och kallelser å målsägandena. Den omständigheten,
att alla målsägandena utom tre, vilka icke kunnat med kallelse anträffas,
blivit inkallade redan till den 7 därpå följande november torde ådagalagt,
att inkallelsen skett med vederbörlig skyndsamhet. Redan efter
målets första handläggning hade Häggqvist ansett att detsamma kunde
från åklagarens sida överlämnas till rättens prövning. Denna hans åsikt
hade han framhållit för t. f. krigsfiskalen Frisell före det målet förekommit
vid krigsrätten den 5 december 1917. Enligt protokollet för
nämnda dag syntes Frisell dock ansett ytterligare utredning erforderlig.
Enär Häggqvist redan vid första krigsrättssammanträdet ingivit bevis,
att samtliga de målsägande, som kunnat med kallelse anträffas, blivit
inkallade till rätten, hade det förefallit egendomligt, att han skulle vid

Militieombudsmannens ämbetsberätlelse. 17

130

sammanträdet den 9 januari 1918 hava begärt uppskov bland annat för
att undersöka om samtliga målsägandena fått tillfälle att framställa sina
ersättningsanspråk. Om så emellertid varit fallet, varom Häggqvist nu
icke kunnat yttra sig, måste detta hava berott därpå, att han då icke
ägt kännedom om vad som förekommit vid tillfället den 5 december
1917, då han icke varit närvarande. Inom vilken tid Häggqvist därefter
utsänt de felande kallelserna kunde han nu icke uppgiva, enär han
saknade anteckning därom, men det vore möjligt, att därmed fått anstå
till kort tid före sammanträdet den 13 februari 1918, enär han då enligt
protokollet lämnat den upplysningen, att han ännu icke erhållit kallelserna
tillbaka vederbörligen delgivna. Om dröjsmål från Häggqvists
sida härvidlag förelegat, så vore detta tämligen säkert beroende därpå,
att han icke kunnat inom behörig tid erhålla del av protokollen i målet.
Just vid denna tidpunkt hade det oefterrättlighetstillstånd i avseende å
protokollen börjat, som fortgått under mer än ett års tid, nämligen att
protokollen nästan aldrig varit uppsatta från ett sammanträde till ett
annat, utan hade därvid endast memorialanteckningarna föredragits i den
mån detta varit nödigt. Efter det Häggqvist ingivit handlingarna i
målet till krigsrätten, hade han ju icke annorledes än genom krigsrättens
protokoll kunnat följa målet och vidtaga för detsamma erforderliga
åtgärder. Den omständigheten att kallelsen å Karl Magnus Lundberg
varit dagtecknad först den 14 februari 1918 vore icke något bevis
för att kallelserna å honom och å de övriga icke utsänts tidigare än
nämnda dag. Lundberg hade under sin vistelse inom Överluleå socken
varit boende inom Häggqvists distrikt. Fjärdingsmannen hade redan
till sammanträdet df*n 7 november 1917 sökt anträffa honom med kallelse
i målet. Sistnämnda da^ hade Häggqvist till rätten ingivit bevis
att Lundberg ej kunnat anträffas med kallelse och att upplysning om
hans vistelseort icke kunnat erhållas. Enär det icke varit otänkbart, att
Lundberg sedermera återkommit, hade Häggqvist beordrat fjärdingsmannen
J. A. Brännström att ånyo efterforska honom. Därvid hade
Brännström icke kunnat erhålla andra upplysningar än vad han och
Häggqvist förut vetat, nämligen att Lundberg under någon tid vistats
i Harads, därifrån han ock sedermera återkommit. Han hade fortfarande
vistats å okänd ort. För att utröna huruvida Lundberg ännu en gång
begivit sig till Harads hade Häggqvist därefter utskrivit den senare
kallelsen den 14 februari 1918 och sänt densamma till fjärdingsmannen
i Harads, från vilken han därefter erhållit det av militieombudsmannen
oinförmälda intyget, att Lundberg redan den 14 mars 1917 utflyttat
till Överluleå. Såsom Häggqvist nämnt, hade fjärdingsmannen Bränn -

131

ström redan till första krigsrättssammanträdet utfärdat intyg om att
Lundberg då icke kunnat anträffas med kallelse, men med anledning
av fjärdingsmannen Larssons intyg att Lundberg utflyttat till Overluleå
hade det blivit nödvändigt att ånyo förete intyg om att Lundberg icke
vistades inom sistnämnda socken. Vilken anledning t. f. krigsfiskalen
Frisell haft för sin uppgift vid sammanträdet den 29 maj 1918, att
Lundberg dåmera skulle hava återkommit till hemorten, kände lläggqvist
icke. Häggqvist kunde endast påstå, att hans uppgift vid sammanträdet
den 19 juni 1918 att Lundberg oaktat ivriga efterspaningar icke
kunnat anträffas vore riktig, enär han själv jämte fjärdingsmannen
Brännström verkställt nämnda efterforskningar. De skriftliga intygen
angåeude kallelserna till de olika krigsrättssammanträdena hade Häggqvist
ingivit till krigsrätten. Dessa intyg borde ännu finnas bland
rättens handlingar. Häggqvist hade dock förgäves eftersökt dem i krigsrättsprotokollen,
av vilka han å regementsexpeditionen tagit del. Möjligen
hade desamma kunnat återfinnas bland inneliggande handlingar i
mälet, men dessa hade icke varit för Häggqvist tillgängliga.

Av utdrag av landsfiskalens i Motala distrikt brevdiarium inhämtade
militieombudsmannen, att den 18 februari 1918 till landsfiskalen
inkommit en den 17 i samma månad dagtecknad skrivelse från stadsfiskalen
i Motala med begäran om delgivning med Hans Alfred Persson
av en kallelse å honom till inställelse vid regementskrigsrätten den 27
mars 1918 samt att ett den 23 februari 1918 inkommet delgivningsbevis
samma dag översänts till Häggqvist.

Magistraten i Motala meddelade på förfrågan, att stadsfiskalen i
Motala, från vilken ärendet inkommit till landsfiskalen, förklarat sig
sakna anteckning om ärendet, varför stadsfiskalen icke kunnat angående
detsamma lämna annan upplysning än den, att ärendet med all sannolikhet
till honom inkommit samma dag som det ankommit till landsfiskalen,
eller den 18 februari 1918, enär stadsfiskalen, i fall som föreliggande,
brukade omedelbart överlämna ärendet till vederbörande myndighet.

Av ett av dåvarande auditören, landsfogden Ulrik Georg Hellgren
avgivet yttrande inhämtades slutligen, att krigsrättens konceptprotokoll
under ifrågavarande tid förvarats å krigsrättslokalen.

Av vad i ärendet förekommit ansåg militieombudsmannen framgå,
att Häggqvist, som den 9 januari 1918 begärt uppskov för förut uppgivet
ändamål, icke förr än tidigast någon dag före den 13 februari
samma år vidtagit åtgärder för inkallande till sammanträdet sistnämnda
dag av Karl Magnus Lundberg och Persson. Härigenom hade Hägg -

132

qvist otvivelaktigt föranlett, att målet sistnämnda dag åter måst uppskjutas.
Därjämte syntes i ärendet utrett, att Häggqvist vidkommande
Persson, oaktat hans vistelseort genom åtalsinstruktionen blivit för Häggqvist
känd redan i oktober månad 1917, överhuvudtaget icke vidtagit
någon åtgärd för hans inkallande förr än han den 14 februari 1918
avlät sitt ovannämnda tjänstebrev till stadsfiskalen i Motala. Vad Häggqvist
anfört därom, att han icke ägt kännedom om vad som förekommit
vid rättegångstillfället den 5 december 1917 torde enligt militieombudsmaunens
uppfattning icke förtjäna avseende, då han dels före rättegångstillfället
den 9 januari 1918 bort taga reda därpå dels ock kunnat av
rättens ordförande under pågående handläggning erhålla del därav. Och
även om såsom Häggqvist anfört, han icke i rätt tid kunnat erhålla del
av protokollen, torde detta förhållande näppeligen kunna åberopas såsom
ursäkt, då Häggqvist redan genom instruktionen för åtalets utförande
erhållit kunskap om målsägandenas namn och adresser. Aven om
Häggqvist icke vore skyldig föra diarier över ankomna och avgångna
skrivelser läge det i sakens natur, att han vore skyldig föra sådana
memorialanteckningar, som vore nödvändiga för att han skulle kunna
behörigen fullgöra sin tjänst och redovisa därför.

Vad i ärendet förekommit syntes militieombudsmannen giva vid
handen, att Häggqvist genom sin underlåtenhet beträffande inkallande
av målsägandena visat försummelse i fullgörande av sin tjänst.

Anmärkningar mot krigsrättens ledamöter.

Uppskov med målet hade vid icke mindre än sju rättegångstillfällen
föranletts därav, att rätten icke varit domför eller någon dess
ledamot icke varit beredd att meddela utslag i målet. Sålunda hade
vid rättegångstillfället den 7 augusti 1918, den ene militäre ledamoten
kaptenen vid Norrbottens regemente Gunnar Fredrik Höjer uteblivit
utan att anmäla laga förfall och utan att utredning syntes hava förebragts
om anledningen till hans utevaro. Vid rättegångstillfället den
20 november 1918 uteblevo, utan uppgiven orsak, båda de militära
ledamöterna kaptenerna vid fortifikationen Sigurd Lovén och Kurt
Björnbom. Vid rättegångstillfällena den 4 och den 18 december 1918
uteblev den ene militäre ledamoten, kaptenen Kurt Björnbom, därvid
en annan ledamot i rätten uppgav, att Björnbom vore av sjukdom förhindrad
att inställa sig.

I avgivna förklaringar anförde de nämnda militära ledamöterna

bl. a.

133

Höjer, att han ej kunde erinra sig hava utan giltig orsak varit
frånvarande vid något krigsrättssamnianträde, till vilket han vant kallad,

Loven, att han, som numera icke kunde erinra sig orsaken till
sin utevaro den 20 november 1918, vore övertygad om, att verkligt
skäl förelegat och att han av andra tjänsteförhållanden varit förhindrad
att infinna sig, samt

Björnbom, att han, som ej nu kunde med full säkerhet erinra sig
skälet till sin bortovaro den 20 november 1918, sannolikt varit kommenderad
i hemligt uppdrag till riksgränsen samt att han den 4 och den
18 december 1918 varit förhindrad deltaga i krigsrättens sammanträde,
enär han för genomgående av operation varit intagen å garnisonssjukhuset
i Boden.

Med anledning av vad kaptenerna Höjer, Loven och Björnbom
sålunda anfört infordrade militieombudsmannen yttranden i ärendet av
vederbörande regements- och kårchefer samt chefläkaren för garnisonssjukhuset
i Boden. Chefen för Norrbottens regemente meddelade i avgivet
yttrande, att enligt vid regementsexpeditionen förda koncept och
diarier kaptenen Höjer dels ej syntes hava varit av annan tjänst förhindrad
att deltaga i krigsrättssammanträdet den 7 augusti 1918 och
dels ej syntes hava till regementschefen insänt någon anmälan om förhinder
härför. Av yttranden från chefen för Bodens ingenjörkår majoren
Per Albin Dihlström samt förutvarande kårchefen översten A.
Norinder framgick, att varken Lovén eller Björnbom varit förhindrade
att infinna sig till krigsrättssammanträdet den 20 november 1918 av
vare sig skriftlig eller muntlig order eller annat uppdrag, och chefläkaren,
fältläkaren Gustaf Andersson meddelade slutligen, att kaptenen
Björnbom intagits å garnisonssjukhuset i Boden den 5 december 1918
och utskrivits därifrån den 24 december 1918 samt opererats för haemorrhoider.

Av vad sålunda förekommit ansåg militieombudsmannen framgå,
att kaptenerna Höjer, Lovén och Björnbom utan laga förfall uteblivit,
Höjer från krigsrättssammanträdet den 7 augusti 1918 samt Lovén och
Björnbom från sammanträdet den 20 november samma år. Åven om
de emellertid, på sätt de påstått, verkligen varit av laga skäl hindrade
att iakttaga inställelse, hade de i allt fall underlåtit att därom göra
vederbörlig anmälan. Genom sin utevaro utan anmält och styrkt förfall
hade de enligt militieombudsmannens uppfattning otvivelaktigt gjort
sig skyldiga till fel i domarämbetets utövning.

Enahanda var förhållandet beträffande kaptenen Björnboms utevaro
från krigsrättssammanträdet den 4 december 1918. Med hänsyn

134

till arten av den sjukdom lian såsom laga förfall åberopat, torde hinder
icke bort möta för honom, som först påföljande dag intagits å sjukhuset,
att deltaga i krigsrättens förhandlingar eller i allt fall med företeende
av läkarebetyg göra anmälan om sitt förfall. Sådan anmälan
hade i varje fall bort göras i god tid före sammanträdet den 18 december
1918. Hade så skett, hade ny ledamot kunnat förordnas av
vederbörande kårchef, som, även om han ägt kännedom om Björnboms
sjukdom, dock givetvis saknat anledning göra sig underrättad om, att
denne haft att iakttaga inställelse såsom krigsrättsledamot i det ifrågavarande
målet. Kaptenen Björnbom måste följaktligen anses hava gjort
sig skyldig till fel i ämbetet såväl genom sin utevaro den 4 december
1918 som genom sin underlåtenhet att anmäla förfall för utevaron den
18 i samma månad.

Anmärkning hade vidare framställts däremot, att t. f. krigsdomaren,
stadsfogden Carl Albert August Bexell vid krigsrättens sammanträde
den 30 april 1919, under förklaring att han först dagen förut
emottag^ protokollen i målet, sagt sig ej vara beredd att deltaga i
meddelande av utslag och därigenom föranlett onödigt uppskov. Därom
hade militieombudsmannen i skrivelse till Bexell anfört följande. Enligt
§ 19 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
ålåge det auditör att senast tjugofyra timmar före krigsrättssammanträde
på begäran tillhandahålla krigsdomaren krigsrättens protokoll i
de uppskjutna mål och ärenden, som skulle vid sammanträdet handläggas,
samt i övrigt på krigsdomarens begäran hålla krigsrättens protokoll
för honom tillgängliga. Huruvida den vid näst föregående rättegångstillfället
den 2 april 1919 tjänstgörande auditören Ernst Holmquist
försummat att fullgöra sin nämnda skyldighet framginge ej av
handlingarna i saken. Som emellertid Bexell vid sistnämnda tillfälle
själv tjänstgjort som ordförande i rätten och deltagit i beslutet om utslags
meddelande den 30 i samma månad, samt handläggningen vid
samma nästföregående rättegångstillfälle varit synnerligen obetydlig,
torde den uppgivna bristen på protokoll icke kunna av Bexell åberopas
såsom skäl för hans underlåtenhet att meddela utslag, så mycket mindre
som Bexell redan förut vid två tillfällen, nämligen den 5 december 1917
och den 9 januari 1918 såsom ordförande lett rättens förhandlingar och
därigenom haft tillfälle att taga del av den redan då i huvudsak slutförda
utredningen i målet.

I avgiven förklaring anförde Bexell. Bexell bestrede, att han
gjort sig skyldig till något felaktigt förfarande i ifrågavarande hänseende.
Det hade varit oförsvarligt lättsinnigt handlat av honom, om

135

han under då för handen varande omständigheter avgjort målet. Han
hade icke varit i tillfälle att taga närmare del av handlingarna i målet
vare sig f öre nämnda rättegångstillfällo eller före rättegångstillfället den
2 april 1919. Vid sistnämnda rättegångstillfällo hade lian fått kännedom
om att målet skulle då förekomma och mottagit protokollen i detsamma
först samma dag eller möjligen kvällen därförinnan, vilketdera
kunde han efter så lång tids förlopp ej nu erinra sig. Bexell mindes
emellertid, att han blivit förvånad över att målet ännu balanserade, och
att han blivit mycket missbelåten över, att han ej förut bekommit handlingarna,
så att han haft tillfälle sätta sig in i målet. Att Bexell vintern
1917—1918 handlagt samma mål, torde icke rimligtvis kunna åberopas
som skäl för, att han den 30 april 1919 hade bort vara så insatt
i detsamma, att han omedelbart kunnat meddela utslag däri. Militieombudsmannen
ansåge, att målet ej varit av vidlyftig eller invecklad
beskaffenhet. Härom kunde Bexell nu ej yttra sig, då flera år förflutit
sedan han handlagt målet, och då han dessutom, såsom han ovan framhållit,
ej haft tillfälle att sätta sig närmare in i detsamma. I målet
hade emellertid förekommit ett tiotal målsägande med olika yrkanden
och själva rättsfrågan torde hava varit av den beskaffenhet, att
man ej, genom att endast hastigt genomläsa protokollen, kunde hava
varit klar att avgiva sitt votum. Ordinarie krigsdomaren och ordinarie
auditören syntes hava ansett, att målet varit av mera invecklad natur;
och deras omdöme borde väl även tillmätas någon betydelse. Auditören
Hellgren sade i sin förklaring, att han för att »ostört kunna ägna
sig åt det jämförelsevis omfattande arbete, som måste föregå prövningen
av detta vidlyftiga mål» hade måst taga ledighet från auditörstjänsten
under några dagar, och att han därunder utarbetat en promemoria i
målet. Av Bexell fordrades det emellertid, att han, huvudsakligen på
grund av de reminiscenser, han möjligen kunde hava av målet från det
han omkring ett och 1U år därförinnan handlagt detsamma, skulle vara
beredd att omedelbart meddela utslag däri.

Vad Bexell sålunda anfört torde närmast giva vid handen, att han
icke tagit del av handlingarna i målet och att detta, enligt hans uppgift,
skulle hava berott därpå, att protokollen ej blivit i tillräckligt god
tid avlämnade till honom. Bexell hade icke ens uppgivit, att han vidtagit
någon som helst åtgärd för att komma i besittning av protokollen
eller att framställning till auditören härom icke efterkommits. Då protokollen
enligt dåvarande auditören, landsfogden Heligrens uppgift under
ifrågavarande tid förvarats å krigsrätt slokalen torde Bexell i själva
verket ej heller saknat möjlighet att å nämnda lokal erhålla del av dem,

136

därest han ansett sig behöva tillgång till desamma tidigare än vad som
nu varit fallet. Härtill syntes Bexell haft så mycket bättre tillfälle,
som han själv den 2 april 1918 deltagit i beslutet om utslags meddelande
den 30 i samma månad och följaktligen ej behövt tillgång till
andra protokoll än dem han redan vid förstnämnda rättegångstillfälle
haft tillgängliga. Bexells förklaring att han, på grund av målets svåra
beskaffenhet, ej kunnat vara beredd att deltaga i detsammas avgörande
hade militieombudsmannen, såsom förut anförts, ingalunda kunnat finna
motiverad, särskilt som han själv deltagit i det beslut den 2 april, varigenom
tiden för utslags meddelande fastställdes och ledamöterna bereddes
tid under nära en månad att sätta sig in i saken.

Militieombudsmannen hade sålunda icke kunnat undgå att finna
Bexells förfarande att undandraga sig att deltaga i meddelande av utslag
i målet nämnda den 30 april 1918 vara att anse såsom fel i domarämbetets
utövning.

Såsom vidare framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade
målet den 22 maj 1919 för utslags meddelande uppskjutits till den 26
därpåföljande juni och vid sistnämnda tillfälle ånyo uppskjutits därför
att t. f. auditören Torsten Andersson, enligt en till rätten av Hellgren
ingiven, den 21 juni 1919 dagtecknad skrivelse från Andersson till
Hellgren, skulle vara av andra tjänsteåligganden förhindrad deltaga i
avgörandet.

I sin med anledning härav infordrade förklaring hänvisade Andersson
till innehållet i sitt ovannämnda brev till Hellgren samt anförde i övrigt,
att det för Andersson varit en faktisk omöjlighet att medhinna allt
arbete, som denna tid åvilade honom, och att han ansåge det ej försvarligt
att deltaga i målets avgörande utan att fullständigt hava satt
sig in i dithörande författningar.

Då Andersson senast den 21 juni 1919, vilken dag hans skrivelse
var dagtecknad, ägt kännedom om sammanträdet och dess ändamål,
hade han följaktligen haft god tid att taga del av handlingarna, och
då Atidersson innehade vice auditörs tjänst vid krigsrätten torde vad
han anfört därom, att han vore av andra göromål förhindrad att utföra
det honom i nämDda egenskap vid erhållet förordnande åliggande arbete
icke innefatta laga ursäkt för underlåtenheten därutinnan. Otvivelaktigt
hade det ålegat Andersson såsom vice auditör att med styrkande
av laga förfall för fullgörande av tjänsteåliggandena i denna befattning,
begära befrielse från det honom meddelade auditörsförordnandet eller
ock att begära erforderlig ledighet från annan av honom innehavd tjänst

137

eller begära entledigande från någondera tjänsten. Då Andersson emellertid
åtagit sig anditörsförordnandet, men underlåtit fullgöra den därmed
i detta fall förenade skyldigheten att sätta sig in i det ifrågavarande
målet och meddela utslag däri, torde lian hava gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Det med anledning av Anderssons ovannämnda skrivelse meddelade
uppskovsbeslutet den 26 juni 1919 var av följande lydelse. »Med
anledning härav beslöt krigsrätten att uppskjuta målet för utslags
meddelande till dag, som framdeles komme att bestämmas av rättens
ordförande, varom parterna genom auditörens försorg skulle underrättas.»

Rörande detta beslut hade militieombudsmannen anfört bland annat.
Åven om uppskov med målets avgörande skulle varit erforderligt vid
rättegångstillfället den 26 juni 1919 för att bereda ledamot av rätten
rådrum att närmare överväga saken, torde under inga omständigheter
detta uppskov bort givas obestämd varaktighet, ej heller krigsrätten,
som, sedan saken blivit där anhängiggjord, haft att själv utsätta tid för
sina sammanträden, kunnat åt sin ordförande uppdraga att träffa avgörandet
härutinnan. Krigsrätten torde följaktligen hava förfarit felaktigt,
då den sistnämnda dag beslöt att »uppskjuta målet för utslags
meddelande till dag, som framdeles komme att bestämmas av rättens
ordförande». Sedan emellertid på sätt som skett åt vederbörande krigsdoipare
anförtrotts att bestämma dagen för det nästa sammanträde med
krigsrätten, vid vilket utslag i målet skulle komma att meddelas, torde
det hava ankommit på denne att iakttaga, att ej onödigt dröjsmål därutinnan
förekom. Denna sin skyldighet syntes krigsdomaren hava i anmärkningsvärd
grad åsidosatt, då han ej förr än till den 10 december
1919 eller sålunda i det närmaste ett halvt år efteråt låtit kalla till
sammanträde för utslags avkunnande.

T. f. auditören Andersson anförde härom följande. Vidkommande
krigsrättens beslut att åt vederbörande krigsdomare uppdraga att utsätta
ny dag för målets fortsatta handläggning, så förestavades detta beslut
av rent praktiska skäl. Anderssons förordnande såsom t. f. auditör utgick
nämligen den 30 juni 1919 och t. f. krigsdomaren Hellgren befarade,
att han under avsevärd tid framåt icke skulle kunna anskaffa
någon jurist villig att åtaga sig förordnandet. Hade sålunda krigsrätten
vid nu ifrågavarande tillfälle utsatt målet till förnyad handläggning å
viss dag, exempelvis i juli 1919, kunde det fallet hava inträffat, att
krigsrätten icke blivit domför och målets avgörande i allt fall ytterligare
fördröjt.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 18

138

Krigsdomaren Malmström anförde i avgiven förklaring följande.

Efter tjänstledighet för sjukdom hade Malmström återinträtt i tjänstgöring
såsom krigsdoraare den 16 augusti 1919. Det förhölle sig även
så, att nämnda mål emot kaptenen Sundström därefter icke blivit till
fortsatt behandling upptaget förr än den 10 december. Malmström ville
emellertid framhålla, att dröjsmålet blivit så avsevärt emot hans bestämda
uppsåt och vilja samt att han, så snart han erfarit, att målet icke blivit
avgjort under hans tjänstledighet, oavlåtligt strävat att med första få
målet bragt till slut. Första gången efter hemkomsten som Malmström
tjänstgjort i krigsrätt var den 20 augusti. Därvid hade han visserligen
anlitat diarierna, men på begäran av auditören Hellgren, som under
ledigheten vikarierat för honom, hade de kvarlämnats hos denne för
införande av en del anteckningar, som bort vara införda men icke medhunnits.
När Malmström sedermera fått diarierna till sin disposition
mindes han icke, men nog torde det hava dröjt några veckor. Malmström
hade nog rätt snart erhållit meddelande att målet emot Sundström
återstode oavgjort, men däremot hade han först i september erhållit besked
att senast fattade uppskovsbeslut innehållit, att dagen för utslags
meddelande skulle framdeles bestämmas av krigsdomaren. Denna omständighet
erinrade sig Malmström därför, att han vid underrättelsen
därom uttalat sitt ogillande av detta beslut. Auditören Hellgren och
Malmström hade, såsom Malmström haft tillfälle muntligen påpeka för
militieombudsmannen, ständigt haft olika meningar om lämpligheten av
dylika beslut. Malmström hade därför tillsport auditören Hell^reu om
anledningen till dylikt beslut i detta fall. Hellgren hade svarat, att
detta varit nödvändigt därför att han icke funnit någon, vilken såsom t. f.
auditör vore villig deltaga i målets avgörande, samt att det förty varit
erforderligt att målet fått anstå till Malmströms hemkomst för att han
skulle kunna deltaga i dess avgörande. Sannolikt hade Malmström
erhållit detta meddelande vid samma tillfälle, som han hade fått diarierna
överlämnade till sig. Malmström erinrade sig nämligen, att han, som
förut haft den uppfattningen att målets fortsatta behandling blivit utsatt
till viss dag, omedelbart sökt verka för att dag för utslags meddelande
skulle kunna bestämmas. Till stöd för denna uppgift anhölle
Malmström få åberopa en skrivelse från auditören Hellgren, i hithörande
delar så lydande:

»Herr krigsdomaren Birger Malmström. För ändamål — — —
Kaptenen Robert Lovén, militärledamot i krigsrättsmålet mot kaptenen
Sundström, hemkommer först den 29 innevarande september.

139

Såvitt jag — —• — Boden i krigsrättsexpeditionen den 20 sept.
1919. Georg Hellgren.»

Denna skrivelse, anförde Malmström vidare, utgjorde med sannolikhet
svar på Malmströms anmodan till Hellgren att draga försorg om
att målet skulle kunna företagas den 24 september, till vilken dag andra
krigsrättsmål hade varit utsatta. Malmström hade icke koncept av egna
skrivelser i behåll och kunde därför icke förete dem. I enlighet med
krigsrättens beslut den 26 juni 1919 och med Heligrens åtagande skulle
Hellgren draga försorg om parternas och de militära ledamöternas
kallande ävensom protokollens översändande till Malmström för målets
studerande och beredande. Hellgren hade nämligen önskat denna anordning
för att han skulle komma i tillfälle att i förväg genomgå målet
med de militära ledamöterna, en anordning som dessa syntes synnerligen
gärna godtaga. Enligt en knapphändig anteckning i Malmströms
postbok hade han den 9 oktober till Hellgren avsänt en skrivelse, innehållande
eu anmodan rörande målet emot kaptenen Sundström. Denna
hade säkerligen innehållit anmodan om åtgärder till målets företagande
den 15 i samma månad. Ej heller denna anmodan hade lett till Resultat.
Orsakerna därtill mindes Malmström icke nu. I skrivelse den 1 november
hade Malmström anmodat Hellgren underrätta samtliga vederbörande,
att målet skulle företagas den 4 i samma månad. Den 3 november
hade Malmström erhållit ett så lydande telegram:

»Krigsdomaren Malmström Gellivare. Militära ledamöterna nyförordnade
1 innevarande november förklara sig absolut förhindrade 4 dennes
deltaga i, avdömande av Sundströmska målet då de dessförinnan icke
kunna hinna sätta sig in i målet. Om under sådana förhållanden krigsrätt
likväl skall sammankallas till den 4 nov. vilket jag anser olämpligt
anhålles om vidare besked varjämte översända generalorder m. in. återförväntas.
Hellgren.»

