JUSTITIEOMBUDSMANNENS

AMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1923

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1923

IVAR HA5GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

223002

* T -t *

A *.

rrJ

it &

< i

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän.

1) distriktslantmätaren O. Bagger-Jörgensen i fråga om felaktigt utförande av lantmäteri förrättning

(ämbeteberättelserna 1918 sid. 41, 1920 sid. 3 och 1922 sid. 8)....... 7

2) borgmästaren W. Palmgren m. fl. för kränkning av församlingsfriheten (ämbetsberättelsen

1921 sid. 121).......................................... 7

3) häradsskrivaren G. Boberg i fråga om felaktigt förande av mantalslängd (ämbetsberät telserna

1921 sid. 133 och 1922 sid. 11)............................ 8

4) t. f. borgmästaren A. Kellgren för underlåtenhet att expediera utslag angående häktad

(ämbetsberättelsen 1921 sid. 139). ................................ 8

5) biträdande kriminalöverkonstapeln A. Asp i fråga om oriktigt förfarande vid polisförhör

m. m. (ämbetsberättelsen 1921 sid. 180)..........................* . 9

6) livsmedelsflskalen G. Lekander för överskridande av livsmedelsfiskals befogenhet (ämbets berättelsen

1922 sid. 69)................. 9

7) landsfiskalen G. Karlholm i fråga om oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan (ämbets berättelsen

1922 sid. 103) ...................................... 9

8) landsfiskalen K. A. Häggqvist för obehörigt uttagande av ersättning från barnavårdsman

för delgivning enligt 13 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap..... 9

9) t. f. häradsskrivaren H. Sandberg för påförande av lösen för bevis, att fastighetshand lingar

uppvisats vid mantalsskrivningsförrättning.................. 15

10) t. f. domhavanden B. Schmeling för oriktigt förfarande i ärende angående lagfartsföre läggande

vid häradsrätt............ 19

11) landsfiskalen T. Zetterlöf för uraktlåtenhet att efterse, att tillstånd meddelats till hållande

av s. k. realisation å landet.................................... 25

12) t. f. landsfiskalen A. G. Settergren i fråga om obehörigt borttagande av valaffisch.... 29

13) kriminalkommissarien O. F. Holmgren och poliskommissarien H. Stjernström för olaga

husrannsakan och brytande av brev............................... 33

14) häradshövdingen T. Ringenson för olagligt förordnande av häradsrätt, att barn, som

begått brottslig gärning men därvid ej fyllt 15 år, skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt
............................ 44

15) t. f. landssekreteraren J. Fahlroth och t. f. landskamreraren R. Ahrenberg för oriktigt

förfarande vid förordnande om verkställighet av ådömt frihetsstraff ........... 49

— 1923 —

Sid.

16) överkonstapeln T. Svensson m. fl. i fråga om behörighet att för fullgörande av uppdrag

utom tjänsten låta fånge utföra skrivarbete m. m....................... 53

17) kronofogden J. Svanström för försummelse att låta borgenär återbekomma för utmätning

avlämnat fordringsbevis...................................... 71

18) t. f. landsfiskalen C. Cronquist för felaktigt förfarande i utmätningsärende........ 78

19) häradshövdingen T. Nilsson för oriktigt avvisande av rättegångsombud........... 85

20) rådmannen A. Nordlöf för förolämpning mot vittne m. m.................... 90

21) och 22) t. f. domhavanden E. Thorvall för dröjsmål med tillhandahållande av domboks expeditioner.

.... 97

23) härad sskrivaren F. Svensson för vårdslöshet vid upprättande av röstlängd........103

24) polisdomaren Th. Sjövall för upptagande av tryckfrihetsmål vid polisdomstol......107

25) e. polismannen J. A. Stertman för olaglig hämtning till polisförhör.............110

26) landsfogden C. H. Areskoug för försummelse att till J. O. insända utslag i mål angående

tjänstefel...............................................114

27) t. f. domhavanden O. E. Lagergren för uttagande av ränta å stämpelmedel........118

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1) Fråga om möjlighet för part att, sedan vittne vid underrätt förklarats jävigt, ånyo få

jävsfrågan prövad vid underrätten................................126

2) Trolovning såsom vittnesjäv. Tillämpning av vänsterregeln i § 16 mom. 4 i 1916 års

automobilförordning.........................................130

3) Oriktigt förfarande av magistrat, sedan utrikesdepartementets rättsavdelmng till magi straten

översänt från utlandet influtna arvsmedel till fördelning mellan arvingarna 135

4) Fråga om behörigheten av magistrats beslut att vägra handräckning enligt 72 § fattig vårdslagen

............. . ................................147

5) Fråga om skyldighet för lasarettsläkare att i visst fall göra sig underrättad om anhörigas

önskan, innan obduktion företages å en inom lasarettet avliden patient.........150

6) Fråga om på vad sätt kallelse till skolrådssammanträde bör äga rum...........155

7) Inkommet gods obehörigen kvarhållet av tullmyndighet på misstanke, att det innehölle

tjuvgods...............................................161

8) Fånges rätt att vid frigivandet återfå honom tillhöriga effekter ...............166

9) Fråga om i vad mån valnämndsordförande står under J. 0:s tillsyn............168

10) Notiser..................................................171

in. Framställningar till Konungen.

1) Ang. förvaltningen av Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga................172

2) » utfärdande av gravationsbevis................................177

3) > bestämmelser om delgivning med utebliven svarande av uppskovsbeslut......189

4) > sättet för kronodebetsedlamas avlämnande från häradsskrivarna till postverket . . 196

5) » offentligheten av innehållet i tidningen Polisunderrättelser...............203

— 1923 —

Sid.

6) Ang. omreglering av Vifolka, Valkebo och Uullbergs härads, Åkerbo, Bankekinds och

Hanekinds härads samt Lysings och Göstrings härads domsagor...........210

7) » ersättning åt värnpliktige F. Hjort i Luleå........................217

8) » fråga om behörighet för prästerskapet att meddela intyg, huruvida enskild person

ådragit sig straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen..................220

9) » förständigande för åklagare att iakttaga bestämmelserna i § 12 inom. 4 i kungl.

förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik....................225

10) > avlöningen till advokatflskalerna vid rikets hovrätter..................228

11) > ansökningstiden till förenade folkskollärar-, organist- och klockarhefattningar . . . 231

12) » lag om slakt...... 234

IV. Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år 1923 åt befattningshavare
vid justitieombudsmansexpeditionen...............245

V. Inspektionsresor under år 1922 ................................ 245

VI. Under år 1922 handlagda klagomål och anställda åtal m. m...........246

Berättelse av tryckfrihetskommittén...............................248

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1922 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll ........................................250

II. Förteckning över de av 1922 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 252

1) Justitiedepartementet......................................252

2) Utrikesdepartementet......................................256

3) Försvarsdepartementet.....................................259

4) Socialdepartementet.......................................267

5) Kommunikationsdepartementet................................271

6) Finansdepartementet......................................275

7) Ecklesiastikdepartementet...................................288

8) Jordbruksdepartementet.......................... 292

9) Handelsdepartementet......................................298

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden, som

vid utgången av 1922 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts
prövning beroende .........................................301

— 1923 —

Sid.

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anbängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före 1922, men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under 1922:. 304

1) Justitiedepartementet...... 304

2) Försvarsdepartementet .............. 311

3) Socialdepartementet ................ 314

4) Kommunikationsdepartementet................................324

5) Finansdepartementet...... 329

6) Ecklesiastikdepartementet .............................. 335

7) Jordbruksdepartementet................................ 344

8) Handelsdepartementet......................................349

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1922 och vari under 1922 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................353

— 1923 —

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets förvaltning
under 1922. Jag får därvid meddela, att jag under tiden från och med den 6
till och med den 15 mars varit av sjukdom hindrad utöva ämbetet och under
tiden från och med den 26 juni till och med den 9 augusti begacnat mig av
semester samt att under nämnda tider min av riksdagen utsedde suppleant och
efterträdare hovrättsrådet Rudolf Eklund förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anbefallda åtal,
vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om felaktigt utförande av lantmäteriförrättning.

I 1922 års berättelse (sid. 8) redogöres senast för ett av min företrädare efter
klagomål av ingenjören W. Schumacher mot distriktslantmätaren O. BaggerJörgensen
anbefallt åtal för det denne vid triangelmätning skulle obehörigen låtit
nedhugga träd. Av redogörelsen framgår, att Södra Roslags domsagas häradsrätt
ogillat åtalet och i målet förd målsägandetalan samt förpliktat målsägarna ersätta
Bagger-Jörgensens rättegångskostnad, att besvär häröver anförts i Svea hovrätt
dels av advokatfiskal enligt uppdrag av J. O. och dels av målsägarna, att hovrätten
fastställt det slut, häradsrättens utslag innehållit, samt att besvär över hovrättens
utslag anförts av målsägarna.

Kung!. Maj:t har genom utslag den 81 maj 1922 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag (N. J. A. sid. 195).

2. Kränkning av församlingsfriheten.

I 1921 års berättelse (sid. 121 o. f.) redogöres för ett av mig mot borgmästaren
W. Palmgren m. fl. väckt åtal för det magistraten i Jönköping obehörigen
vägrat tillstånd till hållande av föredrag. Av redogörelsen framgår, att Göta

— 1923 —

hovrätt dömt Palmgren m. fl. jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i
ämbetet att var för sig bota 25 kronor samt att besvär över hovrättens utslag
anförts av Palmgren och hans medparter.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 8 februari 1922 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

3. Fråga om felaktigt förande av mantalslängd.

I 1922 års berättelse (sid. 11) redogöres senast för ett av mig efter klagomål
av A. G. Hansson anbefallt åtal mot häradsskrivaren G. Boberg för det denne
skulle förfarit felaktigt vid upprättande av mantalslängd. Av redogörelsen framgår
att, sedan Gottlands södra häradsrätt ogillat åtalet, Svea hovrätt jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen dömt Boberg till böter för försummelse i tjänsten samt att
Boberg däröver anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 19 oktober 1922, enär utredningen ej
gåve vid handen, att Hanssons utelämnande ur 1917 års mantalslängd berott av
fel eller försummelse av Boberg, prövat lagligt att, med ändring av hovrättens
utslag, fastställa det slut, vartill häradsrätten kommit.

4. Underlåtenhet att expediera utslag angående häktad.

Av 1921 års berättelse (sid. 139 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal
mot t. f. borgmästaren A. Kellgren för det han underlåtit att till föreståndaren
vid kronohäktet i Umeå expediera ett av rådhusrätten i samma stad meddelat
utslag, varigenom en häktad person förklarats saker till ansvar för tjuvnadsbrott
och för undergående av fortsatt rannsakning förvisats till annan domstol, att
Svea hovrätt dömt Kellgren dels att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för vad han
låtit komma sig till last bota 50 kronor och dels att utgiva viss ersättning samt
att Kellgren häröver anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 24 februari 1922 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

En ledamot av H. D. var av skiljaktig mening och yttrade:

Kellgren hade visserligen underlåtit att fullgöra den honom, på sätt hovrätten
funnit, åliggande skyldighet att till föreståndaren vid kronohäktet i Umeå översända
rådhusrättens omförmälda utslag. Men enär ändamålet med översändandet
i förevarande fall varit allenast att bringa till föreståndarens och genom hans
försorg till K. B:s kännedom, att den häktade genom utslaget hänvisats till annan
domstol för fortsatt rannsakning, så att nödiga åtgärder för den häktades förpassande
till vederbörlig ort kunde vidtagas, och enligt vad i målet vore upplyst
Kellgren kort efter utslagets meddelande i enlighet med tidigare följt förfaringssätt
gjort med Kellgrens underskrift på rådhusrättens vägnar bestyrkt anteckning
om utslagets innehåll, jämväl i berörda del, i en därtill inrättad, å häktet
befintlig liggare, från vilken anteckningen någon dag senare införts i det hos K.

B. förda diariet över häktade personer, därom Kellgren enligt sin uppgift, som
icke blivit emotsagd, även gjort sig förvissad, samt vid dessa förhållanden Kell —

1923 —

grens ifrågavarande underlåtenhet icke borde för honom medföra ansvar för fel

1 ämbetet, prövade justitierådet lagligt att, med ändring av hovrättens utslag,
förklara den mot Kellgren förda ansvarstalan icke kunna bifallas och befria honom
från den i samma utslag omförmälda ersättningsskyldighet.

5. Fråga om oriktigt förfarande vid polisförhör m. m.

Av 1921 års berättelse (sid. 180 o. f.) framgår att, sedan jag anbefallt åtal
mot biträdande kriminalöverkonstapeln A. Asp för oriktigt förfarande vid polisförhör
m. m., Stockholms rådhusrätt dömt Asp dels att jämlikt 15 kap. 22 §
samt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ strafflagen höta tillhopa 200 kronor och dels att
utgiva viss ersättning samt att Asp häröver anfört besvär.

Svea hovrätt har genom utslag den 31 december 1921, enär vad enligt rådhusrättens
utslag lagts Asp till last icke vore av beskaffenhet att böra för honom
föranleda ansvar, med ändring av rådhusrättens utslag befriat Asp från ansvar
och ersättningsskyldighet i målet.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. överskridande av livsmedelsfiskals befogenhet.

I 1922 års berättelse (sid. 69 o. f.) omförmäles, att jag förordnat om åtal
mot livsmedelsfiskalen G. Lekander för det han i visst i berättelsen närmare angivet
hänseende överskridit den honom i egenskap av livsmedelsfiskal tillkommande
befogenhet, att Stockholms rådhusrätt dömt Lekander jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ strafflagen till böter 300 kronor, att Svea hovrätt fastställt rådhusrättens
utslag och att Lekander häröver anfört besvär.

Kungl. Maj:t, varest Lekander tillika anhållit att av nåd befrias från bötesstraffet,
har genom utslag den 10 augusti 1922 funnit Lekander hava förlorat talan
mot hovrättens utslag och ej funnit anledning lämna bifall till nådeansökningen,

7. Fråga om oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan.

1922 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 103 o. f.), att, sedan jag förordnat
om åtal mot landsfiskalen G. Karlholm för det han skulle förfarit oriktigt vid
husrannsakan, Aska, Dals och Bobergs häradsrätt funnit åklagarens talan icke
kunna bifallas samt att tjänstförrättande J. O. uppdragit åt advokatfiskalen vid
Göta hovrätt att därstädes anföra besvär.

Göta hovrätt bär genom utslag den 11 december 1922 ej funnit skäl göra
ändring i häradsrättens utslag. .

Någon anledning att fullfölja talan mot hovrättens beslut har jag ej ansett
föreligga.

8. Uttagande av ersättning från barnavårdsman för delgivning enligt
13 § i lagen den lå juni 1917 om barn utom äktenskap.

I en hit inkommen klagoskrift anförde A. Gullberg i Luleå följande:

Den 8 september 1918 hade klaganden i egenskap av barnavårdsman och

2 — Juttiticombudrmannciu ämbctsberätldsc till 1913 ån r&adaff.

ombud för en moder till ett barn utom äktenskap låtit delgiva barnafadern
stämning till Overluleå tingslags häradsrätt, för vilken delgivning landsfiskalen
K. A. Häggqvist genom postförskott av klaganden uttagit ersättning och portoutlägg
med tillhopa 3 kronor. Vid personhgt sammanträffande med Häggqvist
hade klaganden gjort Häggqvist uppmärksam på förhållandet och framhållit, att
enligt 13 § i lagen om barn utom äktenskap barnavårdsman ägde anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande
av delgivningar. Häggqvist hade ej velat giva bestämmelsen den tolkningen,
att detta åliggande skulle ske kostnadsfritt, ehuru klaganden sökt påvisa
detta även genom hänvisning till lagberedningens motivering till lagen, däri det
hette: »På grund av den allmännyttiga arten-av barnavårdsmannens verksamhet
och den ställning av kommunal förtroendeman, som han enligt förslaget skall
intaga, har han ansetts böra erhålla rätt till biträde av polismyndigheten; denna
skall kostnadsfritt tillhandagå honom med underhållsskyldigs efterspanande eller
hörande och med verkställande av delgivningar.» Häggqvist hade påstått, att just
detta uttalande gåve Häggqvist rätt att uttaga ersättning. För delgivning den 19
december 1918 av ett domboksutdrag till samme svarande angående personlig
inställelse vid rätten hade Häggqvist även uttagit delgivningskostnad, arvode och
portoutlägg. Klaganden hade båda gångerna för delgivning medsänt avskrift av
orginalhandlingen, så att något särskilt arbete därför icke genom Häggqvists försorg
behövt utföras. Häggqvist hade uttagit portokostnader, ehuru han i sin
tjänsteställning ägde tjänstebrevsrätt. Klaganden hemställde, att jag ville vidtaga
de åtgärder, som av omständigheterna kunde anses erforderliga.

Vid klagoskriften var fogad en avskrift av utdrag av domboken, hållen vid
lagtima hösttinget i Overluleå tingslag den 20 september 1918. Därav framgick,
att Naima Bergström till tinget instämt L. Carlsson i Boden med yrkande, att
han måtte förklaras vara fader till ett av Naima Bergström framfött gossebarn
samt förpliktas utgiva bidrag till barnets uppfostran och underhåll ävensom till
moderns underhåll under viss kortare tid. Stämningen i målet hade blivit Carlsson
delgiven av två stämningsmän i Boden, därför en kostnad av 1 krona 50
öre i delgivningsarvode och 1 krona 50 för porto och arvode blivit påförd. Naima
Bergström och klaganden, den senare i egenskap av barnavårdsman för barnet,
hade i målet tillstädeskommit genom samma ombud, under det Carlsson uteblivit.
Sedan häradsrätten uppskjutit målet till den 20 januari 1919, då Carlsson skulle
iakttaga personlig inställelse, samt förelagt Naima Bergström att delgiva honom
beslutet på sätt och inom tid, som för stämning vore stadgat, hade en bestyrkt
avskrift av domboksutdraget blivit genom två stämningsmän i Boden tillställd
Carlsson, därvid ånyo påförts en kostnad av 1 krona 50 öre delgivningsarvode
samt 1 krona 50 öre porto och arvode.

I avgivet yttrande anförde Häggqvist följande:

Riktigheten av de av klaganden uppgivna faktiska förhållandena medgåves.
I 13 § i lagen om barn utom äktenskap stadgades, att barnavårdsman vore berättigad
att anlita polismyndigheten för underhållsskyldigs efterforskande eller
hörande och för verkställande av delgivningar, men däri funnes ingalunda be —

1923 —

stämt, att sådan delgivning skulle verkställas kostnadsfritt. I lagen om införsel i
avlöning, pension eller livränta funnes däremot i 12 § uttrycklig bestämmelse,
att den underhållsskyldige eller den underhållsberättigade icke vore pliktig gälda
någon kostnad för åtgärd, som av utmätningsman vidtoges i ärende angående
införsel. Ej heller hade kungi. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
blivit i motsvarande avseende ändrad. Mål av förevarande beskaffenhet måste
anses vara av enskild natur. Då domstolen, om käromålet vore berättigat, tilldömde
käranden kostnaderna i målet, kunde Häggqvist icke finna, att det allmänna
hade något intresse av att delgivningen i barnuppfostringsmål verkställdes
gratis. Svarande i dylika mål komme därigenom att intaga en gynnsammare
ställning än andra.

I anledning härav avlät jag till Häggqvist en ämbetsskrivelse, däri jag anförde
följande:

I 13 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap stadgades, att
för varje barn utom äktenskap skulle förordnas en barnavårdsman, som hade att
bistå modern med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa
behörigen tillvaratoges. Särskilt ålåge det bamavårdsmannen att sörja för, att åtgärder
ofördröjligen vidtoges för fastställande av barnets börd samt tillförsäkrande
av underhåll åt barnet, biträda med indrivande och tillhandahållande av
underhållsbidrag samt, när skäl därtill vore, göra anmälan om förordnande av
förmyndare för barnet. Bamavårdsmannen ägde att själv eller genom ombud föra
talan för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap ävensom barnets
förklarande för trolovningsbarn samt vore berättigad att anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande
av delgivningar.

Syftemålet med lagen hade varit att, i den mån det genom lagstiftning vore
möjligt, verka till förbättrande av de oäkta barnens ställning. I lagen hade bland
annat införts bestämmelser om den underhållsskyldighet, som ålåge föräldrarna,
till ett dylikt barn. Men erfarenheten att modern oftast saknade förmåga att av
fadern utkräva de förpliktelser, som ålåge honom, samt att hon själv i många
fall undandrog sig skyldigheten att sörja för barnet hade påkallat ett ingripande
av samhället till ytterligare skydd och hjälp för barnet. Av sådan anledning hade
i lagen meddelats föreskrift, att för varje barn utom äktenskap skulle förordnas
en särskild person, som skulle hava att bistå modern och tillse att barnets rätt
och bästa behörigen tillvaratoges. Då barnavårdsmannens uppgift givits en mera
social än privaträttslig natur, hade hans förordnande anförtrotts icke åt domstol utan
åt kommunal myndighet. Den statistiska utredningen hade givit vid handen, att
det övervägande antalet mödrar och fäder till barn utom äktenskap vore att finna
inom de fattigare klasserna. Det vore därför i de flesta fall att antaga, att kontanta
medel icke skulle kunna ställas till barnavårdsmannens förfogande för de
kostnader, som vore förenade med rättsliga åtgärder för att tillvarataga barnets
intressen. Med hänsyn därtill samt, såsom lagberedningen anfört, den allmännyttiga
arten av barnavårdsmannens verksamhet och hans ställning av kommunal

— 1923 —

förtroendeman hade medgivits honom rättighet att åtnjuta det biträde av polismyndighet,
varom i 13 § förmäldes. Att detta biträde skulle lämnas kostnadsfritt,
vore alldeles uppenbart. De åtgärder, vilka skulle verkställas, påkallades i
tjänsten av den nyinrättade kommunala myndigheten. Den handräckning, som
kunde ifrågakomma, vore avsedd att behandlas såsom ett rent polisärende. Lagtekniskt
sett hade det varit fullkomligt onödigt att i föreskriften om berättigande
att anlita polismyndigheten insätta exempelvis ordet »kostnadsfritt». Ty att en
barnavårdsman lika väl som varje annan medborgare skulle äga mot vederbörlig
ersättning i det ifrågavarande avseendet anlita polismyndigheten hade icke behövt
i lagtexten inryckas. Att alldeles meningslöst i lagen skulle intagas en självklar
sats hade naturligtvis icke vid lagens tillkomst avsetts. Härutinnan rådde ingen
tvekan. En följd därav vore emellertid, att polismyndigheten i dylika ärenden
ägde tjänstebrevsrätt.

Emot denna tolkning av stadgandet hade Häggqvist åberopat bestämmelserna
i 12 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta,
däri föreskreves, att i ärende angående införsel utmätningsman skyndsamt
skulle vidtaga de åtgärder, som ålåge honom, samt att den underhållsberättigade
eller den underhållsskyldige ej vore pliktig att gälda någon kostnad för sådan
åtgärd. Lagberedningen hade därom i motiven till lagen anfört, att det på grund
av underhållsfordringarnas i regel ömmande natur och det allmännas intresse
därav att den enskilda försörjningsplikten bleve fullgjord hade synts lämpligt att
befria icke blott den underhållsberättigade utan även den underhållsskyldige från
kostnad för utmätningsmans åtgärder i ärende angående införsel. Liknande synpunkter
läge ju även till grund för det i ärendet ifrågakomna stadgandet. Att i
det av Häggqvist åberopade fallet ansetts böra direkt utsägas, att ersättningskostnad
ej skulle utgå, hade berott därpå, att här icke var fråga om ett rent polisförfarande
utan om en förmån, som skulle tillförsäkras privata personer och icke
blott sökanden utan även den sökte.

I ärendet vore ostridigt, att klaganden i sin ifrågavarande egenskap hos
Häggqvist påkallat delgivning med Carlsson av dels den å honom utfärdade
stämningen med yrkande om fastställelse av hans faderskap och förpliktelse
att utgiva underhållsbidrag och dels häradsrättens uppskovsbeslut i målet.
I båda fallen hade det varit fråga om ärende av sådan natur, som avsåges i 13
§ i lagen om barn utom äktenskap. Den omständigheten, att stämningsansökningen
varit försedd med Naima Bergströms underskrift, hade icke betagit klaganden
hans rätt att, sedan han, första gången målet var före, inställt sig och
biträtt moderns talan, kostnadsfritt erhålla biträde av Häggqvist. Detta hade påkallats
för tillvaratagande av barnets rätt, och klaganden hade ägt att utan bemyndigande
av modern föra ifrågavarande talan.

I strid mot lagens föreskrift hade Häggqvist av klaganden uttagit en kostnad
av 3 kronor för vardera delgivningen. Detta förfaringssätt funne jag felaktigt.
Innan jag emellertid företoge vidare åtgärd, hade jag velat bereda Häggqvist
tillfälle att till klaganden återbära den obehörigen påförda kostnaden. Därest
Häggqvist till klaganden återbetalade 6 kronor och till mig inkom me med bevis

1923 -

om återbetalningen, funne jag med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion
mig kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Till svar å min skrivelse anförde Häggqvist, att han icke blivit övertygad
om att hans uppfattning vore oriktig. Lagen borde vara skriven så, att man vid
tillämpningen av densamma icke skulle vara nödsakad att först genomgå riksdagsprotokoll
och de olika myndigheternas yttranden för att förstå innebörden
av densamma. För sin uppfattning ansåge Häggqvist sig dessutom hava fått
stöd jämväl av kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad som iakttagas
skall vid tillämpningen av lagen om fri rättegång den 19 juni 1919, däri tydligt
föreskrivits, att kostnaden för delgivning enligt nämnda lag skulle ersättas. Då
mål av den beskaffenhet, ifrågavarande anmälan avsåge, väl hädanefter komme
att behandlas enligt lagen om fri rättegång, hade principfrågan i nu ifrågavarande
fall praktiskt sett blivit löst, och då endast kostnadsfrågan, som hade mindre
betydelse, återstode, förklarade Häggqvist sig villig att vid anfordran återbetala
det anmärkta beloppet 6 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Norrbottens
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Häggqvist. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, vilken trätt i kraft den 1
januari 1920, skall part, som beviljats fri rättegång, bland annat njuta den förmånen,
att av allmänna medel skola gäldas kostnad för delgivning av stämning
och sådant rättens beslut, av vilket motparten skall erhålla del.

I § 6 i kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall
vid tillämpning av nyssnämnda lag stadgas, att om part, som är berättigad till
fri rättegång, framställer begäran att delgivning av stämning eller annat beslut
skall ske genom föranstaltande av rätten eller dess ordförande, åligger det vederbörande
expeditionshavande att översända delgivningshandlingen till magistrat,
stadsfogde, landsfiskal eller fjärdingsman med anmodan att draga försorg om
delgivningens verkställande. Har begäran, som nu sagts, ej framställts, vare parten
ändock berättigad att, när han, med företeende av bevis att fri rättegång beviljats
honom, hos nämnda myndighet eller tjänstemän påfordrar delgivningens
ombesörjande, få densamma verkställd utan erläggande av därför stadgad kostnad.
När i fall, som nu nämnts, delgivning blivit verkställd, skall delgivningshandlingen
jämte bevis om delgivningen och särskild räkning å kostnaden omedelbart
översändas till den domstol, där målet är anhängigt, och må därvid delgivningskostnaden
uttagas mot postförskott. Varder ej kostnaden uttagen på dylikt
sätt, skall kostnadsbeloppet till vederbörande Översändas. Har part, som åtnjuter
fri rättegång, själv låtit ombesörja delgivningen och guldit kostnaden därför,
vare han berättigad att mot företeende av kvitto å delgivningskostnaden
hos vederbörande medelförvaltare utbekomma vad han i sådant hänseende utgivit,
där det ej finnes oskäligt.

- 1923 -

Häggqvist har till stöd för sin mening åberopat innehållet i sistberörda
förordning under framhållande, att däri tydligt föreskrivits, att kostnaden för delgivning
enligt lagen om fri rättegång skulle ersättas. Häggqvist har därigenom,
såvitt jag förstått hans tankegång riktigt, ånyo gjort sig skyldig till en missuppfattning
av gällande lagbestämmelser. Syftemålet med lagstiftningen om fri rättegång
var att bereda möjlighet för mindre bemedlade eller obemedlade att utan
hinder av bristande förmåga att erlägga fastställda avgifter, arvoden åt biträden
eller andra nödiga kostnader för en rättegång kunna göra sin rätt gällande. Men
då redan genom lagen om barn utom äktenskap bestämts, att barnavårdsman
skulle beträffande delgivningar i barnuppfostringsmål äga avgiftsfritt anlita polismyndighet,
utan att polismyndigheten därför skulle vara berättigad att sedermera
erhålla ersättning av allmänna medel, torde det icke hava varit meningen att genom
stadgandena i 1919 års förordning för framtiden ändra vad som införts
1917. Aven efter tillkomsten av lagstiftningen om fri rättegång är polismyndigheten
skyldig att kostnadsfritt tillhandagå barnavårdsman enligt 13 § i 1917 års
lag utan rätt att med åberopande av bestämmelserna i 1919 års förordning därutinnan
erhålla gottgörelse.

Det vore — anförde jag vidare — icke i allmänhet begärligt, att innehavaren
av en landsfiskalsbefattning skulle ur förarbetena till en lag söka vinna kunskap
om dess rätta tolkning. Därtill vore han oftast i saknad av tillräckligt material,
och icke heller lämnade hans mångahanda brådskande tjänstegöromål honom erforderlig
tid övrig att djupare sätta sig in i ny lagstiftning. Men däremot borde
man i detta fall av Häggqvist hava kunnat fordra att, när han dels av klaganden
med åberopande av lagberedningens yttrande och dels genom min ovan omförmälda
skrivelse erhållit anvisning om lagens rätta mening, han rättat sig därefter.
Då Häggqvist fortfarande vidhölle, att han i det anmärkta avseendet handlat
riktigt, kunde jag icke lämna hans ifrågavarande förfarande utan laga beivran.
Under åberopande av vad jag i min tidigare ämbetsskrivelse och nu anfört uppdrog
jag därför åt åklagaren att anhängiggöra och utföra åtal mot Häggqvist för
det tjänstefel, vartill Häggqvist gjort sig skyldig genom att av klaganden uttaga
ersättning för ifrågavarande delgivningskostnad. Det ålåge tillika åklagaren att
understödja de ersättningsanspråk, som klaganden kunde komma att framställa,
i den mån de funnes befogade.

I enlighet med det av mig givna uppdraget blev åtal mot Häggqvist anställt
vid Overluleå tingslags häradsrätt, som i utslag den 14 december 1921 yttrade
följande:

Som Häggqvists förfarande att för de i målet ifrågakomna delgivningarna
påföra och genom postförskott av Gullberg uttaga ersättning med 6 kronor jämlikt
grunderna för 13 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap måste
anses oriktigt, förpliktades Häggqvist att till Gullberg återgälda nämnda belopp
6 kronor, men funne häradsrätten Häggqvists förfarande icke vara av beskaffenhet,
att han därför kunde till ansvar i målet fällas.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

— 1923 —

9. Olagligt påförande av lösen för bevis, att fastighetshandlingar
uppvisats vid mantalsskrivningsförrättning.

I en hit ingiven klagoskrift anfördo fjärdingsmannen C. E. Östling i Gammelstad
följande:

Vid 1918 års mantalsskrivningsförrättning inom Nederluleå kommun hade
klaganden i egenskap av ombud företett vissa fastighetsägares lagfartsbevis och
köpehandlingar för omföring i mantalslängden av fastigheterna på deras respektive
ägare. Tjänstförrättande häradsskrivaren, landskontoristen H. Sandberg
hade vid förrättningen meddelat, att alla fastighetshandlingar skulle förses med
bevis om överföringen och att lösen skulle utgöra cn krona för varje bevis. Klaganden
hade anhållit, att omföring av hans huvudmäns fastigheter skulle verkställas,
utan att bevis tecknades å handlingarna. Sandberg hade först vägrat att
omföra fastigheterna och ur längden strukit de fastigheter, som redan blivit av
honom omförda. Senare på dagen hade han meddelat klaganden, att det vore
orätt att vägra omföringen och att omföring skulle verkställas, om klaganden på
nytt företedde handlingarna, men att frågan om lösen för bevisen skulle avgöras
genom process. Klaganden hade ånyo å sina huvudmäns vägnar anhållit, att
fastigheterna skulle omföras, utan att bevis därom tecknades å handlingarna. Omföringen
hade därefter verkställts beträffande de handlingar, som då företetts, men
Sandberg hade åtecknat dem bevis samt fordrat lösen därför, vilken klaganden
vägrat erlägga. Sandberg hade då behållit handlingarna och överlämnat dem till
landsfiskalen för uttagandet av lösen. Klaganden hade protesterat mot detta förfaringssätt
samt anhållit, att handlingarna skulle till klaganden genast återställas
utan bevis och lösen. Klaganden hade icke sedermera återbekommit handlingarna.
Enligt klagandens åsikt funnes ej stöd i gällande mantalsskrivningsförordning för
Sandbergs förfaringssätt.

I avgiven förklaring anförde Sandberg följande:

Vid den mantalsskrivning, som av Sandberg i egenskap av t. f. häradsskrivare
i Piteå fögderi förrättats inom Nederluleå sockens norra taxeringsdistrikt
i december 1918, hade klaganden under anhållan om anteckning i mantalslängden
inlämnat ett antal bevis å under året meddelade lagfarter ävensom ingångna
köpehandlingar å fast egendom inom distriktet. Vid företagen annotation i mantalslängden
av handlingarna hade klaganden underrättats om, att de komme att
förses med bevis, att de blivit vid förrättningen företedda och i behörig ordning
i mantalslängden antecknade, och att lösen för bevisen skulle utgöras med en
krona för varje bevis. Däremot hade klaganden invänt, att han ej ansåge sig
skyldig erlägga lösen för bevisen, då sådana ej av honom påfordrats, och hade
klaganden samtidigt återfordrat samtliga av honom ingivna handlingar. Dessa
hade omedelbart återställts med undantag av de handlingar, å vilka bevis redan
blivit tecknäde och vilka klaganden fortfarande enständigt vägrat att utlösa. Efter
förrättningens slut hade Sandberg meddelat klaganden, att handlingarna komme
att överlämnas till vederbörande landsfiskal för att tillhandahållas fastighetsägarna,
och hade tillika de fastighetsägare, som telefonledes kunnat anträffas, underrättats,

— 1923 —

att handlingarna funnes att avhämta hos landsfiskalen. Sedermera hade intet i
saken avhörts, varför Sandberg varit övertygad, att handlingarna blivit hos landsfiskalen
avhämtade. Beträffande själva åtgärden att förse de vid förrättningen
företedda äganderåttshandlingarna med bevis om verkställd anteckning i mantalslängden
hölle Sandberg fortfarande före att, ehuruväl gällande mantalsskrivningsförordning
stadgade skyldighet för vederbörande mantalsskrivningsförrättare att i
mantalslängden verkställa dylika anteckningar, nämnda omständighet icke borde
betaga förrättningsmannen rätt att å handlingarna teckna bevis, att inträffad förändring
i äganderätten till fast egendom blivit i längden antecknad. Erfarenheten
hade också givit vid handen, att de ombud, som av vederbörande fastighetsägare
för dylika ändamål anlitades, icke sällan försummade att vid förrättningen uppvisa
äganderåttshandlingarna till stort men för fastighetsägaren, som betoges möjligheten
att kontrollera, huruvida handlingen blivit för förrättningsmannen i vederbörlig
ordning uppvisad. Förfarandet syntes praktiskt och tillämpades om icke
inom alla så dock inom ett flertal län.

Sedan jag anhållit, att styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening ville inkomma
med yttrande, anförde styrelsen följande:

Sandberg hade framhållit, att det anmärkta förfaringssättet tillämpades om
icke inom alla så dock inom ett flertal län. Detta uttalande hade föranlett styrelsen
att till föreningens ombud i länen utsända eu förfrågan, huruvida mantalsskrivningsförrättare
vid mantalsskrivningsförrättning 1) utan att därom anmodas
å företedda lagfartsbevis och köpehandlingar tecknade bevis om anteckning i
mantalslängden angående förändring i äganderätt till fast egendom samt 2) för
nämnda bevis avfordrade vederbörande fastighetsägare lösen. Från samtliga län
hade svar ingått med undantag för Göteborgs och Bohus län. Av svarsskrivelserna,
som bifogades, framginge, att det i rikets sydligaste och nordligaste län hos allmänheten
tydligen förefunnes en praxis att vid mantalsskrivningsförrättningarna
uppvisa behöriga åtkomsthandlingar, en praxis, som knappast kunde hava sin
förklaring i vederbörandes kännedom om gällande föreskrifter i sådant avseende
utan snarare på ett eller annat sätt arbetat sig fram till ett gängse bruk, vars
fördelar man lärt sig inse. Däremot hade icke av svarsskrivelserna kunnat fastslås,
att mantalsskrivningsförrättare i något län vid mantalsskrivningsförrättning
tillämpade ett sådant förfaringssätt, varom här vore fråga. En sådan åtgärd hade
givetvis icke något som helst stöd i gällande mantalsskrivningsförordning. I § T
mom. 4 i mantalsskrivningsförordningen stadgades, att varje efter senaste mantalsskrivning
ingången avhandling angående ägande-, åbo- eller arrenderätt till fast egendom
borde av fastighetens innehavare vid förrättningen uppvisas. Något uttryckligt
åläggande förefunnes alltså icke, och följaktligen saknades jämväl bestämmelser
om påföljd för uraktlåtenhet att ställa sig författningens föreskrift i berörda avseende
till efterrättelse. Men å andra sidan skulle i enlighet med bestämmelsen
i § 8 mom. 1 i mantalslängden antecknas den förändring i avseende å ägande-,
åbo- eller nyttjanderätt till fastighet, som kunde hava inträffat. Under sådana
förhållanden vore det för såväl mantalsskrivningsförrättare som vederbörande
jordägare av största intresse att till förrättningen få framlämnade alla handlingar

- 192a -

av omskrivna art, varigenom möjliggjordes att i mantalslängden upptaga rätta
fastighetsägare och på dem debitera å fastigheterna vilande onera och utskylder.
Styrelsen hade ansett sig böra omnämna detta förhållande för att framhålla betydelsen
av berörda bestämmelser i mantalsskrivningsförordningen, vilket förklarade
det intresse, som kunde förefinnas hos mantalsskrivningsförrättarna att om
möjligt framtvinga en tillämpning av bestämmelserna ifråga.

Med anledning av vad som förekommit anmodade jag K. B. i Norrbottens
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Sandberg. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

Enligt § 4 mom. 1 i kungl. förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning skall en var, som ej hos annan mantalsskrives, årligen vid mantalsskrivningen
avlämna uppgift enligt ett vid förordningen fogat formulär å
bland annat den fasta egendom, han inom distriktet äger, besitter eller brukar.

I motiven till kommittéförslaget till nuvarande mantalsskrivningsförordning
anfördes, att 1861 års mantalsskrivningsförordning ålagt en var att till mantalsskrivningen
meddela uppgift om den fasta egendom, han inom distriktet innehade.
Någon skyldighet för den, som efter senaste mantalsskrivning ingått avtal
om övertagande av egendom, att styrka den uppgift, han kunde hava lämnat
angående sin besittning av egendomen, likasom att anmäla och styrka tidpunkten
för densammas övergång funnes däremot icke stadgad. Då det emellertid av flere
anledningar, särskilt med hänsyn till debiteringen, vore av vikt, att säker upplysning
erhölles i b.erörda hänseende, hade kommitterade, i enlighet med vad flera
länsstyrelser i de över mantalsskrivningskommitténs förslag avgivna yttrandena
förordat samt praxis på många ställen i landet redan infört, föreslagit, att varje
efter senaste mantalsskrivning ingången avhandling angående ägande- eller arrenderätt
till fast egendom borde av fastighetens innehavare vid mantalsskrivningsförrättningen
uppvisas. Sedan riksdagen funnit, att uppvisandet borde omfatta
jämväl handlingar angående åborätt, erhöll § 7 mom. 4 i 1894 års mantalsskrivningsförordning
den lydelse, att varje efter senaste mantalsskrivning ingången
avhandling angående ägande-, åbo- eller arrenderätt till fast egendom borde av
fastighetens innehavare vid förrättningen uppvisas.

I § 8 mom. 1 i förordningen föreskrives, att i enlighet med församlingsboken
och efter granskning av de avlämnade uppgifterna samt med ledning jämväl
av de upplysningar, som av de vid förrättningen närvarande kunna meddelas,
skola i mantalslängden för varje distrikt å landet uppföras, särskilt för en var
fastighet eller, där delar av samma fastighet tillhöra olika kommuner, församlingar
eller skoldistrikt, särskilt för en var sådan del, till namn och födelseår samt yrke
eller tjänst alla de personer, vilka böra där mantalsskrivas. Härvid antecknas
den förändring i avseende å ägande-, åbo- eller nyttjanderätt till fastigheten, som
må hava inträffat.

Uppvisandet vid mantalsskrivningsförrättning av fastighetshandlingar avser

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberääelse till 1923 års riksdag.

således att styrka de uppgifter om förändring i ägande-, åbo- eller nyttjanderätt
till fastigheter, som skola lämnas. Föreskriften om uppvisandet av fastighetshandlingarna
har tillkommit huvudsakligast för att främja det allmännas med
mantalsskrivningen förenade intresse. Att däremot icke avsetts, att den enskilde
genom denna föreskrift skulle åsamkas, utöver det besvär, uppvisandet kan innebära,
kostnad för bevis å de företedda handlingarna, synes tämligen uppenbart.
Detta framgår av den formulering, stadgandet fått. Såsom styrelsen för Sveriges
häradsskrivarförening framhållit, innefattar detsamma icke föreskrift om någon
ovillkorlig skyldighet. Någon påföljd för underlåtenhet att ställa sig stadgandet
till efterrättelse är icke bestämd. I viss mån ankommer det därför på den enskildes
gottfmnande, huruvida de avsedda handlingarna skola bliva uppvisade
för mantalsskrivningsförrättaren. Icke heller torde expeditionslösenförordningens
bestämmelser giva stöd för den meningen, att bevis skola utan begäran tecknas å
ifrågavarande handlingar och lösen därför få uppbäras.

De i ärendet åberopade svaren från häradsskrivarna — fortsatte jag — utvisade
även, att den praxis allmänt tillämpades, att dylika bevis icke utfärdades
och i varje fall icke utfärdades utan därom framställd begäran. I olika delar av
landet skilde sig förfaringssättet beträffande debiteringen av lösen för bevis, som
på begäran åtecknades. De flesta häradsskrivarna syntes meddela bevisen utan
avgift. Det vore emellertid tydligt att, om begäran om åtecknande av bevis framställdes,
mantalsskrivningsförrättaren vore berättigad uppbära lösen därför.

Vid den ifrågavarande mantalsskrivningsförrättningen hade Sandberg gjort
gällande, att han oberoende av klagandens önskan ägde att teckna bevis om uppvisandet
å de lagfarts- och fångeshandlingar, som av klaganden företeddes. Den
uppfattning, som legat till grund för detta Sandbergs förfaringssätt, måste med
hänsyn till vad förut anmärkts betraktas såsom felaktig och syntes icke heller
hava vunnit tillämpning annorstädes i riket.

Av utredningen framginge icke, huruvida Sandbergs uppfattning föranlett
honom att underlåta att i mantalslängden göra anteckning från någon eller några
av de av klaganden uppvisade handlingarna. Därom borde närmare utredning
åvägabringas. Skulle'' detta förhållande framgå av utredningen, kunde mantalslängden
genom Sandbergs felaktiga uppfattning hava blivit i viss mån bristfällig.

Sandbergs förfarande borde för sådant fall med hänsyn härtill bedömas.

Under alla förhållanden hade för klaganden och hans huvudmän genom
Sandbergs förfarande undanhållits de handlingar, som vid förrättningen av klaganden
ingivits och, sedan Sandberg å dem tecknat bevis, för indrivning av lösen
översänts till vederbörande utmätningsman. Som Sandberg, enligt vad förut anförts,
icke emot klagandens bestridande ägt att avfordra honom lösen för åtecknade
bevis, hade Sandbergs vägran att till klaganden återställa de uppvisade
handlingarna varit oberättigad.

Enär Sandberg i ärendet vidhållit, att det klandrade förfarandet varit riktigt,
och det därför kunde befaras, att han, som numera vore ordinarie innehavare
av häradsskrivartjänst, framdeles skulle handla i enlighet därmed, måste jag beivra
vad sålunda förekommit. Jag uppdrog därför åt åklagaren att för vad Sandberg
i nu anmärkta hänseendet låtit komma sig till last i laga ordning anhängiggöra och

— 1923 —

utföra åtal emot Sandberg samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att inhämta upplysning, huruvida skada kunde
hava uppkommit genom Sandbergs förfaringssätt, samt i mån av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som vederbörande målsägare, i saken av åklagaren
underrättade, kunde finna skäl framställa.

I enlighet med det av mig givna uppdraget blev åtal mot Sandberg anställt
vid Nederluleå tingslags häradsrätt. Sedan utredning vid häradsrätten förekommit,
meddelade häradsrätten utslag den 30 december 1921, därvid häradsrätten, enär Sandberg
förfarit felaktigt genom att icke återställa till klaganden de i målet företedda
lagfartspapperen utan lösen för de av Sandberg utan därom framställd begäran
därå tecknade bevisen, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömde Sandberg
att bota 25 kronor samt förpliktade honom att gottgöra klaganden för dennes
kostnader och besvär med 20 kronor.

Utslaget vann laga kraft.

10. Oriktigt förfarande i ärende angående lagfartsföreläggande

vid häradsrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av civilingenjören G. A. Lindstedt
och direktören S. E. Osmar i Stockholm här anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Sedan firman G. A. Lindstedt & c:o vid mantalsskrivning den 5 december
1918 inom Gnosjö socken antecknats såsom ägare till den från l/6 mantal Gårö
n:r 1 avsöndrade lägenheten Berghem n:r 16, föreläde Yästbo häradsrätt under
ordförandeskap av häradshövdingen A. Lilliesköld på framställning av landsfiskalen
S. Larsson genom beslut den 31 december 1918 »firman», som underlåtit
att inom i lag stadgad tid söka lagfart å lägenheten, vid vite av 25 kronor
att den 11 februari 1919 senast sådant fullgöra eller ock visa, att laga hinder
därför mött, och skulle det åligga åklagaren att i god tid före nämnda dag giva
»Lindstedt & c:o» del av häradsrättens beslut.

När häradsrätten därefter den 12 februari 1919 under ordförandeskap av
t. f. domhavanden E. Schmeling företog ärendet till handläggning, kom Larsson
tillstädes, men enligt protokollet lät »svarandefirman» sig ej avhöra. Larsson
företedde utdrag av häradsrättens förut i ärendet förda protokoll med ett därå
av fjärdingsmannen O. Nilsson tecknat bevis, att han den 22 januari 1919
»till G. A. Lindstedt & c:os disponent» ingenjören J. E. Svensson i Gnosjö överlämnat
en avskrift av protokollsutdraget. På yrkande av Vakthavande åklagaren
förpliktade häradsrätten Svensson att utgiva det försutna vitet 25 kronor, och
blev ärendet uppskjutet till den 8 april, då vid förhöjt vite av 35 kronor »svarandefirman»
hade att fullgöra föreläggandet eller visa, att laga hinder därför
mött.

Samma den 12 februari 1919 ingav e. o. hovrättsnotarien E. Mattson med

— 1923 —

begäran om lagfart till häradsrätten ett den 1 december 1917 utfärdat köpebref,
varigenom J. A. Engström till Gnosjö Gjuteriaktiebolag försålt lägenheten, samt
ett den 10 och den 14 oktober 1917 angående köpet upprättat kontrakt, försett
med underskrift av Engström och aktiebolaget genom Lindstedt. Vid handlingarna
voro fogade dels registreringsbevis för bolaget av innehåll, att bolaget registrerats
den 4 juli 1917 och att styrelsen utgjordes av tre personer och bland
dem klagandena, samt dels lagfartsbevis för Engström den 28 november 1905.
Häradsrätten beviljade samma dag lagfart för bolaget å lägenheten.

I en hit inkommen klagoskrift bragte klagandena, som uppgåvo sig hava
varit innehavare av det dåmera upplösta handelsbolaget under firma G. A. Lindstedt
& c:o, handläggningen av ovän förstberörda ärende under min prövning.
Klagandena meddelade därvid, att Gnosjö Gjuteriaktiebolag vore ett dotterbolag
till Aktiebolaget Ingenjörsfirman G. A. Lindstedt & c:o, i vilket bolags styrelse
klagandena sutto, och anförde vidare:

Ehuru beslutet den 31 december 1918 sannolikt stode i överensstämmelse
med den praxis, som tillämpades, kunde däremot göras den anmärkningen, att det
meddelats, utan att den, mot vilken beslutet riktade sig, blivit hörd, vilket åtminstone
i detta fall varit önskligt, då beslutet grundats på oriktiga uppgifter.
Sedan beslutet delgivits Svensson, som var anställd såsom disponent hos Gnosjö
Gjuteriaktiebolag, hade han översänt delgivningshandlingen till styrelsen för bolaget,
som hade sitt säte i Stockholm. Styrelsen hade i sin ordning någon av de
första dagarna i februari 1919 låtit till domhavanden insända samtliga för lagfart
erforderliga handlingar jämte 300 kronor för stämpelkostnad. Därvid hade
den upplysningen lämnats, att föreläggandet avsåge orätt person, samt uttalats
den uppfattningen, att åklagaren vid det upplysta förhållandet skulle återkalla
sin framställning, så att någon särskild inställelse från firmans sida icke behövde
förekomma. Bolaget hade utgått från den uppfattningen, att man vid det summariska
processuella förfarande, som tillämpades, skulle taga hänsyn till en under
hand lämnad upplysning, men att, därest så ej vore fallet, någon fullföljd av
åklagarens framställning gent emot firman icke gärna kunde vinna understöd
från häradsrättens sida, då åklagaren i varje fall icke kunnat förete bevis om
att han'' givit någon av innehavarna i firman behörig del av det av häradsrätten
meddelade beslutet. Häradsrättens beslut att godkänna delgivningen med Svensson
såsom laga delgivning med firman, vars disponent han aldrig varit, vore
oriktigt. Åt fjärdingsmannens uppgift om Svenssons anställning hade något vitsord
icke lagligen kunnat tillmätas, utan hade i sådant fall bort fordras bevis, om
vilka firmans innehavare vore, samt bevis, att Svensson ägde att för dessas räkning
med laga verkan mottaga delgivning av förevarande slag. Och då häradsrätten
godkänt Svenssons behörighet att för firman mottaga delgivningen, hade
häradsrättens beslut om vitesutdömandet bort rikta sig mot firmans innehavare.
Men även därför hade erfordrats ett bevis, om vilka innehavarna vore. Svensson
kunde icke göras ansvarig för underlåtet fullgörande av häradsrättens föreläggande
för firman. Det utdömda vitet hade blivit föremål för indrivning den 7
maj 1919.

— 1923

Sedan jag anmodat t. f. domhavanden Schmeling att inkomma med yttrande,
anförde Schmeling följande:

Oaktat lagfartsföreläggandet icke skott undor Schmelings ordförandeskap,
hade han ansett sig icke böra underlåta att för vinnande av fullständig utredning
inhämta yttrande från Larsson angående de omständigheter, som föranlett
hans begäran om föreläggandet, och hänvisades till ett bifogat yttrande från
denne. Ehuru i domboken angående häradsrättens beslut om föreläggandot anteckning
icke funnes om do omständigheter, som föranlett åklagarens begäran,
hade Schmeling icke anledning till annat antagande, än att beslutet grundats på
fakta, framkomna vid en av åklagaren verkställd undersökning angående förekomsten
av icke lagfarna fastigheter, detta så mycket mera, som Schmeling under
den tid, han i domsagan tjänstgjort som biträde och innehaft förordnanden, städse
gjort den erfarenheten, att Larsson med stor samvetsgrannhet fullgjort sina åligganden.
Att emot hans under tjänsteansvar gjorda och av häradsrätten en gång
gillade framställning godtaga ett från obekanta personer i annat sammanhang
inkommet meddelande funne Schmeling icke vara förenligt med den omsorg och
försiktighet, som man fordrade hos den, som fått sig anförtrott att förvalta
domarämbetet. Till samma resultat komme man även med tanke på den alltför
vanliga förekomsten av ett köpebrevs makulerande och omskrivande med ny köpare
såsom direkt förvärvare för undvikande av stämpelbeläggning av det första
fånget. Av ett bilagt utdrag av häradets lagfartsbok framginge, att innehavarna
av firman G. A. Lindstedt & c:o i annat fall förvärvat och på Gnosjö Gjuteriaktiebolag
med kort tids mellanrum transporterat fast egendom. Förhållandet
kunde i det föreliggande fallet hava varit likartat, fastän saken icke kommit till
synes i handlingarna, och enbart vetskapen om den mellan berörda kontrahenter
avslutade affären, varom fastighetsbokutdraget lämnade vittnesbörd, vore
tillräckligt stöd för Schmelings i detta fall gjorda antagande, att åklagarens åtgärd
att rikta yrkandet om lagfartsföreläggande mot firman G. A. Lindstedt &
c:o haft fullt fog för sig. Klagandena hade anmärkt, att det av fjärdingsmannen
Nilsson utfärdade beviset icke bort godtagas såsom tillfyllestgörande bevis om att
någon av firman G. A. Lindstedt & c:os innehavare fått del av häradsrättens
beslut. Däremot erinrades, att vitesföreläggandet enligt beslutets avfattning riktats
mot firman men i verkligheten finge anses hava avsett den eller de fysiska
personer, som antingen varit innehavare av firman eller såsom styrelseledamöter
eller eljest haft att bära ansvaret för det bolag, som varit firmans innehavare.
Att Schmeling såsom rättens ordförande vid sådant förhållande godkänt ett av
fjärdingsmannen meddelat intyg, att beslutet delgivits Svensson, vilken delgivning
givetvis skett på förmans order, icke blott såsom bevis för att beslutet
därigenom delgivits Svensson, utan även som bevis för att lagfartsföreläggandet
också verkligen delgivits den person, mot vilken det i själva verket varit riktat,
funne Schmeling både förklarligt och riktigt. Hade beslutet verkligen blivit delgivet
oriktig person, läge det nära till hands, att hos Svensson själv söka åtminstone
en del av skulden till denna malheur, ty säkerligen skulle fjärdingsmannen
efter en av Svensson lämnad uppgift, att han icke ägde att för firman emottaga
stämningar och därmed jämförliga handlingar, hava för delgivningsuppdragets

— 1923 —

fullgörande inhämtat närmare upplysningar och sedan vänt sig till riktig person.
Enligt Schmelings förmenande hade Svensson, sedan häradsrättens beslut delgivits
honom, varit pliktig att svara i saken, vilket han underlåtit. Att vitesutdömandet
i ett fall som detta faktiskt måste, jämte sitt egentliga ändamål att framtvinga
lagfartsansökan, jämväl fungera såsom påföljd för förfallolös utevaro, läge
i sakens natur, likaväl som att det trots det processuella förfarandets i detta fall
summariska karaktär måste fordras, att då ärendet å viss rättegångsdag blivit utsatt
att av rätten ex officio företagas, intresserade parter vid ärendets företagande
till behandling framställde sina erinringar och invändningar. Att i detta fall fordra
skyldighet för rättens ordförande, i all synnerhet då tingslaget hade den omfattning
som det ifrågavarande, att ex officio protokollföra och vid ärendets behandling
taga hänsyn till på andra vägar framkommen utredning kunde näppeligen
låta sig göra. Sedan Schmeling emellertid å vårtingets andra allmänna sammanträde
erhållit tillförlitliga upplysningar i saken, hade han gått i författning om
att lagfartsföreläggandet blivit från vidare åtgärd ur domboken avskrivet.

Det av landsfiskalen Larsson avgivna yttrandet innehöll följande:

Sedan K. B. ålagt åklagarna att noggrant vaka över, att lagfart inom
föreskriven tid söktes å försålda fastigheter, hade Larsson från fjärdingsmannen
i Gnosjö socken infordrat uppgift å de fastigheter inom nämnda socken, varå
lagfart icke sökts, samt därvid uppmanat fjärdingsmannen att vid mantalsskrivningen
inom kommunen 1918 söka inhämta upplysningar om sådana fastigheter.
Med anledning därav och då firman G. A. Lindstedt & c:o vid mantalsskrivningen
i församlingsboken varit antecknad såsom ägare till ifrågavarande lägenhet, hade
fjärdingsmannen anmält, att firman vore ägare till fastigheten och att lagfart
icke sökts. Att sådan anteckning funnes i församlingsboken hade ock vitsordats
av vederbörande pastor.

Av utdraget ur lagfartsboken framgick, att klagandena den 17 april 1917
inköpt en annan lägenhet i Gnosjö socken, att de den 26 juli 1917 sålt lägenheten
till Gnosjö Gjuteriaktiebolag samt att klagandena och bolaget efter varandra
erhållit lagfart på lägenheten den 26 september 1917.

I avgivet yttrande anförde häradshövdingen Lilliesköld följande:

Vid meddelande av beslutet den 31 december 1918 hade häradsrätten tilllämpat
den praxis, som gjort sig gällande i domsagan. Visserligen syntes förfarandet
summariskt men vore dock icke stridande mot bestämmelsen i 3 § lagfartslagen,
enligt vilken rätten ägde, på framställning av allmänna åklagaren att
genom vite tillhålla en försumlig ägare att lagfara med sitt fång. Rätten utginge
från antagandet, att allmänna åklagaren hade skäl för sitt yrkande och att således
en försummelse verkligen förelåge. Skulle sedermera visa sig, att yrkandet
varit obefogat, kunde åklagaren icke undgå att vidkännas ersättningsskyldighet
för därigenom förorsakad kostnad. Vad anginge klagandenas påstående, att i förevarande
fall rättens beslut grundats på oriktiga uppgifter, vunne detta icke bekräftelse
av i saken förekommande omständigheter. Enligt Larssons intyg hade
firman varit i församlingsboken och således även i mantalslängden antecknad
såsom ägare av ifrågavarande lägenhet. En dylik anteckning hade icke kunnat
verkställas med mindre antingen fångeshandlingen uppvisats eller ock anteck —

1923 —

ningen begärts av endera säljaren eller köparen. I övrigt vitsordade Lilliesköld,
att till honom insänts de i klagoskriften omnämnda handlingarna rörande lagfart
för Gnosjö Gjuteriaktiebolag å lägenheten i fråga, vilka handlingar jämto vidfogad
skrivelse överlämnats till Schmeling, som förordnats att hålla det tingssammanträde,
å vilket lagfartsföreläggandet bort fullgöras.

Slutligen anmodade jag häradsskrivaren C. G. M. Wijkman att inkomma
med upplysning, huruvida firman G. A. Lindstedt & c:o vid den under 1918
företagna mantalsskrivningen inom Gnosjö socken antecknats såsom ägare till
den ifrågavarande lägenheten och på vilken grund anteckningen kunde hava
blivit gjord samt, om annan därvid varit antecknad såsom ägare, vilken denne
varit.

I anledning härav upplyste Wijkman, att firman blivit vid mantalsskrivningsförrättningen
med Gnosjö socken den 5 december 1918 antecknad såsom
ägare till lägenheten på grund av vid förrättningen av såväl pastor som kommunalombuden
lämnade meddelanden samt att såsom föregående ägare stått antecknad
handlanden Engström i Hästhagen.

Med anledning av vad. som förekommit anförde jag i skrivelse till advokatfiskal
vid Göta hovrätt följande:

Av vad i ärendet blivit upplyst har icke framgått annat än att det fång,
som givit anledning till den vid 1918 års mantalsskrivning inom Gnosjö socken
gjorda anteckningen om äganderätten till ifrågavarande lägenhet, utgjordes av
Gnosjö Gjuteriaktiebolags omförmälta köp. Det föreläggande att söka lagfart å
lägenheten, som den 31 december 1918 meddelades för »firman» G. A. Lindstedt
& c:o, torde därför hava varit oriktigt. Med hänsyn likväl till den vid mantalsskrivningen
gjorda anteckningen samt den summariska behandling, som enligt
sakens natur ägnas dylika förelägganden, är detsamma förklarligt.

Givet är emellertid att, när ett dylikt föreläggande ånyo förekommer till
handläggning, åt ärendet måste ägnas större noggrannhet. Enbart det summariska
förfarande, som tidigare kan hava ägt rum, gör detta nödvändigt, men ett
ytterligare skäl därtill ligger i det beslut om utdömande av vite, vartill föreläggandet
kan giva anledning.

När därför det ifrågavarande ärendet den 12 februari 1919 förekom inför
häradsrätten, hade erforderlig utredning bort äga rum. Föreläggandet för »firman»

G. A. Lindstedt & c:o hade bort betraktas såsom riktat mot firmans innehavare,
då ju endast fysiska personer kunna bliva föremål för straffpåföljd. Men vid sådant
förhållande borde det hava framstått såsom angeläget, att till fullständigande
av tidigare lämnade upplysningar utredning förebragtes om, vilka firmans innehavare
vore. Detta var av betydelse såväl för prövningen, huruvida föreläggandet
blivit behörigen delgivet, som för avgörandet, vilken eller vilka skulle förpliktas
utgiva vitet.

Häradsrättens förfarande att åtnöja sig med innehållet i det av fjärdingsmannen
Nilsson utfärdade delgivningsbeviset var uppenbarligen oriktigt. Bevis

— 1923 —

om vilka, som äro delägare i ett handelsbolag, skall hämtas från handelsregistret.
Men även om en dylik fordran ej alltid skulle behöva uppehållas, måste andra
tillförlitliga upplysningar angående innehavaren av firman föreligga. Det av Nilsson
utfärdade beviset innehöll ej annat, än att Svensson vore »G. A. Lindstedt
& c:os disponent», vilket ej utan vidare upplysning kunnat anses innebära, att
Svensson vore innehavare av firman. Det visade sig också sedermera, att så ej
var fallet.

Häradsrättens åtgärd att godtaga det företedda beviset ledde till, att föreläggandet
ansågs behörigen delgivet och att Svensson förpliktades utgiva vitet.
Det sannolika torde vara, att klagandena därefter tillhandahållit Svensson medel
att gälda detsamma.

Angående befogenheten av häradsrättens beslut har Schmeling åberopat, att
Svensson, sedan föreläggandet delgivits honom, under alla förhållanden varit pliktig
att svara i saken och att vitesutdömandet i ett fall som detta måste, jämte
sitt ändamål att framtvinga en lagfartsansökan, fungera såsom påföljd för förfallolös
utevaro. Denna uppfattning kan jag icke dela. Då föreläggandet riktats
mot »firman», men Svensson icke, såvitt visats, utan vidare ägt befogenhet att
företräda vare sig handelsbolaget eller aktiebolaget, kunde delgivningen icke ovillkorligen
medföra skyldighet för honom att själv inställa sig i ärendet.

Nu ådagalägger utredningen dessutom, att Svensson i anledning av delgivningen
vidtagit den åtgärd, man rimligen kunnat begära av honom. Styrelsen
för aktiebolaget, som var ägare av lägenheten, underrättades av Svensson om
föreläggandet, och innan detta förekom till fortsatt behandling, insände aktiebolaget
till domhavanden vederbörande fångeshandlingar för lagfarts vinnande.
Dessa jämte en vidfogad skrift, däri enligt klagandenas uppgift det oriktiga i
föreläggandet framhölls och uppmärksamheten riktades på lagfartsansökningens
sammanhang med föreläggandet, överlämnades av ordinarie domhavanden till
Schmeling. Denne blev sålunda satt i tillfälle att ur tillgängliga handlingar inhämta,
såväl att ett misstag blivit begånget vid beslutet om föreläggandet, som
att den nye ägare till lägenheten, som föreläggandet varit avsett att träffa, vidtagit
erforderliga åtgärder för att söka lagfart. Under hänvisning till lagfartsprotokollet
hade det i domboken upptagna ärendet om lagfartsföreläggandet bort
avskrivas redan den 12 februari 1919 och icke, såsom sedermera skedde, först
senare under tinget.

Det tjänstefel — anförde jag vidare — vartill Schmeling i egenskap av häradsrättens
ordförande gjort sig skyldig, kunde icke undgå min beivran. Enligt
vad jag inhämtat, hade Schmeling lämnat domarbanan och ägnade sig numera
åt advokatverksamhet. Denna omständighet funne jag icke böra leda till att
Schmeling för sitt förfarande skulle undgå ansvar. Många av de extra ordinarie
hovrättsnotarier, som tjänstgjorde såsom biträden i domsagorna, överginge sedermera
till privat verksamhet. Deras framtida arbete kunde sålunda ur statlig synpunkt
möjligen vara av mindre betydelse. Men rättskipningen skulle bliva lidande,
om den uppfattningen insmöge sig, att ett domsagobiträde, som sedermera
överginge till privat verksamhet, i frågor om tjänstefel bedömdes mildare
än ett biträde, som fortsatte på domarbanan. Jag uppdrog därför åt advokat —

1923 —

fiskalen att ställa Schmeling under åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen föranstalta
därom, att tillfälle bereddes klagandena att bliva i målet hörda, och borde han
understödja framställda ersättningsanspråk, såvitt de vore befogade.

Med anledning av det åtal, som enligt skrivelsen anställdes, yttrade Göta
hovrätt i utslag den 20 januari 1922 att, enär häradsrätten vid handläggning den
12 februari 1919 av ifrågakomna lagfartsföreläggande förfarit oriktigt i anförda
hänseenden samt Scbmeling, som därvid tjänstgjort som ordförande i häradsrätten
berörda dag, vore därför ansvarig, dömdes han jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att för oförstånd i domarämbetets utövning bota 25 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Uraktlåtenhet av landsfiskal att efterse, att tillstånd meddelats till
hållande av s, k. realisation å landet.

I en den 4 april 1921 hit inkommen klagoskrift anförde kommissionären

H. Larsson i Borrås följande:

Under år 1921 hade handlanden P. Katz från Göteborg inom Bjärke härad
i Älvsborgs län vid tre olika tillfällen å olika platser till avsevärda belopp å
auktion realiserat lager av handelsvaror utan att hava sökt tillstånd hos K. B. i
Älvsborgs län enligt av klaganden därifrån införskaffat bevis. Det märkligaste
vore, att landsfiskalen i Bjärke distrikt T. Zetterlöf förrättat dessa auktioner,
varom annons dessförinnan varit införd i ortstidningarna. Enligt kungl. förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet § 9 mom. 3 skulle ansökan
om tillstånd till s. k. realisation ske hos K. B. i det län, där försäljningen
skulle äga rum. Den som felade mot de i dessa avseenden givna föreskrifter vore
förfallen till böter. Under framhållande, att klaganden icke allenast ansåge Katz
hava felat mot förordningens föreskrifter, utan jämväl att Zetterlöf åsidosatt sin
tjänsteplikt genom att hålla dessa auktioner utan att se till att vederbörlig anmälan
skett, hemställde klaganden, att jag ville vidtaga de åtgärder, vartill sakens
beskaffenhet kunde föranleda.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av en av klaganden den 24 februari
1921 till kommissionären hos K. B. avsänd skrift med förfrågan, huruvida Katz
hos K. B. sökt och erhållit tillstånd att inom Magra, Stora Mellby och Erska
socknar i Bjärke härad på offentlig auktion eller realisation försälja klädesvaror,
vilken skrift var försedd med en så lydande påskrift:

»Efter verkställd undersökning får jag äran meddela, att sådant tillstånd,
som i förestående skrivelse omförmäles, icke synes hava av K. B. meddelats.
Vänersborg den 1 mars 1921. P. E. Gustafsson.»

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag K. B. att infordra
upplysning från Zetterlöf samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande.

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 årt riksdag.

Zetterlöf anförde följande:

Någon av de första dagarna i januari 1921 hade Zetterlöf erhållit telefon
från en person, som Zetterlöf då ej kände och som uppgav sig vara handlanden
P. Katz från Göteborg, med förfrågan, huruvida Zetterlöf vore villig att å offentlig
auktion inom Bjärke landsfiskalsdistrikt försälja färdigsydda kläder, tyger
och andra manufakturvaror. Katz och Zetterlöf hade överenskommit, att Zetterlöf
för Katz’ räkning skulle hålla sådana auktioner i Stora Mellby, Erska och Magra
socknar och att Katz hos K. B. skulle göra sådan anmälan, som omförmäldes i
förordningen om utvidgad näringsfrihet § 9 mom. 3. Auktionerna hade hållits i
Stora Mellby socken den 20 januari, i Erska socken den 1 februari och i Magra
socken den 17 februari 1921. Vid avslutandet av sistnämnda auktion hade Zetterlöf
frågat Katz efter handlingarna rörande den anmälan om auktionerna, som
han uppgivit sig skola göra hos K. B. Katz hade svarat, att han glömt att göra
anmälan, och, då Zetterlöv icke kunnat låta sig nöja med ett dylikt besked, hade
Zetterlöf redan den 14 mars 1921 eller 6 dagar före den dag, klaganden skrivit
sin anmälan till mig, stämt Katz för hans ifrågavarande underlåtenhet. Målet
hade förekommit inför Flundre, Väne och Bjärke häradsrätt den 8 april. Katz
hade samma dag dömts att för förseelserna bota 150 kronor.

K. B. anförde, att då skyldighet torde böra anses åligga polismyndighet att,
där så ske kunde, söka förekomma lagöverträdelser och Zetterlöf genom sitt ifrågavarande
förfarande tvärtom medverkat till tillkomsten av en sådan överträdelse,
syntes samma förfarande innefatta åsidosättande av Zetterlöf åliggande skyldighet
såsom polisman.

Av ett införskaffat utdrag av domboken, hållen vid Flundre, Väne och Bjärke
häradsrätt den 8 april 1921, inhämtades, att Zetterlöf å tjänstens vägnar instämt
Katz med yrkande om ansvar å denne för det han å offentliga auktioner, som förrättats
i Stora Mellby socken den 20 januari, i Erska socken den 1 februari och
i Magra socken den 17 februari, allt 1921, låtit försälja handelsvarulager, bestående
av tyger och färdigsydda kläder m. m., utan att anmälan om auktionerna
verkställts på sätt, som omförmäldes i näringsfrihetsförordningen. Auktionsbeloppen
hade uppgått, för auktionen i Stora Mellby socken till 3,076 kronor, för auktionen
i Erska socken till 3,573 kronor 80 öre och för auktionen i Magra socken
till 1,424 kronor 25 öre. Genom utslag nyssnämnda den 8 april fälldes Katz
jämlikt § 18 i näringsfrihetsförordningen för överträdelse mot § 9 mom. 3 i
förordningen att bota 150 kronor, därav en tredjedel skulle tillfalla kronan och
två tredjedelar Zetterlöf.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Zetterlöf. I den för åklagaren utfärdade instruktionen
anförde jag följande:

Enligt § 9 mom. 3 i kungl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet åligger det handlande, om han utom den ort, där han, på sätt
i mom. 1 och 2 sägs, anmält sig till handels idkande, eller ock å sådan ort,

— 1923 —

innan kontor av stadigvarande beskaffenhet där inrättats, vill på kortare tid å
auktion eller under hand annorledes än å marknad avyttra lager av handelsvaror
(s. k. realisation), att därtill söka tillstånd hos K. B. i det län, där försäljningen
skall äga rum, med uppgift om kommun, varinom och tid, varunder han inom varje
kommun ärnar bedriva försäljningen; skolande vid dylik ansökning fogas dels
betyg att sökanden efter behörig anmälan inom riket idkar handel och gjort sig känd
för redbarhet och ordentlighet, dels ock förteckning å varulagret. Önskar sökanden
begagna biträde vid rörelsens utövande, skall han jämväl uppgiva den eller
de personer, han vill därtill använda, samt angående sådan person avlämna betyg
att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt att han råder över
sig och sin egendom. Finner K. B., med hänsyn till de avlämnade betygens innehåll
och i övrigt förekommande omständigheter, skäl bevilja det sökta tillståndet,
har i sammanhang därmed K. B. att, med avseende å varuförteckningens omfattning
och det tillärnade antalet försäljningsdagar, bestämma en särskild avgift, ej
under 25 kronor eller över 500 kronor, till varje kommun, inom vilken försäljningen
skall ske; och skola avgifterna av sökanden erläggas, då tillståndsbeviset till
honom utlämnas, varefter avgifterna översändas till vederbörande kommunalmyndigheter
för att kommunerna tillgodokomma.

I samma paragraf mom. 5 föreskrives, att bevis om tillstånd, som meddelats
enligt mom. 3, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift vid försäljningens
utövande ständigt medföras av den, som undfått tillståndet, och av hans biträden
för att på anfordran uppvisas.

I § 18 i förordningen stadgas, att den, som utan vederbörligt tillstånd, där
sådant erfordras, idkar försäljning av varor, är förfallen till böter från och med
5 till och med 500 kronor.

Jämlikt § 6 i kungl. instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna
är landsfiskal närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt samt har inseende över polisväsendet
därstädes.

Enligt § 9 16) i instruktionen åligger det landsfiskal, bland annat, att övervaka
efterlevnaden av vad i lag eller författning närmare är stadgat angående
idkande av handel eller annat näringsyrke i allmänhet.

På grund av bestämmelserna i kungl. skrivelsen den 7 september 1917 till
K. B. i samtliga län angående rikets indelning i fögderier och landsfiskalsdistrikt
tillhöra Stora Mellby, Erska och Magra socknar Bjärke landsfiskalsdistrikt.

Vid utfärdandet av landsfiskalsinstruktionen har man med det nyssberörda
stadgandet i § 9 avsett, att landsfiskal skulle övervaka efterlevnaden av bland
andra sådana bestämmelser, som upptagits i § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen.
Det uppvisande av tillståndsbevis att hålla realisation, som omnämnes i
§ 9 mom. 5 näringsfrihetsförordningen, skall givetvis ske inför landsfiskalen eller
annan polisman inom det distrikt, där realisationen äger rum.

I egenskap av landsfiskal i Bjärke distrikt hade det sålunda jämlikt landsfiskalsinstruktionen
ålegat Zetterlöf att göra sig underrättad om, att Katz erhållit
vederbörligt tillstånd att hålla de ifrågavarande tre auktionerna. Jag har i en
framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919 (intagen i min årsberättelse

— 1923 —

1920 sid. 503 o. f.) framhållit, att en genomläsning av landsfiskalsinstruktionen
ger vid handen, att en alltför vittomfattande arbetsbörda blivit landsfiskalerna
ålagd och att inom deras tjänst falla göromål av alltför heterogen beskaffenhet.
Det måste därför förutsättas, att underlåtenhet i ett eller annat avseende att fullgöra
de mångskiftande åligganden, som tillkomma landsfiskalerna, någon gång
torde böra anses förklarlig. Men att hålla tillsyn å de säregna företeelser å landsbygden,
som de så kallade realisationerna äro, måste åligga lantpolisen såsom en
ofrånkomlig tjänsteplikt.

I det förevarande fallet hade det icke heller varit förenat med något särskilt
besvär för Zetterlöf att, innan han tog någon befattning med auktionerna,
fordra, att Katz skulle förete vederbörligt tillståndsbevis. Utan att först på tjänstens
vägnar gorå sig underkunnig om, att Katz erhållit tillstånd att å auktion
avyttra det ifrågavarande varulagret, förrättade emellertid Zetterlöf för Katz’ räkning
de tre auktionerna, och först vid avslutandet av den tredje auktionen framställde
han fråga till Katz angående handlingarna rörande den anmälan hos K. B.
om auktionerna, som Katz tidigare lovat göra. Genom att för Katz’ räkning avhålla
auktionerna utan att tillstånd därtill lämnats har Zetterlöf medverkat till att
Katz handlat i strid mot bestämmelserna i näringsfrihetsförorduingen, och Katz
har sedermera blivit dömd till ansvar därför. Zetterlöfs åtgärd att hålla auktionerna
utan vederbörligt tillstånd kan visserligen icke i och för sig tillvitas honom
såsom tjänstefel, men hans underlåtenhet att före auktionernas företagande efterforska,
att de vore vederbörligen tillåtna, har ägt rum i tjänsten. Hade Zetterlöf
i detta avseende förfarit enligt sin tjänsteplikt, hade icke heller det föga tilltalande
förhållande, som blivit en följd av Zetterlöfs berörda underlåtenhet, kommit
att uppstå. Den försummelse i tjänsten, vartill Zetterlöf sålunda gjort sig
skyldig, kan — med hänsyn till de omständigheter, varunder densamma ägt rum
och den påföljd, som därav kommit — icke undgå att av mig beivras.

Hade tillstånd till auktionernas hållande i vederbörlig ordning begärts och
K. B. meddelat sådant tillstånd, skulle K. B., med hänsyn till varuförteckningens
omfattning och det tillärnade antalet försäljningsdagar, fastställt en särskild
avgift mellan 25 och 500 kronor till de kommuner, där auktionerna skulle hållas.
Genom Zetterlöfs underlåtenhet att tillse, att vederbörligt tillstånd ernåtts, har
alltså en ekonomisk förlust tillskyndats Stora Mellby, Erska och Magra kommuner.
Någon anmälan från kommunernas sida föreligger dock ej.

Emellertid uppdrog jag åt åklagaren, att anhängiggöra och utföra åtal mot
Zetterlöf för vad han i tjänsten, enligt vad ovan framhållits, låtit komma sig
till last.

Flundre, Vane och Bjärke häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 9 februari 1922, att som Zetterlöf, vilken i sin egenskap av landsfiskal
hade att bland annat övervaka efterlevnaden av laga föreskrifter angående
idkande av handel, genom åtalade uraktlåtenheten att, innan han medverkat till
i målet omförmälda auktioners hållande, tillse, att vederbörligt tillstånd därtill utverkats,
måste anses hava gjort sig skyldig till sådan försummelse i sin tjänst,

— 1923 —

som avsåges i 25 kap. 17 § strafflagen, dömdes Zetterlöf jämlikt nämnda lagrum,
jämfört med 22 § i samma kap., för vad han sålunda låtit komma sig till last
att höta 150 kronor.

Häradsrättens utslag bär vunnit laga kraft.

12. Fråga om befogenheten av polismyndighets åtgärd att borttaga

valaffisch.

I en hit ingiven klagoskrift anmälde arbetsförmannen J. F. Palmér i Ålius
t. f. landsfiskalen och polisuppsyningsmannen A. G. Settergren för det han söndagen
den 11 september 1921 skulle borttagit en valaffisch, som varit uppsatt å
en av klaganden förhyrd annonsplats i Åhus.