Malmström anförde vidare bl. a. Han hade ansett sig med hänsyn
till den knappa tid, som då stått dessa militära ledamöter till buds,
icke böra motsätta sig deras, enligt hans uppfattning, skäliga anspråk
på anstånd. Emellertid hade han därefter ännu ivrigare strävat att få
slut på målet, men kunde han nu icke erinra sig de närmare omständigheterna
därvid eller de särskilda tiderna. Det hade nog ock inträffat,
såsom auditören uppgivit, åtminstone en gång, möjligen den 19 november,
att, i anseende till att förhandlingarna i övrigt pågått till sent på
kvällen och till att Malmström måst samma kväll återvända till Gällivare,
överläggning, som varit avsedd att företagas samma dag, icke kunnat
äga rum. Den 3 december hade en överläggning påbörjats, men hade

140

densamma, i anseende till att handläggningen av övriga till samma dag
utsatta mål först sent på aftonen avslutats, icke slutförts samma afton.
Nästa gång, den 10 december, hade Malmström lyckats få målet avgjort.
Svårigheten för Malmström att kunna framtvinga målets avslutande torde
till största delen legat däri, att protokollen i målet icke tillställts honom
på begäran. Malmström hade visserligen redan under förra delen av
år 1918 en gång innehaft dem och därvid i uppsåt att söka få målet
avdömt uppsatt en promemoria och även påbörjat ett förslag till utslag,
men, då han sedermera för sjukdom erhållit tjänstledighet för en tid,
hade han knappast kunnat tänka sig annat än att målet vid hans återkomst
skulle vara slutbehandlat och hade han därför icke gjort sig
särskild möda att bevara dessa papper. Dessa papper hade Malmström vid
sin hemkomst sökt, men hade icke återfunnit dem. Då Malmström efter
sin sjukledighet första gången återfått protokollen hade han därför med
stor iver skyndat sig att ånyo uppgöra en promemoria och uppsätta
förslag till utslag. Och då Malmström erhållit protokollen omedelbart
före ett sammanträde, vilket kunde han nu ej säga, då han tänkt sig
få slut på målet, hade han för detta arbete även anlitat natten. Det
torde av det anförda framgå, att Malmström icke sökt förhala målets
avgörande utan att han i stället, från det han erhållit besked om innehållet
i beslutet den 26 juni 1919, varit oavbrutet verksam för att bringa
målet emot kaptenen Sundström till avgörande. Det hade helt naturligt
förekommit vida flera både muntliga och skriftliga meddelanden rörande
denna sak än Malmström nu lyckats framleta eller nu kunnat erinra sig,
men det framdragna torde väl kunna anses giva stöd åt hans uppgifter,
att dröjsmålet blivit så avsevärt trots hans strävanden att påskynda
målets avgörande. Malmström anhölle tillika att få erinra därom, att
efter sjukledigheten han vid sin hemkomst i augusti 1919 hade att utan
rättsbildat biträde ensam förvalta den honom anförtrodda Gällivare domsaga
och att han således varit nödsakad att under hela hösten år 1919
hålla samtliga allmänna sammanträden under tingen och förrättningar
i övrigt. Med det nu sagda ville Malmström framhålla, att hans tid ju
icke varit obegränsat disponibel för ifrågakomna måls förande till slut.

Auditören Kellgren anförde för sin del bl. a. följande. Då målet
den 26 juni 1919 skolat företagas till avgörande hade även den för tillfället
tjänstgörande auditören förklarat, att han icke vore beredd att deltaga
i meddelande av utslag i mnlet. I anledning därav hade krigsrätten
beslutat att uppskjuta målet för utslags meddelande till dag, som framdeles
komme att av rättens ordförande bestämmas. Detta krigsrättens
beslut hade tillkommit på förslag av Hellgren. Krigsdomaren Malmström,

141

som för sjukdom begagnat sig av eu längre tids tjänstledighet, hade nämligen
underrättat Hellgren, att han komme att utverka sig fortsatt tjänstledighet
till någon dag i senare hälften av påföljande augusti månad.
De militära ledamöterna hade anmält, att även de under augusti och
september månader 1919 komme att åtnjuta tjänstledighet och därunder
vistas å ort utom garnisonen. Och det hade stått klart för Hellgren,
att det icke skulle kunna lyckas honom erhålla förordnande för någon
jurist, som vore villig att i egenskap av t. f. auditör deltaga i målets
avgörande. Då krigsdomaren Malmström i augusti återinträtt i tjänstgöring
hade Hellgren lämnat denne redogörelse för vad i målet förekommit
under hans tjänstledighet. Eu promemoria i målet hade uppsatts
jämväl av krigsdomaren Malmström. Vid två särskilda sammanträden
med regementskrigsrätten skulle därpå överläggning till utslag
äga rum, men i anseende till mängden och beskaffenheten av övriga
mål, som vid dessa sammanträden och sammanträden med andra krigsrätter
förekommo till handläggning, och då krigsdomaren Malmström i
följd av angelägna ämbetsgöromål, som påkallade hans närvaro i Gällivare,
varit nödsakad anträda återresan dit samma dag dessa sammanträden
höllos, hade tiden icke medgivit, att någon överläggning företagits.
Den 3 december hade rätten överlagt till utslag, men i följd av
den långt framskridna tiden på dagen och i anseende till krigsdomaren
Malmströms förestående hemresa hade utslagets avkunnande för parterna
den dagen icke medhunnits, utan hade tid därför utsatts till nästa
sammanträde med krigsrätten den 10 i samma månad, då utslaget avkunnats.

I en senare skrift anförde Hellgren vidare bl. a. Då Hellgren i
Kiruna på resa till krigsrättssammanträde i Riksgränsen den 19 augusti
1919 sammanträffat med Malmström, som då återinträtt i tjänstgöring,
hade Hellgren redogjort, såsom han förut framhållit, för honom om vad
under hans ledighet förekommit rörande målet. Vid något av de följande
krigsrättssammanträdena i Boden hade Hellgren hemställt, att
Malmström måtte, jämte av Hellgren anskaffade fyra band generalorder,
taga med sig protokollet i målet från krigsrättslokalen, där de, utskriften
för sig och de icke inbundna konceptprotokollen för sig, i särskilda
konvolut med påskrift alltjämt förvarats å ett bord, tillgängliga för
krigsdomaren, rättens övriga ledamöter, åklagare och parter. Malmström
hade emellertid icke den gången kommit att omhändertaga dessa handlingar,
vilka Hellgren sedermera tillställt honom med allmänna posten
den 15 september 1919. Dessutom hade Hellgren ytterligare vidtagit
åtgärder till målets avgörande. Protokoll i målet hade sålunda Malm -

142

ström lika litet som någon annan vederbörande behövt sakna. Sist den
16 september torde han hava emottagit här ifrågavarande protokoll och
handlingar, som han sedermera behållit till den dag utslag i målet beslutats.
Det första krigsrättssammanträdet efter den 16 september hade
hållits den 23 september (gällde annat mål). Malmströms uppgift att
han »erhållit protokollen omedelbart före ett sammanträde och för den
skull för uppgörande av promemoria och uppsättande av förslag till
utslag måst anlita natten», måste därför lämnas åt sitt värde eller såsom
för svar för själva utslagets avfattning gälla för vad den kunde. Då
Malmström den 3 december föredragit målet, hade han för övrigt endast
efter militieombudsmannens ämbetsmemorial uppsatt ingressen till utslaget,
vilken dock befunnits innehålla åtskilliga luckor. Möjligen hade
han även delvis formulerat utslaget i vad det rörde kostnadsersättningarna,
vilka även tarvade väsentliga rättelser från Hellgrens sida. Motiveringen
till utslaget hade Malmström däremot icke klar. Under överläggningen
måste utslaget formuleras om i fråga om motiveringen och
ytterligare justeras. Vid förnyad överläggning den 10 december omedelbart
före utslagets avkunnande hade Malmström befunnits hava renskrivit
utslagskonceptet. Några justeringar hade då jämväl vidtagits i utslaget.
I anledning därav hade Malmström medtagit utslagskonceptet vid sin avresa
från Boden till sitt hem i Gällivare och, då Hellgren sedermera återbekommit
konceptet, hade det befunnits ännu en gång omskrivet. Hellgren
hade funnit sig det oaktat nödsakad att för sammanhangets skull göra eu
överarbetning därav, innan han ansett sig kuuna expediera detsamma.

o o

Vad först angick regementskrigsrättens beslut den 26 juni 1919
att uppskjuta målet för utslags meddelande till dag, som framdeles
komme att bestämmas av rättens ordförande, fann militieombudi-maunen
visserligen regementskrigsråtten hava förfarit felaktigt därutinnan, men
då militieombudsmannen, som i annat mål genom skrivelse till krigsdomaren
Malmström delgivit denne sin uppfattning i dylika fall, ansett
sig hava anledning förmoda, att dylika beslut vid ifrågavarande krigsrätt
hädanefter icke skola förekomma, ansåg militieombudsmannen sig
kunna underlåta att vidtaga vidare åtgärd i denna del.

Vad däremot angick det dröjsmål med målets avgörande, som ägt
rum efter den 26 juni 1919, fann militieombudsmannen detsamma i hög
grad anmärkningsvärt. Då målet, som då redan handlagts vid nitton
rättegångstillfällen, sedan mer än ett år tillbaka vant från parternas
sida till fullo utrett och krigsrätten redan vid åtskilliga tillfällen för

143

utslags meddelande uppskjutit målet, hade det bort vara för vederbörande
krigsdomare alldeles särskilt angeläget, att tillse att målet, då det
nu även vid det nittonde rättegångstillfallet blivit utan parternas förskyllan
uppskjutet, så snart som möjligt därefter avdömts. I stället för
att genast utsätta dag för utslagets meddelande hade emellertid vederbörande
krigsdomare, Iiellgren i vad angår tiden från och med den
1 juli till och med den 15 augusti samt Malmström beträffande tiden
därefter, låtit målet helt och hållet vila och parterna ytterligare vänta
på rättens beslut i nära ett halvt år. Ett dylikt förfarande måste enligt
militieombudsmannens förmenande vara att anse som grov försummelse
vid ämbetets utövning.

De förhållanden, som, enligt vad krigsdomarne Malmström och
Hellgren i sina förklaringar anfört, skulle hava föranlett denna försummelse
såsom att krigsdomareus diarier icke varit tillgängliga, arbetsbördan
övermäktig, vikarie omöjlig att erhålla o. s. v. syntes militieombudsmannen
icke förtjäna avseende. Det torde för övrigt vara föga
sannolikt, att Malmström, då han efter tilländagången sjukledighet återinträdde
i tjänstgöring, skulle behövt tillgång till diarierna för att erinra
sig detta mål, vilket åtminstone, enligt vad Hellgren påstått, skulle
hava i Boden tilldragit sig särskild uppmärksamhet och om vars läge
Hellgren redan den 19 augusti skulle hava instruerat Malmström. Vad
angick den av Hellgren åberopade arbetsbördan och svårigheten att
erhålla vikarie kuude väl dessa förhållanden icke på allvar åberopas
såsom försvar för ifrågavarande långvariga dröjsmål. Vid sådant längre
förfall hade det väl otvivelaktigt ålegat Hellgren att hos krigshovrätten
begära förordnande för annan antingen å befattningen i dess helhet
eller för viss tid elh-r för visst eller vissa mål och hade det i varje
fall bort vara uteslutet, att Hellgren med vetskap om omöjligheten att
fullgöra därmed förknippade skyloigheter i stället själv mottagit det
krigsdomareförorduaude han erhållit för tiden från den 1 juli till den
15 augusti 1919. Någon särskild svårighet att deltaga i målets avgörande
hade väl för övrigt icke bort förefinnas vare sig för Hellgren
eller Malmström, dä ju b ida deltagit i flertalet av de sammanträden,
vid vilka målet handlagts, i det Hellgren tjänstgjort vid tretton och
Malmström vid åtta av dessa sammanträden och de dessutom båda vid
icke mindre än fyra tillfällen deltagit, då rätten, enligt förut meddelat
beslut, skolat avkunna utslag i målet.

Såväl Malmström som Hellgren hade i sina yttranden framhållit
det särskilt störa intresse de skulle haft för målets avgörande och såsom
bevis därför var för sig åbe opat, att de skulle hava uppsatt en

144

promemoria i målet, om ock dessa promemorier olyckligtvis gått förlorade.
Långt ifrån att hava sökt påskynda avgörandet hade Malmström
och Hellgren emellertid på sätt framgår så väl av vad de i sina förklaringar
anfört som av rättegångshandlingarna, var för sig strävat
efter att åt den andre överlåta den, enligt deras uppfattning, svåra uppgiften
att meddela utslag i målet.

Såsom belysande för det sätt, varpå ifrågavarande mål under
Malmströms och Hellgrens ledning handlagts, torde särskilt böra framhållas
de upprepade tillfällen, då krigsrätten utan tillräcklig grund meddelat
uppskovsbeslut i målet. Öppskovsbesluten den 29 maj, den 19 juni
och den 28 augusti 1918 samt den 19 februari 1919 torde kunna tjäna
som exempel härpå. Vid förstnämnda tillfälle yrkade åklagaren t. f.
krigsfiskalen Frisell uppskov med målet för att närmare utveckla sin
ansvarstalan ävensom för att bliva i tillfälle att till rätten inkalla målsäganden
Karl Magnus Lundberg, vilken dåmera skulle uppgivits hava
återkommit till hemorten och en tid vistats inom Svenskbyn i Överluleå
socken. Det från åklagarens sida fullt utredda målet hade emellertid
redan vid rättegångstillfället därförut, den 27 mars 1918, av alla parter
överlämnats till krigsrättens prövning, och krigsrätten hade jämväl beslutat,
att, därest icke hinder mötte, meddela utslag ifrågavarande den
29 därpåföljande maj. Att under sådana förhållanden medgiva åklagaren
förnyat uppskov för utredning, om vars närmare innehåll intet upplysts,
torde icke kunna anses riktigt. Huru obehövligt detsamma i själva
verket varit torde tydligt framgå därav, att åklagaren varken vid därpåföljande
sammanträde eller vid något av de ytterligare tolv sammanträden,
då målet förevarit, förebragt någon utredning i målet utöver
den, som den ovannämnda 27 mars 1918 förebragts. Sedan målet blivit
av samtliga däri tillstädeskomna personer överlämnat, syntes ej heller
riktigt att allenast på grund av åklagarens uppgift om, att möjlighet
kunde finnas att inkalla den målsägande, som förut förgäves skulle hava
efterspanats, fördröja målets avgörande i vad det anginge dem, som
kommit tillstädes, därigenom förorsakande dem kostnader och besvär
för inställelser, av vilka de ej hade nytta. Särskilt syntes krigsrätten
bort haft anledning att å utsatt dag meddela utslag utan hänsyn till
den ifrågavarande av åklagaren lämnade uppgiften, som åklagaren haft
tid på sig för efterspanandet av den ifrågakomne målsäganden under
mer än ett halvt år utan att han under denna tid lyckats med delgivning
av kallelse anträffa denne. Ej heller vid något av de påföljande
tolv sammanträdena hade åklagaren förnyat sin uppskovsbegäran för
sådant ändamål, ehuru målsäganden ifråga alltjämt icke anträffades, ej

145

heller någon utredning förcbragtes därom, att något försök gjorts att
delgiva honom kallelsen.

Vid rättegångstillfället den 19 juni 1918 yrkade svaranden, som
inställt sig genom ombud, uppskov med målet för att bliva i tillfälle
närmare bemöta de av målsägandena framställda ersättningsanspråken.
Då, sedan svaranden jämte övriga i rättegången tillstädeskomna parter
den 27 mars 1918 överlämnat målet till avgörande, något nytt ersättningsanspråk
eller någon ny grund för förut framställt sådant anspråk
icke framställts eller åberopats, ej ens någon ytterligare utredning avseende
ersättningsanspråken förebragts, och då vidare svaranden redan
förut såväl inför militieombudsmannen som inför krigsrätten bemött de
framställda anspråken, hade uppskov uppenbarligen icke bort på den
anförda grunden beviljas, utan i stället utslag i målet omedelbart hava
meddelats. För omedelbart meddelande av utslag torde hinder icke hava
bort möta, då med hänsyn till krigsrättens beslut den 27 mars 1918 ledamöterna
bort varit beredda att avkunna utslag redan den 29 maj samma år.

Krigsrätten syntes likaledes saknat skäl att den 28 augusti 1918
meddela uppskovsbeslut i målet, särskilt som dels målsägandena, för
vilkas räkning uppskovet synes hava medgivits, icke själva aktat nödigt
iakttaga inställelse och uppskovsbegäran framställts av åklagaren och
icke av dem, dels ock, sedan målet av målsägandena överlämnats, något
nytt däld icke förekommit av beskaffenhet att ovillkorligen för avgörandet
kräva bemötande från deras sida.

Vad nu anförts om uppskovet den 28 augusti 1918 ägde motsvarande
tillämpning å det den 19 februari 1919 meddelade uppskov.
Visserligen blev vid rättegångstillfället sistnämnda dag för rätten upplyst,
att en av målsägandena, nämligen Helmer Sjöstedt, dåmera avlidit,
men då dödsfallet inträffat redan före den 18 januari året därförut, vilken
dag Sjöstedts i målet anlitade ombud förordnats till förmyndare för Sjöstedts
omyndiga barn, torde stärbhusdelägarna haft tillräcklig tid att,
om de så aktat nödigt, föra talan i målet.

På nu anförda skäl beslöt militieombudsmannen att anställa åtal
dels mot krigsfiskalen Häggqvist dels ock mot krigsrättens ledamöter
krigsdomaren Malmström, f. d. auditören Hellgren, t. f. krigsdomaren
Bexell, t. f. auditören Andersson samt kaptenerna Lovén, Björnbom och
Höjer.

Åtalet mot Häggqvist anställdes av landsfogden Johan Svanström
inför regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente.

Krigsrätten meddelade utslag den 18 juli 1922. I utslaget yttrades
följande. Enär, med hänsyn till vad då blivit upplyst angående de
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 19

146

åtgärder, som krigsfiskalen Häggqvist vidtagit för inkallande av vederbörande
målsägande uti ett, efter förordnande av riksdagens militieombudsman,
av Häggqvist anställt åtal mot dåvarande kaptenen, numera majoren
Johan Ludvig Sundström, det icke kunde anses framgå, att Häggqvist
på sätt mot honom påståtts, visat försumlighet i sin tjänst, alltså funne
regementskrigsrätten åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas.
Vad av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till i målet
hörda vittnen i ersättning för deras inställelser, skulle icke till statsverket
återgäldas.

Över utslaget anförde överkrigsfiskalsämbetet, på uppdrag av
militieombudsmannen, besvär. Till utveckling av besvären anfördes
följande. Av vad vid krigsrätten förekommit torde få anses framgå, att
krigsfiskalen Häggqvist i behörig tid efter erhållande av militieombudsmannens
instruktion för utförande av åtalet mot majoren Sundström
vidtagit åtgärd för inkallande av samtliga målsägande. Till rättens
första sammanträde i målet mot majoren Sundström hade ock samtliga
målsägande, med undantag av Karl Gustaf Lundberg i Fagernäs, Karl
Magnus Lundberg i Övre Svartlå och Hans Alfred Persson i Motala
Verkstad blivit vederbörligen inkallade. Därjämte hade ingått besked
från fjärdingsmannen J. A. Brännström i Boden att Lundberg i Fagernäs
ej kunnat med kallelse anträffas. Huruvida däremot de å Persson och
Lundberg i Övre Svartlå utfärdade kallelserna föranlett åtgärder för
kallelsernas delgivning eller icke framginge ej av den vid krigsrätten
förebragta utredningen och torde ej heller numera kunna utredas i vad
Lundberg i Övre Svartlå anginge. Uppenbarligen hade dock åtminstone
beträffande Persson till krigsfiskalen icke inkommit meddelande från
stadsfiskalen i Motala att kallelsen rörande Persson översänts för delgivning
eller att Persson blivit förgäves eftersökt. Under sådana förhållanden
syntes krigsfiskalen bort under tiden mellan den 7 november
1917 och den 5 december samma år, då målet andra gången förekom,
hava fönyat sin begäran om delgivning av kallelsen med Lundberg i
övre Svartlå och Persson samt, i varje fall, till nämnda andra rättegångstillfälle
inkommit med delgivningsbevis eller bevis att de nämnda
målsägandena ej kunnat med kallelse anträffas. Enahanda skyldighet
hade ålegat vederbörande krigsfiskal under tiden mellan den 5 december
1917 och den 9 januari 1918, då målet tredje gången förekom. Härför
erforderliga åtgärder hade ankommit på krigsfiskalen Häggqvist undertiden
den 7 till den 21 november 1917 och den 19 december 1917 till
den 9 januari 1918, under vilken tid Häggqvist varit i tjänst. Att åtgärder
i nu angivna hänseenden vidtagits under ifrågavarande tid vunne

147

icke stöd av något förhållande, som vid krigsrätten förebragts. Den
angivna skyldigheten att vidtaga förnyade åtgärder för åstadkommande
av delgivning med Lundberg i Övre Svartlå och Persson hade sedermera
jämväl av den anledningen ålegat krigsfiskalen, att han vid tredje
rättegångstillfället den 9 januari 1918 anhållit om uppskov i målet, för
att undersöka, huruvida samtliga målsägande fått tillfälle inför krigsrätten
framställa sina ersättningsanspråk. På grund av denna uppskovsbegäran
torde Häggqvist jämväl varit skyldig att förnya försöket att
med kallelse anträffa Lundberg i Fagernäs. Emellertid fram ginge otvetydigt,
att någon som helst åtgärd för ifrågavarande tre målsägandes
inkallande icke vidtagits under tiden från den 9 januari till den 13
februari 1918, till vilken sistnämnda dag målet med anledning av åklagarens
nämnda uppskovsbegäran uppskjutits. Under nu anförda förhållanden
torde vara uppenbart att Häggqvist, såsom i den av militieombudsmannen
utfärdade åtalsinstruktionen angivits, gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten.

På de sålunda anförda besvären meddelade krig shovrätten utslag
den 11 december 1922. I utslaget yttrades följande. Enär det icke emot
Häggqvists bestridande och vad till stöd därför förekommit kunde anses
ådagalagt, att Häggqvist gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten i
det utav militieombudsmannen angivna hänseende, bleve det slut krigsrättens
utslag innehölle av krigshovrätten fastställt.

Krigshovrättens utslag har icke blivit överklagat.

Åtalet mot krigsrättens ledamöter anställdes av överkrigsfiskalsämbetet
inför krigshovrätten. Krigshovrätten meddelade utslag i målet
den 11 december 1922. I utslaget yttrades följande.

Enär i målet vore utrett, att Höjer, Lovén och Björnbom, utan
att, såvitt visats, laga förfall förelegat och i allt fall utan att därom
göra vederbörlig anmälan uteblivit, Höjer från krigsrättens sammanträde
den 7 augusti 1918, Lovén från sammanträdet den 20 påföljande november
samt Björnbom från sistnämnda sammanträde och sammanträdet den 4
påföljande december, samt Höjer, Lovén och Björnbom härigenom gjort
sig skyldiga till försummelse av tjänsteplikt, som ålegat dem i deras
egenskap av ledamöter i krigsrätten; men upplyst vore att Björnbom,
vilken utan anmält laga förfall uteblivit jämväl från krigsrättens sammanträde
den 18 december 1918, under tiden från och med den 5 till
och med den 24 berörda månad varit sjukskriven, och det förty ej
kunde läggas Björnbom till last att anmälan om förfallet och förordnande
för annan ledamot i krigsrätten ej ägt rum, prövade krigshovrätten,
som ogillade åtalet mot Björnbom såvitt anginge hans ute -

148

blivande från sammanträdet den 18 december 1918, med bifall till åtalet
i övrigt i dessa delar, rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma Höjer, Loven och Björnbom för vad de sålunda låtit komma sig
till last att bota, en var av Höjer och Loven 20 kronor samt Björnbom
30 kronor. *•

Beträffande åtalet mot Bexell, så enär denne i egenskap av ordförande
lett krigsrättens förhandlingar vid sammanträdet den 2 april
1919 då rätten beslutat, att utslag i målet skulle meddelas den 30 i
samma månad, ty och som Bexell på grund av honom lämnat förordnande
såsom krigsdomare för tiden från och med den 7 till och med
den 30 berörda april således i god tid avvetat, att han skulle komma
att tjänstgöra som ordförande i krigsrätten sistberörda dag, samt Bexell,
vars invändning därom att han saknat tillgång till protokollen i målet
på grund av vad i förevarande mål förekommit icke förtjänade avseende,
varit lagligen skyldig att i vad på honom ankommit bereda målet
till slutligt avgörande å utsatt dag, men Bexell underlåtit detta och
därigenom föranlett att målet måst ytterligare uppskjutas, prövade krigshovrätten
rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Bexell
för den tjänsteförsummelse, vartill han sålunda gjort sig skyldig, att
bota 75 kronor.

Vidkommande därefter åtalet emot Andersson, så enär denne,
vilken under tiden från och med den 30 maj 1919 till och med den 30
därpå följande juni varit förordnad som auditör vid krigsrätten, i god
tid före den 26 i sistnämnda månad ägt kännedom därom, att målet
utsatts till avgörande berörda dag, samt den omständigheten, att Andersson
i slutet av omförmälda juni månad kunde hava varit upptagen av
andra tjänstegöromål, lagligen icke kunnat fritaga honom från skyldighet
att i vad på honom ankommit vara beredd deltaga i målets avgörande
å sålunda utsatt dag, men Andersson underlåtit detta och därigenom
föranlett målets förnyade uppskjutande, prövade krigshovrätten
rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Andersson för
vad sålunda läge honom till last att bota 50 kronor.

Vad slutligen anginge åtalet mot Hellgren och Malmström, så
enär — efter det krigsrätten den 26 juni 1919 uppskjutit målet för utslags
avkunnande till dag, som framdeles skulle bestämmas av rättens
ordförande — Hellgren och Malmström såsom ordförande i krigsrätten
underlåtit, Hellgren i vad anginge tiden från och med den 1 juli till
och med den 15 augusti 1919 samt Malmström beträffande tiden därefter,
att, på sätt dem ålegat, så fort ske kunnat utsätta dag för utslags
meddelande i målet, vars slutliga avgörande emellertid undanskjutits

149

ända till den 10 därpå följande december, samt berörda dröjemål icke,
såvitt av utredningen i målet framginge, kundo anses hava varit av
omständigheterna betingat, alltså och då Hellgren och Malmström följaktligen
genom sitt ovannämnda förfarande obehörigen fördröjt målets
avgörande, prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma Hellgren och Malmström för den försummelse i tjänsten
såsom krigsdomare, de härigenom låtit komma sig till last, att bota en
var 100 kronor.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol

eller annan myndighet.

14. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

Sedan militieombudsmannen genom uppgifter i tidningspressen erfarit,
att värnpliktiga vid Göta livgarde, vilka deltagit i en i Stockholm
under söndagen den 20 augusti 1922 anordnad s. k. förbudsdemonstration,
med anledning därav vid hemkomsten till kasernen tillsagts förvarsarrest,
anmodade militieombudsmannen sekundchefen att inkomma
med vederbörandes förklaring. I ärendet verkställd utredning visade,
att kaptenen vid regementet Hugo Broms ifrågavarande dag tillsagt en
volontär och sju värnpliktiga förvarsarrest på grund av brott mot regementsorder
och ordningsföreskrifter. Då militieombudsmannen vid prövning
av ärendet för sin del fann, att kaptenen Broms på grund av bestämmelsen
i 96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
icke varit berättigad tillsäga ifrågavarande manskap förvarsarrest, ställde
militieombudsmannen honom under tilltal inför krigshovrätten, varom
skrivelse den 7 oktober 1922 expedierades till överkrigsfiskalsämbetet.

15. Manskaps inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda lägerkassans
medel. Resan företagen å militärbiljett.

Sedan militieombudsmannen genom uppgifter i tidningspressen erfarit,
att kostnaden för visst manskaps vid Livgardet till häst inställelse
vid Sollefteå tingslags häradsrätt i mål rörande ansvar för överdådig
framfart, resande av livsfarligt vapen och brott mot offentlig myndighet
bekostats av regementets enskilda lägerkassa samt att manskapet för

150

inställelsen i Sollefteå och återfärden därifrån färdats å militärbiljett,
infordrades yttrande från dåvarande sekundchefen, numera inspektören
för kavalleriet generalmajoren greve Reinhold von Rosen samt regementsintendenten
kaptenen E. Holmqvist såsom ansvariga, von Rosen
och Holmqvist gemensamt för den förstnämnda åtgärden samt von Rosen
ensam för den sistnämnda. Härefter ställde militieombudsmannen von
Rosen och Holmqvist under åtal inför krigsrätt, för vad de sålunda enligt
militieombudsmannens förmenande låtit komma sig till last, varom
skrivelse den 30 november 1922 avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

16. Fängelsestraff, ådömt av civil domstol, verkställt i militärhäkte.

Vid eu av tjf. militieombudsmannen den 30 juni 1922 förrättad
inspektion av Norrlands trängkår iakttogs, att i ett vid officersmässen
beläget rum, till vilket dörren var förreglad medelst järnbom och hänglås
och vars fönster försetts med galler, löjtnanten vid kåren J. G. T.
Unge vid inspektionstillfället undergick honom av civil domstol ådömt
fängelsestraff för vållande till annans död. Då berörda straffverkställighet
syntes militieombudsmannen strida mot bestämmelse i 2 kap. 5 §
strafflagen jämförd med 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, infordrades yttrande från kårchefen överstelöjtnanten K. E.
Erhardt, vilken förordnat om berörda straffverkställighet, samt förutvarande
auditören Ragnar Svallingson, vilken biträtt kårcliefen vid frågans
behandling. Härefter ställde militieombudsmannen Erhardt och Svallingson
under tilltal inför kidgshovrätten, varom skrivelse expedierades den
9 november 1922 till överkrigsfiskalsämbetet.

17. Ofullständig utredning vid förhör samt felaktig sammanläggning

av disciplinstraff.

Av handlingar, som infordrats i anledning av anmärkning, som
framställts vid granskning av fångförteckningarna för 4. kvartalet 1920,
inhämtades bl. a., att det protokoll, som hållits vid förhör den 20 oktober
1920 inför tjf. dagmajoren ryttmästaren, numera majoren C. af Silben
med volontären vid Smålands husarregemente nr 39/4 Bror Fritiof
(Adrian) Karlsson angående rymningsbrott, vore i vissa hänseenden ofullständigt
och felaktigt, att regementskrigsrätten, då målet förekom till bedömande,
underlåtit att utreda tidpunkten för rymningsbrottets förövande,

151

samt att krigsrätten vid sammanläggning av utdömda disciplinstraff förfarit
felaktigt. Sedan vederbörandes yttrande inhämtats, ställde militieombudsmannen
krigsrättens ledamöter vice krigsdomaren L. Eurén, auditören
B. K. Björkman, majoren af Sillen och fanjunkaren A. Palmér
samt majoren af Sillen jämväl i egenskap av förhörsledare under åtal
inför krigshovrätten för de fel de i berörda hänseenden enligt militieombudsmannens
förmenande begått. Skrivelse härom expedierades till överkrigsfiskalsämbetet
den 17 augusti 1922.

152

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Dröjsmål med handläggning av disciplinmål föranlett av försummelse

från auditörens sida.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 518 45/1917 H. Holmgren bland annat följande. Holmgren hade
genom polismyndighets försorg inställts vid regementet den 29 september
1921, enär han uteblivit från årets repetitionsövning. Förhör hade
inför vederbörande bataljonschef hållits den 30 i samma månad. Holmgren
hade emellertid icke blivit dömd förrän den 10 påföljande oktober.
Hela denna tid hade Holmgren ej fått räkna vare sig såsom tjänstgöring
eller såsom strafftid, och medförde detta förhållande för Holmgren en
avsevärd förlust i såväl tid som arbetsförtjänst.

Över klagoskriften avgav chefen för Vaxholms grenadjärregemente
infordrat yttrande och anförde därvid bland annat följande. Protokollet
över det med Holmgren hållna förhöret hade den 30 september översänts
till auditören S. A. von der Burg. Den 6 oktober hade protokollet
återkommit från von der Burg till regementsexpeditionen. Som
emellertid det vid protokollets återkomst befunnits, att regementschefen
och von der Burg hade olika uppfattningar om det straffmått, som borde
ifrågakomma, kunde straffet då ej gå i verkställighet, utan kunde straffresolutionen
först den 10 oktober dagtecknas och underskrivas.

I avgivet yttrande anförde auditören von der Burg följande. Anledningen
till att dröjsmålet med expeditionen av disciplinmålet ifråga
tillika med åtskilliga andra dylika mål kommit att räcka omkring 5 dagar
hade berott därpå, att von der Burg på grund av tidigare erfarenheter
förmodat, att de straff, som komme att åläggas, i varje fall icke omedelbart
kunde verkställas, på grund av att regementets arrestlokaler varit
upptagna, och att med anledning därav någon brådska med målens
expediering icke var av nöden, von der Burg hade därvid haft i tankarna
liknande förhållande föregående år, då vid samma tid, d. v. s.
efter regementsövningarnas slut, ett större antal disciplinmål avdömdes.
På grund av arrestlokalernas otillräcklighet kunde de ålagda disciplin -

153

straffen icke på en gång verkställas, utan skedde verkställigheten i den
mån, utrymmet medgav. En följd därav hade blivit, att åtskilliga på
hösten 1920 ålagda disciplinstraff först sä sent som i mars 1921 blivit
verkställda. Då von der Burg emellertid i början av oktober 1921 från
regementet erhållit telefonmeddelande, att oavtjänade disciplinstraff skulle
komma att verkställas på så sätt, att ett antal kompanilogement inrättades
till arrestlokaler, och därvid i varje logement skulle sammanföras
ett tiotal arrestanter, som samtidigt avtjänade sina stx-aff, hade von der
Burg vid denna upplysning med omgående postförande båtlägenhet
expedierat samtliga då hos von der Burg liggande disciplinmål. Så gott
som undantagslöst brukade von der Burg expediera till honom ankomna
disciplinmål samma dag, de till honom anlänt med posten, därvid han
ofta'' nog antingen själv eller med bud överlämnat försändelserna till
postförande morgonbåt till Oscar-Fredriksborg. Efter nu anmärkta förhållande
hade von der Burg alltid iakttagit ett dylikt förfarande och
från regementet erfarit, att expedieringen av disciplinmål skett så skyndsamt
som rimligtvis kunde begäras. Slutligen ville von der Burg framhålla,
att i de för övrigt mycket sällsynta fall, då regementschefen och
von der Burg haft olika uppfattning om de straffmått, som borde komma
i fråga, en dylik meningsskiljaktighet i regel alltid föranledde ett telefonsamtal,
då densamma på ena eller andra sättet utjämnades. Aldrig
— så vitt von der Burg mindes rätt — hade regementschefen och von
der Burg vidhållit olika meningar i något mål. I synnerligen brådskande
fall — i händelse av utryckning eller dylikt — skedde överenskommelse
om ifrågasatt disciplinär bestraffning samtalsvis i telefon och hade von
der Burg därefter — således efter straffets påbörjande — erhållit vederbörande
handlingar för kontrasignation av straffresolutionen. I betraktande
av nämnda kutym syntes det von der Burg egendomligt, att en
förefintlig meningsskiljaktighet föranlett ett dröjsmål av fyra dagar med
straffets åläggande. Möjligt vore, att de bestyr, som sammanhängde
med regementsövningarnas avslutande, föranlett detta dröjsmål.

Med anledning av vad von der Burg sålunda anfört, anhöll militieombudsmannen
i förnyad skrivelse till regementschefen om upplysning,
huruvida det av von der Burg antagna förhållandet, att det straff, som
eventuellt kunde komma att ådömas Holmgren, även om auditörens
yttrande tidigare avgivits, och regementschefens beslut i saken på grund
därav tidigare meddelats, likväl ej kunnat fortare än som skett bringas
till verkställighet, varit med de faktiska förhållandena överensstämmande.

Som svar härå anförde regementschefen översten F. W. Löwenborg
följande. Mot vad auditören von der Burg i sin skrivelse anfört,
Miliiieombudstnannens ämbetsberättelse. 20

154

hade översten intet att erinra. Anledningen till att, såsom förut emellanåt
skett, auditörens och överstens olika uppfattning om straffmåttet icke
omedelbart efter protokollets återkomst den 6 oktober blivit utjämnad, och
straffresolution meddelad, hade varit följande. Översten hade begagnat
sig av tjänstledighet den 7 och 8 oktober, i och för vilken översten
lämnat regementet redan den G på morgonen och återkommit den 9,
som var en söndag. Under denna tid hade översten överlämnat befälet
till den i tjänsterangen främste regementsofficeren. Den officer, som då
tillfälligtvis sedan blott några veckor tillbaka tjänstgjorde såsom regementskvartermästare,
och under vilkens tjänstgöring såsom sådan disciplinmåls
avgörande per telefon icke förekommit, hade icke ansett sig
böra föredraga det Holmgrenska målet för regementsbefälhavaren, därför
att översten påbörjat handläggningen av målet, och han därför funnit
det riktigast, att, särskilt då auditörens uppfattning om straffmåttet
skilde sig från överstens, översten även i fortsättningen borde behandla
detsamma, i synnerhet som översten skulle återkomma redan den 9.
Ett uppskov med målets avgörande till närmast därpå följande söckendag
eller den 10 hade icke blivit avsevärt, varförutom den felandes
skyndsamma bestraffande icke synts honom nödigt för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande. Det förelåge icke heller översten
veterligen någon föreskrift om särskild skyndsamhet i avseende på
straffresolutions meddelande — såsom t. ex. gällde för verkställande av
ålagt disciplinstraff — ehuru det vore givet, att onödigt dröjsmål härutinnan
ej borde förekomma. Holmgren hade dessutom redan den 6 begärt
tjänstledighet, intill dess straffet skulle avtjänas, och denna tjänstledighet
hade beviljats den 7 till den 10 kl. 7 e. m., före vilken tid översten
senast kunnat beräknas hava fattat straffbeslut. Då sålunda Holmgren
gjort sig beredd på att först den 10 påbörja avtjänandet av ett blivande
straff och intill sagda dag ägde att fritt disponera sin tid, hade funnits
så mycket mindre anledning att vidtaga särskilda åtgärder för en tidigare
straffresolution, även om icke ovan nämnda synpunkter förelegat. Den 10
hade översten meddelat straffbeslutet, som samma dag kl. 7 e. m. gått i
verkställighet. Någon avsevärd förlust för Holmgren i avseende på tid
och arbetsförtjänst syntes översten icke hava åstadkommits genom försummade
åtgärder från regementets sida, enär han, såsom översten i sitt
föregående yttrande den 31 oktober 1921 framhållit, omedelbart efter
förhörets hållande den 30 september hade haft full frihet att vistas
varhelst han önskade, intill dess straffet skulle avtjänas, om han velat
begagna sig därav. Samtliga övriga mål, som återkommit till regementet
från auditören den 6 oktober, och beträffande vilka denne och

översten hade varit ense om straffbesluten, hade handlagts av ovan
matande tjf. regementskvartermästare så, att de senare samma dag gått
i verkställighet. Beträffande militieombudsmannens anhållan om upplysning,
huruvida det av auditören von der Burg antagna förhållandet,
att det straff, som eventuellt kunnat komma att ådömas Holmgren, även
om auditörens yttrande tidigare avgivits, och överstens beslut i saken
på grund därav tidigare meddelats, likväl ej kunnat fortare än som skett
bringas till verkställighet, varit med faktiska förhållandena överensstämmande,
kunde översten visserligen icke ur auditörens yttrande utläsa ett
sådant antagande, men ville översten dock framhålla, att, om protokollet
återkommit från auditören före den 6 oktober, då såväl översten — med
undantag för den 2—4, då översten med regementet deltagit i övningarna
å Järvafältet — som Holmgren befunnit sig vid regementet, straffet
sannolikt kunnat tidigare gå i verkställighet. Översten hade nämligen,
såsom auditören ock i sitt yttrande anfört, anordnat särskilda arrestlokaler,
så att samtliga disciplinstraff omedelbart skulle kunna avtjänas.
På grund av vad översten ovan anfört, och då till auditören avsända
förhörsprotokoll dåmera åter komme regementsexpeditionen tillhanda så
hastigt, som förhållandena det medgåve, hemställde översten, att Holmgrens
klagoskrift icke måtte till någon militieombudsmannens vidare
åtgärd föranleda.

Sedermera inkom från auditören von der Burg ett av Holmgren
den 6 maj 1922 utfärdat kvitto, däri han erkände, att han av von der Burg
erhållit full gottgörelse för de olägenheter, han haft av von der Burgs
underlåtenhet att skyndsamt handlägga ifrågavarande disciplinmål.

Med anledning härav fann militieombudsmannen sig kunna låta
bero vid vad i ärendet förekommit.

2. Fråga, huruvida en under skjutövningar vid Västmanlands regemente
inträffad dödsolycka kunde anses förorsakad därav, att nödig försiktighet
vid övningens anordnande av vederbörande befäl icke iakttagits.

Handlingarna i ett genom klagomål av medicine doktorn E. Björling
hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende angående medicin^
studeranden värnpliktige nr 542 17/1920 Nils Verner Nyrén, vilken under
skjutövningar vid regementet den 30 juli 1921 dödligt sårats av en
gevärskula, utvisa följande.

Vid ifrågavarande övningar hade skjutningar pågått vid regementets
skjutbana å ömse sidor om de därstädes befintliga säkerhetsan -

156

ordningar, bestående, räknat från norr till söder, av en omkring 3.7 5
meter bred och 1.5 meter hög blinderingsvall, en omkring 7 meter bred
markörgrav och ett kultång, utgörande en omkring 7 meter hög sluttande
jordvall börjande 3 meter från markörgraven samt en därå uppförd
3 meter hög skyddsskärm, vars högsta punkt höjer sig 7 meter över
de norr om blinderingsvallen befintliga måltavlornas överkant. Skyddsskärmen
består av en betong- och en trävägg med mellanliggande singel
och är upptill försedd med ett trätak. Ungefär mitt bakom och söder
om kulfånget, tätt intill jordvallen, ligger en materialbod. Norr om de
sålunda beskrivna anordningarna ligger regementets gevärsskjutningsbana
och söder om den dess pistolskjutningsbana, intill vilken ett regementet
tillhörigt exercisfält med sträckning åt sydväst är beläget.

Vid ifrågavarande övningar hade en gevärsavdelning haft linjeskjutning
på 400 meters avstånd från måltavlorna och mot dessa, samt
en pistolavdelning haft övningar med pistolskjutning å den därför avsedda
banan mot mål vid jordvallens sluttning söder om kulfånget på
15 meters avstånd från målet.

Under dessa övningar, och då Nyrén befann sig å pistolskjutningsbanan
omkring 15 meter från kulfånget, blev han dödligt sårad i halsen
av en norr ifrån kommande snett nedåt gående gevärskula.

Vid den med anledning av den timade händelsen verkställda utredningen
framgick bl. a., att före år 1918 det ovannämnda kulfånget
bestått allenast av den omförmälda jordvallen, att därvid under skjutningar
å gevärsskjutningsbanan, särskilt vid skjutningar med kulsprutor,
nedslag iakttagits å det söder om banan befintliga exercisfältet, och att
med anledning därav i regementsorder den 4 november 1916 förbjudits
att företaga övningar å fältet, då skjutning ägde rum å skolskjutningsbanan,
att emellertid, sedan med anledning av nyssnämnda förhållanden,
den ovannämnda skyddsskärmen å kulfånget uppförts, den nämnda
regementsordern den 11 april 1918 upphävts; samt att alltifrån det regementet
under år 1906 förlagts till sin nuvarande förläggningsort såväl
före som efter uppförandet av skyddsskärmen skjutövningar fyrfaldiga
gånger pågått samtidigt å skol- och pistolskjutningsbanan och att handräckningsmanskap
dagligen under pågående skjutningar uppehållit sig
i och omkring den bakom kulfånget belägna materialboden.

Vidare uppgavs vid verkställda förhör den 30 juli och den 16
-augusti 1921 av

chefen för studentkompaniet kaptenen C''. Ohlson, att han icke varit
främmande för att rikoschetter vid skjutning på skolskjiitningsbanan

157

(gevärs-) passerade över skärmen, även sedan denna böjts, men att nedslag
aldrig hade iakttagits å korthållsbanan;

furiren Lövgren, ständig befälhavare över handräckningsmanskapet
å skjutbanan med materialboden och dess närmaste omgivning såsom
arbetsplats (även under skjutning), att han vid olika tillfällen iakttagit
nedslag av kulor bakom vallen, men då han ansett, att saken ej haft
någon betydelse, ej gjort någon anmälan, samt att, sedan skyddsskärmen
uppsatts, nedslag av kulor ej förut förmärkts så talrikt som i år;

vapenofficeren löjtnanten Rydström, att »i somras», då kaptenen
Dasvel såsom skjutbanesakkunnig undersökt betongskärmen, de inslag,
som funnits å denna, påvisats, att därjämte meddelats, att furiren Lövgren
vid något tillfälle träffats av en kula, dock utan att den förorsakat
någon skada, samt att kaptenen Dscvel då yttrat, att detta icke hade
någon betydelse; samt

löjtnanten Rydström och vapenunderofficeren fanjunkaren Österberg,
att de förutom av furiren Lövgren icke av någon fått meddelande om,
att nedslag iakttagits bakom vallen.

Vidare uppgåvo

befälhavaren för pistolskyttarna löjtnanten Wibeck, att han omedelbart
före olyckan hört en del rikoschetter gå över kulfånget men haft
den uppfattningen, att dessa icke inneburo någon fara, enär han med
sin avdelning befann sig endast 15—20 meter bakom kulfånget;

sergeanten Svensson, befälhavare för den ena plutonen å pistolskjutningsbanan,
att hela plutonen vilade bakom skjutplatsen, enär samtliga
i hans pluton slutat den övning, som skulle skjutas, att omedelbart
före olyckshändelsen flera rikoschetter hörts, och att han, med den uppfattningen
att fara vore å färde, dragit sig en 7—8 steg närmare vallen,
samt att då Nyrén föll omkull, de flesta i plutonen varit på väg mot
ett i närheten befintligt djupt dike för att söka skydd, då, efter vad
Svensson sedermera hört, de känt det obehagligt att stanna kvar på
den plats, där de vilade, men att han ej sett nedslag av någon kula;

värnpliktige Lindqvist, tillhörande den pistolskjutande avdelningen,
att han, då rikoschetterna hördes, tagit betäckning bakom en stor tall,
att han tyckt sig hava iakttagit två nedslag i marken, omkring 20
meter snett bakåt vänster om den plats, där plutonen vilade, samt att
han därvid sett jord uppkastas, men att han ej med bestämdhet kunde
säga, huruvida detta berott av kulor eller av från träden nedfallande
grenar;

värnpliktige Bolling, tillhörande den pistolskjutande avdelningen,
att han, då rikoschetterna hördes, tagit betäckning bakom den s. k.

158

minnesstenen, samt att han sett ett nedslag på omkring 20 meters avstånd
från skottvallen, alltså mellan minnesstenen och vallen;

värnpliktige Sjöberg, tillhörande den pistolskjutande avdelningen,
att han, strax som terränglinjeskjutningen börjat, hört nedslag som av
en kula mot en sten 6—7 meter bakom sig, men att han framkallats
för att skjuta och ej blivit i tillfälle att undersöka, om det varit en kula,
som slagit ned.

Slutligen uppgav majoren Bengt Sahlin, att han verkställt undersökning
å olyckplatsen och därvid iakttagit inslag och hål i skyddsskärmen,
samt att han å taket till materialboden bakom kulfånget uppplockat
12 mera eller mindre deformerade gevärskulor.

Sedan tjf. vapenofficeren kaptenen H. Slettengren med anledning
av olyckan verkställt besiktning å skjutbanan för utrönande av, huruvida
några kulor kunde hava passerat mellan betongskärmen å kulfånget
och dess täckning, meddelade han i skrivelse till regementschefen den
17 augusti 1921, att inga kulor passerat genom betongskärmen å kulfånget,
att ett stort antal kulor träffat och stannat i det ovanpå betongskärmen
liggande träskyddet och därpå varande skyddstak, som har
sin lutning åt kulfångets baksida, att kulör passerat genom träskyddet
eller skyddstaket eller bådadera och tagit olika utgångsriktningar, att
kulgenomslagen voro fördelade så, att 4 funnes å västra och 23 å östra
hälften av betongskärmens tak, och att av dessa 6 stycken hade en mer
eller mindre snett nedåt marken gående riktning.

På anmodan av regementschefen verkställde sedermera den 26
augusti 1921 skjutbaneofficeren kaptenen Drnvel närmare undersökning
av banan i dess helhet och avgav den 2 september samma år till regementschefen
skriftligt yttrande rörande undersökningens resultat, vilket
yttrande, innehållande bland annat förslag till vidtagande av vissa åtgärder,
i denna del var så lydande:

»Följande åtgärder böra vidtagas: Skyddsvallen å kulfångets krön
kontrolleras (undersökning av att stenmängden i träkistan når till trätaket).
Terrängen mellan 300 och 400 meters stationerna befrias från
sten (i dagen liggande bergspartier bortsprängas) samt planeras. Skjutstationen
å 400 meter uppbygges till 1 Va meters höjd över marken.
Banans västra del framför 300 och 400 meters stationerna desslikes
planeras.»

Samtidigt översändes av kaptenen Dsevel till regementschefen en
skrivelse den 2 september 1921 av följande lydelse: »Anmodad att
yttra mig över skjutningars bedrivande mot båda sidor av ett kulfång,
får jag härmed vördsamt meddela, att något skäl mot skjutnings ut -

159

förande från båda sidor samtidigt mot eu skyddsvall (kultång) av de
dimensioner, vilka förefinnas vid skyddsvallen (kulfånget) å regementets
skjutbana, ej torde kunna anföras.»

I sin den 21 september 1921 dagtecknade, den 30 i samma månad
inkomna, klagoskrift anförde doktor Björling, under åberopande av vissa
uppgifter i en i »Svenska Dagbladet» återgiven av regementschefen
översten M. Adlercreutz lämnad redogörelse för de närmare omständigheterna
vid olyckstillfället, bl. a., att han icke kunnat frigöra sig från
den uppfattningen, att den försiktighet icke iakttagits, som skyldig omsorg
om de värnpliktigas liv bort påkalla.

Sedan militieombudsmannen med anledning av klagoskriften infordrat
yttrande från översten Adlercreutz, anförde denne i skrivelse
den 6 oktober 1921 bl. a. Översten vidhöll sin i ovannämnda redogörelse
till Svenska Dagbladet uttalade uppfattning, att trätakets (å
betongskärmen) olyckliga inflytande knappast kunnat förutses, samt att
platsen närmast bakom kulfånget med skäl kunde anses »säker». Det
hade helt enkelt icke fallit någon in att betvivla platsens »säkerhet».
Någon anledning att undersöka betongskärmens trätak hade översten
icke förut haft. Först nu, då det gällde att förklara olyckshändelsen,
hade trätaket misstänkts och undersökts samt befunnits vara den sannolika
orsaken till den olycksbringande riktning, kulan erhållit. Därest
trätaket varit lätt tillgängligt, skulle hålen efter de kulor, som passerat
genom detsamma, möjligen tidigare blivit nppmärksammade, men med
den konstruktion kulfånget hade: en 7 meter hög jordvall samt en på
vallens krön placerad 3 meter hög, lodrät betongskärm, vilkens överkant
täcktes av en 5 cm. tjock träbeklädnad, torde det varit förklarligt, att
kulhålen icke uppmärksammats, förrän vid den på grund av den inträffade
olyckshändelsen företagna undersökningen.

Yttranden infordrades sedermera, dels från inspektören för infanteriet
generalmajoren E. W. Bergström, vilken på anförda skäl ansåg det
framgå, att av personalen vid I. 18 ingen torde kunna ställas till ansvar
för det inträffade, dels ock från arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
som i skrivelse den 8 februari 1922 förklarade sig instämma i ett
vid skrivelsen fogat, av den vid departementet anställde skjutbaneofficeren
kaptenen Dsevel avgivet, yttrande, vari denne bl. a. anfört följande.
Med den vid förhöret den 16 augusti 1921 lämnade uppgiften,
att Daavel skulle »i somras» hava undersökt betongskärmen, förhölle det
sig sålunda. J skrivelse till fortifikationsdepartementet den 28 april
1921 hemställde t. f. regementschefen för I. 18, att skjutbaneofficeren
måtte beordras avresa till regementet för besiktning av blinderingsvallen

160

vid skolskjutningsbauan. Då Dsevel jämlikt fortifikationsdepartementets
beslut verkställde ifrågavarande besiktning den 11 maj, varvid direktiv
för nämnda valls iordningsställande meddelades, påvisades i samband
därmed även de inslag av kulor, vilka förefunnos i träkistan framför
den å kulfånget uppförda betongskärmen, samt hade också Da&vel erhållit
upplysning av furiren Lövgren om att denne träffats av en kula
i stövelskaftet dock utan att skadas. Vad de ovan berörda inslagen
anginge, torde dessa hava härrört, dels från felaktigt riktade skott, dels
ock från rikoschetter. Beträffande det av furiren Lövgren gjorda meddelandet
om att denne träffats av en kula i stövelskaftet, tillmättes detsamma
ingen betydelse, enär en kula, som träffade ett stövelskaft utan
att skada, med säkerhet varit en rikoschett, som fått en sådan riktning,
att den vid nedslaget förlorat sin anslagskraft. För en allsidig utredning
av orsaken till det dödande skottet kunde nedanstående synpunkter
anföras. Mot takkonstruktionen på skärmen och skärmens konstruktion
i övrigt enligt av fortifikationsdepartementet fastställd ritning kunde
ingen anmärkning göras. Stenfyllningen i träkistan å betongskärmens
framsida visade sig vid undersökningen den 26 augusti hava sjunkit
något på vissa platser. På grund av omöjligheten att för varje skjutning
kunna kontrollera, huruvida stenfyllningen nådde till trätaket, (viiket
måste ske genom detsammas uppbrytande) hade förefunnits eu ringa
möjlighet för en kula att genomtränga träkistans översta del och därefter
få en farlig riktning. Man kunde dock säga, att det torde vara
en synnerligen olycklig slump, om ett skott sloge igenom just på ett
ställe, där stenmassan sjunkit. Skärmens och vallens höjd över marken
utgjorde tillsammans omkring 11 meter, och funnes å dessa 11 meter
endast träkistans översta del, där genomslag kunde ske (därest fyllningen
sjunkit). Beträffande frågan om skjutning samtidigt (pistolskjutning
å 15—30 meters avstånd mot vallens södra och gevärsskjutning
mot den norra sidan) från båda sidor mot vallen, så syntes någon särskild
risk för rikoschetter ej föreligga vid skjutning från de kortare
hållen å gevärsbanan. De eventuella rikoschetter, vilka då uppstode,
torde upptagas av den höga skyddsvallen. Vid skjutning på de längre
avstånden bleve risken för att vallen ej skulle upptaga alla rikoschetterna
större, i synnerhet om dessa uppstode nära skjutstationen. Truppens
forcerade utbildning, den stenbundna marken, terränglinjeskjutningen
och tavlornas placerande vid ifrågavarande skjutning torde i viss grad
hava bidragit till att öka riskmomentet.