Ett exemplar av affischen var fogat vid klagoskriften. Affischen var tryckt
i stora rubriker med olika typer. Innehållet var följande: »Reaktionens rasande
anlopp mot arbetarklassen, bank-, agrar- och industrikapitalets hungerkrig, dess
försök att genom skändliga lönenedprässningar, genom konstlad arbetslöshet, genom
mångdubblade tullar, genom planerade strejklagar, genom 8-timmarslagens
avskaffande, genom polischikaner och förföljelser av alla slag totalt förtrampa
arbetarklassen måste av hela det samlade proletariatet mötas och slås tillbaka.
Kapitalisternas hungerkrig måste bekämpas överallt, även vid valurnorna. Det
vore ett brott mot arbetarklassen, om en enda arbetarklassens man och kvinna
genom att skolka från valet hjälpte den rasande borgarklassen. Det kraftigaste
svar arbetarklassen kan ge på alla utmaningar från ovan, på alla trakasserier, på
våra barns och kvinnors svält, ett svar som skulle ge eko i de rikas och mättas
villor och palats, som skulle begripas av både regeringar, arbetslöshetskommissioner,
skogssällskap och lockoutherrar, detta svar är: välj kommunister! Denna gång
går arbetarklassen till val på en samlad front med arbetarnamnet på alla valsedlar.
Detta är absolut nödvändigt på grund av den fara som hotar hela klassen.
Men av de många olika listtyperna inom arbetarklassens valsedlar gäller det att
välja yttersta vänsterns listor, ty endast ett beslutsamt steg åt vänster kan visa
kapitalet, att nu är arbetarnas tålamod slut. Endast arbetarklassens hotfullt lyfta
hand kan göra klart för borgarklassen, vad klockan är slagen. Därför gäller det
att rösta med kommunisternas listor! Man och kvinna ur huse! Alla över 23 år
ha rösträtt! Det är ett brott mot arbetarklassens solidaritet att försumma röstningen!
Rösta med kommunisterna! Stillna 1921. Tr.-A.-B. Fram.»

Vidare åberopade klaganden ett av två personer undertecknat intyg, att de
åsett, huruledes Settergren nyssnämnda dag bortskrapat en valaffisch, uppsatt å
en brädvägg vid Köpmannagatan i Ähus.

I infordrad förklaring anförde Settergren följande:

Innehållet i den av klaganden uppklistrade »broschyren» syntes vara av
sådan beskaffenhet, att densamma icke borde offentliggöras. Genom att offentligen
framkomma med ett sådant påstående som att polismyndigheten gjort sig

— 1923 —

skyldig till chikanör vore, enligt Settergrens förmenande, brott begånget mot
10 kap. 2 § strafflagen. Det kunde icke medgivas vare sig ett parti eller en
enskild person rätt att genom ett dylikt smädligt skrivsätt förgripa sig mot
en offentlig myndighet. Av uttrycket, att kapitalisternas hungerkrig måste bekämpas
överallt och även vid valurnorna, framginge det kommunistiska partiets
avsikt att bekämpa den bestående samhällsordningen även vid andra tillfällen
än då folket ginge till val. Det sätt, på vilket detta skulle ske, hade vederbörande
visserligen aktat sig för att tillkännagiva, men om sättet kunde ej råda
det ringaste tvivel. Sålunda hade en av partiets medlemmar vid ett i Åhus hållet
offentligt föredrag tillkännagivit, att han under sina agitationsresor komme att
begagna sig av den rådande arbetslösheten samt att mord å monarker vore en
berömvärd handling, ja en så härlig handling, att mördarens bild borde förevigas.
Dessutom visade, enligt,Settergrens förmenande, det då vid Stockholms
rådhusrätt anhängiga förräderimålet bättre än något annat, att just inom kommunistiska
partiet funnes personer, vilka sökte att på brottslig väg avskaffa
bestående samhällsordning. »Broschyrens» innehåll syntes Settergren vara i sin
helhet av en lögnaktig och förargelseväckande beskaffenhet. Att den icke vore
avsedd att enbart vara en valaffisch utan i stället snarare ett upprop till kommunistiska
partiets anhängare om ett direkt bekämpande av rådande samhällsordning
framginge dels av orden »endast arbetarklassens hotfullt lyfta hand kan
göra klart för borgarklassen vad klockan är slagen» och dels vid ett genomläsande
av två av klaganden å olika platser uppklistrade smärre broschyrer, nämligen:
»Upprop till de arbetslösa» och »Ned med det förbannade skogssällskapet».

Settergren fortsatte: I uppropet till de arbetslösa hade manats till besök i
massdemonstration hos de kommunala myndigheterna. Därmed måste hava avsetts
en direkt uppmaning till ett återupprepande av i såväl tidningspress som tjänsteskrivelser
omtalade s. k. luffarkongresser, vilka i realiteten visat sig sammansatta
icke av »luffare», men väl av brottslingar. Att medlemmar av dessa »kongresser»
begått brottsliga handlingar, hade de dittills hållna »kongresserna» ådagalagt. Således
måste, enligt Settergrens förmenande, ett upprop om förnyande av dessa
kongresser samt i och med detta jämväl till brott komma under 10 kap. 14 §
strafflagen. Huru en åklagarmyndighet, vilken det ålåge att inom ett bestämt
område svara för ordning och säkerhet, skulle kunna fullgöra denna sin plikt,
om ett parti eller en enskild person tillätes att i strid med bestämmelserna i nyssnämnda
lagrum offentligen uppmana till ett förnyande av tidigare begångna förbrytelser,
syntes oförklarligt, i all synnerhet, som det för närvarande icke funnes
någon nämnvärd polisstyrka å rikets landsbygd. De nyssberörda smärre broschyrerna
hade av Settergren borttagits, utan att klaganden anfört klagomål däröver.
Icke heller hade klaganden anmält, att den i klagoskriften avsedda affischen
avlägsnats även från andra än av klaganden för affischering förhyrda platser.

Vid förklaringen var fogat förordnande för Settergren att under tiden från
och med den 1 augusti till och med den 31 december 1921 uppehålla lands
fiskalsbefattningen i Fjälkinge distrikt och polisuppsyningsmansbefattningen i
Åhus köping.

— 1923 —

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

Om de å valaffischen yttrade omdömena om förhållandena i landet och vad
som där inträffat skulle kunna förklaras brottsliga, vore det omöjligt för olikfärgade
bedömanden att göra sig hörda, vilket vore fullkomligt stridande mot tryckoch
yttrandefrihetens princip. Att klaganden i klagoskriften ej talat om de bortskrapade
flygbladen spelade en underordnad roll, då det för honom endast gällt
att få fastslaget, huruvida man på en förhyrd annonsplats hade rättighet att offentliggöra
trycksaker, som med all sannolikhet kunde antagas vara censurerade, då
tryckeri och tryckort förekomme å desamma. Att klaganden icke i sin anmälan
omnämnt, att polisen lördagen den 10 september fått order att riva ned alla de
kommunistiska affischerna, hade berott därpå, att på affischplatser, som partiet
icke bestämde över, ägaren naturligtvis kunde giva tillåtelse, att misshagliga
affischer borttoges. Klaganden hade visserligen på lördagskvällen fått veta genom
en pojke, som klaganden engagerat för att spionera på andra barn, vilka hade
för vana att riva ned alla sorters anslag, att Settergren ginge omkring i samhället
och reve ned partiets affischer, men klaganden hade ej fäst sig därvid. På söndagsmorgonen
hade klaganden emellertid konstaterat riktigheten av meddelandet.
Klaganden hade då satt upp två affischer på olika platser, vilka båda kort därefter
blivit bortrivna. Klaganden hade därpå satt upp endast en affisch å en tavla,
som syntes å ett vid påminnelserna fogat fotografi, jämte ett flygblad, vilka båda
ganska snart försvunnit för att av klaganden ersättas med två nya jämte några
mindre flygblad. Dessa hade fått sitta kvar och sutto där ännu. Den av klaganden
uppklistrade affischen hade varit densamma, som använts av kommunistiska
partiet över hela landet, och å densamma vore tryckorten utsatt. Då ej veterligt
över hela riket något åtal avhörts med anledning av nämnda affisch vare sig av
Settergren mot klaganden eller annorstädes och affischen ej heller blivit beslagtagen
eller tryckfrihetsåtal anhängiggjorts med anledning av densamma, måste
klaganden anse, att Settergren begått en rättsstridig handling.

Vid påminnelserna voro fogade

dels ett fotografi av »Annonsplats för Ahus folkets hus & parkförening»,
anbragt å ett plank eller en husvägg,

och dels ett kvitto, utvisande, att klaganden till H. Jönsson betalt skyltplats
med 32 kronor 50 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kristianstads
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Settergren. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Tryckfrihet har i § 86 regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen fastslagits
såsom varje svensks rättighet att utan några av den offentliga makten i
förväg lagda, av tryckfrihetslagen ej föreskrivna hinder utgiva skrifter. Tryckfriheten
måste även anses innefatta rättighet att — under iakttagande av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser — i affischer eller plakat, som offentligen anslås,
giva uttryck åt tankar och meningar.

— 1923 —

Om emellertid en valaffisch eller ett annat plakat innehållit något, som
kunnat framstå såsom brottsligt eller stridande mot ordningen, har polismyndigheten
ansetts äga befogenhet att utan avvaktan av beslut om kvarstad avlägsna
affischen eller plakatet. Jag hänvisar till Kungl. Maj:ts utslag den 15 och den 18
november 1915, omförmälda i J. 0:s ämbetsberättelse till 1916 års riksdag sid.
4, 5 och 7, ävensom till vad som i samma berättelse antecknats å sid. 12, 53
och 131 o. f.

Däremot måste det särskilt åligga ordningsmakten att i valtider iakttaga den
strängaste opartiskhet vid bedömandet ur politiska synpunkter av de uttryck och
fraser av ofta mer eller mindre aggressivt och måhända ensidigt innehåll, som
upptagits i de olika politiska partiernas valupprop eller valaffischer. Varje parti
måste hava rätt att utan hinder från ordningsmaktens sida rikta en maning till
sina meningsfränder att deltaga i valet enligt det program, partiet uppställt som
sitt. Enbart det förhållandet, att i en valaffisch givits uttryck åt en politisk åskådning,
som polismyndigheten för sin del anser vara till skada för samhällslivet,
kan icke berättiga densamma till ett ingripande mot kungörandet av dylika
åsikter.

I det förevarande fallet finner jag uppenbart, att det allmänna, politiskt anlagda
uttryckssättet i den av Settergren nedtagna valaffischen icke varit av beskaffenhet
att berättiga till ett ingripande. Icke heller kan jag finna, att ordet
»polischikaner» i och för sig eller i det sammanhang, vari det blivit insatt, kunnat
medföra, att affischens innehåll därigenom blivit stridande mot god ordning.
Uttrycket torde ej vara riktat direkt mot den offentliga myndigheten, utan mot
»reaktionen», som bland annat »genom polischikaner söker förtrampa arbetarklassen».

Som det tillika får anses utrett, att klaganden av ägaren till den annonsplats,
där den i klagoskriften omförmälda affischen blivit anbragt, fått tillstånd
att anslå affischen, måste jag beteckna Settergrens åtgärd att borttaga densamma
såsom felaktig.''

Då jag icke heller kunnat åtnöjas med den förklaring, Settergren avgivit,
uppdrog jag åt åklagaren att anställa åtal mot Settergren för det tjänstefel,
vartill han genom valaffischens borttagande gjort sig skyldig, samt därför å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Sedan landsfogden C. H. Areskoug av K. B. förordnats till åklagare, anställde
han i enlighet med det av mig givna uppdraget åtal mot Settergren. vid
Villands häradsrätt, som genom utslag den 6 mars 1922, enär Settergren måste
anses hava förfarit felaktigt genom att borttaga valaffischen från den annonsplats,
där den blivit anbragt, dömde Settergren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för
tjänstefel till böter 50 kronor.

Settergren anförde besvär i hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten
yttrade genom utslag den 9 juni 1922 att, enär Settergren genom det förfarande,
som lagts honom till last, icke kunde anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel,

— 1923 — "

blev med upphävande av häradsrättens utslag Settergren befriad från ansvar
i målet.

I målets avgörande i hovrätten deltogo fem ledamöter, av vilka två voro av
skiljaktig mening och ej funno skäl göra ändring i häradsrättens utslag.

Hovrättens utslag, som det ålegat Areskoug att hit insända, inkom icke
till min expedition förrän efter besvärstidens utgång, vadan målet icke kunnat
dragas under Kungl. Maj:ts prövning. I anledning härav har jag förordnat om
åtal mot Areskoug, och har jag i den därom utfärdade instruktionen närmare
utvecklat skälen till sistberörda åtal, för vilket en redogörelse återfinnes å sid.
114 o. f.

13. Olaga husrannsakan och brytande av brev.

I en den 24 oktober 1921 hit inkommen klagoskrift påkallade bageriarbetaren
J. Rosenberg i Hälsingborg mitt ingripande i anledning därav att två
poliskonstaplar under den tid, klaganden åtnjutit semester och vistats på annan
plats i Sverige, infunnit sig vid klagandens bostad och med en kniv ur klagandens
brevlåda upptagit hans post. Vid sin återkomst hade klaganden funnit, att
till honom adresserade handlingar varit öppnade, utan att han därom blivit tillfrågad,
och klagandens hyresgrannar hade upplyst om vad som hänt. Klaganden
kände icke vem eller vilka inom poliskåren, som förfarit på dylikt sätt, men yrkade,
att vederbörande polismyndighet måtte ställas till ansvar därför.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodades polismästaren J.
Palm att inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig.

Under tillkännagivande, att han icke hade något att tillägga, överlämnade
Palm en av föreståndaren för detektivavdelningen vid Hälsingborgs polis, poliskommissarien
H. Stjernström avgiven rapport, däri anfördes följande:

Kriminalkommissarien O. F. Holmgren från Stockholm hade under sommaren
1921 infunnit sig samt å tjänstens vägnar anhållit om handräckning för verkställande
av vissa undersökningar i samband med det inför Stockholms rådhusrätt
pågående s. k. förräderimålet. I saken skulle även klaganden höras. Då
klaganden av två Stjernström underlydande polismän, detektivkonstapeln O. Jonasson
och t. f. detektivkonstapeln C. V. Svensson, sökts i hemmet för att i enlighet
med Stjernströms tillsägelse inställas till förhör inför Holmgren, hade utrönts,
att ingen vore hemma hos klaganden. Polismännen hade emellertid meddelat, att
i klagandens brevlåda funnes brev, däribland något utlandsbrev. Då detta kunde
hava betydelse för undersökningen, hade Stjernström i enlighet med Holmgrens
önskan låtit polismännen avhämta breven, två till antalet, ur brevlådan. Därför
vore Stjernström alltså beredd att svara. Breven hade tillhandahållits Holmgren
och senare samma dag av polismännen återställts i klagandens brevlåda. Stjernström
hade icke öppnat breven. Icke heller de polismän, som forslat breven, hade
öppnat dem.

5 — Justitieombudsmannen* ämbetsberättelse till 1923 årt riksdag.

Sedan klaganden avgivit påminnelser och däri fordrat ersättning för uppsättande
av klagoskriften och lösen av avskrift av de avgivna förklaringarna, anmodade
jag Ö. Ä. för polisärenden att infordra yttrande från Holmgren samt inkomma
med yttrandet ävensom eget utlåtande.

Ö. Ä. överlämnade därefter en av Holmgren avgiven rapport samt hemställde,
att klagoskriften icke måtte föranleda någon åtgärd.

Holmgren anförde i den avgivna rapporten följande:

Redan i december 1918 hade klaganden gjort sig bemärkt genom att hava
förhjälpt finländska flyktingar att i Hälsingborg erhålla pass i svenska personers
namn för resa till Danmark. Under 1919 hade polisen i Stockholm erhållit uppgifter
från olika håll, att här i landet hölle på att inom kommunistiska kretsar
bildas hemliga sammanslutningar för väpnad aktion ävensom att landet för detta
ändamål indelats i vissa numrerade distrikt med var sin befälhavare samt att
klaganden vore befälhavare för det sydligaste distriktet och i denna egenskap
dreve en ivrig verksamhet. Sedan undersökningarna i det s. k. förräderimålet
tagit sin början sommaren 1921, hade Holmgren, som lett undersökningarna, av
tredje polisintendenten hos Ö. Ä. beordrats att den 29 juli 1921 avresa till Hälsingborg
för att hålla undersökning om klagandens eventuella delaktighet. Den 30 juli
hade Holmgren inställt sig hos Palm och i närvaro av Stjernström redogjort för sitt
ärende och vad mot klaganden förekommit. Holmgren hade därvid av Palm erhållit
tillåtelse att verkställa den begärda undersökningen och anlita hjälp av
Hälsingborgspolisen. Den undersökning, som därefter blivit gjord, hade ägt rum
helt och hållet på Holmgrens ansvar, varför Holmgren vore beredd att ensam
svara därför. På Holmgrens begäran hade klaganden samma dag eftersökts i sin
bostad av detektivkonstaplarna Jonasson och Svensson för att inställas till förhör
inför Holmgren å detektivstationen i Hälsingborg. Eu av detektivkonstaplarna
hade kort därpå telefonerat till detektivstationen, att klaganden icke funnes hemma
och att underrättelse erhållits, att han rest bort, utan att man visste, vart han
tagit vägen. Samtidigt hade detektivkonstapeln meddelat, att det funnes två brev
i klagandens brevlåda, av vilka det ena vore försett med finskt frimärke. Holmgren
hade tillsagt detektivkonstapeln att medtaga breven till detektivstationen,
om dessa, såsom detektivkonstapeln uppgivit i telefon, kunde upptagas ur lådan,
utan att denna skadades. Anledningen därtill hade vant, att Holmgren antagit,
att breven kunde innehålla viktiga meddelanden för den ifrågavarande undersökningen,
särskilt som ett av breven uppgivits vara försett med finskt frimärke och
sålunda kunde misstänkas härleda från någon i stämplingarna inblandad finländare.
Dessutom hade kunnat misstänkas, att klaganden, vilkens namn förekommit
i tidningspressen i samband med utredningen i förräderimålet, avsiktligt
hölle sig undan. Sedan detektivkonstaplarna ankommit till detektivstationen med
breven, som de uppgivit sig hava upptagit genom brevlådans öppning med tillhjälp
av en kniv, hade breven överlämnats till Holmgren. Det hade befunnits,
att det ena brevet varit försett med ett danskt frimärke och icke med ett finskt,
såsom i telefon felaktigt uppgivits. Då detta icke rubbat Holmgrens antagande,
att breven kunde innehålla uppgifter av betydelse för utredningen och att av
innehållet möjligen kunde erhållas någon upplysning om, var klaganden uppe —

1923 —

hölle sig, både Holmgren öppnat breven och läst dem, men innehållet både befunnits
sakna värde för undersökningen, varior detektivkonstaplarna fått återbära
breven och lägga dem tillbaka i brevlådan.- Att Holmgren icke behållit dem för
att själv överlämna dem till klaganden, förklarades därav, att klagandens vistelseort
varit okänd och att man ej vetat, när eller om lian skulle anträffas. Under
det Holmgren kvarstannat i Hälsingborg, både detektivpolisen fortfarit med att
söka utröna klagandens vistelseort och både den 2 augusti erhållit underrättelse,
att klaganden skulle vistas hos eu svåger i Örebro samt antagligen återkomma
till Hälsingborg på kvällen den 6 augusti. Sedan klaganden vid sistnämnda tid
återkommit till Hälsingborg men därvid icke medföljt tåget ända fram till Hälsingborgs
centralbangård utan avstigit vid någon mindre station dessförinnan, både
han vid 11-tiden samma kväll blivit anhållen i sin bostad av två detektivkonstaplar,
som därtill beordrats, samt avförts till detektivstationen, där Holmgren
påföljande dag anställt förhör med honom, vilket avslutats samma dag klockan

1.30 e. m. Klaganden, både då fått återvända till sitt hem, samtidigt som Holmgren
och detektivkonstapeln Svensson medföljt dit, varefter Holmgren med klagandens
medgivande företagit husrannsakan hos honom i hans och Svenssons närvaro.

Vidare anförde Holmgren i rapporten: Vid ett föregående tillfälle hade
Holmgren i Hälsingborg hållit förhör med klaganden i ett ärende, liknande det
nu ifrågavarande. Den gången hade klaganden visat sig synnerligen indignerad
över vissa mot honom riktade misstankar, men vid det senaste sammanträffandet,
då Holmgren och klaganden således icke varit för varandra obekanta, hade klaganden
trots sitt nekande varit förvånansvärt förekommande och undfallande, varav
med önskvärd tydlighet framgått, att han vore medveten om att misstankarna
mot honom hade fog för sig och att han vore osäker, huru mycken bevisning
som kunde förebringas mot honom och om han icke själv riskerade att bliva inblandad
i det s. k. förräderimålet. Ett stöd för detta påstående läge även däri,
att klagandens anmälan till mig vore daterad först den 21 oktober 1921 och således
efter det åklagaren inför Stockholms rådhusrätt avgivit sina slutpåståenden
i förräderimålet, vilket skett den 7 oktober. Detta kunde icke hava annan orsak
än att klaganden velat vänta med sin anmälan, till dess han fått kännedom om,
huruvida tillräckligt skäl för hans åtalande kunde åstadkommas eller icke. Oaktat
Holmgren å detektivstationen i Hälsingborg sammanträffat och samtalat med klaganden
dagen efter det förhöret med honom och undersökningen i hans bostad
ägt rum samt klaganden då måste hava erhållit sina brev och iakttagit, att de
blivit öppnade, hade han icke nämnt något därom, ehuru han med all sannolikhet
förstått, att det varit Holmgren, som öppnat dem. På grund av vad sålunda
anförts och då Holmgren, i brist på laga bestämmelser om huru husrannsakan
borde företagas, handlat efter bästa förstånd för att söka bringa klarhet i
avseende å misstankarna mot klaganden, hemställde Holmgren, att klagandens
anmälan icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmöhus
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga

— 1923 —

ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Holmgren och Stjernström. I eu för
åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande:

Hemfrid — skydd för varje persons hemvist — har alltid hört till de oförytterliga
mänskliga rättigheterna.

I 1809 års regeringsform § 16 återgavs den urgamla bestämmelsen, att
konungen bör ingens fred i dess hus störa eller störa låta. Till hemfridens värn
äro straffbestämmelser meddelade i 11 kap. strafflagen.

Men om än grundsatsen om hemmets okränkbarhet är obestridlig, måste
den enskilde individens rätt under särskilda omständigheter vika för det offentliga
intresset. Då i rättsmedvetandet det primära alltid lärer bliva, att hemmet
icke får ofredas, bör dock ett allmänt intresse av betydenhet vara i fråga, för att
hänsynen till hemmets oantastlighet skall nödgas träda tillbaka.

Det måste emellertid anses förenligt med den allmänna säkerheten, att, när
en förbrytelse ägt rum eller vid misstanke därom eller delaktighet däri, husrannsakan
av offentlig myndighet skall kunna anställas för efterspanande av den
brottslige eller misstänkte eller för upptäckande av sådant, som kan bidraga till
utredningen angående den brottsliga gärningen. Likväl skall ett dylikt av det
allmännas intresse nödvändiggjort kränkande av hemfriden alltid ske under betryggande
form.

I den svenska lagstiftningen förefinnes en fruktansvärd brist på bestämmelser
angående husrannsakan och beslag. Det föråldrade stadgandet i 16 § 7
mom. promulgationslagen till strafflagen avser endast det fall, att man haver
»vån å eller någon kunskap, vart tjuv eller tjuvnad är kommen». Förutom detta
stadgande förekomma särskilda föreskrifter i vissa näringsförfattningar. Enligt
tryckfrihetsförordningen må husrannsakan företagas hos boktryckare, bokhandlare
och andra försäljare för beslagtagande av skrift, som blivit belagd med kvarstad
eller sekvester.

Många gånger hava röster höjts för ett avhjälpande av de förefintliga bristfälligheterna.
Nauman yttrade i »Sveriges statsförvaltningsrätt» 1881—1883, att
om lagstadganden i detta ämne vunne bestämdhet och fullständighet, skulle en
av de viktigare medborgerliga rättigheterna bliva vederbörligen hägnad. I skrivelse
till 1910 års riksdag anförde J. O.: »Lika obestridligt som det är, att rätt
till hemmets okränkbarhet förefinnes och detta jämväl gent emot offentlig myndighet,
lika klart är också, att denna rätt måste vara och även är underkastad
inskränkningar. En var bör vara skyldig att under vissa förutsättningar medgiva
tillträde till det hus, som han bebor eller över vilket han förfogar, och tillåta
undersökning av detsamma, s. k. husrannsakan. Frånsett de ovannämnda specialbestämmelserna
har vår lag alls icke reglerat frågan om rätten att anställa husrannsakan
och tillvägagångssättet därvid. Denna omständighet, sammanställd
därmed att lagen uppenbarligen förutsätter det husrannsakan må kunna företagas
även i andra fall än de ovan nämnda, utgör givetvis en brist, som kan innebära
allvarsam fara för den enskildes säkerhet och rätt. En dylik lag påkallas även
med hänsyn till de myndigheter, vilka det åligger att anställa husrannsakan. Tydligen
innebär det nämligen en avsevärd oegentlighet att, såsom nu är förhållandet,
den, som på otillräckligt skäl företager husrannsakan eller vid sådan förfar på

— 1923 —

obehörigt sätt, drabbas av ansvar, utan att likväl gränserna för hans befogenhet
i lag angivits,» J. O. föreslog, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung], Maj:t
anhålla om förslag till lag om husrannsakan. Den 4 mars 1910 avlät riksdagen
en skrivelse i dylikt syfte. — Sedan dess hava tolv år förrunnit.

Förslag till lagstiftning i ämnet hava dock vid flera tillfällen framlagts. I
lagkommitténs 1839 tryckta förslag till rättegångsbalk upptogos i senare delen,
6 kap. 32—39 §§, tämligen utförliga allmänna bestämmelser. Sådana voro även
utformade i nya lagberedningens 1884 avlämnade betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning, tredje delen sid. 100 o. f. Under nyaste tid har inom
justitiedepartementet utarbetats ett detaljerat förslag till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m., vilket förslag under 1920 var föremål
för lagrådets granskning. Detta förslag, som därefter icke genom kungl. proposition
blivit riksdagen förelagt, har vid 1922 års riksdag genom motion n:r 80 i
första kammaren dragits under riksdagens prövning.

Ur alla synpunkter och ej minst för ordningsmaktens egen skull vore det
av den största betydelse, om en lösning av de i motionen berörda spörsmålen
kunde vinnas.

Likaväl som rätt till skydd för vars och ens hem ingår i allmänna rättsmedvetandet,
likaväl ingår däri rätten till skydd för brev eller den s. k. brevhemligheten.
I 22 kap. 10 § strafflagen är öppnande av annans brev m. m.
belagt med straff, och i allmänna poststadgan den 21 maj 1918 samt i instruktionerna
för posttjänstemän och för postbetjänte äro föreskrifter intagna till skydd
för försändelser, som befinna sig i postverkets vård. Men lika stor som bristen
är i fråga om lagstadganden rörande husrannsakan, lika fullständigt saknas bestämmelser
om huru i offentligt intresse ett inkräktande må kunna ske på brevhemlighetens
fridlysta område.

I lagförslagen har den uppfattningen gjort sig gällande, att brev eller andra
enskilda handlingar, som påträffas vid husrannsakan, böra vara föremål för
särskilt skydd.

Lagkommitténs förslag 1839 upptog, att vid husrannsakan försegling av
handbrev eller annan enskild skrift ej finge brytas, där ej brevets eller skriftens
innehavare, avsändare eller mottagare vore häktad eller efterlyst för brott, varom
upplysning av brevet eller handlingen kunde väntas.

I motiven anförde lagkommittén följande: »Kommittén har förklarat, att
enskilda brev och handlingar i allmänhet kunna såsom bevisningsmedel brukas
jämväl i brottmål, men därav följer icke, att försegling å sådana brev eller handlingar
må, när och i vilket fall som helst, brytas. Vore det givet, att brevet eller
handlingen verkligen innehölle något, som kunde tjäna till bevis, så vore det
mindre betänkligt att tillåta dess öppnande. Den allmänna principen, att värjo
utväg till brotts bevisande, som utan våda kan begagnas, bör vara den förnärmade
eller den offentliga åklagarmakten obetagen, ägde då tillämpning, ty därav
att ett brev, vars innehåll man förut kände, bleve öppnat, vore vådan ej särdeles
stor. Men nu är fråga om att bryta ett brev, icke för det man redan vet, vad
det innehåller, utan för det man önskar veta det, och då i denna önskan ej blott
en otidig nyfikenhet, utan även andra, lika obehöriga men vida farligare bevekelse —

1923 —

grunder lätteligen ingå, skulle ett fritt tillfredsställande därav kunna leda till
ganska äventyrliga missbruk. Ovillkorligt förbud mot öppnande av förseglade brev
eller skrifter kan dock, efter kommitténs tanke, icke givas. Eljest hade kommittén
säkerligen ej tvekat att det föreslå. Enär således blott en inskränkning kunnat
komma i fråga, har kommittén, som trott sig ej böra, på sätt hittills i svenska
lagstiftningen skett, alldeles förbigå detta ömtåliga ämne och följaktligen lämna
förfarandet däri helt och hållet obegränsat åt offentliga myndigheternas gottfinnande,
i förslaget infört det nyssnämnda stadgandet. Att lägga band på brevväxlingens
frihet för en häktad eller efterlyst person synes vara lagstiftarens ostridiga
rätt. Den utövas vad häktade personer angår för närvarande såväl i Sverige
som annorstädes, och kommittén kan ej föreställa sig, att öppnandet av brev
med den däri nu föreslagna inskränkning skulle för framtiden kunna medföra
olägenheter av synnerligt vådlig beskaffenhet.»

Lagkommittén synes hava avsett, att under de omständigheter, då brev vid
eller efter husrannsakan finge öppnas, befogenhet härtill skulle tillkomma de myndigheter,
som ägde företaga själva husundersökningen, d. v. s. kronofogde eller
länsman å landet samt »stadsfogde eller annan polisämbetsman» i stad.

Nya lagberedningens betänkande innehöll i förslaget till rättegångsordning i
brottmål m. m. 5 kap. 12 §, att enskilt brev eller annan enskild handling, som
vid hus- eller kroppsrannsakan påträffades i förseglat skick, finge tagas i förvar,
om skäl därtill funnes, men ej utan ägarens medgivande öppnas och undersökas
av annan än K. B., överåklagare, polisämbetsman, häktningsdomare eller domstolens
ordförande, och finge ej därvid eller i det fall, att handlingen till upplysning
eller bevis företeddes vid domstol, handlingens innehåll intagas i protokoll
eller eljest röjas i vidsträcktare mån, än som för bevisning om det ifrågavarande
brottet vore oundgängligen nödvändigt. Anträffades handling av nyssnämnda
beskaffenhet utan försegling, skulle den, om anledning till dess tillvaratagande
förekomme, utan vidare skärskådande inneslutas under sigill, varefter i fråga om
öppnandet och undersökandet av handlingen skulle iakttagas vad nyss vore sagt.

Nya lagberedningen yttrade i sina motiv bland annat följande: »Med avseende
å enskilda brev eller annan enskild handling, som vid hus- eller kroppsrannsakan
anträffas, hava särskilda bestämmelser ansetts erforderliga. Visserligen
kan en dylik handling icke, utan att statsintresset skulle allt för mycket äventyras,
vara fritagen från beslag, men den enskildes hemliga angelägenheter höra
ock, såsom ovan jämväl blivit framhållet, så långt som möjligt och på allt rimligt
sätt respekteras. För att förlika dessa fordringar är föreslaget, att eu dylik, under
ifrågavarande omständigheter i förvar tagen handling ej må utan ägarens medgivande
öppnas och undersökas av annan än K. B., överåklagare, polisämbetsman,
häktningsdomare eller domstolens ordförande.»

Det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget, framburet till 1922 års
riksdag genom den ovanberörda motionen, innehåller, att brev eller andra postförsändelser
eller telegram eller handelsböcker eller andra enskilda handlingar,
som anträffas vid hus- eller kroppsrannsakan, må ej utan tillstånd av den, hos
vilken husrannsakan företages, öppnas eller skärskådas närmare än som erfordras
för prövning, huruvida föremålet må tagas i beslag eller sättas under skingrings —

1923 —

förbud. Tages föremålet i beslag eller sättes under skingringsförbud, må det sedermera
ej utan tillstånd av den, som drabbats av åtgärden, öppnas eller närmare
undersökas av annan än häktningsdomare, domstol eller K. B. eller sakkunnig
person, som anlitas för utredningen.

I norsk och dansk rätt givas särskilda föreskrifter i fråga om behandlingen
av beslagtagna skriftliga handlingar. I Norge kunna sådana handlingar ej utan
vederbörandes samtycke öppnas och genomses av annan än domaren i två »retsvidners»
och, om möjligt, i den »sigtedes» och övriga vidkommandes närvaro.
Liknande bestämmelser finnas i Danmark.

Frånvaron i vår rätt av uttryckliga bestämmelser i berörda hänseende kan
näppeligen leda till att brev och andra enskilda handlingar, om de beslagtagits
vid husrannsakan, skulle anses helt och hållet undantagna varje granskning från
offentlig myndighets sida. Även om — såsom nya lagberedningen antytt — den
enskildes angelägenheter böra på allt rimligt sätt respekteras, får dock statens
högre intresse icke äventyras. När eller vid vilka förhållanden under vår nuvarande
bristfälliga straffprocessordning en dylik granskning skulle få äga rum är
emellertid vanskligt att bestämma. Den meningen torde hava anhängare, att efter
förebild av vad som gäller i Norge och Danmark granskningen får företagas
endast efter tillstånd av domstol. Detta skulle innebära, att polismyndigheten
under alla förhållanden vore förhindrad att vid den förberedande polisundersökningen
hämta vägledning från enskilda brev och handlingar, om icke samtycke
därtill lämnades av den enskilde. Det kan ifrågasättas, huruvida detta vid alla
tillfällen vore lämpligt, så länge — såsom i vårt land — förundersökningen i
brottmål helt och hållet är anförtrodd åt polismyndigheten. Men skulle denna, så
länge vår nuvarande rättegångsordning består, icke helt och hållet kunna frånkännas
befogenhet i nu nämnt avseende, finner jag det i varje fall uppenbart,
att en sådan rätt ingalunda bör tillkomma annan polismyndighet än den, som är
utrustad med rätt till häktning, vilken ju ändock är det svåraste straffprocessuella
tvångsmedlet.

I de länders lagstiftning, där närmare bestämmelser äro meddelade beträffande
husrannsakan, förekomma stadganden, ägnade att fastslå, huru vid förrättningen
tillgått. Fordran, att vittnen skola tillkallas, är vanlig liksom även föreskrift,
att protokoll skall föras. Därjämte finnas bestämmelser, att den, hos vilken
husrannsakan anställes, eller, om han är frånvarande, hans husfolk eller grannar,
skola tillkallas. En dylik föreskrift är av stor betydelse, enär åt den enskilde
därmed beredes tillfälle att med egna ögon iakttaga, huru vid förrättningen tillgår,
och därunder bevaka sin rätt eller vid frånvaro hållas underkunnig om, först och
främst huruvida husrannsakan blivit hos honom företagen samt även huru därvid
tillgått. I 16 § 7 och 8 mom. promulgationslagen till strafflagen återfinnas några
bestämmelser i nu antydd riktning. Vid den där medgivna undersökningen skola
två nämndemän eller edsvurna stadstjänare eller andra gode män närvara. Byamännen
eller husbonden, hos vilken rannsakan skall äga rum, skola underrättas
och, om husbonden ej är hemma, skall hans hustru eller, om han är ogift, den,
som förestår huset, tillkallas. Jag hänvisar även till två rättsfall, refererade i
N. J. A. 1909 sid. 102 och 1914 sid. 130.

— 1923 —

I överensstämmelse med den begränsning av rätten till husrannsakan, som
i saknad av konkreta bestämmelser hos oss ändock måste vidhållas, synes det
böra uppställas såsom en oeftergivlig fordran, att en dylik förrättning verkställes
med iakttagande* av sådana former, att det är möjligt kontrollera, att förrättningen
ägt rum och huru därvid tillgått. Densamma bör därför utföras i vittnens
närvaro, och åt den person, hos vilken förrättningen företages, bör beredas tillfälle
att närvara. Är han bortrest, kan det ej anses medgivet, att polismyndigheten
utan vidare intränger i bostaden, utan genom underrättelse till grannarna
bör det göras klart, att det är fråga om en fullt laglig förrättning, över vilken
ingen hemlighet vilar.

Bristen på lagfästa bestämmelser om husrannsakan och beslag måste
mången gång bereda svårigheter för de myndigheter, som hava den allmänna
säkerhetens värn till sin uppgift. Detta bör vid bedömandet av vederbörandes förfaringssätt
icke lämnas utan hänsyn. Men det finnes oskrivna lagar, som ej få
överträdas. Och ingen — ej heller offentlig myndighet — kan vid överskridandet
av en sådan lags råmärken undskylla sig med, att lagen ej blivit fäst på papperet.

När i det förevarande fallet Holmgren efter särskilt förordnande infunnit
sig i Hälsingborg för att verkställa undersökning beträffande klagandens delaktighet
i det då vid Stockholms rådhusrätt anhängiga s. k. förräderimålet och
hos polismästaren Palm anhållit om det bistånd, som för undersökningens utförande
var erforderligt, erhöll Holmgren tillåtelse att verkställa undersökningen
och därvid anlita hjälp av detektivavdelningen i Hälsingborg. Två detektivkonstaplar
beordrades till klagandens bostad för att inställa honom till förhör inför
Holmgren. Då de funnit, att ingen var hemma i klagandens bostad, och erhållit
underrättelse, att han rest bort, meddelade en av konstaplarna detta i telefon till
detektivstationen. Därvid upplyste han, att i klagandens brevlåda funnes två brev,
varav det ena med finskt frimärke. Enligt vad Stjernström uppgivit, lät Stjernsten!
i enlighet med Holmgrens önskan polismännen avhämta breven ur brevlådan.
Enligt vad Holmgren förmält, tillsade Holmgren detektivkonstapeln att
medföra breven till detektivstationen, om de kunde upptagas ur lådan, utan att
denna skadades. Detektiverna förforo i enlighet härmed.

Med hänsyn till vad jag förut anfört är det enligt min mening uppenbart,
att ett dylikt tillvägagångssätt icke kan vara riktigt. Den förrättning, polismännen
efter order från detektivstationen utförde, innefattade en husrannsakan, men den
omständigheten, att förrättningen icke omfattade klagandens hela bostad, fick icke
leda till att alla former åsidosattes. Polismännen borde åtminstone, när klaganden
eller Hans husfolk icke anträffades, innan någon åtgärd vidtogs, hava tillkallat
grannarna samt underrättat dem om karaktären av den förrättning, som
förestod. Detta borde hava legat så mycket närmare till hands, som grannarna
tyckas hava blivit tillfrågade, var klaganden kunde uppehålla sig. Att lämna föreskrifter
i detta avseende hade ålegat Stjernström eller Holmgren eller den, som
gav ordern om omhändertagandet av breven. Ett förfarande i enlighet härmed
skulle hava befriat polismyndigheten från misstanken att i hemlighet hava sökt
åtkomma klagandens brev.

Sedan detektivkonstaplarna infunnit sig med breven å detektivstationen,

— 1923 —

blevo dessa överlämnade till Holmgren, som iakttog, att det brev, som uppgivits
vara försett med finskt frimärke, i verkligheten var försett med ett danskt. Enär,
enligt vad Holmgren uppgivit, breven kunde innehålla uppgifter av betydelse för
den berörda utredningen och om var klaganden uppehölle sig, öppnade Holmgren
breven och läste dem.

Någon som helst befogenhet till ett dylikt förfarande har icke tillkommit
Holmgren. Detta är utan vidare uppenbart, om man ansluter sig till den uppfattningen,
att enskilt brev endast efter domstols tillstånd får öppnas och undersökas,
men, även oni förundersökningen är helt överlämnad åt polismyndigheten,
kan en dylik befogenhet i varje fall icke hava tillkommit Holmgren, som intog
en underordnad polismans ställning utan häktningsrätt.

Jag kan icke heller finna, att de skäl, Holmgren åberopat till stöd för sitt
förfaringssätt, kunna lända till försvar för detsamma. Att det ena brevet icke
varit avsänt från Finland blev vid första påseendet klart för Holmgren. Att breven
skulle kunnat innehålla upplysning om klagandens vistelseort är väl otänkbart,
ty om avsändarna haft kunskap därom, hade de knappast adresserat breven till
Hälsingborg.

Belysande för gången av det ifrågavarande förfarandet är även det sätt,
varpå breven blevo till klaganden återställda. När Holmgren tagit del av breven
och funnit deras innehåll utan betydelse för den av honom omhänderhavda utredningen,
lät han åter nedlägga dem i klagandens brevlåda. Någon upplysning
om den verkställda undersökningen lämnades icke, och när klaganden ungefär en
vecka senare återkommit samt togs i förhör av Holmgren, delgav Holmgren
icke klaganden vad som förekommit. Hade brevens uttagande ur brevlådan kunnat
ske, utan att det iakttagits av någon närboende, och hade öppnandet kunnat utföras
utan att lämna märken efter sig, skulle klaganden sannolikt hållits i okunnighet
om det övergrepp, som skett. I denna del har Holmgren anfört att, oaktat
klaganden sammanträffat med Holmgren på detektivstationen i Hälsingborg och
då måste hava hunnit iakttaga, att breven blivit öppnade, klaganden icke nämnt
något därom, ehuru han med all sannolikhet förstått, att det varit Holmgren, som
öppnat breven. Att Holmgren kunnat yttra sig sålunda, finner jag högst anmärkningsvärt.
Ett minimum av hänsyn till klagandens rätt till skydd för hem och
brev hade fordrat, att Holmgren vid det med klaganden företagna förhöret meddelat
honom om beslaget å breven. Ett dylikt yttrande från Holmgrens sida visar
otvetydigt, att Holmgren saknat uppfattning om de höga medborgerliga värden,
som stått på spel.

Under hänvisning till vad jag anfört fann jag, att Holmgj-en gjort sig
skyldig till tjänstefel dels genom att giva order om eller eljest föranstalta, att de
ifrågavarande breven på sätt som skett avhämtats ur klagandens brevlåda, dels
genom att öppna och låsa breven och dels genom att utan klagandens underrättande
låta åter nedlägga breven i lådan. Enligt mitt förmenande hade även
Stjernström begått tjänstefel antingen genom att, såsom han uppgivit, låta avhämta
breven eller genom att låta Holmgren lämna tillsägelse därom.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att anhängiggöra och utföra åtal mot

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

Holmgren och Stjernström för vad de låtit komma sig till last samt å dem yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle
lämnas klaganden att yttra sig i målet; och borde av klaganden framställda
ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Rådhusrätten i Hälsinglorg, varest åtalet anhängig]ordes, yttrade i utslag
den 10 april 1922:

Enär vad i målet lagts Stjernström till last icke vore av beskaffenhet att
för honom föranleda ansvar, ogillades den mot Stjernström förda talan. Vad anginge
åtalet i vad det riktade sig mot Holmgren, så enär denne därigenom, att
han på sätt och under omständigheter, som av utredningen i målet framginge,
brutit två till klaganden adresserade brev och tagit del av deras innehåll, finge
anses hava visat oförstånd i tjänsten, prövade rådhusrätten, som funne Holmgren
icke hava i andra hänseenden gjort sig förfallen till ansvar, rättvist i så måtto
bifalla den inot Holmgren förda ansvarstalan, att Holmgren jämlikt 25 kap. 17
§ strafflagen dömdes att för berörda i tjänsten visade oförstånd bota 25 kronor.
Som klaganden icke visat, att han genom Holmgrens förseelse lidit någon skada,
kunde hans ersättningsanspråk icke i vidare mån bifallas, än att Holmgren förpliktades
ersätta klagandens kostnader å saken med 70 kronor.

Som jag icke ansåg mig böra åtnöjas med den utgång målet fått i rådhusrätten
uppdrog jag åt advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge att
därstädes anföra besvär. Jämväl Holmgren och klaganden besvärade sig.

I en skrivelse till advokatfiskalen anförde jag bland annat följande:

Genom vittnesförhör med konstaplarna Jonasson och Svensson hade i målet
blivit utrett, att två av klagandens grannar, sedan Jonasson underrättat dem, att
polismännen fått order att hämta breven i klagandens brevlåda, närvarit, då
lireven upptogos ur lådan. Att Jonasson förfarit med sådan omtanke, att vittnen
kommit att närvara vid undersökningen, vore otvivelaktigt en lycklig omständighet,
som Holmgren och Stjernström finge räkna sig till godo, men det kvarstode
även efter utredningen vid rådhusrätten, att de båda polismännen icke fått någon
tillsägelse att tillkalla vittnen eller att vare sig Holmgren eller Stjernström haft
någon tanke i sådan riktning. Hade rådhusrätten yttrat något om att Holmgren
visserligen förfarit felaktigt genom att underlåta att giva några föreskrifter om
huru vid undersökningen av klagandens brevlåda borde tillgå, men att av utredningen
likväl framgått, att undersökningen ägt rum i tillstädeskomna personers
närvaro, hade jag kunnat vara nöjd med detta. Men som saken läge och då
Holmgren icke i någon mån syntes hava medgivit, att hans tillsägelse att utan
vidare omständigheter upptaga breven ur brevlådan varit felaktig, måste åtalet
mot Holmgren därutinnan fullföljas.

Vad därefter anginge själva brytandet av breven hade Holmgren anfört, att
svensk lag saknade bestämmelser, huru förfaras skulle med gods, som anträffades
vid husrannsakan, och att det vore obilligt, att en polisman åtalades, för att han
ej följt bestämmelserna i ett lagförslag om förundersökning, som ännu ej upphöjts
till lag. I det sistnämnda instämde jag med Holmgren, och han hade ej heller

— 1923 —

ställts under åtal därför. Men i brist på lagbestämmelser angående förundersökning
måste dock vissa regler uppställas, som under alla förhållanden torde komma
att gälla, hurudan en lagstiftning framdeles än bleve beskaffad. En myndighet
skulle aldrig kunna försvara sig därmed, att bristen på skriven lag innebure en
tillåtelse att förfara hur som helst. Nu hade till och med blivit upplyst, att
breven av Holmgren öppnats i gummeringen, knappast i avsikt att innehållet ej
skulle skadas, utan fastmera för att breven sedermera oförmärkt Såsom obrutna
skulle kunna åter nedläggas i brevlådan. Beträffande öppnandet av det ena brevet
syntes Stjernström till och med hava gjort en svag invändning. Vad hade hindrat,
att, sedan Hölmgren uppsatt en kort rapport om undersökningen av brevlådan,
han till tredje polisintendenten hos O. A. översänt denna jämte breven? Såvitt
handlingarna utvisade, hade ingen tidsförlust ägt rum. Jag ansåge, att Holmgren
genom att bryta och taga del av de i målet ifrågavarande breven begått ett tjänstefel
av så allvarlig beskaffenhet, att det honom därför ådömda straffet vore för milt.

Icke heller kunde jag avstå från att anse, att Holmgrens förfaringssätt,
sedan han brutit och läst breven, varit felaktigt. Förutom vad tidigare varit
bekant hade tillkommit, att Holmgren, sedan han läst breven, åter förseglat kuverten
med gummi. Därefter hade breven nedlagts i klagandens brevlåda, utan
att vare sig grannarna eller han själv framdeles underrättats därom. Holmgren
hade till och med i målet medgivit, att underlåtenheten att, sedan klaganden
återkommit till Hälsingborg, underrätta honom om brevgranskningen möjligen
kunde anses såsom en tanklöshet. För min del funne jag det hava varit Holmgrens
skyldighet att underrätta klaganden om vad som under hans bortovaro
förelupit, oberoende därav om Holmgren haft anledning förmoda, att grannarna
meddelat sig med klaganden. Även en för brott eller delaktighet däri misstänkt
person finge icke av polismyndigheten behandlas med mindre hänsyn eller öppenhet,
än omständigheterna krävde.

Vad därefter anginge åtalet mot Stjernström hade denne i målet uppgivit,
att, då Holmgren ej ägt befälsrätt över den lokala polispersonalen i Hälsingborg,
Stjernström till sin personal förmedlat Holmgrens begäran att få breven avhämtade
ur klagandens brevlåda. Vittnet Jonasson hade upplyst, att Holmgren begärt
att få breven hämtade, varom Stjernström givit vittnet order. Huru vid själva
orderns meddelande tillgått, kunde man kanske icke begära, att någon av de då
närvarande så lång tid efteråt haft fullt i minnet. I alla händelser hade dock
Stjernström, som var de båda detektivkonstaplarnas förman, avsänt dem eller
låtit dem avsändas till en husrannsakan utan att meddela någon som helst föreskrift,
att den skulle företagas under en för den misstänkte någorlunda betryggande
form.

Under hänvisning till det anförda och då jag i varje fall ansåge de i målet
förevarande frågorna vara av den betydelse, att de borde komma under hovrättens
prövning, anmodade jag advokatfiskal yrka, att hovrätten ville, med ändring
av rådhusrättens utslag, bifalla åtalet i hela dess vidd samt därvid tillika, i den del
åtalet vid rådhusrätten redan vunnit bifall, skärpa det Holmgren ådömda straffet.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

— 1923 —

14. Förordnande av häradsrätt, att barn, som begått brottslig gärning
men därvid ej fyllt 15 år, skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Av ett med anledning av vad som förekommit vid granskning av förteckning
å elever vid statens uppfostringsanstalt å Bona hit infordrat utdrag av domboken,
hållen å lagtima vårtinget i Frösåkers tingslag å tingsstället i Östhammar
den 3 juli 1920, har inhämtats följande:

I skrivelse den 30 juni 1920 till domhavanden i Norra Roslags domsaga
meddelade t. f. stadsfiskalen i Öregrund E. Sjöberg, att han komme att den 3
juli inför häradsrätten införa gossen J. A. Holmqvist i Öregrund, som anhållits
för anläggande av eld, för att få den av Holmqvist begångna gärningen inför
häradsrätten konstaterad samt erhålla förordnande av häradsrätten om hans insättande
i allmän -uppfostringsanstalt.

Under ordförandeskap'' av häradshövdingen T. Ringenson företogs målet
nämnda dag till handläggning inför häradsrätten i närvaro av Holmqvists målsman
samt ombud för barnavårdsnämnden i Öregrund.

Åklagaren- ingav därvid, förutom en av honom uppsatt rapport, prästbevis
angående Holmqvist, vilket utvisade, att han var född utom äktenskap den 19
december 1905 och att hans moder avlidit. Vid förhöret framgick, att Holmqvist
vårdats av sin moder till hennes död, då han var 1 Va år gammal, och därefter
intill 3 års ålder av sin mormoder samt att han sedermera av stadens fattigvårdsstyrelse
inackorderats hos sin nuvarande målsman, en arbetare i Öregrund. Vid
åtskilliga tillfällen hade Holmqvist visat elakhet och vanart. I anledning därav
både barnavårdsnämnden 1916 beslutat, att Holmqvist skulle erhålla lämplig aga
och, om han icke genom förmaningar läte bättra sig, genom barnavårdsnämndens
försorg beredas, fostran å skyddshem. Vad som närmast givit anledning till
det inför häradsrätten hållna förhöret var, att Holmqvist midsommardagen 1920
anlagt eld dels i en lada och dels i skogen omkring ladan. Barnavårdsnämndens
ombud upplyste, att ladan nedbrunnit, men att man lyckats släcka elden i skogen,
innan den hunnit sprida sig. Om det vid tillfället blåst, kunde stor skada
hava uppstått såväl på staden Öregrunds skog som på de gårdar, vilka läge
spridda i närheten av brandstället. Man vore inom staden allmänt av den åsikten,
att Holmqvist vore för allmänna säkerheten farlig, och ombudet yrkade därför,
att häradsrätten måtte förordna om hans intagande å allmän uppfostringsanstalt.
I nämnda yrkande instämde såväl Sjöberg som Holmqvists målsman.

Därefter yttrade häradsrätten i utslag samma den 3 juli 1920, att genom
vad i saken förekommit vore utrett, att Holmqvist midsommardagen den 24 juni
begått sådan gärning, som i 19 kap. 3 § strafflagen vore belagd med straff, men
då Holmqvist nämnda dag ännu ej fyllt 15 år, förklarade häradsrätten på grund
av stadgandet i 5 kap. 1 § strafflagen, sådant detta lagrum lydde enligt lagen
den 27 juni 1902, gärningen vara strafflös, men som den brottsliga gärning, vartill
Holmqvist gjort sig skyldig, häntydde på sådan sinnesbeskaffenhet hos honom,
att det syntes föreligga fara för den allmänna säkerheten, om han finge vistas iÖregrund
under tillsyn av allenast där varande barnavårdsnämnd, förordnade

— 1923 —

häradsrätten, med bifall till den av sagda nämnd därom gjorda och av hans
målsman biträdda framställning, att Holmqvist skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt
och att Iiolmqvist skulle genom länsstyrelsens försorg till sådan anstalt
överlämnas. För sådant ändamål införpassade häradsrätten Holmqvist till
kronohäktet i Norrtälje, och skulle häradsrättens i saken förda protokoll insändas
till länsstyrelsen, som hade att därifrån befordra honom till sådan anstalt, som
ovan sades.

Holmqvist blev därefter den 14 juli 1920 med fångtransport från kronohäktet
i Norrtälje överförd till statens tvångsarbetsanstalt å Bona, där han
blev intagen.

Med anledning därav att häradsrätten förordnat, att Holmqvist skulle insättas
i allmän uppfostringsanstalt och att han skulle genom vederbörande länsstyrelses
försorg till sådan anstalt överlämnas, för vilket ändamål han skulle införpassas
till kronohäktet i Norrtälje, anmodade jag häradshövdingen Ringenson
att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Ringenson följande:

Omedelbart efter det vid polisförhör med Holmqvist utretts, att denne anlagt
den eld, varom förmäldes i häradsrättens protokoll, hade ordföranden i Öregrunds
stadsstyrelse rådmannen F. N. Leufstadius hos Ringenson i hans egenskap
av domhavande gjort förfrågan, huru de hade att förfara med Holmqvist,
som vore minderårig. Därvid hade Leufstadius upplyst, att gossen tydligen vore
pyroman, att hans målsman sagt ifrån, att han icke kunde hålla sådan uppsikt
över honom, att han ej bleve i tillfälle att ströva omkring i stadens omnejd, och
att vid sådant förhållande t. f. stadsfiskalen ej haft annan utväg att hindra Holmqvist
att ånyo anlägga eld än att insätta honom i stadens förvaringshäkte. På
Ringensons fråga till Leufstadius, huru gammal gossen vore, hade denne svarat,
att han fyllt 14 men ej 15 år. Erinrande sig, att han, innan lagen den 27 juni
1902 trätt i kraft, vid domstol rannsakat ynglingar, som vid förövande av brott
varit 14 år fyllda, hade Ringenson givit Leufstadius det svaret, att det vore bäst,
att han inställde gossen å sammanträdet för tingets avslutande den 3 juli, så
finge häradsrätten förordna om hans intagande å allmän uppfostringsanstalt.
Ringenson hade ej då erinrat sig, att 5 kap. 1 § strafflagen i dess ursprungliga
lydelse ändrats genom lagen den 27 juni 1902 därhän, att domstol ej ägde förordna
om insättande i allmän uppfostringsanstalt av annan minderårig än den,
som fyllt 15 men ej 18 år. När Holmqvist inställts inför häradsrätten och rannsakning
med honom företagits, hade det naturligtvis blivit klart för Ringenson,
att häradsrätten icke kunde under åberopande av strafflagen förordna om Holmqvists
insättande i allmän uppfostringsanstalt, men ock att nödvändigt vore, att
han i den allmänna säkerhetens intresse borde i sådan insättas. Rätteligen skulle
väl domstolen då hava överlämnat honom till barnavårdsnämnden i Öregrund
att om honom taga vård, till dess han bleve insatt i uppfostringsanstalt, men
med tanke därpå, att gossen från den 25 juni till den 3 juli hållits förvarad i
stadens häkte, och det olämpliga i att han komme att så förvaras, till dess barnavårdsnämnden
kunde få plats å anstalt honom beredd, hade häradsrätten beslutat
överlämna honom till länsstyrelsen. Ringenson hade därvid föreställt sig, att det

— 1923 —

skulle åtgå långt kortare tid, än vad som blivit händelsen, till dess gossen bleve
till uppfostringsanstalt avförd.

I skrivelse till advokatfiskal vid Svea hovrätt anförde jag följande:

I 5 kap. 1 § i 1864 års strafflag stadgades, att gärning, som eljest vore
straffbar, skulle utom i det fall, som i 2 § sades, vara strafflös, om den beginges
av barn, innan det fyllt 15 år, dock skulle domstolen äga efter omständigheterna
förordna, att barnet skulle av föräldrar eller annan, under vars vård och lydnad
det stode, med aga hemma i huset rättas, eller i allmän uppfostringsanstalt insättas,
om tillgång därtill funnes.

Jämlikt 2 § i samma kapitel skulle vissa grova brott, begångna av den,
som fyllt 14 men ej 15 år, straffas, om han befunnits äga nog urskillning att
inse gärningens brottslighet.

Sedan Kungl. Maj:t 1896 uppdragit åt kommitterade att utreda frågan om
åtgärder för beredande av lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare och
dels åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, avgåvo kommitterade
förslag till dels lag angående ändring i vissa delar av strafflagen jämte lag angående
verkställighet av domstols förordnande om aga eller om insättande i allmän
uppfostringsanstalt och dels lag angående vanartade och i sedligt avseende
försummade barns behandling.

Enligt det förstnämnda lagförslaget skulle åldersgränsen för kriminell tillräknelighet
undantagslöst utgöra 15 år, men bibehölls bestämmelsen om befogenhet
för domstol att efter omständigheterna förordna om tilldelande av aga åt
eller insättande i allmän uppfostringsanstalt av barn, som ej fyllt 15 år.

Vid lagförslagets behandling inom högsta domstolen framhölls emellertid,
att det syntes vara av synnerlig vikt, att bestämmelserna om behandlingen av
såväl kriminella som icke kriminella, vanartade eller sedligt försummade barn
bleve i möjligaste måtto likformiga. Det kunde näppeligen sägas vara i förhållandenas
egen natur grundat att så strängt, som i de till högsta domstolen remitterade
förslagen ifrågasattes, skilja mellan å ena sidan minderåriga förbrytare
och å den andra sådana vanartade barn, som ej övertygats om egentlig brottslighet,
i varje fall icke då fråga vore om barn under 15 år. Ingen kunde betvivla,
att antalet av de utav barnen begångna snatterier och andra smärre förbrytelser,
vilka icke komme under åtal inför domstol, vore mycket stort, ojämförligt större
än det, som bleve föremål för laglig beivran, och det kunde följaktligen i sär-''
deles många fall sägas bero på en ren tillfällighet, huruvida ett vanartat barn
komme att hänföras till förbrytarnas klass eller icke. Det behandlingssätt, vilket
föreslagits såsom det ojämförligt kraftigaste och mest verksamma, vore för såväl
kriminell som icke kriminell, vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra
omgivning och insättande i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt.
En dylik åtgärd vore, såsom själva orden innebure, att anse, ej såsom ett straff i egentlig
mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt behandlingssätt, betingat
icke, eller åtminstone icke företrädesvis, av någon enstaka gärning från barnets
sida, utan fastmera därav, att detsamma befunnits leva i en omgivning, där någon

— 1923 —

kraftigare reaktion mot de onda böjelserna ej vore att förvänta. Men om så vore
förhållandet, så måste det erkännas vara synnerligen angeläget, att beslutanderätten
lades i händerna på en myndighet, som kunde antagas äga nödiga förutsättningar
för att i varje förekommande fall bilda sig en riktig uppfattning om
nödvändigheten eller lämpligheten av en dylik åtgärd. Åtminstone i de större
städerna — och det vore ju huvudsakligen där lagen tänktes skola komma till
användning kunde domstolarna ej antagas äga dessa förutsättningar. Ej heller
syntes domstolarna i allmänhet själva vara i tillfälle att företaga de noggranna
undersökningar, som dock otvivelaktigt borde äga rum, innan man tillgrepe en
så allvarlig åtgärd som att draga ett barn undan föräldravården.

I anledning av de anmärkningar, som sålunda blivit gjorda, uteslöts i det
av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda lagförslaget bestämmelsen om domstols
befogenhet att i fråga om barn under 15 år meddela förordnande om aga eller
insättande i uppfostringsanstalt. Vid förslagets behandling i statsrådet yttrade
ehefen för justitiedepartementet att efter denna ändring komme de barn under
15 år, vilka begått brottsliga gärningar, icke att bliva underkastade annan behandling^
och uppfostran än övriga vanartiga barn. Det då föreliggande lagförslaget
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn skulle
följaktligen omfatta även sådana vanartiga barn under 15 år, vilka begått brottsliga
handlingar.

I enlighet med Kungl. Maj:ts proposition erhöll 5 kap. 1 § strafflagen genom
lag den 27 juni 1902 den lydelse, paragrafen fortfarande har, nämligen att
gärning, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås av barn, innan det
fyllt 15 år.

Genom nyssnämnda lag infördes därjämte i 5 kap. 3 § strafflagen bestämmelser
om domstols befogenhet att förordna, att minderårig förbrytare, som fyllt
15 men ej 18 år och som för det begångna brottet dömdes till böter eller
fängelse högst 6 månader, skulle i stället för att undergå det ådömda straffet
insättas i allmän uppfostringsanstalt. Sistnämnda bestämmelser hava genom lagen
den 7 maj 1917 givits en vidare tillämpning genom utvidgning av den gräns för
straffet, i fråga om vilken dylikt förordnande får förekomma.

Genom lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn stadgas i 1 §, att lagen avser beredande av
ändamålsenlig uppfostran åt barn under 15 år, vilka på grund av föräldrars eller
målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn
äro i sedligt avseende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga
för att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets
och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.

Lagen innehåller föreskrifter om att inom varje skoldistrikt skall finnas en
barnavårdsnämnd, som har att taga vård om sådana i 1 § omförmälda barn,
som vistas inom distriktet. Befogenhet är tillagd nämnden att förordna om barns
skiljande från hemmet, i vilka fall sedligt försummade barn skola sättas i enskilt
hem eller barnhem samt vanartade barn skola intagas i för dylika barn
avsedda skyddshem. Har barn under tiden närmast innan det fyller 15 år visat

— 1923 —

synnerligen grov vanart, må det kunna intagas i skyddshem till och med sedan
det uppnått 15 års ålder, dock ej efter fyllda 16 år.

Genom 1902 års lagstiftning blevo således straffen för barn under 15
år borttagna, och i sammanhang därmed upphörde domstols befogenhet att
beträffande sådana barn förordna om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt.

Vid begåendet av den gärning, som inför häradsrätten lades gossen Holmqvist
till last, hade han icke fyllt 15 år. Han hade därför icke bort inställas inför
häradsrätten, utan i stället hade bort förfaras med honom enligt bestämmelserna
i lagen den 13 juni 1902. När gossen Holmqvist emellertid på grund av
åklagarens begäran blivit inför häradsrätten förhörd, fann häradsrätten visserligen
den i målet ifrågavarande gärningen, som i 19 kap. 3 § strafflagen var
belagd med straff, vara strafflös. Men som gärningen tydde på sådan sinnesbeskaffenhet
hos Holmqvist, att det syntes föreligga fara för den allmänna säkerheten,
om han finge vistas i Öregrund under tillsyn av allenast där varande
barnavårdsnämnd, förordnade häradsrätten, att han skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt
och att han genom länsstyrelsens försorg skulle till sådan anstalt
överlämnas. Holmqvist blev därför förpassad till kronohäktet i Norrtälje, där han
förvarades, till dess han den 14 juli 1920 transporterades till statens uppfostringsanstalt
å Bona.

Det förordnande, som sålunda meddelades av häradsrätten, var väl i överensstämmelse
med det tidigare innehållet i 5 kap. 1 § strafflagen. Men efter den
ändring, stadgandet genom 1902 års lag undergått, saknade det stöd av lag.

I vad mån Holmqvist genom förordnandet kan hava tagit skada torde vara
svårt att avgöra. Allmänt har emellertid den meningen gjorts gällande, att det
beträffande vanartiga barn eller minderåriga förbrytare är av största vikt, att
yngre barn icke sammanföras med äldre och att det mindre utvecklade barnet
sålunda icke utsättes för skadligt inflytande från den mera utvecklade ynglingen.
Ur denna synpunkt har det icke varit likgiltigt för Holmqvists uppfostran och
bättring, huruvida han intagits i allmän uppfostringsanstalt eller på annat sätt
omhändertagits och fått tillsyn.

Såsom särskild orsak till att det ansetts nödigt att angående Holmqvist
meddela det ifrågavarande förordnandet har såväl i utslaget som Ringensons yttrande
åberopats, att gossen Holmqvist ansåges farlig för den allmänna säkerheten.
Denna omständighet har emellertid icke berättigat häradsrätten att sätta de i
lagen den 13 juni 1902 givna reglerna om behandlingen av vanartade barn ur»
tillämpning. Enligt denna lag äger, såsom nämnts, barnavårdsnämnd befogenhet
att förordna om vanartat barns intagande å skyddshem. Ett förordnande härom
borde hava kunnat medföra lika betryggande skydd för den''allmänna säkerheten
som Holmqvists intagande i allmän uppfostringsanstalt. Oöverstigliga hinder borde
icke heller hava mött att, om plats icke omedelbart kunnat beredas Holmqvist å
dylikt skyddshem, genom andra anordningar göra honom ofarlig för den allmänna
säkerheten under tiden, till dess så kunde ske. I alla händelser har häradsrätten
icke heller ägt befogenhet att taga någon befattning med sistberörda
fråga.

1923 —-

På grund av vad sålunda anförts uppdrog jag åt advokatfiskal att för
det ämbetsfel, vartill Ringenson, som vore för häradsrättens ifrågavarande utslag
ansvarig, gjort sig skyldig, ställa honom under åtal inför hovrätten samt å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt, varest målet anhängiggjordes, yttrade genom utslag den 25
april 1922 att, enär vid det förhållande, att Holmqvist vid ifrågavarande brotts
begående icke fyllt 15 år, häradsrätten lagligen icke ägt förordna, att Holmqvist
skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt och genom länsstyrelsens försorg till
sådan anstalt överlämnas, funne hovrätten Ringenson, som vore för häradsrättens
ovanberörda utslag ansvarig, hava gjort sig skyldig till oförstånd i domarämbetets
utövning samt prövade förty jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma
honom att höta 100 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

15. Ådömt frihetsstraff bragt till verkställighet, oaktat den dömde
samtidigt hållits häktad för undergående av rannsakning

för annat brott.

Av handlingarna i ett på grund av granskningen av fånglistorna här anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

Genom utslag den 3 mars 1919, som vunnit laga kraft, dömde rådhusrätten
i Säter K. Y. F. Vilhelmsson Kihlström jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen, jämförd
med 4 kap. 3 § samma lag, för å olika tider och ställen i Säter förövat
bedrägeri att hållas i fängelse 3 månader, och skulle Kihlström, som i målet
hållits häktad, genast försättas på fri fot.

Sedan utslaget kommit K. B. i Kopparbergs län tillhanda, översändes detsamma
för verkställighet till landsfiskalen i Stora Tuna Utombrodels distrikt C.
Svanström, vilken förgäves efterspanade Kihlström.

Den 29 juni 1919 blev Kihlström ånyo häktad såsom misstänkt för bedrägeri,
begånget inom Gustafs socken, och införpassades till straffängelset i Falun för
att rannsakas inför Falu domsagas södra tingslags häradsrätt.

Sedan Svanström till K. B. återställt rådhusrättens utslag, försågs detsamma
med en den 10 juli 1919 av t. f. landssekreteraren J. Fahlroth och.t. f. landskamreraren
R. Ahrenberg på länsstyrelsens vägnar undertecknad resolution av innehåll,
att det Kihlström genom utslaget ådömda straffet, som börjat den 8 juli
1919, skulle sluta, därest icke laga hinder mellankomme, den 8 oktober samma år.

Kihlström rannsakades emellertid inför häradsrätten den 8 och den 29 juli
1919 och dömdes genom utslag den 30 i samma månad jämlikt 22 kap. 1 §
strafflagen för inom häradsrättens domvärjo förövat bedrägeri till fängelse 4 månader.
Om någon sammanläggning av straffen förordnade häradsrätten ej.

Efter det Kihlström i Svea hovrätt anfört besvär över häradsrättens beslut,
blev detsamma fastställt genom av hovrätten den 19 september 1919 meddelat

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

utslag. Den 23 i samma månad förklarade sig Kihlström nöjd med hovrättens
utslag.

Genom resolution den 2 oktober 1919 förordnade K. B. att, sedan Kihlström
dömts dels genom rådhusrättens utslag att hållas i fängelse 3 månader dels ock
genom hovrättens utslag att undergå fängelse 4 månader samt Kihlström den 8
juli börjat avtjäna honom genom förstberörda utslag ådömda straff och den 23
september 1919 förklarat sig nöjd med hovrättens utslag, ifrågavarande straff,
sammanlagt fängelse 7 månader, skulle sluta den 8 februari 1920.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade jag till en början direktören
vid straffängelset K. Melén att inkomma med yttrande, och anförde Melén
följande:

Sedan Kihlström den 29 juni 1919 införpassats till straffängelset för undergående
av rannsakning för bedrägeri, hade den 8 juli från länsstyrelsen inkommit
rådhusrättens lagakraftvunna utslag den 3 mars 1919 med anmodan till
Melén att, utan hinder av det mot Kihlström inför Falu domsagas södra tingslags
häradsrätt anhängiggjorda målet, verkställa det Kihlström genom utslaget
ådömda fängelsestraff 3 månader.

Därefter infordrade jag yttrande från K. B., varvid jag bland annat anhöll
om förklaring med anledning därav att K. B. icke. syntes hava ansett, att Kihlström,
vilken den 29 juni 1919 häktats för undergående av rannsakning inför
häradsrätten, skolat intill dess han den 23 september förklarat sig nöjd med
hovrättens utslag förvaras i rannsakningshäkte.

K. B. yttrade:

Sedan rådhusrättens utslag kommit K. B. tillhanda, hade det översänts till
Svanström för verkställighet. Då Kihlström den 29 juni 1919 införpassats till
straffängelset i Falun för undergående av rannsakning för bedrägeri, hade ärendet
ännu icke a v# Svanström redovisats, varför Svanström i telefon anmodats att insända
det till honom för verkställighet överlämnade utslaget. Den 8 juli hade från Svanström
ankommit dels utslaget och dels bevis att Kihlström förgäves efterspanats
inom Svanströms distrikt. Frågan, huruvida Kihlström skulle omedelbart undergå
det honom genom lagakraftvunnet utslag ådömda straffet, ehuru han häktats
för undergående av rannsakning för annat brott, måste därefter besvaras. Länsstyrelsen
ansåge, att, då häktning av person, misstänkt för brott, endast innebure
en säkerhetsåtgärd från samhällets sida till betryggande av att rannsakning skulle
kunna äga rum och då lagens mening tydligen vore, att detta ingrepp i den
personliga friheten skulle äga rum endast när verkligt behov därav förelåge och
inskränkas till kortast möjliga tid, hinder icke borde möta för straffets omedelbara
verkställande uti förevarande fall, enär garantin för att det nya brott, varför
Kihlström misstänktes och skulle rannsakas, i vederbörlig ordning bleve rannsakat,
självfallet vore lika stor, vare sig Kihlström sutte såsom rannsakningsfånge
eller avtjänade ådömt straff. Det lidande, som intagande i häkte såsom rannsakningsfånge
medförde för den häktade, skulle således fullkomligt onödigt hava
åsamkats Kihlström, ett förhållande, som tydligast framträdde, om man tänkte sig
möjligheten, att Kihlström frikänts från ansvar för det brott, varför han häktats.
Genom länsstyrelsens förfarande uti ifrågakomna fall hade ett lidande besparats

— 1923 —

Öl

Kihlström utan att samhällets rätt och bästa åsidosatts, varjämte en utgift besparats
staten. 3 § i lagen den 1 juli 1898 om beräkning av strafftid syntes
länsstyrelsen beträffande Kihlström icke hava kunnat tillämpas, enär i samma
paragraf icke kunde läggas mera, än att ett av fången faktiskt förorsakat avbrott i
straffet medförde motsvarande förlängning av strafftiden. Dessutom meddelades,
att rannsakningarna inom Falu domsaga handlades å straffängelset i Falun.

Slutligen anhöll jag, att fångvårdsstyrelsen ville till mig inkomma med utlåtande
i principfrågan, huruvida — såsom i det ifrågavarande fallet ägt rum —
en rannsakningsfånge under häktningstiden kunde få undergå tidigare ådömd
urbota bestraffning, vilken icke hunnit vare sig helt eller delvis verkställas, innan
häktningen ägde rum.

Fångvårdsstyrelsen anförde följande:

Redan det förhållandet, att härader och städer vore ålagda att hålla fängelser
»där missgärningsmän må i förvar hållas», men att icke i dessa fängelser
frihetsstraff kunde avtjänas, utvisade med tydlighet, att rannsakningsförvar och
straffverkställighet vore av lagstiftningen strängt åtskilda. De rättigheter, som
enligt promulgationslagen till strafflagen tillkomme en rannsakningsfånge, vore i
betydande avseenden större än de, av vilka en straffånge och även en fängelsefånge
vore i åtnjutande. Om också den häktade för sin personliga del skulle finna förmånligt
att avstå från dessa större rättigheter för att få under tiden avtjäna ett tidigare
ådömt straff, syntes detta dock icke vara av lagen medgivet. Det måste
uppenbarligen vara för rättsordningen av vikt, att en för brott tilltalad person
ägde den nödiga möjligheten att bidraga till målets utredande. Därför krävdes
frihet från arbetstvång, tillfällen till samtal med sakförare och andra utom kretsen
av anförvanter och närstående samt vidsträckt rätt till brevskrivning. För
den fånge, som underginge straff, stadgade verkställighetslagen i dessa avseenden
vissa begränsningar, som gjorde honom mera beroende av fängelseföreståndarens
gottfinnande eller omdöme. Det syntes icke kunna medgivas att, även med den
häktades vilja, tillämpa sistnämnda begränsningar å honom, innan utslag i rannsakningsmålet
fallit och detta trätt i verkställighet. Skulle en sådan tillämpning
få äga rum och kunna betraktas såsom en förmån för fången, bleve han av ovan
angivna skäl för denna förmåns åtnjutande beroende av den tillfälligheten, huruvida
han såsom rannsakningsfånge vore förvarad i ett kronans fängelse, där
straffet kunde verkställas, eller i ett härads- eller stadsfängelse, där verkställighet
av straff icke kunde ske. Då ännu på många håll rannsakningarna försigginge
vid domstolarnas tingsställen ute på landsbygden, skulle dessutom, för den händelse
det medgåves rannsakningsfångar i kronofängelserna att under häktningstiden
avtjäna frihetsstraff, med nödvändighet inträffa, att straffet måste avbrytas
för varje rannsakningsresa och straffet sönderfalla i smådelar till betydligt avbräck
i straffets kännbarhet och i möjligheterna att ordna detsamma på ett sätt,
som kunde tillgodose fångens rättande. Det läge i öppen dag, vilken oreda jämväl
i administrativt hänseende därigenom skulle uppkomma. I avseende å straffarbetet
framträdde nu påpekade oegentligheter i konsekvensen i allra högsta
grad. Något skäl att medgiva den till fängelse men icke den till straffarbete
dömde att avtjäna straffet under häktningstiden för annat brott kunde dock icke

— 1923 —

utletas. Visserligen behandlade lagstiftningen icke direkt ifrågavarande fall. Men
detta berodde väl närmast därpå, att saken ansetts självklar. Lagen den 1 juli
1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, stadgade, att
avbrott i verkställigheten genom fångens eget vållande ej finge till tiden inräknas
i straffet. Kungl. Maj:t hade genom utslag den 16 augusti 1864 och den
19 november 1880 förklarat fånges undergående av rannsakning vara att betrakta
såsom avbrott i verkställighet av straff, som å honom börjat verkställas. Det
syntes därav uppenbarligen följa, att ej heller ett ännu icke påbegynt frihetsstraff
kunde taga sin början, så länge den dömde vore under rannsakning för annat,
icke avdömt brott.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag följande:

Såsom fångvårdsstyrelsen anfört, finnes visserligen icke någon uttrycklig lagbestämmelse
därom, att rannsakning med person, som häktats för brott, skall utgöra
hinder för verkställighet av honom redan ådömt urbota straff eller vålla avbrott
i sådant straff, men denna grundsats har dock uttryckligen hävdats i ett kungl.
brev till fångvårdsstyrelsen den 23 mars 1869, återgivet i Samling av författningar
och föreskrifter rörande svenska fångvården, utgiven 1892, sid. 309. Den
har ock tillämpats i de av fångvårdsstyrelsen åberopade rättsfallen, antecknade
å samma ställe i nyssberörda samling, samt i det rättsfall, som refererats i nytt
juridiskt arkiv 1915 sid. 438.

En granskning av bestämmelserna i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff med därtill hörande motiv, intagna i
nytt juridiskt arkiv 1917 avd. 2 n:r 2 sid. 55 o. f., ger även vid handen, att
lagstiftningen i ämnet icke lämnat plats för en sådan uppfattning, som K. B.
velat göra gällande. Bestämmelserna i 19 § punkterna 21—28 i promulgationslagen
till strafflagen, vilka innehålla föreskrifter angående rannsakningsfånges
behandling och rättigheter, kunna, såsom fångvårdsstyrelsen berört, icke heller
tillämpas jämsides med stadgandena i 1916 års lag samt övriga regler, som gälla
för behandlingen av straff- och fängelsefångar.

I 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning
av strafftid sta''dgas, att om den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff,
genom rymning eller annorledes själv vållar hinder emot intagandet i
straffanstalt eller avbrott i straffets verkställighet, eller uppkommer sådant hinder
eller avbrott därigenom, att den dömde intages å sjukvårdsinrättning utom straffanstalten,
må ej den tid, varunder hindret eller avbrottet äger rum, i strafftiden
inräknas.

I lagrummet angivas förutom rymning icke några exempel på sådana förhållanden,
som skola anses innebära ett vållande av det slag, som i lagrummet
avses. Men då till och med den omständigheten, att en fånge intages på sjukvårdsinrättning
utom straffanstalten medför hinder eller avbrott i straffet, bör
det förhållandet, att en fånge skall undergå rannsakning såsom ånyo tilltalad för
brott, så mycket mera anses utgöra hinder för verkställighet av det redan ådömda
straffet.

— 1923 —

I övrigt synes vad fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande anfört vara så uttömmande,
att något vidare icke torde behöva tilläggas.

Därest K. B. förfarit riktigt vid förordnande om verkställighet av de straff,
som ådömts Kihlström genom rådhusrättens och hovrättens utslag, skulle sammanlagda
straffet, fängelse 7 månader, hava tagit sin början den 23 september
1919 och slutat den 23 april 1920. I stället blev följden av K. B:s den 10 juli
1919 meddelade verkställighetsresolution angående det av rådhusrätten ådömda
straffet, att det sammanlagda fängelsestraffet kom att sluta redan den 8 februari
1920. Kihlström återvann därigenom friheten långt tidigare än som vederbort.