Slutligen anförde översten Adlercreutz i infordrat förnyat yttrande
den 2 juni 1922 bl. a. följande: Singelfyllningens uppgift vore icke,

Ifil

som av kaptenen Daivels skrivelse kunde synas framgå, att bilda det
egentliga skyddet mot kulnedslag bakom vallen. Dess uppgift vore blott
att skydda betongväggen mot kulträffar, medan betongväggen själv bildade
det egentliga skyddet. Fyllningen hade därför aldrig nått högre än till
betongväggens överkant. Att den nu sjunkit något, betecknade endast
en ökad risk för betongens bestånd, icke för ett ökat antal nedslagbakom
skärmen. De kulor, som träffat i träväggen, hade utan undantag
hamnat i skyddsskärmen och måste så gott som nödvändigtvis göra det.
För att skydda betongväggen vore trätaket lagt ovanpå det hela. Härigenom
hade en icke förutsedd fara för kulnedslag bakom vallen uppstått.
Det syntes översten, som om det bästa sättet att undanröja denna
fara vore att, såsom kaptenen Davvel tänkt sig, öka ut singelfyllningen
ända upp till trätaket, varvid det dock säkerligen bleve nödvändigt att
vidtaga en sådan anordning, att en allmän sjunkning i singelfyllningen
ej kunde fortplanta sig till detta översta lager. Översten hade även
ifrågasatt en ändring av konstruktionen för trätakets anbringande, men
då denna skulle dels bliva dyrbarare, dels knappast bliva i lika hög grad
betryggande, hade översten bestämt sig för den förstnämnda åtgärden.
Översten hade emellertid icke ännu kunnat låta vidtaga densamma, enär
arbetet borde göras sommartiden, så att fara för vätas inträngande och
tillfrysning bleve utesluten. Nu på våren hade skjutningar pågått hela
tiden och påginge alltjämt intill juli månads utgång. Översten Unge då
tillfälle att sätta åtgärden i verket. Någon större ändring i antalet nedslag
bakom vallen nära densamma torde dock icke härav komma att
föranledas. De kulor, som trängde igenom trätaket, vore ej särdeles
många. En räkning av utgångsöppningarna på träkonstruktionens baksida
hade givit siffran 35. Av de kulor, som här passerat, hade naturligen
blott en mindre del gått snett nedåt. Det vore emellertid överstens
mening att efter påfyllningen av singel låta måla över dessa kulhål,
så att man framdeles kunde räkna eventuellt nytillkomna sådana.
Av en vid överstens yttrande fogad skiss framginge, huru kulornas islag
i träväggen å skyddsskärmens framsida fördelade sig. Ett förvånande
stort antal läge nära trätaket, tydande på att ett betydande antal rikoschetter
(eller icke rikoschetterande kulor) gått över skärmen. Det vore
överstens avsikt att tjära över hela väggen, så att man kunde se, huru
islagen nu fördelade sig, sedan målens placering vid vissa skjutningar
ändrats, på sätt översten vidrört i sitt yttrande rörande olyckan. Emellertid
hade ett avsevärt antal^ nedslag å pistolskjutningsbanan iakttagits
under den gångna vintern. A taket till skottboden uppsamlades i slutet
av april 43 stvcken kulor och på marken ungefär lika många. De flesta
Militieombudsniannens ämbetsberättelse. 21

162

av dessa hade synbarligen icke gått genom utan över trätaket, sannolikt
i en mycket hög båge.

1 skrivelse till översten Adlercreutz den 30 augusti 1922 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Av vad sålunda, samt i övrigt såvitt nu vore ifråga, förekommit,
hade militieombudsmannen icke funnit sådana omständigheter framgå,
att på grund därav anordnandet av ifrågavarande skjutövningar kunde
läggas översten eller annan till last såsom tjänstefel. Militieombudsmannen
hade därvid tagit hänsyn till den långa tid såväl före som efter
skyddsskärmens uppförande, under vilken skjutningar samtidigt anordnats
å ömse sidor om skyddsanordningarna, utan att därunder för vederbörande
övningsbefäl anmälts eller av detsamma iakttagits något förhållande,
som kunde anses hava bort föranleda till antagandet, att sådan
samtidig skjutning varit förenad med fara. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida det icke bort åligga vapenofliceren löjtnanten Rydström, då
han av furiren Lövgren erhållit meddelande, att nedslag av kulor förekommit
söder om skottvallen, att därom underrätta regementschefen, för
den åtgärd, som kunnat på denne ankomma, men då Rydström underställt
förhållandet den skjutbanesakkunnige kaptenen Dgevels bedömande,
och såväl denne som furiren Lövgren själv funnit de av den sistnämnde
iakttagna nedslagen sakna betydelse, syntes Rydströms underlåtenhet i
angivna hänseende icke kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.
Den inträffade händelsen hade ej heller synts militieombudsmannen kunna
anses förorsakad av någon övningsbefälets försummelse under de pågående
skjutövningarna vid ifrågavarande tillfälle.

Visserligen hade, såvitt handlingarna utvisade, befälhavaren för
den ena plutonen av pistolskyttarna sergeanten Svensson, då han omedelbart
före olyckshändelsen hört flera rikoschetter, med den uppfattningen,
att fara var å färde, dragit sig 7 å 8 steg närmare vallen men underlåtit,
såväl att fästa befälhavarens för pistolskjutningsavdelningen löjtnanten
Wibecks uppmärksamhet på faran som att tillse, att det under
hans befäl och å samma plats som han varande manskap vann nödig
betäckning. Som emellertid vad Svensson därutinnan kunde hava åtgjort,
icke torde kunnat förekomma den omedelbart därvid inträffade
olyckshändelsen, hade militieombudsmannen ej ansett det anmärkta förhållandet,
sådant det av handlingarna synts föreligga, böra kräva vidare
uppmärksamhet i saken.

Av vad i saken förekommit, hade militieombudsmannen funnit klart
framgå, att intet försummats för att bereda den sårade skyndsam vård.

168

Vid den av kaptenen Slettengren verkställda undersökning av kulfånget
hade iakttagits, att av samtliga de 27 genomslag, som anträffats
i överkanten av skyddsskärmens trävägg och i skärmens trätak, allenast
ti haft en mer eller mindre snett nedåt marken gående riktning. Det
oaktat hade majoren Sahlin, då han verkställt undersökning å olycksplatsen,
å taket till materialboden bakom (söder om) kulfånget kunnat
upplocka 12 mer eller mindre deformerade gevärskulor, och furiren
Lövgren hade två månader därförut borttagit de kulor och rester av
sådana, som då funnits å taket. 1 det av regementschefen den 2 juni
1922 avgivna yttrande hade denne uppgivit, att vid verkställd räkning av
utgångsöppningarna på träkonstruktionens baksida 35 sådana öppningar
iakttagits. Tillika hade regementschefen emellertid upplyst, att under
den gångna vintern ett avsevärt antal nedslag å pistolskjutningsbanan
iakttagits, att i slutet av april å taket till skottboden (materialboden)
43 stycken kulor uppsamlats och ungefär lika många å marken, samt
att de flesta av dessa kulor synbarligen icke gått genom utan över
trätaket, sannolikt i mycket hög båge.

Under nu anförda förhållanden syntes det militieombudsmannen
uppenbart, att skjutning samtidigt å ömse sidor om kulfånget icke utan
fara för det å pistolskjutningsbanan befintliga manskapet kunde äga rum.

Nu hade regementschefen visserligen i sitt sistnämnda yttrande
uppgivit, att han avsett att under augusti månad vidtaga viss i yttrandet
närmare angiven ändring av skyddsskärmen, men regementschefen hade
tillika förklarat sig anse, någon större ändring i antalet nedslag bakom
och nära vallen icke därav komma att föranledas. Huruvida den nämnda.
av regementschefen omförmälda ändringen av skyddsskärmen sedermera
vidtagits, vore ej bekant, men det syntes uppenbart, att faran för samtidig
skjutning å ömse sidor därom, dock även för sådant fall, alltjämt
kvarstode, och att sådan skjutning följaktligen icke under nuvarande
förhållanden borde äga rum.

Huruvida även efter vidtagandet av de utav kaptenen Dtevel, utöver
den av regementschefen tilltänkta ändringen, föreslagna åtgärder,
fara för nedslag å pistolskjutningsbanan komme att förefinnas, torde
icke kunna på förhand bedömas. Även för det fall att de föreslagna
åtgärderna av regementschefen vidtagits eller komme att vidtagas, syntes
därför samtidigt skjutning icke böra få förekomma, vare sig gevärsskjutningen
skedde från längre eller kortare avstånd, utan att visshet
beträffande varje ifrågakommande avstånd vunnits, att under skjutning
därifrån nedslag å pistolskjutningsbanan icke kunde befaras.

Med hänvisning till vad i här sist omförmälda hänseenden anförts,

164

anmodades regementschefen att inkomma med yttrande, innefattande
upplysning bl. a. om och i vad mån föreskrifter utfärdats eller komme
att utfärdas till förekommande av att sådan samtidig skjutning, varom
här vore fråga, ägde rum, förrän visshet vunnits därom, att vidtagna
ändringsarbeten å kulfånget, skjutstationen och banan uteslöte fara för
nedslag å pistolskjutningsbanan, samt huruvida samtidigt skolskjutning
och övning å fältet förbjudits.

Sedan regementschefen i yttranden den 22 november och den 12
december 1922 på given anledning upplyst, att genom regementsorder
meddelats ett bestämt förbud för allt vistande, således även för skjutning,
å pistolskjutningsbanan, under tid då skjutning påginge å skolskjutningsbanan,
ävensom att någon samtidig skjutning å skol- och pistolskjutningsbanorna
ej ägt rum sedan augusti 1921, fann militieombudsmannen vidare
åtgärd i ämnet ej erforderlig.

3. Otillräckliga säkerhetsanordningar på artilleriskjutfält m. m.

Sedan fänriken vid Norrlands artilleriregemente F. S. W. Strandberg
under skjutövningar å Grytans skjutfält den 25 september 1920
ljutit döden under fullgörande av sin tjänst som målofficer, hölls av
regementskrigsrätten vid regementet den 8 och 29 oktober samt den
12 och 16 november 1920 undersökning till utredande av de omständigheter,
varunder Strandberg avlidit. Vid krigsrätten hördes ledaren för
ifrågavarande skjutningar majoren C. G. Ohlsson, målkaptenen kaptenen
C. F. ^Vinblad von Walter, vapenofficeren kaptenen greve H. Cronstedt,
löjtnanten J. O. D. Påhlman samt fyra såsom målhandräckning tjänstgörande
värnpliktiga. Därjämte hölls den 16 november 1920 syn på
stället, därvid antecknades följande. »De mål, som vid ifrågakomna
skjutningar använts, kunde allt fortfarande iakttagas, och befanns det
västligare, eller det, som använts för ''första’ pjäsen, vara beläget omkring
20 å 30 meter från skogen i den till målbaracken ledande vägens
förlängning. Avståndet från nämnda mål till det skyddshus, vari Strandberg
haft sin plats, utgjorde omkring 150 meter. Skyddshuset ifråga
var beläget omkring fyra meter från skogskanten, och flöt en bäck
mellan skyddshuset och skogen. Å skyddshuset kunde några egentliga
bristfälligheter i avseende å detsammas underhåll icke iakttagas. Öppningen
till skyddshuset var cirka en meter bred och vette mot skogen,
och befunnos åt nämnda håll icke några som helst skyddsanordningar.
Den i övre delen av skyddsrummets vägg befintliga springan, avsedd

I «5

för målobservationer, sträckte sig från skyddsrummets mitt, runt halva
den del av väggen, som vette mot målet. Genom densamma kunde
endast den del av skjutfältet iakttagas, som var belägen norr om en
linje dragen vinkelrätt från skogen genom skyddshusets mitt. Hela
marken å detta område kunde dock icke observeras, beroende därpå,
att densamma vore bevuxen med buskar och dylikt. Omkring 25 meter
i sydvästlig riktning från skyddshuset — alltså snett bakom skyddshuset
i riktning mot den plats, där det skjutande batteriet stått uppställt, befanns
vid undersökning en 10 å 12 centimeter grov tall avslagen cirka
6 meter från roten. Härintill låg toppen till densamma, vilken höll i
längd omkring 4 meter. Då brottytorna fortfarande voro färska, ävensom
på grund av andra omständigheter, höllo krigsrättens militära ledamöter
för sannolikt, att eu krevad nyligen inträffat ett stycke bortom
tallen, varvid bottnen av projektilen avslitit tallen.»

Sedan krigsrätten antecknat, huru vid tillfället ifråga enligt krigsrättens
och krigsfiskalens sammanstämmande uppfattning tillgått, anförde
krigsrätten vidare, att de orsaker, som enligt krigsrättens uppfattning
skulle tillsammans bidragit till att Strandberg träffats av skrotet
ifråga, varit det förhållande, att målet förlagts väl nära skogskanten
och därmed i närhet av skyddshuset i sidled sett, vidare att elden,
som vid tolfte laget varit reglerad, vid trettonde laget avgivits på 200
meter kortare avstånd och för mycket åt väster, varigenom skrot kommit
att kastas i riktning mot skyddshusets öppning, samt att Strandberg
tagit plats i nämnda öppning, varest icke funnits något som helst skydd
för projektiler från skogen. Efter det krigsfiskalen framhållit, att den
gjorda undersökningen ådagalagt, att Strandbergs död förorsakats av
en ren olyckshändelse, och att någon person icke syntes äga skuld till
densamma, och krigsfiskalen på grund därav förklarat sig icke hava
något yrkande att framställa i målet, avkunnade krigsrätten följande
utslag: Genom vad i målet förekommit, funne krigsrätten utrett och
styrkt, att fänriken Strandbergs den 25 september 1920 timade död
förorsakats av olyckshändelse, samt att ingen av de vid nämnda tillfälle
i skjutningarna deltagande personer eller annan varit vållande till
samma olyckshändelse. Vid sådant förhållande läte krigsrätten vid den
gjorda undersökningen bero, och avskrevs målet från vidare handläggning
ur domboken.

Då det vid granskning av ifrågavarande protokoll syntes militieombudsmannen
framgå, att den i målet verkställda utredningen icke var
tillfyllest, begärde militieombudsmannen hos regementschefen i skrivelse
den 8 januari 1921, att denne måtte skyndsamt såsom lån insända, dels

166

den instruktion, som utfärdats för begagnandet av Grytans skjutfält
(mom. 6 i Bestämmelser om artilleriets skjutfält och målanordningar);
dels ock 1. mållöjtnantens rapporter angående vunna erfarenheter för
de senaste tio åren (mom. 36 i Bestämmelser om artilleriets skjutfält
och målanordningar).

Såsom svar härå erhöll militieombudsmannen från regementschefen,
numera avlidne översten Hugo Nordenfelt en den 12 januari 1921 dagtecknad
skrivelse av följande innehåll: Beträffande 1. mållöjtnantens
rapport under de senaste tio åren hade skjutfältets ringa storlek aldrig
erfordrat, ej heller personaltillgången medgivit kommendering av målpersonal
enligt 1911 års »Bestämmelser om skjutfält och målanordningar»
mom. 153, 1. stycket, utan hade, med hänsyn till att skjutningarna å
Grytan städse varit av mindre omfattning, jämlikt samma moments 2.
stycke, i regel endast en målofficer för olika skjutperioder beordrats.
Något behov för regementet att på längre tid kommendera den i skjutfältsinstruktionen
mom. 35 omnämnde 1. mållöjtnanten hade under
överstens regementschefstid ej heller före funnits, enär den enligt 1915
års »Bestämmelser rörande förvaltningen av artilleriets skjutfält» tjänstgörande
skjutfältsofficeren, på grund av mångårig tjänstgöring såsom
målofficer på olika skjutfält, måste anses fullt sakkunnig att inför
översten föredraga ärenden angående säkerhetsanordningar m. m. å
skjutfältet, och hade därför efter varje skjutperiods slut vederbörande
målofficer till skjutfältsofficeren avgivit de erinringar m. in., vartill de
avslutade skjutningarna kunnat giva anledning. Några rapporter från 1.
mållöjtnanter funnes därför icke att översända från regementet. Som
beskaffenheten av Grytans skjutfält måhända ej fullt tydligt framkommit
av krigsrättshandlingarna i förhandenvarande mål, ville översten
meddela, att det s. k. skjutfältet utgjordes av en uthuggning i skogen,
4,000 meter lång och 300 meter bred. Detsamma kunde därför ingalunda
sägas fylla fordringarna på ett nutida skjutfält, och hade dess
olägenheter, speciellt dess otillräckliga bredd, allt tydligare framkommit,
i den mån skjutningar med grövre kalibrar samt brisansprojektiler tillkommit
på skjutprogrammet. På grund härav tillsattes också redan
1916 för anskaffandet av ett nytt skjutfält för regementet en kommitté,
men hade frågan till följd av kostaadshänsvn förfallit. Av riksdagen
medgivet byte av mark för det nuvarande skjutfältets utvidgning vore
under handläggning vid fortifikationsdepartementet. Som skjututbildningen
vid regementet naturligtvis under tiden ej kunnat inställas, hade
fältet oaktat alla brister dock måst användas, ehuru svårigheterna i
samma mån ökats för beredandet av skydd för målpersonalen. På grund

167

av särskilda instruktionens § 1 hade vid alla skjutningar, där sådant
varit möjligt, alltid personal varit beordrad kontrollera, att skottriktningarna
i sida ej gått utanför fältets långsidor. Vid skjutning av vissa
serier vore detta emellertid ej alltid utförbart, och så länge fältet hade
sin nuvarande otillräckliga bredd, torde aldrig heller, alla försiktighetsåtgärder
till trots, den olyckan kunna undvikas, att någon gång eu
projektil folie utanför fältets gränser. Säkerhetsanordningarna å skjutfältet
vore numera gammalmodiga, enär man helt naturligt ej velat
nedlägga de högst betydande kostnader, som erfordrats för deras modernisering,
på ett skjutfält, vilket man antingen förväntat skola slopas,
eller vid vilkets utvidgning skjutfältskommittén föreslagit förändrade
säkerhetsanordningar. Vid överstens tillträde såsom regementschef begärdes
dock och erhölls ett anslag för skyddshusens iståndsättande,
vilket arbete slutfördes 1917.

Vid skrivelsen hade fogats en icke bestyrkt avskrift av instruktionen
för skjutfältets begagnande.

Då av berörda yttrande framgick, att rapporter i omskrivna hänseende
avlämnats av målofficer, anmodade militieombudsmannen regementschefen
i skrivelse den 21 januari 1921 att såsom lån översända
berörda rapporter för de senaste tio åren.

1 skrivelse den 29 januari 1920 anförde regementschefen härefter
följande. Bland regementets handlingar för de senaste 10 åren hade
endast återfunnits en skriftlig rapport från målofficer, vilken i avskrift
bifogades. Övriga erinringar, som förekommit åren 1916—1920, hade
muntligen delgivits vederbörande skjuttaltsofficer och hade omfattat
uppgifter om materialförbrukning, behov av rekvisitioner å materiel
m. in. Några anmärkningar mot skyddsanordningarnas effektivitet hade
enligt skjutfältsofficerens uppgift under hans tjänstetid i sagda befattning
ej förekommit.

Vid skrivelsen hade fogats avskrift av en av löjtnanten C. L. R.
Kempff den 28 september 1919 avgiven rapport. I

I skrivelse till generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet
den 19 april 1921 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Vad först beträffade säkerhetsanordningarnas beskaffenhet hade av
utredningen framgått följande.

Vid krigsrättens sammanträde den 8 oktober 1920 hade målkaptenen
kaptenen Winblad von Walter anfört bl. a. På grund av skyddsrummens
beskaffenhet vore det omöjligt för observatören, vilken skulle
anteckna nedslagen och krevaderna för så många skott som möjligt, att

168

genom den i skyddsrummets huv befintliga springan iakttaga höga
krevader och krevader, som inträffade i närheten av skyddsrummet.
För att erhålla ett så fullständigt och tillförlitligt målprotokoll som
möjligL vore det en allmänt utbredd praxis, att målofficeren toge plats
icke vid springan utan i öppningen till skyddsrummet, vilken öppning
såsom tak hade en huv av korrugerad järnplåt. Skyddsrummet vore
visserligen betryggande för krevader men lämnade däremot icke något
skydd för rikoschetter, enär öppningen till huset läge åt sidan och något
skydd vid eller för detsamma icke funnes.

Vid samma krigsrättssammanträde hade ledaren för ifrågavarande
skjutningar majoren Ohlsson anfört bl. a. följande. Skyddshuset hade
uppförts enligt fastställd modell och på reglementsenligt sätt. På grund
av skyddshusets byggnadssätt vore det emellertid omöjligt för en observatör
att inne i skyddsrummet och genom den för ändamålet i
skyddsrummets vägg anbragta springan iakttaga alla krevader och nedslag,
nämligen alla höga krevader och de, som folio mellan skyddshuset
och det skjutande batteriet, eller i nu förevarande fäll de krevader, som
folio mellan en linje, dragen vinkelrätt från skogen genom mittpunkten
av skyddshuset. För att vinna några resultat av sina observationer
vore det följaktligen på grund av skyddsrummens bristfällighet därutinnan
nödvändigt för observatören att se ut genom skyddsrummens öppning
och sålunda i viss mån blottställa sig. Ohlsson ansåge risken
hava varit så liten för Strandberg att uppehålla sig å den plats, där
han träffats av kulan, att Ohlsson ej skulle dragit sig för att hava förlagt
allt målmanskap där, om instruktionen icke förbjudit det.

Kaptenen Påhlman hade vitsordat ^Vinblad von Walters uppgift
och framhållit, att det till och med vore vanligt, att målofficeren toge
plats på taket av skyddsrummet för att göra observationer, när elden
läge mitt på fältet.

Löjtnanten Kempffs rapport hade i hithörande delar varit av följande
lydelse. »Säkerhetshusens signalanordningar äro i behov av grundlig reparation.
De voro mycket svåra att urskilja vid dålig sikt. Betydelsen av
desamma stegras med telefonförbindelsernas otillförlitlighet. Det torde
kunna ifrågasättas, om ej säkerhetshusens täckningar, vilka från början
synes hava bestått av mossjord, äro i behov av förstärkning. Till slut
måste uppmärksamheten fästas vid den stora risk, skjutfältets ringa bredd
medför vid skjutning å detsamma. Enligt ''bestämmelser om artilleriets
skjutfält och målanordningar’ mom. 9 jämfört med bil. I och fig. 95 i
samma bestämmelser sträcker sig ’det farliga området’ minst 300 meter
på ömse sidor om ett uppställt mål. Då målbarackernas avstånd från

skjutfältets norra (vänstraj kant endast är 150 meter, böra mål alltså
icke få uppställas inom målterrängens vänstra hälft (fältets bredd 300
meter) eller norr om fältets mittlinje. Målbarackens utrymmande under
skjutningar torde knappast kunna ifrågasättas av hänsyn till tjänstens
behöriga gång. Den användbara målterrängens bredd blir härigenom
endast 150 meter. Den föreslagna utvidgningen av skjutfältet är ytterligt
nödvändig för dess brukbarhet. Av betydelse för anordnandet av
skjutningar vore till slut om målskisskartor funnes upprättade över målterrängen
och tillgängliga under skjutningarna.»

Av det ovan anförda syntes militieombudsmannen framgå, att säkerhetshuseu
icke, såsom vederbörande instruktion föreskreve, erbjöde »fullt
skydd vid de skjutningar, som å fältet kunna ifrågakomma». Skyddsrummens
täckning syntes icke hava erforderlig tjocklek, och av utredningen
torde framgå, att säkerhetshusen icke erbjöde nödigt skydd för
rikoschetter i den bredvidliggande skogen. Särskilt vid skjutning med
brisanta projektiler, som, enligt vad militieombudsmannen hos artilleridepartementet
inhämtat, ofta förekommit, torde vara uppenbart, att skyddet
ej vore tillfyllest. Vidare syntes den förebragta utredningen giva vid
handen, att säkerhetshusen åtminstone för det dåvarande icke tjänade sitt
ändamål, då de nämligen icke tilläte erforderliga observationer, utan att
observatören blottställde sig. Anledningen till svårigheten att genom
säkerhetshusets springa på avsett sätt iakttaga krevaderna syntes delvis
hava berott på att skjutfältet varit dåligt underhållet, i det det varit överbevuxet.
Såsom i ärendet upplysts, hade skjutfältet en bredd av omkring
300 meter. Den uthuggna delen omgåves på båda långsidorna av skog
med en bredd av omkring 200 meter på vardera sidan. Då det farliga
området sträckte sig vid skjutning med icke brisanta projektiler 300 meter,
vid skjutning med brisanta projektiler och pjäser under 10 centimeters kaliber
500 meter samt vid skjutning av brisanta projektiler och pjäser om 10
centimeters kaliber 750 meter på ömse sidor om målets flyglar, torde vara
uppenbart, att det farliga området vid flertalet skjutningar måste komma
att sträcka sig ett gott stycke in på enskild mark. Härav torde jämväl
följa, att de oskyddade mål barackerna och målofficersbostaden ofta komme
att ligga inom det farliga området, i följd varav de personer och hästar,
som under skjutningarna befunne sig i dessa byggnader, vore oskyddade.
Sålunda syntes vid ifrågavarande tillfälle målbarackerna hava varit belägna
på ett avstånd av allenast cirka 150 meter från målets norra (vänstra) flygel.

Beträffande anordnandet av ifrågavarande skjutövningar syntes av
vad regementschefen anfört därom, att han med stöd av mom. 153 2.
stycket i 1911 års bestämmelser om artilleriets skjutfält och målanordMilitieombudsmannens
arbetsberättelse.

170

ningar endast beordrat en målofficer för olika skjutperioder, framgå, att
regementschefen ansåge ifrågavarande skjutfält allenast vara av sådan
tillfällig natur, som omförmäldes i del II av bestämmelserna om artilleriets
skjutfält och målanordningar. Tvekan torde väl dock knappast
kunna råda därom, att skjutfältet vore av permanent natur. Visserligen
kunde enligt mom. 30 sista punkten av ifrågavarande bestämmelser vid
skjutningar av mindre omfattning personalen minskas med hänsyn till
förhållandena, men härav torde dock icke, på sätt regementschefen syntes
hava antagit, följa, att de skyldigheter, som ålåge de olika befattningshavarna,
bortfölle, utan torde bestämmelserna snarare föranleda, att i
dylika fall den eller de kommenderade målofficerarna hade att fullgöra
alla de skyldigheter, som ålåge målkapten, 1. mållöjtnant och 2. mållöjtnant.
De i mom. 36 i meranämnda bestämmelser omförmälda rapporterna.
hade sålunda bort för varje år ingivas. Vid krigsrätten hade
majoren Ohlson upplyst bl. a., att inga allmängiltiga instruktioner för
målofficer eller målmanskap hade av honom utfärdats, men att, enligt
vad han hade sig'' bekant, kaptenen V inblad von Walter utfärdat
a issa säkerhetsföreskrifter för manskapet, varemot några föreskrifter därom
för målofficeren, enligt gängse kutym, icke lämnats, då målofficeren
själv hade bort äga kännedom om vilka skyddsåtgärder, som borde iakttagas.
Det av majoren Ohlson sålunda omvittnade förfaringssättet syntes
militieombudsmannen stå i strid med 42 mom. av ovannämnda bestämmelser,
och då den kutymen syntes hava varit rådande vid skjutfältet, att
målofficeren ansåge sig på grund av fältets dåliga beskaffenhet skyldig
att för observationer taga plats utanför skyddshuset, ja till och med på
dess tak, torde särskild anledning förelegat att iakttaga ifrågavarande
bestämmelser. I detta sammanhang funne militieombudsmannen det för
sakens bedömande erforderligt att erhålla upplysning om, huruvida samtliga
såsom befäl vid ifrågavarande skjutningar tjänstgörande personer
haft kännedom om de av regementschefen den 1 september 1916 utfärdade
instruktioner för begagnande av skjutfältet, samt på vad sätt
denna instruktion delgivits en var av dem.