Genom K. B:s förfarande hade icke någon skada tillfogats Kihlström.
Icke heller hade statsverket därav lidit någon förlust. Som emellertid K. B. i
sin förklaring vidhållit, att dess förfaringssätt varit riktigt och det därför finge
antagas, att detsamma även framdeles komme att av K. B. tillämpas, såge jag
mig nödsakad beivra detsamma. För länsstyrelsens resolution den 10 juli 1919,
varigenom förordnats, att det Kihlström genom rådhusrättens utslag ådömda
straff skulle gå i verkställighet, oaktat Kihlström vid tillfället varit häktad för
undergående av ny rannsakning, vore Fahlroth och Ahrenberg ansvariga. För
det ämbetsfel, vartill de, enligt vad ovan berörts, gjort sig skyldiga, uppdrog
jag därför åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten
samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Svea .hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 25 april
1922 anfört följande:

Enär ådömt frihetsstraff lagligen icke finge taga sin början, så länge den
dömde hölles i häkte för undergående av rannsakning för annat brott, samt
Fahlroth och Ahrenberg således genom meddelandet av ovanberörda resolution
visat oförstånd i ämbetsutövning, funne hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
skäligt döma dem att var för sig höta 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Fråga om behörighet för befattningshavare vid fångvårdsstaten att
för fullgörande av uppdrag utom tjänsten låta fånge utföra
skrivarbete och om ersättningen härför.

I en hit insänd klagoskrift anförde K. Marklund, som den 5 oktober 1919
frigivits från centralfängelset å Härianda, där han avtjänat honom ådömt straffarbete,
följande:

Vid fängelset anställde överkonstapeln T. Svensson hade för statens oljedistribution,
som handhafts av Göteborgs fiskexportnämnd, åtagit sig ett omfattande
bokföringsarbete, för vilket han uppburit en inkomst av omkring 3,000
kronor. Bokföringsarbetet hade utförts av en i fängelset intagen straffånge, n:r
392 Svanström, från och med november 1918 till frampå våren 1919. Tidtals

— 1923 —

hade även klaganden och två andra fångar, n:r 137 Rhedin och n:r 205 Weimar,
varit sysselsatta för Svenssons räkning. Under november, december och januari
samt sannolikt senare hade Svanströms arbetspremier utbetalts av fångvårdens
medel och uppdebiterats under titeln »religionsvård», men huruvida Svensson till
fängelsets kassa inbetalt premierna, hade klaganden sig ej bekant. Det syntes
under alla förhållanden vara tydligt, att denna utveckling av arbetsdriften för
enskilda, varigenom en avsevärd vinst kommit en befattningshavare men ej fångvårdsstaten
till godo, icke hade kunnat ske med fångvårdsstyrelsens vetskap, även
om direktören och assistenten vid fängelset varit förtrogna med saken.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat direktören vid centralfängelset
att efter Svenssons hörande till mig inkomma med upplysning, huru
med de i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig, anförde direktören
F. L. Almén i avgivet yttrande följande:

Det ifrågakomna skrivarbetet för Svenssons räkning hade på av honom framställd
begäran med stöd av föreskrifterna i därom gällande författningar i vederbörlig
ordning av Almén medgivits till utförande vid fängelset. I § 20 mom. 11
av fångvårdsstyrelsens arbetsordning den 22 december 1911 för befattningshavare
vid fångvårdsstaten stadgades, att direktören skulle med omsorg övervaka, att
samtliga arbetspliktiga fångar försåges med lämpligt arbete, i den mån sådant
kunde anskaffas, för vilket ändamål direktören ägde samråda med det hos fångvårdsstyrelsen
inrättade kontor för arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna. Med
iakttagande därav, att fånge borde i främsta rummet sysselsättas med arbete för
statsförvaltningarnas behov, ägde direktör, då det kunde ske, utan att arbetskrafter
i obehörig mån undandroges kronans arbetsdrift, låta verkställa arbete för befattningshavare
vid anstalten, mot att denne erlade betalning, enligt vad i instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910 sades.
Därav framginge med all tydlighet, att Almén utan att behöva inhämta fångvårdsstyrelsens
särskilda medgivande varit i sin fulla rätt, när han tillåtit skrivarbetets
verkställande. Då Almén genom sitt medgivande av skrivarbetet berett en fånge,
som vid flera tillfällen gjort enträgna framställningar om erhållande av just sådant
arbete under strafftiden, som främjade hans strävan till utkomst efter frigivningen,
lämplig sysselsättning, hade Almén därmed fyllt en av de viktiga och behjärtansvärda
förpliktelser, som bland annat enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten ålåge en direktör. Enligt 43 § i instruktionen skulle nämligen
»fånge, som genom fångvårdsförvaltningen skulle förses med arbete, så vitt
möjligt beredas sådan sysselsättning, som kunde bidraga till utveckling av hans
förmåga till självförsörjning».

Överkonstapeln Svensson anförde följande:

Den fånge, som erhållit sysselsättning med skrivarbetet hade i första hand
varit upptagen med skrivarbete för fängelsets egen räkning, i den mån sådant
arbete funnits att tillgå. I andra hand och då skrivarbetet för fängelset icke varit
tillräckligt för att bereda honom full daglig sysselsättning hade han fått utföra
arbete för Svenssons räkning. Påståendet, att en avsevärd vinst skulle hava undandraga
staten, bestrede Svensson. Förhållandet vore snarare motsatsen, i det att

— 1923 —

åt staten genom skrivarbetet beretts en inkomst och fången en arbetsmöjlighet,
som eljest icke skulle hava stått honom till huds. Den omständigheten förtjänade
nämligen att framhållas, att vid denna tidpunkt i medeltal 70 fångar i det till
trängsel överfyllda fängelset varit utan sysselsättning på grund av omöjligheten
att anskaffa lämpligt arbete. Några andra fångar än Svanström hade ej varit
sysselsatta med arbetet i vidare mån än möjligen någon gång med kontrollräkning,
och det hade då varit fångar, som suttit sysslolösa i brist på arbete och därför
endast på enträgen begäran om sysselsättning några kortare stunder fått deltaga
i skrivarbetet.

Sedan jag anmodat fångvårdsstyrelsen att inkomma med yttrande, anförde
fångvårdsstyrelsen i avgivet utlåtande följande:

Efter det fångvårdsstyrelsen låtit verkställa utredning angående tillvägagåendet
vid de olika centrala fångvårdsanstalterna vid utförande efter beställning åt befattningshavare
av fångarbeten, hade styrelsen genom cirkulär den 27 april 1897
föreskrivit bland annat, att beställningar å arbete till utförande genom fångar icke
finge av befattningshavare göras i vidsträcktare mån än för deras eller deras
familjers enskilda behov eller avse andra arbeten än som direktören prövade böra
medgivas. Genom cirkulär den 8 oktober 1907 hade styrelsen gjort den inskränkningen
i fångarbetet för befattningshavarnas räkning, att fångar finge endast i
mindre antal sysselsättas för befattningshavarnas räkning, dock under uttryckligt
villkor, att sådant finge ske allenast för fångarnas upplärande eller förkovran i
yrkesfärdighet samt då det läte sig göra, utan att fullt övade eller eljest behövliga
arbetskrafter undandroges kronans arbetsdrift. Beträffande den ersättning, som
skulle av befattningshavare erläggas för fångars användande i deras arbete, hade
fångvårdsstyrelsen genom cirkulär den 23 juni 1908 förordnat, att i fråga om
straffångar skulle erläggas för helt dagsverke 35 öre och för del av dagsverke
minst 20 öre, som skulle tillfalla statsverket, samt därjämte till fången premier,
som skulle i enlighet med gällande premiereglemente av föreståndaren bestämmas.
I anslutning till ovannämnda bestämmelser hade styrelsen uti § 20 punkt 11 i
gällande arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten intagit en allmän
föreskrift rörande fångarbete för befattningshavare. Vid fångvårdsanstalterna
bedreves huvudsakligen yrkesarbetena skomakeri-, skrädderi-, snickeri-, sadelmakeri-,
bokbinderi-, måleri-, borstbinderi- och smidesarbeten. Sedan vid inspektioner iakttagits,
att genom yrkeskunniga fångar, som väl lämpat sig till användning i
arbetet för statsförvaltningarna, nytillverkning av möbler och persedlar för fångvårdstjänstemännens
räkning i avsevärd utsträckning vid fångvårdsanstalterna
förekommit, hade styrelsen genom cirkulär den 7 september 1914 föreskrivit, att
vid de fångvårdsanstalter, där beställningar inom visst yrke utfördes för statsförvaltningarna,
nytillverkning inom samma yrke med användande av straffångar
icke vidare finge äga rum för befattningshavares räkning, utan finge genom
dylika fångar för fångvårdstjänstemännen, i den utsträckning och med de förbehåll,
som i § 20 punkt 11 av arbetsordningen för fångvårdsstaten angåves,
endast verkställas reparationsarbeten. Dock hade styrelsen sedermera genom cirkulär
den 21 maj 1918 medgivit, att envar befattningshavare vid fångvårdsanstalt finge

— 1923 —

under rådande dyrtid tills vidare för nytillverkning av en uniformskostym per år
anlita fångars arbete mot gottgörelse enligt debitering, och skulle de tjänstemän,
som önskade begagna sig av detta medgivande, vända sig till fångvårdsstyrelsens
arbetskontor för anvisande av fängelse för tillverkningens utförande. Såsom härav
framginge, ägde direktör låta fånge verkställa arbete för befattningshavare vid
anstalten endast under förutsättning, att arbetet kunde verkställas, utan att arbetskrafter
i obehörig mån undandroges kronans arbetsdrift, att arbetet utfördes för
befattningshavares eller hans familjs enskilda behov, att fånge genom arbetet upplärdes
eller förkovrades i yrkesskicklighet samt att befattningshavare erlade stadgad
betalning för arbetet. I sådant arbetsslag, som vid det särskilda fängelset bedreves
yrkesmässigt, finge, med ovanberörda undantag, endast reparationsarbeten för
tjänstemännens räkning utföras. De åberopade bestämmelserna gåve vidare vid
handen, att icke andra arbeten än verkliga yrkes- eller hantverksarbeten tänkts
för tjänstemännens räkning få förekomma. Styrelsen anhölle om meddelande
rörande mitt beslut för att, därest jag icke ansåge saken vara av beskaffenhet att
föranleda åtal, styrelsen skulle kunna vidtaga administrativa åtgärder mot vederbörande.

Fångvårdsstyrelsen åberopade protokoll vid förhör, som på uppdrag av fångvårdsstyrelsen
hållits av t. f. kanslibyråchefen H. Lindberg med biträde av t. f.
kamreraren hos styrelsen M. Scherdin. Vid förhör den 13 april 1920 å centralfängelset
å Härianda förekom enligt protokollet följande:

Beträffande de ifrågakomna straffångarna upplyste Almén, att Svanström
innehaft anställning såsom bokhållare och för bedrägeri i förening med förfalskning
dömts att undergå straffarbete 1 år 4 månader, att han den 3 november
1918 börjat avtjäna straffet och den 16 november 1919 villkorligt frigivits, att
Rhedin varit handlande och för förfalskning dömts till straffarbete 2 år 6 månader,
att Weimar innehaft anställning såsom assistent vid Göteborgs telegrafstation och
för förskingring i tjänsten i förening med falsk räkenskapsföring dömts att vara
avsatt från sin ifrågavarande tjänstbefattning och vara ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas ävensom hållas till straffarbete 2 år 6 månader samt att klaganden
varit revisor och för förfalskning dömts att hållas till straffarbete 2 år 8 månader.

Sedan Almén därjämte upplyst, att han överlåtit åt assistenten den enligt §
20 punkt 11 i arbetsordningen för befattningshavare vid fångvårdsstaten åt direktören
lämnade bestämmanderätten angående verkställande av arbete för fängelsetjänstemännens
räkning, meddelade assistenten S. Wigh följande:

Vid fängelset fördes liggare över beställningar å arbeten för fängelsetjänstemännens
räkning, i vilken liggare angåves dagen, då beställningen ägt rum,
beställarens namn och arbetets art. Av bekvämlighetsskäl hade liggaren upplagts
i två delar, av vilka den ena, benämnd A-liggaren, fördes av assistenten och den
andra, benämnd B-liggaren, fördes av en överkonstapel i bevakningstjänst. I Aliggaren
skulle införas alla arbeten med undantag av reparationer av skodon och
kläder, vilka redovisades i B-liggaren. När ett arbete utförts, bokfördes detsamma
i en särskild vid fängelset upplagd redovisningsbok, den så kallade »reskontran».
Med ledning av reskontran upprättade uppsyningsmannen månadsvis inrever —

1923 —

seringsbevis (inbetalniugsnota), som angåve det belopp, vederbörande hade att för
slutfört arbete betala till fängelsets kassa. Detta bevis kontrollerades av assistenten
mot vederbörando liggare och bilades såsom verifikation den till fångvårdsstyrelsen
ingående räkenskapen. Det sålunda angivna beloppet bokfördes den sista i varje
månad, därvid beloppet avdrogs å befattningshavaren tillkommande avlöningsmedel
och antecknades såsom betalt i liggaren. Med »slutfört arbete» avsåges
sådant styckegodsarbete, till vilket fängelset tillsläppte materialier. Ersättning för
skrivarbeten utginge alltid efter beräknade dagsverken, vadan sådana arbeten skulle
månadsvis redovisas i liggaren. Alla arbeten, som icke upptagits i liggaren, vore
att betrakta såsom »insmusslade». Nämnda förfaringssätt i fråga om bokförande

av arbeten för befattningshavares räkning hade tillämpats från början av 1918.

Sedan Svensson, som hade sin tjänstgöring förlagd å fängelsets assistent expedition,

förekallats, vidtogs, i närvaro av Älrnén, Wigh och uppsyningsmannen
vid fängelset E. G. Kellgren, förhör med Svensson. Efter att hava fått del av
den av Wigh lämnade redogörelsen angående sättet för mottagande och redovisande
av arbeten för fängelsetjänstemännens räkning, vitsordade Svensson riktigheten
av densamma, varefter Svensson uppgav följande:

I slutet av oktober 1918 hade Svensson av statens fiskexportnämnd fått i
uppdrag att utföra visst bokföringsarbete. Svensson, som visserligen varit fullt
kompetent att verkställa arbetet, hade, då han under arbetets gång funnit, att
detsamma mer och mer svällde ut, kommit på den tanken att söka erhålla tillstånd
att få begagna fångarbetskraft därtill och hade fördenskull hos dåvarande
assistenten vid fängelset A. Thörnqvist begärt dylikt tillstånd. Thörnqvist, som
bifallit Svenssons begäran, hade bestämt, att Svensson finge för nämnda ändamål
anlita Svanström. Denne hade i mitten av november 1918 börjat med arbetet och
varit sysselsatt därmed till fram i juni 1919. Svanströms arbete hade bestått i
omläggning av fiskexportnämndens räkenskaper efter det så kallade amerikanska
kolumnbokföringssystemet. Svensson, som själv lärt sig nämnda system, hade
övervakat arbetet och »sammanställt» detsamma, och hade arbetet varit av den
art, att Svanström ej kunnat »fullständigt på egen hand» utföra detsamma. Svanström,
som dessutom varit sysselsatt med skrivarbete m. m. för fängelsets räkning,
hade själv på anmodan av Svensson fört anteckningar om de tider, han använt
för Svenssons arbete. Svensson hade tillsagt Svanström att lämna dessa anteckningar
till distriktsbefälhavaren (den överkonstapel, som förestode den avdelning,
vari straffångarna förvarades, den så kallade centralavdelningen), men dock ej
bestämt någon tid därför.

Sedan upplysts, att t. f. överkonstapeln J. Larsson under nämnda tid tjänstgjort
såsom distriktsbefälhavare, förekallades Larsson och uppgav följande:

Svanström hade i november 1918 börjat sysselsättas med arbete för fängelsets
räkning, däribland även skrivarbete. Först i mitten av december 1918 hade
Svensson meddelat Larsson, att Svanström under tiden därförut verkställt samt
fortfarande utförde skrivarbete för Svenssons privata räkning. Larsson hade dessförinnan
haft den uppfattningen, att allt skrivarbete, som Svanström utfört, varit
för direktörs- och assistentexpeditionernas räkning. Distriktsbefälhavaren hade ej
att taga befattning med och kunde icke utöva kontroll över skrivarbete från

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års. riksdag..

nämnda expeditioner, då arbetet lämnades direkt från expeditionerna till fångenskrivaren.
Beträffande allt annat arbete utövade distriktsbefälhavaren kontroll.
Efter erhållen kännedom om att Svanström sysselsattes med skrivarbete för
Svenssons privata räkning hade Larsson, som därefter av Svanström erhållit uppgift
å det timantal, arbetet i fråga tagit i anspråk, frågat Svensson, på vad sätt
redovisning av arbetet skulle verkställas, och hade Svensson svarat, att, då arbetet
troligen komme att slutföras i januari 1919, de anteckningar, som Svanström fört
beträffande den för Svenssons privata räkning använda tiden, då skulle sammanföras
och debitering i en av distriktsbefälhavaren förd kontrollbok, benämnd »redovisningsbok
för privata arbeten», verkställas. Svanström hade haft elektriskt ljus
i cellen till klockan 9,30 e. m. Thörnqvist hade nämligen givit order om att
fångskrivarna skulle hava sina celler upplysta till nämnda klockslag.

Sedan Svensson meddelat, att Thörnqvist i mitten av januari 1919 med
anledning av de vid årsskiftet hopade redovisningsgöromålen tillsagt, att elektriska
belysningen skulle hållas tänd i fångskrivarcell till kl. 9,30 e. m., uppgav
Svensson, att Svanström många dagar varit sysselsatt med arbete för Svenssons
privata räkning till klockan 10 på aftonen, varvid cellen hållits upplyst, samt att
Thörnqvist överlåtit åt Svensson att i förekommande fall ombesörja utförande
genom fångar av skrivarbete för assistentexpeditionens räkning.

Vid företagen granskning av redovisningsboken för privata arbeten befanns,
att anteckning om ifrågavarande skrivarbete för Svenssons räkning först den 25
februari 1919 blivit gjord i boken, därvid antalet dagsverken upptagits till 54.
På fråga, varför behörig bokföring av arbetet, vilket, enligt vad förut uppgivits,
skulle avslutas i januari 1919, först verkställts under februari samma år, uppgav
Svensson, att anledningen till att arbetet ej redovisats under januari varit »ren
glömska» samt att han hade påpekat förhållandet för Thörnqvist, som emellertid,
enligt vad Svensson ville minnas, ansett, att med redovisningen kunde anstå till
slutet av februari 1919, varjämte Svensson ville göra gällande, att någon anmärkning
icke kunde riktas mot honom beträffande hans åtgöranden i denna sak, då
han dels erhållit tillstånd till arbetets utförande, dels icke haft att svara för
arbetets redovisande. Vidare uppgav Svensson följande: Berörda 54 dagsverken
omfattade tiden från november 1918 till mitten av februari 1919. I de 54 dagsverkena
voro inräknade, förutom de dagsverken, Svanström utfört, jämväl 6 dagsverken,
utgjorda av klaganden, jämte några timmar, som en var av straffångarna
Rhedin och Weimar varit sysselsatt med kontrollräkning för Svenssons räkning,
och hade det arbete, som klaganden, Rhedin och Weimar utfört för Svenssons
privata räkning, ägt rum under senare hälften av december 1918. På fråga vem
som lämnat Svensson tillstånd att för ifrågavarande arbete anlita jämväl sistnämnda
tre straffångar upplyste Svensson, att han, som av fångvårdsstyrelsen
förordnats att under tiden 17—31 december 1918 uppehålla assistentbefattningen
vid fängelset, i egenskap av tillförordnad assistent låtit bemälda tre fångar sysselsättas
med arbetet. Vidare uppgav Svensson, att han själv å de av Svanström
lämnade uppgifterna, om använd arbetstid för Svenssons privata räkning gjort
anteckning om de tider, klaganden, Rhedin och Weimar varit sysselsatta med
ifrågavarande arbete. Sedan Svenssons uppmärksamhet fästs därå, att, enligt vad

— 1923 —

framginge av de vid fängelsets räkenskap såsom verifikation fogado förteckningarna
å fångarna tillkommande premier (do så kallade premielistorna, varå
premierna voro fördelade å särskilda titlar), Svanström, Rhedin och Weimar under
tiden 16 november 1918—15 februari 1919 tilldelade premier för skrivarbete
avförts å titlarna »religionsvård» och »allmänna omkostnader» i stället för att till
den del, som avsåge Svenssons privata arbete, avföras å titeln »verkstadsdriften
för enskilda», varigenom fångvårdsanslaget oriktigt påförts en utgift, samt att
rättelse därutinnan sedermera icke ägt rum, medgav Svensson, att berörda förfaringssätt
vore felaktigt, att på det sätt räkenskapen förts, all kontroll omöjliggjorts
beträffande den inkomst, som under titeln »verkstadsdriften för enskilda» bort
komma fångvården till godo, samt att Svensson, vilken såsom tillförordnad assistent
haft att uppgöra och avlämna redovisning för december 1918, genom »glömska»
försummat att, såsom i gällande bokförings- och redovisningsväsende vid fångvården
vore föreskrivet, såsom inkomstrest upptaga den fångvården rätteligen
tillkommande ersättning för det skrivarbete, som utförts för Svenssons privata
räkning. På fråga, huru han, som under eu och'' en halv månads tid själv lett
och övervakat ifrågavarande, för hans privata räkning utförda arbete, kunnat
glömma att vid årsskiftet såsom inkomstrest upptaga den ersättning, som bort
tillkomma fångvården, kunde Svensson icke lämna något svar. Svensson ville
göra gällande, att fångvårdsanslaget icke drabbats av någon förlust, enär genom
inbetalningen den 28 februari 1919 fångvården erhållit full gottgörelse för då
verkställt skrivarbete, ehuru inbetalningen uppdebiterats å oriktig titel och rättelse
genom omföring sedermera icke vidtagits. I anledning därav erinrades Svensson,
att någon kontroll beträffande det inbetalda beloppets riktighet ej kunde äga rum,
då de uppgifter, som lämnats angående den för arbetet använda tiden, endast
grundat sig på anteckningar, som Svensson och fången fört. På förfrågan uppgav
Svensson, att från och med den 15 februari 1919 icke någon annan fånge än
Svanström sysselsatts med ifrågavarande arbete.

Efter skedd granskning antecknades, att efter nämnda dag arbetet bokförts
i enlighet med gällande föreskrifter.

Därefter uppgav uppsyningsmannen Hellgren följande: Vederbörande distriktsbefälhavare
förde »dagsverks-, premie- och uttagsjournal». Varje vecka sammanförde
uppsyningsmannen de däri förekommande uppgifterna i premielistorna, vilka
granskades av assistenten och till premiebeloppen godkändes av direktören. Vid
uppgörande av premielistorna hade Hellgren beträffande ifrågavarande arbete
blivit missledd av vederbörande distriktsbefälhavares uppgifter. Under januari
1919 hade emellertid Hellgren varit tjänstledig för sjukdom.

Sedan upplysts, att Svensson under Hellgrenssjukledighetbestrittuppsyningsmanstjänsten,
tillfrågades Svensson, varför han icke vid uppgörande av premielistorna
för januari 1919 å behörig titel upptagit premier för ett arbete, som
under månaden för hans privata räkning utförts av Svanström. Denna fråga
lämnades av Svensson obesvarad. På ytterligare fråga, huruvida Svanström på
egen hand utfört arbetet, vidhöll Svensson, att Svanström ej fullständigt gjort
arbetet. Svensson hade nämligen måst leda detsamma och från vederbörande
avhämta därför erforderliga uppgifter.

— 1923 —

Därefter upplästes ett i remisshandlingarna förefintligt betyg, vilket var av
följande lydelse: »Härmed intygas på begäran, att E. Svanström för min räkning
under tiden den 16 november 1918 till och med den 14 juni 1919 handhaft bokföringen
m. m. av Statens Fiskexportnämnds, Göteborg, räkenskaper, och har han
under denna tid på egen hand granskat, reviderat och omlagt nämndens förutvarande
bokföring, som bland annat även omfattat tvenne bokslut. Ovannämnda
arbeten hava av Svanström utförts med ordning, nit och intresse, förenat med
ingående sakkunskap och till min fulla belåtenhet. Göteborg den 14 juni 1919,
för Statens Fiskexportnämnd, T. Svensson. Utsedd revisor.»

Efter uppläsande därav förklarade Svensson, att han utfärdat betyget, men
att detsamma till sitt innehåll vore »något överdrivet», samt tilläde följande:
Benämningen »utsedd revisor» vore icke med verkliga förhållandet överensstämmande,
då han icke varit utsedd till revisor utan endast fått i uppdrag att verkställa
visst bokföringsarbete för nämndens räkning. Arbetet hade avsett omläggning
av nämndens räkenskaper för en tid av 13 månader, och Svensson hade i ersättning
för arbetet erhållit 200 kronor för varje månadsräkenskap eller tillhopa 2,600
kronor. Förutom 103 kronor 35 öre, som Svensson för arbetet erlagt till fängelsets
kassa, hade Svensson i anledning av arbetet haft rent personliga utlägg, till exempel
spårvagnsavgifter, utom hemmet intagna måltider m. m., vilka utlägg Svensson
beräknade till minst 1,000 kronor. Svensson hade icke bestritt någon som helst
kostnad för materialier för arbetet.

Efter det förhöret med Svensson avslutats, meddelade Almén följande: I
slutet av februari eller början av mars 1919 hade Thörnqvist underrättat Almén,
att Svensson fått visst privat skrivarbete utfört å fängelset genom fångarbetskraft.
På fråga av Almén, huruvida betalning för arbetet erlagts, hade Thörnqvist svarat
jakande. Då Almén förmodat, att det varit fråga om vanligt renskrivningsarbete,
och då assistenten medgivit arbetets utförande, hade Almén icke haft anledning
att vidtaga någon åtgärd. Hade Almén vetat, att ifrågavarande arbete varit av
den art och omfattning, som sedermera framgått, hade han givit order om arbetets
upphörande.

Vid den 15 april 1920 å straffängelset i Vänersborg anställt förhör med Thörnqvist,
som då var tjänstförrättande direktör vid straffängelset, antecknades följande:

Sedan Thörnqvist erhållit del av den av Wigh lämnade redogörelsen angående
sättet för mottagande och redovisande av arbeten för befattningshavares
vid centralfängelset å Härianda räkning, vitsordade Thörnqvist riktigheten av densamma,
dock med det tillägg att, om ett arbete vore av mera ovanlig beskaffenhet,
tillstånd till dess verkställande lämnades först efter det assistenten samrått med
fängelsets direktör. Vidare uppgav Thörnqvist följande: Han kunde icke erinra
sig hava givit Svensson tillstånd att få använda Svanström för ifrågavarande bokföringsarbete.
Sedan Thörnqvist under ett besök i Svanströms cell lagt märke till,
att Svanström vore sysselsatt med visst bokföringsarbete för Svenssons privata
räkning, hade arbetet kommit på tal mellan Thörnqvist och Svensson. Ehuru
Thörnqvist då bort förbjuda arbetets utförande, hade han dock icke vidtagit någon
åtgärd utan låtit Svanström fortsätta därmed. Svensson hade i sin tjänstgöring
visat stor självrådighet och självsäkerhet. I mitten av februari 1919 hade Thörn —

ma —

((vist genom fängelsepastorn fått veta, att bland bevakningspersonalen vid fängelset
rådde misstämning i anledning av att Svensson, Bom, enligt vad ryktet förmält,
betingat sig avsevärd ersättning för arbetet, finge detsamma utfört med den billiga
fångarbetskraften. Thörnqvist hade då frågat Svensson, huruvida Svanström tillkommande
premier för arbetet blivit Svanström påförda under rätt titel, samt
huruvida vederbörlig dagsverksavgift debiterats Svensson. Därpå hade Svensson
svarat nekande. Svensson hade därefter lämnat Thörnqvist uppgift å do premier
och antal dagsverken, som Svensson beräknat för ifrågavarande arbete. Thörnqvist
hade tagit uppgiften för god, varefter vederbörlig bokföring verkställts och ersättning
för arbetet i vanlig ordning inbetalts till fängelsets kassa. Thörnqvist hade
därefter frågat Almén, om Svanström finge fortsätta med arbetet, och Almén hade
förklarat, att, om ersättning för arbetet i vanlig ordning erlades, han icke kunde
se något hinder därför. Thörnqvist, som icke vore någon »räkenskapskarl», hade
med fullt förtroende åt Svensson överlåtit en del av assistentgöromålen, däribland
bokföringen av fångarnas premier, och Thörnqvist hade beträffande nämnda arbete
icke utövat någon kontroll. Svensson hade hyst så stort intresse för sitt ifrågavarande
privata arbete, att hans tjänstgöring å assistentexpeditionen blivit i någon
mån lidande därpå. Enligt Thörnqvists uppfattning hade Svensson icke kunnat
gå i land med arbetet i fråga och därför låtit Svanström utföra detsamma.
Thörnqvist tilläde, att bokföringen av ifrågavarande arbete för tiden den 16
november 1918—den 15 februari 1919 måste betecknas såsom falsk.

Vid förhörsprotokollet voro fogade bland annat en av Wigh den 3 april 1920
till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse samt utdrag av premielistor för centralfängelsets
handräckningsarbeten samt för fängelsets verkstäder och arbeten för
veckorna den 16 november 1918—28 juni 1919.

Wighs skrivelse innehöll, att de specifika anteckningarna över de dagar,
Svanström, Rhedin, Weimar och klaganden varit sysselsatta med arbete för
Svenssons räkning, ej funnes att tillgå, emedan de, sedan de sammanräknats och
införts i »redovisningsbok för privata arbeten åt befattningshavande vid fängelset»,
makulerats såsom varande värdelösa. Enligt nämnda redovisningsbok hade Svensson
inbetalt den 28 februari 1919 för 54 dagar arbetspremier efter 25 öre 13 kronor
50 öre och avgifter till staten efter 35 öre 18 kronor 90 öre eller sammanlagt
32 kronor 40 öre, den 31 mars 1919 dels för 22 dagar arbetspremier efter 25 öre
5 kronor 50 öre och avgifter till staten efter 35 öre 7 kronor 70 öre och dels
för 34 dagar arbetspremier efter 40 öre 13 kronor 60 öre och avgifter till staten
efter 35 öre 11 kronor 90 öre eller sammanlagt 38 kronor 70 öre, den 31 maj
1919 för 37 dagar arbetspremier efter 40 öre 14 kronor 80 öre och avgifter till
staten efter 35 öre 12 kronor 95 öre eller Bammanlagt 27 kronor 75 öre samt den
30 juni 1919 för 6 dagar arbetspremier efter 40 öre 2 kronor 40 öre och avgifter
till staten efter 35 öre 2 kronor 10 öre eller sammanlagt 4 kronor 50 öre.
Svensson hade sålunda inbetalt tillhopa 103 kronor 35 öre.

Utdraget av premielistorna visade, att det av Svanström utförda arbetet
såsom skrivare avförts före den 15 februari 1919 å titeln »religionsvård», därefter
å titeln »verkstadsdriften för enskilda» samt efter den 14 juni 1919 å titeln

— 1923 -

»allmänna omkostnader», att det av klaganden och Rhedin utförda arbetet avförts
å titeln »allmänna omkostnader» med undantag av det av klaganden under veckan
den 14—20 december 1918 utförda skrivarbetet, som upptagits å titeln »verkstadsdriften
för enskilda», samt att Weimar ej antecknats för annat arbete såsom
skrivare än det som av honom utförts under veckan 3—9 maj 1919, vilket arbete
uppförts å titeln »verkstadsdriften för fångvården».

Sedan de vid förhöret den 13 april 1920 hörda personerna fått tillfälle att
taga del av det vid förhöret hållna protokollet, erinrade Hellgren, att arbeten,
som av fångar verkställts för befattningshavare icke plägat upptagas till redovisning,
förrän desamma blivit i sin helhet slutförda, även om tiden för deras
utförande uppgått till mer än en månad.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Göteborgs
och Bohus län att förordna lämplig åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Almén, Thörnqvist och Svensson. I en
för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande:

Fängelsearbetet har till uppgift ej blott att förekomma, att fången under
strafftiden till kropp och själ förslöas och försvagas, utan även att ingiva honom
lust till och vana vid nyttig och jämn sysselsättning. Härtill ansluter sig samhällets
intresse att genom fångarnas arbete få en del av de kostnader, bestraffningen
förorsakar staten, täckta. Tillgodoseendet av detta statliga intresse kom
tidigare att i viss mån undanskjutas, därigenom att fångarna sysselsattes för
befattningshavarnas vid fångvårdsstaten räkning. I anledning härav meddelade
fångvårdsstyrelsen tid efter annan föreskrifter i ämnet. Genom cirkulär den 18
januari 1875 föreskrev fångvårdsstyrelsen, att fångar icke under någon förevändning
finge av tjänstemän eller betjäning vid de centrala fångvårdsanstalterna
användas till uppassare utom de inom den egentliga fångvårdsanstalten belägna
tjänstelokaler, där fria tjänare eller arbetare icke ägde tillträde, och således icke
annorstädes till handräckning inom tjänstemännens eller bevakningspersonalens
enskilda hushåll. Ytterligare inskränkningar meddelades i det i fångvårdsstyrelsens
yttrande omförmälda cirkuläret den 27 april 1897. Strävandet att för det allmännas
räkning tillgodogöra sig fångarnas arbetskraft framhölls i Kungl. Maj:ts skrivelse
den 14 oktober 1904 till fångvårdsstyrelsen, däri förordnades, att de för åtskilliga
statsförvaltningsgrenar erforderliga persedlar, vilka vore av beskaffenhet att lämpligen
kunna förfärdigas av fångar, skulle i så stor utsträckning som möjligt tillverkas
vid fängelserna. Någon betalning för arbetet skulle ej utgöras, men värdet
skulle enligt gängse pris upptagas i fångvårdens räkenskaper inom linjen. Sedan
det visat sig, att de till fångvården från andra statsförvaltningar i allt större
omfattning ingående beställningarna icke tilläto vidare anlitande av fångarbete
för befattningshavarnas räkning, blev sistnämnda arbete än vidare inskränkt i
cirkuläret den 8 oktober 1907, däri särskilt betonades vikten av att behövliga
arbetskrafter ej undandroges kronans arbetsdrift. Denna synpunkt blev fastslagen
i § 20 punkt 11 i fångvårdsstyrelsens arbetsordning den 22 december 1911 för
befattningshavare vid fångvårdsstaten. Av anledning, som framgår av fångvårds:

— 1923 —

styrelsens yttrande i ärendet, blev befattningshavarnas rätt till fångarbete slutligen
begränsad genom cirkuläret den 7 september 1914, i vars bestämmelser på grund
av dyrtiden en viss eftergift gjordes i cirkuläret den 21 maj 1918.

Utvecklingen har gått mot att allt mer begränsa fångarnas anlitande för
befattningshavarnas räkning. I främsta rummet gäller, att fångarnas arbetskrafter
icke i obehörig mån få undandragas kronans arbetsdrift, och som eu ovillkorlig
fordran uppställes, att arbete för befattningshavares räkning skall avse hans eller
hans familjs enskilda behov.

Det nu ifrågavarande arbetet synes, såvitt utredningen givit vid banden,
icke hava medfört något åsidosättande av arbete för statsförvaltningarnas räkning.
Tillgången på beställningar därifrån synes i stället hava varit så ringa, att fara
för arbetslöshet förelegat. Att sysselsätta fångarna med annat arbete torde under
rådande förhållanden hava varit fullt befogat. Något hinder för befattningshavare
att inom de gränser, som av fångvårdsstyrelsen blivit utstakade, få arbete åt sig
utfört borde därför icke hava mött. Att emellertid det omförmälda arbetet icke
varit av beskaffenhet att utan vidare komma ifråga, torde få anses uppenbart.
På grund av ett åt Svensson lämnat, utom hans tjänst i fångvårdsstaten liggande
uppdrag hade han att utföra det ifrågavarande skrivarbetet, och för detta arbete
uppbar han särskild ersättning. Uppdraget utgjorde för honom en särskild inkomstkälla,
som icke fick sammanblandas med hans anställning vid fångvården. Svensson
hade icke större rätt att för arbetets utförande få biträde av någon av fångarna
än en utomstående person. Huruvida fånge skulle få sysselsättas med arbetet, var
därför beroende av de regler, som eljest vid dylika arbeten följas.

Enligt vad jag inhämtat, lärer endast undantagsvis skrivarbete för annans
än fångvårdsanstalts eget behov tillåtas. Och då dylik tillåtelse lämnas, vilket ofta
torde ske först efter fångvårdsstyrelsens samtycke, avser det uppdrag från statens
myndighet, vanligtvis K. B. eller domhavande. Ehuru med utgångspunkt från
denna praxis det ifrågavarande arbetet skulle varit uteslutet från att kunna utföras
inom fängelset, torde möjligtvis med hänsyn till bristen på annan sysselsättning
arbetet kunnat tillåtas. Men för sådant fall skulle tillstånd därtill hava lämnats
och ersättning därför utgått i enlighet med vad eljest om enskilda beställningar
gäller. Enligt § 20 punkt 13 i arbetsordningen för fångvårdsstaten skall, där ej
av fångvårdsstyrelsen eller dess arbetskontor föreskrivits, vilken betalning skall
erläggas för arbete, som vid fångvårdsanstalt utföres för annans räkning, detta
bestämmas av direktören. Hade tillstånd till arbetets utförande i vederbörlig ordning
lämnats, borde direktören hava bestämt, vilken ersättning Svensson skulle utgiva.
Ersättningen skulle hava utgått, icke efter den tariff, som för arbete åt befattningshavare
är i fångvårdsstyrelsens cirkulär den 23 juni 1908 föreskriven, utan med
det belopp, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet och prisläget kunnat anses
skäligt.

Utredningen torde icke visa, att Almén, innan förevarande arbete påbörjades,
lämnat sitt samtycke därtill. Vad Svensson uppgivit om, att Almén vid samtal
med honom i december 1918 ägt kännedom om arbetet, kan ej tillmätas betydelse.

Svensson har jämväl förmält, att Thörnqvist före arbetets början skulle hava
lämnat medgivande till dess utförande. Denna uppgift har blivit bestridd av Thöm —

1923 —

qvist, som förklarat, att han först senare fått vetskap om arbetet- Huru därmed
må förhålla sig, är det tydligt, att vederbörligt tillstånd icke därigenom blivit
meddelat. Att det medgivande, Thörnqvist lämnat, icke varit tillfyllest, borde
Svensson insett. Bestämmelsen i § 32 punkt 3 i arbetsordningen för fångvårdsstaten,
att sysselsättning icke utan direktörens tillåtelse får tilldelas fånge, och
arbetets mera säregna art borde hava gjort detta klart för honom. Det synes
emellertid föga sannolikt, att det påstådda medgivandet blivit lämnat av Thörnqvist.
I den å centralfängelset förda liggaren över beställningar å arbeten för
befattningshavares räkning skulle anteckning göras om alla dylika beställningar.
Den ena delen av liggaren, upptagande alla arbeten utom reparationer av skodon
och kläder, fördes av assistenten. Då arbetet vid debiteringen blivit betraktat
såsom utfört åt befattningshavare, skulle, Om det i vanlig ordning anmälts, anteckning
därom kommit att inflyta i liggaren. Enligt vad i ärendet får anses upplyst,
saknas emellertid däri varje uppgift om arbetet. Detta torde därför hava påbörjats,
utan att Thörnqvist därom ägt vetskap. I fråga om klagandens, Rhedins och
Weimars anlitande för Svenssons räkning har denne icke ens åberopat Thörnqvists
tillstånd. Om deras sysselsättning förordnade Svensson själv under den tid från
och med den 17 till och med den 31 december 1918, då Svensson var förordnad
att uppehålla assistenttjänsten vid centralfängelset.

Att Svensson på obehörigt sätt fått arbetet utfört, framgår jämväl av utevaron
under de första tre månaderna, arbetet pågick, av några uppgifter för debitering
av detsamma samt av det sätt, varpå arbetspremierna till Svanström,
klaganden och Rhedin blivit påförda. Då betalningen för arbetet skulle utgå efter
det antal dagsverken, som använts å detsamma, hade det icke mött någon svårighet
att redan vid slutet av november 1918 uppgiva, huru stor inkomsten av arbetet
då varit. Men även om man icke kunnat fordra, att debitering av arbetet då
skulle hava ägt rum, hade bokföring därav icke fått underlåtas vid 1918 års slut.
I fångvårdsstyrelsens cirkulär den 26 november 1915 angående nytt bokföringsoch
redovisningsväsende vid fångvården föreskrives, att om en fångvårdsanstalt
vid årets slut har en till siffran känd fordran, som bör i belastningshänseende
påföras det gångna året, skall beloppet avföras i enlighet med omföriugsbesked
omföringsvis i anstaltens utgiftsbok under titel »inkomstrester» samt uppdebiteras
samtidigt omföringsvis i inkomstboken å vederbörlig titel. När beloppet under
nästkommande år inflyter till anstaltens kassa, skall detsamma i inkomstboken
journaliseras i kolumnen »inbetalas» samt uppdebiteras å titel »inkomstrester»,
vadan någon omföring härvid icke äger rum. Enligt arbetsordningen åligger det
assistent vid anstalt, där kamrerare ej är anställd — såsom här är fallet — att
i överensstämmelse med fastställt formulär och givna föreskrifter föra och avsluta
anstaltens räkenskap och inom föreskrivna tider avlämna densamma med tillhörande
fullständiga verifikationer för att till fångvårdsstyrelsen insändas. Då Svensson
från och med den 17 december 1918 till årets utgång varit förordnad som assistent,
hade det ålegat honom att sörja för att nyssberörda redovisning av arbetet
kunde äga rum, Att underlåtenheten att bokföra arbetet icke härlett sig av glömska,
synes framgå av vad t. f. överkonstapeln Larsson uppgivit. Larsson, som tjänstgjorde
såsom distriktsbefälhavare och i sådan egenskap hade att föra redovisnings —

1923 —.

boken över privata arbeten, hade först i mitten av december fått vetskap om
Svanströms sysselsättning. Då lian därefter tillfrågat Svensson, huru arbetet skulle
redovisas, hade Svensson givit till svar att, som arbetet skulle slutföras i januari
1919, redovisning då skulle ske. Men någon debitering av arbetet ägde ej heller
då rum.

Under det att någon staten tillkommande ersättning för ifrågavarande arbete
icke bokfördes förrän den 25 februari 1919, blevo emellertid arbetspremier dessförinnan
vecka efter vecka gottskrivna de av Svensson anlitade straffångarna.
Premierna — möjligtvis med undantag av premier under en vecka i december
1918 till klaganden och efter den 15 februari 1919 till Svanström, vilka kunna
hava avsett sysselsättningen för Svenssons räkning — påfördes icke, såsom rätteligen
skolat ske, titeln »verkstadsdriften för enskilda», utan upptogos^ Svanströms
premier under titeln »religionsvård» samt klagandens och Rhedins premier under
titeln »allmänna omkostnader». De blevo sålunda bokförda såsom utgifter, vilka
skulle drabba fångvårdsanstalten. Under november 1918, då icke någon annan av
bevakningspersonalen än Svensson torde hava ägt vetskap om fångarnas sysselsättning
för hans räkning, upprättades premielistorna, vartill enligt arbetsordningen
förslag skall uppgöras av uppsyningsmannen, tydligen efter den uppfattning om
arbetet, distriktsbefälbavaren hade. Sedan denne under december erhållit kännedom
om arbetets rätta beskaffenhet, men det enligt besked av Svensson skulle anstå
med debiteringen, torde det sannolika vara, att Svensson givit föreskrift om bokföringen
av arbetspremierna. Och, ehuru Svensson under hela januari 1919 uppehöll
uppsyningsmansbefattningen vid fängelset och sålunda skulle uppgöra förslag till
premielistor, blevo arbetspremierna för ifrågavarande arbete upptagna på sätt förut
förfarits. Detta tillvägagångssätt, jämställt med de övriga åtgärder, som lett till
ett fördöljande i viss mån av arbetet, skulle kunna tyda därpå, att Svensson haft
för avsikt att få arbetet utfört, utan att han därför drabbades av någon utgift
eller åtminstone ej någon avsevärd utgift.

I 53 § i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten finnes föreskrivet,
att befattningshavare vid fångvården icke må vara leverantör till fångvårdsanstalt
eller med fånge inlåta sig i handel, byte eller gåvoavtal. Ej heller
må för hans räkning arbete av fångar verkställas annorledes än genom fängelseförvaltningens
försorg samt mot erläggande av betalning, motsvarande arbets- och
materialkostnaden. Det förfarande, som Svensson låtit komma sig till last, synes
mig innebära ett tydligt åsidosättande av denna föreskrift. Svenssons förfaringssätt
är så mycket mera klandervärt, som fångarna anlitats för utförande av ett arbete,
för vilket Svensson uppbar en icke obetydlig ersättning. Det är givet, att det icke
under några förhållanden kan tillåtas, att befattningshavare vid fångvårdsanstalt
på dylikt sätt bereda sig en extra förmån. Det skulle leda till betänkliga följder,
som ginge ut över statens med fångvården förknippade intresse.

Att arbetet obehörigen kunnat av Svensson sättas i gång och fullföljas, har
till stor del sin grund i försummelse från hans överordnades sida. Det är anmärkningsvärt,
att arbetet kunnat fortgå under omkring en månads tid, utan att någon
av befälet därom fått vetskap. När Svenssons förfarande slutligen blev känt för
Thörnqvist, vidtog Thörnqvist icke de åtgärder, som på honom bort ankomma.

9 — Justitieombudsmanneni ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

Thörnqvist underlät icke blott att förbjuda arbetets fortsättande utan även att om
detsamma lämna meddelande till Almén, vilken det dock tillkommit att ensam
bestämma över arbetet. Thörnqvist synes ej heller hava gjort sig underrättad om,
huru arbetet bokfördes, eller därom givit föreskrifter. Arbetet kunde ostört fortgå,
och Svensson ansåg sig kunna i viss män åberopa samtycke av Thörnqvist. Att
Thörnqvist därmed åsidosatte de skyldigheter, hans tjänst av honom fordrade,
synes mig sannolikt.

Såsom förut framhållits skulle, om det förevarande arbetet över huvud taget
kunnat medgivas, ersättning därför hava utgått med belopp, som direktören med
hänsyn till föreliggande omständigheter funnit skäl bestämma. Nu har i stället
ersättningen för arbetet med första inbetalningen den 28 februari 1919 utgått efter
den tariff, som är bestämd för arbete för befattningshavares räkning, eller 35 öre
för varje arbetsdag till staten jämte arbetspremier, som utgjort till en början 25
öre och sedermera 40 öre för varje arbetsdag. Svenssons utgift för arbetet har
sålunda utgjort först 60 öre och sedermera 75 öre för varje arbetsdag. För jämförelse
har jag från fångvårdsstyrelsen införskaffat uppgift å den kostnad, varje
fånge i fängelset under ifrågavarande tid beräknats draga, och har jag inhämtat,
att kostnaden belöpte sig till under 1918 5 kronor 31,9 öre och under 1919 6
kronor 45,8 öre för varje dag. Den utgivna ersättningen räckte således icke tillnärmelsevis
att täcka kostnaden för de anlitade fångarnas underhåll och ännu
mindre att tillföra fångvården någon vinst å arbetet. Huru oskäligt låg ersättningen
varit, framgår jämväl av vad numera betalas till fångvården för den
persedeltillverkning för andra statsförvaltningar, varom i Kungl. Maj:ts skrivelse
den 14 oktober 1904 förmäles. Genom nådigt brev den 20 juni 1913 har Kungl.
Maj:t förordnat, att för dylikt arbete skall utgå, utom gottgörelse för materialier,
som fångvården må hava tillsläppt, en ersättning, motsvarande viss del av det
bokförda arbetsvärdet, nämligen beloppet av de arbetspremier, som för arbetet
tillgodoförts fångarna, och därjämte en tiondel av arbetsvärdet.

Ansvaret för att Svensson kommit att utgiva så låg ersättning torde drabba
Almén och Thörnqvist. Då Thörnqvist i mitten av februari 1919 erfarit, att
Svensson icke utgivit någon gottgörelse för arbetet, föranstaltade han, att detsamma
bokfördes och att ersättning av Svensson erlades. Men det hade ålegat Thörnqvist
att hänskjuta frågan därom till Almén, vilken ensam ägde att däri fatta beslut.
Den felaktiga bokföringen av fångarnas arbetspremier borde även hava blivit
föremål för Thörnqvists närmare uppmärksamhet. Så mycket större skäl förelåg
därtill, som Thörnqvist synes hava i anmärkningsvärd grad överlämnat bokföringen
åt Svensson och icke åt densamma ägnat den tillsyn, som hans ansvar för räkenskaperna
fordrade. En omföring av arbetspremierna borde sålunda hava skett,
så att man erhållit en rätt uppfattning om olika titlars belastning.

När Thörnqvist därefter frågade Almén, om Svanström finge fortsätta med
arbetet, och Almén förklarade, att han icke kunde finna något hinder därför, om
ersättning för arbetet i vanlig ordning erlades, skulle Almén hava gjort sig noggrant
underrättad om bokföringen av arbetet och gottgörelsen därför samt föreskrivit
de rättelser, som varit nödvändiga. Angående den framtida bokföringen
av och ersättningen för arbetet skulle han även hava meddelat erforderliga före —

1923 —

skrifter. Detta borde hava lett till, att fångvårdsanstalten för arbetet fått en vida
högre ersättning, om vilken anstalten emellertid nu genom de begångna försummelserna
gått miste.

Sedan Almén till en början i sin förklaring anfört, att det ifrågavarande
skrivarbetet på av Svensson framställd begäran i vederbörlig ordning av Almén
med stöd av föreskrifterna i gällande författningar medgivits till utförande, undskyllde
Almén sig vid förhöret den 13 april 1920 med att lian överlåtit åt assistenten
den enligt § 20 punkt 11 i arbetsordningen åt direktören lämnade
bestämmanderätten angående verkställande av arbete för fängelsetjänstemännens
räkning. Vid förhöret med Thörnqvist har denne förklarat, att han åt Svensson
överlåtit en del av assistentgöromålen, och hade Thörnqvist »beträffande nämnda
arbete» icke utövat någon kontroll. Att Almén och Thörnqvist sålunda till underordnade
överlåtit dem författningsenligt tillkommande tjänsteplikter, har likväl
icke enligt mitt förmenande och icke heller såvitt handlingarna utvisa kunnat för
dem medföra befrielse från skyldighet att efterse, att den överlåtna befogenheten
icke missbrukades. Almén har också uppgivit, att om han vetat, att ifrågavarande
arbete varit av den art och omfattning, som sedermera framgått, hade han givit
order om arbetets upphörande, och Thörnqvist har medgivit, att ehuru han, då
han erhållit vetskap om arbetet, bort förbjuda dess utförande, hade han dock icke
vidtagit någon åtgärd i sådant avseende.

De tjänstefel, vartill Almén, Thörnqvist och Svensson sålunda gjort sig
skyldiga, fann jag mig böra beivra. Jag uppdrog därför åt åklagaren, att anhängiggöra
och utföra åtal mot dem samt yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
I särskild skrivelse meddelade jag fångvårdsstyrelsen underrättelse om åtalet, för
att styrelsen skulle i målet kunna föra den ersättningstalan, vartill styrelsen kunde
finna omständigheterna föranleda. Det ålåg åklagaren att sätta sig i förbindelse
med fångvårdsstyrelsen och därifrån inhämta närmare upplysningar för åtalets
utförande samt, om ersättningsanspråk av styrelsen framställdes, understödja
desamma, i den mån så borde ske.

Sedan stadsfiskalen A. Benktander förordnats till åklagare, anhängiggjorde
han åtalet vid Göteborgs rådhusrätt. Fångvårdsstyrelsen inställde sig genom t. f.
kamreraren Scherdin, som förklarade, att styrelsen såsom målsägare förde talan
i målet. Då målet förevarit åtskilliga gånger inför rådhusrätten, anförde Benktander
i en hit inkommen skrivelse, att genom den inför rådhusrätten verkställda
utredningen målet enligt Benktanders uppfattning kommit i ett helt annat skick,
än vad den hos mig och fångvårdsstyrelsen gjorda utredningen givit vid handen.
Benktander anhöll därför om underrättelse, huruvida åtalet under alla förhållanden
borde fullföljas.

I anledning av Benktanders förfrågan tog jag del av rådhusrättens protokoll
och avlät därpå en skrivelse till Benktander, vari jag yttrade:

Efter det jag anmodat fångvårdsstyrelsen att till mig inkomma med yttrande
över de hos mig anförda klagomålen, hade fångvårdsstyrelsen åberopat protokoll

— 1923 —

vid förhör, som på uppdrag av fångvårdsstyrelsen den 13 och den 15 april 1920
hållits dels å centralfängelset med Almén och Svensson m. fl. och dels, å strafffängelset
i Vänersborg med Thörnqvist. Av förhörsprotokollet hade det synts
framgå att, efter det Svensson av statens fiskexportnämnd erhållit personligt uppdrag
angående granskning m. m. av nämndens räkenskaper, Svensson med begagnande
av sin ställning såsom befattningshavare vid fängelset under uppdragets utförande
anlitat biträde av fångar, bland andra straffången Svanström, utan att dessförinnan
hava inhämtat vederbörligt tillstånd av vare sig Almén eller Thörnqvist. På
grund av felaktig bokföring hade fångarnas ifrågavarande arbete dels icke alls
antecknats och dels upptagits under oriktig titel. Svensson hade fått arbetet utfört
mot eu i förhållande till arbetets omfattning oskäligt låg ersättning. Svenssons förfarande
hade möjliggjorts genom bristande tillsyn och uppmärksamhet från Alméns
och Thörnqvists sida. Thörnqvist skulle hava anfört, att bokföringen av arbetet under
en viss tid måste betecknas såsom falsk, att, ehuru Thörnqvist bort förbjuda
arbetets utförande, han dock icke vidtagit någon åtgärd utan låtit Svanström
.fortsätta därmed samt att Svensson i sin tjänstgöring visat stor självrådighet.
Almén skulle hava yttrat, att om han vetat, att arbetet varit av den art och omfattning,
som sedermera framgått, han givit order om arbetets upphörande. I ett jämte
förhörsprotokollet till mig översänt utlåtande hade fångvårdsstyrelsen yttrat sig
allenast om vilka slag av arbeten, som finge inom fångvården förekomma för
befattningshavarnas räkning.

Efter den inför mig förebragta utredningen hade knappast kunnat tänkas
annat än att jag måste låta det gå till åtal. Sannolika skäl hade synts föreligga,
att såväl Almé.n som Thörnqvist gjort sig förfallna till ansvar enligt 25 kap. 17 §
strafflagen, och beträffande Svensson borde inför domstolen utredas, huruvida hans
förfarande skulle bedömas enligt nyssnämnda lagrum eller jämlikt de strängare
bestämmelserna i 16 § i samma kapitel.

När jag anmodade K. B. att förordna åklagare i målet, hade jag förutsatt,
att den, som därtill förordnades, skulle i målet vinna sakkunnigt biträde från
fångvårdsstyrelsens sida. För Benktander, som förordnats till åklagare, vore det icke
möjligt att utan sådant biträde utföra åtalet. Fångvårdsstyrelsen hade inställt sig
vid de två första rättegångstillfällena genom t. f. kamreraren Scherdin men hade
till tredje rättegångstillfället till Benktander översänt en skrivelse, däri fångvårdsstyrelsen
bland annat enligt angiven grund anhöll om ersättning för sina kostnader
å målet. Vid fjärde, femte och sjätte rättegångstillfällena hade fångvårdsstyrelsen
icke låtit sig avhöra.

Emellertid hade icke desto mindre med Benktanders samt svarandenas och
deras ombuds bistånd en synnerligen allsidig och omsorgsfull utredning blivit av
rådhusrätten företagen. Protokollen uppginge redan till 212 sidor.

Genom utredningen hade tilltron till riktigheten av det vid förhören den 13
och den 15 april 1920 förda protokollet rubbats. Det ville numera synas, som
om i protokollet dels vissa yttranden icke rätt återgivits och dels vissa uppgifter
kommit att avfattas ofullständigt eller på sådant sätt, att de måst verka missvisande.
Svarandena hade anfört, att den av fångvårdsstyrelsen ombesörjda undersökningen
vore så skev, att den måste fullständigt bestridas, samt att alla yttranden,

— 1923 —

som i förhörsprotokollet lagts i svarandenas mun måsto bestridas, i den mån de
icke blivit av svarandena själva åberopade inför domstolen. Thörnqvist både vid
rådhusrätten bestritt, att han vid förhöret den 15 april 1920 uttalat, att bokföringen
av ifrågavarande fångarbete under viss tid måste betecknas som falsk, samt tillagt,
att Thörnqvist väl vid förhöret upprepade gånger tillfrågats, huruvida bokföringen
vore falsk, men varje gång givit bestämt nekande svar. T. f. assistenten Wigli
hade vid ett med honom inför rådhusrätten hållet vittnesförhör gjort viktiga tilllägg
och ändringar i de uppgifter, han vid förhöret den 13 april 1920 skulle
lämnat. Almén hade vid rådhusrätten anfört, att han icke kunde vidhålla sitt
uttalande vid förhöret, att, om han vetat, att ifrågavarande arbete_ vant av den
art och omfattning, som sedermera framgått, han skulle hava givit order om
arbetets upphörande, samt förklarat att, om han vid ifrågavarande arbetes påbörjande
haft kännedom om arbetets art och omfattning, han antagligen icke skulle
hava vågat att utan att samråda med fångvårdsstyrelsens arbetskontor medgiva
arbetets utförande, men att han ansåge sannolikt, att han skulle hava hos arbetskontoret
tillstyrkt arbetets antagande. I åtskilliga andra avseenden hade förhörsprotokollets
uppgifter blivit justerade eller kompletterade.

Det måste dock anmärkas, att såväl Almén som de övriga personer, vilka
hörts den 13 april 1920, före åtalets anställande fått tillfälle att taga del av det
vid förhöret förda protokollet, utan att Almén då haft något att däremot erinra.
Inför rådhusrätten hade Wigh anfört, att han endast flyktigt genomläst förhörsprotokollet
och ej närmare övertänkt innehållet i detsamma, vadan Wigh ej iakttagit,
att vissa uppgifter icke fått en riktig avfattning.

Vad beträffade åtalet mot Almén och Thörnqvist torde detsamma i anseende
till utredningen vid rådhusrätten böra nedläggas. Att framdraga alla skäl för en
sådan åtgärd syntes icke behövligt. Jag hänvisade allenast därtill, att fångvårdsstyrelsen
numera anfört, att Almén ägt rätt att ensam, utan samråd med styrelsens
arbetskontor, lämna tillstånd till nu ifrågavarande arbetes igångsättande och
bestämma ersättningen för detsamma, att den undervärdering av arbetet, som vid
debiteringen ägt rum, med hänsyn till anhopningen av göromål under kristiden
vore förklarlig, att något större ansvar beträffande prövningen av arbetets lämplighet
icke borde utkrävas av vare sig Almén eller Thörnqvist samt att, då Almén
efter arbetets påbörjande godkänt, att det finge för Svenssons räkning utföras,
Thörnqvist vore ställd utom saken vad arbetets tillåtande anginge.

Vidare anförde jag:

Av handlingarna syntes framgå, och fångvårdsstyrelsen hade inför rådhusrätten
vidhållit,- att beträffande bokföringen av arbeten för befattningshavarna ett
otillfredsställande förfarande vid centralfängelset praktiserats. Det ville också synas
som om rättelse beträffande antecknandet av ifrågavarande arbete ägt rum, först
sedan den 1 mars 1919 en från annat fängelse förflyttad överkonstapel därom
framställt erinran. Då bokföringen numera befunnits vara icke »falsk» utan allenast
i viss mån bristfällig och fångvårdsstyrelsen ansett denna omständighet böra falla
enbart inom dess förvaltningsområde samt det tillika blivit upplyst, att fångvårdsstyrelsen
genom skrivelse den 12 november 1912 tillåtit överflyttandet av vissa
assistentens göromål på en vid centralfängelset anställd överkonstapel, funne jag

— 1923 —

det förbiseende i fråga om övervakandet av bokföringen, vartill Almén och Thörnqvist
måhända skulle kunna anses hava gjort sig skyldiga, icke enbart utgöra
någon anledning till fullföljande av åtalet mot dem.

Såvitt åtalet riktats mot Svensson ansåge jag däremot, att det borde överlämnas
till rådhusrättens prövning, om och i vad mån han gjort sig skyldig till
tjänstefel. Annat ansvar än enligt 25 kap. 17 § strafflagen syntes likväl icke
böra av honom utkrävas.

Att ifrågavarande skrivarbete varit av beskaffenhet att få komma till utförande
av centralfängelsets fångar måste anses framgå ur fångvårdsstyrelsens under
målet givna meddelande, att Almén varit behörig tillåta dess utförande. Men att
arbetet ansetts vara av ovanlig beskaffenhet framginge lika tydligt av ett yttrande
av Thörnqvist inför rådhusrätten att, såvitt Thörnqvist hade sig bekant, före
ifrågavarande arbete icke vid centralfängelset antagits till utförande annat skrivarbete
för befattningshavares vid fängelset enskilda räkning än ett skrivarbete,
som beställts av t. f. pastorn vid fängelset, och att till sistnämnda arbete medgivande
lämnats av Almén själv.

Det vore alldeles klart, att Svensson icke ägt befogenhet att låta någon fånge
taga befattning med ifrågavarande skrivarbete, utan att Svensson dessförinnan
utverkat tillstånd därtill av direktören eller eventuellt assistenten. Överlämnandet
till en fånge av ett skrivarbete måste, då det alltid i viss mån utgjorde en intellektuell
sysselsättning och i alla händelser vitt skilde sig från de yrkesarbeten,
vilka eljest plägade förekomma inom fängelserna och som omförmäldes i fångvårdsstyrelsens
till mig avgivna utlåtande, i varje förekommande fall bliva föremål
för särskild kompetent prövning. Att Svensson icke, innan Svanström påbörjat
skrivarbetet, inhämtat tillstånd av vare sig Almén eller Thörnqvist syntes vara i
målet utrett. Att Svensson icke ens såsom vederbort i och för bokföringen genast
lämnat distriktsbefälhavaren meddelande om, att Svanström börjat sysselsättas
med skrivarbetet, hade Svensson själv medgivit. Vidare hade Svensson upplyst,
att han under senare delen av december 1918 såsom t. f. assistent låtit de övriga
fångar, om vilka i målet varit i fråga, biträda vid skrivarbetet.

Det hade icke varit för mycket begärt, att Svensson — särskilt med hänsyn
till det stora förtroende han syntes hava åtnjutit hos sina förmän — öppet och
redligt hos dessa anhållit om tillstånd i det förevarande avseendet. Hade det
från början varit ostridigt, att så ägt rum, hade måhända hela åtalet, som medfört
kostnader för staten samt obehag och utgifter ej blott för Svensson utan
även för Almén och Thörnqvist, icke behöft förekomma.

Nu däremot läge saken annorlunda. En vidlyftig utredning hade inför
rådhusrätten ägt rum därom, att Svensson icke inverkat eller kunnat inverka på
bokföringen av skrivarbetet. Då Svensson från början handlat självrådigt, kunde
jag dock icke göra mig fri från den tanken, att Svensson åtminstone icke visat
något särskilt intresse för att skrivarbetet genast från början debiterades korrekt
och efter en i förhållande till kvaliteten tillräckligt hög tariff. Jag funne det
tillika tämligen tydligt, att Svensson genom sitt uppträdande eller sina yttranden
åtminstone omedvetet påverkat dem, som varit ansvariga för bokföringen, på
sådant sätt, att skrivarbetet icke förrän i början av mars 1919 blivit ordentligt

— 1923 —

anmärkt, därvid till och med premielistorna för de två sista veckorna i februari
1919 ansetts böra omskrivas.

Efter genomläsandet slutligen av det vittnesmål, som avgivits av fiskexportnämndens
kassaförvaltare K. Gutke, vilken förut varit anställd vid fängelset,
framstode det såsom tämligen tydligt, att den tanken från början icke varit
Svensson främmande, att, om det honom anförtrodda arbetets omfång det krävde,
han skulle kunna till sitt biträde anlita fångarbete. Den betalning, Svensson
erhållit, hade knappast möjliggjort användande av dyrare arbetshjälp utan särskild
ersättning.

I varje fall måste åtalet mot Svensson slutföras, då fångvårdsstyrelsen i
målet på anförda skäl vidhållit, att Svensson brutit mot sin oavvisliga tjänsteplikt.

På grund av min skrivelse frånträdde Benktander vid det rättegångstillfälle,
som inträffade den 24 januari 1922, åtalet mot Almén och Thörnqvist, och lät
rådhusrätten därvid bero. Därefter yrkade fångvårdsstyrelsen, att Almén och
Svensson måtte förpliktas utgiva ersättning för det ifrågavarande fångarbetets
värde, utom vad redan guldits, med 711 kronor 45 öre samt för rättegångskostnaden.

Genom utslag den 25 april 1922 yttrade rådhusrätten följande:

Som åklagaren avstått från fullföljd av talan i målet mot Almén, funne
rådhusrätten de ersättningsanspråk, som mot Almén framställts av fångvårdsstyrelsen,
icke kunna till prövning upptagas. Enär, vidkommande åtalet mot
Svensson, denne icke, såvitt visat blivit, gjort sig skyldig till vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i sin tjänst vid fångvården, bleve åtalet
mot honom ogillat, i följd varav fångvårdsstyrelsens yrkande att av Svensson för
i målet ifrågakomna arbete utbekomma ersättning utöver vad av honom i sådant
avseende utgivits, i den ordning sagda yrkande väckts, ävensom styrelsens anspråk
på gottgörelse av Svensson för kostnaden å målet av rådhusrätten lämnades
utan bifall.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

17. Försummelse av utmätningsman att låta borgenär återbekomma

avlämnat fordringsbevis.

I en den 16 december 1920 hit inkommen klagoskrift anförde N. F. Fahlgren
i Malmberget följande:

Med stöd av en klaganden tillhörig revers, utfärdad av åkaren G. C. Holmgren
i Malmberget den 30 maj 1911, lydande å 744 kronor 54 öre och löpande
med 6 procent ränta, hade klaganden under januari 1912 hos länsstyrelsen i
Luleå ingivit ansökan om åläggande för Holmgren att till klaganden utgiva reversbeloppet
jämte upplupen ränta. Genom utslag den 22 februari 1912 hade
länsstyrelsen ålagt Holmgren att till klaganden vid tvång av utmätning och mot
återfående av fordringsbeviset i original utgiva reversbeloppet jämte ränta samt

— 1923 —

14 kronor för kostnaderna å målet. Någon dag under maj 1917 hade klaganden
översänt utslaget och originalreversen till dåvarande kronofogden i Torneå fögderi,
nuvarande landsfogden J. Svanström med anhållan, att han i egenskap av utmätningsman
skulle uttagå det utdömda beloppet hos Holmgren, som då var bosatt
i Lappträsk inom Torneå fögderi. Då klaganden under ett års väntan icke
erhållit något meddelande från Svanström, hade han tillskrivit Svanström under
maj 1918 och anhållit, att Svanström åtminstone måtte till klaganden återsända
utslaget och originalreversen, så att klaganden kunde vända sig till utmätningsmannen
i Malmberget, till vilken plats gäldenären Holmgren då återinflyttat. Som
svar hade klaganden erhållit ett vid klagoskriften fogat brev. Trots klagandens
upprepade påminnelser hade ingenting avhörts från Svanström. Först den 2
januari 1920 hade Svanström besvarat klagandens senaste under 1919 avlåtna
brev. Svaret var bifogat klagoskriften. Det borde i detta sammanhang påpekas,
att Svanström genom att han undanhållit klaganden ifrågavarande handlingar
förhindrat honom att under åren 1918 och 1919 genom utmätningsmannen i
Malmberget uttaga klagandens fordran hos Holmgren. De nämnda åren hade
gäldenären bevisligen ägt utmätningsbara tillgångar till skuldens gäldande, då
däremot Holmgren numera torde vara fullständigt insolvent, vadan Svanström
genom sitt tillvägagångssätt förorsakat klaganden en betydande ekonomisk förlust.
Med stöd av det anförda och då man med skäl kunde påstå, att Svanström uraktlåtit
att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i gällande utsökningslag och
sålunda uppenbarligen visat försummelse vid fullgörandet av sin ämbetsutövning,
anhöll klaganden, att jag mot Svanström måtte vidtaga de åtgärder, vartill klagandens
anmälan kunde föranleda.

Vid klagoskriften voro fogade i avskrift två från Svanström till klaganden
avlåtna brev, daterade, det ena den 27 maj 1918 och det andra den 2 januari
1920 samt av följande lydelse:

»Med anledning av Eder skrivelse angående återbekommande av Holmgrens
papper får jag meddela, att papperen finnas i kronofogdekontorets arkiv, som
är nedpackat i Luleå. Det är så gott som omöjligt att få reda på papperen,
innan arkivet blivit ordnat, och när det kommer att inträffa är f. n. icke känt,
ej heller varest det kommer att ske.»

»Till svar å Eder skrivelse av den 31 december 1919 får jag meddela följande:
kronofogdens i Torneå fögderi arkiv är fortfarande oordnat, inpackat i
stora lärår i landsstatshusets källare. Samma är för övrigt förhållandet med de
andra kronofogdarnas arkiv. Det är alltså omöjligt att för närvarande få reda
på det av Eder begärda utslaget. Jag har emellertid talat med landskamreraren,
som lovade gå i författning om ordnande av kronofogdekontorets arkivhandlingar,
och så snart saken fortskridit så långt, att man har möjlighet att komma åt
Edert utslag, skall jag taga reda på detsamma samt tillsända Eder utslaget. Har
gäldenären tillgångar? Kan Ni ej göra upp affären i godo?»

I ett den 11 januari 1921 dagtecknat yttrande anförde Svanström följande:

Av ett förklaringen bilagt utdrag av dagboken i utsökningsmål för andra
kvartalet 1917 framginge, att för verkställighet till kronofogdekontoret den 8 mars

— 1923 —

1917 inkommit K. B:s i Norrbottens län don 22 februari 1912 meddelade utslag,
varigenom Holmgren ålagts att till klaganden utgiva 744 kronor 54 öre jämte
ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Den 8 mars 1917 hade länsmannen
i Nedertorneå distrikt förordnats att i laga ordning verkställa utslaget. Vid
den av länsmannen verkställda undersökningen hade utrönts, att gäldenären, som
vistades å okänd ort inom Nedertorneå länsmansdistrikt, där kronofogden i Torneå
fögderi utövade utmätningsmansbefattningen, saknade känd utmätningsbar egendom.
Med anledning därav hade ärendet avförts från vidare åtgärd och lagts
bland slutbehandlade utsökningsärenden. Såsom Svanström tidigare upprepade
gånger meddelat klaganden, hade handlingarna tillsammans med kronofogdekontorets
övriga inneliggande handlingar i avgjorda mål översänts till K. B. jämlikt
bestämmelsen i nådiga cirkuläret till samtliga K. B. angående ordnandet av övergången
från dåvarande till beslutade nya organisationen av fögderiförvaltningen
den 14 december 1917. Ehuru Svanström efter överlämnandet av handlingarna
till K. B. icke hade direkt med saken att göra, hade Svanström, som velat hjälpa
klaganden så mycket som möjligt, försökt att få reda på handlingarna, där de
nu jämte handlingarna från de övriga tre fögderierna förvarades i landsstatshusets
källare. Detta hade emellertid ej ännu lyckats. För att hava utsikt till framgång
därutinnan måste man hava ett rum, där man kunde packa upp handlingarna.
Detta saknades för närvarande, så att det praktiskt sett hittills ansetts omöjligt
att få reda på en viss handling. Någon ekonomisk förlust kunde klaganden ännu
icke hava lidit, ty, såsom framginge av ett av landsfiskalen i Malmberget utfärdat
intyg, hade det ej funnits utsikt att hos Holmgren få betalning för icke intecknad
gäld. Svanström hade därför, särskilt som landskamreraren lovat att ordna
kronofogdekontorens arkivhandlingar, ännu icke vidtagit några särskilda åtgärder
för att få reda på handlingarna ifråga. Emellertid hade Svanström med biträde
av länsstyrelsens tjänstemän företagit en grundlig undersökning och den 11
januari 1921 också funnit utslaget med tillhörande fordringsbevis, och komme
Svanström att genom landsfiskalen i Malmberget tillställa klaganden handlingarna,
varom Svanström sedermera skulle tillsända mig bevis. Då Svanström i utsökningsärendet
vidtagit den åtgärd, som författningsenligt ålegat honom, och klaganden
icke styrkt, att han genom Svanströms försummelse lidit någon skada, hemställde
Svanström, att jag måtte lämna klagandens anmälan utan avseende.

Svanström åberopade en av landsfiskalen A. Wallin i Malmberget den
31 december 1920 utfärdad attest av innehåll, att Holmgren veterligen ej under
de senaste åren (1917—1920) i Malmberget ägt känd utmätningsbar lös egendom,
att Holmgren däremot varit ägare till en mindre fastighet, tomten n:r 5 i kvarteret
n:r 84 av Malmbergets stadsplan, taxerad för 3,000 kronor, vilken fastighet
exekutivt försålts den 26 november 1920, varvid endast den i fastigheten intecknade
gälden och förrättningskostnaden blivit guldna.

Av ett utdrag ur dagboken i utsökningsmål hos kronofogden i Torneå fögderi
för andra kvartalet 1917 inhämtades, att klaganden, med i utdraget antecknad
adress Malmberget Johannes 100, den 8 mars 1917 mot Holmgren sökt verkställighet
å K. B:s den 22 februari 1912 meddelade utslag för ett kapitalbelopp
av 744 kronor 54 öre, ränta 286 kronor 3 öre och expenser 14 kronor. I kolumn

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

7 hade antecknats, att verkställigheten den 8 mars 1917 överlämnats till kronolänsmannen
F. B. Bergström. I kolumn 9 var antecknat följande: »den 20 juni
1917 befanns vid utmätningsförsök, att gäldenären, som vistas å okänd ort, härstädes
saknar kända utmätningsbara tillgångar». I kolumn 10 var ärendet avfört
i följd av hinder för verkställighet med sammanlagt 1,044 kronor 57 öre.

Därefter inkom Svanström till mig med ett av klaganden den 26 januari
1921 undertecknat bevis, att han nämnda dag från Svanström återbekommit
ifrågavarande utslag och revers.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Som det vore klarlagt, att en tjänsteförsummelse vore begången, borde den
försumlige i laga ordning få bära följderna därav, oavsett om klaganden kunde
styrka, att skada uppstått. Att i detta fall bestämt bevisa, att skada uppstått,
vore ju så gott som omöjligt. Men det vore tydligt, att därest klaganden i laga
ordning återfått utslaget och originalreversen, hade klaganden haft möjlighet att
med stöd av utslaget åtecknat s. k. fattigdomsbevis söka gäldenären i konkurs.
Under den tid, handlingarna undanhållits klaganden, hade gäldenären haft tillfälle
att flera gånger göra sig av med sina tillgångar.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Svanström. I den för åklagaren utfärdade instruktionen
anförde jag följande:

Under år 1917 genomfördes fögderiförvaltningens omorganisation, vilken
trädde i kraft den 1 januari 1918. Därigenom indrogos kronofogdetjänsterna
och kronofogdarnas tjänsteplikter lämnades i stort sett åt landsfiskalerna. Genom
lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande
bestyr förordnades, att vad i lag eller författning vore stadgat med avseende å
kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman å landet skulle, sedan
kronofogdetjänstema med utgången av år 1917 indragits, äga tillämpning med
avseende å landsfiskal, såvitt ej annorlunda blivit stadgat.

Beträffande övergången från den gamla till den nya ordningen bestämdes i
ett kungl. brev den 14 december 1917, att efter 1918 års ingång skulle det åligga
kronofogde huvudsakligen att avgiva föreskrivna räkenskaper, redogörelser och
uppgifter för år 1917 eller del därav, att, intill dess inventering hos honom förrättats,
beträffande de på hans åtgärd vid 1917 års utgång beroende ärenden utom
polis- och åklagarsaker fortsätta sin dittills varande tjänsteverksamhet och efter
förordnande av K. B. utföra även andra kronofogde påvilande göromål, att vid
inventering avlämna dels redovisning för då ännu icke slutförda ärenden, i den
mån sådan icke tidigare lämnats, dels ock kronofogdekontorets handlingar och
arkiv, såvitt dessa icke redan blivit till vederbörande landsarkiv avlämnade, samt
att, i händelse i tjänsteärende till honom inkomme medel eller handlingar, vilka
enligt nya bestämmelser bort till annan överlämnas, med tjänstepost översända
desamma till vederbörande. Överflyttningen från kronofogdarna av dem påvi —

1923 —

lande göromål till andra organ skulle ske snarast möjligt efter 1918 års ingång
och borde, därest ej Kungl. Maj:t funne särskilda förhållanden till annat föranleda,
vara verkställd senast den 15 mars 1918. Därvid skulle bland annat iakttagas,
att kronofogdens diarier, konceptskrivelser, postböcker och inneliggande
handlingar till avgjorda ärenden i sammanhang med inventeringen skulle översändas
till K. B. Sedan inventering ägt rum och kronofogden fullgjort vad i
anledning av densamma kunde hava blivit honom ålagt, skulle han vara befriad
från vidare tjänstgöringsskyldighet.

Före ändringarna i utsökningslagen den 14 juni 1917 stadgades i 2 §, att
utmätningsman å landet var kronofogde, envar inom sitt tjänstgöringsområde.
Jämlikt 3 § utsökningslagen ägde kronofogde att för bestämt fall till utmätningsman
i sitt ställe sätta länsman eller annan man, som av K. B. vore antagen.
Dock skulle kronofogden själv vid utmätning svara för redovisningen och för
skada, som av utmätningsmannens fel eller försummelse kunde komma.

I 54 § utsökningslagen bestämmes, att om man på grund av dom eller utslag,
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, vill erhålla utmätning
hos denne; ingive till utmätningsmannen domen eller utslaget samt, då fråga är
om skiljemannadom, överexekutors beslut om dess verkställande, så ock, där
fordran är på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, fordringsbeviset
i huvudskrift.

57 § lydde före ändringen 1917: Då för utmätnings vinnande fordringsbevis
till utmätningsmannen avlämnas, göre han därom anteckning å handlingen. Genom
lagen den 14 juni 1917 fick paragrafen det tillägget, att utmätningsmannen
skulle om avlämnandet meddela borgenären bevis.

162 § lydde före ändringen 1917, att om utmätning ej var förrättad och,
där lös egendom av annat slag, än i § 163 sades, tagits i mät, försäljning därav
verkställd inom två månader, sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i
54 och 56 §§ nämndes, och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar
emottagit; svarade fogden själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den
mån han ej förmådde visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit. Styrkte
fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning
eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,
vore han från all ansvarighet fri. Mötte sådant hinder, borde det, vid
äventyr att det eljest ej kunde till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok,
som skulle av utmätningsmannen hållas.

I 166 § hette det bland annat, att medel, som till utmätningsman influtit
och borgenär tillkomme, skulle utom i fall, som i 159 § sades, hos utmätningsmannen
hållas borgenären till hända under åtta veckor från den dag, borgenären
ägde rätt att medlen utfå. Bleve medlen ej under den tid eller därefter före ingången
av nästföljande kalendermånad av borgenären lyftade, skulle de ofördröjligen
av utmätningsmannen i riksbanken nedsättas på sätt särskilt vore stadgat;
och ägde utmätningsmannen sedermera att med beviset om nedsättningen till
borgenären redovisa. Där fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blivit av
borgenär avlämnat, borde efter målets handläggning till honom återställas, skulle
handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under åtta vec —

1923 —

kor; och gällde i övrigt om sådan handling vad som vore om influtna medel
stadgat.

I 18 § i kungl. förordningen den 12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes
dagbok i utsökningsmål m. m. stadgades, att om borgenär ägde att återbekomma
avlämnat fordringsbevis, skulle fogden, om borgenärens adress var för
honom känd, lämna borgenären skriftlig underrättelse om den tid, inom vilken
fordringsbeviset finge återtagas bos fogden.

Denna bestämmelse återfinnes i 15 § i 1917 års dagboksförordning.

Den handläggning, Svanström ägnat ifrågavarande utmätningsärende, synes
mig icke, såsom Svanström i sin förklaring framhållit, hava ägt rum i enhghet
med lagens föreskrifter.

Först må anmärkas, att — såvitt anteckningarna i Svanströms dagbok för
andra kvartalet 1917 äro riktiga — ehuru klaganden redan den 8 mars 1917 begärt
utmätning, något utmätningsförsök icke företagits förrän den 20 juni samma
år, eller sålunda långt senare än som jämlikt 162 § utsökningslagen bort ske.
Ej heller har inom den i paragrafen föreskrivna tiden gjorts sådan anteckning,
som omtalas i dess andra stycke. I detta avseende bar emellertid klaganden ej
framställt anmärkning eller påstått, att någon skada uppstått. Ehuru det dröjsmål,
som förekommit, därför icke bör bliva föremål för åtal, har det icke kunnat
undgå min uppmärksamhet.

Yad däremot angår det förhållandet, att, sedan utmätningsärendet den 20
juni 1917 avslutats, Svanström icke berett klaganden tillfälle att i enlighet med
givna bestämmelser vare sig hos Svanström återtaga det ifrågavarande skuldebrevet
eller sedermera från riksbanken utfå detsamma, innebär detta en försummelse
i tjänsten, vilken jag finner mig böra beivra.

Som, enligt vad dagboksutdraget utvisar, klagandens adress varit för Svanström
känd, hade det ovillkorligen ålegat Svanström att jämlikt 18 § i 1878 års
dagboksförordning skrifthgen underrätta klaganden om den tid, inom vilken reversen
finge återtagas bos Svanström. Hade klaganden ej begagnat sig härav,
hade Svanström bort inlämna skuldsedeln till riksbanken, dit klaganden sedan
haft att vända sig. Men i varje fall hade det ålegat Svanström, då han frånträdde
tjänsten, att, om han tidigare underlåtit fullgöra vad som ålegat honom, ur
inneliggande handlingar framtaga vad som dittills icke blivit till vederbörande
behörigen överlämnat och därvid även låta klaganden komma i besittning av
skuldebrevet. På grund av Svanströms uraktlåtenhet i anförda avseenden blev
reversen i stället nedpackad bland fögderiets övriga kvarvarande handlingar med
den påföljd, att densamma icke kunnat till klaganden återställas förrän den 26
januari 1921.

I utsökningslagen och därmed sammanhängande författningar har alltid
lagts stor vikt vid en noggrann kontroll över utmätningsmannens åtgärder. I
sådant avseende infördes bland annat bestämmelserna i 166 § i lagen och 18 §
i 1878 års dagboksförordning om återställande till fordringsägare av fordringsbevis.
Dessa stadganden tillkommo i samband med lagen den 10 juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbetseller
tjänsteman.

— 1923 —

Dagboksförordningarna, såväl den gamla som den nya, äro utarbetade med
den största noggrannhet, och deras bestämmelser hava ansetts och anses vara av
ytterst viktig beskaffenhet. Om ej flera av dem influtit direkt i utsökningslagen,
har detta enbart berott på praktiska skäl.

Att en revers, även om utmätning icke vid ett visst tillfälle med framgång
kan äga rum för den fordran, varav reversen är bärare, icke därmed förlorat
sitt värde är uppenbart. Att den därför icke efter ett misslyckat utmätningsförsök
av utmätningsmannen får läggas bland de mest svåråtkomliga arkivhandlingar
såsom värdelös är lika uppenbart.

Av Svanströms förklaring framgår, att han icke i någon mån insett, att
han gjort sig skyldig till försumlighet. Antingen har då Svanström såsom kronofogde
svävat i fullkomlig okunnighet om i ämnet gällande författningsbestämmelser,
vilket icke kan försvaras, då dessa bestämmelser intimt berört hans tjänst, eller också
har han, ehuru han ägt kännedom om desamma, ändock underlåtit att ställa sig
dem till efterrättelse. Det sistnämnda anser jag dock icke böra antagas. Likväl
vill jag med kraft framhålla, dels att Svanström, trots erinringar från klaganden,
icke förrän jag infordrat hans förklaring, gittät vidtaga någon effektiv åtgärd för
reversens framskaffande, och dels att Svanström i förklaringen förmenat, att han
i utsökningsärendet vidtagit den åtgärd, som författningsenligt ålegat honom, och
icke vidare hade direkt med saken att göra.

Svanström har sökt visa att, som gäldenären Holmgren under de senare
åren icke ägt känd utmätningsbar lös egendom, klaganden icke lidit någon skada
därav att han icke från sommaren 1917 till januari 1921 varit i besittning av
reversen, och klaganden har själv framhållit svårigheten att bevisa, att skada
verkligen uppstått. Det synes dock tämligen antagligt, att gäldenären under de
omkring 31/a år, reversen varit klaganden obehörigen frånhänd, i synnerhet med
krigstidens lätthet till arbetsförtjänster, vid ett eller flere tillfällen innehaft medel,
som kunnat användas till betalning av skulden.

Ehuru, yttrade jag vidare, Svanström överlämnat verkställigheten av det
ifrågavarande utmätningsärendet till annan person, vore han med tillämpning av
ovanberörda lagbestämmelser själv ansvarig för den skada, som kunde hava uppstått.
Såsom landsfogde skulle Svanström för tjänstefel ställas under åtal inför
hovrätt. Då den försummelse, vartill Svanström i nu anförda hänseenden gjort
sig skyldig, begåtts av Svanström såsom kronofogde och han under sin tjänstetid
såsom sådan haft sin tjänstelokal i Haparanda stad, syntes Torneå tingslags
häradsrätt vara det forum, inför vilket Svanström i förevarande avseende skulle
svara. Beträffande forumfrågan hänvisade jag till mina årsberättelser 1919 sid.
18 och 24, 1920 sid. 16 och 1921 sid. 9.

Under åberopande av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt åklagaren att
vid häradsrätten ställa Svanström under åtal för det tjänstefel, vartill han gjort
sig skyldig, samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde klaganden genom åklagarens försorg beredas tillfälle att inställa sig
i målet och föra talan, och borde hans ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av åklagaren understödjas.

— 1923 —

Torneå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 25 april 1922:

Enär Svanström icke, efter det ifrågavarande utmätningsärende den 20 juli
1917 blivit avslutat, berett klaganden tillfälle att hos Svanström återbekomma det
av klaganden för utmätnings vinnande avlämnade originalskuldebrevet eller eljest
med nämnda skuldebrev förfarit i enlighet med föreskrifterna i 166 § utsökningslagen,
dömdes Svanström jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för det oförstånd i
ämbetet han i ovan anmärkta hänseende visat att höta 25 kronor. Vad anginge
klagandens i målet förda ersättningstalan, så enär i målet vore utrett, att gäldenären
Holmgren vid fördelning den 21 januari 1921 av köpeskilling angående
den 26 november 1920 exekutivt försålda Holmgren tillhöriga fastigheten tomten
n:r 5 i kvarteret n:r 84 av Malmbergets stadsplan tillagts såsom ägare av hypotek
ett belopp av 536 kronor 99 öre, samt vid sådant förhållande antagas finge,
att klaganden, därest ifrågavarande skuldebrev varit för honom tidigare tillgängligt,
kunnat erhålla betalning för sin ifrågavarande fordran till åtminstone så
stort belopp, alltså och då klaganden, som icke grundat något ersättningsyrkande
på det förhållande, att ifrågavarande utmätning icke skulle hava blivit förrättad
inom den i 162 § utsökningslagen föreskrivna tid, ostridigt å sin ifrågavarande
fordran utbekommit ett belopp av 230 kronor 15 öre, prövade häradsrätten rättvist
så tillvida bifalla klagandens ersättningstalan, att Svanström förpliktades att
genast emot kvitto och sedan å ifrågavarande K. B:s utslag ävensom å originalfordringsbeviset
av klaganden tecknats överlåtelse på Svanström å motsvarande
belopp, till klaganden utgiva skillnaden mellan 536 kronor 99 öre och 230 kronor
15 öre, eller sålunda 306 kronor 84 öre jämte 5 procent ränta därå från stämningsdagen
den 9 februari 1922 tills betalning skedde. Svanström skulle tillika
ersätta klaganden dennes rättegångskostnader med 75 kronor jämte vad klaganden
visade sig hava utgivit i lösen och stämpel till häradsrättens protokoll och utslag
i målet.

Emot häradsrättens utslag har Svanström anfört besvär i Svea hovrätt, och
är målet beroende på hovrättens prövning.

18. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handlanden M. P. Eriksson i
Norrtälje genom advokaten A. Esbjörnsson såsom befullmäktigat ombud här anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

Genom Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätts dom den 6 maj 1920
förpliktades grosshandlarna J. Tideman i Ytterån och H. Hemmingsson i Fritzhem
att, vilkendera gälda gitte, till klaganden genast utgiva dels mot särskilt
kvitto och återbekommande av ett till stöd för klagandens krav åberopat, av
Tideman och Hemmingsson den 12 juli 1918 utgivet skuldebrev 4,000 kronor
med 5 procent ränta från sistnämnda dag, tills betalning skedde, dels ock mot
kvitto ytterligare 549 kronor 23 öre, varjämte Tideman och Hemmingsson ålades

— 1923 —

att, vilkendera gälda gitte, gottgöra klaganden dennes rättegångskostnader med
180 kronor jämte vad han visade sig hava erlagt för häradsrättens protokoll i
målet.

I skuldebrevet hade Tideman och Hemmingsson förpliktat sig att till klaganden
eller order den 1 oktober 1918 betala 4,000 kronor jämte 5 procent ränta.

Sedan domen vunnit laga kraft, översände Esbjömsson såsom ombud för
klaganden till landsfiskalen i Alsens distrikt G. Welander häradsrättens protokoll
och dom i kravmålot ävensom reversen. I ett handlingarna åtföljande brev, däri
Esbjömsson anhöll om verkställighet av domen, angavs protokollslösen hava uppgått
till 33 kronor 50 öre och anfördes, att verkställigheten närmast borde riktas
mot Tideman, som enligt bevis från häradsskrivaren för år 1919 vore mantalsskriven
å hemmanet Åse n:r 2 i Alsens socken, därvid förmodades, att denne
gäldenär ensam förmådde gälda beloppet i fråga.

Enligt dagboken i utsökningsmål inkom ansökningen om verkställighet till
Welander den 11 augusti 1920 och antecknades fordringsbeloppet i kapital 4,549
kronor 23 öre, ränta 229 kronor 72 öre och expenser 213 kronor 50 öre eller
tillhopa 4,992 kronor 45 öre. I kolumn 9 blev därefter antecknat: den 21 augusti
delgavs gäldenären Tideman ärendet och lovade likvid; den 30 augusti telegram
från gäldenären, att penningar komma morgondagen med extrabud; den 11 september
utmätning; den 29 oktober inflöt likvid 2,611 kronor 9 öre jämte 36
kronor, då Tideman blott ville betala hälften av beloppet; den 29 oktober 2,611
kronor 9 öre till sökanden i assurera! brev med anhållan om återtagningsbevis;
den 9 november inkom erkännande om influten likvid. I kolumn 8 upptogs förrättningskostnaden
till 36 kronor och i kolumn 10 avfördes såsom utbetalda till
fordringsägaren 2,611 kronor 9 öre och i följd av hinder för verkställigheten
2,381 kronor 36 öre.

I en den 26 november 1920 hit inkommen klagoskrift anförde Eriksson
genom Esbjömsson följande:

Då utsökningsärendet icke slutförts den 13 oktober 1920 och ej heller från
Welander inkommit underrättelse om hinder för verkställighet av domen, hade
Esbjömsson nyssnämnda dag avsänt ett brev till Welander med förfrågan om anledningen
till dröjsmålet, men å brevet hade ej erhållits något svar. Därefter hade
Esbjömsson den 19 i samma månad till Welander avlåtit en anmaning att vid
äventyr av vidtagande utav lämpliga åtgärder i händelse av uteblivande utav
redovisning få omgående emotse sådan. Till Esbjömsson hade den 24 oktober
anlänt en skrivelse från t. f. landsfiskalen i distriktet C. Cronquist med upplysning,
att Cronquist, som några dagar dessförinnan mottagit förordnande att vara
landsfiskal, visserligen verkställt utmätning för ifrågavarande fordran, men att
till följd av Tidemans löfte om betalning auktion ej hållits, varförutom anståndsbevis
äskades för ärendets slutförande. Därtill hade Esbjömsson meddelat Cronquist,
att som tiden för redovisning redan tilländagått, han icke funnit lämpligt
avsända anståndsbevis och att det komme att bero på ärendets utförande, huruvida
anmälan om det skedda skulle komma att följa. Den 4 november 1920 hade
Esbjömsson från Cronquist återfått handlingarna med en redovisning, därvid likvid

— 1923 —

lämnades endast för hälften av fordringen och icke uppgavs annat hinder för
verkställighet av domen i sin helhet än att Tideman förklarat sig ej kunna gälda
mera än hälften av sin ifrågavarande skuld. Med den kännedom klaganden ägde
om Tideman trodde han sig kunna vara förvissad därom, att medel ingalunda
saknats till gäldande av hela klagandens fordran; och saknades för övrigt varje
bevis om medellöshet hos denne gäldenär. Som ärendets slutförande syntes klaganden
vara underlätet endast och allenast på grund av landsfiskalens godtycke
eller oförstånd, hade klaganden icke kunnat underlåta framdraga missförhållandena
till laga beivran, och detta så mycket mera som klaganden ansåge, att det
icke borde vara överlämnat åt underordnade myndigheter att avgöra, huruvida
den ena eller den andra av två solidariskt ansvariga gäldenärer skulle likvidera
sin skuld. Därtill kom, att med dröjsmålet kunde för fordringsägaren vara fara
förenad för att en gäldenärs betalningsförmåga under tiden minskades.

Klaganden åberopade två bevis, tecknade den 29 oktober 1920 av Cronquist,
det ena å häradsrättens dom och det andra å reversen.

Bevisen lydde:

»På grund av omstående dom har Tideman hit inbetalt hälften av det i
domen omförmälda beloppet, som specificeras och redovisas på följande sätt:

Kapital................................................ 2,000:

D:o enligt särskild fordran................................. 274: 62

Ränta å 2,000: — kr. efter 5 % ............................. 229: 72

Hälften av rättegångskostnaderna och lösen för protokoll........... 106: 75

Summa 2,611: 09

varom anteckning jämväl gjorts å skuldsedeln. Tideman har förklarat, att han
icke kan gälda mera än sin anpart i domen.»

»Av i denna förbindelse omförmält belopp har Tideman under förklaring,
att han icke kan gälda mera än sin anpart på grund av Offerdals och Undersåkers
tingslags häradsrätts dom den 6 maj 1920, hit inbetalt 2,000 kronor ävensom
till denna dag upplupen ränta å 2,000 kronor samt hälften av de vid rättegången
uppkomna kostnaderna, varom särskild anteckning och specificering gjorts
å domen.»

Sedan jag infordrat yttranden från Welander och Cronquist, anförde Welander
följande:

Den 21 augusti 1920 hade Welander personligen underrättat Tideman om
den begärda verkställigheten, därvid denne framhållit, att han rätteligen icke vore
skyldig att svara för mera än hälften av det utdömda men att han, om han finge
anstånd någon tid, skulle efter att hava sammanträffat med Hemmingsson, till
Welander inleverera utslagets hela belopp. Då trots flera påstötningar och upprepade
löften likvid icke lämnats, hade Welander den 11 september verkställt
utmätning för hela utslagssumman. Tideman hade äfven förklarat, att han i god
tid före Welanders redovisningsskyldighet skulle betala utslaget, då han väntade
en större penningsumma för i Norge försålda trävaror. Han hade i bankerna förgäves
sökt få penningar, ehuru han ägde skogar och fastigheter å andra orter

— 1923 —

för flera hundra tusen kronor. Welander hade haft detta sig val bekant och även
varit fullt övertygad om att Tideman, känd och aktad såsom den hederligaste
och mest ordhålliga person, skulle i tid infria även denna sin skuld i likhet med
andra, som han, mest såsom borgensman, nödgats sista tiden likvidera. Emellertid
hade Welander den 30 september hastigt insjuknat och den 11 oktober nödgats
till K. B. insända ansökan om tjänstledighet på grund av sjukdom. Den 13 oktober
hade Cronquist anlänt såsom tillförordnad landsfiskal och övertagit tjänsten
•samt till kontoret hörande handlingar. Welanders sjukdom torde hava varit egentliga
orsaken till, att redovisning icke inom lagstadgad tid kommit klaganden tillhanda,
och i detta hänseende kunde ingen anmärkning göras mot Cronquist, utan
skulle den drabba Welander. Vad redovisningssättet beträffade vore Welander
fullt övertygad därom, att Cronquist, som fortfarande skötte Welanders tjänst,
kunnat redovisa utslaget i dess helhet, om Esbjörnsson i likhet med de flesta
juridiska ombud visat något tillmötesgående.

Cronquist anförde i avgiven förklaring följande:

Då Cronquist på förordnande mottagit landsfiskalstjänsten i Alsens distrikt
den 13 oktober 1920, hade han även fått kännedom om den av Esbjörnsson för
verkställighet avlämnade domen, varför utmätning verkställts den 11 september
av Welander. Domen hade i utmätningsprotokollet upptagits till 5,313 kronor 40
öre. Samtidigt hade även utmätning skett för utslaget n:r 9 U. D. å 3,076 kronor
50 öre samt utslaget n:r 17 U. D. å 12,165 kronor 70 öre, vartill kommit exekutionskostnader
108 kronor, eller sammanlagt 20,663 kronor 60 öre. För dessa tre
utslag hade tagits i mät icke börsnoterade aktier till ett parivärde av 28,000
kronor. Då Cronquist sedermera erhållit del av Esbjörnssons till Welander ställda
brev, däri denne nämnt om »vidtagande av lämpliga åtgärder», hade Cronquist
genast satt sig i förbindelse med Esbjörnsson och anhållit om anstånd för att
nöjaktigt kunna slutföra och redovisa ärendet. Esbjörnsson hade vägrat att lämna
något som helst anstånd samt vidhållit sitt hot om anmälan. Cronquist hade då
den 27 oktober utlyst exekutiv auktion å aktierna till den 10 november. Den 29
oktober hade Tideman överlämnat kontant 2,611 kronor 9 öre under anhållan,
att Cronquist ville översända detta belopp till Esbjörnsson, vilken önskan Cronquist
även villfarit. Tideman hade, oaktat domens lydelse, förmenat sig icke vara
skyldig gälda det i reversen upptagna beloppet mer än efter huvudtal samt förklarat,
att han vid detta tillfälle icke vore i stånd att anskaffa hela beloppet. På
grund av Esbjörnssons anhållan, däri han talat om Tidemans och Hemmingssons
»gemensamma skuldsedel» samt att verkställigheten torde närmast riktas mot
Tideman och att han även »förmodade», att denne gäldenär förmådde ensam
gälda hela beloppet, hade Cronquist trott sig icke hava anledning antaga, att
verkställigheten ovillkorligen skulle riktas mot Tideman, och tillika medveten om,
att redovisningstiden vore förliden, samt gång efter annan hotad av Esbjörnsson
med anmälan om förhållandet, hade han icke avvaktat resultatet av den utlysta
auktionen utan redovisat det influtna beloppet och återställt utslaget med därvid
fogade handlingar till Esbjörnsson samt meddelat, att, då ärendet syntes vara
brådskande och anstånd vägrats, Cronquist ansett sig icke hava annat att göra
än redovisa influtna beloppet och anhålla om återtagningsbevis. Erkännande om

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19S3 års riksdag.

influten likvid hade Cronquist erhållit någon tid därefter, men det begärda återtagningsbeviset
hade ännu icke kommit Cronquist tillhanda. Givetvis stode det
Esbjörnsson fritt att underlåta godkänna den av Cronquist på grund av omständigheterna
framtvungna redovisningen och återställa utslaget för förnyad verkställighet.
Cronquist kunde icke underlåta omnämna, att den av honom utlysta
exekutiva auktionen endast inbringat 209 kronor, enär aktierna inropats av ägaren
för att sedermera av Cronquist utmätas på nytt för samma gäld. Därav framginge,
att klaganden icke genom Cronquists förfarande tillfogats någon förlust
utan tvärtom ganska avsevärd vinst, ty om Cronquist underlåtit »godtycke», borde
väl rättast det av Tideman lämnade kontanta beloppet 2,611 kronor 9 öre utmätts
för förut omnämnda tre utslag å sammanlagt 20,663 kronor 60 öre. Efter avdrag
av exekutionskostnaderna, 108 kronor, hade till fördelning på beloppet 20,555
kronor 60 öre funnits 2,611 kronor 9 öre jämte 101 kronor, av vilket belopp
klaganden erhållit efter fördelning omkring 700 kronor.

I avgivna påminnelser anförde Esbjörnsson följande:

Utmätningsmannen hade uppenbarligen förfarit oriktigt, då han till gäldande
av klagandens och två andra fordringsägares tillgodohavanden å sammanlagt belopp
av 20,663 kronor 60 öre tagit i mät ej börsnoterade aktier, därå värdering
ej syntes hava förekommit och som endast antecknats efter parivärde och sedermera
visat sig äga så ringa värde som 209 kronor, och detta oaktat tillfälle funnits
till utmätande av åtskillig, Tideman tillhörig lös egendom, vars värde utmätningsmannen
otvivelaktigt kunnat omedelbart sätta, utan att skillnaden mellan
utmätnings- och försäljningssummorna blivit så avsevärd, som nu varit fallet.
Efter den 26 november 1920 hade klaganden ej erhållit någon redovisning utöver
redan bekomna 2,608 kronor 44 öre. Såväl Tideman som dennes medgäldenär
Hemmingsson hade numera kommit i konkurstillstånd, och föga utsikter
funnes att av gäldenärerna utbekomma något av klagandens resterande
fordran. Klaganden yrkade därför att av utmätningsförrättarna utbekomma vad
som enligt häradsrättens dom återstode oguldet eller 2,616 kronor 51 öre jämte
5 procent ränta därå från den 4 november 1920. I Welanders under tiden inträffade
konkurs hade klaganden bevakat vad han sålunda ansåge sig äga att
utav denne utbekomma.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Jämtlands
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Cronquist. I den för åklagaren utfärdade
instruktionen anförde jag följande:

I 10 § 8 punkten promulgationslagen till utsökningslagen stadgas, att om
två eller flera skrivit skuldebrev under, med förbindelse, att en för alla och alla
för en betala, då äger borgenär för fulla gälden betalning få hos vem han helst
vill; och have den sedan lika rätt emot de andra, för det han över sin del betalt.
Hava de sig ej så förbundit och äro de ej i bolag samman, gälde då var sin del
efter huvudtalet..

— 1923 —

Genom den ifrågavarande den 12 juli 1918 utfärdade reversen hade Tideman
och Hemmingsson visserligen icke iklätt sig skyldighet att gälda beloppet en
för båda och båda för en, men genom Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätts
dom hade de förpliktats att, vilkendera gälda gitte, till klaganden utgiva
dels mot kvitto och återbekommande av skuldebrevet 4,000 kronor jämte ränta,
dels ock mot kvitto ytterligare 549 kronor 23 öre ävensom ersättning för rättegångskostnaden
.

Med åberopande av reversen och häradsrättens dom, däri solidarisk betalningsskyldighet
blivit svarandena ålagd, anhöll Esbjörnsson i ansökning, som inkom
till Welander den 11 augusti 1920, att verkställigheten närmast skulle riktas
mot Tideman. Vid sådant förhållande ålåg det Welander att utsöka hela det utdömda
beloppet hos Tideman. I enlighet härmed företog Welander, sedan Tideman
uppehållit honom med förespeglingar om likvid, den 11 september utmätning
för hela beloppet, upptaget med ränta och expenser till sammanlagt 5,313
kronor 40 öre, därvid för denna fordran jämte andra fordringar togos i mät Tideman
tillhöriga aktier till ett parivärde av 28,000 kronor.

Som aktier blivit utmätta, var utmätningsmannen jämlikt 163 § utsökningslagen,
jämförd med 162 § samma lag, icke skyldig att redovisa ärendet förrän
inom tre månader, efter det ansökningen inkommit, eller senast den 11 november
1920. Vad Esbjörnsson i utsökningsärendet och klagoskriften anfört därom att
redovisning bort vara avgiven inom den i 162 § bestämda tiden av två månader
är oriktigt. I den mån klagomålen riktats mot Welander, för det han icke inom
laglig tid skulle bragt utmätningsärendet till slut ävensom för det han allenast
utmätt de ifrågavarande aktierna, vilkas försäljningsvärde visat sig icke förslå
till gäldande av klagandens fordran, har jag lämnat klagomålen utan vidare avseende.

Sedan Cronquist den 13 oktober 1920 med anledning av Welanders sjukdom
tillträtt förordnande som landsfiskal i Alsens distrikt, mottog Cronquist den 29
oktober av Tideman 2,611 kronor 9 öre såsom likvid i utsökningsärendet. Utan
att företaga någon som helst undersökning, om Tideman saknade ytterligare utmätningsbara
tillgångar till skuldens fulla gäldande, skilde Cronquist sig därefter
från ärendet genom att till Esbjörnsson översända nyssnämnda belopp jämte
häradsrättens dom med bifogade handlingar under anhållan om återtagningsbevis.
Cronquist har i sin förklaring anfört, att han i berörda förfarande påverkats dels
därav att Tideman förmenat sig, oaktat domens lydelse, icke vara skyldig att
gälda det i reversen upptagna boloppet mera än efter huvudtal ävensom uppgivit,
att han vid tillfället icke vore i stånd att anskaffa hela det utsökta beloppet,
samt dels därav att Esbjörnsson talat om den »gemensamma skuldsedeln» och
framställt hot om anmälan i anledning därav att redovisningstiden redan skulle
varit förliden. På grund härav och då Cronquist uppfattat ordalagen i utmätningsansökningen
sålunda^ att verkställigheten icke ovillkorligen skulle riktas mot
Tideman, hade Cronquist icke avvaktat resultatet av den till den 10 november
utlysta auktionen å de i mät tagna aktierna utan redovisat ärendet såsom nyss
blivit nämnt.

Detta Cronquists förfaringssätt finner jag hava varit felaktigt. Då verkstäl —

1923 —

lighet mot Tideman måste anses hava begärts å domen till hela dess belopp, hade
Cronquist icke, på sätt som skett, bort skilja sig från utsökningsärendet, utan
både han bort avvakta utgången av auktionen å aktierna samt, då de influtna
medlen icke uppgått till den ifrågavarande skuldens fulla belopp, genast vidtaga
ny utmätningsförrättning hos Tideman. Cronquist hade icke bort låta sig påverkas
vare sig av en vilseledande framställning från gäldenärens sida eller ovederhäftiga
hotelser från sökandesidan utan hade allenast bort förfara i enlighet, med
lagens bestämmelser. Därvid hade Cronquist haft att följa föreskrifterna i den
laga kraft vunna domen.

Jag kan icke underlåta att anmärka att, även om Tideman skolat gälda
blott hälften av reversbeloppet jämte ränta därå, hans skuld med tillämpning
härav och domens bestämmelser i övrigt den 29 oktober 1920 uppgått till, förutom
förrättningskostnaden, 2,970 kronor 79 öre.

Klaganden har förmenat, att han lidit förlust genom vad i utmätningsärendet
förekommit. Huruvida genom Cronquists försummelse någon skada för klaganden
uppkommit har hittills icke blivit utrett. Men som det icke är uppenbart,
att skada icke uppstått, synes frågan härom böra dragas inför domstols prövning.
Jag finner därför den felaktighet, vilken Cronquist i utmätningsäréndet låtit
komma sig till last, böra av mig beivras.

Jag uppdrog åt åklagaren att anhängiggöra och utföra åtal mot Cronquist
för det tjänstefel, vartill han i berörda hänseende gjort sig skyldig. Det ålåge
därvid åklagaren att å Cronquist yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde åklagaren bereda klaganden tillfälle att yttra sig i målet men understödja
de ersättningsanspråk, som av klaganden kunde komma att framställas,
allenast i den mån de kunde finnas befogade.

Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 4 maj 1922:

Häradsrätten funne i målet vara utrett, att, sedan till Welander från Esbjörnsson
såsom ombud för Eriksson den 11 augusti 1930 med begäran om verkställighet
inkommit, förutom andra handlingar, häradsrättens laga kraft vunna
dom den 6 maj 1920, därigenom Tideman och Hemmingsson förpliktats att,
vilkendera gälda gitte, till Eriksson utgiva dels på grund av ett den 12 juli 1918
av Tideman och Hemmingsson utfärdat skuldebrev 4,000 kronor med 5 procent
ränta från nämnda den 12 juli, tills betalning skedde, dels ock ytterligare 549
kronor 23 öre samt rättegångskostnader, 180 kronor jämte protokollslösen, enligt
uppgift uppgående till 33 kronor 50 öre, Welander den 11 september 1920 för
hela beloppet, upptaget med ränta och expenser till sammanlagt 5,313 kronor 40
öre, hos Tideman företagit utmätning, därvid för nämnda jämte andra Tidemans
skulder togos i mät Tideman tillhöriga aktier till ett parivärde av 28,000 kronor,
att Cronquist, som den 13 oktober 1920 tillträtt förordnande som landsfiskal i
Alsens distrikt, den 29 i samma oktober av Tideman mottagit 2,611 kronor 9
öre såsom likvid i utsökningsärendet, samt att Cronquist, efter att i dagboken
över utsökningsmål hava anmärkt, att Tideman blott ville betala hälften av ut —

1923 —

dömda beloppet, samma dag till Esbjörnsson, under anhållan om återtagningsbevis,
översänt omförmälda i ärendet influtna belopp, efter avdrag av porto och remissavgift,
jämte från Esbjörnsson insända, till ärendet hörande handlingar.

Enär det ålegat Cronquist att inom den i 1G3 § utsökningslagen angivna
tid eller senast den It november 1920 verkställa försäljning i vederbörlig ordning
av de utmätta aktierna och att, om tillräckliga medel ej influtit för skuldens gäldande,
vidtaga ny utmätningsförrättning hos Tideman, men Cronquist icke förty,
utan att försäljning av aktierna skett, redan den 29 oktober 1920, på sätt ovan
nämnts, skilt sig från utmätningsärendet, samt Cronquist sålunda gjort sig skyldig
till oförstånd i sin tjänst, ty och som, vad anginge Cronquists ersättningsskyldighet,
Cronquist icke kunde anses hava visat, att genom hans påtalade oriktiga
förfarande vid behandlingen av ifrågavarande utsökningsärende skada icke uppkommit
för Eriksson, samt Cronquist vid sådant förhållande vore pliktig att svara
för den del av Tidemans skuld, som icke genom utmätningen blivit gulden ävensom
för sådana kostnader, som kunde anses hava åsamkats Eriksson genom
Cronquists försummelse och av Eriksson i nämnda hänseenden uppgivna och
fordrade belopp av Cronquist lämnats obestridda, men Cronquist icke mot sitt
bestridande kunde åläggas att gälda Erikssons kostnader för sakens dragande inför
J. O., prövade häradsrätten med ogillande av den mot Cronquist förda talan
om ersättning i sistberörda avseende, lagligt dels döma Cronquist jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen att för oförstånd i tjänsten bota 25 kronor dels ock förplikta
Cronquist att mot kvitto och erhållande av skuldebrevet och häradsrättens den 6
maj 1920 givna dom, båda behörigen överlåtna å Cronquist, ävensom till Cronquist
utfärdade skriftliga överlåtelser av Erikssons rätt till utdelning för hans
ifrågavarande fodran uti Tidemans, Hemmingssons och Welanders konkurser,
genast till Eriksson utgiva 2,691 kronor 51 öre jämte 5 procent ränta å 2,616
kronor 51 öre från den 4 november 1920 till och med stämningsdagen, den 21
december 1921, och å utdömda beloppet från sistnämnda dag, tills betalning
skedde ävensom att ersätta Erikssons kostnader å målet med 180 kronor.

Över häradsrättens utslag har Cronquist anfört besvär i Svea hovrätt. Målet
är beroende på hovrättens prövning.

19. Oriktigt avvisande av rättegångsombud.

Av handlingarna i ett genom klagomål av redaktören O. Dalkvist i Stockholm
här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid Älvdals härads nedre tingslags häradsrätts sammanträde den 22 september
1921, som hölls under ordförandeskap av häradshövdingen T. Nilsson,
förekom till handläggning ett mål mellan K. G. Olsson med flera, kärande, samt
Kung! Maj:t och kronan, svarande, angående åborätt. I målet anmälde sig klaganden
såsom ombud för kärandena. Fråga uppstod därvid om klagandens lämplighet
att föra annans talan inför rätta. Klaganden upplyste i anledning av framställda
frågor, att han ej avlagt juridisk examen men vore ordförande i Sveriges

— 1923 —

åboförbund. Kronans ombud förklarade sig ej känna till klaganden eller hans
verksamhet. Genom beslut samma dag fann häradsrätten, enär klaganden ej vore
för rätten känd såsom ägande de egenskaper, som fordrades enligt 15 kap. 2 §
rättegångsbalken, klaganden ej kunna såsom rättegångsombud godtagas.

Över häradsrättens beslut anförde klaganden besvär i Svea hovrätt, som
genom utslag den 15 februari 1922, enär någon omständighet icke uppgivits, som
lagligen bort föranleda till förklarande, att klaganden ej kunde som rättegångsombud
godtagas, undanröjde häradsrättens beslut. Av klaganden framställt yrkande
om skadestånd kunde icke i målet komma under bedömande.

I en den 28 september 1921 hit ingiven klagoskrift anförde klaganden följande: Nilsson

hade tillfrågat klaganden, om han avlagt juridisk examen och fört
rättegångar vid Stockholms rådhusrätt m. m. Dessa frågor hade klaganden besvarat
nekande men tillagt, att han vid ett stort antal häradsrätter uppträtt såsom
biträde åt åbor i rättegångar om åborätt m. m. och att det aldrig förekommit
någon anmärkning mot hans lämplighet såsom ombud. Det oaktat hade Nilsson
förklarat, att han ej kunde tillåta klaganden att uppträda såsom ombud i målet.
Då klaganden sedan över 10 år tillbaka biträtt i mål av berörda beskaffenhet och
Nilsson saknat laga rätt att uppträda mot klaganden såsom skett, anmälde klaganden
förhållandet. Såsom ytterligare stöd för sin kompetens i dessa mål ville
klaganden åberopa, att han i 7 år varit anställd i åbokommittén och där deltagit
i utredningar beträffande åborättsförhållanden i äldre och nyare tider, varigenom
klaganden besutte mera kännedom om dylika måls beskaffenhet än mången person
med juridisk examen.

Klaganden ingav ett tryckt exemplar av åbokommitténs betänkande III,
innefattande förslag till lag om upplåtelse genom expropriation av åborätt till
vissa lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m. I betänkandet voro intagna
av klaganden för Sveriges åboförbund 1919 utarbetade utlåtanden •och förslag
med anledning av pågående åborättsutredningen II, upptagande 16 Va trycksidor.

I avgivet yttrande anförde Nilsson följande:

Någon som helst yttring av Nilssons egen mening hade ej kommit till synes
förr än i häradsrättens beslut, som varit resultatet av enskild överläggning. Något
övertalande för att få detta till stånd hade ej varit behövligt. Nilssons uppträdande
vid tillfället hade varit lugnt och objektivt. Som Nilsson ej förr träffat
eller ens sett klaganden, hade Nilsson ej heller personligen kunnat hava något
emot honom, utan beslutet hade endast varit förestavat av omsorg för rättskipningens
tillgodoseende. Fullt okänd hade klaganden dock ej varit för Nilsson.
Han hade vid flera tillfällen under 1921 skriftligen meddelat sig med Nilsson i
andra rättegångsärenden, och breven hade ofta vittnat om obekantskap med även
enklare rättskipningsförhållanden.

Klaganden avgav påminnelser samt åberopade därvid ett av 5 personer avgivet
intyg av följande innehåll: Intygsgivama hade närvarit vid hösttinget i

— 1923 —

Råda den 22 september 1921. När det förevarande målet påropats, hade klaganden
genast av domaren tillfrågats om namn, om lian avlagt juridisk examen
samt om han fört rättegångar vid Stockholms rådhusrätt. Vid fråga till nämnden
om klaganden vore känd hade en av nämndemännen svarat, att han vid vårtinget
samma år uppträtt som ombud i mål vid häradsrätten. Efter ännu ett par
frågor hade domaren förklarat, att han ej kunde tillåta det. Sedan domaren på
detta sätt uttryckt sin åsikt i frågan, hade han tillsagt åhörarna att avträda för
enskild överläggning inom rätten.

I skrivelse till advokatfiskal vid Svea hovrätt anförde jag följande:

I 15 kap. 2 § rättegångsbalken enligt dess lydelse i 1734 års lag stadgades
följande:

De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige
och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen därtill brukas, som av rätten,
där saken drives, ej godkänd är, och lov därtill fått. Vill parten bruka till fullmäktig
sin skyldeman, eller den i hans tjänst är, eller han eljest haver förtroende
till, stånde det honom fritt. Konungens betjänte, som kronans uppbörd ej
hava, må ock för sina vänner tala, när deras förmän det tillåta, och de sin tjänst
därmed ej försumma, eller det emot deras ämbetes plikt ej strider.

Lagrummet undergick 1897 den ändringen, att ordet »män» borttogs ur
första punkten. I samband med omorganisationen av fögderiförvaltningen borttogos
genom lagen den 14 juni 1917 orden »som kronans uppbörd ej hava» ur
sista punkten.

Genom kungi. brevet till hovrätterna den 27 maj 1801 förordnades, att —
då med dagliga erfarenheten stämde, att en stor del rättegångar ledde sin upprinnelse
från egennyttiga avsikter hos en mängd obehöriga, oförståndiga och ofta
illasinnade personer, vilka sysslolösa valt till yrke att driva andras saker för rätta
och för egen vinning lockade och förledde i synnerhet det enfaldigare folket till
oskäliga rättegångars anställande och fullföljande — vid fullmäktiges antagande
och godkännande 15 kap. 2 § rättegångsbalken på det nogaste skulle efterlevas
och att, med undantag av de händelser, berörda paragraf särskilt utstakade, ej
någon, undantagande kronobetjänt å landet, som icke uppbörd ägde, samt landsoch
stadsfiskaler, finge till fullmäktig låta sig bruka, som ej efter fullgjorda
akademiska specimina av rätten, där saken dreves, lov därtill fått; varvid i synnerhet
på redlighet i tänkesätt och förhållande borde göras avseende.

Sedan rikets ständer hos Kungl. Maj:t anmält, att vid åtskilliga domstolar
författningarnas stadgande i frågan om rättigheten att föra andras talan blivit på
det sätt tillämpat, att med anledning av nyssberörda kungl. brev endast kronobetjänte,
lands- och stadsfiskaler samt de personer, vilka avlagt akademiska specimina,
blivit ansedda berättigade att föra andras talan och därvid hos Kungl.
Maj:t i övervägande kommit, att de händelser, 15 kap. 2 § rättegångsbalken särskilt
utstakade, blivit i nämnda brev uttryckligen undantagna, samt det vid sådant
förhållande icke vore någon betaget att till fullmäktig bruka sin skyldeman
eller den i hans tjänst vore eller han eljest hade förtroende till, utan att andra

— 1923 —

villkor därvid vore fästade, än att ombuden skulle vara oberyktade, ärlige, redlige
och förståndige män, och att ingen skulle till fullmäktigskap allmänligen
brukas, som av rätten, där saken dreves, ej vore godkänd och lov därtill fått,
så meddelade Kungl. Maj:t den 8 september 1829 den förklaring till ovanberörda
kungl. brev, att därigenom någon ändring av 15 kap. 2 § rättegångsbalken eller
någon inskränkning i de stadganden, som däri funnes angående rättigheten att
föra andras talan, icke blivit gjord.

Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk innehöllo
i 30 kap. 10 §, att till fullmäktig finge man bruka den, man hade bästa
förtroende till, så framt ej mot honom funnes något av de jäv, som i senare
paragrafer sades. I motiven till förslaget anförde lagkommittén, att valet av fullmäktig
hade kommittén överlämnat helt och hållet åt partens eget förtroende
med några få inskränkningar, som i förslaget förekomme under namn av jäv.
Då det vore var och en part tillåtet att själv föra sin sak så gott han kunde,
med iakttagande av den ordning, lagen föreskreve, borde det ej i allmänhet
någon åläggas, att i sitt ställe sätta annorlunda kvalificerad person än den, som,
i egenskap av part, själv kunde tala i saken. Kommittén hade följaktligen uteslutit
alla stadganden om viss, beprövad skicklighet, som ovillkorligen skulle erfordras
hos en fullmäktig, och ej givit rätten lov att från fullmäktigskap skilja
någon annan än den, som, då han skulle utföra en sak, befunnes verkligen vara
oskicklig därtill.

Nya lagberedningen yttrade i sitt 1884 avlämnade betänkande angående
rättegångsväsendet, att flertalet av de rättstvister, som handlades vid underrätterna,
vore av jämförelsevis obetydlig omfattning och utredningen i dessa mål
vore vanligen så enkel, att den icke krävde särskilt biträde av sakförare med
juridiska insikter. Om, såsom beredningen föreslagit, det tillkomme domaren att
utöva en stark processledande verksamhet och såmedelst bidraga till målens behöriga
utredning, torde i de flesta fall lika litet hädanefter som hittills hos allmänheten
göra sig gällande något verkligt behov av rättslärda sakförares biträde
i de vanligaste underrättsmålen.

Av det anförda framgår, att för behörighet att uppträda såsom rättegångsfullmäktig
i lagen icke uppställts fordran på juridisk examen. Det är visserligen
sant, att det många gånger kunde vara önskvärt, att fullmäktig besutte juridisk
utbildning, men en nödvändig förutsättning föf att vara »förståndig» enligt lagens
mening är denna utbildning icke. Det fordras endast, att ombudet på ett
kort och redigt sätt utför sin huvudmans talan, i skrifter icke inblandar vad till
saken ej hörer eller skriver vad som icke är sant samt iakttager ett skickligt uppträdande
inför rätta eller sålunda att han ej bryter mot bestämmelserna i 14
kap. 5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken.

I det föreliggande fallet synes frågan, huruvida klaganden kunde godkännas
såsom ombud, redan i början av det omförmälda målets handläggning hava av
häradsrätten upptagits till prövning. Enligt det av klaganden åberopade intyget,
som i dessa delar överensstämmer med klagandens, av Nilsson icke bestridda
uppgifter, blev klaganden, sedan målet påropats, av Nilsson tillfrågad, om klaganden
avlagt juridisk examen och fört rättegångar vid Stockholms rådhusrätt.

— 1923 —

Utan att klaganden varit i tillfälle att i målet föra talan, blev han därefter avvisad
såsom fullmäktig. Det vill härav synas, som om häradsrätten lagt särskild
vikt vid att klaganden icke avlagt juridisk examen. Att detta icke bort föranleda
häradsrättens beslut framgår av det förut anförda.

Men har beslutet icke grundat sig på nämnda förhållande, måste det hava
föranletts av den kännedom, häradsrätten ansett sig äga om klagandens föregående
verksamhet såsom fullmäktig. Att denna emellertid lika litet innefattat stöd
för häradsrättens beslut synes uppenbart. Klaganden hade förut uppträtt såsom
ombud inför häradsrätten, och hade då, såvitt upplysts, icke förekommit någon
anmärkning mot hans sätt att inför häradsrätten föra talan. Det har ej heller
gjorts gällande, att klaganden inför annan domstol skulle uppträtt såsom rättegångsfullmäktig
på sådant sätt, att anmärkning däremot blivit framställd. Det
enda Nilsson kunnat åberopa är, att klaganden under 1921 skriftligen meddelat
sig med Nilsson i andra rättegångsärenden och att klagandens brev ofta vittnat
om obekantskap med även enklare rättskipningsförhållanden. Men detta har icke
varit tillfyllest för att utan vidare underkänna klaganden såsom fullmäktig. Att
klaganden ej varit tillräckligt känd för Nilsson kan icke heller hava utgjort giltigt
skäl till klagandens avvisande. Ett rättegångsombud är väl i regel tämligen
okänt, när det första gången företräder vid en häradsrätt eller inför en ny ordförande
i denna. Snarare synes klagandens verksamhet hava bort bibringa häradsrätten
den uppfattningen, att klaganden kunde besitta särskilda förutsättningar
att föra talan i mål av ifrågavarande beskaffenhet. Det upplystes för häradsrätten,
att klaganden var ordförande i Sveriges åboförbund, och det var möjligtvis
för rätten känt, att klaganden under flera år innehaft detta uppdrag samt
därvid nedlagt ett intresserat arbete för förbundets syften. Klaganden borde på
grund därav ansetts äga kännedom om de frågor, som i tvistemålet kunde komma
före, och hans lämplighet såsom rättegångsfullmäktig borde därför icke behövt
sättas i fråga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts fann jag, att häradsrätten genom sitt
förberörda beslut förfarit felaktigt. För detta vore Nilsson såsom häradsrättens
ordförande ansvarig. Då skada genom häradsrättens beslut tillskyndats klaganden
och Nilsson icke vidgått, att han handlat felaktigt, kunde förfarandet icke lämnas
utan beivran. Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa Nilsson under
åtal inför hovrätten för det tjänstefel, vartill han gjort sig skyldig, samt därvid
å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen
bereda klaganden tillfälle att i målet framställa ersättningsanspråk, som,
i den mån de kunde anses befogade, borde understödjas.

I Svea hovrätt, där åtalet anhängiggjordes, företedde advokatfiskal en av
klaganden till advokatfiskalen ingiven skrift, däri klaganden med förmälan, att
klaganden genom häradsrättens ifrågavarande beslut blivit försatt utom möjlighet
att fullfölja klaganden lämnat uppdrag att uppträda såsom ombud ej blott i ovan
omförmälda mål utan även i ytterligare 4 vid rättegångstillfället den 22 september
1921 till handläggning förekommande mål angående åborätt, yrkat, att Nils 12

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1923 års riksdag.

son måtte förpliktas att till klaganden utgiva ersättning för förluster i arvoden
och reseersättningar med 50 kronor för varje av nämnda 5 ombudsmannaskap,
för skrifter till J. O. med 75 kronor, för besvär och inställelser i hovrätten med
50 kronor, vartill komme 10 kronor för lösen av hovrättens utslag den 15 februari
1922, för åsamkade besvär för nya fullmakters anskaffande med 100 kronor
samt för förlorade ombudsmannaskap med 150 kronor, eller sammanlagt 635
kronor. Advokatfiskal biträdde klagandens berörda ersättningsanspråk.

Nilsson bestred den mot honom i målet förda talan och anförde, att det,
som å Nilssons sida varit avgörande för ifrågavarande beslut, hade varit det förhållandet,
att Nilsson icke känt, huruvida klaganden vore »oberyktad, ärlig, redlig
och förståndig». Genom de brev, som Nilsson, såsom förut nämnts, fått mottaga
från klaganden, hade Nilsson ingalunda fått någon för klaganden fördelaktig uppfattning
om dennes förståndighet. Därtill hade kommit, att förste notarien i domsagan,
vilken såsom ordförande i häradsrätten hållit 1921 års vinterting i tingslaget,
därvid klaganden uppträtt såsom rättegångsfullmäktig i liknande mål, för
Nilsson uttalat den uppfattning, att klaganden dels saknat den kännedom om målen,
man billigen kunde fordra, dels ock brustit i de insikter i övrigt, som man
skäligen kunde förvänta hos ett ombud. Huru länge klaganden fungerat såsom
ordförande i Sveriges åboförbund ävensom vad denna sammanslutning hade för
ändamål och omfattning vore Nilsson okänt. Ej heller hade Nilsson någon tillförlitlig
kunskap om, i vilken omfattning eller på vilket sätt klaganden vid andra
domstolar kunde hava såsom ombud fört parts talan.

Därefter yttrade hovrätten i utslag den 13 juli 1922 att, enär vad Nilsson i
målet anfört icke kunde anses utmärka, att klaganden saknat de egenskaper, som
enligt lag krävdes för behörighet att godkännas såsom rättegångsombud, samt
Nilsson förty måste anses hava, genom den befattning han tagit med häradsrättens
ifrågavarande beslut, visat oförstånd i ämbetet, dömdes Nilsson jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen för vad han sålunda låtit komma sig till last att bota 50 kronor,
varjämte och då Nilsson vore skyldig att ersätta klaganden denne genom Nilssons
felaktiga förfarande åsamkad skada och kostnad Nilsson förpliktades att i
sådant hänseende till klaganden utgiva för resekostnad och inställelse vid häradsrätten
för utförande av talan i omförmälda 5 mål 200 kronor, för ärendets bevakning
hos J. O. 50 kronor och för kostnaderna i hovrätten i anledning av
klagandens fullföljda talan mot häradsrättens ifrågavarande beslut 60 kronor,
eller sålunda sammanlagt 310 kronor, varemot klagandens ersättningsanspråk i
övrigt såsom obestyrkta icke kunde bifallas. Nilsson skulle ersätta klaganden vad
denne visade sig hava erlagt för hovrättens utslag den 13 juli 1922.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

20. Förolämpning mot vittne och bristande i hovsamhet av rådhusrätts

ordförande.

I en artikel i tidningen Folkets Dagblad Politiken för fredagen den 21 oktober
1921 med rubrik »Rådman Nordlöf åter ute på krigsstigen» anfördes
bland annat följande:

1923 —

»De, som i torsdags hade tillfälle att närvara vid Stockholms rådhusrätts
sjunde avdelnings förhandlingar, där den för sin bristande självbehärskningsförmåga
kändo rådmannen A. Nordlöf satt ordförande, blevo vittne till ett uppträde,
som väl får anses vara rätt så enastående i sitt slag. Inför sittande rätt och
mitt under pågående rättsförhandlingar företog sig Nordlöf att på ett sätt, som
i våldsamhet och ursinne trotsar all beskrivning, fara ut emot ett i ett mål påkallat
vittne, som, kanske av oförstånd och bristande förståelse för vilken enväldig
självhärskare en stockholmsk domare anser sig vara, på något olämpligt sätt
föll domaren i talet. Likblek av ilska slog Nordlöf upprepade gånger sin knutna
näve i domarbordet och skrek med tordönstämma ut sin mening om vittnet, som
bland annat titulerades »lymmel» och bads »att veta hut». Man är van vid rätt
mycket, när det gäller snäsig behandling från stockholmsdomarnas sida, men rådmannen
Nordlöf överträffar alla de andra tillsammans. Hur skulle det vara om

J. O. någon förmiddag gick att lyssna på Nordlöfs grovheter?»

I en hit ingiven klagoskrift fäste arbetaren D. E. Lindbom, under hänvisning
till tidningsartikeln och med tillkännagivande, att han vore det förfördelade
vittnet, min uppmärksamhet på det i artikeln omförmälda förhållandet och anhöll
att vid eventuellt åtal få föra den skadeståndstalan, vartill fog kunde förefinnas.

Sedermera inkom klaganden med två intyg, avgivna det ena den 2 november
1921 av Teresia Gustavson och Albina Andersson och det andra den 7 i
samma månad av P. E. Carlsson.

Den förstnämnda attesten innehöll, att intygsgiverskorna intygade att, när
de den 20 »september» 1921 å Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning närvoro
och åhörde handläggningen av ett mellan allmänna åklagaren och H. Stenbom
anhängigt mål, rättens ordförande, då klaganden hördes såsom vittne och berättade
om tiden, när han sett svaranden i målet, såvitt intygsgiverskorna kunnat
finna, omotiverat utbrutit i fullständigt raseri mot vittnet, varunder han höjt
rösten till så höga rop, som han enligt deras mening kunnat åstadkomma, samt
slagit handen våldsamt i bordet och kallat vittnet lymmel. Ordförandens uppträdande
hade varit så våldsamt, att intygsgiverskorna aldrig förr sett en person
så ursinnig, och om uppträdet hade ägt rum på annat ställe än vid domstol
skulle de varje ögonblick väntat, att ordföranden övergått till handgripligheter.
Klaganden och övriga personer, som uppträtt i målet, hade hela tiden uppfört
sig lugnt och behärskat.

I det andra intyget anförde Carlsson, att han den 20 oktober uppehållit sig
i det för parter och vittnen avsedda förrummet till rådhusrättens sjunde avdelning
och därvid, trots det att samtliga dörrar voro stängda, fått sin uppmärksamhet
väckt av ett våldsamt larm i rättssalen, där någon talade med så hög
stämma som över huvud taget kunde åstadkommas och det i övrigt förefölle, som
om en brottning pågått samt bord och stolar flyttats eller slagits omkull. Carlsson
hade begivit sig in i den för åhörarna avsedda delen av rättssalen. Just som
Carlsson kommit in genom dörren, hade Nordlöf slagit sin hand med stor kraft
i domarbordet och ropat till en framför rätten stående person bland annat »vet
hut» och »lymmel». Det passerade hade på Carlsson och efter vad han kunnat
finna även på övriga närvarande personer gjort ett synnerligen pinsamt intryck.

— 1923 —

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag Nordlöf att inkomma
med yttrande. Nordlöf anförde följande:

Vid det avsedda rannsakningstillfället hade under Nordlöfs ordförandeskap
klaganden hörts såsom vittne på Stenboms begäran. Stenbom hade stått
under tilltal för stöld av en båt. Under förhöret hade klaganden på av Stenbom
föranledd fråga förklarat, att han en viss angiven dag kl. mellan 3 och
4 e. m. sett Stenbom med dennes båt å en viss närmare angiven plats. Då Stenbom
med.åberopande av denna klagandens tidsbestämning sökt draga någon för
sig förmånlig slutsats, hade Nordlöf funnit sig föranlåten tillfråga klaganden, om
han kunde taga på sin ed, att vid tillfället ifråga klockan varit över 3 men icke
över 4. Därå hade Nordlöf erhållit till svar ungefär följande: »Dä’ förstår väl
herrn, att jag inte gick me’ klockan i hand, så jag så precis kan säga tiden, men
klockan var så där ungefär tre fyra.» Utan att göra klaganden någon erinran
i anledning av det oförsynta i detta svar, vilken oförsynthet så mycket vissare
varit avsiktlig, som yttrandet framförts under ett hångrin, hade Nordlöf tillfrågat
klaganden, om han med sitt svar avsåge att uttala, det han gjort sin omvittnade
iakttagelse av Stenbom och dennes båt vid ungefärligen 3—4-tiden, men icke att
precisera tiden till klockan mellan 3 och 4. Därå hade klaganden svarat ungefär
följande: »Ja dä’ var så där vid tre fyratiden.» Nordlöf hade då erinrat honom,
att han sålunda med sin ed bekräftat riktigheten av en uppgift, som han sedermera
måst medgiva icke vara riktig, och hade ämnat för honom framhålla nödvändigheten
av större försiktighet vid vittnesutsagornas avgivande, men därtill hade klaganden ej
lämnat tillfälle utan avbrutit Nordlöfs anförande med en utläggning, såvitt Nordlöf
kunde fatta dess innebörd, gående ut på att »kl. mellan 3 och 4» och »omkring kl.
3 och 4» vore samma sak, att Nordlöfs uppfattning sålunda vore oriktig och att
den, som icke kunde fatta detta, hade föga förstånd till sitt förfogande. Nordlöfs
tillsägelser att ej avbryta Nordlöfs anförande och att förhålla sig tyst, till
dess klaganden erhölle ordet, hade klaganden fullständigt nonchalerat. Då klaganden
slutligen tystnat, hade Nordlöf sökt fullfölja sitt yttrande till klaganden
men med enahanda påföljd. Detta hade gång på gång upprepats. Vare sig Nordlöf
påbörjat något yttrande till klaganden eller sökt diktera något till protokollet,
hade klaganden konsekvent fallit Nordlöf i talet och fortfarande nonchalerat Nordlöfs
allt mer energiska bemödanden att förmå klaganden iakttaga ett skickligt
uppträdande. När Nordlöf sålunda funnit, att klaganden icke kunde med hovsamma
medel förmås till ändring i sitt uppträdande och Nordlöf ej vore hågad
finna sig i att icke såsom rättens ordförande få leda förhandlingarna eller ens få
tillfälle yttra sig, hade Nordlöf sett sig nödsakad att använda ett språk, mera
lämpat för klagandens fattningsförmåga och umgängesvanor samt tillsagt honom
ett skarpt: »Tyst karl! Vet ni inte hut! Jag ämnar icke vidare tåla dylika slyngelaktighet^.
» Nordlöf hade därmed lyckats förmå klaganden att åtminstone icke
vidare i ord uttala sin oförsynthet, men han hade fortfarande stått med ett hångrinande
uttryck i sitt ansikte. Nordlöf hade därefter ånyo tillfrågat klaganden,
vilken tid på dagen hans omvittnade iakttagelse av Stenbom och dennes båt ägt
rum, och hade klaganden därtill givit som svar »mellan 3 och 4». Nordlöf hade
funnit lönlöst att vidare tillfråga honom angående sagda omständighet. Att kla —

1923 —

ganden vid tillfället uppträtt på det tänkbarast slyngelaktiga sätt vore alltjämt
Nordlöfs uppfattning, och Nordlöf både under sin snart trettioåriga domarverksamhet
aldrig tillförne vare sig sett eller hört någon, ej ens de grövsta och råaste
brottslingar, uppträda inför domstol med en dylik oförsynthet.

Från protokollen i det ifrågavarande vid Stockholms rådhusrätt handlagda
målet mellan stadsfiskalen G. G. Lidberg, å tjänstens vägnar, å ena, samt järnarbetaren
H. Stenbom, å andra sidan, angående olovligt tillgrepp av en roddbåt,
inhämtade jag följande:

Målet förevar till eu början den 15 september 1921, därvid Stenbom var
häktad men genom rådhusrättens uppskovsbeslut försattes på fri fot. Stenbom
uppgav, att han köpt båten av en för honom obekant person.

Vid nästa rättegångstillfälle den 29 september hördes på den tilltalades begäran
såsom vittnen klaganden samt Teresia Gustavson och Albina Andersson,
därvid klaganden anförde: Vittnet hade den 27 augusti 1921 klockan mellan 3
och 4 e. m. iakttagit Stenbom, vilken vittnet förut kände till utseendet, färdas i
en ny, med utombordsmotor försedd båt förbi Liljeholmsbron. Vittnet vore fullt
säker på dagen, enär vittnet samma dag återkommit till staden från Furusund,
där vittnet någon tid haft arbete. Vittnet hade sedermera iakttagit, att
båten legat vid järnvägsbanken vid Liljeholmen bredvid en båt, som tillhörde
Stenbom.

Vid tredje rättegångstillfället den 20 oktober hördes klaganden ånyo på den
tilltalades begäran såsom vittne. Han anförde därvid »till beriktigande av sina
vid senaste rättegångstillfället lämnade uppgifter, sådana de i protokollet antecknats»
följande: Vittnet hade den 27 augusti 1921 troligen klockan mellan 3 och
4 e. m. sett Stenbom färdas under Liljeholmsbron i sin gamla båt med en ny
båt på släp. Vittnet hade påföljande måndag sett den nya båten ligga förtöjd
akter om Stenboms gamla båt på den tilläggsplats, som Stenbom, enligt vad vittnet
hade sig bekant, sedan gammalt plägade använda. På ytterligare fråga förmälte
vittnet, att vittnet trodde, att det varit klockan mellan 3 och 4 e. m., som
vittnet omvittnade lördag sett Stenbom färdas under Liljeholmsbron, enär vittnet
samma dag återkommit hit till staden från Furusund klockan 2 e. in. och därefter,
men före sin ankomst till Liljeholmsbron varit hemma i sitt hem; och
tilläde vittnet slutligen, att vittnet bestämt visste, att det varit klockan mellan 3
och 4, som vittnet sålunda sett Stenbom.

Därefter yttrade rådhusrätten i utslag den 17 november 1921, att ehuru utrett
vore, att — sedan natten till tisdagen den 23 augusti 1921 olovligen tillgripits
en direktören R. Vogt i Hälsingfors tillhörig roddbåt, vid tillfället förtöjd
vid en vid Söder Mälarstrand här i staden liggande ångare — Stenbom den
27 i samma månad befunnits innehava berörda roddbåt, likväl och som Stenbom
icke mot sitt enständiga nekande kunde anses lagligen övertygad att hava tillgripit
densamma samt av utredningen i målet icke heller med visshet framginge,
att Stenboms uppgift angående åtkomsten av roddbåten vore oriktig, kunde Stenbom
icke fällas till ansvar, och kunde vid sådant förhållande Vogts i målet förda
talan endast på det sätt bifallas, att Vogt berättigades att av Stenbom utbekomma

— 1923 —

roddbåten mot lösen av det belopp, 150 kronor, som Stenbom uppgivit sig hava
betalat för båten.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

Angående de härstädes avgivna intygen upplyste Carlsson inför mig, att
han vore ombudsman för Stockholms automobilförarfackförening, att han den 20
oktober 1921 närvarit vid rådhusrätten för att uppvakta i ett automobilkollisionsmål,
att han avfattat sitt intyg själv och att han icke vore jävig i förhållande
till klaganden.

Teresia Gustavson uppgav vid förfrågan härifrån, att varken hon eller
Albina Andersson stode i jävs förhållande till klaganden, att det av dem undertecknade
intyget vore uppsatt av Stenboms rättegångsbiträde och avsåge rättegångstillfället
den 20 oktober 1921 samt att intygsgiverskorna närvarit vid rådhusrätten
för att åhöra förhandlingarna angående åtalet mot Stenbom.

I ämbetsskrivelse till advokatfiskal vid Svea hovrätt anförde jag följande:

De så kallade domarreglerna, tryckta första gången 1635 i en upplaga av
landslagen och sedermera intagna i editionerna av 1734 års lag, innehålla de
tänkvärda orden, att »domaren skall tala saktmodeligen med dem, som komma
för rätten, förty man kommer icke för domaren i den akt, att man skall bannad
bliva eller illa tilltalad».

Naturligtvis åligger det envar, som företräder inför domstolen, han må vara
part, ombud eller vittne, att iakttaga ett höviskt och anständigt uppförande, att
icke i sina yttranden inblanda vad som ej hör till saken, att icke falla domaren
i talet och att ställa sig domarens med fog givna tillsägelser till efterrättelse.

Men å andra sidan måste domaren alltid och under alla omständigheter i
sitt uppträdande och tal iakttaga ett upphöjt och värdigt lugn. Lugn och värdighet
äro egenskaper, som oupplösligt höra tillsammans med domarämbetet och
dess rätta utövande. Domaren skall städse hava i minnet, att han skall vara en
föresyn för sina medmänniskor ej blott i allmänhet utan i synnerhet, då han sitter
i domarsätet för att bland dem, som söka rätten, utöva sitt höga kall. Domaren
får icke av en parts eller ett vittnes förlöpningar låta förleda sig till vrede eller
till att använda ord, som ej ens i det dagliga livet anses tillåtliga och vilka därför
i domarens mun äro så mycket mera olämpliga. Han äger väl att på ett
besinningsfullt sätt tillrättavisa parter eller vittnen, om så är nödvändigt, och i
14 kap. rättegångsbalken och 11 kap. strafflagen äro direktiv meddelade till upprätthållandet
av ordning och skick inför rätten och till domarens skydd. Men
han får icke själv förfalla till att bruka simpla ord. Ty eljest är fara för handen
— huru stor hans skicklighet än är — att aktningen för honom hos de
rättssökande minskas. Och genom att sätta sitt eget domaranseende på spel bringar
han hela domarkårens anseende i fara.

Fordrade man redan i de gamla domarreglerna, att domaren skulle tala
saktmodligen med de rättssökande, har denna fordran sannerligen icke kunnat
minskas i vår tid. Svensken är genomträngd av en stark känsla för det personliga
värdet och har alltid reagerat mot övermod och maktmissbruk. Att under

— 1923 —

det nutida vittomfattande arbetet för allmän folkbildning och fostran domaren
skulle hava rätt att i åthävor och ord stå kvar på en ståndpunkt, som redan i
skolan betecknas såsom övervunnen, är icke tänkbart.

I det förevarande fallet har från klagandens sida påståtts, att Nordlöf vid
rättegångstillfället den 20 oktober 1921 i det mot Stenbom anhängiga målet, under
det klaganden hördes såsom vittne, utan rimlig orsak i häftig uppbrusning
samt med obehärskade åthävor och hög röst farit ut mot klaganden med de i
tidningsartikeln och av klaganden åberopade intygen angivna tillmälena. Vid den
av mig företagna undersökningen har jag funnit särskilt det den 7 november
1921 avgivna intyget av trovärdigt innehåll. Nordlöf har anfört, att hans förfarande
orsakats av ett oförsynt uppträdande från klagandens sida, och allenast
medgivit, att han använt de i förklaringen närmare angivna uttrycken. Däremot
har Nordlöf knappast bestritt, att han brukat våldsamma åthävor och hög röst.
Aven om i målet icke skulle kunna visas mera än vad Nordlöf medgivit och
även om det kunde anses ådagalagt, att klaganden betett sig oskickligt, anser jag
ändock Nordlöfs uppträdande otillåtet för en domare.

Det är icke första gången, jag funnit anledning att ingripa med anledning
av Nordlöfs förfarande såsom ordförande i rådhusrätten. Under rannsakningen
med för mord häktade förre överkonstapeln G. Stjärne framkommo i pressen
skildringar angående Nordlöfs sätt att behandla den häktades av Ö. Ä. förordnade
biträde av sådan innebörd, att jag fann mig föranlåten att den 14 oktober
1920 i det nyssnämnda målet övervara förhandlingarna, som den gången förlöpte
lugnt. Jag får väl antaga, att Nordlöf insåg, vad huvudändamålet med mitt besök
innebar. Numera synes den erinran, jag sålunda velat meddela, hava fallit
Nordlöf ur minnet.

I sin till mig avgivna förklaring har Nordlöf icke i någon mån medgivit,
att han förfarit olämpligt. Han synes tvärtom hava ansett sig fullt berättigad
att uppträda såsom han gjort. Vid sådant förhållande kan han icke undgå åtal.

För det tjänstefel, vartill Nordlöf, enligt vad ovan framhållits, gjort sig
skyldig, uppdrog jag därför åt advokatfiskalen att vid hovrätten mot honom
anhängiggöra talan. Det ålåg advokatfiskalen därvid, att, om så ansåges erforderligt,
påkalla vittnesförhör med intygsgivarna, därest de fortfarande befunnos
ojäviga, samt å Nordlöf yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tilllika
borde advokatfiskalen lämna klaganden tillfälle att i målet framställa ersättningsanspråk
och understödja desamma, i den mån de befunnes berättigade. Angående
föregående fall av liknande beskaffenhet hänvisades exempelvis till J. 0:s
årsberättelser 1876 sid. 16, 1881 sid. 32, 1891 och 1892 sid. 6, 1905 sid. 45, 1919
sid. 80 och 1921 sid. 116.

Vid Svea hovrätt, där målet anhängiggjordes, hördes på advokatfiskalens
begäran såsom vittnen ledamöterna å rådhusrättens sjunde avdelning vid ifrågavarande
tillfälle, civilassessorn K. V. Masreliez och t. f. kriminalassessorn A. M.
Gullstrand, samt Teresia Gustavson, P. E. Carlsson och plåtslageriarbetaren S.
Kejler.

— 1928 —

Vittnesmålen voro i sammandrag av följande innehåll:

1. Masréliez: Vittnet erinrade sig att, då under vittnesförhöret med klaganden
denne av Nordlöf tillhållits att tänka på de uppgifter, han lämnade, ett
meningsutbyte mellan Nordlöf och klaganden uppstått angående den i målet berörda
tidpunkten. Vittnet hade efteråt fäst sig vid att det varit ett uppträde
under vittnesförhöret och att detta ej förlupit på vanligt sätt. Vittnet kunde icke
erinra sig de närmare omständigheterna vid uppträdet eller vad därvid yttrats.
Vittnet mindes ej, om Nordlöf redan från början av vittnesförhöret talat häftigt
till klaganden. Vittnet hade ej heller minne av att klaganden därunder uppträtt
opassande och därigenom givit anledning till uppträdet. Däremot erinrade sig
vittnet, att Nordlöf blivit häftig mot klaganden. Uppträdet hade på vittnet gjort
ett obehagligt intryck. Vittnet hade kort efter detsamma talat med en anhörig
därom och yttrat, att dylika uppträden borde undvikas.

2. Gallstrand: Vittnet hade varit mycket upptagen av förandet av protokollet
och kunde därför ej bestämt erinra sig vad som förekommit utöver det som
skolat tagas till protokollet. Vittnet kunde således ej erinra sig de närmare omständigheterna
beträffande vittnesförhöret med klaganden och vad därunder yttrats.
Emellertid förefölle det vittnet, som om Nordlöfs redogörelse angående förloppet
av vittnesförhöret vore riktigare än den från motsidan lämnade. Vittnet hade
funnit klagandens uppträdande under förhöret anmärkningsvärt. Nordlöf hade
med något höjd röst och någon häftighet i tonen tillhållit klaganden att hålla
sig till sanningen. Att Nordlöf uppmanat klaganden härtill och därvid höjt rösten
hade varit påkallat av vad klaganden sagt. Några dagar efter ifrågavarande tillfälle
hade vittnet i en tidningsnotis sett en uppgift, att Nordlöf använt ordet
lymmel, då han tilltalat klaganden, och vittnet hade därvid gjort den reflektionen,
att vittnet för sin del ej då kunde erinra sig, att Nordlöf begagnat nämnda ord
vid tillfället.

3. Teresia Gustavson: Det hade förefallit vittnet, som om Nordlöf redan
från början av vittnesförhöret varit illa stämd mot klaganden. På fråga om tidpunkten,
då klaganden sett Stenbom färdas i den ifrågavarande båten, hade klaganden
uppgivit, att klockan varit mellan 3 och 4. Då klaganden av Nordlöf
uppmanats att lämna bestämdare uppgift, hade klaganden genmält, att så precis
kunde han ej säga, då han ej sett på klockan, samt att han ej kunde säga annat
än att klockan varit mellan 3 och 4. När klaganden yttrat detta, hade Nordlöf,
som under hela vittnesförhöret förefallit uppbragt, blivit ytterligare förargad och
röd i ansiktet samt slagit handen i dombordet och utropat ordet »lymmel». Vittnet,
som vore alldeles säker på att Nordlöf använt nämnda uttryck, hade ej hört,
att Nordlöf sagt »vet hut».

4. Carlsson : Vittnet, som den 20 oktober 1921 skulle uppträda som ombud
i ett annat mål, hade uppehållit sig i det utanför rättssalen befintliga förrummet,
då vittnet från rättssalen, till vilken den inre dörren varit stängd, under det att
dörren närmast förrummet stått öppen, fått höra våldsamt larm av röster och
annat buller. Någon hade talat inne i rättssalen med hög stämma. Vittnet hade
gått in i den för åhörare avsedda avbalkade delen av rättssalen och då fått höra
Nordlöf med mycket hög röst säga till en framför dombordet stående person,

— 1923 —

vilken vittnet igenkänt vara klaganden, »vet hut» och »lymmel». »Samtidigt därmed
hade Nordlöf med stor kraft slagit handen i dombordet. Klaganden hade
icke därtill genmält något. Därefter hade Nordlöf något lugnare fortsatt vittnesförhöret.
På fråga förmäl te vittnet, att Nordlöf, då vittnet eljest hört honom
leda förhandlingar, talat med synnerligen lågmäld men dock tydlig röst.

5. Kejler: Vittnet, som icke kände någon av parterna i det omförmälda
rannsakningsmålet, hade övervarit hela handläggningen av målet den 20 oktober
1921 och förstått, att det varit fråga om en båt. Av den första delen av klagandens
vittnesmål kunde vittnet ej erinra sig mer än att det varit fråga om en
viss tidpunkt. Då klaganden hörts därom, hade han tagit fram sitt fickur och i
lugn ton yttrat, att han icke kunde säga bestämt, vid vilken tidpunkt han gjort
en viss iakttagelse, »för han stod ej med klockan i handen». Nordlöf hade då
blivit mycket förargad, slagit handen i bordet och till klaganden häftigt yttrat
orden »vet hut» och efter en stund med hård, barsk stämma »lymmel». Nordlöf
hade sett mycket ond ut. Klaganden hade stått lugn och ej svarat,

Hovrätten yttrade i utslag den SO juli 1922 att, enär i målet vore utrett,
att Nordlöf, då han vid handläggningen inför rådhusrätten den 20 oktober 1921
av omförmälda rannsakningsmål hållit vittnesförhör med klaganden, förolämpat
denne med smädliga ord, på sätt att förolämpningen väckt synnerligt uppseende,
och jämväl så till vida brustit i den en domare åliggande hovsamhet och lugna
värdighet, som han i vredesmod höjt rösten och med kraft slagit handen i dombordet,
dömdes Nordlöf jämlikt 25 kap. 17 och 18 §§ samt 16 kap. 9 § strafflagen,
jämförda med 4 kap. 2 § samma lag, att höta för det fel i ämbetet, vartill
han genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldig, 200 kronor och för ärekränkning
mot klaganden 100 kronor eller tillhopa 300 kronor, och förpliktades
Nordlöf att till klaganden utgiva såsom vedergällning för det lidande, som genom
ärekränkningen finge anses hava tillskyndats denne, 100 kronor. Därjämte ålåg
det Nordlöf att dels återgälda statsverket vad av allmänna medel förskjutits eller
kunde komma att förskjutas till vittnena Teresia Gustavson, Carlsson och Kejler,
dels till envar av nämnda vittnen utgiva 5 kronor utöver vad av allmänna medel
tillerkänts dem för deras inställelse i hovrätten, dels ock ersätta klaganden hans
kostnader å målet med 200 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

21 och 22, Dröjsmål med tillhandahållande av domboksexpeditioner

från häradsrätt.

I en den 2 januari 1922 hit ingiven skrift anförde J. Blomberg & c:o Aktiebolag
klagomål däröver att, sedan bolaget till Arbrå och Järvsö tingslags häradsrätts
sammanträde den 6 juni 1921 instämt P. Olssons möbelfabrik i Järvsö angående
krav å 324 kronor 45 öre och utslag meddelats å slutsammanträdet den

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

20 juli, det sedermera visat sig omöjligt att av domhavanden utfå häradsrättens
protokoll och utslag i målet. Då genom ett dylikt förfaringssätt klagandens rätt
kunde äventyras, överlämnades saken med begäran, att jag måtte mot domhavanden
vidtaga sådana åtgärder, som kunde föranledas av hans förfaringssätt.

I avgivet yttrande anförde t. f. domhavanden E. Thorvall, som å slutsammanträdet
den 20 juli 1921 varit ordförande i häradsrätten, följande:

Ifrågavarande mål hade instämts till tredje allmänna sammanträdet i Järvsö
den 7 juni 1921, och hade då yrkats tredskodom å svaranden samt tillkännagivits,
att utlåtande skulle meddelas å sluttinget. A sluttinget den 20 juli hade tredskodom
meddelats. Utslaget hade varit i domboken uppsatt och även utskrivet
i slutet av augusti eller början av september, men detsamma hade då icke
efterhörts av klagandens ombud, landsfiskalen A. Fredricsson. Någon dag i september
hade Fredricsson infunnit sig å kansliet och efterfrågat, huruvida hans
tredskodomar från Ljusdals och Järvsö slutting vore färdiga. Thorvall hade svarat,
att alla ännu icke vore utskrivna och att en mängd brådskande ärenden vore
under arbete. Därtill hade Fredricsson genmält, att han väl finge vänta, tills alla
bleve färdiga. Fredricsson hade icke vid detta tillfälle begärt något särskilt utslag,
varför även det nu ifrågavarande blivit kvarliggande. I början av november hade
Thorvall, som då tillträtt plats i Östersund, från Fredricsson fått ett brev, vari
han anhållit om bland andra expeditioner tre namngivna utslag från Ljusdals
slutting samt några tredskodomar från Järvsö. Thorvall hade svarat, att en del
av de begärda expeditionerna funnes färdiga å kansliet i Ljusdal och att de andra
skulle expedieras inom några dagar. Därefter hade Thorvall, som hade en del av
domboken med sig, då han märkt, att i domboken funnes några ännu icke utskrivna
utslag, till kansliet nedsänt den del av. domboken, Thorvall haft kvar,
med begäran, att Fredricssons expeditioner skulle skyndsamt utskrivas. Vid besök
i Ljusdal den 4 och den 5 december hade Thorvall efterhört, om Fredricsson
löst sina expeditioner, men fått till svar, att han icke efterhört desamma. Thorvall
hade därför satt sig i förbindelse med Fredricsson och frågat, om han icke skulle
lösa expeditionerna, när de vore färdiga. Fredricsson hade då sänt ett bud,
som löst vissa expeditioner. Icke heller då hade Fredricsson efterhört det nu ifrågavarande
utslaget. Vid förnyat besök i Ljusdal vid jultiden hade Thorvall ånyo
uppringt Fredricsson och uppmanat honom att lösa sina å kansliet från sluttinget
kvarliggande expeditioner. Fredricsson hade emellertid sagt sig för det dåvarande
icke hava tillfälle lösa dem, emedan han vore strängt sysselsatt, men skulle han med
det första lösa dem. Vid intet av dessa tillfällen hade Fredricsson nämnt något
om att han vore missnöjd med expedieringen eller att någon av hans huvudmän
klagat över dröjsmålet med utlämnandet av expeditioner från kansliet. Då Thorvall
efter julen återkommit till Ljusdal, hade han erfarit, att Fredricssons expeditioner
i huvudsak ännu vore olösta, varför Thorvall ånyo satt sig i förbindelse med
Fredricsson. Först den 5 januari 1922 hade Fredricsson löst samtliga utslag, bland
dem utslaget mellan klaganden och P. Olssons möbelfabrik.