I anledning av vad sålunda anmärkts, anmodade militieombudsmannen
generalfälttygmästaren att infordra yttrande från de vederbörande,
som av de framställda anmärkningarna berördes, samt inkomma därmed
ävensom med yttrande för egen del.

Med anledning härav inkom generalfälttygmästaren generalmajoren
friherre Lars C:son Sparre med yttrande från översten Nordenfelt och
majoren Ohlson samt anförde för egen del följande. Av handlingarna
i ärendet syntes generalmajoren framgå, att den skedda olyckan måste

171

oetraktas såsom ett rent olycksfall, som möjliggjorts av att lånriken
Strandberg själv ej följt gällande föreskrifter. Mom. 9 i Bestämmelser
om artilleriets skjutfält och målanordningar (nedan benämnd Målinstruktionen),
vilka bestämmelser fänriken såsom målofficer varit skyldigkänna,
anbefallde, att ingen Unge uppehålla sig inom det s. k. farliga
området annat än i säkerhetshus, blindering eller motsvarande skydd.
Det vore emellertid fullt förklarligt, att Strandberg såsom en ung, ambitiös
officer önskat framvisa eu tillfredsställande rapport och fullgöra sitt
uppdrag så fullständigt som möjligt samt därigenom gagna sitt vapen.
Visserligen vore målobservationerna av stort värde för skjutstatistiken
och vid skjutningar med övningsammunition också i allmänhet nödvändiga
för skjutningens rättvisa bedömande, men vid skjutningar med
stridsammunition — det var vid en dylik skjutning, som olyckan inträffade
— erfordrades icke med samma nödvändighet rapporter om
krevadernas lägen för skjutningens bedömaude, enär själva träffresultaten
gåve ledning härför. Då detta förhållande kanske icke fullt klart uppfattats
vid truppförbanden och för att om möjligt förhindra ett upprepande
av det skedda, hade dåmera ett skriftligt påpekande av berörda
synpunkter av generalmajoren utfärdats. Strävan efter att inlämna så
fullständiga målrapporter som möjligt, torde därefter icke så starkt
komma att fresta yngre officerare att bortse från de nödvändiga säkerhetsåtgärderna
och därmed sammanhängande föreskrifter. Erkännas
måsto emellertid, att artilleriets skjutfält icke för det dåvarande i allo
vore av sådan beskaffenhet, att de samtidigt gynnade skjutövningarnas
bedrivande och tillgodosåge de erforderliga säkerhetskraven. Alltför ofta
måste övningarna bliva lidande med hänsyn till dessa krav; och icke
alltid hade heller dessa senare till den grad, som önskvärt varit, kunnat
tillgodoses. Detta hade föranlett underdåniga framställningar angående
utvidgningar m. ni. av vissa artilleriets skjutfält. Särskilt vore Grytans
skjutfält av föråldrad beskaffenhet, men komme nu genom riksdagsbeslut
att erhålla en välbehövlig utvidgning. I samband härmed torde
de i handlingarna omförmälda målbarackerna komma att flyttas till eu
mindre exponerad plats i terrängen. Samtidigt ville generalmajoren
dock framhålla, hurusom de i målinstruktionen mom. 9 och bil. I omförmälda
farliga områdena vore beräknade för öppen terräng. Skogsmark,
sådan som å Grytan delvis förefunnes på sidan om det avröjda
skjutfältet, inskränkte givetvis i ej ringa grad en projektils verkningsområde.
Faran för barackerna, vilkas nuvarande läge bestämts av skjutfältets
begränsade område och önskvärdheten att hålla personal och
materiel samlade så nära målen som möjligt, vore därför mindre, än

vad man efter ett blott teoretiskt studium av målinstruktionens föreskrifter
skulle tro. Den omständigheten, att fänriken Strandberg vid tillfället
i fråga icke kunnat verkställa erforderliga observationer från blinderingen,
hade från militieombudsmannens sida föranlett den förmodan,
att skjutfältet icke varit väl skött, enär behövliga röjningar icke skulle
hava verkställts. Så torde emellertid icke med nödvändighet behöva
varit förhållandet. Beskaffenheten av Grytans skjutfält hade gjort, att
säkerhetshusen icke, såsom t. ex. fallet vore å én del andra skjutfält,
kunnat förläggas till så högt belägna platser, att utsikten icke ofta*allvarligt
inskränktes även av den rent tillfälliga busk- och grästillväxten.
Därtill komme, att »skjutrännan» ur skjututbildningssynpunkt ej lämpligen
borde fullständigt kalhuggas, enär den naturliga skjutterrängen då
alldeles förlorade sin karaktär. 1 vad mån eu rensning av platsen närmast
framför blinderingen i ifrågavarande fall kunnat ske eller ej, ansåge
generalmajoren sig dock ej för det dåvarande kunna bedöma. I
militieombudsmannens skrivelse hade vidare vissa anmärkningar framställts
mot chefen för biorrlands artilleriregemente och den regementsofficer,
majoren Ohlson, vilken, då olyckan ägde rum, förde befälet å
skjutfältet. Dessa anmärkningar hade syftat mot, dels att regementschefen
icke årligen av vederbörande målofficer infordrat i målinstruktionen
mom. 36, sista stycket, omförmäld rapport angående vunna erfarenheter
och icke vid skarpskjutningarna å Grytan beordrat fullständig
målpersonal (målkapten samt 1. och 2. mållöjtnant), dels att av regementschefen
utfärdad skjut fältsinstruktion icke skulle av majoren Ohlson
befordrats till kännedom så som ske bort. Generalmajoren kunde härvidlag
icke till fullo dela militieombudsmannens uppfattning. Bestämmelsen
angående målofficers rapportskyldighet finge icke så tydas, att
med nödvändighet skriftlig rapport alltid skulle varje år inlämnas, oberoende
av om några nya erfarenheter gjorts eller ej. Skjutfältets egenskaper
hade såväl för regementschefen som inom artilleristyrelsen varit
väl kända, och även, som nämnts, föranlett underdåniga framställningar,
bn rapport beträffande en eller annan detalj kunde för övrigt mycket
väl avgivas muntligt. Beträffande målofficerarnas antal ansåge generalmajoren
medgivandet i mom. 30 målinstruktionen, att personalen kunde
vid skjutningar av mindre omfattning minskas under det eljest anbefallda,
äga full tillämplighet å ett skjutfält av Grytans storlek under
där oerörda skjutningar. De åtgärder slutligen avseende personalens
delgivning av utfärdade föreskrifter, som av majoren Ohlson vidtagits,
och av honom anförts i hans yttrande, funne generalmajoren visserligen
icke stå i full överensstämmelse med bestämmelsen i målinstruktionens

173

inom. 42, att utdrag ur gällande säkerhetsföreskrifter skulle omedelbart
efter trupps inryckning å skjutfält meddelas »å order», men ansåge
generalmajoren, då berörda bestämmelse avsåge å skjutfältet nyinryckande
personal, och målkommenderingen varit beordrad å längre tid
under samtliga divisioners skjutningar, major Ohlsons sätt att meddela
säkerhetsföreskrifterna icke hava haft något samband med den inträffade
olyckan, särskilt som han, såsom framginge av protokollet över krigsrättssammanträdet
den 8 oktober 1920, förvissat sig om, att målkaptenen
utfärdat för målpersonalen avsedda säkerhetsföreskrifter.

Då av generalfalttygmästarens skrivelse framgick, att numera till
förhindrande såvitt möjligt av ett upprepande av det skedda skriftligen
erinrats därom, att observationerna av krevadernas lägen vid skjutning
med stridsammunition icke vore av samma betydelse som vid annan
skjutning samt av den ytterligare utredning i ärendet, som företagits,
framgått, att erforderlig ''mark inköpts för utvidgning av Grytans skjutfält,
fann militieombudsmannen sig kunna låta bero vid sålunda vidtagna
åtgärder och vad i övrigt i ärendet förekommit.

4. Fråga om tillämpningen av 18 § av förordningen den 16 januari 1920
angående upphandling och arbeten för statens behov m. m.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde snickaren
B. Flygare i Ljungbyhed klagomål däröver, att vissa arbeten å övningsplatsen
Ljungbyhed blivit utlämnade under hand utan att anbud i vederbörlig
ordning dessförinnan infordrats.

Rörande klagomålen anförde chefen för Skånska dragonregementet
i avgivet yttrande följande. Ifrågavarande arbeten hade på kasernofficerens
föredragning överlämnats till utförande åt byggmästaren A.
Andersson i Ljungbyhed av den anledning, att de reparationer, som
skulle utföras, vore småreparationer å inalles 25 st. byggnader med
kostnader växlande från 30 till 1,156 kronor 95 öre. I ortifikationsdepartementet.
hade för ändamålet anslagit ett belopp av 10,884 kronor.
Av byggmästaren Andersson hade infordrats anbud, vilka anbud slutade
på ett belopp av 9,141 kronor 75 öre. Då Ljungbyhed vore beläget 10
mil från Ystad, kunde av naturliga skäl kontrollen över arbetet ej
utföras utan kostbara resor. För att nedbringa dessa till det minsta
möjliga erfordrades, att en fullt pålitlig person erhölle arbetena ifråga.
Byggmästaren Andersson,- som för regementschefen uppgivits vara den

174

ende vid Ljungbyhed befintlige byggmästaren, och som förut gjort sig
känd som i alla avseenden pålitlig, hade på grund härav erhållit utförandet
av samtliga reparationer å de 25 byggnaderna. Regementschefen
ansåge sig genom ifrågavarande beslut hava i alla avseenden tillgodosett
kronans fördel och i intet avseende överskridit sin befogenhet.

I skrivelse till arméförvaltningens fortifikationsdepartement anhöll
militieombudsmannen härefter, att departementet ville avgiva utlåtande
i ärendet. Departementet infordrade med anledning härav yttranden från
bl. a. chelen för I. arméfördelningen och dåvarande kasernofficeren vid
Norra skånska infanteriregementet majoren G. Wickelgren.

Majoren Wickelgren anförde, att han på grund av sin erfarenhet
hade den uppfattning, att kronans intressen ofta bäst tillgodosåges
genom underhandsöverenskommelse med sådana entreprenörer, om vilka
den bestämmande myndigheten hade på erfarenhet grundad kännedom,
att de fullgjorde ett i allo oklanderligt och kanske i många fall berömvärt
arbete. Till denna kategori entreprenörer hörde enligt samstämmiga
vitsord byggmästaren A. Andersson i Ljungbyhed.

Arméfördelningschefen instämde i majoren Wickelgrens yttrande
samt anförde dessutom följande. Enligt Kungl. Maj:ts förordning av
den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten för statens
behov § 18 mom. 1 d) och 1 i) ägde regementschef rättighet att infordra
anbud genom särskilda skrivelser, dels när endast ett begränsat antal
entreprenörer ansåges äga den pålitlighet, som lämnade garanti för ett
fullgott utförande, dels när värdet av arbetet beräknades icke överstiga
2,000 kronor. I omskrivna fall torde båda dessa skäl hava förelegat
för ett infordrande av anbud genom särskilda skrivelser, då intet av de
utförda arbetena betingat högre kostnad än 1,156 kronor 95 öre, och
torde sålunda regementschefen hava varit i sin fulla rätt, då han ansett
sig härigenom hava handlat på det för kronan förmånligaste sättet.

Vid prövning av ärendet fann tjf. militieombudsmannen klagandens
framställning icke föranleda vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida, än att regementschefen genom särskild skrivelse erinrades, dels
därom att det i 18 § av förordningen den 16 januari 1920 angående
upphandling och arbeten för statens behov m. m. lämnade medgivande
till anbuds infordrande genom särskilda skrivelser i fall, då myndighet
skall ombesörja arbete, vars värde beräknades icke överstiga 2,000 kronor,
näppeligen torde, såsom i ärendet gjorts gällande, vara tillämpligt, när
fråga vore om utförandet i ett sammanhang av ett antal reparationsarbeten,
vilka visserligen var för sig i värde icke uppgiuge till nämnda
belopp men tillhopa överstege detsamma, dels ock om vikten av att i

förekommande tall frågan, huruvida sådana förutsättningar voro för
handen, att jämlikt 18 § 1 mom. d) i nämnda förordning anbuds
infordrande finge ske annorledes än genom offentlig kungörelse, bleve
samvetsgrant prövad.

5. Fråga om ordningen för försäljning av vindfällen a under regementes

vård stående skogslott.

I eu till militieombudsmannen insänd, den 13 februari 1922 dagtecknad,
skrift anmälde Robert Wilson och Erik Gustafsson i uppgiven
egenskap av styrelse för Axvalls arbetarekommun, att vederbörande vid
Skaraborgs regemente låtit under hand försälja ett större antal nedblåsta
träd i den s. k. Trekantsskogen vid Axvall.

Med anledning av berörda skrift infordrades yttrande från chefen
för Skaraborgs regemente, vilken i skrivelse den 31 mars 1922 anförde
följande. Sedan under hösten 1921 vindfällen uppstått i den under
regementets vård och förvaltning stående skogslotten Trekanten å Axvall,
värderades desamma i medio av januari 1922 av »kasernvården» till en
summa av 1,200 kronor. Då det vore av vikt, att vindfällena snarast
försåldes, dels med anledning av då rådande gynnsamt slädföre, dels
därför att priserna vore i fallande, hade ansetts lämpligt, att försäljningen
ordnades under hand. Anbud hade infordrats från direktören A. L.
Andersson i Axvall, till vilken regementet förut flera gånger på för
staten i allo fördelaktiga villkor försålt vindfällen från Trekanten. Andersson
hade ganska motvilligt gått in på att betala den av regementet
begärda summan 1,200 kronor kontant förutom ersättning till kronojägare
för taxeringskostnaden. Detta anbud hade varit för staten fördelaktigt,
ej blott beträffande priset i och för sig utan även i följande
avseenden. Man hade fått fullständig garanti för betalning samt hade
fördelen att ha att göra med endast en köpare, vilken man förut kände
såsom fullt reel. Man visste därför, att han skulle lojalt ställa sig till
efterrättelse alla föreskrifter i samband med affären, bland vilka särskilt
de om markens avröjande inom bestämd tid vore av vikt. Däremot hade
erfarenheten i dessa avseenden från föregående försäljningar av skogsavfall
till ett flertal köpare icke manat till efterföljd, bl. a. därför
att det då befunnits synnerligen svårt att få marken tillfredsställande
ränsad från kvistar och grenar inom föreskriven tid, och att särskild
bevakning av skogen vid nämnda tillfällen visat sig erforderlig gent
emot en del mindre nogräknade individer. Av dessa anledningar och

17f>

enär vid ifrågavarande tidpunkt de överallt i trakterna inträffade talrika
vindfällena pressade ned priserna, så att högre anbud från annan fullt
godtaglig spekulant ej kunde väntas, hade Anderssons anbud antagits.
Han hade sedan gjort avsevärd förlust på affären. Då således den underhandsförsäljning,
som här ägt rum, ej blott ägt fullt stöd i gällande
föreskrifter, utan även, såsom givande för staten fördelaktigaste resultatet,
varit den i allo lämpligaste formen för affärens avslutande, hemställde
regementschefen, att klagoskriften ej måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

Sedan militieombudsmannen härefter anmodat regementschefen att
inkomma med förnyat yttrande, innefattande upplysning på vilka bestämmelser
i gällande föreskrifter denne grundat sin åtgärd att försälja
ifrågakomna vindfällen utan att infordra skriftliga anbud, anförde regementschefen
i dylikt yttrande den 14 juni 1922 följande. I förordningen
angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av
staten tillhörig lös egendom den 16 januari 1920 stadgades i 76 § följande:
»Angående försäljning av skogsalster från de allmänna skogarna är
särskilt stadgat». Denna föreskrift vore givetvis tillämplig även för de
under regementenas kasernvård hörande skogar. Man borde sålunda i
Svensk författningssamling återfinna de ovannämnda särskilda stadgandena.
Vid sökandet efter dem funne man emellertid, att för de under regementenas
kasernvård hörande skogarna inga särskilda sådana stadgande!!
utfärdats. Praxis torde därför hava blivit, att man härvidlag tillämpat
Kungl. Maj:ts förnyade instruktion för skogsstaten den 23 december
1909. I den här föreliggande frågan hade 25 § av nämnda instruktion
och särskilt följande mening i densamma ansetts böra tillämpas: »—
men, i händelse virkets värde ej står i skäligt förhållande till de kostnader,
som äro förenade med försäljning i dylik ordning, eller med avseende
å för handen varande omständigheter tiden icke medgiver föranstaltande
av auktion, sälja virket under hand till i orten gångbart pris».
Det hade nämligen, såsom regementschefen i sitt förra yttrande anfört,
varit av vikt, att vindfällena snarast försåldes. Regementschefen ville
sålunda meddela, att åtgärden att försälja ifrågavarande vindfällen utan
att infordra skriftliga anbud grundats på ovannämnda 25 § i Kungl.
Maj:ts förnyade instruktion för skogsstaten. I

I skrivelse till regementschefen den 12 juli 1922 anförde tjf.
militieombudsmannen följande.

Den åberopade Kungl. Maj:ts förnyade instruktion för skogsstaten
den 23 december 1909 hade genom utfärdandet av instruktionen för

177

skogsstaten deri 28 april 1916 upphört att gälla. Men även denna
instruktion och den därpå följande av den 8 oktober 1918 hade sedermera
upphävts. För närvarande gällde Kungl. Maj:ts instruktion för
domänverket den 11 februari 1921. Den bestämmelse i instruktionen
för skogsstaten, till vilken regementschefen hänfört sig, motsvarades
av 2 kap. 26 § i instruktionen för domänverket.

Emellertid borde man icke kunna, såsom regementschefen ifrågasatt,
av det förhållande, att i Svensk författningssamling icke funnes intagen
någon särskild författning rörande de under regementenas kasernvård
hörande skogar, draga den slutsatsen, att instruktionen för skogsstaten
•eller, såsom den numera hette, instruktionen för domänverket skulle
gälla beträffande samma skogar. Den i 76 § i leveransförordningen
förekommande bestämmelsen rörande skogsalster från de allmänna
skogarna torde hava avseende allenast å sådana skogar, som omförmäldes
i kungl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket.

Tjf. militieombudsmannen hade alltså för sin del funnit, att gällande
bestämmelse i leveransförordningen beträffande försäljning av
staten tillhörig lös egendom icke i föreliggande fall efterföljts. Då
emellertid av handlingarna i ärendet framginge, att någon ekonomisk
förlust för det allmänna icke uppkommit genom det anmärkta förfarandet,
och att detta måste anses motiverat av önskan att ernå bästa möjliga
försäljningsvillkor, hade tjf. militieombudsmannen funnit sig kunna underlåta
att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd, dock med erinran till regementschefen
om nödvändigheten av att gällande föreskrifter i förevarande
hänseende bleve noggrant beaktade.

6. Felaktigt förfarande vid annonsering rörande leverans för statens

räkning. I

I nr 12 för den 24 mars 1922 av den i Stockholm utgivna
»Leveranstidningen» hade av varvschefen vid Flottans station i Karlskrona
införts en kungörelse om upphandling av diverse materialier för
stationen, vilken kungörelse innefattade upplysningar till anbudsgivare
i samtliga de hänseenden entreprenad förordningen föreskreve. Samtidigt
hade varvschefen i nr 21 för den 17 mars 1922 av »Tidning för leveranser
till staten m. m.» infört samma kungörelse. Då ifrågavarande
kungörelses införande i förstnämnda tidning syntes militieombudsmannen
strida mot bestämmelserna i 21 § i förordningen den 16 januari
Militieombudsmanneiis umbetsberättelse. -■*

178

1920 angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning
av staten tillhörig lös egendom, anmodades varvschefen att inkomma
med yttrande.

Uti yttrande den 3 maj 1922 anförde varvschefen rörande förevarande
anmärkning följande. Kostnaden för en i »Leveranstidningen»
införd fullständig kungörelse understege i de flesta fall väsentligt kostnaden
för en i ortstidningarna i Karlskrona jämlikt § 21 mom. 2 i
leveransförordningen införd kortfattad annons. Exempelvis uppginge
kostnaderna för i vid yttrandet fogade bilagor I (fullständig annons
rörande upphandling av ved) och II (kortfattad annons rörande samma
upphandling) upptagna annonser införda 1921 i nedanstående tidningar

till följande belopp:

Bil. I

»Tidning för leveranser till staten m. m.»................................... kr. 29:7k

»Leveranstidningen» ....................................................... » 18:8 0

Bil. II

»Karlskrona Tidningen»....................................................................... » 24:—

»Blekinge Läns Tidning».................................................................. » 24:—

»Blekinge Folkblad»............................................................................. » 24:—

»Karlshamns Allehanda» ................................................................... » 24:—

»Smålandsposten»................................................................................... » 24:—

På grund härav och då i ett avsevärt antal vid olika upphandlingar
till varvschefen ingivna anbud hänvisats till kungörelse i »Leveranstidningen»,
och annonsering i denna tidning sålunda visat sig synnerligen
effektiv, hade under år 1915 dåvarande varvschefen beslutat,
att uppliandlingskungörelser skulle införas i fullständigt skick jämväl i
»Leveranstidningen». Då de omständigheter, som föranlett förutvarande
varvschefens ifrågavarande beslut, fortfarande och i lika hög grad vore
för handen, och då bestämmelserna i 21 § i leveransförordningen huvudsakligen
torde åsyfta att bespara statsverket kostnader för eu ineffektiv
annonsering, och statens rätt sålunda icke trätts för nära, hade varvschefen
icke ansett skäl föreligga att vidtaga någon ändring i nämnda
beslut. I

I skrivelse till varvschefen den 26 augusti 1922 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Jämlikt 21 § 1 mom. ovannämnda förordning skulle offentlig
kungörelse, som i förordningen avsåges, införas i den tidning Kung!.

179

Maj:t bestämde. Därjämte finge jämlikt 21 § 2 inom., därest så funnes
ändamålsenligt, utbjudande ske jämväl i orts- eller facktidningar genom
kortfattade annonser med hänvisning till kungörelsen i ovan om förmälda
tidning. Från den sålunda i paragrafens 1 och 2 mom. angivna
regeln finge undantag göras allenast i det uti 3 mom. av samma paragraf
angivna fall, nämligen då kungörelsens införande i den i 1 mom.
avsedda tidning icke syntes ägnat att framkalla anbud. Därest så skulle
vara förhållandet, finge kungörandet ske allenast genom orts- eller facktidning
eller, om av särskilda orsaker ej heller detta funnes ändamålsenligt,
på annat lämpligt sätt. Genom kungl. kungörelsen den 22 december
1893 (bill. nr 109) hade Kungl. Maj:t förordnat, att kungörelse,
varom nu vore fråga, skulle införas uti »Tidning för leveranser till
staten m. m. Bilaga till Post- och Inrikes Tidningar».

Redan den omständigheten, att varvschefen i överensstämmelse
med föreskriften i mom. 1 av ovannämnda paragraf låtit införa ifrågavarande
kungörelse i »Tidning för leveranser till staten m. m.», torde

giva vid handen, att sådant fall ej förelegat, som i 3 mom. av samma

paragraf avsåges. Varvschefen hade i sitt yttrande ej heller uppgivit,
att kungörelsens införande i denna tidning icke syntes ägnat att framkalla
anbud, utan allenast anfört, att annonsering i »Leveranstidningen»
visat sig effektiv. Vid detta förhållande syntes annonseringen i förevarande
fall hava bort ske i den uti 1 och 2 mom. av förordningens
21 § angivna ordning och sålunda, dels fullständig annons, på sätt som
skett, införas i »Tidning för leveranser till staten m. m.», dels ock, där
så funnits ändamålsenligt, utbjudande ske jämväl i orts- eller facktidning
genom koi''tfattad annons med hänvisning till den fullständiga.

Varvschefen hade sålunda icke varit berättigad att införa fullständig

annons i båda de nämnda tidningarna. Då emellertid vidare »Leveranstidningen»
icke vore någon »ortstidning», ej heller torde vara att anse
som »facktidning» i förordningens mening, varmed torde förstås eu
tidning, som utgjorde särskilt organ för utövare av det yrke, den
ifrågakomna upphandlingen eller entreprenaden avsåge, torde varvschefen
icke ens varit befogad att i nämnda tidning införa sådan kortfattad
kungörelse, varom i 21 § 2 mom. förmäldes.

Varvschefen hade till stöd för sitt förfarande till en början åberopat,
att kostnaden för införandet av fullständig annons i »Leveranstidningen»
varit lägre än införandet av kortfattad annons i någon av
ortstidningarna. Det ville härav synas, som om varvschefen i förevarande
fall icke annonserat i orts- eller facktidning och följaktligen
icke, såsom 21 § 2 mom. för sin tillämpning förutsatte, funnit en dylik

180

åtgärd ändamålsenlig. Vid sådant förhållande torde vara otvivelaktigt,
att kostnaderna för statsverket blivit ännu mindre, om varvsckefen författningsenligt
helt underlåtit annonsera i »Leveranstiduing». Åven för
det fall att varvschefen skulle hava uigått ifrån att denna tidning varit
att anse som facktidning, torde kungörelsekostnaden bort vara mindre
än nu blivit fallet, då ju för sådant fall allenast en kortfattad annons
kunnat däri införas.

Vidare hade varvschefen i sin förklaring anfört, att bestämmelserna
i 21 § leveransförordningen huvudsakligen torde åsyfta att bespara
statsverket kostnader för en ineffektiv annonsering, och att statens rätt
sålunda icke genom varvschefens förfarande trätts för nära. Härvid
torde till en början böra erinras därom, att en av grunderna till nämnda
bestämmelser torde varit, att genom ett enhetligt begagnande från samtliga
statsmyndigheters sida av »Tidning lör leveranser till staten m. m.»
större spridning skulle vinnas åt denna tidning och därigenom även
större effektivitet åt kungörandet däri. Uppenbarligen måste detta förordningens
syfte i hög grad motverkas genom kungörande ensamt eller
samtidigt i ett med sistnämnda tidning konkurrerande organ sådant som
»Leveranstidningen». Betydelsen härutinnan torde ock tydligt framgå
därav, att i de fall, med undantag av det nu ifrågavarande, då militieombudsmannen
iakttagit, att militärmyndighets upphandlings- eller
entreprenadannonser funnits i sistnämnda tidning intagna, verkställd
utredning givit vid handen, att annonsen införts utan myndighetens
begivaude och utan att betalning för densamma erlagts.

Med hänsyn till vad varvschefen anfört därom, att statens rätt
genom ifrågavarande förfarande ej trätts för nära, hade militieombudsmannen
slutligen ansett sig böra erinra därom, att Kungl. Maj:t den
30 juni 1920 med A. B. P. A. Norstedt & Söner träffat avtal om utgivande
av »Tidning för leveranser till staten m. m.», enligt vilket avtal
de i 20 och 65 §§ i upphandlingsförordningen omförmälda kungörelser
skulle i nämnda tidning införas, såvida ej tillämpning av 21 §
3 mom. av samma förordning ifrågakomme, och att det följaktligen
jämväl på grund härav vore av vikt, att nämnda föreskrifter noggrant
iakttoges.