Thorvall anförde vidare:

Utom vid sluttinget i Järvsö den 20 juli hade Thorvall även varit rättens

— 1923 —

ordförande vid sluttinget i Ljusdal den 18 juli 1921. Under båda dessa sammanträden
hade avkunnats utslag i ett osedvanligt stort antal mål, varav flertalet
varit av särdeles vidlyftig beskaffenhet. Därtill hade kommit, att vid båda dessa
slutting ingivits en stor mängd småprotokollsärenden, av vilka likaledes många
varit av en icke vanlig omfattning. Som i domsagan ingen andre notarie funnits
under denna tid, hade Thorvall själv måst uppsätta, utom den även för förhållandena
i denna domsaga ovanligt stora och omfattande utslagsdomboken, alla
småprotokoll samt gorå nästan alla införingar. I hög grad hade också till
arbetsbördans ökning bidragit tillfälliga svårigheter, bland vilka Thorvall ville
framhålla, att under tiden från den 2 april och till den 9 augusti rannsakningar
måst hållas varje vecka, och hade de allra flesta ägt rum i Järvsö, varför en eller
två dagar åt gången åtgått enbart för rannsaknings hållande. Då i allmänhet
brotten varit av svårartad beskaffenhet och såväl utredning som handläggning av
besvärlig art, hade, oberäknat tiden för rannsakningen, en till två dagar i veckan
måst användas för uppsättande och expedierande av rannsakningsprotokoll. Allt
detta hade gjort, att en betydande balans uppstått. Då de stora sluttingen kommit,
hade Thorvall framför allt måst söka expediera protokollen i de mål, däri
vädjats eller beträffande vilka parter skulle besvära sig, samt under tiden avarbeta
gravationsbevisbalansen och uppsätta rannsakningsdombok, samtidigt som de vidlyftiga
småprotokollen måst göras färdiga.

I avgivna påminnelser vidhöll klaganden sin anmälan och åberopade en av
Fredricsson författad skrift, vari denne bland annat anförde följande:

Det vore ej riktigt, att det nu ifrågavarande utslaget legat färdigt redan i augusti
eller början av september. Påståendet att Fredricsson icke under nyssnämnda månader
efterfrågat utslaget vore likaså oriktigt. Trots att Fredricsson den 21 oktober
1921 skriftligen rekvirerat utslaget, hade det icke erhållits förrän den 8 januari
1922. Några tredskodomar eller utslag hade aldrig med Fredricssons vetskap legat
någon längre tid på domarkansliet outlösta, och Fredricsson tvivlade i högsta
grad på att de gjort det Fredricsson ovetande. Utslagen hade aldrig bekommits
förrän efter mycket frågande och springande på kansliet. Den som visste, huru
bedrövliga förhållandena verkligen vore, kunde snarare fråga, om Thorvall över
huvud taget fått någonting färdigt inom föreskriven tid. Den av Thorvall omnämnda
arbetsbördan hade i huvudsak förefunnits, men den läge något på sidan
om ämnet, då dröjsmålet med nu omnämnda utslags utskrivande ägt rum, efter
det Thorvall icke behövt taga befattning med den stora arbetsbördan.

Från sekreterarexpeditionen i Svea hovrätt upplystes, att Thorvall varit förordnad
såsom förste notarie i Västra Hälsinglands domsaga under tiden från och
med den 1 januari 1920 till och med den 81 augusti 1921, att han förvaltat domarämbetet
i domsagan under tiden 1—30 september, 13 november, 29 november—!
december, 8—16 december och 27—31 december 1920 samt 22 januari—
5 februari, 14—16 februari, 8—12 mars, 2 april, 11—14 april, 22—26 april, 30
april, 5 maj, 18—24 maj, 20 juni—3 september och 20 september 1921 samt att han
förordnats till förste notarie i Nätra och Nordingrå domsaga den 1 januari 1922.

— 1923 —

100

I skrivelse till advokatfiskalen vid hovrätten anförde jag följande:

I § 16 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
stadgas bland annat, att vid underdomstol på landet skall expedition, som
utan särskild begäran bör utfärdas, vara att tillgå för lagtima ting, varå förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting äger tillämpning, för särskilt sammanträde för tingets avslutande
inom sex dagar från den dag, då avslutandet ägde rum, eller, där det
mål eller ärende, vari expeditionen utfärdas, handlagts å sammanträdet, inom
fjorton dagar eller, om expeditionen utgives i ärende, som nu sagts, och synnerliga
skäl för längre anstånd äro, inom fyra veckor från nyssnämnda dag.

Vidare föreskrives i nämnda paragraf, att om mål eller ärende är av synnerligen
vidlyftig beskaffenhet eller expeditioner skola till synnerligen stort antal
utfärdas, ankomme på rätten, där för expeditions tillhandahållande längre anstånd
än förut i paragrafen sagts finnes vara oundgängligen av nöden, att, med iakttagande
därav att sådan expedition skall hållas tillgänglig så fort ske kan, å den
rättegångsdag målet eller ärendet förevarit eller, å landet, senare under samma
ting eller sammanträde bestämma den tid, inom vilken expeditionen skall vara
att tillgå; och skall beslut härom offentligen avsägas och, då part ej varit därvid
tillstädes och ej heller så fort ske kan genom rättens försorg erhåller särskild underrättelse
om beslutet, kungörelse om detsamma anslås å rättens dörr.

I det ifrågavarande vid Arbrå och Järvsö tingslags häradsrätt anhängiggjorda
kravmålet mellan klaganden och P. Olssons möbelfabrik meddelades under
Thorvalls ordförandeskap tredskodom vid slutsammanträdet den 20 juli 1921.
Då något sådant förordnande, som beröres i sistnämnda del av § 16 i lösenförordningen,
icke synes hava förekommit, hade det alltså ålegat Thorvall att hålla
klagandens expedition från sammanträdena den 7 juni och den 20 juli tillgänglig
den 26 juli. Enligt vad som blivit upplyst synes klagandens ombud icke hava
kommit i tillfälle att lösa expeditionen förrän den 8 januari 1922.

Genom den osedvanliga förseningen med tillhandahållandet av den ifrågavarande
expeditionen har Thorvall gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.
Visserligen är det känt, att arbetsbördan i domsagan under de senare åren varit
mycket stor, och, om någon försening av arbetet till följd därav ägt rum, hade
detta gott kunnat förklaras. Av Thorvalls yttrande får även anses framgå, att
under 1921 långt mera arbete lagts på hans skuldror, än han mäktat utföra.
Men han har dock icke kunnat undskylla sig därmed, att han efter den 3 september
1921, då tjänstgöringen i domsagan får anses hava upphört, fått mottaga
annat förordnande, vilket skulle förhindrat honom från att med största flit och
omsorg ägna sig åt expedierandet av vad som förekommit vid slutsammanträdet
den 20 juli.

Vad Thorvall i sitt till mig avgivna yttrande anfört beträffande nu ifrågavarande
expedition synes mig så mycket mindre förtjäna avseende, som de av
Thorvall i denna de! lämnade uppgifterna vid en jämförelse med vad i övrigt
förekommit icke kunnat vinna min tilltro.

Som vad Thorvall till sin ursäkt andragit icke kunde fritaga honom från

— 1923 —

101

ansvar för det dröjsmål, som uppstått, och då skada genom Thorvalls försumlighet
kuudo hava uppkommit, uppdrog jag åt advokatliskalen att ställa Thorvall under
åtal för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
''Tillika borde advokatliskalen bereda klaganden tillfälle att bliva i målet hörd,
och skulle framställda ersättningsanspråk understödjas, i den mån de vore befogade.

II.

I en den 20 december 1921 hit ingiven klagoskrift anmälde A. Weslien i
Stockholm såsom innehavare av firman Carlson & Weslien, att domhavanden i
Västra Hälsinglands domsaga fördröjt expedierandet av två utslag i ett vid Ljusdals
tingslags häradsrätt anhängiggjort mål mellan klaganden, å ena, samt Johansson
& Nordin Aktiebolag, å andra sidan, angående krav å ett belopp av
1,372 kronor 95 öre, i vilket mål Fredricsson varit klagandens ombud. Enligt
vad Fredricsson uppgivit, skulle målet hava varit instämt till häradsrättens sammanträde
den 16 mars 1921, då 750 kronor 75 öre utdömts, medan målet i övrigt
på grund av svarandens utevaro uppskjutits till den 11 maj. Därefter hade klaganden
från Fredricsson mottagit olika uppgifter om när utslag i målet skulle
kunna utbekommas och i november fått meddelande, att det visat sig omöjligt
att erhålla protokoll och utslag. Hade klaganden i rätt tid erhållit häradsrättens
utslag, hade klaganden helt säkert fått sin fordran räddad, ty bolaget hade icke
tidigare varit insolvent, vilket det blivit på senare tider.

Sedan jag anmodat domhavanden att till mig inkomma med yttrande, anförde
förutvarande häradshövdingen i domsagan, hovrättsrådet IJj. Himmelstrand
följande:

Klaganden hade till Ljusdals tingslags häradsrätt till den 16 mars 1921 instämt
bolaget med yrkande att utfå 1,372 kronor 95 öre enligt två räkningar,
den ena av den 1 oktober 1920 å 750 kronor 75 öre och den andra, dagtecknad
»21/10 1921», å 622 kronor 20 öre. Svaranden hade uteblivit. Häradsrätten hade
den 16 mars 1921 tredskovis utdömt 750 kronor 75 öre enligt räkningen av den
1 oktober 1920 samt vidare yttrat, att beträffande kravet i vad det avsåge de
varor, som upptagits i den andra räkningen, dagtecknad »21/10 1921», funne
häradsrätten målet ej kunna tredskovis avgöras, utan bleve detsamma uppskjutet
till den 11 maj 1921. Detta protokoll hade, enligt anteckning i expeditionslistan,
lösts av Fredricsson den 17 april 1921. Vid häradsrättens sammanträde den 11
maj 1921 hade svaranden inställt sig genom ombud och medgivit sig vara betalningsskyldig
för räkningen å 622 kronor 20 öre, varefter tillkännagivits, att utlåtande
skulle meddelas vid tingets slut. Vid sluttinget den 18 juli 1921 hade
häradsrätten, under ordförandeskap av Thorvall, meddelat utslag, varigenom 622
kronor 20 öre utdömts.

I avgiven förklaring yttrade Thorvall följande:

Det vore riktigt, att protokoll i en del mål från sluttinget i juli 1921 blivit
försenade med avseende på expedieringen. Emellertid hade icke före november 1921
ifrågavarande utslag hos Thorvall särskilt begärts, liksom icke heller Fredricsson

— 1923 —

102

uttryckt sitt missnöje över dröjsmålet med expeditionernas utfående. I november
hade Thorvall i Östersund från Fredricsson erhållit det ovannämnda brevet, vari
denne begärt bland andra utslag det nu ifrågavarande. Vid genomseende av
domboken hade Thorvall funnit, att utslaget ännu icke vore utskrivet., Thorvall
hade underrättat Fredricsson, att utslaget om några dagar skulle utfås å
kansliet i Ljusdal. I enlighet med sitt löfte hade Thorvall nedsänt domboken
med begäran om skyndsam utskrift av ännu ej utskrivna utslag. På den av
Thorvall utlovade tiden hade också, enligt uppgift från kansliet i Ljusdal, ifrågavarande
utslag varit färdigt. Emellertid hade utslaget lösts först vid Thorvalls
vistelse i Ljusdal den 5 och den 6 december och efter det Thorvall i telefon till
Fredricsson framhållit, att utslaget redan länge legat färdigt enligt Thorvalls löfte.
Av klagandens anmälan syntes framgå, att icke heller utslaget av den 16 mars
1921 kunnat utfås. Enligt anteckning i expeditionslistan hade dock detta utslag
lösts i april. Vid genomseende under julen 1921 av en del inneliggande handlingar
hade Thorvall påträffat bland dessa även utslaget från mars, varom
lian underrättat Fredricsson. Huru detta utslag ditkommit, vore Thorvall obekant.
Beträffande orsakerna till det dröjsmål, som uppstått vid expedieringen av utslaget
från sluttinget, hänvisade Thorvall till det yttrande, han till mig avgivit med
anledning av klagomålen från J. Blomberg & c:o Aktiebolag.

Klaganden inkom med påminnelser och framhöll däri bland annat, att genom
Thorvalls anmärkta försumlighet verkställighet icke kunnat äga rum emot
Johansson & Nordin Aktiebolag, förrän bolaget i mitten av oktober 1921 inställt
sina betalningar. Dessförinnan hade bolaget betalt förfallna skulder, efter
vad klaganden hört uppgivas, och man måste sålunda antaga, att vid verkställighet
i augusti 1921 klagandens fordran skulle hava blivit betald.

Vid påminnelserna var fogad en av Fredricsson författad skrift, vari han
anförde att, som det ålåge kärandepart att till rätten ingiva protokoll i uppskjutna
mål, hade Fredricsson den 11 maj 1921 ingivit marstingets protokoll, och hade
detsamma mottagits av Thorvall, som då var rättens ordförande. Ehuru svaranden
genom Fredricssons påverkan inställt sig och erkänt kravet, hade beloppet
icke utdömts vid samma ting, utan målet hade blivit för utslag uppskjutet till
sluttinget den 18 juli 1921. Efter sluttinget hade Fredricsson till Thorvall mångfaldiga
gånger framställt förfrågan, om icke såväl ifrågavarande som en hel del
andra utslag vore klara för utlösande. Varje gång hade svarats med än den ena,
än den andra undanflykten. Än hade domboken icke varit uppsatt, än hade utslagen
icke varit utskrivna, än hade utslagen varit utskrivna men icke kollationerade
och underskrivna och än hade det varit den ena eller andra, mera
brådskande åtgärden, som legat hindrande i vägen. Att Thorvall icke för
länge sedan blivit anmäld, hade sin förklaring däri, att han under sin vistelse
i Ljusdal tillvunnit sig stora sympatier. Då man dessutom vetat, att den arbetsbörda,
som ålegat honom, otvivelaktigt tidvis varit väsentlig, hade man sökt överse
med vad som i påtalade avseendet brustit och hjälpt sig fram, så gott omständigheterna
medgivit. Så länge utslagen erhållits inom 2 eller 3 månader och
framför allt så länge inga hinder mött att av vederbörande gäldenärer uttaga

— 1928 —

103

beloppen, hade saken kunnat fortgå utan svårare komplikationer. På sista tiden
hade dock förhållandena blivit, sådana, att det slut, som väntats, måst komma.

I en till advokatfiskalen avlåten skrivelse yttrade jag ungefärligen detsamma,
som anförts med anledning av J. Blomberg & c:o Aktiebolags klagomål samt
tilläde:

I det ifrågavarande vid Ljusdals tingslags häradsrätt anhängiggjorda kravmålet
mellan klaganden och bolaget hade meddelats dels tredskodom den 16 mars
1921 och dels utslag under Thorvalls ordförandeskap vid sammanträdet för vårtingets
avslutande den 18 juli 1921. Det hade ålegat Thorvall att hålla klagandens
expedition från sammanträdena den 11 maj och den 18 juli tillgänglig den
24 juli. Av handlingarna framginge, trots vad Thorvall i förklaringen anfört, att
klagandens expedition från den 16 mars 1921, innehållande tredskodomen beträffande
en del av det instämda kravet, blivit, sedan densamma av klagandens
ombud utlösts den 17 april, ånyo ingiven till häradsrätten, då målet under Thorvalls
ordförandeskap förekom till handläggning den 11 maj 1921. Sistberörda expedition
hade därför bort till klaganden återställas den 24 juli. Enligt vad som
blivit upplyst syntes klagandens ombud icke hava kommit i tillfälle att lösa expeditionen
från den 18 juli 1921 förrän i början av december, och expeditionen
från den 16 mars hade Thorvall påträffat bland inneliggande handlingar först
under julen 1921. Vad Thorvall anfört syntes mig så mycket mindre förtjäna avseende,
som innehållet i hans yttrande, jämfört med vad eljest blivit upplyst,
icke framstått såsom fullt vederhäftigt.

Jag uppdrog därför även i detta fall åt advokatfiskalen att ställa Thorvall
under åtal för tjänstefel i de hänseenden, vilka ovan berörts, samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen bereda
klaganden tillfälle att bliva i målet hörd, och skulle advokatfiskalen understödja
framställda ersättningsanspråk, i den mån de vore befogade.

Innan de ifrågavarande båda åtalen mot Thorvall blivit vid hovrätten anhängiggjorda,
ingav emellertid Thorvall till mig skrifter från båda klagandena,
vari de, under uppgift att de erhållit full gottgörelse från Thorvall i de med
klagomålen avsedda fallen, återkallade sina anmälningar mot Thorvall. Med hänsyn
härtill anmodade jag advokatfiskalen att icke i anledning av mina förutnämnda
ämbetsskrivelser anställa de däri anbefallda åtalen mot Thorvall, vilka
sålunda skulle anses hava förfallit.

23. Vårdslöshet vid upprättande av röstlängd för val till riksdagens

andra kammare m. m.

I en till mig inkommen klagoskrift anmälde arbetarna M. Mattsson i Lillberget,
V. Palmkvist i Letafors och A. Eriksson i Nyberget att, oaktat underlåtenhet
att erlägga skatt numera icke utgjorde hinder för rösträtt, av dylik anledning
rösträtt vid val till riksdagens andra kammare hösten 1921 i Södra Finn —

1923 —

104

skoga kommun i Värmlands län likväl blivit dem förvägrad. Klagandena anhöllo,
att den eller de personer, genom vilkas förvållande rösträtt berövats klagandena,
måtte därför ställas under tilltal.

Vid klagoskriften funnos fogade skriftliga underrättelser dels den 11 juli
1921 från ordföranden i Södra Finnskoga kommuns södra valdistrikts valnämnd

C. Larsson till Mattsson och Eriksson av innehåll, att de, »på grund av att de
icke fullgjort sin skattskyldighet till kommunen för åren 1919, 1920 och 1921»,
icke vore i den år 1921 upprättade röstlängden antecknade såsom röstberättigade,
samt dels den 3 juli 1921 från ordföranden i Södra Finnskoga kommuns norra
valdistrikt landsfiskalen P. J. Björner till Palmkvist och arbetaren L. Persson av
innehåll, att de, »på grund av att de icke erlagt sina utskvlder», icke vore i
röstlängden antecknade såsom röstberättigade.

I infordrat yttrande anförde valnämndsordföranden Larsson, att Mattsson
och Eriksson på grund av icke fullgjord skattskyldighet ej blivit i 1921 års röstlängd
antecknade såsom röstberättigade, men att, då de erhållit underrättelse
därom och underlåtit att inom föreskriven tid avgiva anmärkning mot röstlängden,
valnämnden funnit sig icke böra företaga någon ändring i längden.

Valnämndsordföranden Björner, från vilken yttrande jämväl inhämtades,
meddelade, att Palmkvist i röstlängden upptagits såsom icke röstberättigad och
att hindret för rösträttens utövande i längden angivits medelst anteckningen §
16 c riksdagsordningen. Palmkvist hade blivit vederbörligen underrättad om
nämnda förhållande men hade icke aktat nödigt att hos valnämnden gorå anmärkning
mot röstlängden, varför frågan om hans rösträtt icke varit föremål för
prövning av valnämnden.

Av ett av mig från statistiska centralbyrån införskaffat utdrag ur ifrågavarande
röstlängd framgick, att Mattsson, Eriksson, Palmkvist och Persson i längden antecknats
såsom icke röstberättigade, att hindret för rösträtt beträffande samtliga
angivits med beteckningen § 16 c samt att i fråga om Mattsson särskilt anmärkts,
att han finge rösta först 1922.

I samband med överlämnandet av berörda utdrag meddelades mig från
statistiska centralbyrån, att i röstlängden troligen skett förväxling mellan momenten
b och c i riksdagsordningens § 16, i det att för flertalet icke röstberättigade
inom socknen § 16 c anförts såsom hinder.

Klagoskriften remitterades härefter till härad sskrivaren i Älvdals fögderi F.
Svensson, vilken upprättat ifrågavarande röstlängd. Svensson framhöll i avgiven
förklaring, att Mattsson, som vore född 1898, först 1922 blivit röstberättigad,
vilket jämväl antecknats i röstlängden. Beträffande övriga klagande hade i röstlängden
av oförklarlig anledning åberopats § 16 b (ej c) i riksdagsordningen såsom
hinder för rösträtt såväl till andra kammarval som till fullmäktigval och
andra kommunala avgöranden i stället för § 8 d i förordningen om kommunalstämma
på landet, enär samtliga klagandena (icke fullgjort skattskyldighet till
kommunen för de tre sistförflutna kalenderåren. Av sådan anledning hade icke
heller i rätt kolumn influtit den etta, som adgåve vederbörandes rätt till deltagande
vid val till riksdagens andra kammare. Med hänsyn till den korta tid, som
vore anvisad för upprättande av röstlängden, vartill komme, att den vissa myn —

1923 —

digheter åliggande uppgiftsskyldigheten utsträckts ända intill tiden för längdernas
avsändande, hemställde Svensson, att jag måtto beakta den stora svårighet, som
vore förbunden med upprättandet av längden. Även med iakttagande av största
noggrannhet kunde smärre felaktigheter tyvärr icke stå att förhindra.

Med anledning av vad som framkommit anmodade jag K. B. i Värmlands
län att förordna lämplig åklagare att i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Svensson. I särskild instruktion för åklagaren anförde jag följande:

I kungl. kungörelsen den 29 januari 1921 om upprättande av röstlängd för
val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd samt angående
den i avseende härå vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet föreskrives i
1 §, att röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt röstlängd för val
av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsman eller elektorer
för utseende av ledamöter av riksdagens första kammare ävensom för ärenden,
som skola avgöras å kommunalstämma, municipalstämma eller allmän rådstuga
eller å kyrkostämma, upprättas på landet av vederbörande häradsskrivare.
Röstlängderna upprättas i en gemensam, i två exemplar utskriven handling enligt
vid kungörelsen fogat formulär.

I kungörelsen stadgas vidare, att uppgifter från vederbörande myndigheter
till ledning för röstlängds upprättande skola vara till häradsskrivaren inlämnade
senast den 12 juni samt att röstlängd skall vara avsänd eller avlämnad till ordförande
i valnämnd senast den 30 i samma månad.

Jämlikt riksdagsordningen § 16 enligt dess lydelse före de under 1922
antagna förändringarna tillkom valrätt till andra kammaren en var man och
kvinna, som var svensk undersåte och senast under nästföregående kalenderår
uppnått 23 års ålder. Valrätt fick dock ej utövas av: a) den, som stod under förmynderskap
eller som var i konkurstillstånd, b) den, som var av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning, c) den, som var från valrätten
utesluten på grund av ådömd straffpåföljd, d) värnpliktig, som icke fullgjort de
honom till och med utgången av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

Beträffande rösträtt vid kommunala val gälla enligt § 8 i kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet enahanda bestämmelser,
som upptagits i § 16 riksdagsordningen. Rösträtt må dock ej utövas av den,
som är omyndig förklarad eller i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning eller utesluten på grund av ådömd straffpåföljd
eller som i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera
än två av dessa år.

Det måste anses upplyst, att klagandena i röstlängden felaktigt antecknats
såsom icke röstberättigade vid val till riksdagens andra kammare. Hindret för
rösträtt har i det för mig tillgängliga utdraget ur röstlängden angivits vara § 16
c i riksdagsordningen, men Svensson har gjort gällande, att i röstlängden såsom
hinder antecknats § 16 b. I vilketdera fallet som helst är anteckningen, såvitt

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 art riksdag.

106

handlingarna visa, oriktig, och detta gäller även beträffande Mattsson, ehuruväl
denne, då han icke uppnått i lag föreskriven ålder, av sådan anledning icke
kunnat utöva sin rösträtt vid det ifrågavarande riksdagsmannavalet.

Valnämndsordförandena synas, åtminstone av de till klagandena och Persson
avsända meddelandena att döma, hava tolkat anteckningarna i röstlängden, så
att klagandena icke varit röstberättigade på grund av underlåtenhet att erlägga
skatt, samt därför uteslutit dem från all rösträtt, men icke heller nämnda förhållande
har lagligen medfört förlust av rösträtt vid det val, varom i detta fall varit

fråga. Det måste antecknas, att meddelandena — varifrån grunden till deras innehåll
än må hava hämtats — fått ett felaktigt eller ofullständigt innehåll, i det
att i meddelandena till Mattsson och Eriksson upptagits även kommunalutskylderna
för 1921 och i meddelandena till Palmkvist och Persson anförts allenast

ordet »utskylder» utan angivande av vilka. Icke heller hava de av Larsson och

Björner lämnade förklaringarna medfört någon egentlig upplysning eller givit vid
handen, att valnämndsordförandena verkligen förstått, vad som nu är i fråga.

Felaktigheterna i röstlängden — anförde jag vidare — vore emellertid att
tillskriva vårdslöshet av Svensson, som författningsenligt vore för deras uppställande
ansvarig. Med hänsyn till röstlängdernas stora betydelse för det allmänna
vore det av synnerlig vikt, att den yttersta noggrannhet iakttoges vid deras upprättande.
Vad Svensson anfört därom att den för röstlängds upprättande anslagna
tiden skulle vara för kort tillmätt och att även med iakttagande av den största
noggrannhet smärre felaktigheter icke stode att förhindra kunde icke tjäna Svensson
till ursäkt. De anmärkta felen i röstländen måste tvärtom betecknas såsom varande
av svår beskaffenhet. Att observera vore, att vad som förekommit gåve
anledning till antagande, att likartade felaktigheter i röstlängden förelegat i ett
flertal andra fall, där åtgärd från min sida visserligen ej påkallats, men varom
jag likväl ansåge en ytterligare undersökning erforderlig.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Svensson för berörda av honom begångna
tjänstefel. Åklagaren borde därvid dels införskaffa bättre upplysningar från Larsson
och Björner dels ock bereda sig tillgång till ett exemplar av den ifrågavarande
röstlängden och, sedan undersökning ägt rum angående de felaktigheter i nu förevarande
avseende, som förekommit i densamma, därefter å Svensson yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.

Rådhusrätten i Karlstad, varest åtalet anhängiggjordes, och där vidare utredning
förebragtes, yttrade i utslag den 6 november 1922:

Som upplyst och ostridigt vore, att Svensson, vilken det såsom häradsskrivare
i Älvdals fögderi ålegat att upprätta 1921 års röstlängd för val till riksdagens
andra kammare för Södra Finnskoga kommun — vilket tjänsteåliggande
av honom utförts i Karlstad — i längden såsom icke röstberättigade vid ifrågavarande
val oriktigt upptagit 79 personer, med angivande såsom hinder för rösträtten
§ 16 c) eller § 16 b) i riksdagsordningen, och enligt vederbörliga, honom tillhandakomna
uppgifter jämlikt kungl. kungörelsen den 29 januari 1921 om upp —

1923 —

107

rättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare m. m. sådana hinder,
så vitt visat vore, icke förelegat samt Svensson genom sitt berörda förfarande
måste anses hava gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten, dömdes Svensson
med stöd av 25 kap. 17 § strafflagen, för vad han sålunda låtit komma sig till
last att höta 100 kronor.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

24. Tryckfrihetsmål upptaget till prövning vid polisdomstol.

Av handlingarna i ett genom klagomål av bageriarbetaren J. Rosenberg i
Hälsingborg här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Sedan strejk utbrutit vid konditorn G. Fahlmans vid Kullagatan i Hälsingborg
belägna konditori, hade klaganden den 19 december 1921 utanför konditoriet
utdelat ett hos Tryckeriaktiebolaget Demokraten i Hälsingborg 1921 tryckt flygblad
av följande innehåll: »Kom ihåg att strejk pågår vid G. Fahlmans Conditor!
emedan denne icke kan förmås att följa gällande avtal. Sv. Bageri- & Conditoriarbetareförbundet
avd. n:r 2.» Efter en till den 3 januari 1922 utfärdad
stämning till polisdomstolen i Hälsingborg påstod stadsfiskalen R. Sandström ansvar
å klaganden för det han genom sitt förfarande »åstadkommit förargelse och
ärekränkning mot Fahlman». Såsom målsägare yrkade Fahlman ansvar å klaganden
för ärekränkning och begärde skadestånd. Klaganden, som bestred åtalet,
fordrade ersättning för sin inställelse. Genom utslag den 24 januari 1922 yttrade
polisdomstolen, att enär det förfarande, som i målet lagts klaganden till last, icke,
så vitt visats, ägt rum under sådana omständigheter att allmän förargelse därav
kommit, ogillades åtalet därutinnan, men som klaganden genom sitt förfarande
att till allmänheten utdela ifrågakomna flygblad, vilka innehållit påstående, att
Fahlman icke kunnat förmås följa gällande avtal, måste anses hava fortspritt
rykte om gärning, vilken, ehuru ej efter lag straffbar, varit för Fahlmans näring
menlig, samt detta uppenbarligen skett i syfte att skada Fahlman, dömdes klaganden
jämlikt 16 kap. 8 § strafflagen att för ärekränkning bota 50 kronor.
Klaganden förpliktades därjämte att ersätta Fahlman för denne genom ärekränkningen
tillskyndad skada med 200 kronor. Sedan klaganden, såvitt honom emot
gått, anfört besvär i hovrätten, under anhållan tillika om gottgörelse för utgifterna
å målet därstädes, yttrade hovrätten i utslag den 13 april 1922, att enär
den mot klaganden förda talan, såvitt vore i fråga, avsåge tryckt skrifts innehåll
och påstående om ansvar därför skulle bedömas enligt tryckfrihetsförordningen
samt förbrytelser mot denna lag skulle upptagas vid rådhusrätt och polisdomstolen
följaktligen icke varit behörig domstol, undanröjdes polisdomstolens utslag
i fråga om ansvar och skadestånd för ärekränkning. Men enär åtalet för allmän
förargelse icke kunde anses vara utan skäl anställt och särskild kostnad icke förorsakats
klaganden i följd av Fahlmans talan mot honom för ärekränkning, gjorde
hovrätten ej ändring i utslaget, såvitt därigenom klagandens yrkande om ersättning
för inställelsen vid polisdomstolen lämnats utan bifall. Klaganden skulle

— 1923 —

108

själv vidkännas sina utgifter å målet i hovrätten. Talan mot utslaget fick ej
fullföljas.

I en hit insänd skrift anförde klaganden klagomål däröver att han, emot
vad i lag vore stadgat om handläggning av brott mot tryckfrihetsförordningen,
genom polisdomstolens utslag blivit fälld till böter samt att utslaget därför innefattade
ett åsidosättande av enskild medborgares rätt.

I avgiven förklaring anförde polisdomaren, rådmannen Th. Sjövall, att han
tillstode, att starka skäl syntes honom tala för den uppfattningen, att målet, åtminstone
i vad det avsett ansvar för ärekränkning, såsom grundat å innehållet i
tryckt skrift bort prövas i annan ordning, än som ägt rum, och att alltså genom
Sjövalls förbiseende en felaktighet blivit begången. Vore så fallet, torde emellertid,
då talan mot polisdomstolens utslag fullföljts i högre rätt, felaktigheten kunna
förväntas bliva undanröjd, så att någon skada därav icke uppstode.

I avgivna påminnelser anmärkte klaganden, att polisdomstolens protokoll
icke innehölle något om klagandens vid målets handläggning gjorda bestridande
av att polisdomstolen vore behörigt forum, och hemställde, att ersättning måtte
beredas honom för den skada och det besvär, som tillfogats honom.

Sedan jag därefter infordrat förnyat yttrande från Sjövall, anförde denne,
att det vid ifrågavarande måls handläggning förda memorialprotokollet icke innehölle
någon anteckning om det av klaganden omförmälda bestridandet, som helt
visst icke heller framställts. Det skulle i så fall hava undgått både Sjövall själv,
åklagaren och den protokollsförande, vilka båda sistnämnda vid förfrågan förklarat,
att klaganden icke framkommit med ett dylikt bestridande. Att så ej heller
skett vore Sjövall så mycket mera övertygad om, som givetvis hans uppmärksamhet
då skulle hava fästs på möjligheten av att målet bort handläggas i annan ordning,
och Sjövall i varje fall icke kunnat undgå att pröva en sådan invändning.
Sjövall måste därför på det bestämdaste bestrida, att en sådan invändning gjorts
i målet, även om klaganden kunde hava haft för avsikt att framställa densamma
och, såsom det syntes, även trodde, att han gjort det.

Från rådhusrätten i Hälsingborg mottog jag meddelande, att intill den 2
augusti 1922 något åtal mot klaganden icke vid rådhusrätten anhängiggjorts angående
hans berörda förfarande.

I skrivelse till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge anförde
jag därefter följande:

I ingressen till tryckfrihetsförordningen upprepas de i § 86 regeringsformen
intagna grundsatserna för tryckfriheten i Sverige. Med tryckfrihet förstås enligt
grundlagen varje svensk mans rättighet att utan några av den offentliga makten
i förväg lagda, av tryckfrihetsförordningen ej föreskrivna hinder utgiva skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll och
att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot
tydlig ^ lag, given att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning.
Ej må någon i annan ordning eller i annat fall, än i tryckfrihetsförordningen
stadgas, kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.

— 1923 —

109

1 § 1 inom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen uttalas, att under ordet
skrift, som i tryckfrihetsförordningen nyttjas, skall förstås allt vad genom tryck
under allmänhetens ögon lägges.

Enligt § 1 mom. 10 tryckfrihetsförordningen skall å varje skrift boktryckarens
namn, tryckningsorten och årtalet utsättas. Vad om namns och orts utsättande
förordnas gäller dock ej för notiflkationer och sorgbrev, formulär, betingningssedlar
med mera av dylik beskaffenhet.

Förbrytelser emot tryckfrihetsförordningen upptagas enligt § 5 mom. rådhusrätten i den stad, där skrift, som föranlett åtal, blivit tryckt, eller, om den
blivit tryckt å ort, som lyder under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad, där
länets styrelse har sitt säte.

Under beteckningen skrift i tryckfrihetsförordningen faller, såsom framgår
av nämnda bestämmelser, varje tryckpressens alster, som gives sådan spridning,
att det kan anses bliva lagt under allmänhetens ögon. En undantagsställning intager
s. k. accidenstryck, varom förmäles i § 1 mom. 10 tr3Tckfrihetsförordningen.
Innehållet i dylikt tryck har ansetts i allmänhet vara av sådan beskaffenhet, att
tryckfrihetsmissbruk antagits därigenom icke kunna ske. Men skulle en såsom
accidenstryck utgiven skrift icke vara av det neutrala innehåll, som för dylikt
tryck förutsättes, torde den, oberoende av utstyrsel, kunna bliva underkastad ansvar
för tryckfrihetsmissbruk.

Det ifrågakomna flygbladet var uppenbarligen eu sådan skrift, som i § 1
mom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen avses. På grund av sitt positiva
innehåll kunde det icke hänföras till accidenstryck (jfr N. J. A. 1915 sid. 31). Boktryckarens
namn, tryckningsort och årtal voro ju även utsatta. Yrkande om ansvar
för skriftens innehåll skulle således riktas mot den, som jämlikt föreskrifterna i
tryckfrihetsförordningen var för skriften ansvarig, och frågan om dylikt ansvar
skulle prövas av rådhusrätten i Hälsingborg. Det vid polisdomstolen framställda
ansvarsyrkandet mot klaganden för att genom utdelning av flygbladet hava åstadkommit
ärekränkning mot Fahlman hänförde sig givetvis till flygbladets innehåll,
och polisdomstolen var därför, såsom hovrättens utslag innehåller, icke behörig
att upptaga yrkandet till prövning. Polisdomstolens utslag den 24 januari 1922
var sålunda i denna del felaktigt.

Som åtalet mot klaganden vid polisdomstolen, för det han genom utdelandet
'' av flygbladet åstadkommit allmän förargelse, icke kunde anses vara utan
skäl anställt och särskild kostnad icke förorsakats klaganden i följd av Fahlmans
talan mot honom för ärekränkning, har hovrätten icke tillerkänt klaganden ersättning
för inställelsen vid polisdomstolen. Någon vidare gottgörelse härutinnan
kan således icke komma i fråga. Men däremot har klaganden antagligen haft
någon utgift för det han nödgats i hovrätten anföra besvär över polisdomstolens
utslag. För inställelsen i hovrätten, därför enligt vedertagen praxis icke i det omförmälda
målet kunnat tilldömas klaganden någon ersättning, borde en sådan
rimligtvis i annan ordning utgå.

Det felaktiga förfarande, vartill polisdomstolen gjort sig skyldig, fann jag
icke kunna undgå min beivran. Det syntes mig hava varit så uppenbart, att

— 1923 —

polisdomstolen skulle visat åtalet för ärekränkning ifrån sig, att det gjorda förbiseendet
med den erfarenhet, som lios polisdomstolen säkerligen funnes, icke
bort äga rum. Genom det begångna felet hade polisdomstolen handlat i strid
mot en av tryckfrihetens grundprinciper, och enligt den för J. O. utfärdade
instruktionen ålåge det mig att särskilt iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten
vore stadgat.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa Sjövall, som vore för polisdomstolens
utslag ansvarig, under åtal inför hovrätten för det tjänstefel, vartill
han gjort sig skyldig, samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Jämväl borde advokatfiskalen bereda klaganden tillfälle att i målet
framställa ersättningsanspråk, som, i den mån de kunde anses befogade, borde
av advokatfiskalen understödjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 17 november 1922 att, enär polisdomstolens förfarande att, på sätt som
skett, i strid mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser till prövning upptaga
ifrågavarande mot klaganden förda talan angående ärekränkning varit uppenbarligen
felaktigt, dömdes jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen Sjövall, som vore för
nämnda förfarande ansvarig, att bota 100 kronor och förpliktades han att ersätta
klaganden dennes utgifter för fullföljande av talan mot polisdomstolens ifrågavarande
utslag med 12 kronor 50 öre och för anmälan till J. O. med 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

25. Olaglig hämtning till polisförhör från ett landsfiskalsdistrikt

till ett annat.

Av handlingarna i ett genom klagomål av V. Hellman i Storvreta i Uppsala
län här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Hos landsfiskalen i Frösåkers distrikt G. E. Roth anmälde friherren L. af
Ugglas såsom ägare till Forsmarks bruk, att E. Johansson, vilken på grund av
ett under september 1920 ingånget avtal å utj orden Söderby-Karlsäng i Börstils
socken i Stockholms län till bruket levererat massaved, därvid förfarit bedrägligt,
i det att han i uppgjord mätningslista angivit oriktig kvantitet och därigenom
utbekommit 29,214 kronor mera än vartill leveransen berättigat honom. Vid uppmätningen
hade klaganden, vilken då varit anställd hos bruket, deltagit såsom
intummare för brukets räkning. Åtal påkallades mot Johansson och de i hans
förfarande delaktiga. Under det utredningen härom pågick, avreste extra polismannen
J. A. Stertman den 2 juli 1921 i automobil till Storvreta, medförande
skriftlig kallelse från Roth till klaganden att infinna sig vid förhör i Östhammar.
När Stertman återvände till nämnda stad, förde han klaganden med sig i automobilen.
Vid Frösåkers tingslags häradsrätt anhängiggjorde Roth åtal mot Johansson,
klaganden och N. O. Steinholtz för förfarandet vid virkesleveransen, i vilket
mål af Ugglas uppträdde såsom målsägare. Sedan målet handlagts inför härads —

1923 —

rätten första gången den 2 september 1921, meddelade häradsrätten den 10 juli
1922 utslag, varigenom bland annat klaganden för trolöshet mot huvudman dömdes
till fängelse 4 månader och förpliktades utgiva ersättning till målsägaren.

I en hit insänd skrift anförde klaganden följande:

En gång under år 1921 hade Roth och Stertman kommit till Storvreta för
anställande av förhör med klaganden. Stertman hade korrlmit först och sagt, att
det vore bäst, att klaganden erkände, och gjort hänsyftningar på att handklovar
funnes med. Roth hade sedermera hållit förhör. Någon tid därefter hade Stertman
kommit till Gräsö och anhållit, att klaganden med sin motorcykel skulle skjutsa
honom till Östhammar, men som klaganden ej haft bensin, hade det ej blivit av.
Dagen därefter hade fjärdingsmannen i Harg kommit med order från Roth att
inställa klaganden på Öregrunds hotell påföljande dag klockan 12 vid äventyr
av hämtning. Klaganden hade då rest hem för att sätta sig i förbindelse med
Uppsala juridiska byrå. Nästa dag hade Stertman kommit till Storvreta och uppläst
en skrivelse från Roth med anhållan, att klaganden ville medfölja till Östhammar.
Klaganden hade sagt, att han ej hade penningar till sådana resor, och
föreslagit förhörets hållande hos landsfiskalen A. Palm i Storvreta, men detta hade
Stertman ej velat vara med om. Klagandens fader hade sagt, att han ämnade
fara upp till eu polisman Eriksson i Uppsala och höra efter, om det vore nödvändigt
att följa med. När Stertman hört detta, hade han fattat tag i klaganden,
så att knapparna fallit ur hans väst och klaganden fallit på huvudet i bilen.
Stertman hade även ämnat sätta på handklovarna, men detta hade ej blivit av.
På landsfiskalskontoret hade sedermera hållits nytt förhör. Roth hade därvid sagt
till klaganden, att klagandens bror skulle komma och hämta klaganden, men
brodern hade ej kommit förrän klockan 2 på natten. Klaganden hade anhållit
om ersättning för återresan men ej fått någon. Klaganden anhöll om undersökning
i saken.

I anledning av klagomålen anmodade jag landsfogden A. Hägg att företaga
utredning samt inkomma med det därvid förda protokollet ävensom eget
utlåtande.

Hägg anförde följande:

Stertman hade varit anställd såsom extra polisman inom Forsmarks socken
sedan början av 1919. Förordnandet för Stertman, som jämväl inneburit skyldighet
för honom att i särskilda fall tjänstgöra även inom Frösåkers landsfiskalsdistrikt
i dess helhet, hade liksom för övriga extra polismän inom länet förnyats varje
år och gällt tillsvidare under året. Stertman ägde obestridligen polismannaegenskaper
men tillhörde polismännen av »gamla skolan». Han vore orädd och utvecklade
i sin verksamhet synnerlig energi. Fn viss inom orten rådande laglöshet hade
givit anledning till hans anställande 1919, och det måste erkännas, att Stertman
genom sin verksamhet medverkat till att lugnare förhållanden inträtt. Vad utredningen
av det av klaganden omförmälda bedrägerimålet beträffade, syntes Stertman
hava överskridit sin befogenhet, då han hämtade klaganden i Storvreta, en station
på Uppsala—Gävle järnväg ej långt från Uppsala. Varken Stertman eller Roth
hade vidgått, att avsikten med Stertmans besök i Storvreta varit annat än att

— 1923 —

112

kalla klaganden till förhör. Att klaganden icke frivilligt medföljt i bilen torde få
anses fastslaget.

Hägg bifogade vid sitt yttrande protokoll, hållet vid förhör i anledning av
min remiss. Protokollet innehöll bland annat, att fjärdingsmannen E. Eriksson
från Byte uppgivit, att han någon dag 1921 i telefon fått mottaga order från
Roth att kalla klaganden till inställelse följande dag i Öregrund vid äventyr att
bliva hämtad. Klaganden, som då bott i Gräsö i Edebo socken, hade samma dag
uppsökts av Eriksson och fått del av* kallelsen. Klaganden hade därvid svarat:
»Det där bryr jag mig icke om; vilja de mig något så få de komma hit.» Någon
tid därefter hade Eriksson sammanträffat med Stertman,. som på Erikssons förfrågan,
om klaganden åtlytt kallelsen och inställt sig i Öregrund, svarat, att så
icke varit förhållandet, utan att Stertman måst resa till Storvreta och hämta honom,
därvid det, enligt Stertmans utsago, skulle kommit »till hårda tag», varjämte
Stertman nämnt något om att västen, som klaganden varit iklädd, gått sönder.

I en av Stertman till landsfogden Hägg insänd skrift anförde Stertman bland
annat följande:

Klaganden hade, sedan han blivit uppsagd från sin plats vid Forsmarks
bruk, vistats än här och än där, vilket gjort, att han varit mycket svår att anträffa.
Då Stertman omsider lyckats träffa klaganden på landsvägen i närheten av Storvreta
station, hade denne befunnit sig i sällskap med en annan person tydligen
på väg från Uppsala. Stertman hade tillfrågat klaganden, om han vore benägen
att medfölja till Östhammar för förhör rörande Forsmarks bruks anmälan. Under
tiden hade en tredje person kommit tillstädes och uppmanat klaganden att icke
medfölja, vilket klaganden redan lovat göra. Sedan personerna utfarit i otidigheter
och svordomar mot Stertman och en av dem tagit upp en penna för att
anteckna Stertmans namn, hade de gått in på en gård och därifrån in i ett
boningshus. Efter det Stertman väntat en god stund, i tanke att klaganden skulle
återkomma, hade Stertman tillsagt sin chaufför att vända bilen mot hemmet,
varunder Stertman skulle försöka anträffa klaganden. Då Stertman omsider påträffat
klaganden, hade denne tillfrågats, om han vore färdig medfölja. Vad svar
Stertman erhållit kunde han icke erinra sig, men klaganden hade efter en stund
kommit ut på landsvägen och satt sig upp i bilen utan ringaste motsägelse, under
det han tillsagt chauffören att stanna vid en banvaktsstuga, där landsvägen korsade
järnvägen. Där hade automobilen stannats och klaganden stigit ur, därvid han
lämnat en literbutelj, innehållande spirituösa, kvar i fordonet. Inkommen på den
närbelägna gårdsplanen, hade klaganden börjat utfara i otidigheter och svordomar
samt hotat att, i händelse Stertman komme in på gårdsplanen, »han skulle få se
på något annat». Utan att akta på de av klaganden fällda yttrandena, hade
Stertman begivit sig in på gårdsplanen, där han tillsport klaganden, om han
ändrat tanke i fråga om att medfölja. På detta hade klaganden svarat undvikande,
dock mest genom svordomar och okvädinsord. Stertman hade lämnat gårdsplanen
och begivit sig fram till automobilen i tanke att få färdas 23 mil utan resultat
och just varit i färd med att sätta sig upp i fordonet, då klaganden kommit,
tillstädes för att enligt förmodan hämta den kvarlämnade buteljen. När han lutat
sig framåt i automobilen för att fatta buteljen, hade Stertman med högra handen

— 1923 —

gripit klaganden i bakdelen av hans kropp och lyft honom upp i automobilen,
varefter Stertman tillsagt chauffören att köra. Klaganden hade varken gjort
motstånd eller beklagat sig. Vid Va 7-tiden på kvällen hade de inträffat på landsfiskalskontoret
i Östhammar, där klaganden av Roth underkastats förhör.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Uppsala
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Stertman. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde jag följande:

Varje undersökning rörande brott, varmed en polismyndighet har att taga
befattning, skall verkställas med största nit och skyndsamhet. Men under utredningsarbetet
måste polismyndigheten hava klart för sig, att den i regel icke äger
vidtaga några åtgärder utom sitt distrikt, utan att, om utredningsarbetet måste
sträcka sig utöver detta, polismyndigheten å den främmande orten bör anlitas.

Att polisen i sina tjänsteåtgärder måste vara begränsad till det för densamma
bestämda verksamhetsområdet ligger i sakens natur. Denna regel har kommit till
uttryck i landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1917. Enligt § 6 är landsfiskalen
närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt samt har inseende över polisväsendet
därstädes och befäl över där anställd polispersonal. I § 12 föreskrives, att för
fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak äger landsfiskal utsträcka
sin polisverksamhet utom det område, där han har befattning med polisväsendet.
Han skall dock, så snart ske kan, göra anmälan därom hos polismyndigheten
i den ort, dit verksamheten utsträckts. Det är sålunda endast i undantagsfall
och med iakttagande av särskild anmälningsskyldighet en landsfiskal har befogenhet
att utöva verksamhet såsom polismyndighet utom sitt område.

Vad sålunda är föreskrivet gäller naturligtvis även beträffande de polismän,
som äro anställda att under landsfiskalen biträda honom. De hava att utföra de
order, som tilldelas dem av landsfiskalen, men befallningarna få icke avse tjänstehandlingar
å område, där landsfiskalen icke är behörig att utöva sin myndighet.
Än mindre bör det förekomma, att en polisman av eget initiativ dit utsträcker
sina åtgöranden.

Att i det förevarande fallet kalla klaganden till polisförhör i Östhammar
kan med hänsyn till vad som blivit upplyst måhända hava varit tillåtet. En sådan
kallelse hade väl klaganden icke varit skyldig att följa, men en klagandens frivilliga
inställelse i Östhammar hade ju ej varit otänkbar. Däremot ägde varken
Roth eller någon honom underordnad polisman befogenhet att hämta klaganden
från hans hem i Storvreta till landsfiskalskontoret i Östhammar. Då förhör med
klaganden ansetts erforderligt, hade Roth hos landsfiskalen i Norunda distrikt,
inom vilket Storvreta är beläget, bort begära anställande av dylikt förhör. Hade
klaganden icke åtlytt en kallelse till förhör å sistnämnda distrikts landsfiskalskontor,
som torde vara förlagt i Storvreta, hade han kunnat hämtas dit.

Det är emellertid utrett att, sedan Roth utfärdat skriftlig kallelse å klaganden
att infinna sig till förhör inför honom i Östhammar, Stertman i automobil avrest

15 — Justitieombvdsmannens embetsberättelse till 1923 års riksdag.

114

med kallelsen till Storvreta samt vid anträdandet av återfärden, då klaganden
icke godvilligt ville medfölja till polisförhöret, lyft honom upp i automobilen och
medfört honom till Östhammar. Klaganden blev sålunda av Stertman hämtad
från en plats, belägen icke blott utom Roths landsfiskalsdistrikt utan till och med
i ett annat län, samt inställd inför Roth till förhör. Huruvida denna Stertmans
åtgärd vidtagits på grund av någon av Roth vid sidan av kallelsen given anmodan
är icke utrett. I allt fall har Roth icke vidgått eller Stertman uppgivit, att så
skett. Ehuru det givetvis bort åligga Roth att söka förebygga, att någon olaglighet
bleve av Stertman begången vid utförandet av det om förmälda tjänsteärendet,
finner jag icke tillräcklig grund att mot Roth vidtaga någon vidare åtgärd.

För det oriktiga förfarande, som tillämpats, måste med hänsyn till den förebragta
utredningen Stertman ensam göras ansvarig. Oavsett vad mellan Roth och
Stertman förekommit rörande kallelsens framförande till klaganden, hade Stertman
bort förstå, att han icke ägde att på sätt som skett hämta klaganden. Under inga
förhållanden hade det varit Stertman medgivet att därvid använda våld för att
vinna sitt syftemål.

Jag uppdrog sålunda åt åklagaren att anhängiggöra och utföra åtal mot
Stertman för det tjänstefel, vartill han gjort sig skyldig genom att, på sätt som
skett, avhämta klaganden till polisförhör i Östhammar, samt å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle lämnas
klaganden att yttra sig i målet, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk,
i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Uppsala läns norra domsagas häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 21 november 1922:

Enär Stertman medgivit, att han, efter att av Roth hava erhållit order att
genom vederbörande polismyndighets försorg låta anhålla och till Östhammar för
förhörs undergående föra klaganden, i stället själv i Storvreta avhämtat denne
och mot hans vilja i bil fört honom till Östhammar, samt Stertman därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel, men med hänsyn till vad i målet förekommit
rörande klagandens till en början ådagalagda villighet att medfölja Stertman
förmildrande omständigheter förelåge, samt storleken av den klaganden genom
Stertmans förfarande orsakade skada skäligen kunde skattas till 25 kronor, dömdes
Stertman jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för oförstånd i tjänsten att
höta 50 kronor, och förpliktades han att till klaganden utgiva 25 kronor i skadestånd.
Därjämte skulle Stertman gottgöra klaganden rättegångskostnaden med
40 kronor jämte protokollslösen.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

26. Försummelse av eu efter uppdrag av J. O. förordnad åklagare att

i mål angående tjänstefel till J. O. insända hovrätts utslag.

Såsom tidigare i denna berättelse å sid. 29 o. f. närmare förmäles, anmälde
i en hit ingiven klagoskrift arbetsförmannen J. F. Palmér i Ahus, att t. f. lands —

1923 —

115

fiskalen i Fjälkinge distrikt A. G. Settergren, under det han innehaft förordnande
k nämnda landsfiskalstjänst och såsom polisuppsyningsman i Ahus köping, den
11 september 1921 borttagit en av det kommunistiska partiet utfärdad valaffisch,
som varit uppsatt å en av Palmér förhyrd annonsplats i Ahus.

Sedan Settergren inkommit med förklaring och Palmér avgivit påminnelser,
anbefallde jag åtal mot Settergren för det tjänstefel, vartill jag ansett
honom skyldig genom valaffischens borttagande, och utfärdade på vanligt sätt en
instruktion för den åklagare, som av K. B. i Kristianstads län komme att förordnas
att anhängiggöra och utföra åtalet. Till åklagare förordnade K. B. landsfogden
C. H. Areskoug.

Efter det Areskoug instämt Settergren till Villands häradsrätts sammanträde
den 7 februari 1922, dömde häradsrätten i utslag den 6 mars, enär Settergren
måste anses hava förfarit felaktigt genom att borttaga valaffischen från den
annonsplats, där den blivit anbragt, Settergren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för tjänstefel till böter 50 kronor.

Häradsrättens protokoll och utslag jämte min åtalsinstruktion och handlingarna
i målet insändes hit av t. f. landsfogden It. Sundelius och kommo mig
till hända den 11 mars 1922.

Settergren anförde besvär i hovrätten över Skåne och Blekinge. Besvären kommunicerades
Areskoug, som översände besvärshandlingarna till mig, för den händelse
jag önskade tillställa Areskoug en promemoria för förklarings avgivande.

I skrivelse till Areskoug den 11 april 1922 meddelade jag, att, sedan jag tagit
del av handlingarna, det synts mig, att Areskoug icke hade att iakttaga annat
än att i förklaring till hovrätten yrka, att häradsrättens utslag måtte fastställas.

Under min semester 1922, vilken började den 26 juni, kom jag under ett
telefonsamtal med sekreteraren vid J. O.-expeditionen av en händelse att framställa
förfrågan, om underrättelse influtit, att hovrätten meddelat utslag i det
ifrågavarande målet. Sedan denna fråga besvarats nekande, anhöll sekreteraren
omedelbart i skrivelse den 11 juli 1922 hos vederbörande tjänsteman i hovrätten
om upplysning, huruvida utslag meddelats. Med anledning härav insändes från
hovrättens sekreterare den 13 juli till J. O.-expeditionen avskrift av hovrättens den
9 juni 1922 i målet meddelade utslag jämte hovrättens protokoll.

Genom sitt utslag hade hovrätten, enär Settergren genom det förfarande,
som lagts honom till last, icke kunde anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel,
med upphävande av häradsrättens utslag, befriat Settergren från ansvar i målet.

I målets avgörande i hovrätten deltogo fem ledamöter, av vilka två voro
av skiljaktig mening och ej funno skäl göra ändring i häradsrättens utslag.

I skrivelse den 17 juli 1922 anmodade tjänstförrättande J. O., enär han först
efter besvärstidens utgång fått kännedom om hovrättens utslag och det enligt
den instruktion, jag utfärdat för Areskoug såsom åklagare i målet, ålegat honom
att, så snart utslag i målet meddelats, ofördröjligen till J. O.-expeditionen insända
utslaget för prövning, huruvida talan skulle i målet fullföljas, Areskoug att inkomma
med yttrande rörande anledningen till att Areskoug icke insänt hovrättens
utslag.

I en hit inkommen förklaring anförde Areskoug att, efter det han den 16

— 1923 —

116

juni mottagit hovrättens utslag, det varit hans avsikt att omedelbart hit översända
utslaget, vilket styrktes av ett förklaringen bilagt intyg. Att avsändandet ej skett
hade berott på rent förbiseende, och hade Areskoug haft den tron, att utsiaget i
vederbörlig ordning blivit expedierat. På grund av vad Areskoug anfört hemställde
han, att jag måtte låta bero vid den av Areskoug avgivna förklaringen.

Vid Areskougs yttrande var fogat ett av rådmannen E. Dörring utfärdat
intyg av innehåll, att Areskoug vid ett sammanträffande med Dörring samma
dag eller kanske några dagar efter det han bekommit hovrättens utslag i det av
mig anbefallda åtalet mot Settergren uppgivit sig skola till mig expediera hovrättens
frikännande utslag.

Areskoug hade vidare till sitt yttrande bilagt ett exemplar av hovrättens utslag,
försett med etikett: Landsfogden i Kristianstads län.

I skrivelse till advokatfiskalen vid hovrätten anförde jag därefter följande:

Enligt 6 § i den för J. O. den 14 maj 1915 utfärdade instruktionen äger

J. O. i allmänhet att antingen själv eller genom ombud utföra de åtal mot domare,
ämbets- och tjänstemän, vartill han finner sig föranlåten; dock före J. O. alltid
själv talan, när åtal fullföljes hos högsta domstolen. I mål, som blivit vid underrätt
anhängiggjort, bör sådan fullföljd äga rum allenast när synnerliga skäl därtill
äro. Av ämbetsmännen i allmänhet må han fordra den lagliga handräckning,
som de efter § 99 regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av alla
fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han
bör dem meddela.

I 7 § av instruktionen stadgas, att för åtal och påståenden, som J. 0:s ombud
utföra och framställa i enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter,
vare han ansvarig.

§ 99 regeringsformen innehåller, att konungens ämbetsmän vare skyldiga
att lämna J. O. laglig handräckning samt alla fiskaler att medelst aktioners utförande
honom biträda, då han det äskar.

När J. K.-ämbetet uppdrager åt en ämbetet underordnad åklagarmyndighet
att anställa åtal mot en tjänsteman eller åt myndigheten anbefaller den åtgärd,
vartill inkomna klagomål kunna föranleda, överlåtes åtalsfrågan i regel på den
underordna^ myndigheten, och J. K.-ämbetet avskriver ärendet för egen del.
Den myndighet, till vilken J. K.-ämbetet lämnat saken, har sedan att förfara på
egen hand. Detta är Kungl. Maj:ts åklagarmakt, som utövas genom dess olika
högre och lägre organ.

Annorlunda förhåller det sig med ett av J. O. anbefallt åtal. När ett dylikt
skall anhängiggöras vid vare sig underrätt eller hovrätt, utfärdar J. O. angående
åtalet en för åklagaren avsedd utförlig instruktion, innehållande allt som — såvitt
handlingarna hos J. O. utvisa — är relevant i målet. J. O. trycker därmed från
början sin personliga prägel på åtalet. Den särskilt förordnade åklagaren vid
underrätten och advokatfiskalen i hovrätten hava i allmänhet endast att med åberopande
av instruktionens innehåll framställa ansvarsyrkande och understödja
målsägares berättigade ersättningsanspråk. Det är riksdagens valde ombudsman,

— 1923 —

som, ibland själv, men i regel genom statens åklagare väcker talan och står för
den huvudsakliga utredningen. Att det är J. 0:s åtal, som utföras, framgår med
tydlighet av det nyss nämnda stadgandet i 7 § av hans instruktion.

Av det anförda måste ovillkorligen dragas den konsekvensen, att åklagarna
skola hålla J. O. underkunnig om, huru till dem anförtrodda åtal utfallit. Då
åklagarna i regel undslippa det materiella besväret, måsto man såsom ett minimum
uppställa den fordringen, att de ej försumma de rent expoditionella åtgärderna.
Utom att J. O. enligt sin instruktion och regeringsformen äger laglig rätt att vid
utövningen av sitt av riksdagen anförtrodda värv äska bistånd av åklagarna med
åtals utförande, skulle hans arbetssätt bliva alltför otympligt, om han icke kunde
vänta något tillmötesgående från deras sida utan jämt och samt måste själv hålla
sig underkunnig om ett åtals läge.

Huru nödvändigt det är att åklagarna genast efter ett åtals avgörande hit
insända domstolens utslag framgår tydligast därav, att, om åtalet ej bifalles, de
icke själva skola fullfölja målet i högre instans. Ogillas ett åtal av underrätt,
bestämmer J. O., huruvida talan skall fortsättas i hovrätten, och anmodar därefter
advokatfiskalen att anföra besvär. Blir ett av J. O. föranstaltat åtal underkänt
i hovrätten, åligger det honom personligen att, om han anser erforderligt,
draga målet under Kungl. Maj:ts prövning.

Den för Areskoug utfärdade instruktionen för åtalets utförande vid häradsrätten
avslutades enligt vedertagen praxis därmed, att det skulle åligga honom
bland annat att, så snart utslag i målet meddelats, ofördröjligen hit insända domstolens
protokoll och utslag för prövning, huruvida talan skulle fullföljas. Detta
åliggande blev också utfört. Min ovannämnda skrivelse till Areskoug, däri jag
anmodade honom att såsom förklarande i hovrätten yrka fastställelse av häradsrättens
beslut, var, såsom brukligt är, icke åtföljd av en motsvarande anmaning.
Det har nämligen ansetts såsom självklart, att, när åklagaren en gång erhållit ett
förständigande av nyssnämnda beskaffenhet, detta icke skall behöva upprepas, så
länge utslag expedieras till honom såsom part och icke direkt till J. O.

Enligt vad ovan berörts bör fullföljd hos Kungl. Maj:t i ett av J. O. beslutat
åtal allenast äga rum, när synnerliga skäl därtill äro. I det förevarande
fallet gällde det en principfråga, nämligen huruvida och under vilka omständigheter
polismyndighet äger befogenhet att borttaga en valaffisch. Jämlikt 20 § i
den för J. O. gällande instruktionen bör J. O. med synnerlig uppmärksamhet
iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten är stadgat. Vid granskning inom
lagutskottet av J. 0:s årsredogörelser fästes den största vikt vid allt som rör tryckfrihet,
yttrandefrihet och församlingsfrihet. Att jag därför ämnat att hos Kungl.
Maj:t anföra besvär över hovrättens utslag ligger i öppen dag och detta så mycket
hellre, som häradsrätten och två ledamöter i hovrätten godkänt min mening.
Hade sålunda hovrättens den 9 juni 1922 meddelade utslag, som — anmärkningsvärt
nog — kommit Areskoug till hända först den 16 i samma månad,
genast blivit till mig insänt, hade jag fullföljt talan däremot. Hade utslaget hit
inkommit efter början av min semester men likväl före besvärstidens utgång den
10 juli 1922 hade, enligt vad jag förvissat mig om, tjänstförrättande J. O. gjort
detsamma.

— 1923 —

118

Slutligen torde böra anmärkas, att om Areskoug på grund av bristande erfarenhet
icke varit underkunnig om gången av ett av J. O. anbefallt åtal, han
likväl i hovrättens besvärshänvisning bort finna tillräcklig anledning att iakttaga
vaksamhet. I besvärshänvisningen utsädes nämligen tydligt, att det av Areskoug
å tjänstens vägnar utförda åtalet ej finge hos Kungl. Maj:t fullföljas av annan
än i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken omförmäld åklagare, vilken, om han
ville klaga över hovrättens utslag, skulle före kl. 12 å trettionde dagen eller i
anseende till mellankommande helgdag måndagen den 10 juli 1922 ingiva sina
besvär till nedre justitierevisionen tillika med överklagade utslaget samt hovrättens
i målet förda protokoll.

Att i det förevarande fallet med framgång söka återställande av den försutna
fatalietiden vore icke tänkbart. Då Areskoug sålunda genom sin försummelse att
genast och sist inom besvärstidens utgång hit insända hovrättens ifrågavarande
utslag avskurit möjligheten för J. O. att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan däremot,
fann jag med hänsyn till vad ovan anförts denna Areskougs försummelse böra
av mig beivras. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Areskoug under
åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Hovrätten över STcåne och Blekinge, varest åtalet anhängiggjordes, har genom
utslag den 15 december 1922, enär Areskoug genom uraktlåtenhet att före besvärstidens
utgång till J. O. insända hovrättens omförmälda utslag gjort sig skyldigtill
försummelse i utövningen av sin tjänst, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt
honom att bota 50 kronor.

27. Uttagande av ränta å stämpelmedel.

I eu hit inkommen klagoskrift anförde A. Larsson i Mellerud följande:

Då klaganden vid tinget med Nordals och Sundals härad den 7 mars 1921
för inregistrering inlämnat en bouppteckning jämte tillhörande testamente, hade
notarien icke genast kunnat mottaga stämpelavgiften, enär uträkningen av dess
storlek skulle tagit en god stund, och i anledning därav bett att därmed skulle
få anstå till efter tingets slut. Den 23 april hade klaganden i brev återbekommit
bouppteckningen med upplysning, att den i dess dåvarande skick icke kunde
stämpelbeläggas, enär en gåva å 1,000 kronor upptagits å skuldsidan i stället för
att ingå i behållningen. Sedan ändring verkställts och bouppteckningen återsänts
samma dag klaganden mottagit densamma, hade klaganden den 27 april fått ett
brev från t. f. domhavanden vice häradshövdingen C. E. Lagergren med anmodan
att för bouppteckningens stämpelbeläggning omgående insända 3,774 kronor, däri
ingått räntefordran 48 kronor. Klaganden hade insänt beloppet men ej kunnat
utfå bouppteckningen vid tinget den 2 maj, enär domhavanden ej ägt stämplar
till densamma, och hade stämpelbeläggning ej kunnat ske förr än efter den 10
maj. På grund av vad sålunda förekommit ville klaganden framställa förfrågan,

— 1923 —

119

huruvida domhavanden varit berättigad att uttaga den ifrågavarande räntan 48
kronor.

Klaganden bifogade den av Lagergren den 25 april 1921 till honom avlåtna
skrivelsen, av innehåll att klaganden anmodades omgående insända 3,774
kronor, som med 3,726 kronor utgjorde stämpelavgift till bouppteckningen efter
Britta Helena Qvick och med 48 kronor räntefordran. Beträffande den senare
posten såge Lagergren sig nödsakad förtydliga sin anhållan. Lagergren plägade
alltid omedelbart insätta uppburna stämpelmedel å sitt kreditiv och hade den lilla
fördelen därav, att för varje belopp, han där hade stående, gottskreves honom
ränta efter 7 Va procent jämte Va procent kreditivavgift, således 8 procent. Då
dessa medel enligt stämpelförordningen skulle hava erlagts vid bouppteckningens
ingivande, men Lagergren icke finge in dem förr än efter 2 månader, skulle han
eljest gå miste om 8 procent ränta, som å 3,700 kronor utgjorde för år 296 kronor
och alltså för 2 månader 48 kronor.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Lagergren att inkomma
med yttrande, anförde Lagergren i avgivet utlåtande följande:

När ifrågavarande bouppteckning ingivits för inregistrering vid tinget i
Mellerud den 7 mars 1921, skulle stämpelavgiften rätteligen då erlagts. Med hänsyn
till att ett ovanligt mångtydigt testamente skolat läggas till grund för stämpelbeläggningen
och då enda tingsbiträdet i domsagan, för att förhandlingarna å
tinget måtte kunna börja snarast möjligt under dagen, icke haft tid att fördjupa
sig i den ofta svårtolkade stämpelförordningen, hade han, på sätt vid ett eller annat
dylikt fall förut förekommit och måst förekomma, låtit klaganden få anstånd
tillsvidare några dagar med likviden. När sedan efter omkring 6 veckor bouppteckningsprotokollet
varit i tur att uppsättas, hade notarien emellertid kommit,
att tänka på den oguldna stämpelavgiften, och hade det tillika befunnits, att man
i bouppteckningen sökt intaga bland skulderna ett legat till hednamissionen. Bouppteckningen
hade därför av notarien återsänts till klaganden med tillkännagivande,
att den i sitt sålunda beskaffade skick icke kunde godtagas, en åtgärd,
som av praktiska hänsyn ofta vore att föredraga framför uppsättande av protokoll
därom med ty åtföljande besvär och tidsutdräkt. Då Lagergren ej själv hållit
marstinget, hade han ej haft särskild anledning taga någon kännedom om ärendet.
Den 24 eller den 25 april hade bouppteckningen ankommit till Lagergren, som
överlämnat den till kansliet för att läggas bland handlingar att föredragas vid
majtinget. Lagergren hade då fått kännedom om och godkänt den föregående
åtgärden samt därjämte erfarit, att klaganden begärt snarast möjligt återfå bouppteckningen.
Lagergren hade därför vidtalat vikarien att försöka få bouppteckningen
inregistrerad i det redan uppsatta marsprotokollet, enär klaganden eljest
kunnat få vänta ända till den dag i juli, då majtingets papper skulle utlämnas.
Sedan därefter den krångliga stämpeluträkningen verkställts av vikarien, hade
Lagergren, som i egenskap av stämpelförsäljare haft att inköpa erforderliga
stämplar, anhållit, att klaganden ville betala stämpelavgiften. Då Lagergrens rekvisition
av stämplar till marstingets handlingar redan varit verkställd samt det icke
varit osannolikt, att klaganden först vid tinget i Mellerud den 2—4 maj komme

— 1923 —

120

att betala stämpelavgiften, och Lagergren sålunda tidigast då kunnat tänkas hava
erhållit densamma, hade han beräknat sin räntefordran för 2 månader per den 7
mars, då beloppet skulle hava till honom inbetalats. Då stämpelavgiften emellertid
inkommit från klaganden den 28 april eller sålunda en vecka tidigare än som
beräknats, hade Lagergren återsänt till klaganden vad han för mycket betalt i
ränta efter avdrag av portokostnader och lösen för den till honom återsända bouppteckningen
med 5 kronor 26 öre. Lagergren hade vid upprepade tillfällen
måst framhålla för allmänheten, att stämpelavgiften skulle betalas vid handlingens
ingivande och att han i regel icke vore hågad att bevilja kredit för densamma
under de 2 månader, som förflöte mellan tingssammanträdena i varje tingslag,
eller att av egna medel förskottera inköp av stämplar till tingshandlingarna.
Detta hade dock stundom förekommit, då beloppen icke varit alltför stora eller
då till exempel någon tillökning i stämpelavgift uppkommit på grund därav, att
enligt infordrat taxeringsbevis taxeringsvärdet å eu fastighet befunnits högre än
vad man angivit i bouppteckningar eller såsom köpeskilling. Lagergren trodde
sig därvidlag hava tillämpat den praxis, som i de flesta av landets domsagor
följdes. Klaganden syntes vid sin anmälan felaktigt hava antagit, att han icke
varit skyldig erlägga stämpelavgiften förrän vid utlösen av bouppteckningen eller
tidigast vid anfordran samt att en domhavande hade liggande i sin bordslåda
dubbla beläggningsstämplar, lika ledigt tillgängliga som frimärken i allmänhet.
Klaganden skulle icke heller hava blivit avfordrad stämpelavgift förrän vid majtinget,
om handlingen först då blivit föredragen. Men för att tillmötesgå hans
anhållan att snart utfå bouppteckningen hade den på sätt skett anmärkts i marsprotokollet,
varmed ock följt den i lag stadgade skyldighet att genast erlägga
stämpelavgiften. I regel plägade det ju i domsagorna tillgå sålunda, att, då handlingarna
å tinget inkomme, allmänheten erlade stämpelavgiften, vilken av stämpelförsäljaren
insattes i bankinrättning å eget konto, och ägde han hava medlen
där kvarstående, i händelse för uppbörden ställts borgen, under nära 3 månader och
därest han, såsom Lagergren gjorde, betalade stämplarna kontant vid varje rekvisition,
allenast intill dess tiden för rekvirerande av erforderliga stämplar från
Stockholm inträffade. Det rådde sålunda icke minsta tvekan därom, att den ränteinkomst,
medlens insättande i bank kunde medföra, vore stämpelförsäljarens och
ingen annans. Om han ville eller icke ville på egen risk bevilja allmänheten kredit
för stämpelavgifterna, eller om han, vid lämnat anstånd, betingade sig ränta
eller icke, vore väl närmast att anse som en fråga av privatekonomisk natur.
Ehuru i ärendet icke vore fråga därom, ville Lagergren tillägga, att då i förevarande
fall medel för inköp av stämplar till bouppteckningen inkommit från
klaganden'' först den 28 april samt generalpoststyrelsen i cirkulär meddelat, att
stämpelexpeditionen icke kunde garantera prompt expedierande av sådana rekvisitioner,
som inkomme under de sista brådskande dagarna i varje månad, samt
dessutom resan till Mellerudstinget måst anträdas från Vänersborg redan söndagen
den 1 maj, Lagergren ansett skäligen ovisst, huruvida han skulle hinna
få stämplarna till bouppteckningen före avresan. I anledning därav hade han vid
tinget meddelat klaganden anledningen därtill, att Lagergren icke kunnat med -

— 1923 —

121

liava bouppteckningen till tinget, utan att den komme att tillsändas honom snarast
möjligt efter det Lagergren från Stockholm erhållit stämplarna.

Ett vid yttrandet fogat mottagningsbevis utvisade, att Lagergren den 18
maj 1921 i postanvisning översänt till klaganden 5 kronor 2G öre, som den 20
i samma månad kvitterats av klaganden.

1 avgivna påminnelser anförde klaganden, att han före bouppteckningens
ingivande genom lån skaffat till stämpelavgiftens erläggande nödiga medel, som
han insatt på giroräkning i bank och där haft innestående, till dess stämpelavgiften
erlades, samt att klaganden yrkade åläggande för Lagergren, som på klagandens
hänvändelse till honom vidhållit sitt anspråk på ifrågavarande räntebelopp,
att till klaganden återbära beloppet, minskat med 5 kronor 26 öre, samt
ersätta klaganden för kostnader och besvär i ärendet med 12 kronor jämte vad
ytterligare möjligen kunde tillkomma.

I skrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt anförde jag följande:

I 42 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt
för gåva stadgas, att arvsskatt, där bouppteckning över egendomen upprättats,
skall erläggas vid bouppteckningens inregistrering. Skatten skall erläggas, i den
mån ej anstånd medgivits, genom stämpelbeläggning av bouppteckningen. Vid
stämpelbeläggningen skall användas dubbla beläggningsstämplar, om vilka i stämpelförordningen
stadgas. Den med stämpel försedda handlingen skall återställas till
den, som avlämnat densamma.

I 43 § stadgas att, då ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens
.vägnar emottaga handling, som enligt 42 § skall vid ingivandet förses med stämpel,
tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga stämplar hos
honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen verkställa stämpelbeläggningen.

I 44 § bestämmes att, om bouppteckning icke vid ingivandet är behörigen
åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse penningar till det
felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen ej är stämpelförsäljningsman,
nämnda stämpelbelopp, må handlingen ej mottagas.

47 § innehåller bestämmelser angående anstånd i vissa fall med erläggandet
av arvsskatt, varom domaren äger att besluta. För att dylik begäran skall bifallas
fordras bland annat, att till Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse
a skattebeloppet ingivits samt att säkerhet, som av domaren godkännes, varder
ställd. Anstånd må avse högst 5 år med lika inbetalningar för varje år.

Redovisning av stämpel för i förordningen om arvsskatt och skatt för gåva
avsedda handlingar, som ingivits till domstol, samt granskning av sådan redovisning
skall, enligt 53 § 1 mom., äga rum på sätt i stämpelförordningen
är stadgat beträffande övriga till domstol ingivna, stämpel underkastade handlingar.

I fråga om skyldighet för vederbörande ämbets- eller tjänsteman att bland
annat i vissa fall giva kvitto å mottagna stämplar eller stämpelmedel samt an 16

— Juititieombudsmannent ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

122

gående provision skola, enligt 57 §, föreskrifterna i stämpelförordningen äga motsvarande
tillämpning.

Beträffande utfärdande av kvitto stadgas i 34 § 1 mom. tredje stycket i
stämpelförordningen, att ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
åligger att med användande av tryckta, i löpande följd numrerade blanketter
omedelbart och utan ersättning lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt
därvid anteckna kvittots huvudsakliga innehåll å en till blanketterna hörande, på
samma sätt numrerad talong.

Angående uppbörd och redovisning av stämpelmedel föreskrives i 39 §
stämpelförordningen, att stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar, åligger
att inom 8 dagar efter varje kvartals slut till generalpoststyrelsen inleverera
under kvartalet influtna stämpelmedel. Stämpelförsäljare, som enligt vad i 34 §
sägs, uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen samtidigt
därmed stämpelbelagts, åligger att, så snart lämpligen ske kan och minst
en gång i månaden, till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit,
med bifogande därvid av den del av den i samma paragraf omförmälda
talong, som motsvarar de utfärdade kvittona.

Enligt 42 § stämpelförordningen äger stämpelförsäljare i redovisning för
stämplar såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig till godo provision
efter de grunder, som finnas i paragrafen närmare bestämda.

Stämpel till enskilda handlingar är en skatt i egentlig mening. Beskattning
genom stämpel är icke i och för sig en beskattning av särskilt slag utan
eu form för skatteuppbörd. Den, som å tjänstens vägnar mottagit och lagfört en
handling, som vid ingivandet skolat förses med stämpel, är ansvarig gent emot
statsverket för det stadgade stämpelbeloppets redovisning. Om därför en handling,
som skall stämpelbeläggas, icke vid ingivandet är behörigen försedd med stämpel
och penningar ej genast erläggas till det felande stämpelbeloppet,, må handlingen
icke mottagas. Sistberörda bestämmelse tolkades av statskontoret i dess utlåtande
den 31 december 1908 angående stämpelskatten sålunda, att tjänsteman, till vilken
för hans tjänsteåtgärd stämpelpliktig handling ingives, har att tillse, att handlingen
är behörigen försedd med stämpel, och att, om detta icke är fallet eller
penningar till felande stämpelbeloppet icke erlägges, får han icke mottaga handlingen.

Stämpeluppbördens allmänna karaktär har vid flerfaldiga tillfällen betonats.
Sålunda framförde exempelvis J. O. i sin till 1903 års riksdag avgivna ämbetsberättelse
vissa önskemål beträffande kontrollen över uppbörd och redovisning av
stämpelmedel samt ifrågasatte därvid, att det skulle åläggas stämpelförsäljare, att
intill dess influtna stämpelmedel avlämnades, hava dylika medel förvarade antingen
kontant eller insatta i bank å särskild tjänsteräkning. Emot förslaget anförde
statskontoret, att ett dylikt stadgande syntes vara mindre befogat, därest
med influtna stämpelmedel skulle avses medel, som influtit för stämplar, vilka
utbekommits mot en i författningsenlig ordning ställd säkerhet, och mindre lämpligt,
i den mån det kunde komma att åsyfta medel, som av enskilda avlämnats
för inköp av stämplar, enär dylika medel rätteligen borde inlevereras så snart

— 1923 —

123

utan olägenhet kunde ske. I tredje stycket av 35 § i kungl. förordningen den 18
september 1908 angående stämpelavgiften infördes därefter bestämmelser motsvarande
dom, som, enligt vad ovan berörts, återfinnas i tredje stycket av 39 § i nu
gällande stämpelförordning. Med framhållande av såväl den skattskyldiges som
statens berättigade intresse, att uppburna stämpelmedel utan tidsutdräkt skola
inflyta till statskassan, gjorde jag den 11 december 1920 (1921 års ämbetsberättelse
sid. 372) till Kung!. Maj:t en framställning i ämnet med syfte, att en snabb
leverering av stämpelmedel till statskassan mera regelmässigt skulle ernås. Kungl.
Måj:t avlät till 1921 års riksdag proposition n:r 232 med förslag till sådan ändring
i 39 § stämpelförordningen, att stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 §
sägs, uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga
handlingen med av honom kontant inköpta stämplar, skulle åligga att inom 8
dagar efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda influtit
under den tilländalupna månaden med bifogande därvid av tillhörande redovisningstalonger.
Bevillningsutskottet ansåg, att åtgärd erfordrades för att förebygga
onödig tidsutdräkt med inbetalning av stämpelmedel, men avstyrkte på
grund av den väsentligt ökade arbetsbörda, särskilt för domhavandena, som av
de föreslagna ändringarna skulle bliva en följd, bifall till propositionen. Utskottet
förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t komme att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet
för att avhjälpa de ifrågakomna missförhållandena. I enlighet med
bevillningsutskottets förslag föll propositionen i denna del i riksdagen.