På grund av vad sålunda anförts stode enligt militieombudsmannens
mening varvschefens ifrågavarande förfaringssätt i strid med de i
ämnet gällande föreskrifter. Med hänsyn till vad varvschefen i sin
förklaring anfört, hade militieombudsmannen emellertid ansett annan
åtgärd i ärendet ej erforderlig, än att militieombudsmannen genom
skrivelsen velat giva varvschefen del av de synpunkter, som däri framförts.

181

7. Anmärkning beträffande priset å de förnödenheter, som tillhandahållas
underofficerare genom manskapets marketenteri.

Vid en av militieombudsmaimen den 15 juni 1922 förrättad inspektion
av Vaxholms grenadjärregemente framställdes den anmärkningen,
att priset för matserveringen för underofficerare, vilken ombesörjdes från
marketenteriets kök, vore anmärkningsvärt lågt i förhållande till de priser,
manskapet finge erlägga vid köp av matvaror m. in. i marketenteriet.
För ett inackorderingspris av 2 kronor för dag erhöllo underofficerarna
följande måltider: frukost, bestående av smörgåsmat, varmrätt samt mjölk,
middag, bestående av kötträtt och dessert samt kvällsvard, bestående av
smörgåsmat och varmrätt. Jämfört med de priser, som manskapet fick
erlägga vid köp av matvaror m. in. i marketenteriet, föreföll detta inackorderingspris
anmärkningsvärt lågt. Prislistan för manskapet hade
följande utseende:

Falukorv med potatis.................... 75 öre Smör, 1 portion ............................ 20 öre

Inlagd sill med potatis ................ 40 » Mjölk, sejdel.................................... 15 >

Kräm med mjölk............................ 40 » > glas .................................... 8 »

Ägg, kokt....................................... 25 » Bakelse............................................ 20 »

Ägg, stekt........................................ 25 > Kaffe.............................................. 20 » I

I avgivet yttrande anförde regementschefen översten F. W. Löwenborg
följande. Matpriserna i underofficersmässen hade utgjort marketenteriets
självkostnadspriser. Av förestånderskan hade vid inspektionstillfället
uppgivits, att varmrätt erhölles även till kvällsvard. Detta
meddelande vore missledande så till vida, att varmrätten till denna måltid
utgjordes av rester från föregående måltider under dagen, såsom
pytt i panna o. d. Det borde även omnämnas, att varken dricka eller
kaffe inginge i inackorderingspriset, ävensom att ersättning för hel dag
alltid måste erläggas även om blott en måltid intoges under dagen.
Att jämföra priserna vid helinackordering av ett större antal matgäster
— omkring 20 — med i marketenteriet tillhandahållna enstaka och
kvantitativt större portioner, torde icke vara riktigt. Å underofficersmässen
kunde matrester noga tillvaratagas från den ena måltiden till
den andra, under det att de i marketenteriet serverade maträtterna i
regel fordrade ny råvara för varje matgäst. Prislistan i marketenteriet
hade från och med den 1 juli undergått en sänkning, varemot priset
å underofficersmässen kvarstode. Prislistan i marketenteriet både nu
följande utseende:

182

Falukorv med stekt potatis ........ 60 öre

Inlagd sill med potatis ................ 35 »

Kräm med mjölk........................... 30 »

Ägg, kokt........................................ 25 »

Agg, stekt....................................... 25 »

Smör, hel port. (30 gr.)................ 20 »

Smör halv port. ............................ 10 »

Mjölk, sejdel.................................. 15 öre

Mjölk, glas ................................... 8 »

Te ...................... 15 >

Bakelse.................. 20 »

Kaffe, hel portion ........................ 20 »

Kaffe, halv portion....................... 12 »

Skärpt uppmärksamhet skulle ägnas åt prisfrågan, så att icke
underofficerarna komme att gynnas på marketenterirörelsens bekostnad,
vilket översten ansåge icke hittills hava varit fallet.

I ärendet infordrade militieombudsmannen utlåtande från arméför
valtningens intendentsdepartement.

I skrivelse den 10 oktober 1922 anförde departementet i hithörande
delar följande. Då i samband med anordnande av marketenterirörelse
genom truppförbandens egen försorg även föreskrivits, att den genom
rörelsen uppkomna vinsten skulle tillfalla enskilda lägerkassan, vars
avkastning vore avsedd att bereda manskapet nytta och trevnad, vore
det naturligtvis av största vikt att tillse, att de pris, som underofficerarna
skulle betala, tillmättes på ett sådant sätt, att någon förlust
för denna del av rörelsen icke uppstode för marketenteriet, utan att i
stället någon mindre vinst inräknades i deu betalning, underofficerarna
skulle erlägga; och hade departementet för vederbörandes iakttagande
avlåtit skrivelse till cheferna för arméns truppförband och skolor med
erinringar i detta avseende, på sätt framginge av en utlåtandet bilagd
avskrift.

Berörda cirkulärskrivelse var av följande lydelse. »På förekommen
anledning har kungl. arméförvaltningens intendentsdepartement velat
anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter att noggrant tillse, att,
i de fall där marketenterirörelse drives genom truppförbands (skolas)
egen försorg, och mässförhållandena äro så ordnade, att underofficersmässen
och manskapsmässen hava gemensamt kök, prisen å de underofficerarna
genom marketenteriet tillhandahållna förnödenheterna tid efter
annan bliva reglerade på sådant sätt, att förlust icke under några förhållanden
uppstår för marketenterirörelsen till följd av ombesörjandet
av matserveringen för underofficerarna, utan att i stället någon mindre
vinst härigenom kommer att tillfalla marketenterirörelsen.»

Militieombudsmannen fann vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

183

8. Från användning1 av lokaler, som av kronan anvisats för underofficers
mäss, må underofficerare ej uteslutas.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde musikfanj
unkaren vid Karlskrona grenadjärregemente H. L. Lundberg klagomål
däröver, att regementets underofficersmäss icke vore upplåten i samma
utsträckning för musikunderofficerare som för övriga underofficerare.

I ett över klagoskriften avgivet yttrande anförde regementschefen
översten Axel Meister bl. a. följande. Då Karlskrona grenadjärregemente
bildades och erhöll sitt nybyggda etablissement i Karlskrona, var
underofficersmässens lokal synnerligen liten, och det var därför ganska
naturligt, att mässen var förbehållen underofficerarna, och att musikunderofficerarna
ej hade tillträde till densamma. År 1915 erhöllo emellertid
underofficerarna en ny rymlig mässlokal, och läget blev då ett
annat. 1 samband med att den nya mässlokalen togs i anspråk, omarbetades
i viss mån dittills gällande »Stadgar för underofficerskåren».
Enligt stadgarna erhöllo musikunderofficerarna då tillträde till mässen,
men blevo ej »medlemmar» i stadgarnas mening. Orsaken härtill var
en uttrycklig önskan från underofficerarna, att så måtte bestämmas,
vilken önskan översten ansåg sig böra tillmötesgå. Underofficerarna
framhöllo, att de och musikunderofficerarna hade mycket olika ställning'',
arbetsfält och ekonomiska förhållanden, och att därför underofficerarna
själva, såsom den större kåren, borde få besluta om underofficersmässens
angelägenheter. Musikunderofficerarna finge ju dock åtnjuta mässens
förmåner i alldeles samma mått och för samma avgifter som underofficerarna.
Alldeles särskild vikt fäste underofficerarna vid, att om musikunderofficerarna
bleve »medlemmar», så skulle musikfanjunkaren Lundberg,
som var känd för sitt stridiga lynne, sätta i gång aldrig slutande
tvister om mässens angelägenheter, och man skulle ej få den frid och ro
i mässen, som man kunde hava anspråk på att erhålla. Översten hemställde,
att Lundbergs framställning icke måtte föranleda någon åtgärd.

Stadgarna voro i hithörande delar av följande lydelse:

§ L

Ständig medlem av underofficerskåren är varje regementet tillhörande underofficer
(icke musikunderofficer), som erlägger därför stadgad årsavgift.

Tillfällig medlem kan varje annan underofficer på eller över stat bliva (icke
musikunderofficer), som erlägger därför stadgad avgift, samt är vid regementet
tjänande eller tjänstgörande.

184

§ 2.

Ständig medlem erlägger en årsavgift av 12 kronor, som av kassaförvaltaren
uppbäres; dessutom erlägger medlem, som intager sina måltider å mässen, en månadsavgift
av 1 krona. Icke kårmedlem, som intager sina måltider å mässen, erlägger
en månadsavgift av 2 kronor.

§ 3.

Tillträde till mässen erhålles även av musikunderofficer och civilmilitära
personer mot erläggande av avgifter efter samma grunder, som för kårmedlem är
stadgat.

Som militieombudsmannen fann, av vad stadgarna innehöllo och
regementschefen anfört, framgå, att de av kronan till underofficersmäss
upplåtna lokaler icke fingo av samtliga underofficerare med lika rätt
begagnas, infordrade militieombudsmannen j^ttvande från chefen för 1.
arméfördelningen.

Med anledning härav anförde arméfördelningschefen generalmajoren
B. B. E. Mörcke följande. Bet torde utan vidare vara uppenbart, att vid
ett truppförband befintliga, kronan tillhöriga mässar med inventarier —
officersmäss, underofficersmäss och manskapsmäss — vore avsedda att
tillgodose behovet av mässlokaler för samtlig personal vid trupp förbandet,
varvid officersmässen upplåtits för officerare med vederlikar, underofficersmässen
för underofficerare med vederlikar och manskapsmässen för manskapet.
Att viss personalgrupp vid truppförbandet skulle vara berövad
förmånen av tillgång till kronan tillhörig mässlokal saknade generalmajoren
anledning förutsätta. Enligt tjänstgöringsreglementet för armén
räknades musikunderofficerare som underofficerare. § 32 i sagda reglemente
hade till rubrik »Underofficerare», och såsom en underavdelning
av nämnda pargraf stode bl. a. »f) Musikunderofficer». Ingen omständighet
syntes generalmajoren föreligga, som kunde föranleda till att
musikunderofficerare i berört hänseende icke skulle äga samma rätt som
övriga underofficerare, varför generalmajoren ansåge självfallet, att musikunderofficer
skulle äga tillträde till kronan tillhörig underofficersmäss
och rätt att begagna de av kronan där tillhandahållna inventarier. Då
kronan, som kostnadsfritt ställde mässarna till förfogande, själv ombesörjde
sina mässlokalers och inventariers underhåll, kunde från enskild
sammanslutnings sida ingen som helst avgift för deras begagnande
åläggas den personal, som vore berättigad tillträde till vederbörlig mäss.
En sammanslutning av här förevarande beskaffenhet syntes generalmajoren
böra stå öppen för all personal, som ägde tillträde till vederbörlig
mäss, så att alla bereddes möjlighet att under samma villkor
åtnjuta de förmåner, som sammanslutningen avsåge att skapa åt sina

185

medlemmar. Underoffieersmässen vid Karlskrona grenadjärregemente
jämte nödiga inventarier inom densamma vore kronans egendom. Dessutom
vore »underofficerskåren» ägare till vissa inventarier. Stadgarna
för den bland Karlskrona grenadjärregementes underofficerare bildade
sammanslutningen »Kungl. Karlskrona grenadjärregementes underot -cerskår» vore i vissa stycken svårtolkade. Anmärkas kunde först,^ att
benämningen »underofficerskår» kunde giva anledning till missförstånd,
då enligt vedertaget språkbruk underofficerskåren bestode av truppforbandets
samtliga underofficerare. Av icke-kårmedlemmar uttoges dels
eu årsavgift om 12 kronor, dels en månadsavgift om 2 kronor; senare
dock endast av dem, som i mässen intoge sina måltider. Mot den sistnämnda
avgiften syntes ingen erinran vara att göra, under förutsättning
att »underofficerskåren» därmed uttoge ersättning för tillhandahållandet
av duktyg, servis, betjäning o. s. v. Däremot förelåge icke anledning
för uttagande av en årsavgift om 12 kronor från icke-kårmedlemmar
för tillträde till en kronan tillhörig mässlokal. Det vore generalmajoren
icke bekant, om erläggandet av årsavgift medförde åtnjutande av vissa
förmåner från »underofficerskårens» sida, men något tvång att erlägga
denna avgift kunde givetvis icke föreligga. Generalmajoren ansåge, att
stadgarna för »Kungl. Karlskrona grenadjärregementes underofficer skår»
borde omarbetas i enlighet med av generalmajoren här ovan uttalade
grundsatser. Generalmajoren hade därför anmodat regementschefen att
vidtaga åtgärd för ändring av detta missförhållande.

Vad arméfördelningschefen anfört, fann militieombudsmannen sta
i full överensstämmelse med militieombudsmannens uppfattning i saken.
Militieombudsmannen anmodade därför regementschefen i skrivelse den
19 april 1922 att inkomma med upplysning, om och i vad män ändring
dåmera vidtagits i de rörande användandet av ifrågavarande mässlokaler

gällande bestämmelser. .

Den 3 maj 1922 inkom regementschefen med yttrande, van upplystes,
att den 8 mars samma år utfärdats nya stadgar för regementets
underofficersmäss, vilka stadgar den 18 i samma månad fastställts av

regementschefen. , ,..

Då i berörda stadgar rättelse vidtagits i anmärkta hänseende, lat

militieombudsmannen bero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

186

9. Värnpliktig-, som erhållit uppskov frän övning, som sedermera inställts,
ej skyldig att med yngre årsklass fullgöra samma övning.

Genom nådigt brev den 8 maj 1920 (generalorder nr 545/1920)
bestämdes beträffande hemförlovning av (minskning av utbildningstiden
för) vapenföra och icke vapenföra studenter och med dem i värnpliktshänseende
likställda, tillhörande årskontingent motsvarande 1919 års klass
bl. a., att medicine studerande och veterinärer befriades från fullgörande
av andra årets militärutbildning.

Handlingarna uti ett genom klagomål av värnpliktiga medicine
studerandena nr 831 28/1917 Wiggo Karl Albert Tobisson och nr 19
3/1918 Ernst Christian Jönsson Werdinius hos milifieombudsmannen
anhängiggjort ärende utvisade följande. Värnpliktige Tobisson inskrevs
såsom vapenför år 1917 samt fullgjorde, efter erhållet uppskov och nådigt
tillstånd att överföras till klass ii såsom läkare, första årets militärutbildning
under år 1918. År 1919 beviljades Tobisson uppskov med
andra årets militärutbildning, som skolat fullgöras under sommaren 1919,
och kom sedermera att tillhöra årskontingent motsvarande 1919 års klass!
I februari 1920 erhöll Tobisson förnyat uppskov med andra årets utbildning.
Värnpliktige Werdinius, som år 1918 inskrevs såsom vapenför
och tilldelades klass B såsom läkare, fullgjorde första årets militärutbildning
samma år. 1 likhet med Tobisson erhöll Werdinius uppskov med
andra årets militärutbildning under såväl 1919 som 1920. På grund av
ytterligare uppskov hade Tobisson och Werdinius ännu våren 1922 icke
fullgjort andra årets militärutbildning.

I underdånig ansökning den 12 april 1921 hemställde Werdinius
att komma i åtnjutande av i förberörda generalorder 545/1920 anbefalld
befrielse från andra årets militärutbildning. Såsom skäl härför anförde
Werdinius bl. a., att generalorder 545/1920 utkom först i maj 1920, och
att. han givetvis icke skulle hava begärt uppskov med ifrågavarande
utbildning, därest generalordern utfärdats i februari eller mars. Därest
Werdinius sålunda underlåtit att begära uppskov med berörda utbildning,
hade han kommit i åtnjutande av den för medicine studerande
tillhörande kontingent motsvarande 1919 års klass bestämda befrielsen.
Genom beslut den 20 maj 1921 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke
kunna bifallas.

I den till militieombudsmannen insända klagoskriften anförde
Tobisson och Werdinius bl. a. följande. Klagandena ansåge, att de
borde komma i åtnjutande av i generalorder 545/1920 bestämd befrielse,
oaktat de begärt uppskov före generalorderns utfärdande. Enligt förut -

187

varande bestämmelser skulle klagandena först på nyåret 1921 hava
kommit att tillhöra årskontingent 1920 och sålunda vid generalorderns
utfärdande hava tillhört årskontingent 1919 och på den grund bort
komma i åtnjutande av befrielse. Klagandena anhölle, att militieombudsmannen
ville vidtaga åtgärder, varigenom klagandena måtte befrias
från ifrågavarande utbildning. o

Med anledning härav infordrade militieombudsmanuen yttrande från
befälhavaren för Lunds rullföringsområde nr 3 majoren C. E. Ammilon.

1 avgivet yttrande förklarade denne sig anse, att saken rörande W erdinius
vore slutförd i och med Kungl. Maj:ts avslag å Werdinius ansökning
om uppskov. Vidare anförde Ammilon, att Werdinius ej hade
anledning till klagomål, då lian i allt behandlats i enlighet med gällande
inskrivningsförorduing och generalorder'' 545/1920. lobisson hade på
grund av uppskov kommit att tillhöra åldersgruppen 1920, varför generalorder
545/1920, som endast avsåge åldersgruppen 1919, ej vore tilllämplig
på Tobisson. Någon befogad anledning till klagomål syntes ej
föreligga.

Med anledning av vad sålunda förekommit, avlät militieombudsmannen
den 3 juni 1922 underdånig skrivelse, däri militieombudsmannen,
sedan redogörelse lämnats, för vad i ärendet förekommit, anförde följande.
T ärendet vore sålunda utrett, att klagandena, medicine studerandena
Tobisson och Jönsson Werdinius i februari 1920 och sålunda innan medicine
studerande tillhörande årskontingent motsvarande 1919 års klass
jämlikt nådiga brevet den 8 maj 1920 befriades från andra årets militärutbildning,
erhållit uppskov till år 1921 med fullgörande av denna
utbildning. Vid tiden för uppskovsansökningen hade klagandena otvivelaktigt
varit att hänföra till den kategori av medicine studerande, som
sålunda befriades från andra årets militärutbildning. De åtgärder från
vederbörande rullföringsbefäls sida, som sedermera, efter det uppskovsansökningen
bifallits, kunde Lava i och för klagandenas redovisning vidtagits,
torde svårligen, även om de vore grundade pa därutinnan röiande
redovisningen i allmänhet av de värnpliktiga i förvaltningsväg meddelade
bestämmelser, kunna öva inflytande pa klagandenas lagenliga tjänstgöringsskyldighet.
Med hänsyn till grunderna för ovannämnda nadiga
brev torde ej heller kunna antagas, att den däri meddelade bestämmelsen
skulle hava avsett att undantaga dem, som på grund av ansökan
erhållit uppskov med den tjänstgöring, som under året kunde komma
att åligga dem, så mycket mindre som den skyldighet att tjänstgöra
ett påföljande år, som ålåge den, vilken under något år erhållit upp -

188

skov, enligt, grunderna för värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgöringsskyldigheten
i beväringen, allenast torde kunna avse fullgörande
av den tjänstgöring, han varit skyldig fullgöra det år, under vilket uppskovet
beviljades. —

ri Militieombudsmannen ansåge därför rättvisa och billighet kräva,
att Tobisson och Jönsson Werdinius borde komma i åtnjutande av befrielse
från andra årets militärutbildning. Då emellertid de militära
m} ndigheterna härutinnan syntes hysa en motsatt uppfattning, ansåge
sig med stöd av den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
militieombudsmannen böra anmäla ärendet för Kungl. Maj:t till det
avseende, Kungl. Maj:t kunde finna framställningen föranleda.

På militieombudsmannens berörda framställning meddelade Kungl.
Maj:t den 8 september 1922 följande beslut. Enär medicine studerande,
tillhörande årskontingent motsvarande 1919 års klass, genom ovannämnda
nådiga brev den 8 maj 1920 befriats från andra årets militärutbildning,
samt Tobisson och Werdinius, på grund av tidigare åtnjutet uppskov med1
militärutbildningen, vid tidpunkten för berörda befrielse skulle, därest de
icke dessförinnan erhållit uppskov till år 1921 med andra årets militärutbildning,
i tjänstgöringsavseende varit likställda med lörstnämnda medicine
studerande och fördenskull kommit i åtnjutande av omförbemälda befrielse,
funne Kungl. Maj:t skäligt förklara, att Tobisson och Werdinius skulle,
utan hinder av sistberörda uppskov, befrias från fullgörande av andra
årets militärutbildning.

10. Uppskov och därav föranledd omföring till yngre årsklass inverka ej

på den befrielse frän tjänstgöring, som den värnpliktige erhållit
såsom tillhörande den äldre årsklassen.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 335 15/1917 Alfred Svensson följande. Av Svenssons inskrivningsbok
framginge, att Svensson inskrivits det år, han fyllde 20
år, och att han skulle tillhöra årsklassen 1917. Anteckning om årsklass
hade, utan att Svensson förstode anledningen därtill, sedermera ändrats
på. sätt inskrivningsboken utvisade, då Svensson rådfrågade sig å rullforingsexpeditionen.
Den föreskrivna tjänstgöringen hade Svensson fullgjort,
såsom anteckningar i inskrivningsboken utvisade. Andra repetitionsövningens
fullgörande hade Svensson påbörjat år 1920 men hade
erhållit uppskov med dess slutliga fullgörande till år 1921. Under år
1921 hade Svensson fullgjort resterande 20 dagar av andra repetitions -

189

övningen. Med stöd av lagen den 22 juni 1920 om befrielse för vissa
värnpliktiga av 1917 års klass från fullgörande av en repetitiousövning
vore Svensson övertvgad, att han, likaväl sotn lians kamrater av samma
klass, icke vidare hade någon repetitionsövniug att fullgöra. Emellertid
hade Svensson genom polismyndigheten överraskats med att efterspaningssedel
utfärdats å Svensson, och att han, enär han »utan anmält laga förfall
uteblivit från tredje repetitionsövningen», skulle inställas vid Kronobergs
regemente. Då Svensson med stöd av åberopade lagen deu 22
juni 1920 ansåge sig vara befriad från fullgörande av den tredje repetitionsövningen,
ville Svensson underställa ärendet militieombudsmannens
prövning, då detsamma vore av största betydelse för Svensson på grund
av hans anställning vid Växjö-Alvestas järnväg, och enär lian hade att
draga försorg om sina åldriga, medellösa föräldrar. Svensson anhölle
fördenskull, att militieombudsmannen ville törhjälpa honom till att komma
i åtnjutande av den genom lag medgivna befrielsen från fullgörande av
ännu en repetitionsövniug samt till befrielse från eventuellt straff för
underlåtenhet att inställa sig år 1922 till tredje repetitionsövningen.

Av Svenssons vid klagoskriften fogade inskrivningsbok framgick,
att Svensson inskrivits såsom vapenför och tilldelats intauteriet, samt att
Svenssons årsklass, som ursprungligen angivits vara 1917, sedermera
ändrats först till 1918 och därefter till 1919. Vidare framgick, att
Svensson fullgjort 1. tjänstgöringen från och med den 3/11 1917 till
och med den 12/7 1918, 1. repetitionsövningen från och med den 10/9
till och med deu 22/9 1918 samt 2. repetitionsövningen under tiden den
10/9 — 15/9 1920 och 15/9—6/10 1921.

Over klagomålen infordrades yttrande från befälhavaren för Växjö
rullföringsområde, nr 15, som med anledning därav anförde följande.
Svensson hade år 1919 såsom tillhörande 1917 års klass uppskov med
andra repetitionsövniug (enligt generalorder 1048/1919). År 1920 hade
han fullgjort fem dagar av andra repetitionsövningen, varefter han hemförlovats.
Jämlikt inskrivningsförordningen § 82 hade han omförts till 1918
års klass. År 1921 hade han fullgjort återstoden av andra repetitionsövningen.
Av infanteriets årsklasser hade, med vissa undantag, befriats:

1916 års klass från repetitionsövning 1919,

1918 » » » » 1919,

1917 » » » » 1921 (k. br. 30/6 1920).

Då Svensson, i följd av hemförlovningen, år 1920 ej längre tillhört 1917
års klass, hade han således icke kommit i åtnjutande av den befrielse
från tredje repetitionsövningen, som han bort erhålla, om han ej författningsenligt
överförts till 1918 års klass. Enär Svensson enligt rull -

190

föringsbefälhavarens förmenande således enligt värnpliktslagen vore skyldig
att fullgöra ännu en (3.) repetitionsövning, både han blivit överförd
jämlikt inskrivningsförordningen § 82 till 1919 års klass, eller den årsklass,
som under år 1922 hade att fullgöra sin 3. repetitionsövning.

I skrivelse den 9 oktober 1922 till befälhavaren för Kronobergs
inskrivningsområde anförde militieombudsmannen härefter följande. Av
vad i ärendet förekommit syntes framgå, som om Svensson, då han år

1919 på grund av stadgandet i g. o. nr 1048/1919 erhöll uppskov till
år 1920 med andra repetitionsövningen, icke bort bliva ej heller blivit
omförd till yngre årsklass. Svensson tillhörde alltså, då han den 10
september 1920 påbörjade fullgörande av andra repetitionsövningen, årsklassen
1917. Vid berörda tidpunkt gällde enligt lagen den 22 juni

1920 det stadgande, att vapenföra värnpliktiga av 1917 års klass, tilldelade
bl. a. infanteriet, befriades från fullgörandet av en av de under
åren 1920 och 1921 dem åliggande repetitionsövningar. Den avkortning
i värnpliktstiden, som därigenom kommit värnpliktiga av 1917 års klass
tillgodo, gällde givetvis även Svensson, som sålunda hade att fullgöra
repetitionsövning allenast under något av åren 1920 eller 1921. Då
Svensson sedermera för sin del inkallades till tjänstgöring under år
1920 var han följaktligen jämlikt nyssnämnda lag befriad från den
honom eljest enligt lag åliggande skyldighet att fullgöra repetitionsövning
(den tredje) under år 1921. Sedan Svenssons tjänstgöringsskyldighet
sålunda blivit genom lag bestämd, torde den omständigheten,
att Svensson sedermera erhöll uppskov med en del av repetitionsövningen
1920 och på grund därav omförts till yngre årsklass,
givetvis icke kunna föranleda någon ändring häri. Då härtill komme,
att jämväl den årsklass, 1918, till vilken Svensson på grund av uppskovet
omförts, genom g. o. 1048/1919 punkt 3 befriats från en
repetitionsövning (år 1919), syntes uppenbart, att varje grund saknats
för Svenssons omföring till 1919 års klass och hans inkallande till
repetitionsövning år 1922.

Den 12 oktober 1922 inkom inskrivningsbefälliavaren med det
begärda yttrandet, däri han meddelade, att han lika med militieombudsmannen
ansåge, att Svensson icke bort omföras till 1919 års klass och
ej heller inkallas till repetitionsövning år 1922, samt att han givit rullföringsbefälhavaren
order att vidtaga erforderlig rättelse, ävensom att
han återkallat begäran om Svenssons efterspanande och inställande vid
Kronobergs regemente.

Militieombudsmannen lät vid sålunda vunnen rättelse bero.

191

11. Landstormsman oriktigt inkallad till tjänstgöring.

(Tillämpning av § 91 iilsk rivnings förord ningen.)

Uti eu till militieombudsmannen insänd klagoskriit anförde ingenjören
E. Pettersson följande. Klaganden, som på telegrafisk order från
dåvarande t. f. befälhavaren för Ramuäs landstormsområde nr 53 a, jägmästaren
Gustaf Tamm, den 14 oktober 1917 inställt sig i Västerås för
fullgörande av kaderövning, hade vid inställelsen erhållit den upplysningen,
att han ej tillhörde den årsklass, som skulle inkallas, och att
han sålunda blivit felaktigt inkallad. 1 anledning härav hade klaganden
sökt utfå ersättning av jägmästaren Tamm. Då emellertid Tamm bestritt
klagandens anspråk, anhölle klaganden, att militieombudsmannen
ville förhjälpa honom till ersättning med 141 kronor 30 öre för de utgifter,
som förorsakats klaganden genom den felaktiga inkallelsen.

Sedan militieombudsmannen med anledning av berörda klagoskrift
anmodat befälhavaren för Västmanlands inskrivningsområde att efter
vederbörande landstormsbefälhavares hörande inkomma med yttrande,
överlämnade inskrivningsbefälliavaren med skrivelse den 15 april 1921
yttranden från f. d. t. f. landstormsbefälhavaren Gustaf Tamm samt
kaptenen N. O. Palm och löjtnanten A. Bergqvist. Härefter har chefen
för V. arméfördelningen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, varjämte
klaganden inkommit med påminnelser.

Av sålunda i ärendet inkomna handlingar inhämtades följande.

Sedan med stöd av lagen den 21 juni 1916 om skyldighet för
vissa värnpliktiga att deltaga i kaderövning vid landstormen (Sv. ffs.
nr 203) Kungl. Maj:t genom särskilda g. o. (491/1916; 810/1916;
767/1917 och 768/1917) meddelat föreskrifter rörande bl. a. 1917 års
kaderövning vid landstormen och den i samband därmed stående landstormsövningen
inom Västmanlands inskrivningsområde, förordnade chefen
för Västmanlands regemente genom regementsorder den 11 juli 1917
bl. a., att inryckning till kaderövniugen vid landstormen inom Västmanlands
inskrivningsområde skulle ske den 15 och utryckning den 26
augusti 1917. I skrivelse till Tamm den 20 juli 1917 meddelade vederbörande
inskrivningsbefälhavare vissa närmare föreskrifter beträffande
ifrågavarande övning, enligt vilka det skulle åligga Tamm bl. a., att
genom personliga order inkalla inom landstormsområdet nr 53 a roll*
förda landstormsmän, tillhörande någon av årsklasserna 1900, 1901 och
1902 samt att före den 10 augusti 1917 inkomma med namnuppgift å

192

inbeordrad personal såväl till inskrivningsbefälhavaren som till befälhavaren
för rullföringsområdet nr 53.

Sedan ifrågavarande kaderövning genom regementsorder den 31
juli 1917 uppskjutits, och genom regementsorder den 18 påföljande
augusti bestämts att äga rum under tiden 14—25 oktober 1917, insände
Tamm den 7 oktober 1917 till inskrivningsbefälhavaren skriftlig uppgift
å till övningen inbeordrade landstormsofficerare samt meddelade
tillika, att order om inställelse utsänts nämnda 7 oktober.

Den nämnda uppgiften upptog jämväl klaganden, oaktat han dels
i skrivelse till befälhavaren för Ramnäs landstormsområde den 8 juni
1917 meddelat, att han skulle flytta från Västmanlands inskrivningsområde
till Norrbottens län och därför med skrivelsen översände sitt
förordnande såsom landstormsplutonchef, dels ock den 27 augusti 1917,
sedan flyttningen skett, överförts från rullföringsområdet nr 53 till rullföringsområdet
nr 74.

Genom telegram den 9 oktober 1917, som samma dag kom klaganden
tillhanda, blev denne av Tamm kallad till inställelse i kasernen
i Västerås den 14 i samma månad kl. 11.30 f. m. för kaderövning.

Då emellertid klaganden sistnämnda dag iakttog inställelse, erhöll
han underrättelse, att han, såsom tillhörande annat rullföringsområde,
icke vore skyldig inställa sig.

Tamm anförde i sitt yttrande bl. a., att han, som med anledning
av klagandens förenämnda meddelande, i brev till kaptenen Palm
den 17 september 1917 au hållit om meddelande under hand, huruvida
klaganden skulle inkallas till ifrågakomna övning, då han å denna förfrågan
icke erhållit svar, ej heller, sedan han i ovannämnda uppgift upptagit
jämväl klaganden, mottagit någon erinran däremot från regementet,
fatt den uppfattningen, att klaganden skulle inkallas till ifrågavarande
övning.

Palm och Bergqvist anförde, att Bergqvist och icke Palm vid
ifrågavarande tid tjänstgjort å den avdelning inom regementsexpeditionen,
dit ordnandet av landstormsövningen hört, samt att de sins emellan
rådgjort om innehållet i Tamms förenämnda brev, och ansåge sannolikt,
att de muntligen tillrått Tamm att hos vederbörande rullföringsbefälhavare
söka erhålla besked om klagandens inställelseskyldighet.

I skrivelse till majoren C. G. L. Mossberg, vilken vid ifrågavarande
tidpunkt var befälhavare för Västerås rullföringsområde nr
53, anförde militieombudsmannen härefter följande. Jämlikt förordningen
den 23 december 1915 § 1 punkt 2 tillhörde landstormsman
det landstormsområde, inom vilket hans kyrkobokföringsort

198

var belägen. Då enligt § 13 förordningen angående kyrkoböckers
förande den 3 december 1915 inom viss församling kyrkoskriven person
skulle anses hava ur församlingen utflyttat, först sedan han med företeende
av flyttningsbelyg anmält inflyttning i annan församling, utgjorde
Petterssons i skrivelse till Tamm den 8 juni 1917 gjorda meddelande,
som allenast innefattade påstående om att Pettersson hade för avsikt att
avflytta från den församling inom landstormsområdet nr 53 a, som han
då tillhörde, till församling inom annat landstormsområde, icke i och
för sig bevis därom, att Pettersson dåmera upphört att tillhöra förstnämnda
område. Då vidare den landstormsrulla, med ledning av vilken
ifrågavarande inkallelser ägt rum, skolat av Tamm föras på grundval
av de rullor och uppgifter, Mossberg jämlikt § 91 i 1914 års inskrivningsförordning
till honom översänt, men någon uppgift om att Pettersson
skulle hava överförts till annat rullförings- respektive landstormsområde
icke i sådan ordning ej heller eljest ingått till Tamm, syntes
denne hava rätteligen förfarit, då han på sätt som skett inkallat Pettersson
till övningen ifråga. Den omständigheten, att Tamm icke hos
Mossberg efterhört, huruvida den tilltänkta avflyttningen till annan församling
verkligen ägt rum, utan i stället i annan, mindre ändamålsenlig
ordning framställt sin förfrågan, syntes ej kunna läggas Tamm
till last såsom tjänstefel. Med hänsyn till vad Palm och Bergqvist anfört
rörande den befattning, de tagit med Tamms ovan omförmälda skrivelse
till Palm, torde ej heller de med avseende å Petterssons inkallande
kunna anses hava gjort sig skyldiga till någon försummelse i tjänsten.
Jämlikt ovannämnda § 91 i 1914 års inskrivningsförordning hade det
emellertid ålegat Mossberg, som den 27 augusti 1917 överfört Pettersson
från rullföringsområdet nr 53 till rullföringsområdet nr 74, att, så
snart lämpligen kunnat ske, tillställa Tamm den enligt § 86 samma
förordning till Mossberg översända anmälningslista rörande bl. a. ur
församling avflyttade personer, på grund av vilken överföringen av
Mossberg verkställts, jämte anteckning om Petterssons överföring. Då
Mossberg emellertid helt underlåtit detta, ehuru han torde avvetat, att
landstormsmän, tillhörande bland annat just Petterssons årsklass, skulle
komma att inkallas till övning den 14 oktober samma år, syntes kunna
ifrågasättas, om icke ansvaret för att Pettersson blivit inkallad till nämnda
övning, oaktat han dåmera tillhörde annat rullförings- och landstormsområde,
drabbade Mossberg. Med hänvisning till vad sålunda anförts,
anmodade militieombudsmannen majoren Mossberg att inkomma med
yttrande i ärendet.

T avgivet yttrande anförde Mossberg bl. a. följande. Enligt § 91

Militieombudsmannens ämbetsberätteJse. 25

194

mom. 3 i 1914 års inskrivningsförordning skulle rullföringsbefälhavaren
»så snart lämpligen ske kan tillställa vederbörande landstormsbefälhavare»
i § 86 1) omförmäld anmälningslista. Då emellertid inom
ett rullföringsområde av den beskaffenhet och storlek som Västerås, med
en massa industriarbetare, in- och utflyttningarna vore synnerligen talrika,
och samma person inom ett par månader ofta hunne med både att
utflytta och åter inflytta, hade det till besparande av tid och arbete, och
då 1914 års inskrivningsförordning icke lade hinder i vägen, inom expeditionen
ansetts lämpligt att först efter ett par månader tillställa vederbörande
landstormsområdesbefälhavare nämnda listor. Någon skyldighet
att före den 14 oktober 1917 tillställa landstormsbefälhavaren
ifrågavarande listor hade författningsenligt icke ålegat rullföringsbefälhavaren.
Hade den namnuppgift, som enligt I 18:s avd. I, Sekt. L. n.
30 mom. 1 ålegat landstormsbefälhavaren att insända till rullföringsbefälhavaren,
och vilken dit inkom den 8 oktober 1921, varit upprättad
med angivande av vederbörandes inskrivningsnummer och födelseår,
såsom vederbort, hade en kollationering med stamrullan omedelbart ägt
rum och rättelse vunnits, vilket nu icke kunnat ske. Det syntes Mossberg
för övrigt, som om Petterssons inställelse berott på dennes egen
underlåtenhet att taga kännedom om de i hans inskrivningsbok meddelade
utdrag ur värnpliktslag och övriga föreskrifter. Mossberg bestrede
på det bestämdaste varje ansvar för Petterssons inställelse till
ifrågakomna övning samt föresloge på anförda skäl, att Petterssons kostnader
för inställelsen borde ersättas av statsmedel.

I ny skrivelse till Mossberg den 30 december 1921 anförde militieombudsmannen
härefter följande. Mot den princip, som vid berörda
tid tillämpats vid Västerås rullföringsområde nr 53, beträffande översändande
av i § 91 inskrivningsförordningen omförmälda anmälningslistor
till vederbörande landstormsområdesbefälhavare, torde givetvis i
allmänhet intet vara att erinra. Men därest en sådan princip såsom
regel tillämpades, torde därpå dock icke kunna grundas någon befrielse
från skyldigheten att i de särskilda fall, då under mellantiden omständigheterna
krävde undantag från regeln, så tillämpa författningens ifrågavarande
föreskrift, att det därmed avsedda ändamål icke förfelades. Då
det enligt gällande bestämmelser ålåg vederbörande landstormsbefälhavare
att till anbefallda landstormsövningar verkställa inkallelserna enbart
på grundval av från rullföringsbefälhavaren meddelade uppgifter,
torde vara uppenbart, att föreskrifterna om insändandet av härför erforderliga
uppgifter måste givas sådan tolkning, att dessa uppgifter i
varje fall skolat vara landstormsbefälhavaren tillhanda i sådan tid, att

195

de, därest övning lörestod, kunde tjäna till ledning för inkallelserna
just till dylik förestående övning. Även om det därför, på sätt ovan
anförts, i allmänhet icke torde kunna anses oriktigt att översända ifrågavarande
anmälningslistor allenast en gång varannan månad, torde förhållandet
däremot ställa sig annorlunda, då inkallelser förestode, och anmälningar
om flyttning av landstormsmän tillhörande den eller de årsklasser,
som skulle av kallelserna beröras, till rullföraren inkommit under
tiden efter det anmälningslistan sista gången översänts. Därest Mossberg
emellertid icke ansett sig haft anledning iakttaga detta, syntes
Mossberg åtminstone bort granska den från t. f. landstormsbefälhavaren
Tamm till honom översända namnuppgiften å inkallade landstormsofficerare,
särskilt som enligt Mossbergs egen uppgift in- och utflyttningar
inom Västerås rullföringsområde plägat vara synnerligen talrika. En
sådan granskning hade säkerligen — trots det vederbörandes inskrivningsnummer
och födelseår icke angivits å uppgiften — kunnat äga
rum utan svårighet, då endast tre årsklasser skolat inkallas till övningen.

Militieombudsmannen kunde därför ej undgå att finna, att Mossbergs
försummelse i berörda hänseenden varit den huvudsakliga orsaken
till, att Pettersson felaktigt inkallats till den i ärendet ifrågakomma kaderövning.
Då emellertid vad Mossberg anfört därom, att Pettersson
själv varit vållande till felinställelsen, ej torde kunna frånkännas betydelse,
helst som Pettersson vid berörda tid varit 1 andstormsplutonchef, hade
det, jämlikt de för skadeståndsberäkning i 6 kap. 1 § strafflagen stadgade
grunder, synts militieombudsmannen skäligt, att det av Pettersson
begärda skadeståndet jämkades. Med hänsyn till vad sålunda anförts,
hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att biträda
klagandens anspråk på ersättning, om ock till jämkat belopp.

Innan militieombudsmannen vidtoge vidare åtgärd i sådant hänseende,
ville militieombudsmannen bereda Mossberg tillfälle att, där han
i vad i saken anförts funne skäl därtill, gottgöra Petterssons skada med
skäligen jämkat belopp.

Den 1 mars 1922 inkom Mossberg med bevis, att han i postanvisning
tillställt Pettersson ett belopp av 50 kronor, varefter ärendet
blev av militieombudsmannen från vidare åtgärd avskrivet.

196

12. Obehörig hämtning av värnpliktig till tjänstgöring, från vilken han

erhållit uppskov.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde folkskolläraren
J. E. Sellberg i Malmö följande. Sellberg hade vid personlig
mönstring år 1920 å rullföringsexpeditionen för Hälsingborgs rullföringsområde
nr 6 överförts från 1920 års till 1921 års klass, därom
samtidigt anteckning skett i Sellbergs inskrivningsbok. Sellberg hade
sedermera under år 1920 på grund av flyttning överförts till Malmö
rullföringsområde nr 2. I augusti 1921, då Sellberg befunnit sig i
Hälsingborg, hade han av polismyndighet, som uppgivit, att han skolat
inställa sig till värnpliktstjänstgöring den 12 maj 1921, hämtats och
blivit förd till Södra skånska infanteriregementet i Lund. Efter förhör
inför regementschefen hade Sellberg omedelbart fått återvända hem.
Sellberg hade härefter hänvänt sig till vederbörande inskrivningsbefälhavare
för utfående av ersättning i anledning av den felaktiga inställelsen
men därvid erhållit det besked, att ersättningsfrågan borde hänskjutas
till domstols avgörande. Sellberg anhölle därför, att militieombudsmannen
ville förhjälpa honom till ersättning i anledning av hämtningsåtgärden
med 23 kronor 20 öre för havda utgifter, 8 kronor i dagtraktamente,
20 kronor för tidspillan och 100 kronor för lidna obehag
eller tillhopa 151 kronor 20 öre.

Av vid klagoskriften fogade handlingar framgick bl. a., att befälhavaren
för Malmöhus norra inskrivningsområde, sedan Sellbergs ansökning
om ersättning för felinställelsen kommit honom tillhanda,
remitterat ansökningshandlingarna till befälhavaren för Hälsingborgs
rullföringsområde nr 6, överstelöjtnanten E. P. C. U. Troili, och att
jämväl kaptenen E. Linnell, som vid tiden för Sellbergs mönstring år

1920 tjänstgjort såsom t. f. befälhavare för Hälsingborgs rullföringsområde
nr 6, beretts tillfälle att yttra sig.

I till inskrivningsbefälhavaren avgivet yttrande anförde överstelöjtnanten
Troili. Sellberg hade, såvitt vid Hälsingborgs rullföringsexpedition
förvarade handlingar utvisade, den 16 november 1920 överförts
till Malmö rullföringsområde nr 2, varvid han angivits tillhöra

1921 års klass. Enligt överstelöjtnantens förmenande vore denna klasstilldelning
felaktig. Sellberg hade nämligen bort tillhöra 1920 års klass.
Het ville ock synas, som om befälhavaren för Malmö rullföringsområde
vid Sellbergs rullföring därstädes ändrat klasstilldelningen från 1921 till
1920 års klass.

197

Kaptenen Liunell anförde, att han omfört Sellberg till 1921 års
klass, enär denne erhållit vederbörligt uppskov med första tjänstgöringen
till år 1921, samt förklarade sig anse, att Sellberg rätteligen bort tillhöra
nämnda årsklass. Åven Linneil hölle för troligt, att befälhavaren
för Malmö rullföringsområde nr 2 ändrat Sellbergs klasstilldelning. Åven
om Sellberg fått vidkännas utgifter i anledning av hämtningsåtgärden,
ansåge sig Linnell icke ersättningsskyldig härför utan önskade, att
ärendet hänskötes till avgörande myndighet.

På militieombudsmannens anmodan avgåvo befälhavaren för Malmö
rullföringsområde nr 2, överstelöjtnanten K. O. L. Palm samt kaptenen
Linnell i egenskap av f. d. t. f. befälhavare för Hälsingborgs rullföringsområde
nr 6 särskilda yttranden i ärendet.

Härav ävensom av vid kaptenen Linneils yttranden fogade handlingar
framgick följande.

Sellberg, som vid inskrivning år 1918 inom Lunds rullföringsområde
nr 3 erhållit inskrivningsnummer 638 6/1918 och tilldelats infanteriet
såsom vapenför, hade sedermera, på därom gjord framställning,
genom vederbörande inskrivningsnämnds beslut den 4 mars 1920 beviljats
uppskov med första tjänstgöring till år 1921, varför Sellberg ock
av befälhavaren för Hälsingborgs rullföringsområde nr 6 omförts till
1921 års klass, varom anteckning skett i Sellbergs inskrivningsbok, då
han i november 1920 inställt sig å rullföringsexpeditionen för mönstring.
Då Sellberg den 16 november 1920 överfördes till Malmö rullföringsområde
nr 2 angavs han ock, såvitt det vid Hälsingborgs rullföringsområde
nr 6 förda alfabetiska registret och diarium över avgående
skrivelser utvisade, tillhöra 1921 års klass.

Överstelöjtnanten Palm hade i sitt yttrande gent emot överstelöjtnanten
Troilis och kaptenen Linnells antaganden bestritt, att han vid
Sellbergs rullföring inom Malmö rullföringsområde nr 2 ändrat Sellbergs
klasstilldelning, och tillika gjort gällande, att å Sellbergs båda värnpliktskort,
som med anledning av dennes flyttning översänts från rullföringsområdet
nr 6 till rullföringsområdet nr 2, funnits antecknat, att
Sellberg tillhörde 1920 års klass. Med anledning härav hade Palm placerat
dessa kort bland övriga kort för värnpliktiga av 1920 års klass,
vilka vid ifrågavarande tid ännu icke fullgjort sin första tjänstgöring,
och vilka värnpliktiga enligt generalorder nr 1275 (vapenövningstabellen)
skulle inkallas till fullgörande av sådan tjänstgöring den 28 maj 1921.
Dessa värnpliktiga utgjorde flertalet av 1920 års klass, och hade Palm
under sådana omständigheter icke ansett, att bestämmelserna i § 82
1 b) iuskrivningsförordningen borde tillämpas å Sellberg. Då ovan -

198

nämnda generalorder vore daterad den 11 oktober 1920, syntes anledning
icke hava förefunnits att i november 1920 göra anteckning i Sellbergs
inskrivningsbok om hans tilldelande till 1921 års klass, särskilt som
beviljat uppskov endast gällde kalenderår.

Emot den av Palm hävdade uppfattningen, att Sellberg skulle
hava tillhört 1920 års klass, anförde kaptenen Linnell, att Sellberg rätteligen
tillhörde 1921 års klass, och att han ej varit skyldig att påbörja
sin första värnpliktsövning, förr än den första omgången av 1921 års
klass under år 1921 trädde i tjänstgöring. Såsom enda förklaring till
att det å Sellbergs värnpliktskort antecknade årtalet 1921 av Palm
kommit att läsas såsom 1920 kunde tänkas, att ifrågakomna siffror,
vilka å korten skrivits med blyerts, kunnat bliva otydliga, därigenom
att korten hanterats.

I skrivelse till överstelöjtnanten Palm den 11 januari 1922 anförde
militieombudsmannen följande. Enär Sellberg i mars 1920 beviljats
uppskov med^ den tjänstgöring, som skulle ålegat honom såsom tillhörande
1920 års klass, hade han uppenbarligen, oberoende av den tidpunkt,
då hans överföring till 1921 års klass kunde hava ägt rum, vid
sin överflyttning i november 1920 till Malmö rullföringsområde nr 2
tillhört 1921 års klass. Åven om anteckning därom icke, på sätt som
skett, hade blivit införd i Sellbergs inskrivningsbok, hade Sellberg sålunda
saknat anledning att vid inkallelsen av årsklass 1920 iakttaga inställelse,
. särskilt som i hans nämnda bok vid uppgiften om årsklass i
not. 2) intagits särskild erinran därom, att han i de fall, som i boken
funnes anförda under mom. 7 av den däri intagna sammanfattningen
av gällande bestämmelser, skulle omföras till annan klass, och i nämnda
moment 7, i dess fjärde stycke, uttryckligen angåves att den, som på
grund av beviljat uppskov uteblivit från den tjänstgöring i fredstid, som
för året ålades honom, skulle omföras till'' närmast yngre årsklass.
\are sig Sellberg i de till Palm jämlikt § 87 inskrivningsförordningen
översända handlingar angivits tillhöra 1920 års eller 1921 års klass,
hade Palm följaktligen, då anteckning å Sellbergs värnpliktskort gjorts
om det beviljade uppskovet, icke bort medtaga hans kort i förteckningen
över dem, som hade att på våren 1921 fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring.
Därest Palm emellertid vid värnpliktskortens mottagande
från Hälsingborgs rullföringsområde nr 0 icke observerat anteckningen
om uppskov och av sådan anledning kommit att medtaga Sellbero- bland
nyssnämnda värnpliktiga, hade det i allt fall ålegat Palm att, då med
anledning av Sellbergs uteblivande hans efterspanande blivit begärt, vid

199

granskning jämlikt § 2 i kungl. kungörelsen den 30 juli 1918 (nr 678
angående hämtning av värnpliktige, som uteblivit från tjänstgöring in. m.,
tillse, att Sellberg icke på grund av det fel, som blivit begånget, blivit
hämtad, utan felet i stället rättat. Då Palm sålunda enligt militieombudsmannens
förmenande förfarit oriktigt i angivna hänseenden, hade
militieombudsmannen icke kunnat undgå att finna Palm skyldig ersätta
Sellberg den honom genom hämtningsåtgärden tillskyndade skada. Innan
militieombudsmannen emellertid beslutade om vidare åtgärd i ärendet,
ville militieombudsmannen genom skrivelse hava berett Palm tillfälle att,
där han så funne skäl, med skäligt belopp gottgöra Sellberg.

Såsom svar härå översände överstelöjtnanten Palm med skrivelse
den 14 januari 1922 en av Sellberg samma dag undertecknad handling,

så lydande. , . ,

»Av befälhavaren för rullföringsområdet nr 2 har jag denna dag
erhållit full gottgörelse för mig genom hämtningsåtgärden den 5 augusti
1921 tillskyndade utgifter och skada, och förklarar jag mig härmed nöjd,
samt att jag icke kommer att i berörda hänseende framställa ytterligare
krav eller yrkanden.»

Militieombudsmannen fann härefter vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

,;l- : • •• . , • V . i ■ i .;iö ‘ rVr;.: ^

200

Framställningar till Konungen.1

1. Angående användningen av normalbläek.

På sätt framgår av ämbetsberäjtelsen till 1920 års riksdag (sid,
202 ff.) avlät militieombudsmannen Östergren den 25 januari 1919 i
detta ämne en underdånig framställning, däri militieombudsmannen hemställde,
att till 15 § av förordningen den 12 juli 1907 (nr 55) angående
de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som må till
vissa offentliga handlingar användas, måtte fogas ett tillägg av innehåll,
att till de offentliga handlingar, vilka böra skrivas på normalpapper av
klass 4, icke må användas blyerts eller anilinpenna.

» '' o

Med anledning av förenämnda framställning har i en den 13 oktober
1922 utfärdad kungörelse (nr 552) om ändrad lydelse av 5 § i förenämnda
förordning förordnats bl. a., att till nämnda paragraf skulle
fogas följande bestämmelse:

»Anm. 3. Av part till domstol eller annan myndighet eller till
ämbets- eller tjänsteman ingivna skrifter, intyg eller andra handlingar,
avsedda att intagas i dombok eller protokoll, må inhäftas däri, för så
vitt papperet i handlingen är av god beskaffenhet och handlingen är
skriven med bläck eller på annat hållbart sätt.»

2. Ifrågasatt utfärdande av vissa bestämmelser rörande penningtillskott

åt värnpliktiga.

Åmbetsberättelsen till 1918 års riksdag innehåller (sid. 378 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen Östergren den 26 april
1917 till Konungen avlåten framställning i detta ämne. I framställningen
uttalades önskvärdheten av, att tydligare bestämmelser angående
penningtillskott till värnpliktig för tjänstgöring såsom underbefäl måtte
varda utfärdade.

1 Framställningar, som allenast röra tillgodoseende av enskilds rätt, hava här icke medtagits.

201

Vid prövning av ärendet den 2 juni 1922 hav Kungl. Magt funnit
den av militieombudsmannen i ämnet gjorda framställning icke för det
dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

3. Angående ordningen för upptagande av nöjdförklaring i vissa fall.

1 detta ämne har militieombudsmannen den 14 oktober 1922 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning:

»Jämlikt 1 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skall,
därest den, som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse
eller arrest, före besvärstidens utgång, i den ordning lagen bestämmer,
förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen,
straffet genast gå i verkställighet utan hinder av åklagares
eller målsägandes besvär. Enligt 2 § samma lag skall av den, som
är häktad, nöjdförklaringen avgivas, om han förvaras i länsfängelse,
inför dess föreståndare, om han hålles i militärhäkte, inför den befälhavare,
som över häktet har uppsikt, och i övriga fall inför tillsyningsmannen
eller föreståndaren vid häktet; dock att vid länsfängelse förklaringen
må upptagas jämväl av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Vidare är i sistnämnda paragraf stadgat bl. a., att förklaringen ej må
gälla, därest ej den dömde, före den dag då förklaringen avgives, och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, om
det ej sålunda avkunnats, blev honom annorledes delgivet, inom fängelse
haft betänketid under två dagar i följd.

I 1 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid är om verkan av avgiven nöjd förklaringytterligare
stadgat, att vid verkställighet av utslag, varigenom någon,
som hålles häktad, blivit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, strafftiden
räknas, om den dömde i föreskriven ordning förklarar sig nöjd
med utslaget, från den dag, å vilken förklaringen avgives.

Militärhäkte vid regemente, kår eller annat truppförband eller skola
står enligt 11 § militär bestraffningsförordning under uppsikt av befälhavaren
för truppförbandet eller skolan, fästnings- eller garnisonshäkte
under uppsikt av kommendanten eller platsbefälhavaren, stationshäkte
under uppsikt av stationsbefälhavaren, fartygshäkte under uppsikt av
fartygschefen samt häkte vid annan avdelning av krigsmakten under
uppsikt av avdelningens befälhavare.