Något annat slag av anstånd med erläggande av stämpelavgift för bouppteckning
eller någon annan form för anstånds beviljande än som omtalas i 47 §
förordningen om arvsskatt och skatt för gåva är icke tänkt att förekomma. A
skatt, för vilken sådant anstånd åtnjutes, skall erläggas 5 procent ränta för oguldet
belopp.

Men om en domhavande vid sidan av givna bestämmelser av en eller annan
orsak under hand ansett sig böra lämna anstånd med erläggande av stämpelavgift,
förefinnes för honom icke någon rätt att av sökanden fordra ränta å det
oguldna beloppet. Ett utkrävande av dylik ränta synes mig under alla förhållanden
vara obefogat. Även i det fall — vilket väl undantagsvis skulle kunna förekomma
— att domhavanden genast åsätter den ingivna handlingen stämplar, som
han redan betalat och vilka därför enligt statskontorets i utlåtande den 2 februari
1905 uttalade mening skulle anses såsom domhavandens privata egendom,
och han ändock medgiver uppskov med stämpelavgiftens erläggande, torde någon
räntefordran för domhavanden gent emot sökanden icke uppstå. Domhavanden
utför ett offentligt uppdrag, då han uppbär stämpelskatten, och de av honom inköpta
stämplarna äro ej hans »privata egendom» i högre grad än att han enligt
41 § stämpelförordningen är berättigad att till generalpoststyrelsen återleverera
osålda stämplar mot återbekommande av för dem erlagd betalning.

Den omständigheten, att, därest stämpelmedlen genast inbetalats, en stämpelförsäljare,
innan terminen för redovisningen till staten infallit, varit i tillfälle att
skaffa sig ränta å dem i en eller annan form, är utan betydelse. Insättas influtna
medel, förrän de skola avlämnas till statskassan, i bank, som gottgör ränta, tillkommer
denna stämpelförsäljaren, men erläggas icke stämpelmedlen vid hand —

1923 —

124

lingens ingivande, är det uteslutet, att stämpelförsäljaren skulle äga påföra sökanden
ränta, motsvarande den som banken eljest skulle gottgjort. För besvär
och kostnader äger stämpelförsäljare uppbära provision å beloppet av försålda
stämplar, men härutöver kan han icke framställa något berättigat anspråk på inkomst
av stämpelförsäljningen vare sig mot statskassan eller den enskilde.

Jag anförde vidare:

Redan på grund av vad sålunda anförts hade Lagergren, som i egenskap
av t. f. domhavande tillhandahållit stämplar till de vid det ifrågavarande, av annan
person i mars 1921 hållna sammanträdet ingivna stämpelpliktiga handlingarna,
icke varit berättigad att tillgodoräkna sig ränta å stämpelbeloppet. Att bouppteckningen
genom Lagergrens åtgöranden kommit att, ehuru ändringar däri
verkställts, upptagas i protokollet för marssammanträdet, då bouppteckningen
först ingivits, i stället för rätteligen i protokollet för majsammanträdet, vore utan
betydelse.

Men Lagergrens anspråk på ränta vore särskilt anmärkningsvärt med hänsyn
till orsaken till att stämpelavgiften icke blivit vid bouppteckningens ingivande
erlagd. Klaganden hade, enligt vad han uppgivit, anskaffat för ändamålet erforderliga
medel, som han insatt å giroräkning i bank. Den person, som vid marssammanträdet
mottagit bouppteckningen, hade emellertid förklarat, att med hänsyn
till den tid, som skulle åtgå för att uträkna stämpelavgiften, med dess erläggande
finge anstå, och blevo medlen därför icke genast avlämnade till domhavandens
förfogande. När klaganden sedermera erhållit underrättelse om stämpelavgiftens
storlek, hade han utan dröjsmål betalt det erforderliga beloppet. Att
detsamma icke tidigare influtit, syntes sålunda icke hava berott på något dröjsmål
från klagandens sida. Vid sådant förhållande måste Lagergrens åtgärd att
utkräva ränta framstå såsom icke endast grundlös utan även obillig. En följd
därav hade jämväl blivit, att dödsboet, för vars räkning klaganden före tingssammanträdet
upptagit ett lån för att vid bouppteckningens ingivande kunna
tillhandahålla stämpelmedlen, kommit att drabbas av en dubbel utgift i sådant
hänseende.

Räntans storlek syntes ock med avseende å såväl den tid, för vilken den
beräknats, som den räntefot, efter vilken den utgått, hava blivit godtyckligt bestämd.
Då de vid tingssammanträdet inkomna handlingarna icke syntes hava
stämpelbelagts samtidigt med att stämpelavgifterna inbetalades, hade det jämlikt
39 § stämpelförordningen ålegat Lagergren att inleverera dem till generalpoststyrelsen,
så snart lämpligen kunnat ske och senast under april 1921. Efter nämnda
månads utgång skulle Lagergren icke ägt omhänderhava medlen. Därigenom att
klaganden tidigare än vad Lagergren beräknat inbetalat stämpelavgiften hade
dödsboet visserligen icke kommit att drabbas av ränta för längre tid än till den
28 april, men Lagergren hade först beräknat räntan för ytterligare en vecka.

Med avseende å den räntefot, efter vilken räntan beräknats, syntes Lagergren
till grund därför lagt det förhållandet, att han hade ett bankkreditiv, varå
förefunnits skuld, och att han, om de ifrågavarande stämpelmedlen influtit vid
bouppteckningens ingivande, genom deras insättande å kreditivräkningen skulle

— 1923 —

125

hava undgått krcditivränta å ett belopp, motsvarande stämpelbeloppet. Räntan
hade därigenom kommit att utgå efter icke obetydligt högre beräkningsgrund än
som gällde för å inlåningsräkning i bank insatta medel. Men Lagergren hado
icke stannat därvid utan därjämte påfört klaganden avgift för kreditivräkningen.
Då denna avgift väl oberoende av klagandens inbetalning skulle hava utgått,
vore den uppfattning, Lagergren i denna del lagt till grund för sin beräkning,
oförståelig.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts funne jag Lagergrens förfarande
att av klaganden utkräva ränta oriktigt. I sitt till mig avgivna yttrande
både Lagergren vidhållit, att han varit berättigad uppbära den klaganden påförda
räntan, som efter den av Lagergren gjorda återbetalningen å 5 kronor 26 öre
uppginge till 42 kronor 74 öre. Då förfarandet därför icke kunde undgå min
beivran, uppdrog jag åt advokatfiskalen att i laga ordning ställa Lagergren under
åtal inför hovrätten för det ämbetsfel, vartill han sålunda gjort sig skyldig, samt
därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde
klaganden sättas i tillfälle framställa de ersättningsanspråk, vartill han ansåge
sig befogad, och borde sådana anspråk, i den mån de funnes berättigade, understödjas.

Göta hovrätt, varest åtalet anhängiggjordes, har genom utslag den 81 december
1922 yttrat att, enär Lagergren saknat fog för sin åtgärd att av klaganden
utkräva och uppbära ränta å ifrågakomna skattebelopp och Lagergren genom
berörda åtgärd visat oförstånd i domarämbetets utövande, dömdes Lagergren jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen att för vad han sålunda låtit komma sig till last
höta 75 kronor, varjämte Lagergren förpliktades att till klaganden återgälda 42
kronor 74 öre jämte ränta därå, 1 krona 41 öre, ävensom att gottgöra klaganden
dennes kostnader å målet med 20 kronor jämte vad han kunde visa sig hava
utgivit för ett exemplar av hovrättens utslag med expeditionen åtecknat belopp.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

Då jag nu i fem år av riksdagen blivit betrodd med det höga värvet att
vara dess justitieombudsman och jag sålunda, åtminstone i viss mån, måste anses
hava erhållit förtrogenhet med ämbetets innebörd och utövning, hade det varit
min mening att ur den ganska rika skörd, som mina resediarier givit, lämna en
översikt av rättskipningens och förvaltningens tillstånd hos de myndigheter, jag
under de gångna fem åren inspekterat. En sådan översikt hade måhända icke
varit utan sitt intresse, ej minst för de dömande och förvaltande myndigheterna
själva, vilka i allmänhet, enligt vad min erfarenhet visat, rätt ingående taga del
av justitieombudsmannens berättelser.

— 1923 —

126

Emellertid har prövningen av do inkomna klagomålen icke lämnat mig
tillräcklig tid övrig att genomföra denna min avsikt. Deras antal har under
1922 varit större än någonsin sedan justitieombudsmansämbetet inrättades. Aven
om klagomålen i många fall ej kunna föranleda någon åtgärd, fordrar deras utredning
likväl ett icke alldeles obetydligt arbete från min och de å justitieombudsmansexpeditionen
anställda tjänstemännens sida. Den till följd av klagoskrifternas
mängd alltmer ökade arbetsbördan medför också — åtminstone i vissa
fall — en långsamhet i ärendenas expediering, som ej är tillfredsställande. Skulle
tendensen gå mot en ytterligare stegring av ärendenas antal, torde det bliva nödvändigt
tillse, i vad mån en lättnad eller förenkling i arbetet å justitieombudsmansexpeditionen
skulle kunna genomföras.

En sådan översikt, som jag nyss berört, får sålunda anstå till en följande
berättelse, vare sig densamma kommer att avgivas av mig eller av någon annan.

Under denna avdelning har jag av sparsamhetsskäl intagit redogörelse för
allenast några under år 1922 behandlade ärenden jämte ett par notiser.

1. Fråga om möjlighet för part att, sedan vittne vid underrätt förklarats
jävigt, ånyo få jävsfrågan prövad vid underrätten.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kaptenen A. Fock här anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

Vid handläggning den 10 augusti 1920 av ett vid Stockholms rådhusrätts
sjätte avdelning anhängiggjort mål mellan klaganden, å ena, samt köpmannen
F. Bergman, å andra sidan, angående ansvar för mened m. m., anhöll klaganden
om vittnesförhör med I. Kahn. Bergman anförde jäv mot Kahn bland annat på
den grund, att Kahn vore Bergmans uppenbare ovän. Till styrkande av jävet
åberopade Bergman innehållet i två av Kahn till Bergman avlåtna brev. Rådhusrätten
förklarade genom beslut samma dag att, enär Kahn måste anses vara
Bergmans uppenbare ovän, vore Kahn jävig att i målet vittna och kunde rådhusrätten
icke tillåta hans hörande såsom vittne.

När målet den 4 januari 1921 ånyo förevar inför rådhusrätten, anförde
klaganden, att Bergman sökt framkalla ovänskap med Kahn i avsikt att göra
honom jävaktig, och begärde vittnesförhör dels med två personer till styrkande
av anledningen till Kahns ovänlighet mot Bergman och dels med Kahn.

Sedan Bergman bestritt vittnesförhör med nämnda personer, yttrade rådhusrätten
i beslut samma dag, att, enär rådhusrätten genom beslut den 10 augusti
1920 förklarat Kahn på grund av uppenbar ovänskap med Bergman vara jävig
att vittna i målet, funne rådhusrätten de av klaganden till styrkande av Kahns
ojävighet åberopade personerna icke kunna höras såsom vittnen i målet.

Med anledning av sistberörda beslut framställde klaganden hos mig anmärkning
mot rådhusrättens sjätte avdelning och anförde, att den allmänna uppfatt —

1923 —

127

ningen hos domstolarna vore, att, om ett vittne vid ett rättegångstillfälle jävats,
intet hinder förelåge att få jävsfrågan prövad vid ett senare rättegångstillfälle,
därest då visades, antingen att den vid det tidigare rättegångstillfället föreliggande
jävsanledningen undanröjts, såsom t. ex. då i mål emot konkursbo vittne jävats
på grund av bevakning i konkursen och senare tillätes vittna, sedan bevakningen
i konkursen återkallats, eller ock den vid det tidigare rättegångstillfället åberopade
och av rätten då godkända jävsanledningen visades hava i verkligheten icke
förelegat.

Klaganden åberopade vad som förekommit i ett vid rådhusrättens sjunde
avdelning handlagt mål mellan A. Rönnqvist, kärande, samt O. Svensson, svarande,
angående ansvar för ärekränkning. Av protokollen i målet inhämtades, att Rönnqvist
den 24 oktober 1912 påkallat vittnesförhör med agenten J. Olsson, men att
Svensson bestritt hans hörande, enär han vore Svenssons vederdeloman. Till
styrkande därav åberopade Svensson en av honom till Södra Roslags häradsrätt
å Olsson uttagen stämning angående krav. Sedan Rönnqvist invänt, att Svensson
uttagit stämningen i avsikt att göra Olsson jävig, fann rådhusrätten, enär Rönnqvist
icke styrkt sin invändning, Olsson icke kunna tillåtas vittna i målet. Vid
målets handläggning den 9 januari 1913 begärde Rönnqvist ånyo vittnesförhör
med Olsson och åberopade häradsrättens protokoll den 25 november 1912 i det
av Svensson instämda målet. Enligt protokollet hade, sedan Olsson medgivit
kravet, häradsrätten utdömt det fordrade beloppet. Svensson hade dock fullföljt
talan mot utslaget, och målet var beroende på Svea hovrätts prövning. Rådhusrätten
yttrade därefter, att rådhusrätten genom den i målet dåmera förebragta
utredningen funne framgå, att den av Svensson anhängiggjorda, på hovrättens
prövning beroende rättegången tillkommit i avsikt att göra Olsson jävig att vittna
i det vid rådhusrätten anhängiga målet, och att rådhusrätten förty prövade det
mot Olsson anförda jävet icke förtjäna avseende. Därefter hördes Olsson såsom
vittne. ‘Ett av Svensson framställt yrkande, att Olsson måtte förklaras för återgångsvittne,
blev av rådhusrätten i dess slutliga utslag ogillat, och hovrätten fann
ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

I till mig avgivet yttrande i förevarande ärende, vilket yttrande undertecknats
av rådmännen H. Lundstedt och A. Hernblom samt t. f. kriminalassessorn
C. F. Sandell, anförde rådhusrättens sjätte avdelning följande:

. Klaganden hade velat göra gällande, att intet hinder förelåge att få ett vid
ett rättegångstillfälle jävigförklarat vittnes ojävighet eller jävighet ånyo prövad
vid ett senare rättegångstillfälle. Rådhusrätten vore enig med klaganden såtillvida,
att rådhusrätten ansåge sig skyldig att ånyo upptaga jävsfrågan till prövning,
därest vid det senare rättegångstillfället gjordes gällande inträffandet av ett rättsfaktum,
vilket upphävde tidigare föreliggande jävighet. Då emellertid klaganden
icke gjort gällande, att det jäv, vilket rådhusrätten vid det tidigare rättegångstillfället
ansett föreligga, bortfallit, utan sökt motbevisa, vad rådhusrätten genom
sitt tidigare beslut redan ansett fastslaget, hade rådhusrätten icke ansett sig kunna
upptaga jävsfrågan till förnyad prövning och förty icke heller kunnat avhöra de
vittnen, varmed klaganden velat styrka det redan jävigförklarade vittnets förmenta

— 1923 —

128

ojävighet. Klaganden vore naturligtvis oförhindrad att i samband med fullföljd
av huvudsaken förebringa sina ytterligare bevis angående vittnets ojävighet. Slutligen
borde framhållas det men för rättskipningen, som skulle uppkomma, därest
rätten, allteftersom den ena eller den andra parten förebragte bevis angående
vittnes jävighet eller ojävighet, skulle tvingas att gång efter annan ändra ett i
jävsfråga fattat beslut.

Sedermera har jag inhämtat, att rådhusrätten genom utslag den 12 april
1921 ogillat klagandens talan mot Bergman och dömt klaganden till ansvar för
falskt åtal. Klaganden anförde i Svea hovrätt besvär över rådhusrättens beslut
den 10 augusti 1920 och dess slutliga utslag samt anhöll därvid ånyo om vittnesförhör
till styrkande av Kahns ojävighet. Hovrätten lämnade i utslag den 21
oktober 1921 klagandens begäran utan bifall och fann ej skäl att göra ändring
i rådhusrättens beslut och utslag. Genom utslag den 10 april 1922 fastställde
Kungl. Maj:t hovrättens utslag.

När i en rättegång vittnesförhör påkallas, tillkommer det domstolen att söka
utröna, huruvida på grund av jäv hinder för vittnesförhöret föreligger. Genom
frågor till parterna och vittnet bör domstolen göra sig förvissad om, huru härmed
förhåller sig. Anföres jäv mot en till vittne åberopad person, skall domstolen
enligt 17 kap. 6 § rättegångsbalken pröva, om jävet är lagligt, och giva utslag
däröver. Angående dylikt beslut må enligt 16 kap. rättegångsbalken särskild talan
icke föras, utan får detsamma allenast i samband,med huvudsaken dragas under
högre rätts prövning. Vittnesförhöret avhålles oberoende av att jävsfrågan ej blivit
slutligt avgjord.

Under 1600-talet torde rättspraxis i berörda avseende hava varit strängare.
Om jäv framställdes mot en till vittne åberopad person, skulle domstolen meddela
beslut därom. Över ett dylikt beslut fick särskild talan föras, och domstoleh torde
ej hava varit berättigad att företaga vittnesförhöret, förrän överrätten givit utslag
i frågan och därvid förklarat vittnet gillt. I enlighet härmed var det icke tillåtet
att, efter vittnesedens avläggande, framställa jäv mot vittnet, och domstolen torde
icke hava varit berättigad att förklara ett avhört vittne såsom återgångsvittne.

Redan före 1734 års lag ändrades den stränga praxis, som sålunda tillämpats.
Oberoende därav att ett beslut, varigenom ett vittne förklarats ojävigt, överklagades,
tilläts vittnesförhöret (se kungl. brevet den 10 mars 1718. Nehrman:
inledning till den svenska processum civilem, sid. 210). Det blev därigenom möjligt,
att ett avhört vittne sedermera förklarades jävigt. Part torde däremot alltjämt
icke hava varit berättigad att efter ett vittnes hörande ånyo anföra jäv mot vittnet.
Något nytt beslut av underdomstolen i jävsfrågan kunde således icke förekomma.

I 1734 års lag synes man jämväl i princip hava ställt sig på den ståndpunkten,
att jäv icke finge anföras efter vittnets hörande. Enligt 17 kap. 8 § i
dess ursprungliga lydelse skulle i stad, om jäv framställdes mot den, som till
vittne var kallad, men icke genast kunde styrkas, domaren förelägga viss tid därför.
Ä landet däremot blev vittnet i dylikt fall hört för dödsfalls skull, och parten
hade rådrum till nästa ting att skaffa bevis för jävet, om han det äskade.

— 1923 —

129

• llo ^agkommittéus 1826 framlagda förslag till rättegångsbalk innehöll däremot
1 ^ kap. 11 §, att om part, sedan vittne var hört, finge kunskap om jäv, som
förut ej var veterligt, skulle det stå honom fritt att det anmäla hos rätten, där
saken var anhängig, och skulle den rätt pröva vad verkan vittnets berättelse efter
ty i 8 § sades, skulle äga.

Den ståndpunkt, 1734 års lag intog, ändrades genom kungl. kungörelsen
den 7 januari 1830. Utan åtskillnad på stad och land föreskrevs då, att gör man

men kan det ej med fullt bevis fästa, ändå att skäl eller omständigheter
töretes, som styrka jävet, då skall vittnet höras, men rätten pröve, när dom i
saken gives, vad verkan vittnets utsago må äga. Är den, som gör jäv, ej beredd
att genast förete sina bevis, skall vittnet ock höras, och rätten lägge den, som
gjort jävet, viss tid före att det bevisa. Gitter han jävet fästa med fullt bevis,
vare vittnesmålet ogild. Har han ej fullt bevis, prövar rätten vad verkan det må äga!

I överensstämmelse med detta stadgande tiar den meningen numera gjort sig
gällande i praxis, att jäv mot ett redan avhört vittne kan framställas när som
helst under ett måls handläggning. Detta måste emellertid innebära, att en domstol
icke av ett förut fattat beslut om ett vittnes ojävighet är hindrad att ingå i
ny prövning av jävsfrågan samt därvid antingen med underkännande av en gjord
j ävsinvändning bibehålla det avlagda vittnesmålet vid verkan av laga bevis eller
med gillande av invändningen förklara vittnet för återgångsvittne.

Men är domstolen icke bunden av ett förut fattat beslut om ett vittnes
oj avighet och pliktig att efter vittnesmålets avläggande t ill behandling upptaga
en ny jävsmvändnmg, saknas grund för att åt ett beslut, varigenom en domstol
förklarat en person jävig att vittna och därför ej tillåtit hans hörande giva
starkare gällande kraft. Då varje påkallande av vittnesförhör i verkligheten innebär
en ansökan och en dylik kan upprepas, bör ock en part, ehuru domstolen
förut avslagit hans anhållan om ett vittnes hörande,., vara berättigad att få frågan
därom ^ anyo underkastad domstolens bedömande. Önskar parten styrka, att ett
förut åberopat och godkänt jävsförhållande icke bör hindra en persons hörande
såsom vittne, bör i överensstämmelse härmed genom vittnesförhör eller annorledes
bevis därom få förebringas.

I sin förklaring har rådhusrättens sjätte avdelning medgivit, att domstol
kunde vara pliktig att ånyo upptaga en jävsfråga till prövning, men gjort gällande,
att skyldighet härutinnan förelåge allenast, om inträffandet av ett rättsfaktum’
som upphävde tidigare föreliggande jävighet, kunde åberopas. Med avseende å
det föreliggande fallet har rådhusrätten preciserat sin uppfattning sålunda, att
klaganden icke gjort gällande, att det jäv, vilket rådhusrätten vid det tidigare
rattegångstillfället ansett föreligga, bortfallit, utan sökt motbevisa, vad rådhusrätten
genom sitt tidigare beslut redan ansett fastslaget.

Denna mening synes överensstämma med vad som ansågs gälla-under 1600-talet, då beslut i jävsfråga på visst sätt vann laga kraft, men står i strid med
senare rättsutveckling.

Numera måste en part, sedan domstol förklarat en person jävig att vittna,
anses berättigad att fullständiga sin bevisning om att jäv icke föreligger, och detta
lika väl i fråga om förhållanden, som i tiden ligga före domstolens föregående

17 Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1923 ån riksdag.

130

beslut i jävsfrågan, som beträffande senare tillkomna omständigheter. Att icke
medgiva eu sådan frihet i bevisningen synes mig vara att åsidosätta de riktlinjer,
17 kap. 8 § rättegångsbalken innehåller. Också har, såsom klaganden visat, en
från uppfattningen hos rådhusrättens sjätte avdelning avvikande mening tillämpats
å annan avdelning av rådhusrätten.

Rådhusrätten har framhållit, att men för rättskipningen skulle uppkomma
därav, att domstolen vore skyldig att, allteftersom nya bevis förebragtes om ett
vittnes jävighet eller ojävighet, gång efter annan ändra ett i jävsfråga fattat beslut.
Häremot kan anföras, att rättskipningen väl skulle lida mera därav, att ett beslut,
varigenom ett vittne förklarats jävigt och vittnesförhör därför icke medgivits,
upphävdes först i högre instans och att målet kanske av sådan orsak återförvisades
till underdomstolen. Större betänkligheter böra icke hysas mot det av mig såsom
riktigt ansedda förfaringssättet än mot den för ansökningsärenden gällande regeln,
ätt en ansökan kan förnyas, ehuru den blivit avslagen. Förfaringssättet torde ej
heller behöva bereda underdomstolarna något mera betydande besvär. Det står ju
ordföranden fritt att genom frågor angående beskaffenheten av bevismaterialet
göra sig underkunnig om detsamma och med ledning därav bedöma, huruvida
ändring i det föregående jävsbeslutet skulle kunna komma i fråga. Parten torde
efter en sådan undersökning icke alltid framställa bestämt yrkande om nytt beslut,
och föreligger icke något yrkande från parten, saknas för domstolen anledning
att ånyo utlåta sig i frågan.

I en skrivelse till rådhusrättens sjätte avdelning yttrade jag — under åberopande
av vad som nu anförts — att jag sålunda funne, att den uppfattning,
som avdelningen låtit komma till uttryck i sitt förevarande beslut den 4 januari
1921 och vidare utvecklat i sin förklaring i ärendet, vore oriktig. De till styrkande
av Kahns ojävighet åberopade vittnena hade emellertid icke, såvitt i ärendet blivit
utrönt, kunnat lämna upplysningar av beskaffenhet, att deras hörande bort medgivas
eller, om de hörts, lett till att Kahn förklarats ojävig. Hovrätten hade ock
lämnat utan bifall klagandens yrkande om deras hörande, och Kungl. Maj:t hade
icke funnit skäl göra ändring i hovrättens utslag. På grund därav ansåge jag
mig icke böra vidtaga annan åtgärd i ärendet än att delgiva avdelningen min
uppfattning.

2. Trolovning såsom vittnesjäv. Tillämpning av vänsterregeln i § 16
mom. 4 1 1916 års automobilförordning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ombudsmannen för Stockholms
automobilförarfackförening P. E. Carlsson här anhängiggjort ärende inhämtas föl Sedan

polisrapport avgivits därom, att sammanstötning den 3 december
1921 klockan 8 e. m. ägt rum i korsningen mellan Regerings- och Jakobsgatorna
i Stockholm mellan en av droskkusken M. S. Jansson förd droskautomobil och
en av avdelningschefen O. Petersen förd personautomobil, påstod stadsfiskalen

— 1923 —

131

N. 0. Valentin efter stämningar vid Stockholms rådhusrätts fjärde avdelningansvar
dels å Jansson och Petersen för ovarsamt framförande av automobil och
dels å Jansson för förseelse mot § 16 mom. 5 punkt 4 i kungl. förordningen den
30 juni 1916 om automobiltrafik. Vid handläggning av målet närvar klaganden
den 16 februari 1922 såsom rättegångsbiträde åt Jansson och den 16 mars 1922,
då målet överlämnades, såsom ombud för honom. Sedan de tilltalade vid rådhusrätten
bestritt åtalet, anhöll Valentin den 16 februari 1922 om vittnesförhör med
Beth Karin Rudell. På fråga om jäv upplyste fröken Rudell, att hon voro ringförlovad
med Petersen. Klaganden anförde jäv emot henne, enär hon vid nämnda
förhållande vore att anse såsom Petersens trolovade. Sedan Valentin bestritt jävet,
förklarade rådhusrätten i avsagt beslut att, då det icke visats, att fröken Rudell
stode till Petersen i sådant förhållande, att hon efter lag kunde anses som Petersens
trolovade, lämnades jävsanmärkningen utan avseende. Fröken Rudell blev
därefter hörd i målet. Förutom fröken Rudell hördes såsom vittne i målet allenast
en person, som vid tillfället åkt i droskautomobilen.

Vid rådhusrättens sammanträde den 20 april 1922 antecknades såsom känt,
att vid tiden för ifrågavarande sammanstötning och allt fortfarande i sydvästra
hörnet av Regeringsgatan och Jakobsgatan vore anbragt ett plank omkring en
där under uppförande varande nybyggnad samt att den å Regeringsgatan befintliga
delen av planket vore uppförd å gångbanan ända ut till sträckstenen samt
den å Jakobsgatan befintliga delen i körbanans södra rännsten.

Efter anmärkande härav yttrade rådhusrätten i slutligt utslag att, enär det
icke mot bestridande av Petersen och Jansson kunde anses tillförlitligt utrett, att
någondera av dem vid i målet ifrågavarande tillfälle den 3 december 1921 uraktlåtit
att iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av
olyckshändelse av omständigheterna betingats, men vidkommande åtalet i övrigt
Jansson medgivit, att han avlägsnat sig från platsen för sammanstötningen utan
att dessförinnan uppgiva namn eller hemvist eller lämna andra nödiga upplysningar,
samt vad Jansson till sitt fredande i denna del av målet invänt icke förtjänade
avseende, bleve åklagarens talan allenast i så måtto bifallen, att Jansson
jämlikt 16 § 5 mom. 4 punkten och 31 § i förordningen om automobiltrafik
dömdes att bota 40 kronor.

Rådhusrättens utslag blev icke överklagat.

I en den 27 mars 1922 hit ingiven skrift anförde klaganden klagomål med
anledning av rådhusrättens i jävsfrågan meddelade beslut. Detta syntes innebära
ett uppenbart åsidosättande av lagens i 1 kap. 1 § giftermålsbalken och 17 kap.
7 § rättegångsbalken givna tydliga och klara föreskrifter. Klaganden anhöll, att
mot de rådhusrättens ledamöter, som förfarit felaktigt, måtte vidtagas de åtgärder,
som med anledning därav kunde vara påkallade.

I infordrat yttrande anförde rådmannen C. Klintberg, t. f. rådmannen, civilassessorn
E. Bratt och t. f. kriminalassessorn E. Tammelin, som voro ansvariga
för beslutet i jävsfrågan, att de oförbehållsamt nödgades erkänna, att rådhusrätten
av den anledning, att någon tillämpning av de uti giftermålsbalken före —

1923 —

132

kommande lagbestämmelserna, med undantag av dem, som avsåge makars gäldförhållanden
och äktenskapsförord, på grund av arbetsfördelningen vid rådhusrätten
aldrig ifrågakomme å fjärde avdelningen, vid prövningen av omförmälda
jäv gjort sig skyldig till ett beklagligt förbiseende av de uti 1 kap. 1 § i nya
giftermålsbalken och redan i lagen om äktenskaps ingående och upplösning den
12 november 1915 givna stadgandet, att trolovning vore sluten, då man och
kvinna med ringväxling överenskommit att med varandra ingå äktenskap, och i
följd därav kommit att grunda beslutet i jävsfrågan på dessförinnan rådande och
i visst mål jämväl av högsta domstolen godtagen rättsuppfattning. Såsom av utslaget
i målet framginge, hade det i och för sig i bevisningsavseende skäligen betydelselösa
vittnesmålet emellertid varit utan inverkan på huvudmålets avgörande,
och klagandens huvudman hade således icke genom detsammas avgivande tillskyndats
någon skada. Helt visst hade också klagandens hänvändelse till mig
tillkommit mindre på grund av farhåga för vittnesmålets menliga inverkan på
målets utgång eller månhet om rättssäkerheten och lagens helgd än av för övrigt
föga dold tillfredsställelse över att hava funnit ett, trots mängden av vid rådhusrätten
förekommande mål, dess bättre mera sällsynt tillfälle att kunna påvisa ett
av domstolen begånget fel.

Med anledning av vad som förekommit har jag till rådhusrättens fjärde avdelning
avlåtit en skrivelse av följande innehåll:

Enligt promulgationslagen till lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning, som trädde i kraft den 1 januari 1916, upphävdes
bland annat de gamla bestämmelserna i 1734 års lag 3 kap. 1 och 2 §§ om huru
vid fästning eller trolovning skulle ske. Redan 1734 års lag nämnde vid sidan
av trolovning eller fästning förbindelser, grundlagda genom äktenskapslöfte. Den
uppfattningen har också gjort sig gällande såväl i doktrin som praxis, att trolovning
enligt 1734 års lag icke var att betrakta såsom ett formavtal. Under de närmaste
årtiondena före 1916 ansåg högsta domstolen i åtskilliga rättsfall eu giltig
trolovning föreligga mellan personer, som varit ringförlovade eller eljest i sitt
yttre uppträdande visat, att ett äktenskapsavtal träffats mellan dem. Jag hänvisar
till lagberedningens förslag 1913 till lag om äktenskaps ingående och upplösning
m. m. sid. 92 o. f.

I 1 kap. 1 § i 1915 års äktenskapslag stadgades, att trolovning är sluten,
då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller annorledes överenskommit att
ingå äktenskap med varandra. Detta lagrum överfördes ordagrant i nya giftermålsbalken,
som länt till efterrättelse från och med den 1 januari 1921.

I sitt förslag till giftermålsbalk framhöll lagberedningen uttryckligt, att det
icke kunde komma i fråga att för framtiden stadga viss form för trolovnings ingående.
En laglig förlovning bör därför numera anses föreligga, så snart en man
och en kvinna överenskommit att ingå äktenskap med varandra, oberoende av
avtalets form eller dess egenskap att vara hemligt eller icke.

I 17 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas bland annat, att ej må de vittna,
som i den skyldskap eller det svågerlag med endera av sakägarna äro, som i 13

— 1923 —

133

kap. 1 § om jäv emot domaren sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller
med, och vare lag samma, där allenast trolovning skedd är. Bland domarjäven i
13 kap. 1 § rättegångsbalken är upptaget, att domaren är med part i den skyldskap
eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning sägs, eller om han med part är syskonbarn eller i svågerlag ity,
att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling
eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar. Berörda bestämmelser
i lagen om äktenskaps ingående och upplösning återfinnas numera i 2 kap.
7—9 §§ nya gifterm ålsbalken.

Någon uttrycklig föreskrift därom, att trolovad icke får vittna i mål, som
rör hans trolovade, har icke funnits och finnes icke. Av bestämmelserna rörande
vittnesjäv, vilka icke undergingo ändring i sammanhang med den nya äktenskapslagstiftningen,
framgår emellertid, att ett dylikt jäv måste anses vara av lagstiftaren
förutsatt.

I Schrevelius’ civilprocess 1853 heter det bland annat, att det är klart att,
då svågerlag är laga jäv, måste detsamma ännu mera gälla om äktenskap, så
att man eller hustru ej kan anses som ojävigt vittne i ett mål, vari maken är
part, och då svågerlag anses uppkomma genom trolovning, följer av samma skäl,
att en person icke kan vittna i ett mål, vari en annan, med vilken han är trolovad,
är part. I professor Engströmers arbete Yittnesbeviset 1911 anföres, att, ehuru
icke av lagen uttryckligen omnämnt, måste som jäv upptagas även ett nära personligt
förhållande till endera av sakägarna, nämligen det, vari make stode till
den andre kontrahenten. Stadgandet i rättegångsbalken 17 kap. 9 § utginge uppenbarligen
från en dylik regel. I överensstämmelse med vad om skyldskap och
svågerlag sagts måste även ofullkomnat äktenskap ävensom trolovning, men däremot
ej lägersmål, anses likställda med ett fullgiltig!, med vigsel eller borgerligt
giftermål behörigen ingånget äktenskap.

Härmed må jämföras exempelvis de i N. J. A. 1912 sid. 209 och 1920 sid.
577 refererade rättsfallen.

När i det ifrågavarande målet vittnesförhör den 16 februari 1922 påkallades
med Beth Karin Pudel], upplyste hon vid fråga om jäv, att hon vore ringförlovad
med Petersen. I överensstämmelse med vad förut anförts var hon sålunda
jävig att vittna i målet. Såsom rådhusrätten vidgått, var därför rådhusrättens i
anledning av klagandens jävsanmärkning meddelade beslut att lämna anmärkningen
utan avseende oriktigt. Genom det slutliga utslaget i målet blev åtalet, i
vad det avsåg yrkande om ansvar å Jansson för ovarsam framfart, ogillat. Någon
skada har sålunda icke tillskyndats Jansson genom rådhusrättens beslut i jävsfrågan.
På grund härav och då rådhusrätten oförbehållsamt medgivit det omförmälda
felaktiga förfarandet finner jag mig därutinnan kunna låta vid vad i
ärendet förekommit bero.

Emellertid har rådhusrätten vidare i sitt yttrande anfört, att det av fröken
Rudell avgivna, i bevisningsavseende skäligen betydelselösa vittnesmålet varit utan
inverkan på huvudmålets avgörande. I rådhusrättens sålunda uttalade åsikt kan
jag ingalunda instämma.

Sedan gammalt gäller i vårt land, att åkdon vid möte skola hålla till vänster.

— 1923 —

134

Denna regel har beträffande automobiltrafik blivit lagfäst i § 16 mom. 4 punkt
3 i automobilförordningen. Enligt de internationella reglerna till undvikande av
ombordläggning på sjön gäller, att om två ångfartyg mötas stäv mot stäv, skall
till undvikande av ombordläggning vartdera ändra sin kurs styrbord hän. Ur
sistberörda regel har dragits den konsekvensen, att när två ångfartygs kurser skära
varandra, så att fara för ombordläggning kan uppstå, skall det fartyg, som har
det andra på sin egen styrbords sida, hålla undan för det senare eller således
gira styrbord hän om detsamma. Ur den beträffande vår landsvägs- och gatutrafik
gällande vänsterregeln måste — enligt min oförgripliga mening — dragas
motsvarande konsekvens sålunda att vid korsande möte det fordon, som har det
andra på sin egen vänstra sida, skall hålla undan för det senare och väja till
vänster om detsamma. Med andra ord: vid korsande möte har den automobil,
som kommer från vänster, rättighet att köra rakt fram, medan den automobil,
som kommer å hans högra sida, skall låta den förstnämnda passera framför sig
och därför stanna eller väja till vänster och bakom den från vänster kommande.
Härmed må jämföras vad jag vidare yttrat i min framställning till Konungen
den 28 februari 1921 angående vissa synpunkter vid en revision av 1916 års
förordning om automobiltrafik (se årsberättelsen 1922 sid. 244—265).

Vid det ifrågavarande kollisionstillfället kom Jansson körande med sin droskautomobil
Jakobsgatan från väster mot öster, under det Petersen med sin privata
automobil kom körande Regeringsgatan från söder mot norr. De båda bilerna
möttes i korsningen mellan Jakobsgatan och Regeringsgatan. Det var därvid
Janssons rättighet att i förhållande till Petersen hålla sin kurs och köra rakt fram
tvärs över Regeringsgatan, och det var Petersens oavvisliga skyldighet att låta
Janssons bil passera framför Petersens bil eller väja till vänster och bakom den
av Jansson förda bilen.

A andra sidan hade det naturligtvis ålegat Jansson till undvikande av en
sammanstötning, att om han sett Petersens bil framför, sin egen eller märkt, att
Petersen icke var mäktig de vanliga trafikreglerna, icke trotsa på sin rätt utan i
stället handla efter omständigheterna.

Nu blev emellertid genom polisutredningen utrönt, att vänstra framhjulet,
vänstra främre stänkskärmen och styrinrättningen på Petersens bil, men högra
bakre stänkskärmen på Janssons bil blivit skadade. Av skadornas beskaffenhet
måste man därför utgå från att sammanstötningen vållats av Petersen, som med
sin bil i strid mot gällande trafikregler påkört den av Jansson förda bilen. Allenast
av skadorna å de båda automobilerna har man sålunda tillsvidare kunnat draga
den slutsatsen, dels att Petersen icke, såsom han bort, vikit undan för Jansson
och dels att Petersen, då han icke kunnat hejda sin bil utan besinningslöst styrt
åt höger, vilket oundvikligen medfört kollision, handlat i strid mot bestämmelserna
i § 16 mom. 4 punkterna 5 och 6 i automobilförordningen. Däri stadgas,
att det åligger förare att, när körbanan ej kan överskådas å gata minst 10 meter,
ej köra hastigare, än att automobilen kan stannas ögonblickligen, samt att vid
bedömande av den överskådliga fria våglängden framför automobilen taga hänsyn
till angränsande gator.

Då själva situationen efter sammanstötningen gav vid handen, att Petersen

— 1923 —

135

varit vållande till kollisionen, var det uppenbarligen av det största intresse för
honom att genom motbevisning ådagalägga, att han ändock icke gjort sig skyldig
till något fel eller att Jansson genom ovarsamt körande eller annorledes vant den
till sammanstötningen vållande. Att Petersens fästmö, då hennes vittnesmål påkallades,
skulle vittna till sin trolovades förmån låg nära till hands att antaga.
Det måste därför anses hava varit i Janssons intresse att få henne förklarad
jävig. Att fröken Rudells vittnesmål sedermera, då det avlades, blev tämligen betydelselöst
kunde ej förutses vid jävsinvändningens prövning.

Jag har velat framhålla de nu berörda synpunkterna för bedömande av
kollision i gatukorsning, då det tidigare för mig från sakkunnigt håll framställts
klagomål över att dessa synpunkter icke vid rådhusrätten .vunnit tillbörligt beaktande.

Slutligen har rådhusrätten i sitt yttrande anfört, att det egentliga motivet
till klagandens anmälan varit en föga dold tillfredsställelse över att hava funnit
ett dess bättre mera sällsynt tillfälle att kunna påvisa ett av rådhusrätten begånget
fel. Jag vill härtill anmärka, att — enligt vad jag ovan utvecklat -— de med anledning
av rådhusrättens beslut i jävsfrågan bos mig anförda klagomålen visat
sig vara befogade samt att tillika klagoskriften, i motsats till många andra till
mig inkomna klagoskrifter, varit hållen i en till ordalagen oangriplig form. Under
sådana förhållanden finner jag rådhusrättens å samlad avdelning företagna åtgärd
att vid besvarandet av en från mig avlåten remiss nedskriva ett personligt utfall
mot klaganden icke på sin plats.

Med dessa erinringar avskrev jag ärendet.

3. Oriktigt förfarande av magistrat, sedan utrikesdepartementets rättsavdelning
till magistraten översänt från utlandet influtna arvsmedel till

fördelning mellan arvingarna.

Under 1913 avled i Nordamerikas förenta stater J. Lynn, som tidigare burit
namnet C. J. Stenborg och efter utvandring under 1860-talet från Sverige bosatt
sig i Yuma i staten Arizona. Såsom närmaste arvingar efterlämnade Lynn 7
här i riket bosatta syskon, Anna Fredrika Jonsson, född Stenborg, i Figeholm,
F. F. Stenborg i Horn, A. A. Stenborg i Odensfors, Emma Hultgren, född Stenborg,
i Oskarshamn, Kristina Katarina Eriksson, född Stenborg, i Katrineholm
samt Matilda Nilsson, född Stenborg, och Karolina Hultgren, född Stenborg, båda
i Mörlunda.

För utfående av arvet efter Lynn anlitade arvingarna utrikesdepartementets
bemedling, därvid till en början Anna Fredrika Jonssons son E. Jennes företrädde
sin moder och F. F. Stenborg, varemot de övriga fyra systrarnas talan fördes av
Emma Hultgrens son A. Hultgren. Såsom ombud för A. A. Stenborg anmälde
sig borgmästaren H. Grauers i Oskarshamn. Boutredningen uppdrogs av U. D.
åt svenska konsulatet i San Francisco.

— 1923 —

136

Lynn hade efterlämnat ett testamente av innehåll, att viss egendom skulle
tillfalla hans släktingar i Figeholm och återstoden hans övriga släktingar i
Sverige. Då med anledning av testamentet oenighet uppstod mellan arvingarna
angående fördelningen av Lynns kvarlåtenskap, hölls den 8 december 1913 ett
sammanträde mellan dem, därvid emellertid någon slutlig överenskommelse ej
kunde uppnås.

Sedan konsulatet i San Francisco till U. D. översänt en utredning angående
arvet, träffades den 14 december 1914 mellan arvingarna en skriftlig överenskommelse
— vilken enligt dess lydelse underskrevs inför rådmannen S. Wihlborg
i Oskarshamn såsom notarius publicus — av innehåll, att Anna Fredrika Jonsson
skulle av det oskiftade boet utbekomma 1,000 dollars, att boets återstående behållning
skulle delas lika mellan alla stärbhusdelägarna samt att testamentet efter
Lynn skulle anses ogiltigt. Överenskommelsen översändes den 24 december 1914
av Grauers till U. D. Den skriftväxling, som därefter ägde rum mellan departementet
och Lynns arvingar, förmedlades av Grauers.

Arvsutredningen i Amerika avslutades i juni 1915, därvid en fastighet angavs
såsom behållning i boet. Genom konsulatet försåldes fastigheten i januari
1918 för 10,100 dollars, varav 8,600 dollars skulle betalas genom en i februari
1921 till betalning förfallen revers. Konsulatet översände den 19 juli 1920
239: 30 dollars, som återstodo av då erlagt belopp av köpeskillingen, sedan avdrag
gjorts för advokatarvode, expeditionsavgift m. m. Ett mot nämnda summa svarande
belopp av 1,149 kronor 84 öre tillställdes den 10 september 1920 genom
landsfiskalen i Tunaläns distrikt Anna Fredrika Jonsson i avräkning å henne enligt
arvsöverenskommelsen tillkommande arvslott. Sedan köpeskillingsreversen med
därå upplupen ränta genom konsulatets försorg indrivits och konsuln den 27
april 1921 efter avdrag av expeditionsavgift och avgift till notarius publicus översänt
8,867:32 dollars till U. D., överlämnade departementet med skrivelse den 2
juni 1921 till magistraten i Oskarshamn en mot nämnda belopp svarande summa
av 37,597 kronor 43 öre för att genom magistratens försorg mot kvitto, som införväntades,
tillställas Lynns arvingar och dem emellan fördelas på sätt arvsöverenskommelsen
den 14 december 1914 utvisade. I skrivelsen meddelades, att
Grauers hos departementet uppträtt såsom ombud för samtliga arvingar, varjämte
upplysning lämnades dels om den förut till Anna Fredrika Jonsson gjorda utbetalningen
och dels därom att Antilia Johannesson till departementet ingivit ett i
avskrift bifogat testamente efter F. F. Stenborg, enligt vilket testamente hon
skulle vara berättigad uppbära den andel av kvarlåtenskapen efter Lynn, som på
grund av arvsöverenskommelsen belöpte å F. F. Stenborg.

Enligt den av Kungl. Maj:t den 5 december 1913 fastställda arbetsordningen
för rådhusrätten och magistraten i Oskarshamn åligger det andre rådmannen och
extra rådmannen bland annat att tillsammans förrätta bouppteckningar och arvskiften.

Rådmännen AV ihlborg och E. Schlyter, som voro innehavare av nyssnämnda
rådmansbefattningar, företogo den 2 juli 1921 arvsfördelningen. I instrumentet
häröver antecknades till en början, att magistraten uppdragit åt rådmännen
att verkställa den av U. D. anbefallda fördelningen av arvet, att samtliga

— 1923 —

137

arvingar blivit kallade till förrättningen och därvid tillstädeskommit på sätt instrumentet
utvisade samt att jämväl Grauers, som »enligt förut lämnade fullmakter»
representerat samtliga arvingar under arvsutredningen, var tillstädes. Arvingarna
utgjordes dåmera av Anna Fredrika Jonsson, Antilia Johannesson såsom testamentstagare
efter F. F. Stenborg, 6 barn efter A. A. Stenborg, som avlidit, Emma
Hultgren, 4 barn efter Kristina Katarina Eriksson, som likaledes avlidit, 3 barn
Karl Oskar, Alida Höfla och Anna Maria efter Matilda Nilsson, som likaledes avlidit,
samt jämväl avlidna Karolina Hultgrens son K. E. Ilultgren, dotter Hilda
Karolina Ilultgren och dotterson A. Strömblad. Grauers ingav en »redovisning»
över arvet, vilken intogs i instrumentet och innehöll, att i arvode till Grauers,
»som vid arvsutredningen representerat samtliga stärbhusdelägare», beräknades 5
procent av de remitterade beloppen, tillhopa 38,747 kronor 27 öre, eller 1,937
kronor 36 öre, i vilket arvode inbegrepos kostnader för översättningar, korrespondens
och portoutgifter. Det till fördelning återstående beloppet 36,809 kronor
91 öre skulle enligt redovisningen fördelas sålunda, att Anna Fredrika Jonsson
för henne tillförsäkrade 1,000 dollars först tillädes, utöver redan bekomna 1,149
kronor 84 öre, 3,225 kronor 37 öre samt att av återstoden skulle tillkomma var
och en av Anna Fredrika Jonsson, Antilia Johannesson och Emma Hultgren
4,633 kronor 53 öre, vart och ett av A. A. Stenborgs barn tre 772 kronor 26 öre
och tre 772 kronor 25 öre, vart och ett av avlidna Kristina Katarina Erikssons
barn 1,158 kronor 38 öre samt vart och ett av avlidna Matilda Nilssons och avlidna
Karolina Hultgrens barn ävensom den sistnämndas dotterbarn 1,544 kronor
51 öre. Enligt instrumentet blev fördelningen av arvsmedlen fastställd i överensstämmelse
med den av Grauers lämnade »redovisningen», som godkändes av ombud
för Anna Fredrika Jonsson och A. A. Stenborgs barn samt av Kristina
Katarina Erikssons barn. Dessa arvingar fingo lyfta »dem tillkommande delar
av arvet». Ett ombud för de övriga arvingarna med undantag av två, som varit
personligen tillstädes men före förrättningens slut avlägsnat sig, förklarade, att
ombudet på grund av det uppdrag, han erhållit, icke kunde yttra sig om fördelningen,
förrän han genomgått och granskat »redovisningen».

Sedan Emma Hultgren den 22 juli 1921 avlidit och bland sina arvingar
efterlämnat sonen A. Hultgren, anförde denne samt Antilia Johannesson, K. E.
Hultgren för egen del och såsom förmyndare för A. Strömblad, Hilda Karolina
Hultgren, K. O. Nilsson, Alida Sofia Nilsson och Anna Maria Nilsson i en hit
ingiven klagoskrift i huvudsak följande:

Klagandena hade vid förrättningen den 2 juli 1921 bestritt, att de av magistraten
utsedda förrättningsmännen kunde anses behöriga att i det skick, ärendet
befunne sig, mot klagandenas invändningar verkställa fördelningen av arvsmedlen.
I en vid förrättningen ingiven skrift hade klagandena framhållit, att de önskade
erhålla kännedom om, vilka kostnader av olika slag, som kunde vara förbundna
med det av magistraten utsatta »skiftet», samt bestritt, att klagandena lämnat
Grauers uppdrag att tillvarataga deras intressen och att han vore berättigad till
ersättning därför. Arvsutredningen — fortsatte klagandena härstädes — hade ej
handhafts av Grauers utan av U. D:s rättsavdelning. Det arbete, Grauers utfört,

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1933 års riksdag.

138

hade varit, att han haft uppdrag av ett mindretal av arvingarna, dock ej av
klagandena, att hos rättsavdelningen företräda desamma, vilket arbete huvudsakligen
bestått däruti, att han anskaffat erforderliga utdrag ur kyrkböckerna till
utredning av de arvsberättigades släktskap till den avlidne, vilket arbete kunde
anses tillfullo gottgjort med högst ett par hundra kronor. Det vore en oformlighet,
att magistratens ojäviga ledamöter givit sig själva uppdrag att verkställa
fördelningen. Varför Grauers skulle framlägga en redovisning, därtill ingen lämnat
honom uppdrag, vore ofattligt, då han aldrig omhänderhaft arvsmedlen. Redovisningen
hade uppenbarligen tillkommit endast i syfte, att Grauers skulle bliva i tillfälle
att debitera stärbhuset den ersättning, vartill han ansett sig berättigad för det av
honom uppgivna arbetet. Såsom framginge av redovisningen hade Grauers tillgodogjort
sig det oskäliga beloppet av 1,937 kronor 36 öre eller 5 procent på de
från U. D. översända medlen. Wihlborg och Schlyter hade utan vidare lagt redovisningen
till grund för fördelningen, och särskilt anmärkningsvärt vore, att de
övriga arvingarna utfått sina andelar enligt den av klagandena bestridda fördelningen.
Klagandena ville framhålla vikten av att ej den uppfattningen vunne
allmänt insteg, att det vore tillbörligt, att enskilda personer debiterade ersättningför
arbete, som i verkligheten utförts genom samhällets myndigheter, i förevarande
fall U. D:s rättsavdelning. Så mycket mera olämpligt syntes ett dylikt
tillvägagångssätt vara då, såsom här, det vore en ämbetsman, vilken såsom näringsfång
utövade privat advokatverksamhet. Såsom särskilt upprörande måste
saken framstå, då klagandena, liksom flertalet övriga arvingar, vore mindre bemedlade
personer. Klagandena anhöllo, att J. O. måtte, om skäl därtill ansåges
föreligga, föranstalta om åtal mot vederbörande ledamöter av magistraten och
vidtaga åtgärder i ändamål att från magistraten återfordra och hos annan myndighet
deponera de ifrågavarande arvsmedlen, i avbidan på att laga arvskifte i
behörig ordning upprättades samt godkändes eller fastställdes.

U. D:s rättsavdelning lämnade i ett av tjänstförrättande J. O. infordrat yttrande
redogörelse för den befattning, departementet tagit med arvsutredningen,
och tilläde, att något kvitto å de av magistraten utbetalda medlen icke kommit
departementet tillhanda.

Sedan tjänstförrättande J. O. anmodat magistraten och Grauers att var Rusig
inkomma med yttrande, anförde magistraten i eu av Grauers samt Wihlborg
och Schlyter undertecknad förklaring följande:

På grund av det i U. D:s skrivelse den 2 juni 1921 meddelade uppdraget
hade Wihlborg och Schlyter verkställt fördelningen, utan att något särskilt
magistratens beslut därom fattats eller behövt fattas, enär innehavarna av andre
och extra rådmanstjänsterna enligt arbetsordningen hade att förrätia förekommande
arvskiften. Det i skiftesinstrumentet använda uttrycket, att magistraten
uppdragit åt rådmännen att verkställa en dylik fördelning, avsåge allenast berörda
i arbetsordningen för dylikt fall gällande tjänståliggande. Klagandena hade vid
förrättningen hemställt om uppskov, varemot övriga stärbhusdelägare påyrkat att
utfå sina arvslotter, enär de icke vore sinnade att vidkännas kostnader för för —

1923 —

139

nyade inställelser. Sedan de godkänt det av Grauers fordrade arvodet, hade beträffande
dem icke funnits någon tvistepunkt samt därför icke heller något laga
hinder mot att utskifta dem tillkommande arvsmedel, så mycket mindre som
klagandenas ombud föreslagit ett dylikt förfarande. Då förrättningsmännen å
tjänstens vägnar verkställt skiftet och kostnad därför icke drabbat stärbhusdelägarna,
hade, vad klagandena anginge, endast tvisten om arvodet åt Grauers
återstått, och som förrättningsmännen saknat befogenhet att pröva denna tvistefråga,
men Grauers otvivelaktigt vore berättigad att i brist på åsämjande få arvodesfrågan
prövad av domstol, hade förrättningsmännen ansett sig oförhindrade
att, såsom skett, fördela det ostridiga beloppet med klagandena förbehållen rätt
att sedermera få fördelat vad tilläventyrs efter prövning av arvodesfrågan ytterligare
till delning dem emellan kunde förefinnas. Den utbetalning av arvsmedlen,
som verkställts till de stärbhusdelägare, som godkänt fördelningen, inverkade icke
på klagandenas rätt.

Grauers anförde huvudsakligen följande:

Redan i slutet av 1913 hade Grauers blivit anmodad att bevaka vissa stärbhusdelägares
rätt vid arvsutredningen. Tolkningen av testamentet efter Lynn
hade föranlett sammanträdet mellan arvingarna den 8 december 1913, vilket sammanträde
ägt rum inför Grauers. Sedan administratorn för Lynns dödsbo i
Amerika anhängiggjort talan om att Anna Fredrika Jonsson i Figeholm ensam
skulle förklaras för arvinge på grund av testamentet, hade kallelser för delgivning
med övriga arvingar genom U. D. anlänt till Grauers. Emellertid syntes
arvingarna hava kommit underfund med lämpligheten av ett av Grauers framställt
förslag att till undvikande av en dyrbar rättegång i utlandet träffa arvsöverenskommelse,
ty i slutet av 1914 hade Grauers erhållit uppdrag att utlysa
sammanträde för frågans dryftande. Denna nya sammankomst hade ägt rum
den 14 december 1914, därvid Grauers lyckats uppnå fullständig enighet mellan
arvingarna och uppsatt den arvsöverenskommelse, som sedermera legat till grund
för fördelningen. Vid samma tillfälle hade Grauers erhållit uppdrag av samtliga
stärbhusdelägare, vilka därefter haft gemensamma intressen, att föra deras talan
vid arvsutredningen, och hade Grauers insänt arvsöverenskommelsen jämte fullmakter
till U. D. Rättegången i Amerika hade därefter blivit inhiberad. På
grund av nämnda uppdrag hade Grauers under hela arvsutredningen representerat
samtliga arvingarna. Alla meddelanden och förfrågningar för vederbörande konsul
och U. D., som berört arvingarnas rätt, hade gått till Grauers och besvarats av
honom. För vad Grauers i saken åtgjort hade han beräknat och fordrat en ersättning
av 5 procent av nettobeloppet, men Grauers hade mötts av klagandenas
påstående, att han icke skulle vara berättigad till något som helst arvode. Vid
sådant förhållande vore han enligt bestämmelserna i 18 kap. 5 § handelsbalken
berättigad att få arvodesfrågan vid vederbörlig domstol prövad. Grauers hade
icke utkvitterat något av arvodet, utan funnes de på klagandena belöpande arvsmedlen
fortfarande tillgängliga. Grauers utövade icke någon advokatverksamhet.

I avgivna påminnelser anförde klagandena huvudsakligen följande:

Det första meddelandet om arvet hade under augusti 1913 anlänt från den

— 1923 —

140

av den amerikanska domstolen tillsatta administratorn i dödsboet till pastorsämbetet
i Figeholm. Jennes både i anledning därav satt sig i förbindelse med
U. D., och hade jämväl A. Hultgren i egenskap av ombud för 4 av arvingarna
tillskrivit departementet. Sammanträdet den 14 december 1914 hade hållits inför
notarius publicus Wihlborg. Grauers’ påstående, att uppgörelsen därvid skett
genom hans försorg, vore gripen ur luften, enär han vid sammankomsten endast
uppträtt såsom biträde åt A. A. Stenborg och i det längsta sökt förfäkta hans
intressen. Originalet av förlikningshandlingen jämte de vid sammanträdet företedda
rättegångsfullmakterna hade omhändertagits av Grauers och av honom översänts
till U. D. för vidare befordran till stärbhusets utredningsman i Amerika.
Hans påstående, att han erhållit uppdrag av samtliga stärbhusdelägare att föra
deras talan vid arvsutredningen, enär de dåmera hade gemensamma intressen,
vore oriktig. Vad beträffade föreskriften angående arvskiften i arbetsordningen
för magistraten hade densamma tydligen avseende endast å dödsbon, som folie
inom magistratens behörighetsområde. För det ifrågavarande arvskiftet måste
därför förutsättas ett särskilt beslut av magistraten, till vilken arvsmedlen överlämnats.
Att ett dylikt beslut även fattats överensstämde ock med verkliga förhållandet
och bestyrktes av den i skifteshandlingen förekommande anteckningen,
att åt de båda magistratsledamöterna uppdragits att verkställa fördelningen. Huvudsakliga
anledningen till klagandenas missnöje över magistratens tillvägagångssätt
vore emellertid dess åtgärd att med tillgodoseende av ett magistratens ordförandes
enskilda ekonomiska intresse begagna tjänsten såsom ett medel att på ett
fullkomligt egenmäktigt sätt innehålla från fördelning mellan arvingarna det belopp,
varå Grauers gjorde anspråk såsom sig tillkommande arvode. För ett dylikt
innehållande kunde ej åberopas några som helst rättsliga skäl. Utan betydelse
vore, huruvida Grauers varit berättigad till det påförda arvodet eller ej. Grauers’
fordringsanspråk vore nämligen ej någon boets gäld utan grundade sig på arbete,
som han haft för bevakande av de särskilda arvingarnas talan vid arvsutredningen.
Sakens rättsliga sida ställde sig icke annorlunda, om Grauers haft sarntligas
uppdrag. Ifall Grauers såsom boutredningsman blivit i tillfälle att omhändertaga
boets tillgångar hade han otvivelaktigt varit berättigad att kvittningsvis innehålla
av tillgångarna så mycket, som motsvarade den av honom uppgivna fordran.
Nu hade Grauers varken varit boutredningsman eller omhändertagit några boets
tillgångar, enär arvsmedlen, såsom uttryckligen framginge av departementets skrivelse,
översänts ej till Grauers personligen utan till magistraten. Någon rätt för
magistraten eller de särskilda ledamöter av densamma, som erhållit uppdrag att
verkställa fördelningen av arvsmedlen, att, för skyddande av Grauers’ påstådda
fordran, för arvingarna innehålla någon del av desamma och därigenom åstadkomma
samma situation, som om penningarna överlämnats till Grauers personligen,
varigenom arvingarna skulle bliva nödsakade att för arvsmedlens utfående
ställa sig som kärandeparter i en eventuell rättegång om arvodet, funnes icke.

I förnyat yttrande anförde magistraten huvudsakligen följande:

Magistratens uppfattning, att arvskiftet mycket väl kunnat äga rum i Oskarshamn,
synnerligast som den avlidne varit utländsk man, hade påtagligen delats

— 1923 —

141

av TJ. D., som i motsatt fall icke skulle Lava lämnat magistraten det ifrågavarande
uppdraget. Klagandena hade gjort gällande, att rätt icke förefunnits för
skiftesförrättarna att lämna något belopp oskiftat, och till stöd för detta påstående
anfört, att det av Grauers beräknade arvodet icke varit en boets samfällda gäld.
Skiftesförrättarna både haft en annan uppfattning och stött den dels på det förhållandet,
att Grauers i U. D:s skrivelse angivits hava hos departementet uppträtt
såsom ombud för samtliga arvingar och dels å den mellan departementet och
Grauers förda skriftväxlingen, som varit tillgänglig vid förrättningen. Arvodesbeloppet,
det finge av klagandena anses skäligt eller icke, vore med samma rätt
eu boets samfällda gäld som de kostnader, vilka av vederbörande administration
och konsulat avdragits, innan beloppet översänts till magistraten, och magistraten
hade icke kunnat förstå annat, än att U. D. översänt medlen till magistraten för
fördelning för att bereda Grauers tillfälle att bevaka sin rätt. Någon annan anledning
till departementets förfarande kunde näppeligen tänkas, då ju endast en
arvinge vore bosatt i Oskarshamn och kvarlåtenskapen såsom efter utländsk man
kunnat fördelas var som helst. Vid förrättningen den 2 juli hade med godkännande
av skiftet utkvitterats de arvsmedel, som tillskiftats Anna Fredrika Jonsson,
Kristina Katarina Erikssons barn och A. A. Stenborgs barn, varemot övriga
arvsberättigade därefter icke låtit sig avhöra förrän den 2 september 1921, då
ombud för F. F. Stenborgs testamentsarvinge samt Matilda Nilssons barn och
Karolina Hultgrens arvingar anmält sig hos Wihlborg och lyftat dem tillkommande
ostridiga belopp. Vid samma tillfälle hade A. Hultgren anmält, att hans
moder Emma Ilultgren avlidit och att han önskade i förskott uppbära för stärbhusets
räkning av hennes arvsmedel 1,000 kronor, vilket även beviljats. Förrättningsmännen
hade sedan för att komma i tillfälle att få utbetala det resterande
av Emma Hultgrens arvslott utsatt bouppteckning i stärbbuset efter henne
att äga rum den 26 september 1921, men då A. Hultgren, till vilken framställning
gjorts om uppgift å stärbhusdelägarnas adresser, icke velat lämna sådan
uppgift, hade någon bouppteckningsförrättning icke kunnat äga rum. Det berodde
alltså på klagandena själva, att de icke lyftat dem tillkommande medel,
vilka alltsedan skiftesdagen funnits tillgängliga för lyftning.

Grauers avgav jämväl förnyat yttrande samt åberopade ett den 29 september
1921 av Jennes utgivet intyg av innehåll bland annat, -att Jennes före sammanträdet
den 8 december 1913 anmodat Grauers, till vilken han vänt sig för
att erhålla juridisk hjälp, att sammankalla samtliga arvingar för att dryfta arvsfrågan.
Enligt den dödes testamente skulle den fasta egendomen tillfalla »hans
släktingar i Figeholm» och därtill räknades i första hand Jennes moder, som
alla tider bott i Figeholm, samt vidare F. F. Stenborg och A. A. Stenborg, vilka åtminstone
någon tid bott i Figeholm, varemot övriga syskon icke uppfyllde testamentets
bestämmelse i berörda hänseende. Jennes hade godkänt ett framkommet förslag,
att testamentstagarna skulle erhålla dubbel lott mot de övriga, men då A. Hultgren
och de övriga vägrat att ingå därpå, hade Jennes icke haft någon anledning
att göra vidare eftergifter. Jennes'' hade sedermera anmodat Grauers att
ånyo sammankalla arvingarna till det möte, som hållits den 14 december 1914
under Grauers’ ordförandeskap. Grauers hade därvid uppsatt arvsöverenskommel —

1923 —

142

sen, men bevittnandet hade skett inför notarius publicus. I sammanhang med
arvsöverenskommelsen hade samtliga arvingar på Jennes förslag lämnat Grauers
uppdrag att i fortsättningen bevaka arvingarnas intresse och vara deras representant
under arvsutredningen. Sedan arvsmedlen anlänt, hade Jennes föreslagit
Grauers att vid medlens fördelning anmäla sitt arvode. Det av Grauers fordrade
arvodet kunde icke anses för högt utan snarare tvärtom. Hade överenskommelsen
ej träffats, hade klagandena måhända icke alls bekommit något arv.

Sedan jag anmodat U. D:s rättsavdelning att inkomma med förnyat utlåtande,
anförde rättsavdelningen huvudsakligen följande:

Vid handläggningen av arvsmål, däri flera arvingar funnes, sökte U. D. av
praktiska skäl undvika skriftväxling med var och en av arvingarna. I regel
korresponderade departementet endast med den, genom vilkens bemedling målet
inkommit till departementet, eller vilken i övrigt kunde anses mest lämpad därför,
och anmodades denne införskaffa för arvsutredningen nödiga prästbetyg och andra
handlingar, vilka i U. D. bearbetades för uppsättande av arvshandlingar och fullmakter
för kvarlåtenskapens utbekommande. Någon fullmakt för den person, som
sålunda hos departementet uppträdde såsom ombud för delägare i ett dödsbo,
plägade icke erfordras, när det endast gällde själva arvsutredningen. I nu förevarande
ärende hade departementet till en början skriftväxlat med än en och än
en annan av arvingarna efter Lynn och bland dessa med Grauers i uppgiven
egenskap av ombud för A. A. Stenborg. Omsider hade likväl skriftväxlingen
med arvingarna kommit att föras uteslutande genom Grauers, beroende på att
denne vid avgivande av svar för A. A. Stenborg uppgivit sig jämväl föra talan
för övriga arvingar. Första gången Grauers sålunda uppträtt å samtliga arvingars
vägnar hade varit i en till departementet avlåten skrivelse den 9 december 1916.
Med ledning av arvsöverenskommelsen den 14 december 1914 hade arvsmedlen
såsom i liknande fall brukade ske kunnat fördelas i departementet och tillställas
arvingarna. Ett dylikt översändande av arvsmedel brukade alltid äga rum genom
vederbörande handräckningsmyndighet, K. B., landsfiskal eller magistrat och i
Stockholm andre stadsfogden. Med hänsyn därtill att vid tiden för arvsmedlens
ankomst flera av de arvingar, som undertecknat överenskommelsen, avlidit och
deras lotter måst utskiftas på dessas arvingar eller testamentstagare, och som det
i övrigt ansetts, att arvingarna själva borde höras vid fördelningen, hade lokal
handräckningsmyndighet synts böra anlitas för att fördela arvsmedlen efter de i
överenskommelsen angivna grunderna och därefter tillställa arvingarna desamma.
Att magistraten erhållit handräckningsuppdraget hade berott därpå att de flesta
av de ursprungliga arvingarna varit bosatta i Oskarshamn eller i närheten därav
och att arvingarna redan förut sammanträtt därstädes i och för överläggningar
i fråga om arvet ävensom därpå att Grauers i sina senaste skrivelser fört talan
för samtliga arvingar. Departementets yttrande i skrivelsen den 2 juni 1921 till
magistraten, att Grauers hos departementet uppträtt såsom ombud för samtliga
arvingar, hade endast avsett att vara en ledning för magistraten att komma i
kontakt med arvingarna. Grauers verksamhet hade ej varit av den art, att någon
anledning förelegat att avfordra honom fullmakt. Detta uteslöte ej, att Grauers

— 1923 —

143

kunnat vara behörig att utkvittera eu eller flera arvingar tillkommande medel,
något som väsentligt kunnat underlätta den handräckningsåtgärd, som departementet
uppdragit åt magistraten att verkställa. Uppenbarligen måste magistraten
vid medlens överlämnande till respektive arvingar tillse att, om desamma icke
tillställdes vederbörande personligen, den, som för annans räkning utkvitterade
en arvslott, vore därtill behörig på grund av fullmakt eller annorledes. Magistratens
påstående, att departementet översänt arvsmedlen till magistraten för fördelning
för att bereda Grauers tillfälle att bevaka sin rätt, torde knappast vara förtjänt
av ett allvarligt bemötande. En sådan synpunkt både naturligtvis varit departementet
fullkomligt främmande. Departementet befattade sig icke i någon mån
med de fordringar, arvingarnas ombud kunde hava för det arbete, de nedlagt å
utredningen. Det vore departementets skyldighet att tillse, att de arvsmedel, som
från utlandet redovisades till departementet, vederbörligen komme arvingarna tillhanda
efter avdrag för de utgifter, departementet självt kundo hava åsamkats,
och dittills hade det ännu icke inträffat, att någon myndighet, till vilken arvsmedel
i liknande fall översänts för att tillställas arvingarna, förfarit så som
magistraten i förevarande fall ansett sig befogad att göra. Man kunde icke underlåta
att fråga sig, huruvida magistraten skulle handlat på samma sätt, om
någon annan av dem, som i ärendets tidigare skede hos departementet fört talan
för en eller flera arvingar, framställt fordran på arvode därför. Gentemot ett
påstående att Grauers'' arvodesbelopp vore jämförligt med de kostnader, vilka av
vederbörande administration och konsulat avdragits, innan beloppet översänts till
magistraten, erinrades därom, att administrationskostnader bestämdes av vederbörande
arvsdomstol och att domstolen bemyndigade administratorn att fråndraga
dessa vid sin redovisning till konsuln. Konsulatkostnaderna vore expeditionsavgifter,
som jämlikt kungl. förordningen den 28 maj 1920 angående expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat utginge av kvarlåtenskapens behållning.
Innan departementet lämnade sin bemedling i arvsmål, avfordrades arvingarna en
skriftlig förklaring, vari de förbunde sig att åtnöjas med de villkor, under vilka
denna bemedling ägde rum, och meddelades i berörda handling upplysning därom,
att dessa avgifter komme att vid arvsmedlens översändande avdragas.

Klagandena avgåvo ytterligare påminnelser och anförde därvid bland annat
följande:

Den 2 juli 1921 hade det blivit klagandena förnekat att utfå de andelar av
arvsmedlen, som enligt skiftesinstrumentet angivits tillkomma dem. Såsom skäl
hade anförts, att en nödvändig förutsättning därför vore, att den, som ville utfå
några penningar, först vore tvungen att med sin namnunderskrift godkänna skiftet.
I detta sitt trångmål hade klagandena ansett sig nödsakade att hänvända
sig till mig. Denna åtgärd hade haft det goda med sig, att när klagandena den
2 september 1921 upprepat sin begäran att utfå sina arvsandelar, magistraten ej
längre vågat vidhålla sin förra avvisande ståndpunkt, utan utbetalat skiftesandelarna
till de återstående arvsberättigade med undantag likväl för den arvsandel,
som tilldelats Emma Hultgren, vilken den 22 juli 1921 avlidit. Sedan erforderliga
behörighetshandlingar till utvisande av vilka personer, som vore rättsägare

— 1923 —

144

efter henne, kunnat anskaffas, hade den Emma Hultgren tillskiftade arvslotten
den 9 november 1921 fått lyftas.

Klagandena anförde slutligen, att de vore villiga att återtaga sin anmälan
på villkor, att magistraten till klagandena utgåve dels den del av dem tillkommande
arvslotter, som innehållits genom det för Grauers’ räkning avdragna arvodet
å 1,937 kronor 36 öre, dels 5 procent ränta från den dag, de av U. D. översända
arvsmedlen kommit magistraten tillhanda eller den »2» juni 1921 till respektive
utbetalningsdagar, dels ock 100 kronor såsom ersättning för de klagandena
på grund av deras anmälan föranledda utgifter.

Sedan Grauers inför mig förklarat, att magistraten vore villig underkasta
sig och följa de föreskrifter, jag ville meddela, och klagandena förmält sig fordra
ränta allenast från fördelningsdagen den 2 juli 1921, avlät jag till magistraten
en skrivelse, däri jag anförde:

Sedan jag tagit del av innehållet i de föreliggande handlingarna ävensom
den hos U. D:s rättsavdelning förvarade akten angående arvsutredningen, har jagfunnit
det fullt tydligt och klart, att i förevarande fall det ingalunda — såsom
magistraten framhållit —- varit avsett, att magistraten skulle verkställa ett sådant
arvskifte, som enligt bestämmelserna i 9 kap. 1 § och 12 kap. 2 § ärvdabalken,
jämförda med lcungl. förordningen den 10 december 1756 angående magistratspersoners
arvode vid bouppteckningar med flera författningar, eljest är magistraterna
i åtskilliga städer ännu förbehållet. Lynn hade under en lång följd av
år varit bosatt i Amerika och var vid dödsfallet ej mantalsskriven i Oskarshamn.
Att en av hans dödsbodelägare var där bosatt var i detta hänseende utan
betydelse.

Likvidationen av dödsboet hade ägt rum genom U. D:s och konsulatets i
San Francisco försorg. Det bistånd med behållningens rent mekaniska fördelning,
som från rättsavdelningens sida begärdes hos magistraten, innebar icke något
uppdrag utöver vad själva ordalagen innehöllo. I rättsavdelningens senare utlåtande
lämnas härutinnan så klart besked som kan önskas. I skrivelsen den 2
juni 1921 anhöll avdelningen, att det medföljande beloppet 37,597 kronor 43 öre
skulle genom magistratens försorg mot kvitto, som införväntades, tillställas den
avlidnes arvingar och dem emellan fördelas på sätt överenskommelsen den 14
december 1914 utvisade. Såsom U. D. anfört, plägar departementet självt i liknande
fall fördela medlen, men av de i rättsavdelningens yttrande anförda skälen
uppdrogs i detta fall fördelningen åt magistraten såsom den handräckningsmyndighet,
vilken borde hava de bästa förutsättningarna att kunna snabbt och säkert
utföra uppdraget.

Magistratens åtgärd att överlämna fördelningen av arvsmedlen till rådmännen
Schlyter och Wihlborg såsom arvskiftesförrättare i sådana fall, ärvdabalken
avser, var därför oriktig. Det har ej heller undgått min uppmärksamhet, att fördelningen
ej i allo behandlats såsom ett arvskifte enligt ärvdabalkens bestämmelser.
Vid dylika förrättningar äro ju skiftesmännen berättigade till provision, men

— 1923 -

någon sådan bär icke blivit påförd. Det synes därför icke uteslutet, att magistraten
ej varit fullt övertygad om riktigbeten i dess förfaringssätt.

Med hänsyn till den uttryckliga begränsning, som det åt magistraten lämnade
uppdraget enligt rättsavdclningens och min sammanstämmande mening haft,
måste jag likaledes finna magistratens förfarande att vid arvsfördelningen låta
sin ordförande göra sig betalt för sin uppgivna fordran bos dödsbodelägarna
fullkomligt oriktigt. Jag kan icke underlåta att uttala min förvåning över, att
Grauers, Wihlborg och Schlyter utan att rådgöra med U. D. och mot klagandenas
protest varit överens om, att Grauers skulle av den av departementet översända
nettobehållningen äga rätt att för sitt sysslande avdraga ett belopp av 5
procent, och detta beräknat icke blott på den den 2 juni 1921 översända summan
utan till och med på det belopp, som tidigare genom rättsavdelningens försorgdirekt
tillställts Anna Fredrika Jonsson.

Magistraten synes visserligen hava hyst den uppfattningen, att Grauers i
förhållande till U. D. handhaft samtliga dödsbodelägarnas angelägenheter och att
Grauers’ fordran på ersättning därför vore eu boets gemensamma gäld, som skulle
utgå, innan boet finge skiftas. Men boutredningen ägde rum i Amerika, och det
är av klagandena bestritt och ingalunda utrett, att Grauers hela tiden, boutredningen
pågick, handlade å samtliga arvingarnas vägnar eller på deras uppdrag.
Tvärtom framgår tydligt av de hos rättsavdelningen förvarade handlingarna, att
detta icke varit förhållandet. Den fordran, som Grauers kunnat anse sig äga mot
några eller alla stärbhusdelägare för det biträde, han lämnat dem, kan icke anses
såsom en boets gäld. Hade — såsom klagandena riktigt anmärkt — Grauers
personligen såsom boutredningsman omhänderhaft boets tillgångar, hade han
kvittningsvis av dem kunnat innehålla så mycket, som han ansett motsvara sin
fordran. Men någon befogenhet för magistraten att till förmån för Grauers anordna
en sådan kvittning fanns icke.

Till sitt försvar har Grauers bland annat anfört, att han varit berättigad att
få arvodesfrågan vid vederbörlig domstol prövad. Det kan väl knappast med
något som helst fog göras gällande, att detta för magistraten eller Grauers medfört
behörighet att låta Grauers själv taga sig rätt. Magistratens förmenande, att
U. D. översänt medlen till magistraten för fördelning för att bereda Grauers tillfälle
att bevaka sin fordran, har rättsavdelningen funnit knappast förtjänt av ett allvarligt
bemötande. För min del skall jag nöja mig med att hänvisa till vad från
rättsavdelningens sida i denna del anförts.

Jag finner sålunda magistratens handläggning av den ifrågavarande arvsfördelningen
felaktig. Att ett dylikt oriktigt förfarande kunnat äga rum, då
magistraten måhända aldrig förut haft ett sådant ärende under behandling och
då rättsavdelningens skrivelse den 2 juni 1921 kanske bort vara mera vägledande,
skulle väl kunna anses ursäktligt, men att magistraten sedermera efter moget
övervägande vidhållit sin uppfattning såsom riktig, måste jag beteckna såsom
högst oförväntat och anmärkningsvärt.

Det belopp av 1,937 kronor 36 öre, som nu orättmätigt innehållits för
Grauers’ räkning, skulle rätteligen hava ingått i den summa, som fördelats mellan
dödsbodelägarna. Vid förrättningen den 2 juli 1921 blev emellertid den av

19 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1923 års riksdag.

146

Grauers avgivna »redovisningen» godkänd av arvingar, berättigade till tre sjundedelar
av arvet. Någon ytterligare utbetalning till dem kan därför icke nu komma
i fråga. Men övriga dödsbodelägare, som sedermera bekommit dem enligt fördelningsinstrumentet
tillkommande arvslotter, äro härutöver berättigade att utfå å
dem belöpande andelar av sagda belopp, vilket enligt vad i ärendet blivit upplyst
ännu icke utkvitterats av Grauers och därför torde av magistraten omhänderhavas.
Nämnda andelar utgöra för Antilia Johannesson 276 kronor 76 öre, för en var
av K. O. Nilsson, Alida Sofia Nilsson, Anna Maria Nilsson, K. E. Hultgren,
Hilda Karolina Hultgren och A. Strömblad 92 kronor 26o öre samt för Emma
Hultgrens dödsbodelägare sammanlagt 276 kronor 76 öre. Ä dessa belopp måste
magistraten jämväl anses skyldig betala ränta efter 5 procent från den 2 juli
1921, till dess beloppen blivit till dödsbodelägarna gäldade.