Då för giltighet av nöjdförklaring enligt 1909 års ovannämnda

Militieotnbudsmaitvetis tembetsberättelse

202

lag förutsattes, att den dömde därförut och efter det utslaget för honom
avkunnats eller delgivits haft tid att betänka sig under två dagar, utgår
lagen uppenbarligen därifrån, att den dömde äger kännedom om sin
rätt att förklara sig nöjd med utslaget. Säkerligen torde dock detta i
många fall icke vara förhållandet, och vad den dömde under de nämnda
dagarna betänker, borde inrikta sig på frågan, om han över utslaget
skall anföra besvär eller ej. Det är under sådana förhållanden uppenbarligen
av vikt icke blott, att han å tredje dagen beredes tillfälle,
därest han så begär, att få avgiva sin nöjdförklaring, utan även att
han å nämnda dag erinras om den möjlighet, han har att genast få
börja avtjäna stralfet. Enligt vad jag inhämtat, torde ock vid de allmänna
straffanstalterna fången städse å tredje dagen direkt tillfrågas,
huruvida han vill förklara sig nöjd, och om han är villig att undergå
den ådömda bestraffningen eller icke. Härom är ock i instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten uttrycklig föreskrilt. lämnad.
Något motsvarande stadgande för vederbörande myndighet vid militärhäktena
finnes visserligen icke, men torde det ligga i sakens natur,
att enahanda skyldighet, som jämlikt nämnda instruktion åligger föreståndare
eller tillsyningsman vid allmänt häkte, åligger den, som har
tillsyn över militärhäkte. 1 särskilt mål har ock Kungl. Maj:t ådömt
befälhavare, vilken haft uppsikt över militärhäkte, ansvar, för det han
underlåtit att efterhöra, huruvida en i häktet intagen till frihetsstraff
dömd menig varit villig undergå den honom ådömda bestraffningen.

Emellertid har jag under min ämbetsutövning iakttagit, att i en
del fall vederbörande befälhavare underlåtit att rättidigt, d. v. s. å tredje
dagen efter den, då utslaget blivit den dömde delgivet, efterhöra, om
denne vore villig avgiva nöjdförklaring eller ej. Orsakerna härtill hava
varit flera. Mera sällan har det förekommit, att befälhavaren varit helt
okunnig om sin ifrågavarande skyldighet och ansett sig hava att avvakta
av den häktade framställd begäran om att få undergå straffet.

I dylikt fall har emellertid jämväl inträffat, att fråga uppstått, om och
när begäran framställts, i det olika uppgifter därom lämnats av befälhavaren
och av den häktade, utan att tillförlitlig utredning i sådant
hänseende kunnat vinnas.

A ödare har i ett fäll inträffat, att, under det regementschefen deltagit
i övningar med regementet utom förläggningsorten, den dömde
under icke mindre än 10 dagar förgäves sökt få avgiva nöjdförklaring,
i det befälhavaren för den hemmavarande styrkan ansett sig sakna behörighet
att upptaga sådan förklaring. Huruvida sådan behörighet i
strid med ovannämnda stadgande i § IT militär bestraffningsförordning

kunnat grundas på § 4 tjänstgöringsreglementet torde vara tveksamt
vid det förhållande, att regementschefen fortfarande torde varit att anse
som befälhavare för den avdelning (truppförbandet-regementet), till vilken
häktet hörde. Åven om emellertid i det ifrågakomna fallet likväl torde
få anses, att behörighet att upptaga förklaringen tillkommit befälhavaren
för den hemmavarande styrkan, torde dock vara klart, att det i många
fall måste bliva förenat med svårighet för militärbefälet att avgöra, huru
gällande bestämmelser i förevarande hänseende skola tolkas. Särskilt
torde svårigheter kunna uppstå, då regementschefen under övning med
regementet, jämte övriga officerare av högre grad, befinner sig utom
förläggningsorten.

Aven i nu omförmälda fall voro de av den häktade och av militärbefälet
lämnade uppgifter rörande tiden för framställandet av begäran om
nöjdförklaringens avgivande stridiga.

I flertalet av de fall, då vederbörande befälhavare underlåtit att
bereda den häktade tillfälle att å tredje dagen avgiva nöjdförklaring,
har emellertid orsaken därtill varit den, att denna dag infallit på en
helgdag. 1 yttrande, som av överkrigsfiskalsämbetet avgivits i ett hos
mig anhängigt ärende, vari anmärkning framställts mot förelupet dröjsmål
i nämnda hänseende, har ämbetet i denna fråga anfört bl. a. Uppfattningen,
att skyldighet för befälhavare att upptaga nöjdförklaring å
söndag ej förelåge, eller att sådan ämbetsåtgärd då ej rimligen kunde
påfordras av befälhavare, hade under den skriftväxling, som ägt rum i
sammanhang med den av överkrigsfiskalsämbetet verkställda granskningen
av fångförteckningar, kommit till uttryck å många håll. Någon rätt för
befälhavare att uppskjuta upptagandet av häktads uöjdförklaring av anledning
att tiden för densammas avgivande skulle infalla å sön- eller
helgdag förefunnes givetvis icke, men det vore ingalunda ägnat att förvåna,
att vederbörande såsom obillig ansåge fordran på inställelse vid
truppförband å dylik dag allenast för nu angivet ändamål.

Ärenden av art som de nu omförmälda hava föranlett förslag från
ämbetets sida, att krigsrätts sammanträden måtte förläggas till annan
veckodag än torsdag, så att första dag för avgivande av nöjdförklaring
icke måtte för häktad infalla å söndag. Åtminstone vid en av rikets
största krigsrätter har tiden för sessionerna ändrats i enlighet med sådant
förslag. Genom dylik åtgärd undanröjas anmärkta olägenheterna dock
ej alldeles fullständigt, enär det naturligtvis kan förekomma, att häktad
önskar förklara sig nöjd jämväl å söndag, som ligger längre bort från
utslagsdagen än första i lag medgivna nöjdförklaringsdagen. Frågan
synes kunna lösas på sådant sätt, att befogenhet att i vederbörande be -

204

fälhavares frånvaro upptaga nöjdförklaring av häktad tillägges visst dagbefäl.
Åven av dagbefäl utövas ju tillsyn över militärhäkte.

Vad sålunda förekommit, har synts mig giva vid handen, att ändring
i hithörande bestämmelser erfordras för vinnande av ökad trygghet
för en riktig tillämpning av 1909 års ovannämnda lag, i vad rörer i
militärhäkte intagna fångar. I sådant syfte synes jämväl för myndighet,
som har uppsikt över militärhäkte, uttrycklig föreskrift böra meddelas
därom, att densamma skall å första dag, då giltig nöjd förklaring enligt
lagen kan avgivas, erinra den dömde om hans rätt att avgiva sådan
förklaring och efterhöra, huruvida han är villig att undergå den honom
ådömda bestraffning, varjämte till undanröjande av varje tvekan, huruvida
i särskilt fall dylik åtgärd av myndigheten vidtagits eller ej, anteckning
torde böra ske om åtgärdens vidtagande och om tiden därför,
vare sig nöjdförklaring avgives eller ej.

Vidare synes emellertid, dels för undanröjande av de svårigheter
för lagens tillämpning, som visat sig kunna uppstå, då vederbörande befälhavare,
utan att sådant fäll är för handen, att han jämlikt tjänstgöringsreglementet
bör till annan överlämna befälet, på grund av frånvaro
från förläggningsorten är ur stånd att upptaga nöjdförklaring, och dels
för underlättande av fullgörandet av detta tjänsteåliggande i allmänhet,
möjlighet böra finnas för nöjdförklaringars avgivande jämväl inför annan
än befälhavaren för vederbörande truppförband.

Då det vid de allmänna straffanstalterna åligger vederbörande direktör
eller föreståndare att mottaga nöjdförklaringar, torde kunna ifrågasättas,
om ej den förevarande frågan bäst kunde ordnas på det sätt, att
den till väbel förordnade underofficer, som jämlikt § 12 är föreståndare
för militärhäkte, bekläddes med samma befogenhet som föreståndare vid
allmänt häkte. Till stöd härför skulle jämväl kunna åberopas, att med
den avfättning, som 21 § lagen om villkorlig straffdom den 28 juni 1918
erhållit, väbeln formellt torde vara befogad att upptaga sådan nöjdförklaring,
som där avses.

Med hänsyn till väbelns allmänna tjänsteåligganden och den nära
beröring, i vilken han under deras fullgörande kommer till den dömde,
samt på grund av hans tjänsteställning i allmänhet, har dock denna
lösning av frågan icke synts mig lämplig. Såvitt av förarbetena till
stadgandet i nyssnämnda lag kan bedömas, torde detsamma i själva verket
ej heller avsett att, ifråga om behörigheten att upptaga nöjdförklaring,
göra avsteg från de därom i 1909 års lag meddelade föreskrifter, ehuruväl
med den lydelse stadgandet fått, jämförd med innehållet i § 12 mili -

205

tär bestraffningsförordning, eu inför väbeln i Iiiuih egenskap av föreståndare
för militärhäkte avgiven nöjdförklaring rörande villkorlig dom
icke torde kunna frånkännas giltighet, därest densamma i övrigt skett i
laga ordning.

Frågan synes däremot lämpligen kunna ordnas så, att vederbörande
befälhavare, i "analogi med vad i 202 § strafflagen för krigsmakten är
för där avsett fall stadgat, berättigas att förordna annan vid truppförbandet
att i allmänhet eller för särskilt fall utöva ifrågavarande befogenhet.
Att därvid i regel dagmajoren, eller där sådan ej finnes, annan av
vederbörande dagbefäl i första hand kommer att erhålla dylikt förordnande
torde vara uppenbart, men synes det knappast lämpligt att i vidare mån
inskränka befälhavarens valfrihet härutinnan än att föreskrift lämnas
därom, att förordnandet skall givas person av officers tjänstegrad.

De förändringar i hithörande föreskrifter, som för ett genomförande
av här ovan ifrågasatta bestämmelser skulle erfordras, torde
vara följande.

1) Till 2 § andra punkten i lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke lagakraftvunnet
utslag, torde ett tillägg böra göras av innebörd, att förklaring, varom i
1 § sägs, må vid militärhäkte upptagas jämväl av officer, vilken därtill
av befälhavaren erhållit uppdrag;

2) till § 11 tredje stycket militär bestraffnings förordning torde
böra fogas ett stadgande av innehåll, att befälhavaren må åt annan
officer uppdraga, att i allmänhet eller för särskilt fall i befälhavarens
ställe upptaga förklaring, som i nämnda lag avses;

3) till kungörelsen den 10 december 1909 innefattande vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av 1909 års meromnämnda lag torde
böra fogas föreskrift därom, att myndighet, vilken äger mottaga sådan
förklaring (nöjdförklaring), som omförmäles i 1 § av förenämnda lag,
skall å den dag, evad det är helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring
jämlikt nämnda lag först kan äga rum, erinra den dömde om hans rätt
att avgiva sådan förklaring samt efterhöra, huruvida han är villig att
•undergå den ådömda bestraffningen;

4) i första punkten av samma kungörelse torde utöver där nu
given föreskrift böra intagas bestämmelse därom, att myndigheten skall
över dylika åtgärder föra minnesanteckningar.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl.
Maj:t må täckas i nåder finna omständigheterna påkalla.»

206

4. Angående tolkningen av § 17 mom. 1 värnpliktslagen samt om ändring
av bestämmelserna rörande omföring till klass.

I detta ämne har militieombudsmannen den 30 november 1922
till Konungen avlåtit en så lydande framställning.''

»Jämlikt § 17 värnpliktslagen kan uppskov till nästföljande år
med. viss värnpliktstjänstg-öring (del av tjänstgöring) medgivas värnpliktig
i vissa i paragrafen angivna fall.'' I § 95 inskrivningsförordningen
återfinnas närmare bestämmelser rörande ordningen för meddelande
av uppskov med tjänstgöring i beväringen. Tolkningen av
ifrågavarande bestämmelser torde tidigare icke hava mött någon svårighet,
då med ifrågavarande uppskov i allmänhet allenast kunde avses,
att den värnpliktige hade att påbörja sin tjänstgöring vid den tidpunkt,
då de värnpliktiga, som inskrivits ett år senare, hade att fullgöra motsvarande
tjänstgöring. Aven i de fall, då enligt 1914 års värnpliktslaotörsta
tjänstgöringen kunde taga sin början under första eller andra
året (fältartilleriet och fästningsingenjörtrupperna, trän gen i egentlig
trängtjänst och i sjukbärartjänst, intendenturtrupperna samt marinen
beträffande de å sjömanshus icke inskrivna värnpliktiga), tillämpades de
ifrågavarande bestämmelserna på angivet sätt. Sedan emellertid genom
un senaTe a5ens Jagar angående ändrad utbildningstid för värnpliktiga
tillhörande vissa årsklasser tjänstgöringstiden för en och samma årsklass
såsom regel fullgöra? med olika kontingenter å olika tider, har det
visat sig, att bestämmelserna om uppskov med tjänstgöring givit anledning
till upprepade missförstånd och felinkallelser.

.^a.£Tund av årsklassernas fördelning i tjänstgöringsgrupper kunna
värnpliktiga, tillhörande samma årsklass och tilldelade samma regemente
komma att inrycka till tjänstgöring i ett flertal olika omgångar. Sålunda
hava exempelvis de värnpliktiga tillhörande 1918 års klass varit
fördelade på icke mindre än fem tjänstgöringsomgångar.

Beträffande värnpliktiga tillhörande 1922 års klass skall enligt
generalorder den 14 juni 1922 nr 866 första tjänstgöringen av dem
fullgöras:

vid flertalet infanteriregementen med inryckning antingen hösten
1922 eller sommaren 1923 (vid en del infanteriregementen finnes dessutom
en vårinryckning 1923);

Vld kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna, med undantag
för Bodens artilleriregemente, med inryckning antingen hösten 1922
eller våren 1923 (vid Bodens artilleriregemente äro inryckningstiderna
sommaren 1922, hösten 1922 eller våren 1923);

207

vid trängta™pperna med inryckning antingen hösten 1922 eller
sommaren 1923; samt

vid intendenturtrupperna med inryckning antingen hösten 1922
eller våren 1923, dock att vid det senare truppslaget värnpliktiga, tillhörande
gruppen underbefäl och fackmän, inkallas våren 1923.

Vid tillämpning av de ovannämnda bestämmelserna om uppskov
hava bland rullförarne i huvudsak två olika tolkningar gjort sig gällande
i fråga om denna tjänstgöring i omgångar. Enligt den ena tolkningen
avser uppskovet, att tjänstgöringen framflyttas till påföljande ar, oberoende
av med vilken årsklass tjänstgöringen fullgöres, och enligt den
andra har värnpliktig, som erhållit uppskov, att fullgöra tjänstgöringen
med närmast yngre årsklass, oberoende av, när dess tjänstgöring infaller.

Om sålunda en värnpliktig av 1922 års klass, tillhörande exempelvis
Svea livgarde, år 1922 erhåller uppskov med första tjänstgöringen
jämlikt § 17 värnpliktslagen till nästföljande år, snille han enligt förstnämnda
tolkning kunna inkallas antingen med någon av de kontingenter
av 1922 års klass, som inrycka på våren resp. sommaren 1923r,
eller med den kontingent av 1923 års klass, som inrycker på hösten
1923. Enligt den andra tolkningen skulle den värnpliktige hava att
fullgöra sin första tjänstgöring med 1923 års klass och sålunda med
inryckning antingen hösten 1923 eller våren resp. sommaren 1924.

Ehuru den förstnämnda tolkningen otvivelaktigt kan sägas äga
ett visst stöd i ordalagen i § 17 värnpliktslagen, som allenast talar om
uppskov till nästföljande år, torde densamma dock icke vara riktig.
Den, som på grund av utfärdade bestämmelser om den tid, då han och
de samtidigt med honom inskrivna hava att fullgöra dem åliggandetjänstgöring,
kan bliva i tillfälle att tjänstgöra endera det år, då han
inskrivits eller ett påföljande år, fullgör även för sistnämnda fall på
normal tid sin skyldighet på samma sätt som den, vilken jämlikt § 21
mom. la) värnpliktslagen har att fullgöra sin tjänstgöring första eller
andra året. Huruvida han har att fullgöra tjänstgöringen vid den ena
eller andra tidpunkten, avgöres icke av värnpliktslagen utan på administrativ
väg, och ett av inskrivningsnämnd beviljat uppskov kräves ej
för den värnpliktiges inkallande till den senare tidpunkten. Uppenbarligen
har stadgandet i § 17 värnpliktslagen tillkommit i syfte att bereda
möjlighet till tjänstgöringens fullgörande å annan tid än värnpliktslagen
bestämmer, och då i lagen talas om uppskov till nästföljande
år, torde därmed hava avsetts uppskov till året näst efter det, då
tjänstgöringen eljest skulle enligt lagens bestämmelse hava ägt rum,
vilket torde vara av samma innebörd, som om uppskovet beviljats för

208

tjänstgöringens fullgörande med närmast yngre årsklass. Något skäl
att frångå denna lagens otvivelaktiga innebörd torde sålunda icke vara
att finna i den omständigheten, att tjänstgöringen för en årsklass, såsom
exempelvis i fråga om 1922 års klass fördelats i omgångar med
tjänstgöring antingen år 1922 eller år 1923, och att följaktligen uppskov
kan komma att avse rätt att få tjänstgöra på hösten 1923 (med
1923 års klass) i stället lör på våren samma år (med 1922 års klass).
Ehuruväl stadgandet i § 17 värnpliktslagen icke torde tillkommit med
tanke på dylika fall, lärer hinder icke möta för en analog tillämpning
å dem, så mycket mindre som den inskrivningsnämnden tillerkända
befogenhet, att bevilja uppskov till »nästföljande år» säkerligen även
måste anses innefatta befogenhet att, där så kan ifrågakomma, bevilja
uppskov på kortare tid.

Åven om det emellertid av vad sålunda anförts torde få anses
framgå, att uppskov med tjänstgöring avser uppskov till senare tid än
tjänstgöringen eljest lagligen skolat fullgöras, vare sig uppskovet därigenom
bliver kortare än ett år eller ej, torde dock de upprepade misstolkningarna
av ifrågavarande bestämmelser och den osäkerhet för de
värnpliktiga, som därav vållas, göra erforderligt, att genom förtydligande
bestämmelser eller annorledes för rullförare och andra vederbörande
klargöres, vad lagen i denna del innebär.

I nära samband med föreskrifterna om uppskov med tjänstgöring
står den i § 82 mom. 1 b) inskrivningsförordningen intagna bestämmelsen,
att till årsklass hörande värnpliktig, som till följd av beviljat uppskov
med eller uteblivande eller hemförlovning från tjänstgöring är
skyldig att fullgöra motsvarande tjänstgöring med yngre årsklass, skall
omföras till denna, så framt han ej jämlikt § *79 mom. 1 skall överföras
till andra uppbådet. Denna omföring skall ske, så snart anmälan
ingått om det förhållande, som föranleder omföringen. Uti en till mig
insänd skrivelse har befälhavaren för Kristinehamns rullföringsområde
nr 40, överstelöjtnanten Frans Bergqvist anfört bl. a. följande. Enligt
nuvarande vapenövningsbestämmelser inkallades huvuddelen av i synnerhet
infanteriet under andra året och endast en mindre del på hösten
första året. På grund av detta förhållande hade tvekan uppstått, huruvida
värnpliktig, som vid inskrivningsförrättning beviljats uppskov med
första tjänstgöring, skulle omföras till yngre årsklass eller icke. Under
nuvarande förhållanden vore det möjligt för en värnpliktig att även med
ett års uppskov kunna fullgöra sin första tjänstgöring tillsammans med
huvuddelen av den årsklass, med vilken han inskrivits, d. v. s. under
andra året. I en del fall hade omföring till yngre årsklass gjorts, i

andra tall icke, och vore det av nöden, att ett enhetligt tillvägagångssätt
ägde rum. Det hade också inträffat, att värnpliktig, vilken etter
beviljat uppskov blivit omlörd till yngre årsklass, t. ex. inskriven 1921
och omförd till klass 1922, på grund härav icke inkallats till tjänstgöring
år 1922, då huvuddelen av 1921 års klass, med vilken han inskrevs,
inryckt, och under motivering, att han endast beviljats uppskov
ett år, framfört klagomål häröver. Motsatt förhållande hade också inträffat,
nämligen att värnpliktig trott sig tillhöra yngre årsklass efter
beviljat uppskov men på grund av annan uppfattning hos rullföringsbefälet
inkallats tillsammans med den äldre årsklassen. I flera^ sådana
fall hade olägenheter uppstått såväl för de värnpliktiga som för rullföringsbefälet.
För undvikande av misstydningar i nämnda avseende
vore det nödigt, att ett förtydligande av nu gällande föreskrifter komme
till stånd.

Av vad ovan anförts om innebörden av § 17 värnpliktslagen torde
framgå, att överföring enligt § 82 inskrivningsförordningen är avsedd
att äga rum, så snart uppskov med tjänstgöringen beviljats, enär med
uppskovet just avsetts, att tjänstgöringen skall fullgöras med närmast
yngre årskiass. Åven stadgandet i sistnämnda paragraf har emellertid
tillkommit utan avseende å de mera invecklade förhållanden, som de
under senare åren rörande tjänstgöringstiden utfärdade lagar medfört.

Sin nuvarande lydelse har § 82 erhållit i 1918 års inskrivningsförordning.
Därförut gällde, att omföringen skulle ske vid ingången
av nästföljande år utom beträffande den, som dessförinnan skulle inträda
i tjänstgöring med den yngre årsklassen. Denne skulle omföras, så
snart anmälan ingått om det förhållande, som föranledde omföring.
1918 års bestämmelse torde hava tillkommit för underlättande av rullföringsbefälhavarnas
arbete, och ett verkställande av omföringen omedelbart
efter det uppskovet beviljats torde i själva verket icke kunnat medföra
några nämnvärda olägenheter vid den tid, bestämmelsen därom utfärdades.
Visserligen kunde någon gång inträffa, att värnpliktig, som
erhållit uppskov, likväl fullgjorde sin tjänstgöring med sin ursprungliga
årsklass, men detta torde allenast i undantagsfall förekommit. Annorlunda
ställer sig däremot förhållandet, sedan tjänstgöringen såsom regel
fullgöres i olika omgångar. Då begäran om uppskov i regel framställes
redan vid årets början och oftast innan de olika omgångarnas tjänstgöringstider
bestämts, är det för den värnpliktige icke möjligt att bedöma,
huruvida han kan fullgöra sin tjänstgöring med den egna årsklassen
eller ej. Vad förut endast undantagsvis förekommit, måste nu
ofta komma att inträffa, nämligen att värnpliktig, som erhållit uppskov

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

210

»till nästföljande år», finner sig utan olägenhet kunna tjänstgöra med
sin ursprungliga årsklass, d. v. s. under den senare, under det nästföljande
året infallande tjänstgöringsperioden. Utan tvivel äger den
värnpliktige i sådant fall rätt att avstå från det beviljade uppskovet och
anmäla sig för tjänstgöring med den äldre årsklassen. Vid detta och
liknande förhållanden torde med inskrivningsförordningens nuvarande
bestämmelser en återföring till äldre årsklass vara erforderlig. En dylik
återföring är emellertid icke avsedd i inskrivningsförordningen och torde
icke alltid i förekommande fall hava verkställts. Bristen på bestämmelser
härutinnan har ock i en del fall föranlett missförstånd, varigenom
värnpliktiga obehörigen lidit skada. En ändring av § 82 inskrivningsförordningen
synes därför erforderlig, antingen så, att återföring föreskrives,
eller så, att bestämmelsen om omföring gives det innehåll, att
åtgärden skall äga rum, först när visshet förefinnes, att den värnpliktige
icke kommer att inkallas till ifrågavarande tjänstgöring med sin egen
årsklass.

Därest emellertid värnpliktig, som erhållit uppskov, såsom ovan
anförts, skall anses oförhindrad att avstå från sin därigenom tillerkända
rätt, synes det i § 82 inskrivningsförordningen förekommande uttrycket
»till följd av beviljat uppskov med — — — tjänstgöring är skyldig att
fullgöra motsvarande tjänstgöring med yngre årsklass» jämväl böra
ändras. Detta synes för övrigt så mycket mer av behovet påkallat, som
varken i värnpliktslagen eller inskrivningsförordningen finnes angivet,
när sådan skyldighet föreligger, och stadgandets innebörd i denna del
även av sådan anledning måste anses oklart.

Behovet av en ändring i ovan angivna riktning av inskrivningsförordningens
ifrågavarande paragraf torde ytterligare framgå därav, att
fall förekommit, då en jämlikt § 82 inskrivningsförordningen på grund
av beviljat uppskov verkställd omföring från äldre till yngre årsklass
föranlett tvekan rörande verkan av befrielse från tjänstgöringsskyldighet,
som meddelats den äldre årsklassen. I en del fall hava sålunda vederbörande
rullförare, trots den meddelade befrielsen, som jämväl torde få
anses omfatta den omförde, inkallat denne till fullgörande av motsvarande
tjänstgöring med den yngre årsklassen.

I detta sammanhang har jämväl ett annat förhållande synts mit;
förtjänt av beaktande. Enligt § 81 av gällande inskrivningsförordning
hänföras de värnpliktiga till klassen A eller till klassen B eller till viss
årsklass, benämnd efter inskrivningsåret. Under det klasserna A och
B omfatta värnpliktiga, med längre utbildningstid och i övrigt vissa
kvalifikationer, av olika åldersklasser (jfr V. L. § 34 mom. 2) eller års -

211

kontingenter (jfr kungl. brev den 8 maj 1920, g. o. n:r 545/1920 m. fl.),
omfattar en årsklass dem, som ett och samma år undergått inskrivning,
ävensom dem, som till årsklassen överförts från fast anställning eller
till densamma omförts från äldre årsklass. Denna på administrativ väg
föreskrivna indelning av de värnpliktiga torde icke stå i god överensstämmelse
med de förut omnämnda provisoriska lagarna om ändrad utbildningstid
för värnpliktiga av vissa årsklasser, vilka avse bl. a. vapenföra
värnpliktiga av viss årsklass, som »omnämnas i § 27 inom. 1 B
och C värnpliktslagen», samt de icke vapenföra värnpliktiga av viss
årsklass, som »omförmälas i § 27 mom. 2 B och C värnpliktslagen»
— d. v. s. just klassen B enligt inskrivningsförordningen § 81. De
ifrågavarande'' lagarna förutsätta sålunda en årsklassindelning inom klass
B, varom inskrivningsförordningen intet innehåller. Olägenheten härav
framträder särskilt vid tillämpningen av § 82 inskrivningsförordningen.

Enligt sistnämnda paragraf mom. 1 b) kan omföring allenast ifrågakomma
beträffande »till årsklass hörande värnpliktig». Till klassen B
hörande värnpliktig skulle alltså enligt denna föreskrift icke omföras.
Emellertid torde formuleringen i de provisoriska lagarna tvinga till att
omföra även de värnpliktiga av klassen B, som tillhöra de årsklasser
(eller årskontingenter), dessa lagar avse. Detta blir en fråga av så mycket
större betydelse, som praxis synes hava blivit, att till yngre årsklass
omförd värnpliktig i och med omföringen allenast alägges den tjänstgöringsskvldighet,
som tillkommer den arsklass, till vilken han omförts,
även om'' man givetvis icke i omföringsförfarandet, som uteslutande
grundar sig på en ur redovisningssynpunkt på administrativ väg åstadkommen
föreskrift, i och för sig kan inlägga en ändring av den tjänstgöringsskyldighet,
som värnpliktslagen alagt den värnpliktige.

Det har därför synts mig angeläget, att för åstadkommande av
reda beträffande rullföringen av värnpliktiga tillhörande klass B den
bestämmelsen införes i inskrivningsförordningen, att dessa värnpliktiga,
jämte det de hänföras till klass B, indelas i åldersklasser eller årskontingenter
efter samma principer, som gälla för övriga värnpliktigas
indelning i årsklasser.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för rikdagens
militieombudsman gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t.»

212

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1922 års riksdag av mig avlåten framställning
medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till militieombudsmannen
och befattningshavare vid militieombudsmannens expedition enligt de
grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål
av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för militieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande
gör sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1923 ville bereda befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition dyrtidstillägg enligt de grunder,
som kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Stockholm den 10 januari 1923.

GUSTAF LINDSTEDT.

STURE CENTERWALL.