Att de nu ifrågavarande dödsbodelägarna enligt delningsinstrumentet tillkommande
arvslotterna icke blevo vid förrättningen den 2 juli 1921 utbetalade till
dödsbodelägarna får anses hava sin grund i förrättningsmännens åtgärd att göra
avdrag å arvsmedlen för arvodet till Grauers. Vid sådant förhållande äro dödsbodelägarna
berättigade till ränta likaledes efter 5 procent å arvslotterna från
dagen för förrättningen, till dess de blevo utlämnade, vilket skedde den 2 september
1921, dock med allenast 1,000 kronor till Emma Hultgrens arvingar. Utbetalningen
av återstoden av Emma Hultgrens arvingars lott ägde rum den 9
november 1921.

Det av klagandena framställda anspråket på en ersättning av 100 kronor
för utgifter i och för det här anhängiggjorda ärendet måste tillika anses skäligt.

Jämte det klagandena och övriga arvingar efter Emma Hultgren således äro
berättigade utbekomma sammanlagt fyra sjundedelar av det för arvode till Grauers
innehållna och fortfarande hos magistraten förvarade beloppet, 1,937 kronor 36
öre, finner jag Grauers samt Schlyter och Wihlborg skyldiga att till Lynns nämnda
dödsbodelägare utgiva den ränta samt det särskilda ersättningsbelopp, som nu angivits.

Vidare anförde jag:

Innan jag vidtoge ytterligare åtgärd, hade jag — med hänsyn till vad klagandena
slutligen anfört -—• ansett mig böra bereda magistratens nämnda ledamöter
tillfälle att till de ifrågavarande dödsbodelägarna utgiva vad sålunda
borde tillkomma dem. Klagandenas talan hade här förts av föreståndaren för
Stockholms stads rättshjälpsanstalt S. Silow, som jämväl företett fullmakt från
samtliga ovannämnda dödsbodelägare eller deras lagliga företrädare att uppbära
och utkvittera de medel, varom nu vore fråga. Därest Grauers, Wihlborg och
Schlyter tillställde Silow ett belopp av 1,107 kronor 8 öre och därjämte till honom
utbetalade 5 procent ränta dels å nämnda belopp från den 2 juli 1921, till dess
betalning skedde, dels å 18,534 kronor 12 öre likaledes från den 2 juli 1921 till
den 2 september 1921 och dels å 3,633 kronor 53 öre från sistnämnda dag till
den 9 november samma år ävensom 100 kronor samt ej mindre till mig inkomme
med bevis, att denna utbetalning blivit fullgjord, än även till U. D:s rättsavdelning
översände fullständig redovisning i arvsärendet, funne jag, med stöd av 3 §
i den för mig gällande instruktion, mig kunna avskriva ärendet.

— 1923 —

147

Därefter inkom Silow till mig med en skrift, vari han förmälde, att, sedan
magistraten till honom översänt ett belopp av 1,439 kronor 47 öre och Silows
huvudmän genom nämnda inbetalning erhållit full ersättning, de återtoge sin
anmälan mot magistraten. Sedan jämväl hlivit upplyst, att magistraten hos rättsavdelningen
avlämnat godkänd redovisning, ansåg jag magistraten böra undslippa
åtal och avskrev i enlighet med mitt ovannämnda löfte ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

4. Fråga om behörigheten av magistrats beslut att vägra handräckning
enligt 72 § fattigvårdslagen.

I en hit insänd klagoskrift anförde Ovansjö sockens fångvårdsstyrelse
följande:

Fattigvårdsstyrelsen hade genom beslut den 15 juni 1921 med stöd av 71 §
i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 förelagt arbetaren H. Jonsson i Jönköping,
vilken skriftligen förbundit sig att såsom fader till ett utom äktenskap
fött barn utgiva bidrag till barnets underhåll men så försummat detta åtagande,
att fattigvård måst lämnas barnet, att den 1 augusti 1921 inställa sig å Ovansjö
sockens fattiggård, som vore belägen vid Kungsgården i Gävleborgs län, för att
där utföra det arbete, som av fattigvårdsföreståndaren anvisades. Då Jonsson icke
ställt sig föreläggandet till efterrättelse, hade fattigvårdsstyrelsen i skrivelse den
10 oktober 1921 hos magistraten i Jönköping begärt, att Jonsson jämlikt 71 och
72 §§ i fattigvårdslagen skulle genom magistratens försorg inställas å fattiggården.
Efter skriftväxling med fattigvårdsstyrelsen hade magistraten genom beslut
den 1 december 1921 funnit sig förhindrad meddela den begärda handräckningen.
I motiveringen till magistratens beslut hade yttrats, att fattigvårdsstyrelsen icke
visat, att eller till vilket belopp styrelsen för Jonssons barn haft någon utgift.
Då den i 71 § fattigvårdslagen omförmälda arbetsskyldighetens uppgift icke vore
att skaffa fattigvårdssamhälle ersättning för tidigare lämnad fattigvård utan att
förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina försörjningsplikter
mot anhöriga, ansåge fattigvårdsstyrelsen, att magistraten genom sin vägran att
lämna handräckning förfarit felaktigt, och påkallade med anledning därav mitt
ingripande.

Sedan jag anmodat magistraten att inkomma med yttrande, anförde magistraten
följande:

Fattigvårdsstyrelsens första skrivelse i det berörda ärendet, som kommit
magistraten till hända den 12 oktober 1921, hade endast innehållit ett påstående,
att fattigvårdsstyrelsen utbetalat understöd till ett Jonssons utom äktenskapet
födda barn, samt bevis därom, att Jonsson fått del av ett protokollsutdrag av
innebörd, att han vore pliktig inställa sig å Ovansjö sockens fattiggård den 1
augusti 1921. På grund därav och under åberopande av 72 § fattigvårdslagen
hade fattigvårdsstyrelsen anhållit, att magistraten måtte föranstalta om Jonssons
inställande å fattiggården. Omedelbart efter skrivelsens mottagande jämte ett

— 1923 —

148

därvid fogat protokollsutdrag hade magistraten, med hänsyn till handlingarnas
knapphändiga och kategoriska innehåll samt icke minst med hänsyn till att saken
gällde en så grannlaga åtgärd som ett ingrepp i enskild mans personliga frihet,
funnit sig föranlåten att anmoda poliskommissarien i staden att införskaffa upplysningar
från Jonsson, huru med saken förhölle sig. Efter någon dag hade poliskommissarien
meddelat, att Jonsson bestritt sig vara skyldig fattigvårdsstyrelsen
mera än ett belopp av omkring 26 kronor, som skulle lämnats i underhåll till
barnet, varjämte upplysts, att Jonsson vore villig till fattigvårdsstyrelsen översända
det belopp, som kunde hava utgivits. Magistraten hade på grund därav i
skrivelse den 15 oktober 1921 begärt upplysning från fattigvårdsstyrelsen angående
de utlägg, fattigvårdsstyrelsen haft för Jonssons räkning. På denna skrivelse
hade svar ankommit den 27 oktober, varvid fattigvårdsstyrelsen uppgivit Jonssons
skuldsumma vara 1,400 kronor, dock utan att på något sätt specificera de utbetalade
understöden. Vid förfrågan hos K. B. i Jönköpings län hade uppgivits, att

K. B. icke hade några medel till förfogande för bekostande av Jonssons inställelse
å Ovansjö fattiggård. Efter inhämtande av ytterligare upplysningar, varvid
från Jonssons sida styrkts, att denne skriftligen erbjudit fattigvårdsstyrelsen att
ersätta alla utlägg, hade magistraten ansett sig icke kunna meddela den begärda
handräckningen, då fattigvårdsstyrelsen tydligen med avsikt underlåtit att uppgiva
det exakta belopp, som av fattigvårdsstyrelsen utlagts. Skrivelse därom hade
avlåtits till fattigvårdsstyrelsen den 1 december 1921.

Magistraten anförde vidare:

Vid övervägande av framkomna omständigheter hade magistraten visserligen
å ena sidan funnit ordalagen i 72 § fattigvårdslagen innehålla en uttrycklig föreskrift,
enligt vilken eu framställning av ifrågakomna slag icke lämnade rum för
någon vägran att efterkomma den begärda handräckningen lika litet som för
någon prövning av frågan, huruvida fattigvårdsstyrelsen haft fullgiltiga skäl att
fastslå liknöjdhet från Jonssons sida såsom orsak till meddelande av fattigvård
åt hans barn utom äktenskap. Men å andra sidan hade det synts magistraten
kunna ifrågasättas, huruvida stadgande^ i 71 och 72 §§ ännu i hela deras utsträckning
trätt i tillämpning. I motiven hade yttrats, att om i lagen fastsloges
en fattigvårdssamhällets rättighet att i vissa fall förelägga en försumlig försörjare
arbete och det i lagen krävdes ett sådant föreläggande av arbete såsom villkor
för tillgripande av strängare åtgärder, syntes oundvikligt att verkligen hava anstalter,
där dessa försörjare kunde mottagas för arbetets utförande. I fattigvårdslagens
33 § hade uttryckligen utsagts, att för omhändertagande av försörjningspliktiga,
vilka jämlikt stadgandet i 71 § av fångvårdsstyrelse förelagts arbete,
skulle för varje landstingsområde genom landstingets försorg upprättas nödigt
antal arbetshem. Vid förfrågan, huruvida inom Gävleborgs län något dylikt
arbetshem vore upprättat, hade lämnats den upplysningen, att fråga vore å bane,
att länets landsting jämte Gävle stad och Kopparbergs län skulle anordna ett
sådant, men att detsamma ännu icke kommit till utförande och att Ovansjö
kommun icke själv hade något arbetshem upprättat. I betraktande därav samt av
innehållet i 90 § fattigvårdslagen, vari medgåves anstånd med inrättande av sådana
anstalter, som avsåges i 33 §, hade de lagliga förutsättningarna för fattig —

1923 —

149

vårdsstyrelsens begäran om handräckning icke synts vara för handen. Därutöver
både emellertid de omständigheter, som varit förknippade med den gjorda framställningen,
synts vara av den beskaffenhet, att magistraten, därest densamma
tillmötesgåtts, näppeligen skulle hava undgått ett väl motiverat ingripande från
min sida. I sådant hänseende åberopade magistraten eu utredning, som framkommit
genom ett av stadsfiskalen i Jönköping upprättat förhörsprotokoll den 1
februari 1922, vilket bifogades utlåtandet. Av utredningen framginge med önskvärd
tydlighet, att Jonsson själv på allt sätt sökt vinna upplysning om det utlägg,
fattigvårdsstyrelsen för hans räkning fått vidkännas. Vidare framginge, att fattigvårdsstyrelscn
utan vidare behållit eu av Jonsson utfärdad skuldsedel, avseende
till största delen framtida underhåll till barnet och att fattigvårdsstyrelsen sedermera
till magistraten uppgivit detta belopp såsom den verkliga skuldsumman.
Ett sådant tillvägagångssätt hade naturligen icke av magistraten kunnat godtagas.
Desslikes syntes av vid polisförhöret vunna upplysningar framgå, att Jonsson
allenast på grund av arbetsbrist och svåra ekonomiska förhållanden icke varit i
stånd att helt fullgöra sina förbindelser. Sistnämnda förhållande kunde icke anses
bero på lättja eller liknöjdhet.

I 71 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas bland annat att,
om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn sådan nöd,
att fattigvård enligt 1 § i lagen måste lämnas barnet, är han skyldig att efter
föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och fullgöra honom å fattigvårdsanstalt
eller eljest anvisat arbete.

Enligt 72 § har vederbörande polismyndighet att på begäran meddela handräckning
för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant
föreläggande.

Nämnda stadgande!! måste oberoende av föreskrifterna i 33 och 90 §§ anses
hava trätt i kraft samtidigt med lagen i övrigt eller den 1 januari 1919.

Av det förhållandet, att över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom föreläggande
enligt 71 § givits, klagan icke får äga rum, men att däremot jämlikt 79 §
i lagen besvär må anföras över meddelad handräckning enligt 72 §, framgår, att
polismyndighet, då hos densamma framställning i berörda hänseende göres, bör
ingå i prövning av befogenheten av fattigvårdsstyrelsens beslut om arbetets åläggande.
Detta har även tydligt uttalats i kung! propositionen med förslag till
ifrågavarande lag n:r 1S5/ 19x8 sid. 495.

Jag fann sålunda riktigt, att magistraten ingått i prövning av rättmätigheten
av fattigvårdsstyrelsens beslut om Jonssons inställelse å socknens fattiggård
för att utföra anvisat arbete.

Och enär, vid det förhållande att fattigvårdsstyrelsen icke ställt sig magistratens
anmaning till efterrättelse att till magistraten inkomma med erforderliga
upplysningar samt med hänsyn till vad som framkommit genom den av magistraten
företagna utredningen, magistratens beslut den 1 december 1921 att icke
meddela handräckning för Jonssons inställelse å fattiggården varit lagligen grundat,
fann jag klagoskriften ej föranleda vidare åtgärd.

— 1923 —

150

5. Fråga om skyldighet för lasarettsläkare att i visst fall göra sig underrättad
om anhörigas önskan, innan obduktion företages å en inom

lasarettet avliden patient.

I § 28 i kungl. lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 äro lasarettsläkares
åligganden angivna. I punkt 12 stadgas följande:

Lasarettsläkare åligger att, såvida ej ett rättsmedicinskt fall kan misstänkas
föreligga, förrätta liköppning å inom lasarettet avliden sjuk, då dödsorsaken är
okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas:
önska anhöriga det liköppning ej skall äga rum, må sådan företagas endast i det
fall att dödsorsaken är okänd. Då åter rättsmedicinsk undersökning i anledningav
dödsfallet kan ifrågasättas, skall läkaren därom ofördröjligen göra anmälan
hos vederbörlig myndighet, vilken, därest sådan undersökning anses nödig, därtill
förordnar annan läkare.

Av handlingarna i ett genom klagomål av sjökaptenerna B. A. Broman och
M. Broman i Sundsvall här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 10 juni 1921 blev klagandenas syster Johanna Emilia Broman för vård
intagen å länslasarettet i Sundsvall. Den 12 juni avled hon å lasarettet. Den primära
dödsorsaken ansågs vara en av styresmannen för lasarettet, överläkaren
doktor H. Rödén vid tidigare undersökning konstaterad kräftåkomma i halsen.
För erhållande av kännedom om möjligen bidragande dödsorsaker företogs påföljande
dag, utan att klagandena dessförinnan tillfrågats, obduktion å den dödas
kropp. Först sedan obduktionen redan verkställts, erhöllo klagandena kännedom
därom. Vad sålunda förekommit anmälde klagandena hos direktionen för lasarettet
och anhöllo därvid om upplysning, av vad orsak och med vad rätt deras
syster mot hennes i livstiden uttalade och mot klagandenas till lasarettet meddelade
önskan hade obducerats.

Lasarettsdirektionen infordrade Rödéns yttrande. Rödén anförde bland annat
följande:

Johanna Emilia Broman hade besökt Rödéns mottagning å lasarettet den 8
juni 1921 för en halsåkomma. Vid företagen undersökning hade Rödén konstaterat,
att hon lede av kräfta på övergången mellan svalget och matstrupen. Hon
hade därjämte haft feber, vilket, sammanställt med hennes uppgift om smärtor
i bröstet, av Rödén uppfattats så, att den vid mera framskriden kräfta i matstrupen
vanliga komplikationen av varig inflammation i mellanrummet mellan
båda lungorna redan inträtt. Riktigheten av Rödéns uppfattning hade sedermera
bekräftats av sjukdomsförloppet. I fråga om obduktionen hade klagandena anfört,
att systern i livstiden uttalat eu önskan att slippa bliva obducerad och att
på grund därav syssloman skontoret den 13 juni på morgonen uppringts med
meddelande därom, men att det oaktat vid besök å bårhuset den 14 juni iakttagits,
att obduktion blivit gjord. Med anledning därav hade på Rödéns förfrågan
en bokhållare å kontoret meddelat, att han den 13 juni mottagit telefonbudet
och att, då han svarat, att det vore bäst att tala med läkarna, han uppmanats
att utan vidare resonemang framföra budet till vederbörande. Bokhållaren
hade då gått in på underläkarexpeditionen för att framföra budet men icke träf —

1923 —

151

fat någon av läkarna. Därvid hade han funnit den redan utskrivna dödsattesten
för den avlidna, och, då dödsattest i de fall, när obduktion gjordes, ej utskreves,
förr än denna ägt rum, kommit till den övertygelsen, att obduktion ej skulle
göras eller redan blivit verkställd, varför han ansett det meningslöst att framföra
budet. Klagandenas önskan, att obduktion icke skulle företagas, både sålunda visserligen
meddelats till lasarettet men ej framkommit till läkarna därstädes. Som de
ansett sig kunna vinna viktiga upplysningar om sjukdomens beskaffenhet, hade
de genom att verkställa liköppning endast fullgjort eu tjänsteplikt. Med hänsyn
därtill att dödsorsaken ej varit okänd hade icke förefunnits någon rätt att mot
anhörigas önskan företaga obduktion. Denna hade ej heller ägt rum, om någon
önskan blivit tillkännagiven för lasarettets läkare. Rödéu kunde endast beklaga,
att den avlidnas önskan ej blivit framförd, så att den kunnat bliva respekterad.

Vid sammanträde den 28 september 1921 beslöt läsarettsdirektionen, att klagandenas
skrift icke skulle föranleda vidare åtgärd.

I en därefter till medicinalstyrelsen insänd skrift anhöllo klagandena om
styrelsens uttalande rörande frågan med vad rätt omförmälda liköppning företagits,
utan att klagandena därom tillfrågats, och anförde därvid bland annat
följande:

Klagandenas syster hade avlidit söndagen den 12 juni klockan 9.20 f. m.
Påföljande dag omedelbart efter klagandenas ankomst till Sundsvall från deras
sommarbostad med första båtlägenhet, som anlände till staden klockan 9.05 f. in.,
hade de uppringt underläkarexpeditionen för att framföra den avlidnas i livstiden
uttalade och även deras egen önskan, att obduktion ej skulle företagas, men
något svar hade ej erhållits. Någon stund senare hade sysslomanskontoret uppringts.
Anledningen till att klagandena i telefon uppringt lasarettet hade varit, att
de misstänkt, att obduktion skulle företagas, utan att de komme att tillfrågas
därom. Den ene klagandens telefonnummer hade uppgivits på lasarettet och den
andres hade funnits i telefonkatalogen. Klagandena vore infödda och kända
sundsvallsbor.

Härtill anförde Rödén i skrivelse till medicinalstyrelsen följande:

Rödén hade visserligen efter sin undersökning den 8 juni varit tämligen
säker på diagnosen cancer, och den primära dödsorsaken hade därför ej kunnat
anses okänd. Men naturligt nog hade det för Rödén framstått såsom viktigt att
genom obduktion få diagnosen säkert bekräftad och erhålla kännedom om tumörens
utbredning, om eventuellt genombrott av densamma samt om förhållandena
med den redan under livet diagnosticerade mediastiniten och lungkomplikationerna,
alltså få full upplysning om de bidragande dödsorsakerna, vilka ej kunnat
anses klart kända. Rödén hade därför ansett sig hava skyldighet och även
rätt att obducera, i synnerhet som ingen önskan, att obduktion ej skulle göras,
framställts till honom. Angående tolkningen av lasarettsstadgan hade Rödén ej
uppfattat saken så, att rätt att fullgöra ett åliggande såsom lasarettsläkare skulle
föreligga först sedan Rödén genom förfrågan hos alla anhöriga gjort sig förvissad
om deras önskningar, utan tvärt om så, att om ej anhöriga, därvid Rödén närmast
tänkt på äkta make, föräldrar och barn, givit tillkänna sina önskningar angående
eventuell obduktion, sedan de fått meddelande om dödsfallet eller dess —

1923 —

152

förinnan, Rödén ansett sig oförhindrad att obducera. Rödéns handlande i överensstämmelse
med denna tolkning hade dittills under hans mångåriga verksamhet
som lasarettsläkare icke givit anledning till något klander från allmänhetens
sida.

Medicinalstyrelsen företog ärendet till avgörande den 24 november 1921 och
beslöt, att vad däri förekommit ej skulle föranleda vidare åtgärd.

Med anledning av medicinalstyrelsens beslut anhöllo klagandena hos styrelsen
om utlåtande angående frågan huruvida, om en på ett länslasarett intagen
för sig betalande patient därstädes avlidit och dödsorsaken vore känd, liköppning
finge företagas, utan att den avlidnas närmaste anhöriga tillfrågades.

Till svar härå anförde medicinalstyrelsen i skrivelse till klagandena följande:

Regulativet för lasarettsläkares förfarande i fråga om liköppning återfunnes
i § 28 punkt 12 lasarettsstadgan. Medicinalstyrelsen ansåge det emellertid icke tillkomma
styrelsen att ingå på någon tolkning av ifrågavarande författningsrum.
Styrelsen ville dock framhålla följande: Den av vederbörande kommitterade i
deras den 30 januari 1899 avgivna underdåniga betänkande med förslag till bland
annat lasarettsstadga anförda motivering till ovannämnda författningsrum syntes
icke giva någon ledning i förevarande tolkningsfråga. Kommitterade hade endast
uttalat, att anhörigas rätt att bestämma, om obduktion finge ske eller ej, såsom
naturlig och billig fått kvarstå utom i det fall, att dödsattest önskades och dödsorsaken
vore okänd, då naturligtvis obduktion måste utföras för dödsorsakens
fastställande. Nyssnämnda uttryck, att anhörigas ifrågavarande rätt fått kvarstå,
hänsyftade på den genom lasarettsstadgan upphävda kungl. kungörelsen den 21
oktober 1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och sj^sslomän
vid länens lasarett och kurhus, rubriken instruktion för läkare vid länens
lasarett och kurhus § 6 punkt 12, vari föreskrivits, att det ålåge lasaretts- eller
kurhusläkare att, såvida ej anhöriga bestämt förbjöde liköppning, förrätta sådan
å varje inom inrättningen avliden sjuk och i särskild bok införa protokoll över
liköppningsförrättningen. Ej heller förekornme något närmare uttalande i ämnet,
vare sig i medicinalstyrelsens underdåniga utlåtande den 17 december 1900 över
ovannämnda kommitterades förslag till lasarettsstadga m. in., i sundhetskollegii
underdåniga skrivelse den 25 november 1861 med förslag till instruktion för
läkare vid länslasarett och kurhus, i kommitterades underdåniga skrivelse den
12 april 1864 med förslag till bland annat instruktion för läkare vid länens lasarett
och kurhus eller i sundhetskollegii underdåniga utlåtande den 23 maj 1864
över nyssnämnda skrivelse. Något tidigare författningsrum i ämnet än det, som
innefattades i ovanberörda instruktion för läkare vid länens lasarett och kurhus,
förefunnes medicinalstyrelsen veterligt icke.

Klagandena hava därefter i en till mig insänd klagoskrift anhållit om svar
på den till medicinalstyrelsen framställda frågan. Medicinalstyrelsen syntes ej vilja
ingå i tolkning av lasarettsstadgan. Under sådana förhållanden torde man knappast
kunna förtänka lasarettsläkarna och allmänheten, om de skulle vara av divergerande
mening i förevarande avseende. Enligt klagandenas mening ägde varje
laglydig medborgare, som ej läge det allmänna till last, bestämmanderätt över
sin kropp, vilken rätt vid dödsfall överginge på närmaste anhöriga.

— 1923 —

T anledning av klagoskriften anmodade jag medicinalstyrelsen att infordra
yttrande från vederbörande och inkomma därmed ävensom med eget utlåtande.

Överläkaren Rödén anförde följande:

Vare sig det gällde liköppning eller i andra hänseenden gjordes i lasarettsstadgan
ingen skillnad mellan betalande patienter och andra, som ej vore i den
ekonomiska ställning, att de kunde erlägga den fastställda legosängsavgiften, varför
någon särställning på dylik grund ej kunde pretenderas. Med nu gällande
legosängsavgifter ersatte ej ens betalande patienter, även om de vårdades å enskilt
rum, på långt när den verkliga kostnaden för vården, utan till stor del vårdades
de på allmän bekostnad. I denna omständighet kunde man i viss mån söka
anledningen till att över huvud taget bestämmelsen om att å lasarett avliden
skulle obduceras tillkommit, då man väl ansett det för en rätt billig fordran på
den allmänhet, som å dylik allmän anstalt funne vård, att den ej skulle lägga
alltför stora hinder i vägen för såsom nödiga ansedda liköppningar. Vad momentet
känd dödsorsak såsom anledning till att anhöriga kunde vägra tillstånd till
liköppning anginge, ville Rödén ytterligare framhålla, att i det nu omtvistade
fallet den primära dödsorsaken visserligen varit känd men icke säkert de bidragande
dödsorsakerna. Skulle lasarett sstadgans bestämmelser rörande liköppning
tolkas så, att man icke skulle få förrätta obduktion utan att anhöriga — stadgan
hade icke termen närmaste anhöriga — tillfrågats, bleve det synnerligen svårt
för lasarettsläkarna att få göra några liköppningar, åtminstone innan den lämpligaste
tiden för förrättningen redan gått till ända. De flesta lasarettsläkare tilllämpade
troligen i fråga om obduktioner samma princip som Rödén, d. v. s. de
förrättade obduktion, då anhöriga ej förbjudit sådan, och utan att först göra en
förfrågan. I förevarande fall hade obduktionen förrättats först mer än ett dygn
efter dödsfallet. Klagandena hade således haft god tid på sig att framföra den
avlidnas önskan, vilket även kunnat göras före dödsfallet.

För egen del har medicinalstyrelsen anfört följande:

Uttrycket i § 28 punkt 12 lasarettsstadgan »å inom lasarettet avliden sjuk»
gåve vid handen, att det i förevarande avseende saknade varje betydelse, huruvida
den avlidne varit betalande patient eller icke. Vad anginge det föreliggande
fallet finge styrelsen anföra, att ett rättsmedicinskt fall icke kunnat misstänkas
föreligga och att dödsorsaken varit känd, men att lasarettsläkaren måste anses
hava haft berättigad anledning till det antagandet, att någon viktig upplysning
om sjukdomens beskaffenhet kunde vinnas genom förrättande av liköppning. Det
hade sålunda författningsenligt ålegat Rödén att förrätta liköppning, för så vitt
icke anhöriga önskat, att sådan ej skulle äga rum. Beträffande innebörden av
ordet »önska» i § 28 punkt 12 av lasarettsstadgan ville medicinalstyrelsen vidhålla
sin i skrivelsen till klagandena uttalade åsikt, att det icke borde anses tillkomma
styrelsen att ingå å någon tolkning av ifrågavarande författningsrum.

Såsom medicinalstyrelsen anfört torde någon ledning till tolkningen av de
ifrågavarande bestämmelserna i § 28 punkt 12 i gällande lasarettsstadga icke vara
att finna vare sig i förarbetena till kungl. kungörelsen den 21 oktober 1864 an 20

— Justitieombudsmann eu 8 ämbetsbcrtittelse till 1923 års riksdag.

154

gående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens
lasarett och kurhus eller i det år 1899 avgivna betänkandet med förslag till lasarettsstadga
m. m. För ett rätt förstående av författningsrummet har man därför
endast att hålla sig till själva ordalagen och vad som kan anses förnuftigt och
rimligt.

Enligt bestämmelserna åligger det lasarettsläkare såsom en tjänsteplikt att —
såvitt ej ett rättsmedicinskt fall kan misstänkas föreligga — förrätta liköppning
å inom lasarettet avliden sjuk, när dödsorsaken är okänd eller någon viktig upplysning
om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas. Detta är det primära i stadgandet.
Såsom en inskränkning häri anföres, att, om anhöriga önska, att liköppning
ej skall äga rum, sådan må företagas endast i det fall, att dödsorsaken är
okänd. När dödsorsaken är känd, har läkaren således varken ovillkorlig plikt eller
obegränsad rätt att företaga obduktion. Plikten är inskränkt till sådana fall, då
någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas, men rätten är
beroende av de anhörigas vilja.

Med utgångspunkt härifrån synes åt det omtalade stadgandet knappast kunna
givas mera än en tydning. Är nämligen lasarettsläkarens rätt avhängig av de anhörigas
vilja, måste det åligga honom att före rättens utövande göra sig underkunnig
om denna deras vilja. Om lasarettsläkaren ej redan av grannia genhetsskäl
ser sig föranlåten att i fall, då obduktion å eu med känd dödsorsak avliden
person anses behövlig, inhämta de anhörigas mening, måste den nämnda inskränkningen
i befogenheten att obducera tvinga läkaren att hos de anhöriga
efterhöra deras önskan.

Jag måste därför såsom oriktig beteckna den uppfattningen, att de anhöriga
skulle vara skyldiga att självmant, utan tillfrågan, underrätta läkaren, att obduktion
ej finge förekomma, så att underlåtenhet härutinnan skulle kunna tolkas såsom
ett medgivande. Det kan ej begäras, att de anhöriga, när en sjuk föres till
lasarettet, skola hava tanken inriktad på att förbjuda obduktion, om sjukdomen
skulle leda till döden, och det vore obilligt att fordra, att de anhöriga genast vid
ett dödsfall skulle hava sinnesnärvaro att — utan att därom tillfrågas —• reflektera
över om obduktion skall få ske eller ej. Om lasarettsstadgans bestämmelser
är lasarettsläkaren skyldig att äga kännedom, men ej allmänheten.

Emellertid kunna med anhöriga i den mening, som nu är i fråga, uppenbarligen
icke avses vilka anhöriga som helst, utan dit torde böra räknas de till
den avlidne närmast stående, vilka väl i regel föranstaltat om intagandet å lasarettet.
Att i lasarettsstadgan i allmänhet förutsättes, att sjuk, när han intages,
ledsagas av anhörig, framgår av lydelsen av § 36 punkt 7 i stadgan enligt dess
avfattning på grund av kung! kungörelsen den 20 mars 1908. Såsom exempel
på sådana anhöriga kunna anföras make, föräldrar, barn eller syskon. Vid ett
dödsfall inom lasarettet, när dödsorsaken är känd, men genom obduktion någon
viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet ändock anses kunna vinnas, åligger
det alltså lasarettsläkaren att inhämta dylika anhörigas samtycke. Detta kan
ske vid personligt samtal, då ju läkaren kan övertyga de anhöriga om betydelsen
av en obduktion, i telefon eller telegrafiskt.

Men är det lasarettsläkaren obekant, vilka den dödes anhöriga äro, eller äro

— 1923 —

155

de sä långt borta, att förbindelse med dem oj kan ernås, innan lämpligaste tiden
för eu obduktion är ute, och förmodas en sådan möjliggöra viktiga rön, torde
den ändock böra kunna företagas.

Ty visserligen måste friden kring den döde och sorgen över hans bortgång
hållas i respektfull helgd, men forskningen i mänsklighetens tjänst får ej klavbindas.

Det kan synas, som om det förevarande spörsmålet allenast vore att betrakta
såsom en känslosak. Men det har även sin straffrättsliga sida. 11 kap.
strafflagen handlar om de s. k. fridsbrotten. 4 § innehåller två punkter. I den
första stadgas att, om man stör griftfrid genom att olovligen upptaga eller eljest
misshandla lik, som i grav lagt är, straffes med fängelse eller straffarbete. Till
sådant brott har i doktrinen hänförts, om man uppgräver lik för att förse anatomisalarnas
behov. I andra punkten stadgas att, om man misshandlar obegravet
lik, straffes med böter eller fängelse. Under sistberörda bestämmelse torde komma
en obduktion, som obehörigen företagits mot anhörigas hos lasarettsläkaren uttryckligen
avlagda protest. Huruvida lagstadgandet skulle vinna tillämpning i avseende
å en obduktion vid känd dödsorsak, då de anhöriga ej tillfrågats, komme
väl alltid att bero på omständigheterna.

I ett nytt av 1920 års lasarettsstadgekommitté den 18 oktober 1922 avlämnat
betänkande med förslag till allmän sjukhusstadga m. m. har den föreskrift,
som nu närmast varit i fråga, fått den formulering att, om anhöriga »begära»,
att liköppning ej skall äga rum, må sådan företagas endast i det fall, då dödsorsaken
är okänd. Någon förklaring i motiven till att ordet »önska» utbytts mot
ordet »begära» lämnas försiktigtvis ej. Och vad som än kan hava underförståtts
med att i förslaget företaga ett ordutbyte, rubbar detta icke min mening om huru
gällande bestämmelser skola läsas.

Min nu uttalade uppfattning bragte jag i en skrivelse till medicinalstyrelsens
kännedom. Jag anhöll därvid tillika, att Rödén genom medicinalstyrelsens
försorg skulle få del av skrivelsens innehåll.

6. Fråga om på vad sätt kallelse till skolrådssammanträde

bör äga rum.

I eu till mig insänd skrift anförde folkskolläraren J. Sundberg i Myre i Sidensjö
församling klagomål däröver att kyrkoherden J. Lundblad underlåtit att kalla
Sundberg i hans egenskap av representant för lärarkåren i församlingen till 3
för lärarkåren viktiga skolrådssammanträden. Då klaganden vid kyrkostämma
den 18 december 1921 fäst Lundblads uppmärksamhet på berörda omständighet,
hade han »nedklubbats», varefter Lundblad inför stämman sagt sig icke vara
skyldig utfärda skriftlig kallelse för lärarkårens representant. Det förefölle klaganden,
som om denna förklaring icke kunde stå i överensstämmelse med gällande
författning, av vilken framginge, att ordföranden vore skyldig kalla lärarnas
representant till varje sammanträde med skolrådet. Ordföranden kunde väl
uppläsa kallelsen från predikstolen och därigenom anse sig hava kallat de leda —

1923 —

156

möter, som vid tillfället varit i kyrkan, men det vore underligt, om lian därmed
skulle anses hava kallat även dem, som icke närvarit. Enligt klagandens uppfattning
måste ordföranden till icke kyrkobesökande ledamöter utfärda särskild
kallelse, därest icke prästen hade privilegium på att få utnyttja gällande författningar
till att tvinga fria svenska medborgare att varje söndag infinna sig i kyrkan.
Då Lundblads kategoriska uttalande vid nämnda tillfälle icke möjliggjorde
rättelse, vilket tydligt framginge därav att han på nytt, sedan klaganden gjort
Lundblad uppmärksam på att han ville bliva kallad, den 1 januari 1922 haft
sammanträde med skolrådet, utan att klaganden därom haft minsta aning och
följaktligen icke fått närvara, anhöll klaganden, att jag ville vidtaga de åtgärder,
vartill hans anmälan kunde föranleda, varvid klaganden med hänsyn därtill, att
Lundblad förklarat sig hysa samma uppfattning beträffande kallelse av övriga
skolrådsledamöter, särskilt hemställde om utredning, huruvida Lundblad vore
skyldig utfärda personlig kallelse även för dessa ledamöter, om de vid kallelsens
uppläsande i kyrkan icke närvarit.

Vid klagoskriften var fogat ett av två personer avgivet intyg, att Lundblad
vid kyrkostämma i Sidensjö den 18 december 1921 inför stämman förklarat sig
icke vara skyldig att till skolrådssammanträden utfärda skriftlig kallelse för lärarkårens
representant i skolrådet.

I en den 4 februari 1922 hit avgiven förklaring åberopade Lundblad, att
några föreskrifter rörande sättet för kallelse till skolrådssammanträden icke funnes.
Då Lundblad tillträtt Sidensjö pastorat, hade han gjort sig underrättad om vilket
tillvägagångssätt man där brukade vid kallelse till kyrko- och skolråd, och Lundblad
både fått den upplysningen, att, så långt man kunde minnas, kallelse alltid
skett från predikstolen. Lundblad hade besluta sig för att följa denna praxis,
vilken han allt sedan dess tillämpat med det bästa resultat. Så t. ex. hade det
e( bänt mer än ett par gånger under elva år, att ett sammanträde ej kunnat
hållas, på grund av att det ej varit beslutmässigt, och i dessa två fall både det
ej vant kallelsesättet, som lagt hinder i vägen, utan hinder för somliga ledamöter
att tillstädeskomma. Till utredning därom företedde Lundblad en tablå, enligt
vilken av skolrådets 12 ordinarie ledamöter i medeltal 10 varit tillstädes vid
senaste årets stora sammanträden, och upplyste Lundblad tillika, att de stora
sammanträdena, då flera viktiga frågor förelegat, alltid hållits i prästgården efter
flera dagar förut skedd pålysning, men att de små, då endast en eller annan
fråga eller någon fråga av brådskande beskaffenhet förekommit, hållits i sakristian
samma dag ärendet kungjorts. Bättre resultat än det sålunda uppnådda
kunde icke vinnas genom något annat kallelsesätt. Om exempelvis skriftlig
kallelse vore den enda giltiga, skulle detta i de stora norrländska församlingarna
medföra olägenhet, enär det skulle vara omöjligt att hastigt få ett sammanträde
till stånd. Nu kunde genom pålysning sammanträde hållas strax efter pålysningen,
vilket innebure eu icke ringa fördel, då det gällde frågor av brådskande
beskaffenhet. Vad lärarkårens representant beträffade förefölle det högst osannolikt,
att han för sin del skulle kunna göra anspråk på att få åtnjuta annat kallelsesätt
än skolrådets övriga ledamöter. Dittills hade samma kallelsesätt använts för

— 1923 —

alla, och Lundblad hade tänkt fortsätta därmed, såvida det ej bleve honom ålagt att
skriftligen kalla representanten. Om klaganden ej villo gå i kyrkan, kunde han göra
såsom de andra skolrådsledamöterna, som ej närvarit i kyrkan, eller förfråga sig
hos någon av kyrkfolket. Klaganden hade två telefoner i sin omedelbara närhet,
där han när som helst kunde uppringa pastorsexpeditionen för erhållande av
besked. Klagandens pockande på skriftlig kallelse vore dessutom så mycket
mindre befogat, som han ännu icke styrkt sig vara lärarkårens representant.
Lundblad hade nämligen förgäves väntat på det justerade protokollet från det
lärarkårens sammanträde, där klaganden uppgivit sig hava blivit vald till representant.
Slutligen hänvisade Lundblad till en år 1921 inom riksdagen väckt
motion med syfte att åvägabringa föreskrift därom, att kallelse till kyrkorådsoch
skolrådssammanträden skulle av ordföranden i god tid förut skriftligen tillställas
ledamöterna, och åberopade Lundblad, att denna motion avstyrkts av
konstitutionsutskottet samt avslagits av riksdagen.

Klaganden erhöll tillfälle att inkomma med påminnelser. Han företedde
ett av Lundblad personligen fört protokoll vid sammanträde med Sidensjö lärarkår
och skolråd den 20 september 1921, enligt vilket lärarkårens förutvarande
representant i skolrådet J. Uhlin vid sammanträdet anmält, att vid det sammanträde
med lärarkåren, som hållits omedelbart före nyssberörda sammanträde,
klaganden utsetts till kårens representant i skolrådet och Uhlin utsetts till dess
vice representant.

Klaganden anförde i sina påminnelser att, om Lundblad icke erhållit protokoll
från valförrättningen, åvilade ansvaret därför moraliskt Lundblad, om än
valförrättningens ordförande haft författningsenlig skyldighet att utan påstötning
inlämna detsamma hos Lundblad. I Sidensjö hade det varit praxis, att valförrättningens
ordförande — vilken i detta fall varit Uhlin — i närvaro av lärarkåren
och skolrådet till ordföranden anmält vilken som utsetts till kårens representant,
och i och med Lundblads anteckning därom i protokollet hade han själv
ansett detta nog, för att den valde skulle äga rätt deltaga i skolrådsförhandlingarna,
vilket också framginge därav, att Lundblad kallat lärarkårens vice representant
till sammanträde med kyrko- och skolrådet den 1 januari 1922, och
ytterligare bestyrktes av att Lundblad å tjänstebrevkort kallat klaganden till sammanträde
den 25 januari 1922. Detta skriftliga meddelande, som vore det första
sedan klagandens inval i skolrådet, hade Lundblad ansett sig böra lämna strax
efter erhållen kännedom om att klaganden insänt sin anmälan till mig.

Klaganden företedde vidare ett av Uhlin i egenskap av ordförande hållet
protokoll vid sammanträde med Sidensjö lärarkår, utvisande, att klaganden den
20 september 1921 utsetts till lärarkårens representant i skolrådet med Uhlin som
suppleant.

Vidare företedde klaganden intyg av Uhlin, att denne vid sammanträdet
den 20 september 1921 för Lundblad anmält, att klaganden blivit vald till lärarkårens
representant i skolrådet, samt att Lundblad då frågat, om klaganden skulle
tillträda den 1 januari 1922, vartill Uhlin svarat, att tillträdet skulle ske omedelbart.
Det vore nämligen praxis i Sidensjö, att vederbörande representant avginge

— 1923 —

158

vid det lagstadgade mötet mellan lärarkåren och skolrådet, varefter den nyvalde
omedelbart tillträdde. Vid föregående val av representant hade tillträdet skett
under liknande former, utan att Lundblad härom gjort någon anmärkning.

Slutligen företedde klaganden omförmälda tjänstebrevkort, däri han av Lundblad
underrättats om att skolrådet skulle sammanträda den 25 januari 1922.

Med anledning av vad som förekommit yttrade jag i skrivelse till Lundblad
följande:

I kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd stadgades i § 23, att kyrkoherden eller den hans ämbete förestode
skulle vara ordförande i skolrådet, samt i § 25, att skolråd skulle sammanträda
på ordförandens kallelse så ofta han det nödigt funne.

Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket innehölle i § 8 mom. 7, att vid skolrådets sammanträden ägde
av de inom skoldistriktet anställda lärarna, förutom den eller de, som vore valda
till ledamöter i skolrådet, ytterligare en lärare vara tillstädes. Funnes inom skoldistrikt
två eller flera vid folkskoleväsendet anställda lärare, som ej vore valda till
ledamöter i skolrådet, ägde dessa att för nämnda ändamål bland sig för en tid
av 4 kalenderår utse en representant jämte en suppleant för honom. Protokoll
om valet tillställdes skolrådets ordförande, vilken det ålåge att till skolrådets
sammanträden kalla lärare, som, enligt vad ovan vore sagt, hade rätt att vara
tillstädes vid dessa sammanträden.

Av dessa bestämmelser framginge, att ordföranden i skolråd vore skyldig
att kalla ledamöterna och lärarrepresentanten till sammanträdena. Några bestämmelser
beträffande sättet för kallelsen funnes emellertid icke meddelade. På ordföranden
ankomme följaktligen att välja det för ändamålet lämpligaste förfaringssättet,
därest icke skolrådet beslutat, att kallelse skulle ske på visst sätt. I sakens
natur läge dock att ordföranden, vilket kallelsesätt, som än användes, vore skyldig
tillse, att vederbörande — d. v. s. såväl skolrådets ledamöter som lärarrepresentanten
— verkligen erhölle del av kallelsen. I förevarande fall hade Lundblad
åberopat, att enligt praxis i församlingen kallelse till dylika sammanträden alltid
skett från predikstolen och att detta kallelsesätt medfört goda resultat, i det att
endast undantagsvis inträffat, att sammanträdena blivit så fåtaligt besökta, att
beslut icke kunnat fattas. Det kunde dock icke antagas, att Lundblad genom
nämnda sätt för kallelsen städse lyckats anträffa alla, som bort få del av densamma.
Att samtliga ledamöter i ett skolråd alltid bevistade gudstjänsten vore
väl i våra dagar jämförelsevis sällsynt. I allt fall framginge av handlingarna, att så
icke varit fallet med klaganden, lärarkårens representant. Lundblad kunde därför
icke anses hava uppfyllt sin kallelseskyldighet endast genom att i samband med
gudstjänsten i kyrkan uppläsa ett meddelande om sammanträde, såvida Lundblad
icke förvissat sig om, att samtliga de med kallelsen åsyftade infunnit sig därstädes.
Då Lundblad tydligen haft kännedom om, att klaganden icke alltid brukade
infinna sig vid gudstjänsterna, hade det följaktligen ålegat Lundblad att på

— 1923 —

159

annat sätt, exempelvis genom brev eller kallelselista, underrätta honom om tid
och ort för skolrådssammanträdena samt om därvid förekommande frågor.

Att min uppfattning vore riktig bestyrktes av konstitutionsutskottets utlåtande
vid 1921 års riksdag i anledning av den av Lundblad omnämnda motionen.

Motionärerna hade anfört följande: Det nu praktiserade sättet att utfärda
kallelser till sammanträden med kyrko- och skolråd vore olika på olika platser
inom landet. Det mest brukliga vore att kalla genom kungörelse i kyrkan. Även
användes budskickning och telefon samt på somliga ställen personliga kallelser
genom brev med posten. Olägenheterna av att lagen ej gåve någon anvisningom
hur kallelser till dessa sammanträden skulle ske, läge i öppen dag och komma
att framträda mera påtagligt, sedan lagen om rätt till proportionella val till kyrkooch
skolråd genomförts, varigenom religiöst och kyrkopolitiskt oliktänkande erhållit
representation i nämnda råd. Kallelse endast genom kungörelse i kyrkan
träffade mera sällan alla ledamöterna. Vad budskickning och telefon anginge,
så vore denna form av kallelse alltför osäker för att kunna anses vara tillräckligt
betryggande. Därför vore det av behovet påkallat, att bestämmelser åvägabragtes,
varigenom ordföranden ålades att på ett effektivt sätt kalla ledamöterna
till sammanträdena, varjämte kallelserna borde så vitt möjligt angiva de ärenden,
som skulle förekomma till överläggning.

Konstitutionsutskottet, till vilket motionen hänvisats, hade i sitt utlåtande
yttrat: Förevarande motions syfte vore enligt utskottets mening värt beaktande.
Nödvändigheten av att kallelser till kyrkoråds- och skolrådssammanträden utfärdades
på ett verkligt effektivt sätt behövde ej närmare framhållas. För att garantera
detta syntes emellertid någon lagändring icke vara behövlig. Det läge i
sakens natur, att det redan enligt nu gällande bestämmelser vore kyrkoråds- resp.
skolrådsordförandens plikt att tillse, att kallelser till sammanträde i god tid avsändes
till eller meddelades varje ledamot. Där så till äventyrs icke skulle ske,
torde detta utgöra en försumlighet från ordförandens sida, som på laga väg kunde
beivras, och om någon viss form för kallelses utfärdande inom något kyrko- eller
skolråd skulle anses av behovet påkallad, torde en överenskommelse om användning
av detta kallelsesätt utan större svårighet kunna komma till stånd. Utskottet
hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. — Riksdagen
hade bifallit utskottets hemställan.

Orsaken till att motionen avslagits hade — såsom Lundblad borde inse —
således varit den, att lagändring icke ansetts behövlig, enär redan enligt nu gällande
bestämmelser skolrådsordförande vore skyldig tillse, att kallelse till sammanträden
i vederbörlig ordning delgåves ledamöterna. Lundblads åberopande av att
motionen avslagits vore följaktligen föga lyckligt.

Det bästa sättet för kallelsen vore, att denna skedde i brev. Däremot hade
Lundblad invänt, att det i sådant fall skulle vara omöjligt att hastigt få ett sammanträde
till stånd. Därest någon gång ett sammanträde skulle vara av den brådskande
natur, att skriftlig kallelse genom posten icke skulle kunna medhinnas,
vore Lundblad givetvis skyldig använda ett annat effektivt kallelsesätt, exempelvis
telefonmeddelande. Lundblad hade själv uppgivit, att telefon funnes i klagandens
omedelbara närhet.

— 1923 —

160

Vad Lundblad anfört därom att klaganden ej genom protokollsutdrag styrkt
sig vara utsedd till lärarkårens representant förtjänade tydligen intet avseende,
då Lundblad själv, enligt vad i ärendet blivit upplyst, den 20 september 1921
tagit en officiell uppgift om valet till skolrådets protokoll. Att Lundblad velat
framkomma med en dylik invändning tydde på en alltför formalistisk rättsuppfattning.

Av det ovan anförda framginge, att det av Lundblad tillämpade förfaringssättet
för kallelse till skolrådssammanträden med hänsyn till föreliggande omständigheter
icke varit riktigt. Då Lundblad emellertid numera, efter vad handlingarna
utvisade, till klaganden avlåtit särskilt kallelsebrev rörande visst sammanträde
med skolrådet samt därav syntes framgå, att Lundblad ändrat åsikt i ämnet,
hade jag ansett mig för närvarande kunna inskränka min ämbetsåtgärd till att
hos Lundblad framställa en förfrågan, huruvida han för framtiden ämnade ansluta
sig till den av mig hävdade uppfattningen. Därest Lundblad till mig insände
ett jakande svar å denna min fråga, komme ärendet att av mig avskrivas såsom
ej föranledande vidare åtgärd.

Därefter anförde Lundblad i en till mig insänd skrift följande:

Utan att anse sig lagligen förpliktad hade Lundblad redan från 1922 års
början delgivit klaganden särskild kallelse per post till de flesta skolrådssammanträden
och på senaste tiden till varje sammanträde. Att meningarna i fråga om
Lundblads skyldighet att utfärda särskild kallelse vore delade, framginge av att
Härnösands domkapitel genom utslag den 26 juli 1922 funnit eu av klaganden
hos domkapitlet gjord hemställan om åläggande för Lundblad att till honom såsom
lärarkårens representant utfärda sådan kallelse icke böra föranleda till någon
domkapitlets åtgärd. När nu genom mig ett principiellt avgörande kommit till
stånd, komme Lundblad självfallet att ställa sig detsamma till efterrättelse. Då
jag emellertid icke syntes anse, att kallelse per post eller telefon alltid och ovillkorligen
måste ske, funne Lundblad sig vara i anslutning till min ståndpunkt
genom att framgent vid sidan av kallelse från predikstolen begagna skriftlig kallelse
beträffande de ledamöter, som därom framställde begäran. Någon ändring
av senast tillämpade praxis torde därför i regel icke bliva nödvändig såsom konsekvens
av mitt principavgörande. Skulle jag däremot anse, att skriftlig kallelse måste
utgå även i det fall, att sådant ej av vederbörande ledamot åstundades, motsåge
Lundblad utförligare direktiv och komme naturligtvis att i allo ställa sig dem till
efterrättelse.

I skrivelse till Lundblad anförde jag slutligen följande:

Om — efter av Lundblad å skolrådssammanträde eller annorledes direkt
framställd förfrågan — någon skolrådsledamot förklarat, att beträffande honom
kallelse till sammanträde vore tillfyllest genom uppläsning från predikstolen, torde
i avseende å denne skolrådsledamot en dylik kallelse vara tillräcklig, såvitt Lundblad
— såsom jag i min förra skrivelse framhållit — varje gång en kallelse upplästes
i kyrkan gjorde sig förvissad om, att den ifrågavarande personen eller
möjligen annan, åt vilken han uppdragit att efterhöra kallelsen, vore tillstädes i

— 1923 —

161

kyrkan. Men för en skolrådsordförande måste det alltid stå klart, att, därest det
med något fog anfördes, att eu skolrådsledamot eller lärarrepresentant ej fått del
av kallelse till sammanträde, detta måste räknas ordföranden till last, såvitt det
ej kunde anses framgå, att från ordförandens sida någon försummelse ej ägt
rum.

7. Inkommet gods obehörigen kvarhållet av tullmyndighet på
misstanke, att det innehölle tjuvgods.

I en till mig insänd klagoskrift anförde Hilda Nilsson i Tösse följande:

Efter mångårig vistelse i Fredrikshald i Norge hade klaganden den 24 maj
1921 återvänt till sin hemort i Tösse i Dalsland. Vid ankomsten till tullstationen
i Mon hade klaganden av tullen anmodats hänvända sig till järnvägsstationen
för att avgiva stadgat intyg å sina medförda flyttsaker. Å järnvägsstationen
hade klaganden fått löfte, att dessa skulle tagas under tullbehandling
omedelbart efter tågets avgång och sändas vidare följande morgon. Som klagandens
närvaro vid tullbehandlingen icke ansetts behövlig, hade klaganden fortsatt
med samma tåg. Då ännu på sjunde dagen efter det klagandens tillhörigheter
ankommit till Mons tullkammare dessa icke framkommit till Tösse, dit de varit
destinerade å direkt godslista, hade klaganden låtit höra sig för om orsaken därtill
och erfarit, att flyttsakerna kvarlåge i tullen. Klaganden hade därjämte utrönt,
att det vid tullbehandlingen blivit framhållet, att flyttsakerna innehölle tjuvgods.
Klaganden hade nämligen inpackat en del i Norge inköpta slumpar av bomulls-
och ylletyg, vilka varit avsedda för klagandens verksamhet som sömmerska
och för vilkas införande till Sverige klaganden veterligen intet hinder förefunnits.
Tullbehandlingen hade avbrutits, och klagandens flyttsaker hade inflyttats i tullpackhuset.
Sedermera hade tullförvaltaren K. G. Lafqvist genom polismyndigheten
i Fredrikshald sökt utröna, huruvida klagandens tygbitar vore oärligt åtkomna.
En den 24 maj dagtecknad räkning å tullbeloppet hade emellertid den
29 i samma månad avlämnats till järnvägen, och den företagna konfiskationen
hade därmed hävts. För att vinna upprättelse för egen del och hindra ett upprepande
vid liknande tullbehandling i framtiden anmälde klaganden förhållandet.

Vid klagoskriften var fogat ett av verkmästaren vid Haldens bomullsspinneri
och väveri i Fredrikshald den 31 maj 1921 utgivet intyg av innehåll, att
klaganden, som varit anställd vid väveriet under tiden från den 10 januari 1913
till den 20 maj 1921, då hon på egen begäran slutat, under denna tid utfört sitt
arbete till belåtenhet samt städse iakttagit en hedrande vandel ävensom att arbetarna
vid väveriet finge köpa sådana stuvbitar, som folie vid fabriken, vilken
förmån jämväl klaganden åtnjutit.

I avgivet yttrande anförde Lafqvist följande:

Med tåg den 23 maj 1921 hade medföljt jämte andra även klaganden. Visitationen
å tåget hade letts av e. o. kammarskrivaren W. Topp, biträdd av vaktmästaren
K. E. Gustafsson. Då det befunnits, att klagandens resgods innehölle

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

162

en del tullpliktiga vävnader, hade hon av Gustafsson anmodats att taga dessa
med sig in på tullkammaren för förtullning, men klaganden hade det oaktat
stannat kvar i vagnen. Gustafsson hade därför ånyo gått ut i tåget och anmodat
klaganden att infinna sig å tullkammaren. Därvid hade Gustafsson upptäckt, att
klaganden innehade endast några av de paket, som vid visitationen uppvisats,
och hade de återstående blivit undanstuckna under bänken, där klaganden sutte.
Gustafsson hade förehållit henne det orätta i att söka dölja en del ^illpliktigt
gods samt anmält förhållandet för Lafqvist, då han i sällskap med klaganden
kommit tillbaka till tullkammaren. Lafqvist hade frågat Gustafsson, om han
gjorde anspråk på att det gömda godset skulle kvarhållas och klaganden anmälas
för smugglingsförsök, vartill Gustafsson efter någon tvekan svarat nej. Godset,
som hänförts till tre olika tulltaxerubriker och bestått av bomullsvävnad (avklippta
ändstycken av flera meters längd) hade vägt 6,6 kilogram och dragit en
tull av 5 kronor 54 öre, som erlagts. Emellertid hade klaganden upplyst, att hon
såsom fraktgods även medförde en del flyttsaker, varför hon anmodats att avgiva
stadgat flyttsaksintyg. På Lafqvists fråga vid intygets avlämnande, om även
bland detta gods funnes tullpliktiga varor, hade klaganden tämligen snäsigt svarat:
»det får ni väl se efter», varpå hon skyndat ut. Hennes uppträdande hade
verkat synnerligen nervöst. Vid senare på eftermiddagen av Topp företagen undersökning
av flyttsakerna hade i eu byrålåda befunnits en del tygstycken, liknande
dem klaganden haft bland handresgodset, invirade i gamla brukade linnen
m. m. Under dessa hade ett papper varit utbrett, så att det verkat som om
det legat på lådans träbotten. Vid närmare efterseende hade man under detta
papper funnit en del tygstycken, liknande de ovannämnda, slätt utbredda på
bottnen. Förpackningen hade varit gjord på liknande sätt i flera andra kolli. Det
hela hade gjort intryck av att vara så packat för att vilseleda vederbörande tulltjänsteman.
Topp hade därför avbrutit tullbehandlingen och för den i egenskap av
klagandens ombud närvarande järnvägstjänstemannen förklarat, att med tullbehaudlingen
finge anstå, till dess tullförvaltaren komme tillstädes för att bestämma,
huruvida åtal dels med anledning av den egendomliga packningen av det tullpliktiga
godset i flyttsakerna, dels på grund av vad som inträffat vid visitationen
av klagandens handresgods å tåget skulle anhängiggöras. Påföljande förmiddag
hade Lafqvist tagit saken under prövning. Då Lafqvist emellertid ansett det tvivelaktigt,
huruvida klaganden på grund av vad som vid undersökningen av flyttsakerna
framkommit, skulle bliva dömd för försök till olovlig varuinförsel och
dessutom högst ogärna ville gripa till sak mot resande, hade Lafqvist förordnat,
att godset skulle i vanlig ordning tullbehandlas. Vid närmare undersökning hade
bland klagandens tillhörigheter även anträffats en fullt tillklippt men ej sydd
norsk militärkostym med axelklaffar och alla andra tillbehör. Detta i förening
med dels de avskurna ändstyckena av bomullsväv, dels klagandens egenskap av
f. d. arbeterska på Haldens väveri och sömmerska och dels klagandens nervösa
uppträdande under tullbehandlingen av handresgodset hade gjort Lafqvist betänksam,
huruvida godset, tygerna och den tillklippta militärkostymen möjligen
kunde på orätt sätt kommit i klagandens ägo. Lafqvist hade därför förklarat, att
godset finge tills vidare kvarbliva i tullpackhuset, till dess han hört sig närmare

— 1923 —

16:5

för hos polismyndigheten i Fredrikshald. Lafqvist hade nämligen ansett det som
sin icke blott rättighet utan även skyldighet som tulltjänsteman att göra efterforskningar,
om bland inkommet gods skulle finnas sådant, som ingåve misstankar
att icke vara rättmätigt bekommet. Lafqvist hade därför samma dags
eftermiddag vid tjänsteresa till Fredrikshald vänt sig till polismyndigheten därstädes
och för denna relaterat hela förloppet samt hänskjutit till polisen att avgöra,
om den på grund av Lafqvists berättelse kunde finna anledning att anställa
efterforskningar. Så hade tydligen ock skett. Då Lafqvist emellertid ej hört
något från polismyndigheten under 4 dagar, både han överlämnat godset till
järn vägsförvaltningen mot vanligt förbindelsekvitto å därå belöpande tull. Lafqvist
hade icke beskyllt klaganden för tjuvnadsbrott. Men då enligt hans förmenande
fullt berättigade misstankar funnits, hade han vänt sig till rätt myndighet
för att utröna, liuruvida brott förelåge eller ej. Lafqvist ville även framhålla,
att upprepade gånger från såväl svensk som norsk polismyndighet till tullkammaren
ingått begäran om undersökning, huruvida vissa närmare angivna saker
funnes i särskilt utpekade personers resgods. Det vore givet, att en sådan begäran
alltid hörsammats liksom ock att dylika undersökningar alltid utfördes på möjligast
diskreta sätt.

Yttrande avgavs jämväl av kammarskrivaren Topp, vilken bland annat upplyste,
att tullbehandlingsattesten beträffande flyttsakerna utvisat olika spånadsvaror
till en sammanlagd vikt av 41,2 kilogram och en debiterad tull av 45
kronor 22 öre.

Sedan jag därefter anhållit, att kungl. generaltullstyrelsen ville till mig inkomma
med principiellt utlåtande angående frågan huruvida tullmyndighet ägde
befogenhet att, när vid tullbehandling av inkommet gods misstanke uppstått, att
bland godset skulle finnas sådant, som icke vore rättmätigt bekommet, kvarhålla
godset för anställande av efterforskning därutinnan, anförde generaltullstyrelsen,
att någon författningsbestämmelse med detta innehåll icke förefunnes. Enligt vad
Lafqvist under hand upplyst, hade han emellertid velat grunda den rätt, han i
förevarande fall tillagt sig, icke på sin ställning såsom tulltjänsteman utan på länsstyrelsens
i Älvsborgs län för honom utfärdade förordnande såsom passkontrollant.

Omförmälda den 31 december 1918 meddelade förordnande, som var fogat
vid generaltullstyrelsens yttrande, innehöll, att K. B., som i anledning av skrivelse
från chefen för civildepartementet den 29 augusti 1917 förordnat, att uppvisning
av pass skulle ske under järnvägstågs gång och att för ändamålet varje
personförande tåg från Norge på sträckan Kornsjö—Mon tills vidare skulle från
och med den 1 september 1917 åtföljas av polismyndighet, förordnade Lafqvist
att tills vidare i de fall, då landsfiskalen eller polisuppsyningsmannen i Ed icke
medföljde, och i den tur, som av landsfiskalen efter samråd med övriga tjänstgöi''ande
bestämdes, på sådana tåg med polismans befogenhet fullgöi’a de åligganden,
som enligt § 8 i kungl. kungörelsen angående övervakande av utlänningar
i riket den 26 september 1918 ankomme på polismyndighet.

I skrivelse till Lafqvist anförde jag följande:

— 1923 —

164

Enligt § 1 i tjänstgöringsreglementet den 14 december 1910 för tullverket
är dess uppgift i främsta rummet att debitera, uppbära och redovisa tullbevillningen.
Det åligger ock tullverket att debitera, uppbära och redovisa skatt för
från utlandet infört socker ävensom vissa för allmänt behov på sjöfarten lagda
avgifter, såsom lastpenningar samt fyr- och båkavgift. Tullverket utövar jämväl
kontroll däröver, att dessa inkomster icke undandragas statsverket. Vidare åligger
tullverket att i första hand övervaka efterlevnaden av de författningar, som avse
förekommande av smittsamma sjukdomars införande i riket eller förbud mot eller
särskild kontroll vid införsel eller utförsel av vissa varor, såsom varor med oriktig
ursprungsbeteckning, giftiga ämnen, kött, margarin m. fl. varor. Tullverket, som
det därjämte tillhör att vid strandningstillfallen och skeppsbrott å rikets kuster
utöva uppsikt samt bevaka kronans rätt, har slutligen, förutom nu angivna uppgifter,
att på grund av särskild skogslagstiftning hålla tillsyn över skeppning av
skogsprodukter samt uppbära och redovisa skogsvårdsavgift. Dessa uppgifter
fullgör tullverket genom lokalförvaltning, kustbevakning och gränsbevakning.

I § 239 i reglementet stadgas, att det åligger tullverkets tjänstemän att med
beredvillighet tillhandagå såväl varandra inbördes som myndigheter utom tullverket
med de upplysningar och det biträde, som i tjänsten äskas och de äro i
tillfälle att lämna; börande tullmyndigheter jämväl opåmint meddela varandra
vad som kan lända till betryggande av kronans rätt samt till förekommande
och upptäckande av brott mot de författningar, vilkas efterlevnad tullverket har
att övervaka.

Tullverket har att taga den befattning med ankommande och avgående
gods, som i tullförfattningarna omförmäles eller eljest föreskrivits. Något stadgande,
som skulle förplikta eller tillåta en tulltjänsteman att på eget initiativ
verkställa undersökning, huruvida tjuvgods blivit undanstucket bland reseffekter,
flyttsaker eller varor, varmed det eljest åligger honom att i tjänsten taga befattning,
finnes ej. Någon vare sig skyldighet eller befogenhet att utan vidare anställa
en dylik undersökning föreligger ej för tullverkets befattningshavare. Den
i § 239 i reglementet upptagna bestämmelsen, att tullmyndigheter »opåmint» skola
lämna varandra meddelanden, kan icke utsträckas att avse annat än vad som
uttryckligen i lagrummet angivits.

Skulle en svensk tulltjänsteman vid undersökning av gods eller annorledes
i tjänsten komma till den misstanken eller upptäckten, att en stöld blivit begången,
åligger det honom att därom ovillkorligen och ofördröjligen meddela den
svenska polismyndigheten i orten underrättelse och att därefter förfara i enlighet
med polisens föreskrifter.

Om svensk polismyndighet muntligen eller skriftligen eller genom meddelande
i tidningen Polisunderrättelser eller på annat sätt anmodat tullmyndigheterna
att beträffande något särskilt fall vara på sin vakt och, i händelse av misstanke,
meddela polisen underrättelse, måste en sådan anmodan tillmötesgås. Det
i § 239 i reglementet först upptagna stadgandet torde därvid komma i tillämpning.
Men även i detta fall skall vad tulltjänstemannen inhämtat genast anförtros
åt polisen. Någon på egen hand företagen efterforskning jämställd med en
polisundersökning bör icke heller då förekomma från tullmyndighetens sida.

— 1923 —

1(35

1 detta avseende hänvisar jag till generaltullstyrelsens cirkulär den 1 april
1921 angående viss anmälningsskyldighet för tullförvaltning i fråga om olovligt
tillgrepp, vari på en från försäkringshåll gjord framställning föreskrivits att, då vid
tullbehandling av med fartyg inkommande varuparti detsammas mottagare uppger
och med företedd faktura gör sannolikt, att olovligt tillgrepp skett ur varupartiet,
skall det åligga vederbörande tullförvaltning att därom ofördröjligen göra
anmälan hos polismyndigheten i orten.

Skulle polismyndigheten inställa sig hos en tullförvaltning i och för anställande
av polisundersökning, skola tulltjänstemannen lämna polisen allt nödigt
biträde och beträffande misstänkt gods vidtaga sådana åtgärder, som av polisen
behörigen föreskrivas.

Enligt vad jag nu anfört, äger eu tulltjänsteman icke befogenhet att, när
vid tullbehandling av utifrån inkommet gods misstanke uppstått, att bland godset
linnes sådant, som icke rättmätigt bekommits, på eget ansvar utan att genast
anmäla saken för den svenska polisen kvarhålla godset. Icke ens om utländsk
polismyndighet härutinnan hos tulltjänstemannen framställt begäran, föreligger
för tulltjänstemannen någon kategorisk skyldighet i sådant avseende. En framställning
om undersökning bör av den utländska polisen göras till svensk polismyndighet,
som därefter har att vända sig till tullverket.

För vinnande av tid torde likväl exempelvis en till eu tullkammare inkommen
framställning från utländsk polismyndighet eller från någon privat målsägare angående
efterforskning av tjuvgods höra från tullkammaren direkt befordras vidare
till den svenska polismyndigheten, som därefter har att förfara efter omständigheterna.

Vad nu anförts får ingalunda anses formalistiskt, ty det ligger i sakens
natur, att uppdagandet av brott eller återskaffandet av genom brott åtkommet
gods bör utföras av den myndighet, vilken fått dylika åligganden sig i tjänsten
anförtrodda och som därför genom utbildning och erfarenhet bör vara bäst skickad
att ej begå misstag eller övergrepp.

I det ifrågavarande fallet — fortsatte jag — syntes framgå, att de åtgärder,
klaganden vidtagit för att söka undangömma ^illpliktigt gods, varit av beskaffenhet,
att Lafqvist ägt skäl att taga godset under beslag och föranstalta om
åtal för olovlig varuinförsel. Denna rätt hade Lafqvist av särskild anledning icke
begagnat, men Lafqvist hade kvarhållit klagandens flyttsaker, enär han hyst misstanke,
att de innehållit tjuvgods, och han velat införskaffa närmare upplysning
därom. Efter 5 dagar blevo sakerna återställda till järnvägsförvaltningen för
att vidare befordras till klagandens uppehållsort i Sverige. Såsom stöd för sin
åtgärd hade Lafqvist åberopat, att han ansåge det såsom sin icke blott rättighet
utan även skyldighet såsom tulltjänsteman att göra efterforskningar, om bland
inkommet gods funnes sådant, som ingåve misstankar att icke vara rättmätigt
bekommet. Med hänsyn till det ovan sagda funne jag denna Lafqvists uppfattning
oriktig. Därest framställning om godsets undersökning och kvarhållande
blivit hos Lafqvist gjord av norsk polismyndighet, hade han icke bort utan förständigande
från den svenska polisen tillmötesgå framställningen. Ännu mindre

— 1923 —

166

hade befogenhet att kvarhålla godset tillkommit Lafqvist på grund av allenast
de misstankar, tullbehandlingen väckt hos honom personligen.

Att det av K. B. för Lafqvist meddelade förordnandet, som avsåg övervakande
av utlänningar i riket, icke för honom medfört någon befogenhet i det
nu förevarande avseendet vore utan vidare uppenbart.

Det vore därför tydligt, att Lafqvist i ifrågavarande hänseende överskridit
sin befogenhet. Någon skada hade emellertid icke, såvitt blivit utrett, tillskyndats
klaganden. Jag funne på grund härav och med avseende jämväl å vad i övrigt
i ärendet förekommit icke anledning däri vidtaga annan åtgärd än att delgiva
Lafqvist min uppfattning under förväntan, att han i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet måtte hava den i minnet.

8. Fånges rätt att vid frigivandet återfå honom tillhöriga effekter.

Av handlingarna i ett genom klagomål av å straffängelset i Kalmar intagne
fängelsefången J. A. Johansson här anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Sedan extra landsfiskalen S. Krumliude den 14 februari 1921 för inom
Österhaninge socken förövad olaga brännvinstillverkning häktat klaganden, dömde
Sotholms tingslags häradsrätt genom utslag vid särskilt sammanträde den 2 mars
1921 å straffängelset i Stockholm jämlikt 30 § kungl. förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin, jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen,
klaganden till fängelse 3 månader, varjämte enligt 3 mom. av nyssnämnda paragraf
vid brännvinstillverkningen nyttjat redskap samt brännvin, mäsk och de
kärl, vari brännvin och mäsk förvarats, förklarades förbrutna. Tillika utdömdes
stadgad tillverkningsavgift, och förordnade häradsrätten, att klaganden skulle försättas
på fri fot. Över häradsrättens utslag anförde klaganden besvär i Svea
hovrätt, som genom utslag den 20 juni 1921 förklarade besvären icke kunna
upptagas till prövning. Genom resolution den 9 december 1921 förordnade K. B.
i Kalmar län, att den klaganden genom häradsrättens utslag ådömda bestraffning,
som tagit sin början den 7 december 1921, skulle sluta den 7 mars 1922.

I en hit insänd klagoskrift anhöll klaganden, att, enär Krumlinde vid häktningen
fråntagit klaganden förutom bränneriredskapen och en fackföreningsbok,
vilken å straffängelset i Stockholm återlämnats till klaganden, ävenledes en browningpistol,
jag ville förhjälpa klaganden att återfå pistolen. Klaganden hade tillskrivit
Krumlinde med anhållan att återfå pistolen men ej erhållit något svar.

Krumlinde anförde i infordrat yttrande följande:

Då klaganden häktades, hade han bland annat innehaft eu browningpistol,
vilken sedan häktningsdagen för klagandens räkning förvarades i arrestlokalen i
Tungelsta. Enär Krumlinde ansett, att vapnet, till förebyggande av olycka, icke
borde medfölja fångtransporten, hade det blivit inlåst. Klaganden hade icke gjort
någon skriftlig framställning om pistolens återfående. Pistolen funnes fortfarande
i Tungelsta och finge av klaganden när som helst avhämtas.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att Krumlinde bort överlämna
pistolen till fängelset att förvaras bland klagandens övriga tillhörigheter. Att be —

1923 —

gara, att klaganden, som hommahördo i Fagerhult i Kalmar län och vid frigivningen
skulle sändas dit, skulle resa ända till arrestlokalen i Tungelsta för att
avhämta pistolen, då Krumlinde hade rätt att på statens bekostnad med allmänna
posten tillsända klaganden pistolen, syntes egendomligt, Klaganden anhöll, att
jag måtte ålägga Krumlinde att genast översända pistolen till straffängelset i
Kalmar för att där bliva överlämnad till klaganden vid hans frigivning.

I skrivelse till Krumlinde anförde jag följande:

I 19 § 21 mom. promulgationslagen till strafflagen stadgas bland annat, att
å häktad person kroppsrannsakan må företagas, till utrönande om han har något
på sig, varav säkerheten i häktet eller under hans forslande kan äventyras.

I § 5 i kungl. instruktionen för fånggevaldiger den 21 december 1865 föreskrevs,
att, då fånge av gevaldiger emottages, skall därjämte till denne avlämnas
dels förpassning, upptagande fångens namn, stället dit fången bör föras samt
föreskrift om och huru han bör vara med fängsel belagd, dels förpassningen
bilagd fångsedel, upptagande, jämte namnet, fångens ålder och utseende, orsaken
till häktandet samt fullständig förteckning på hans medföljande tillhörigheter.

I fångvårdsstyrelsens cirkulär den 21 december 1877 anbefalldes vederbörande
— då fångvårdsstyrelsens uppmärksamhet blivit fästad därå, att till fängelserna
ankomna fångar dit medfört och jämväl därifrån vid frigivningen fått utbekomma
sådana effekter och verktyg, vilka såsom dyrkar, falska nycklar, stampar,
formar o. s. v. varit av dem begagnade vid eller avsedda för brottets förövande
— att, där häktad person innehade effekter och verktyg av ifrågavarande
beskaffenhet, så förfara, att, på sätt i 12 kap. 20 § strafflagen sades, missbruk
därav ej kunde ske.

Ehuru icke direkt utsagt, framgår av det anförda, att, om vid kroppsrannsakan
å häktad person eller eljest något fråntages honom, och detta icke är av
sådan beskaffenhet, som avses i 1877 års cirkulär, detsamma vid hans införpassande
till fängelse skall medsändas dit för att under häktnings- och strafftid där
förvaras och tillställas fången vid frigivningen.

Att — yttrade jag vidare — Krumlinde vid klagandens häktning fråntagit
honom pistolen stode givetvis i överensstämmelse med vad som föreskreves i 19 §
21 mom. promulgationslagen till strafflagen. Om Krumlinde emellertid ansett,
att säkerheten under transporten kunnat äventyras, därest han till den person,
som införpassade klaganden till fängelset, överlämnat pistolen jämto klagandens
övriga tillhörigheter för att tillställas fängelseföreståndaren, borde Krumlinde sedermera
hava överlämnat pistolen till straffängelset i Stockholm för att förvaras
bland klagandens tillhörigheter. När Krumlinde underlåtit detta och kvarhållit
pistolen i Tungelsta, hade han förfarit felaktigt, Att Krumlinde kunnat antyda,
att klaganden, som den 7 mars skulle frigivas i Kalmar, därefter skulle hava
tillfälle att i Tungelsta avhämta pistolen, syntes mig oförsvarligt. Innan jag vidtoge
ytterligare åtgärd, hade jag emellertid velat bereda Krumlinde tillfälle att
åstadkomma rättelse. Därest Krumlinde till mig inkomme med bevis, att han
till direktören vid straffängelset i Kalmar såsom tjänsteförsändelse med posten

— 1923 —

168

avsänt pistolen för att tillhandahållas klaganden vid hans frigivning, komme jag
att låta därvid bero.

Sedan Krumlinde hit insänt bevis, att han den 2 mars 1922 avsänt pistolen
på sätt jag föreskrivit, avslöts ärendet.

9. Fråga om i vad mån valnämndsordförande står under J. 0:s tillsyn.

I tidningen Östergötlands Folkblad för den 21 september 1921, varav ett
exemplar blivit till mig insänt, förekom en artikel med rubriken: »Hur det går
till i Rök anno 1921. Bönderna betrakta valförrättningen som en privat sammankomst.
» Artikeln innehöll, att några medlemmar av Mjölby arbetarkommun, som
den 18 september 1921 infunnit sig i Rök för att tillse, att arbetarpartiets valsedlar
funnes tillgängliga vid där pågående riksdagsmannaval, först å gården
utanför vallokalen blivit av en ledamot av valnämnden i Röks socken anmodade
att begiva sig därifrån och senare, när de icke åtlytt tillsägelsen utan infunnit
sig i vallokalen och valnämndens uppmärksamhet blivit fäst härå, av valnämndens
ordförande, godsägaren F. Ahrén uppmanats att avlägsna sig. Arbetarkommunens
medlemmar hade icke bedrivit någon agitation i vallokalen eller eljest företagit
något lagstridigt.

Sedan jag i anledning av tidningsartikeln anmodat Ahrén att inkomma med
upplysning, huru med de i tidningsartikeln uppgivna omständigheter förhölle sig,
anförde Ahrén i avgivet yttrande, att vallagen förutsatte, att inom vallokalen
skulle uppehålla sig personer, som antingen skulle utöva sin rösträtt eller hade
med valförrättningen att göra, och att det icke kunde vara lagens mening, att
agitatorer från andra socknar skulle trängas bland de röstande. När en av arbetarkommunens
medlemmar, ledamoten av riksdagens andra kammare C. Knutsson,
inkommit i vallokalens yttre rum och ämnat sig vidare in i det inre rummet bland
valskärmar och röstande, hade Ahrén därför uppmanat honom att avlägsna sig
från vallokalen, vilket han även hörsammat.

I avgivna påminnelser bekräftade Knutsson riktigheten i huvudsak av innehållet
i tidningsartikeln samt anförde, att han uppehållit sig i vallokalens förrum
utan att företaga sig något som helst olagligt eller störande och att det icke kunde
bliva tal om att trängsel ratt, enär, förutom Knutsson, allenast 3 personer uppehållit
sig i förrummet. Ändamålet med Knutssons resa till Rök hade varit att
tillse, att vid valet funnes tillräckligt antal valsedlar för arbetarpartiet.

Under 1919 avlät jag till en valnämndsordförande en skrivelse, däri jagframställde
en erinran i anledning av valnämndsordförandens vägran att för avskrift
tillhandahålla röstlängd för val till riksdagens andra kammare (ämbetsberättelsen
1920 sid. 383 o. f.). Innan jag vidtog vidare åtgärd i anledning av
valnämndsordförandens, såsom jag funnit, felaktiga handlingssätt, ansåg jag mig

— 1923 —

169

böra bereda honom tillfälle att ersätta den skada, som därigenom uppstått.
Sedan bevis inkommit, att ersättning utgivits, blev ärendet av mig avskrivet.

I det utlåtande, som första lagutskottet vid 1920 års riksdag avgav över
granskningen av min ämbetsförvaltning, uttalade utskottet, att vid granskningen
icke förekommit någon anledning till anmärkning. Häremot avgav en utskottsledamot
reservation angående nyssberörda ärende och anförde, att av ämbetsberättelsen
framginge, att en valnämndsordförande indragits under J. 0:s kontroll
och, böjande sig för dennes krav, fullgjort vad av denne fordrats för åtals underlåtande.
Om också civiljuristen ausåge frågan tvivelaktig, borde för förvaltningsjuristen
utan vidare detta förfarande framstå såsom felaktigt, i det att valnämndsordföranden
såsom klart självförvaltningsorgan grundlagsenligt icke kunde hänföras
till de tjänstemän, över vilka J. O. hade kontroll.

Enligt vallagen har valnämudsordföranden, som årligen utses av K. B., till
åliggande bland annat att utföra åtskilliga expeditionsåtgärder (§§ 39, 40—43,
45, 46 och 50). Dessa åtgärder äga framför allt sammanhang med röstlängdens
granskning och fastställande. Med hänsyn till arten av valnämndsordförandens
berörda åligganden har jag ansett, att valnämndsordförande i denna sin tjänstutövning
bör falla under J. 0:s tillsyn. Min uppfattning torde, såsom får anses
framgå av ovanstående, hava blivit gillad av 1920 års första lagutskott. Den
överensstämmer ock med den mening, som i ämnet blivit uttalad av min företrädare
(1916 års ämbetsberättelse sid. 191) och som icke blivit föremål för erinran
från lagutskottet. Ehuru jag medgiver, att frågan kan vara tvivelaktig, har jag
dock icke funnit skäl att frångå min uppfattning.

Men jämte de åligganden, som sålunda vila å valnämndsordföranden, har
ordföranden till uppgift att såsom ledamot deltaga i valnämndens sammanträden
och leda dess förhandlingar. Förutom ordföranden utgöres valnämnden av fyra
ledamöter, som varje år väljas å ordinarie kommunalstämma. Valnämndens uppgift
är att pröva mot röstlängd framställda anmärkningar samt att vara valförrättare
vid val till riksdagens andra kammare. Att valnämndens å kommunalstämma
valda ledamöter icke i utövningen av sitt uppdrag stå under J. 0:s tillsyn
är icke underkastat någon tvekan. Och det synes mig icke heller finnas anledning
att med avseende å ordförandens åtgörande såsom medlem av valnämnden
tillämpa annan uppfattning.

Innan valsättet vid den proportionella valmetodens införande 1909 undergick
förändring och valnämnden i samband därmed tillkom, skedde å landet val av
elektorer eller, när det omedelbara valsättet tillämpades, riksdagsmän inför kommunalstämmans
ordförande. Till efterrättelse tjänade därvid den för kommunen
gällande röstlängden, som skulle innehålla anteckning om dem, vilka valrätt tillkomme.
När det nya valsystemet skulle införas, framhölls av kommitterade i ett
den 27 oktober 1903 avgivet betänkande att, för att valen skulle kunna försiggå
med önskad stadga, vore ett icke ringa ansvar lagt i valmyndighetens hand. Då
det på landet icke funnes några så beskaffade myndigheter som magistraterna i
städerna, hade det för kommitterade varit en särskild omsorg att tillse, huru
ifrågavarande myndigheter på landet lämpligast skulle kunna sammansättas. Beträffande
sammansättningen av valnämnden uttalade kommitterade, att det läge

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

170

i sakens natur, att K. B. till ordförande utsåge en person inom valdistriktet, som
med hänsyn till sakkännedom och egenskaper i övrigt vore till denna befattning
lämplig. Det torde ock kunna antagas, yttrade kommitterade vidare, att valmyndigheten
i dess helhet eller valnämnden, såsom kommitterade benämnt den, skulle
med duglighet förena opartiskhet och samvetsgrannhet.

Kommitterade synas hava avsett att med valnämnden skapa en myndighet,
åt vilken riksdagsmannavalen på landet enligt det nya valsättet med tillit kunde
anförtros. Men det torde icke hava varit meningen att därmed införa någon
förändring i det avseendet, att valet skulle förrättas inför ett kommunalt organ.
Kommunalstämmans ordförande lydde vid det tidigare tillämpade valsättet för
sin befattning med val till riksdagen icke under J. 0:s tillsyn, och det synes,
att en annan mening icke bör göras gällande med avseende å valnämndsordförandes
åtgöranden såsom medlem av valnämnden, ehuru ordföranden utses
av K. B.

I 57 § vallagen föreskrives, att valet äger rum inför öppna dörrar. Ej må
därvid tal hållas eller tryckta eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom
vallokalen. Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som valförrättaren för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga
fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej kan avstyras, äge valförrättaren
att avbryta förrättningen.

Att stadgandet, att valet äger rum inför öppna dörrar, i princip innebär,
att jämväl andra personer än de, som skola utöva rösträtt eller hava med valförrättningen
att göra, må vara berättigade att uppehålla sig i vallokalen finner
jag uppenbart. Valet är en offentlig förrättning, och allmänt tillträde är därför
medgivet. I denna regel äro emellertid vissa modifikationer nödvändiga för att
möjliggöra valets behöriga fortgång. Valförrättaren äger sålunda ingripa mot
varje agitation inom vallokalen och meddela föreskrifter för ordningens upprätthållande.
Vidare måste det anses tillkomma valförrättaren att, i den män det
är nödvändigt för att valmännen skola obehindrat kunna utöva sin rösträtt, avvisa
personer, som icke för detta ändamål uppehålla sig i vallokalen. Men är
en dylik åtgärd icke nödvändig för att bereda utrymme, är valförrättaren icke
berättigad att ingripa. Med valförrättare avses här valnämnden. Ett ingripande
från valnämndens sida enligt 57 § sker givetvis genom dess ordförande.

I det nu förevarande fallet hade K. B. genom beslut den 26 augusti 1921
förordnat, att valet inom Röks valdistrikt skulle förrättas »i kommunalrummen».
Vallokalen hade därför omfattat jämväl det yttre rummet. Allenast några personer
syntes vid det ifrågavarande tillfället hava uppehållit sig där, och klaganden och
den honom åtföljande personen hade, såvitt blivit utrett, icke gjort sig skyldiga
till något obehörigt. Ehuru jag därför icke kunnat undgå att finna, att Ahrén
genom att avvisa klaganden och hans sällskap överskridit sin befogenhet, fann
jag mig på anförda skäl förhindrad att vidtaga åtgärd mot Ahrén, som vid
tillfället utövade den valnämnden såsom valförrättare tillkommande myndigheten.

— 1923 —

171

10. Notiser.

I två under år 1920 till olika myndigheter avlåtna skrivelser gav jag uttryck
åt min uppfattning beträffande tvänne särskilda spörsmål. Den mening, jag
därvid hävdade, har sedermera blivit godtagen, i ena fallet genom ny lagstiftning
och i andra fallet genom ett av Kung! Maj:t i regeringsrätten meddelat utslag.

Genom ämbetsskrivelse till eu länsstyrelse, återgiven i min berättelse 1921
sid. 27G o. f., utvecklade jag frågan, i vad mån en till Kungl. Maj:t ingiven
nådeansökan borde hindra verkställighet av straff, ådömt genom laga kraft ägande
utslag, och lämnade därvid en anvisning, huru den verkställande myndigheten
under olika omständigheter borde förfara. Jag framhöll emellertid tillika, att
de skiljaktiga meningar, som i praxis yppat sig, gåve vid handen, att i ämnet saknades
författningsbestämmelser eller eljest föreskrifter, vilka besutte erforderlig klarhet.

I proposition n:r 10 till 1922 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till
lag om anstånd för visst fall med verkställighet av straff. Därvid intogs i motiveringen
det uttalande, jag i skrivelsen till länsstyrelsen gjort.

Lag i ämnet utfärdades den 10 mars 1922 (sv. f. n:r 83). I lagen stadgas följande:

Visar den, som genom lagakraftägande utslag är dömd till frihetsstraff eller
skall undergå fängelse, vartill böter eller viten förvandlats, innan verkställigheten
av straffet begynt, att till Konungen ingivits ansökan, att han av nåd måtte förskonas
från straffet eller vinna lindring däri; är han ej häktad, och förekommer
ej mot honom skälig anledning, att han avviker, då skall, där ej i målet tidigare
sökts nåd, med verkställigheten av straffet anstå i avbidan på Konungens beslut
i anledning av nådeansökningen.

Lagens innehåll är i överensstämmelse med vad i min nämnda skrivelse anförts.

Till Stockholms stads konsistorium avlät jag en skrivelse, intagen i berättelsen
1921 sid. 294 o. f., vari jag — med anledning därav, att ett barn, vars
moder tillhörde den mosaiska trosbekännelsen, obehörigen blivit döpt och därför
icke kunde upptagas i den mosaiska församlingen — anhöll, att konsistoriet ville
medverka till, att i vederbörande församlings kyrkoböcker barnet upptoges i den
särskilda förteckningen över främmande trosbekännare eller att eljest anteckning
gjordes därom, att barnet blivit obehörigen döpt och att detsamma uppfostrades
i den mosaiska trosbekännelsen.

Denna min hemställan visade sig konsistoriet icke kunna gå till mötes.

Jag anmodade då den ifrågavarande moderns ombud att lios vederbörande
pastor begära införande av sådana anteckningar, som nyss berörts, och, därest
pastor vägrade, fullfölja ansökningen i vanlig besvärsväg.

Sedan pastor avslagit eu hos honom framställd begäran i nämnda syfte och
konsistoriet fastställt pastors beslut, fann Kungl. Maj it genom utslag den 2 november
1921, enär jämlikt grunderna för 6 och 19 §§ förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare ifrågavarande barn, utan binder
av att detsamma blivit döpt i svenska kyrkan, borde i anledning av moderns
begäran i kyrkoboken antecknas såsom tillhörande mosaiska trosbekännelsen, skäligt
att med undanröjande av konsistoriets utslag visa ärendet åter till pastorsämbetet
för ny behandling (regeringsrättens årsbok 1921 sid. 201).

— 1923 —

172

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående förvaltningen av Södra Åsbo och Bjäre

härads domsaga.

I denna fråga avlät jag den 21 mars 1922 till Konungen följande framställning: -

»I en den 23 februari 1922 till mig inkommen skrift hava 24 ordinarie
ledamöter och en extra ledamot av häradsnämnden inom Södra Åsbo och Bjäre
härads domsaga anfört följande:

Klagandena ville påpeka ett förhållande, som länge låtit mycket tala om sig
i nordvästra Skåne men på sista tiden trätt så i förgrunden, att klagandena ansåge,
såväl att en anmälan därom vore på sin plats som att en rättelse därutinnan
ovillkorligen borde ske med det snaraste. Klagandena åsyftade missförhållandet
inom Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga, där revisionssekreteraren J.
Linders sedan 1909 vore ordinarie domhavande. Linders hade under de snart 13
år, han såsom ordinarie domare innehaft domsagan, ej bevärdigat densamma med
eu timmes tjänstgöring men det oaktat årligen därifrån uppburit avsevärda inkomster,
ja till och med så avsevärda, att de för 1921 förmodligen överstigit
20,000 kronor. Klagandena ville icke ifrågasätta annat än att Linders hade laglig
rätt till ett dylikt tillvägagångssätt men ville på det bestämdaste protestera mot
lämpligheten av att på så sätt sköta det för samhällets nytta, gagn och lycka så
oändligt viktiga domarämbetet. Till stöd för denna uppfattning ville klagandena
hänvisa till tredje punkten i domarreglerna. Vid de 120 ordinarie tingssammanträden,
som hållits inom domsagan under Linders’ tjänstetid, hade 26 olika personer
tjänstgjort som ordförande i häradsrätten. Att ett sådant ständigt ombyte
ej ingåve förtroende för domstolen hos den stora allmänheten utan lätt tolkades
som ett alltför lättvindigt haudhavande av rättskipningen torde ligga i så öppen
dag, att någon vidare motivering för det rådande missnöjet med det i domsagan
tillämpade systemet ej torde behövas. Därtill kunde läggas de extra besvär, resor
och kostnader, som i expeditionshänseende ej sällan förorsakades den stora allmänheten
på grund av bristande person- och ortskännedom hos den för tillfället
tjänstgörande ordföranden. Skulle ryktet, som förmälde, att Linders för vissa
kommittéarbetens skull ej gärna kunde undvaras i Stockholm, tala sant, så vore
ingen erinran däremot att göra från domsagans innebyggare, för vilka han icke
hunnit bliva känd, men klagandena kunde icke fatta, att domsagan skulle bliva
lidande därför. Klagandena ville dock påpeka, att skriften ej vore förorsakad av
missbelåtenhet med någon av de många, som under den ifrågavarande tiden
tjänstgjort såsom tillförordnade domare, utan vore det mot det enligt klagandenas
mening både oegentliga och förkastliga systemet de vände sig. Klagandena anhölle
därför, att jag med de medel, som stode mig till buds, ville söka råda bot

— 1923 —

173

för de påpekade missförhållandena, eller, om sådana medel för närvarande saknades,
att jag ville fästa vederbörandes uppmärksamhet därpå, så att detta oefterrättlighetssystem
bleve slut och ett upprepande därav bleve omöjliggjort både i
domsagan och annorstädes.

Klagandena bifogade ett av kommissionären i domsagan den 7 januari 1922
lämnat meddelande av innehåll, att under tiden från det Linders under 1909 utnämnts
till häradshövding i domsagan hållits ungefär 120 allmänna tingssammanträden,
därav intet av Linders, samt att Linders såsom häradshövding i domsagan
uppburit under 1921 lågt räknat 20,000 kronor.

I avgivet utlåtande har revisionssekreteraren Linders uppgivit, att han den
13 juli 1909 utnämnts till häradshövding i domsagan, samt i övrigt anfört följande:

Då anledningen till att Linders hittills icke inträtt i tjänstutövning varit, att
han efter Eders Kungl. Maj:ts förordnande fullgjort annat offentligt uppdrag,
skulle det törhända allenast erfordrats, att han hänvisat till detta förhållande. I
den ordning frågan nu väckts, vore dock lämpligt, att han något närmare redogjorde
för de omständigheter, som varit förenade därmed. Genom en sådan redogörelse
bemöttes också bäst de hänsyftningar om bristande vördnad från Linders’
sida mot domarämbetet i allmänhet och mot det Linders anförtrodda i synnerhet,
vilka i klagoskriften framträdde. I samband med Linders’ utnämning till häradshövding
hade Kungl. Maj:t förklarat, att utnämningen ej skulle föranleda rubbning
i det Linders den 21 juni 1907 meddelade förordnandet att vara ledamot
och sekreterare i kommittén för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning
angående fattigvården m. m. Vid tidpunkten för Linders’ utnämning hade kommittén
varit sysselsatt med utredning av spörsmålet om behandling av alkoholister.
Sedan kommittén i januari 1911 avlämnat sitt betänkande i detta ämne,
skulle kommittén enligt fattat beslut övergå till fattigvårdslagstiftningen. Detta
ämne hade av kommittén förut behandlats under hösten 1907 och våren 1908,
varefter Linders jämte två andra av kommitténs ledamöter, kammarrättsrådet O.
Bodin och fröken Ebba Pauli, utarbetat ett förberedande utkast till fattigvårdslag.
På grund av den del, som Linders tagit i dessa arbeten, skulle det varit förenat
med olägenheter för kommittén att byta sekreterare, men därtill hade kommit,
att Bodin i april 1910 avlidit och att kommittén icke kunnat erhålla annan ledamot
i hans ställe. I den då inträdda situationen hade Linders ej kunnat påfordra
att bliva entledigad, utan Kungl. Maj:t hade i stället förordnat en biträdande
sekreterare hos kommittén, för att dess arbete tidigare skulle kunna slutföras. På
våren 1915 hade kommitténs betänkande angående fattigvården avlämnats, och
kommittén hade då övergått till behandlingen av ett till densamma särskilt remitterat
ärende om ändringar i lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare, i
vilket ämne betänkande avgivits i december samma år. Enligt kommitténs beslut
skulle därefter till behandling upptagas frågan om revision av barnavårdslagstiftningen.
Då arbetet därmed kunnat förutses skola taga ganska lång tid i
anspråk, hade Linders väckt fråga om att få avgå ur kommittén, men efter förhandlingar
mellan vederbörande hade uttalats det önskemål, att han fortfarande
skulle kvarstå. Skälen därför hade naturligen varit, att Linders deltagit i den för —

1923 —

174

beredande behandling av barnavårdslagstiftningen, som tidigare ägt rum inom
kommittén, och att detta ämne stode i så intimt samband med fattigvårdslagstiftningen.
Vidare hade även vid detta tillfälle förelegat en avgång ur kommittén,
som icke kunnat undvikas, i det fröken Pauli, vilken utfört åtskilliga förarbeten
för barnavårdslagstiftningen, på grund av sjukdom sett sig nödsakad att begära
entledigande från ledamotskapet av kommittén. Då arbetet med barnavårdslagstiftningen
avslutats och betänkandet därom avlämnats i juni 1921, hade av kommitténs
uppdrag, jämte en del smärre remisser, återstått huvudsakligen lösdrivarlagstiftningen.
Detta ämne hade av kommittén genomgåtts under vintern 1908—
1909, varefter ett utkast till lag uppgjorts av Bodin och Linders. Antagligen skulle
— på grund av de sålunda redan utförda arbetena och det nära sambandet mellan
lösdrivarlagstiftningen, å ena, samt alkoholist- och fattigvårdslagarna, å andra
sidan — det i allt fall mött hinder för Linders att då lämna kommittén. Möjligheten
därtill hade ytterligare förminskats därigenom att kommitténs dittillsvarande
ordförande tagits i anspråk för annat statsuppdrag, som ansetts hindra hans
kvarblivande i kommittén. Att vid hans entledigande den 4 oktober 1921 Linders
förordnats till ordförande i stället för sekreterare hade varken minskat eller ökat
Linders’ möjlighet att inträda i tjänst som häradshövding, »då han i båda fallen
förutsatts skola vara ständigt arbetande». Vid sidan av kommittéarbetet hade
Linders på grund av Kungl. Maj:ts särskilda förordnanden haft att utföra en del
arbeten. Genom dessa hade kommittéarbetets avslutande fördröjts, men det hade
därvid alltid gällt uppdrag, som stått i nära samband med kommitténs arbeten,
såsom beredning inom vederbörande departement av alkoholistlagen och fattigvårdslagen
m. m. Av vad sålunda anförts framginge, att anledningen till att
Linders allt hitintills begärt tjänstledighet från häradshövdingämbetet varit, att
han haft annat statsuppdrag sig anförtrott samt att detta uppdrag på grund av
olika omständigheter blivit mera omfattande än från början kunnat förutses på
samma gång som svårigheter uppstått att avgå från uppdraget. I samband därmed
anmärktes, att det knappast varit lämpligt, att Linders vid ett eller annat tillfälle
för kortare tid inträtt i tjänstutövning i domsagan. Därigenom skulle slutförandet
av kommitténs uppdrag fördröjts utan någon motsvarande nytta för domsagan,
där växlingarna av ordförande blott blivit ännu tätare än nu. Då huvudsyftet
med framställningen vore, att genom min medverkan för framtiden få ändrade
förhållanden, vore det kanske väsentligen därutinuan, som Linders’ utlåtande påkallats,
och närmast då rörande frågan om tiden för avslutande av kommitténs
arbeten. Vid kommitténs förändring den 4 oktober 1921 hade av dåvarande statsrådet
och chefen för socialdepartementet uttalats den förmodan, att arbetet med
revisionen av lösdrivarlagstiftningen torde kunna slutföras under 1922. Huruvida
detta kunde ske, vågade Linders ej med bestämdhet yttra sig om, men i varje
fall torde arbetet kunna avslutas i början av 1923, och vid den tiden skulle
Linders alltså kunna beräkna att inträda i tjänstutövning i domsagan.

I avgivna påminnelser anförde klagandena följande:

Då klagandena aldrig gjort någon häntydan på eller tänkt eller trott, att
Linders varit sysslolös den långa tid, han haft ledighet från sin ordinarie befatt —

1923 —

175

ning, hack) hans redogörelse för de många uppdrag och förordnanden, han under
tiden innehaft, ej i ringaste grad förmått ändra klagandenas uppfattning om det
rådande missförhållandet. Enligt de uttalanden, som från många håll gjorts till
klagandena, sedan saken blivit offentliggjord, hade klagandenas förmodan, att de
hade alla domsagans innebyggare bakom sig, övergått till full visshet. Och då
Linders ej gjort några invändningar eller bestridanden av klagandenas påståenden,
måste de anse detta som ett tyst medgivande av att även han ansåge, att
det ifrågavarande förhållandet ej vore som det borde vara. Då av Linders’ yttrande
tydligen framginge, att hittills det ena arbetet hade förorsakat det andra,
och klagandena förmodade, att det jämväl komme att gå på samma sätt i fortsättningen,
enär lagstiftning och därmed förenade utredningar aldrig komme att
upphöra, så ville klagandena på det bestämdaste fasthålla vid sitt yrkande.

Av en från sekreteraren i hovrätten över Skåne och Blekinge infordrad förteckning
å alla förordnanden för t. f. domhavande i domsagan för tiden från
Linders’ utnämning till den 2 mars 1922 har jag inhämtat, att dylika förordnanden
meddelats för sammanlagt 26 särskilda personer, av vilka 7 innehaft
längre förordnanden i domsagan. Ombyte av domhavande har under tiden ägt
rum mellan 60 och 70 gånger.

Under senare år har flera gånger inträffat, att till häradshövdingar befordrats
personer, vilka vid tiden för utnämningen innehaft annat offentligt uppdrag
av mera stadigvarande natur. Vid utnämningen har ansetts såsom en given sak,
att det förutvarande uppdraget icke skulle upphöra, förrän det blivit fullbordat.
På detta sätt hava flera domarämbeten, ehuru till namnet besatta med ordinarie
innehavare, faktiskt — utom måhända ifråga om löneförmånerna — stått vakanta
år efter år. Att detta icke varit till fromma för rättskipningen och att det
hos ortsbefolkningen alstrat missnöje är naturligt.

Jag tillåter mig nämna några exempel.

Genom utnämning den 11 juni 1915 blev domarämbetet i Västra Hälsinglands
domsaga anförtrott åt en ny innehavare, men denne tillträdde icke ämbetet
förrän den 1 oktober 1920. Uttryck för det missnöje, som på grund därav
uppstod inom domsagan, framburos under 1919 till Eders Kungl. Maj:t i tre
skrifter, däri framhölls den menliga inverkan på domsagans skötsel, de ofta återkommande
ombytena av t. f. domhavande medförde. Över framställningarna anbefalldes
Svea hovrätt att avgiva utlåtande, och hovrätten anförde i yttrande den
23 maj 1919, att den bästa säkerheten mot växlingar i domsagans förvaltning
vunnes, om den ordinarie domhavanden finge tillträda det ämbete, vartill han
för fyra år sedan utnämnts men som han då ännu aldrig utövat. Såvida ej en
dylik åtgärd ansåges böra vidtagas, syntes ej annan utväg till åstadkommande av
stadga i förhållandena finnas, än att vikarien tillförsäkrades bättre avlöningsförmåner.
I detta syfte avgav hovrätten förslag. Hovrätten anförde därvid bland
annat, att det läge i sakens natur, att Kungl. Maj:t med avseende å häradshövding,
som på grund av offentligt uppdrag åtnjöte ledighet från sitt ämbete, ägde

— 1923 —

176

föreskriva, att han skulle avstå från de med ämbetet förenade inkomster i sin
helhet eller till större eller mindre del. Sådana bestämmelser hade Eders Kungl.
Maj:t meddelat, bland annat, beträffande de häradshövdingar, som vore förordnade
till vattenrättsdomare.

I Sollentuna och Färentuna härads domsaga utnämndes ny häradshövding
den 16 november 1915, men han tillträdde ej ämbetet förrän den 1 juli 1919.

Innehavaren av häradshövdingämbetet i Stockholms läns västra domsaga
erhöll den 1 december 1916 sin utnämning men tillträdde ämbetet först den 25
oktober 1920.

Dessa fall, som inträffat i domsagor under Svea hovrätt, äro vart för sig
av anmärkningsvärd beskaffenhet. Den tidrymd, som förflutit från det omförmälda
tre häradshövdingar utnämnts, till dess de tillträtt ämbetena, är dock sammanlagt
kortare än den tid av ej mindre än 12 år 11 månader 18 dagar, som revisionssekreteraren
Linders kommer att hava haft ledigt från sin domsaga den 1 juli
1922, till vilken dag tjänstledighet för närvarande synes hava blivit honom
beviljad.

Det måste oemotsägligt vara till men för rättsvården att, såsom skett i nu
nämnda fall, den ordinarie domhavanden dröjt med att tillträda ämbetet, vilket
under tiden uppehållits av vikarier. Rättvisans riktiga handhavande beror främst
på att den utövas av de mest skickliga och erfarna personer. Att fordringarna
härutinnan beträffande landsbygden bäst tillgodoses genom att den ordinarie domhavanden,
sedan han beklätts med sitt ämbete, själv inträder i utövningen av
detsamma, torde ligga i öppen dag. Först efter eu lång och prövande verksamhet
inom domarkallet vinner häradshövdingen ordinarie befattning. Efter en tids utövning
av domarämbetet inom domsagan har han ytterligare skaffat sig den personoch
ortskännedom, som vid handläggning av mål och ärenden ofta är av betydelse.
Endast undantagsvis torde det vara möjligt att erhålla en vikarie, som
fullt kan motsvara de särskilda förutsättningar, den ordinarie domhavanden måste
anses äga att förvalta en domsaga. Även om till vikarier förordnas den ena äldre
domsageaspiranten efter den andra, måste deras bristande kännedom om personer
och förhållanden inom domsagan åtminstone i början av förordnandena
försvåra deras arbete. När förordnandet varat så länge, att den t. f. domhavanden
blivit fullt förtrogen med domsagan, skickas han vanligen att utöva domarkallet
på annat håll. Ännu mindre tillfredsställande bliva förhållandena, när i brist på
äldre domsageaspiranter till vikarier måste förordnas helt unga notarier. Med den
ringa erfarenhet, dessa besitta, och utan att någonsin hava fått någon handledning
från den ordinarie domarens sida äga de icke tillräckliga förutsättningar att
på ett nöjaktigt sätt bära upp ämbetet. Genom täta ombyten av unga oerfarna
t. f. domhavande bringas häradsrättens auktoritet i fara och den rättssökande
allmänheten blir lidande.

Måste man sålunda uppställa såsom ett viktigt önskemål, att personer, som
utnämnts till häradshövdingar, snarast möjligt befrias från uppdrag, som stå i
vägen för deras tillträde till den ordinarie befattningen, får å andra sidan intet
hinder finnas för att, när ett allmänt intresse av större betydelse det kräver, en
häradshövding, som inträtt i utövningen av sin domarverksamhet, sedermera an —

1923 —

177

litas för annat offentligt uppdrag. Den speciella erfarenhet, den ordinarie häradshövdingen
i ämbetet vunnit, kan många gånger göra honom särskilt lämplig för
ett visst uppdrag eller komma det att framstå såsom en ren nödvändighet att
tillkalla honom för ett dylikt. En tids verksamhet med vidare horisont, än arbetet
i domsagan erbjuder, kan vara såväl det allmänna som häradshövdingen
till ömsesidigt utbyte och gagn.

Såsom klagandena framhållit har deras hänvändelse till mig icke föranletts
av missbelåtenhet med någon av de många vikarier, som under de år, revisionssekreteraren
Linders åtnjutit tjänstledighet från häradshövdingämbetet, uppburit
detsamma. Men det system, som här tillämpats, har synts klagandena oegentligt
och förkastligt.

För min del har jag funnit klagomålen högst berättigade. Det förvånar
mig, att den motvilja mot det nuvarande ständiga provisoriet, som framlyser ur
klagandenas yttranden, icke tidigare givit sig uttryck. Jag kan icke heller göra
mig fri från tanken, att med god vilja hos vederbörande den ifrågavarande angelägenheten
för länge sedan kunnat ordnas till domsagans fördel. Det ligger i
sakens natur, att det för nämnden och befolkningen i domsagan skall kännas
försmädligt, att domarämbetet ej aktas högre, än att den utnämnde domaren
tillätes utebliva på obegränsad tid och sålunda förblir fullkomligt obekant till
och med till utseendet för domsagans innevånare. Det missförhållande, som klagomålen
avse, synes mig därför fordra en snar och effektiv rättelse. Tillika vågar
jag uttala såsom ett önskemål, att ett sådant förfarande, som, enligt vad ovan
berörts, blivit tillämpat med avseende å förvaltningen av domarämbetet i Södra
Åsbo och Bjäre härads domsaga, icke framdeles måtte komma till liknande användning.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, har jag ansett mig böra
för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga saken för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Genom beslut den 26 maj 1922, som tillställdes mig, förklarade Kungl.
Maj:t, att det Linders givna uppdraget såsom ordförande i fattigvårdslagstiftningskommittén
skulle upphöra senast med utgången av 1922.

2. Framställning angående utfärdande av gravationsbevis.

I detta ämne har jag den 4 april 1922 till Konungen avlåtit följande framställning
:

»Enligt 18 § i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom och 61 § i kungl. förordningen om inteckning samma dag
skola vid rätten föras lagfarts- och inteckningsböcker, om vilka närmare bestämmelser
meddelats i kungl. kungörelsen den 14 september 1875.

Det resultat, som uppnåddes genom lagfarts- och inteckningslagarna, hade
föregåtts av upprepade förslag till ny lagstiftning om sakrätter i fast egendom.

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

178

Redan i sitt förslag den 29 december 1825 till notariatinrättning å landet
framhöll lagkommittén den brist, som förefanns därigenom att över lagfarts- och
inteckningsprotokollen ej funnes något tabellariskt sammandrag, varav alla sakrätter
i fast egendom kunde inhämtas. Det vore ett så beskaffat sammandrag,
som man i andra länder kände under namn av hypoteksbok, men som vi hellre
ville kalla fastighetsbok, emedan det borde lämna en fullständig översikt av hela
rättsförhållandet i fråga om fast egendom, ej mindre förändringar av ägare än
även av tillkommande och upphörande gravationer. Lagkommittén yttrade bland
annat: »En väl ordnad fastighetsbok, förd under tillbörlig kontroll av domaren,
blir en vägvisning till alla de upplysningar, man vid rätten möjligtvis kan vilja
söka om fasta egendomar i orten, en tavla, där man med en enda blick överskådar
hela raden av ägare till varje fastighet, ser dess omväxlande värden för
olika tider och förvissar sig om beloppet av de skulder, som därvid häfta, eller
beskaffenheten av de övriga gravationer, som följa egendomen åt.» Lagkommittén
ville hava antytt vikten av inskrivningsprotokollens fullkomnande på detta
sätt och svårigheten, om icke omöjligheten att ernå detsamma med domstolarnas
nuvarande organisation.

Sedan äldre lagberedningen i sitt förslag till jordabalk 1847 stannat vid de
redan befintliga lagfarts- och inteckningsprotokollens bibehållande men därjämte
föreslagit införandet av registerböcker till dessa, upptogs frågan om fastighetsböcker
av rikets ständer, som i skrivelse den 11 augusti 1860 uttalade, att genom
föreskrift om lagfart av all åtkomst till fast egendom föga skulle vara vunnet för
åstadkommande av ordning och reda beträffande besittningsrätten till fast egendom,
därest icke tillika infördes sådana grund- och hypoteksböcker, som i juridiskt
hänseende vore av nästan enahanda betydelse som jordeböckerna i kameralt
och innefattade säker och bestämd upplysning om alla i rättsligt hänseende
egendomen rörande omständigheter och förhållanden. Rikets ständer hemställde
därför om utarbetande av förslag till en på sådan grund vilande lagstiftning. I
anledning av denna skrivelse tillsattes en kommitté, som 1867 avgav betänkande
med förslag till lag om inskrivning i fastighetsbok m. m. Detta förslag, i vilket
fastighetsbokssystemet med långt gående följdriktighet var genomfört, avstyrktes
av högsta domstolen, emedan dess praktiska genomförande icke under dåvarande
förhållanden vore verkställbart, och förslaget framlades icke för riksdagen. Sedan
frågan därefter varit föremål för lagbyråns behandling, förelädes 1873 års riksdag
proposition med förslag till lagfartslag. Däri avvisades på grund av de stora
svårigheter, som mött, tanken på införandet av specificerade fastighetsböcker men
uttalades, att erhållandet av fullständiga fastighetsböcker likväl vore ett mål, vartill
man väntade, att lagstiftningen inom en icke alltför avlägsen framtid skulle
föra. Förslaget blev icke av riksdagen godkänt. Efter förslagets omarbetande och
sedan förslag till ändringar av stadgan dena angående fast egendoms intecknande
och därigenom uppkommande rättsverkan utarbetats, avlämnades till 1875 års
riksdag förslag, som ledde till 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar.

Dessa lagar intaga beträffande fastighetsböckernas betydelse i huvudsak den
ståndpunkt, till vilken den äldre lagberedningen anslöt sig. Fastighetsböckerna
äro allenast avsedda att tjäna till ett överskådligt sammandrag av protokollen

— 1923 —

179

och till ett register till dem. De äro således icko att hänföra till det moderna
fastighetsbokssystemet, vilket fått sin utbildning i tysk och schweizisk rätt, såväl
däri att inskrivningen i fastighetsboken icke tillerkänts konstitutiv betydelse som
däri att protokollen alltjämt bibehållas och äro grundläggande för de anteckningar,
som införas i fastighetsboken. Av vad som förekom vid behandlingen av 1875 års lagförslag
vill det synas, som om det varit avsett att med dem införa en övergångsform.
Sedan vid behandlingen inom högsta domstolen två justitieråd avstyrkt förslagens
upphöjande till lag, enär deras antagande enligt justitierådens mening skulle fördröja
i stället för påskynda införande av egentliga fastighetsböcker, erinrade justitiestatsministern,
att förslagens bestämmelser om lagfart av samtliga fång samt
om förande av böcker i överensstämmelse med lagfarts- och inteckningsprotokollen,
så inrättade att det huvudsakliga innehållet av dessa protokoll bleve lätt överskådligt,
skulle, sedan de någon tid varit i verksamhet, i väsentlig grad underlätta
en övergång till de specificerade böcker, som fastighetsbokssystemet krävde.
Vid omarbetning av jordabalkens återstående delar och i dessas sammanfattande
med stadgandena i lagfarts- och inteckningslagarna till ett sammanhängande helt
erbjöde sig ett lämpligt tillfälle för lagstiftaren att taga i förnyat övervägande
lagfarts- och inteckningsväsendet samt tillse, huruvida förhållandena medgåve att
ordna dithörande stadganden på grundvalen av ett fullständigt fastighetsbokssystem.

I det av lagberedningen den 31 december 1907 avgivna förslaget till lag
om inskrivning av rätt till fast egendom upptogs förevarande fråga till ny behandling.
Lagberedningen ansåg sig emellertid icke böra föreslå ett omedelbart
övergående till ett genomfört fastighetsbokssystem. Såsom skäl härtill anförde beredningen,
att så länge inskrivningsväsendet vore sammanbundet med domstolsinrättningen
mötte, såvitt anginge landet, för närvarande bestämt hinder för införande
av en sådan ordning. Först i sammanhang med en förändring av domstolsorganisationen
kunde detta hinder undanröjas. Våra fastiglietsförhållanden befunne
sig icke heller ännu i det skick, att införande av bestämmelser, som tilläde
verkställda inskrivningar ovillkorlig giltighet, skulle vara försvarligt. Och en vidare
formalisering av äganderättsförvärvet, varigenom dess tyngdpunkt förlädes
till själva inskrivningen, skulle helt visst framstå såsom ett icke blott onaturligt
utan ock under nuvarande förhållanden särskilt för landsbygden olidligt band.
Beredningen hade därför ansett den grunduppfattning av rättspublikationens betydelse
och verkan, varpå den nu gällande lagstiftningen vilade, böra bibehållas
och härutinnan endast föreslagit en i vissa hänseenden utsträckt tillämpning av
grundsatsen.

Lagberedningens förslag innefattade, att en verklig specialiserad fastighetsbok
skulle upprättas, på vilken det vitsord, som för närvarande tillkommer protokollet,
kunde överflyttas. Protokollet, i den mening det nu tages, skulle avlysas
och lagfarter och inteckningar inskrivas direkt i fastighetsboken. Denna skulle
således tillerkännas självständig betydelse och utgöra källan för upplysning om
fastigheternas rättsliga förhållanden.

För vinnande av det för fastighetsbokens specialisering erforderliga underlaget
tog lagberedningen genom skrivelse den 3 maj 1904 till Kungl. Maj:t initia -

— 1923 —

180

tivet till inrättande av ett jordregister för landet. Sedan för ändamålet tillsatta
kommitterade avgivit betänkande, meddelades närmare föreskrifter härom genom
kungl. förordningen den 13 juni 1908. Med jordregistret erhålles en matrikel,
upptagande de vid varje särskild tid befintliga, särskilt för sig bestående, å marken
utlagda fastigheterna, och, såsom kommitterade uttalade, kan denna fastighetsmatrikel
bliva ett fullt användbart och tillförlitligt underlag för fastighetsbokföringen
i riket.

Genom kungl. kungörelsen den 25 juni 1909 har, i ändamål att överensstämmelse
snarast möjligt må vinnas mellan de beteckningar, under vilka en
fastighet upptages i jordregistret samt i lagfarts- och inteckningsprotokoll jämte
fastighetsböcker, meddelats närmare föreskrifter om införande i fastighetsbok av
beteckning, varunder fastighet upptagits i jordregistret. Sedan jordregisterbeteckningen
införts i fastighetsboken, skall domhavanden för betecknande av fastigheten
tills vidare använda både fastighetens äldre beteckning enligt boken och
registerbeteckningen.

Beträffande stad har ett stort steg för vinnande av reda i fastighetsförliållandena
tagits med lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad med
därtill hörande författningar.

Den 16 februari 1921 avlämnade jordabalkskommissionen lagförslag med
vissa bestämmelser i avseende å köp m. m. av fast egendom och den 25 i
samma månad utfärdades en kungörelse med vissa bestämmelser angående gravationsbevis.

Av det anförda framgår, att under de senaste snart nog etthundra åren en
strävan gjort sig gällande att med den svenska rätten införliva ett fullt genomfört
fastighetsbokssystem, att detta hittills stött på oöverstigliga hinder, men att
frågan dock förts framåt särskilt genom lagberedningens förslag 1907 och genom
arbetet med jordregistrets uppläggande för landet.

Innan nya fastighetsböcker på grund av jordregistret kommit till stånd,
torde någon mera omfattande lagändring på ifrågavarande område icke kunna
ske. Men ännu dröjer det säkerligen en lång tid, innan de nya fastighetsböckerna
bliva färdiga. Det har synts mig, som om hinder icke borde möta att beträffande
en hithörande fråga, utfärdande av gravationsbevis, redan nu kunde meddelas
sådana bestämmelser, som stode i bättre överensstämmelse med utveckling och
praxis inom området än vad för närvarande är fallet — nämligen att gravationsbevisen
skulle utfärdas med ledning av de befintliga fastighetsböckerna och icke vidare
med åberopande av protokollen.

Enligt vår nuvarande lagstiftning har man beträffande rättsärenden angående
fast egendom att ur lagfarts- och inteckningsprotokollen hämta upplysning
om vad angående en viss fastighet förelupit av rättslig betydelse. Anteckningar
göras från protokollen i fastighetsböckerna, men vid bristande överensstämmelse
mellan dem äga protokollen vitsord. Endast beträffande förnyelse av inteckningar
har fastighetsboken genom några detalj stadgan den tillerkänts självständig legal
betydelse. I 43 § inteckningslagen är sålunda föreskrivet, att inteckning för nytt —

1923 —

181

janderätt gäller utan förnyelse, sedan den blivit införd i inteckningsboken. Den
inteckning av nyttjanderätt, som icke är införd i boken, skall, vid påföljd att
inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den ordning, som är
stadgad angående inteckning för fordran. Vad sålunda är stadgat angående nyttjanderätt
gäller enligt 54 § även i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån,
som åt någon upplåtes att utgå av fast egendom, och enligt 55 § skall vad i 43 §
är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt äga motsvarande tillämpning i
fråga om inteckning för servitut.

Eu följd härav är att gravationsbeviset, som ju är den urkund, till vilken
tredje man har att lita, när han vill ingå rättsärenden angående fastighet, i
princip anses skola utfärdas efter protokollen. Härom yttrades inom högsta
domstolen vid behandlingen av förslaget till 1875 års inteckningsförordning,
att inteckningsboken icke komme att få det vitsord, att gravationsbevis kunde
grundas ensamt på denna bok, utan att domare även därefter måste granska
protokollen för att kunna avgiva ett tillförlitligt bevis, om och i vad mån en
fastighet vore med inteckning besvärad. I likhet med de särskilda liggare, som
åtskilliga domare före 1876 utarbetat för att hava såsom en mera lättillgänglig
källa till upplysning om äganderätten till en fastighet och dess besvärande av
inteckningar, skulle fastighetsböckerna allenast vara ett överskådligt register till
protokollet. Att till en början fastighetsböckerna erhöllo denna underordnade betydelse
var ofrånkomligt. Särskilt torde de, innan tio år förflutit från böckernas
uppläggande, hava innefattat endast ofullständiga uppgifter om de inteckningar,
som besvärade varje fastighet. Innan fastigheterna mera allmänt kommit att byta
ägare, kunde böckerna icke lämna några uttömmande upplysningar om äganderättsförhållandena.

Men av den största betydelse anser jag vara vad i motiven till 61 § inteckningsförordningen
yttrades, nämligen att inteckningsboken vore avsedd att utgöra
ett över de i inteckningsprotokollet förekommande ärenden upprättat tabellariskt
sammandrag, för vars överensstämmelse med protokollet vore sörjt ej mindre
genom det ansvar för anteckningarnas riktighet, vilket ålåge den, som hade till
ämbetsplikt att verkställa desamma, än även genom föreskriften i 62 §, som beredde
de rättssökande tillfälle att själva utöva kontroll över bokens förande. Sedan
boken kommit i det fullständiga skick, att den upptoge alla gällande inteckningar,
vilket dock icke inträffade, förr än de äldre inteckningarna vid förnyelse
eller eljest blivit i boken anmärkta, komme den att närmast bliva jämförlig med
ett på förhand för varje fastighet upprättat gravationsbevis och horde således hunna
läggas till grand för utfärdande av dylika bevis, utan att man därvid behövde
återgå till inteckningsprotokollet, vilket sistnämnda dock, därest någon stridighet
emellan dess innehåll och anteckningarna i boken skulle yppas, uppenbarligen
måste äga vitsord såsom ensamt innehållande rättens beslut.

Den förväntan, som sålunda ställts på fastighetsböckernas betydelse, i den
mån införingarna fullständigats, torde numera i stort sett hava uppfyllts. I vår tid
utfärdas gravationsbevisen i regel efter böckerna, och upplysning från protokollen
inhämtas endast, när någon bristande anteckning eller förefintlig oklarhet i böckerna
därtill ger anledning. Den omfattning, lagfarts- och inteckningsprotokollen fått,

— 1923 —

182

samt den störa arbetsbörda, som åvilar våra lantdomare, hava gjort ett dylikt
förfaringssätt i domsagorna oundgängligen nödvändigt. Detta sker emellertid, utan
att fastighetsböckernas legala betydelse blivit ändrad, och domaren bär ansvaret
för den skada, som kan uppkomma genom bristande överensstämmelse mellan
gravationsbeviset, fastigbetsboken och protokollen. Någon större förlust för de
rättssökande eller domarna har visserligen, så vitt jag vet, icke hittills uppstått
genom detta förfarande vid sidan av lagens mening. Men föga lämpligt är att
på detta sätt ålägga en tjänsteman skyldighet att utfärda bevis om förhållanden,
som han av omständigheternas makt förhindras kontrollera. Att risken för eventuell
felaktighet i fastighetsboken skall kunna drabba en person, som är alldeles
utan skuld till felet, låter sig ej längre försvaras. Denna risk — låt vara att den
ur sannolikhetssynpunkt i allmänhet ej är alltför stor — är till sin omfattning
nästan oberäknelig. I vissa för mig kända fall har den för t. f. domhavande tett
sig så avsevärd, att de undanbett sig förordnande, som skulle medföra skyldighet
att utfärda gravationsbevis. Även har förekommit, att en vikarie för häradshövding
förklarat sig ur stånd att under sin tjänstgöringstid utfärda andra gravationsbevis
än sådana, som angåves vara grundade på inteckningsboken.

I betraktande härav synes det mig hava uppstått en nödvändighet att tillse,
huruvida det icke låter sig göra att, utan avvaktan på fullbordandet av det nya
fastighetsbokssystem, för vilket lagberedningen utstakat riktlinjerna, lagfästa rådande
praxis i fråga om gravationsbevisens grundande allenast på de nuvarande
böckerna.

Detta skulle emellertid kunna genomföras allenast under förutsättning, att en
betryggande säkerhet vunnes för att böcker och protokoll verkligen överensstämde.

I allmänhet torde vid underdomstolarna stor omsorg och noggrant arbete
nedläggas på fastighetsböckernas förande. Såväl domhavande som rådhusrätter
hava, så långt min erfarenhet sträcker sig, blicken öppen för den betydelse, fastighetsböckerna
i verkligheten äga, och för den skada, som kan uppkomma av deras
misskötande. För att tillerkänna fastighetsböckerna ett högre vitsord, än de för
närvarande besitta, torde man likväl icke kunua godtaga dem, sådana de äro.
Under min verksamhet har jag en och annan gång funnit, att fel eller brist i
införingarna beträffande inteckningar förelegat, därför någon yngre t. f. domhavande
burit skulden. Särskilt är att befara, att sådana bristfälligheter förefinnas
i inteckningsböckerna i de invid Stockholm och någon större stad belägna domsagorna,
där på grund av kända förhållanden domsagornas förvaltning icke alltid
varit den noggrannaste. Enbart den omständigheten, att något dylikt kunnat konstateras,
innebär tillräckligt skäl att för utvidgande av fastighetsböckernas betydelse
uppställa såsom villkor en grundlig granskning av deras innehåll.

I många domsagor, förvaltade av yngre häradshövdingar, lärer, .enligt vad
jag inhämtat, en dylik granskning i stort sett redan hava ägt rum. Åtminstone
under senare år torde det nämligen icke hava varit ovanligt, att en nytillträdande
domhavande för att kunna förlita sig på inteckningsböckerna jämfört dem med
innehållet i de sistförflutna tio årens inteckningsprotokoll.

För att de nuvarande inteckningsböckerna skulle kunna läggas till grund för
gravationsbevisen, skulle de underkastas en ingående jämförelse med protokollen

— 1923 —

183

för de tio senaste åren, varjämte äldre, i böckerna införda anteckningar om nyttjanderätts-,
servituts- och avkomstinteckningar skulle kontrolleras genom jämförelse
med vederbörande protokoll. En sådan granskning skulle i domsagorna utföras
av den ordinarie domhavanden. Endast av tvingande anledning borde befrielse
från detta åliggande kunna meddelas denne. Efter det granskningen ägt
rum, skulle anteckning därom på lämpligt sätt göras i boken. Likaså borde framdeles
en gång årligen de under nästföregående kalenderår gjorda inskrivningarna
av inteckningar kontrolleras — på landet av häradshövdingen — och bevis om
deras riktighet införas i inteckningsboken.

Beträffande de s. k. Stockholmsdomsagorna och andra domsagor, inom vilka
städer, lydande under landsrätt, köpingar eller eljest stadsliknande samhällen uppstått,
torde ytterligare åtgärder erfordras. Fastighetsböckerna för landet ansluta
sig till ännu gällande jordebok, så att särskilda upplägg i regel finnas allenast
för varje jordeboksnummer. En följd härav är att särskilt för hemman, där stadssamhällena
uppstått, på samma upplägg om varandra införts i lagfartsboken en
ändlös rad av småfastigheter och i inteckningsboken en lika ändlös rad av dessa
fastigheter besvärande inteckningar. I en den 10 nästlidne mars till justitiedepartementet
inkommen underdånig skrivelse har dåvarande häradshövdingen i Sollentuna
och Farentuna härads domsaga framhållit vådorna härav. Yad häradshövdingen
i sin skrivelse anfört kan jag i huvudsak understödja. Beträffande sådana
domsagor, som nu äro i fråga, torde sålunda särskilda fastighetsböcker böra upprättas
för de stadsliknande samhällena.

Med hänsyn till vad tidigare yttrats i ämnet — från lagkommittén till jordabalkskommissionen
-— inser jag till fullo, att vissa betänkligheter komma att resas
mot det av mig nu framkastade förslaget. Men att rättssäkerheten — såsom förhållandena
i verkligheten utvecklat sig — skulle bliva lidande genom borttagandet
av skyldigheten att utfärda gravationsbevis efter protokollen är väl knappast
att vänta. Kännedomen om att gravationsbevisen redan nu i regel utfärdas efter
fastighetsböckerna är säkerligen bland den rättssökande allmänheten vitt spridd.
Det synes därför icke vara anledning antaga, att fastighetskrediten skulle bliva
rubbad genom reformen eller att tilltron till gravationsbevisens riktighet därigenom
minskades. I själva verket skulle ju det föreslagna anordnandet av en ytterligare
kontroll av inskrivningarnas riktighet medföra en ökad trygghet för allmänheten.
Genom att böckerna bleve fullt pålitliga, kunde bevisen expedieras säkrare och
uppenbarligen även snabbare än vad nu är fallet i åtskilliga domsagor. Allmänhetens
krav, som framför allt går ut på snabbhet och pålitlighet i expeditionen,
bleve sålunda bättre tillgodosett.

För övrigt vore det icke orimligt att tänka sig, att staten övertoge ansvaret
i första hand för de förluster, som kunde uppstå genom i samband med utfärdande
av gravationsbevis yppade felaktigheter. Att staten ansvarar för skada, som
uppstått genom fel vid fastighetsböckernas förande är icke främmande för utländsk
lagstiftning. Jag hänvisar till vad som omnämnts bland annat i lagberedningens
redogörelse för den utländska lagstiftningen på området samt i motiven
till lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för
skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

— 1923 —

184

Det vore icke meningen, att giva de nu begagnade böckerna ens ett sken
av den »publica fides», som karaktäriserar det rena fastighetsbokssystemet, utan
allenast att böckerna såsom utgörande å tjänstens vägnar bestyrkta och fullt trovärdiga
utdrag av protokollen finge användas vid utfärdandet av gravationsbevisen.
Jag har anledning förmoda, att en ändring i det av mig föreslagna syftet
skulle — i motsats till många nya specialföreskrifter — hälsas med tillfredsställelse
av domarna, helst om, såsom måhända bör komma under övervägande, utväg
kunde beredas dem att för den grundläggande genomgången av böckerna
erhålla någon ledighet från övriga ämbetsgöromål.

I lagarna den 14 juni 1907 om dels inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt och dels inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt
äro föreskrifter meddelade om förande av tomträttsböcker och vattenfallsrättsböcker.
Närmare bestämmelser om dessa böckers inrättande och förande hava
meddelats i kungl. kungörelsen den 29 november 1907. I lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg föreskrives, att i överensstämmelse med protokollet över
inteckningar i fartyg skall vid inteckningsdomstolen, som är Stockholms rådhusrätt,
föras bok, om vilken närmare bestämmelser förekomma i kungl. kungörelsen
den 1 november 1901. Med avseende å lagfart å och inteckning i järnväg äro
bestämmelser meddelade i kungl. kungörelsen den 19 november 1880 om särskilda
föreskrifter angående inrättande och förande av fastighetsbok i fråga om vissa
järnvägar. Det skulle i detta sammanhang kunna ifrågasättas, att gravationsbevis,
berörande dessa förhållanden, skulle utfärdas efter innehållet i nämnda
böcker.

Med den befogenhet, min instruktion lämnat mig, får jag härmed i underdånighet
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den
åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Genom nådig remiss den 8 april 1922 anbefalldes rikets hovrätter att, sedan
tillfälle att yttra sig beretts domhavandena och rådhusrätterna, avgiva underdåniga
utlåtanden i ärendet. Alla tre hovrätterna hava tillstyrkt mitt förslag. Med
hänsyn till frågans stora vikt har jag ansett mig här böra intaga ett av utlåtandena,
något förkortat.

Svea hovrätt har anfört följande:

»Den skyldighet, som åligger domhavande eller funktionär vid stadsdomstol
att vid utfärdande av gravationsbevis bygga sina uppgifter å inteckningsprotokollen,
äro dessa ämbetsmän endast undantagsvis i stånd att uppfylla. I betraktande
av den omfattning inteckningsprotokollen i allmänhet erhållit, och den arbetsbörda,
som åligger flertalet domare och domstolstjänstemän, vore det omöjligt
att varje gång ett gravationsbevis skall utfärdas genomgå tio års inteckningsprotokoll.
Så sker ej heller, utan den, som utfärdar bevis, inskränker sig i allmänhet
till att genomse fastighetsböckerna. Endast när denna undersökning ger
särskild anledning att i något hänseende söka upplysning i protokollen, kommer
sådant i fråga. Stundom förekommer, såsom J. O. framhållit, att en häradshövding
å för honom läglig tid företager en genomgående jämförelse mellan tio års

— 1923 —

185

inteckningsprotokoll och inteckningsbokens motsvarande anteckningar för samma
tid. Ilar eu sådan kollationering företagits med tillbörlig omsorg, är naturligtvis
den som verkställt densamma ur alla synpunkter oförhindrad att sedermera vid
utfärdandet av gravationsbevis hålla sig allenast till inteckningsboken. Han kan
då med gott samvete och utan fara för efterräkningar låta i beviset inflyta, att
detsamma grundas på genomgång av protokollen. En dylik fullständig genomgång
kan emellertid icke utföras av envar, som bar att utfärda gravationsbevis.
Det kan icke ifrågasättas, att den, som under kortare tid vikarierar för häradshövding
eller annan för inteckningsprotokolls förande ansvarig befattningshavare,
skulle under vikariatstjänstgöringen ägna sig åt ett arbete av så omfattande art.
Erkännes emellertid omöjligheten härav och tillika det omöjliga i att varje gång
gravationsbevis begäres efterse vad i tio års inteckningsprotokoll förekommer rörande
den fastighet beviset gäller, så framträder i bjärt belysning det ohållbara
i nuvarande situation. Vikarien är skyldig att utfärda ett på protokollen grundat
bevis. Formellt sett skulle han alltså genom att åsidosätta denna skyldighet och
vid bevisets uppsättande inskränka sig till att genomse inteckningsboken vara förfallen
till ansvar för ämbetsfel. En dylik påföljd vore dock alltför obillig för att
tillämpning därav skulle kunna ifrågakomma. Ett åtal skulle knappast kunna
leda till annat än frikännande, byggt på den uppenbara omöjligheten att fullgöra
den plikt lagstiftningen i detta fall pålagt den åtalade. Men vad som trots denna
omöjlighet näppeligen kan undgås är förpliktelsen att till den, som kan hava lidit
förlust genom en från inteckningsboken härrörande felaktig uppgift, gälda ett
skadestånd, som tilläventyrs kan bliva högst betydande. Måhända skulle den ersättningspliktige
utfärdaren av beviset kunna i regressväg vända sig till den, som
genom felaktig införing i inteckningsboken varit den verklige upphovsmannen
till skadan. Men från den antagna rättsliga utgångspunkten — att beviset skall
vara omedelbart grundat på mteckningsprotokollen — torde det vara synnerligen
tvivelaktigt, huruvida en dylik talan kan vinna framgång; och osäkert är naturligtvis
även, huruvida, i händelse av en fällande dom, den felande skulle vara i
stånd att ersätta bevisets utfärdare vad denne kan vara pliktig att gälda.

Av vad nu anförts följer, att hovrätten anser sig böra understödja J. 0:s
framställning om auktoriserande av nuvarande praxis i fråga om gravationsbevisens
grundande på inteckningsböckerua. Det måste anses hava berott av en
lycklig slump att, såvitt hovrätten har sig bekant, nu antydda frågor hittills ej
behövt ställas på sin spets. Förr eller senare måste dock helt visst, om intet
åtgöres, inträffa, att felaktighet i ett med ledning av inteckningsbok utfärdat gravationsbevis
medför förlust för en rättsägare, och att denne härför håller sig till
den formellt ansvarige men i verkligheten kanske helt och hållet oskyldige utfärdaren
av beviset. Önskvärt är att en dylik, för rättsväsendets anseende mindre
lycklig eventualitet i tid förebygges.

Måhända skall man invända, att den föreslagna åtgärden är allenast en halvmesyr,
i det utfärdandet av gravationsbevis ofta nog förutsätter granskning även
av lagfartsböcker och lagfartsprotokoll. Invändningen äger utan tvivel ett visst
mått av fog. För bedömande av vilka inteckningar, som vidlåda en fastighet, är
det ej sällan av nöden att i såväl lagfartsbok som lagfartsprotokoll undersöka

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

186

tidigare äganderättsförhållanden rörande den ifrågavarande fastigheten och andra,
med vilka den kan hava hört samman. Önskvärt vore helt visst, att man även härvidlag
ägde hålla sig allenast till fastighetsboken. Detta är emellertid uteslutet
redan av den anledningen, att undersökningen stundom måste omfatta förhållanden,
som ligga längre tillbaka i tiden än fastighetsböckernas uppläggande, varförutom
av andra anledningar lagfartsprotokollen framgent såsom hittills stundom
torde behöva vid sidan av lagfartsboken anlitas för åtkomstledningens klarläggande.
Denna omständighet synes emellertid ej utgöra anledning att avvisa J. 0:s
förslag, vilket i alla händelser i förhållande till nu rådande läge innebär ett betydelsefullt
framsteg.

Att en åtgärd i det av J. O. angivna syfte skulle ur rättssäkerhetens och
fastighetskreditens synpunkt medföra någon försämring av sakläget lärer ej kunna
med fog påstås. Att gravationsbevisen, om än innehållande hänvisning till inteckningsprotokollen,
dock i regel utfärdas allenast på grundval av inteckningsboken
är ett förhållande, varom allmänheten — i varje fall penninginstitut och
andra, som pläga taga befattning med belånande av inteckningar — sedan länge
torde äga kännedom. För allmänheten komme den föreslagna förändringen i sak
ej att innebära annat än att, i fråga om skyldighet att ersätta förlust, som uppstått
i följd av en från inteckningsboken härrörande felaktighet i gravationsbevis,
den som verkställt den oriktiga anteckningen trädde i stället för bevisets utfärdare.
Detta synes åter ej i annat avseende kunna medföra någon rättsminskning
än att preskription av skadeståndsfordran lättare kan inträffa, om det är den för
anteckningen i boken ansvarige, som har att gälda skadan, än om skadeståndsskyldighet
åligger utfärdaren av det till tiden senare beviset. Nämnda förhållande
torde emellertid mer än uppvägas av den vinst, som ur rättssäkerhetens och kreditens
synpunkt ernås därigenom, att man, på sätt J. O. föreslagit, låter ett auktoriserande
av inteckningsboken såsom grundval för gravationsbevis förknippas
med föreskrift om skyldighet för häradshövding och tjänsteman, som i stad förer
fastighetsbok, att företaga en sammanhängande kollationering av inteckningsprotokollen
och inteckningsboken och sedermera årsvis kollationera införingarna
i boken. Aven i denna del ansluter sig hovrätten till J. 0:s förslag. Det är i sin
ordning att i samband med godkännande av boken såsom grundval för gravationsbevis
denna underkastas en dylik granskning, företagen på sådant sätt, att
granskaren blir jämte den som verkställt inskrivningarna ansvarig för fel i boken.
Erfarenheten visar, att inteckningsböckerna, om än i allmänhet förda med noggrannhet,
dock ej äro ofelbara, och även bortsett från spörsmålet om deras auktoriserande
såsom källa för gravationsbevisen måste det därför, med hänsyn till
dessa böckers ofrånkomliga taktiska betydelse för utfärdarna av gravationsbevis,
anses angeläget, att de såvitt möjligt bringas till överensstämmelse med protokollen.

J. O. har i sin skrivelse framkastat, huruvida icke staten borde övertaga
primär ansvarighet för förluster, som kunde uppstå i följd av felaktigheter i gravationsbevis.
Tanken är utan tvivel värd beaktande, men hovrätten kan för sin
del icke finna, att införandet av en dylik ansvarighet bör betraktas såsom en förutsättning
för genomförande av J. 0:s förslag, då detta, såsom nyss framhållits,
ej kommer att minska utan fasthellre öka gravationsbevisens pålitlighet.

— 1923 —

187

Verkställandet av den ifrågasatta kollationeringen mellan inteckningsprotokollen
för en viss tidsperiod och inteckningsbokens anteckningar för motsvarande
period skall enligt J. 0:s mening, i vad domsagorna beträffar, ankomma på den
ordinarie domhavanden, med mindre denne av tvingande anledning är förhindrad
att utföra detta arbete. Härutinnan ansluter sig hovrätten till J. O. Det är önskvärt,
att ifrågavarande maktpåliggande arbete utföres, icke av en mer eller mindre
tillfälligt tjänstgörande vikarie, utan av häradshövdingen själv, vilken, såsom tillsatt
att under en längre tid handhava inskrivningsväsendet i domsagan och där
utfärda gravationsbevis, bör hava ett alldeles särskilt intresse av inteckningsböckernas
pålitlighet, i fråga om eu domsaga, där, såsom fallet är i Södra Roslags
domsaga, hela inskrivningsväsendet för eu mera omfattande tidsperiod uppdragits
åt en biträdande domare, torde emellertid arbetet med kollationeringen
böra utföras av denne.

J. O. har ansett det böra komma under övervägande, huruvida icke utväg
borde beredas häradshövdingarna att för den grundläggande genomgången av
böckerna erhålla någon ledighet från övriga ämbetsgöromål. Särskilda bestämmelser
härom torde emellertid ej vara erforderliga, då enligt 20 § i 1920 års
stadga om domsagornas förvaltning sådan ledighet otvivelaktigt kan beviljas häradshövdingen
av vederbörande hovrätt. Ifrågasättas kan emellertid, huruvida icke,
när till vikarie måste förordnas annan än biträdande domare eller förste eller andre
notarie i domsagan, häradshövdingen bör befrias från skyldighet att gälda arvode
till vikarie. Enligt 33 § i nämnda stadga kan, när ledighet beviljas enligt 20 §,
häradshövdingen genom beslut av Kungl. Maj:t fritagas från skyldighet att ersätta
sådan vikarie; men då beslut av sådant innehåll förut sättes skola meddelas
endast i särskilda fall, torde det kunna dragas i tvivelsmål, huruvida med
nu gällande bestämmelser vore förenligt att i så stor utsträckning, som här skulle
ifrågakomma, låta vikariatsarvode utgå av statsmedel. Något sådant torde ej heller
vara nödigt, därest man besluter sig för att åt dem, som skola verkställa kollationeringen,
utmäta en någorlunda rymlig tid för arbetets slutförande, något som
torde bliva nödvändigt även av den anledningen att, om arbetet skulle forceras,
erforderliga vikarier näppeligen komme att stå till buds. Fastställes såsom sluttermin
för kollationeringens verkställande en tid av två år från ikraftträdandet av
den författning, varigenom arbetet påbjudes, torde för det stora flertalet underdomstolar
svårighet ej möta att med eller utan hjälp av extra vikarier bringa
arbetet till stånd. För vissa av de största domsagorna och rådhusrätterna torde
emellertid något längre tid, förslagsvis tre år, vara av nöden. Måhända kunde i
författningen en sådan längre frist medgivas domsagor, i vilka antalet inteekningsärenden
under en viss nyss förfluten tidsperiod i årligt medeltal överstigit en viss
siffra, exempelvis 1000.

Den av J. O. åsyftade, årligen återkommande kollationeringen torde knappast
vara av den omfattning, att särskild ledighet för densamma behöver ifrågakomma.

I detta sammanhang vill hovrätten erinra att, intill dess sådan granskning
av ett kalenderårs inskrivningar ägt rum, gravationsbevis i vad de röra detta år
icke kunna grundas på inteckningsboken utan måste byggas på protokollet, ett

— 1923 —

188

förhållande som ock torde böra framgå av bevisens text. Den häri liggande inskränkningen
i tillämpningen av den utav J. O. förordade principen synes ofrånkomlig
men torde ej vara av väsentlig betydelse. Att genomgå inteckningsprotokollen
för ett år eller större eller mindre del av ett år behöver ej ens i de med
inteckningsärenden mest betungade domkretsar möta alltför stora svårigheter. Har
den, som skall utfärda beviset, personligen tidigare granskat de under året gjorda
införingarna i boken, står det honom naturligtvis fritt att med ledning av bokens
innehåll utfärda ett till protokollen hänvisande bevis.

Därest domhavande och andra, som utfärda gravationsbevis, frikallas från
skyldighet att — utom vad angår senaste årets inteckningar — genomgå vederbörande
inteckningsprotokoll, måste därav bliva en följd, att gravationsbevis ej
längre såsom nu kunna begäras i hovrätt, där ju protokollen utgöra den enda
tänkbara grundvalen för sådant bevis. Endast om i något fall av force majeure
— såsom efter eldsolycka eller dylikt bevis ej skulle kunna erhållas hos dombavanden
— bör det ankomma på hovrättstjänsteman att i stället utfärda bevis.

J. O. har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke principen om inteckningsboks
officiella anlitande vid utfärdande av gravationsbevis bör erhålla motsvarande
tillämpning i avseende å bevis rörande inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt
ävensom inteckning i fartyg eller järnväg. Ehuru en dylik utsträckt
tillämpning av principen icke torde påkallas av starkare praktiska skäl, anser
hovrätten sig likväl böra förorda densamma, då det efter hovrättens tanke skulle
vara ägnat att — låt vara orättvist — misstänkliggöra gravationsbevisen rörande
fastigheter, om man beträffande dem avskaffade men i fråga om övriga gravationsbevis
bibehölle kravet på granskning av inteckningsprotokollen.

Slutligen anser hovrätten sig böra framhålla, att nu föreliggande frågor och
vad som skall iakttagas vid utfärdande av gravationsbevis enligt hovrättens uppfattning
falla inom den administrativa lagstiftningens område.»

Även jordabalkskommissionen har inkommit med infordrat underdånigt utlåtande.
Pluraliteten (3 ledamöter) har avstyrkt förslaget huvudsakligen på de skäl,
att dess genomförande dels skulle skapa en olöslig konflikt genom att gravationsbevisen
utfärdades efter boken, ehuru protokollen fortfarande måste hava vitsord,
och dels komme att stranda på omöjligheten att få de nuvarande inteckningsböckerna
fullt tillförlitliga. En ledamot av jordabalkskommissionen bar ansett sig
kunna understödja förslaget. En annan ledamot har funnit att, ehuru den av mig föreslagna
anordningen principiellt vore ägnad att väcka betänkligheter, det likvisst vore
obestridligt, att till förmån för densamma talade sakförhållandenas egen utveckling.

Det ifrågavarande ämnet har -— efter det min framställning gjordes —
aktualiserats därigenom att, sedan en klagande hos mig anmält, att lian bekommit
ett felaktigt gravationsbevis och därigenom lidit förlust, jag ansett mig böra förordna
om åtal ej blott mot en t. f. domhavande, som efter inteckningsboken utfärdat
det felaktiga gravationsbeviset, utan även mot den ordinarie domhavanden,
som var ansvarig för att en felaktig införing blivit gjord i inteckningsboken.
Atalet är ännu icke prövat av vederbörande hovrätt (se sid. 247).

— 1923 —

189

3. Framställning angående bestämmelser om delgivning med utebliven
svarande av uppskovsbeslut.

I detta ämne avlät jag den 16 maj 1922 till Konungen en framställniug av
följande lydelse:

»12 kap. rättegångsbalken innehåller närmare bestämmelser om huru förfaras
skall, när stämning försittes, och om laga förfall. I 1 §, som icke efter tillkomsten
av 1734 års lag undergått ändring, stadgas att, då lagligen är stämt,
skola kärande och svarande å förelagd dag för rätten komma, där de ej hava
laga förfall. Är förfallet lagligt, skall domaren uppskjuta saken, och parterna äro
skyldiga att utan ny stämning till rätta komma.

Bestämmelserna i 2 § om parts förfallolösa utevaro, vilka bestämmelser avse
allenast första rättegångstillfället i tvistemål, hava i viss mån ersatts av föreskrifterna
i kungl. förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts
uteblivande från underrätt. Tillkomsten av nämnda förordning finnes närmare
berörd i min ämbetsberättelse till 1921 års riksdag sid. 233 o. f. I förordningen
stadgas, att om käranden i tvistemål, som är instämt till underrätt, kommer tillstädes
å den dag, saken första gången förekommer till handläggning, och visar,
att svaranden i laga tid fått stämning,, men är svaranden borta utan att framte
laga förfall och varder ej saken avdömd efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
sägs, böte svaranden 5 kronor eller mera, högst 100 kronor. Uteblir svaranden
utan anmält laga förfall å dag, till vilken saken blivit uppskjuten, och vållas av
svarandens uteblivande ytterligare uppskov, böte, som nyss är sagt, där ej särskilt
vite är av rätten satt.

Bestämmelser om vitesförlägganden i 1734 års lag förekommo i 16 kap.
6 § och 24 kap. 1 § rättegångsbalken. Det förra stadgandet med undantag av
bestämmelsen om klagorätt återfinnes numera i 14 kap. 3 § 2 stycket rättegångsbalken
och innehåller, att nu söker endera parten uppskov i saken, förty att han
vill flera bevis skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskov,
lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken ändå
avgöras skall, allt som omständigheterna det fordra. I 24 kap. 1 § rättegångsbalken
stadgas, att domaren bör sakens slut ej uppehålla med uppskovsdom,
utan så är, att vissa omständigheter det oundgängligen kräva. Där endera parten
då påläggas skall att något fullgöra, sätte domaren honom därtill viss dag före
vid vite. Gör parten det ej, förelägge honom annan tid med större vite, eller att
i huvudsaken eljest dömas skall, allt som omständigheterna det fordra.

I lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande
i brottmål är föreskrivet, att om i brottmål, där talan om ansvar blivit genom
stämning vid underrätt väckt, visas, att svaranden är lagligen stämd, men han
är borta utan laga förfall, äge rätten förordna om hans hämtande eller förelägga
honom vite. Varder han ej samma dag efter hämtning inställd, dömes han för
utevaro till böter. Uteblir i brottmål, där talan om ansvar föres, svaranden utan
laga förfall å dag, till vilken målet uppskjutits, varder han ej å den dag efter

— 1923 —

190

stämning inställd och vållas av hans uteblivande ytterligare uppskov, varde fälld
till vite, där sådant är förelagt, eller böter. I fråga om brottmål, där talan om
ansvar ej föres, tillämpas föreskrifterna i 1882 års förordning.

Men i nu anförda bestämmelser finnes icke någon föreskrift, att uppskovsbeslut
eller föreläggande skall delgivas utebliven part.

Sedan J. O. i berättelsen till 1862 års riksdag sid. 121 till behandling upptagit
frågan angående verkan av stämning, men denna fråga icke av lagutskottet
gjorts till föremål för rikets ständers prövning, förnyade J. O. framställningen i
sin 1864 avgivna berättelse sid. 83. Däri framhölls den olika praxis, som i olika
delar av riket och på olika tider vid samma domstolar gjort sig gällande i avseende
på kärandeparts skyldighet att kommunicera vederparten uppskovsbeslut,
och behovet av att lagen erhölle något förtydligande i avseende på verkan av
stämning. När i en rättegång svaranden, ehuru lagligen stämd, icke å utsatt dag
hos rätten tillstädeskomme, brukade nämligen några domstolar, med uppskjutande
av målet till annat ting eller annan rättegångsdag och med föreläggande för
den uteblivna svaranden att, vid lämpligt äventyr, då sig inställa, tillika föreskriva,
att käranden skulle tidigt före sagda ting eller rättegångsdag om detta
beslut bevisligen underrätta vederparten, varemot andra domstolar icke meddelade
någon föreskrift i sistberörda hänseende. Det vacklande i åsikter, som därutinnan visat
sig hos landets domare, medförde olägenhet och våda för parter, vilka vid olika domstolar
och även vid ombyten av domare i samma domstol rönte olika förfaringssätt.

I skrivelse till Konungen den 9 juni 1866 i anledning av J. 0:s framställning
anförde rikets ständer, att den sist omförmälda åsikten syntes vara den, som
närmast överensstämde med gällande lag. Någon skyldighet att verkställa dylik
kommunikation vore nämligen ej i lag stadgad. Tvärtom innehölle 12 kap. 1 §
rättegångsbalken, att, då domaren sköte saken upp å landet till nästa ting och i
staden till annan rättegångsdag, parterna skulle vara skyldiga att utan ny stämning
till rätten komma, och i 41 punkten av kungl. förklaringen den 23 mars
1807 förekomme ett stadgande, vilket väl egentligen rörde frågan om skyldighet
för den, som hos hovrätt, där vederparten uteblivit, sökt beneficium revisionis,
att därom underrätta den uteblivna vederparten, och föreskreve, att en sådan
skyldighet icke ägde rum, men stödde denna föreskrift därpå, att den, som en
gång fått njuta till godo laga stämning eller eljest blivit lagligen hörd, borde,
uti allt vad som förelöpte i saken, iakttaga vad lag i allmänhet stadgade samt
han eljest kunde till bevakande av sin rätt finna vara för sig nödigt. Dessa ordalag,
om än andragna såsom stöd för ett särskilt stadgande, hade en så allmän syftning,
att man därav kunde sluta till lagstiftarens tanke även i nu förevarande
ämne. Stämning enligt gällande lag medförde således icke allenast rättighet för
käranden att utan någon annan hans åtgärd erhålla dom i saken, utan även
skyldighet för båda parterna att inställa sig, och överträdelse av denna lagens
fordran vore i 2 § 12 kap. rättegångsbalken belagd med bötesansvar. Ur denna
skyldighet, för såvitt den anginge svaranden, kunde väl härledas skyldighet för
honom att, även då han varit frånvarande, göra sig underrättad om vad vid målets
handläggning förekommit. J. 0:s framställning syntes just åsyfta en förkla —

1923 —

191

ring i sistnämnda riktning. Men därvid förekomme att, ehuru 1734 års lagstiftare
obestridligen antagit en sådan grundsats, de likväl tvekat att genomföra den.
I 11 kap. 1 § stadgades nämligen för uteblivande endast den påföljd, att saken
ändå företoges och avgjordes, och i 12 kap. 4 § föreskreves, att, om mål blivit
i svarandens frånvaro tredskovis avdömt, det skulle åligga käranden att inom viss
kort tid giva svaranden del av domen, som således antoges vara den senare obekant.
Då därtill komme, att under en ganska lång tid domstolarna allmänt ålagt
käranden att giva utebliven svarande del av uppskovsbeslut — varav måste antagas,
att berörda grundsats i tillämpningen förefallit domstolarna alltför bård
— och att först på senare tider en praxis uppstått, som strävade att med all
stränghet tillämpa densamma, torde man icke böra utan vissa modifikationer antaga
principen. Rättegångssätt måste vara så avpassat, att kärandens och svarandens
förmåner i rättegången vägde jämnt emot varandra. Ej sällan vore käromål
av beskaffenhet, antingen att käranden i ingen mån kunde fullgöra sitt åliggande
att styrka detsamma eller ock att svarandens bestridande icke skulle äga
någon verkan mot kärandens bevisning. Om utebliven svarande fortfarande vore
utsatt för äventyret att kunna tredskovis dömas på den bevisning, käranden företedde,
så torde svarandens närvaro i intet av nämnda fall vara av nöden, och
detta förhållande hade även lagen förutsett, då den antagit möjligheten av tredskodomar.
Ville svaranden underkasta sig, att kärandens bevisning prövades, utan
att han själv yttrat sig över densamma, så borde också sådant ske. Vore bevisningen
ofullständig, ålåge det domstolen att underkänna densamma, och någon
inkvisition med svaranden borde allraminst i tvistemål komma ifråga. Vore åter
bevisningen fullständig, så borde svarandens hörande ännu mindre vara av nöden,
då han själv undandroge sig inställelse. Emellertid kunde det understundom vid
första instansen inträffa fall, då domstolen, i anseende till kärandepartens oförmåga
att framställa sin sak, icke kunde bringa den till ett formenligt slut, med
mindre domstolen hörde svaranden och sålunda lämnade käranden sitt understöd
till tvistefrågans utredande. Prövningen av ett sådant behov borde dock tillhöra
domstolen, och enär det hade sin grund i kärandens oförmåga att sköta sin sak,
så vore det billigt, att han i dylika undantagsfall själv droge försorg om kallelse
å vederparten genom delgivande av domstolens beslut om hans inställelse. Rikets
ständer hade därför med anledning av J. 0:s framställning beslutat ändring av
12 kap. 1, 2, 3 och 4 §§ rättegångsbalken. 3 § skulle innehålla, att nu komme
käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag, till den rätt, dit saken instämd
vore, men svaranden ej, och läte ej laga förfall framte: visade käranden,
att svaranden stämning i laga tid fått; då ägde käranden saken utföra, och skulle
rätten döma i saken efter ty, som sanning däri utletas kunde. Vore käranden ej
beredd att saken genast till slut föra, skulle den uppskjutas; och svaranden skulle
stå fritt att å den tid, vartill saken då uppskjuten blivit, sig inställa och svaromål
avgiva; dock skulle ej käranden vara skyldig att uppskovet honom kungöra
eller annorledes honom kalla. Hade kärande sin talan utfört, men äskade, att
svarande, som uteblivit, höras skulle, innan dom i saken gåves, och prövade rätten
med anledning därav eller eljest hans hörande nödigt; skulle saken uppskjutas,
och skulle det åligga kärande att av det beslut giva svarande del.

— 1923 —

192

Över riksdagens skrivelse infordrades utlåtande från hovrätterna.

Svea hovrätt anförde i sitt yttrande att, då vid sidan om den i lagen stadgade
grundsatsen den praxis utbildat sig vid underdomstolarna att ålägga kärande
att giva svaranden underättelse om i hans frånvaro meddelat uppskovsbeslut,
syntes det hovrätten lyckligt och av behovet påkallat, att frågan blivit föremål
för lagstiftande maktens uppmärksamhet. Dock uttalade hovrätten tvivel om, huruvida
rikets ständers förslag kunde anses ändamålsenligt. Då rikets ständer, vilka
förmält, att grundsatsen om svarandens skyldighet att efter erhållen stämning vid
rätten sig inställa och att själv göra sig underrättad om vad under hans frånvaro
i rättegången förekommit, ej borde utan vissa modifikationer antagas, i sitt
förslag modifierat samma grundsats ända därhän, att rikets ständer fastställt såsom
regel, att svaranden, ehuru lagligen stämd, icke vore pliktig inställa sig vid
rätten med mindre sådant blivit genom meddelat uppskovsbeslut honom förelagt,
måste rikets ständer hava antagit, att åtminstone flertalet mål kunde utan svarandens
hörande avgöras. Erfarenheten, som dittills städse givit vid handen, att
endast ett jämförelsevis ringa antal skuldfordringsmål, och dessa av mindre vikt
och enklare beskaffenhet, blivit genom så kallad tredskodom avgjort, komme ock,
om förslaget antoges, att utvisa hurusom, även därefter, det i de Bestå fall skulle
inträffa att, om ej käranden själv, åtminstone domaren, för att icke äventyra ett
sådant domslut, som alltför mycket kränkte det allmänna rättsmedvetandet och
framkallade nya rättegångar, ansåge nödigt att under målets handläggning förr
eller senare höra svaranden. Och enär det torde kunna antagas, att i allmänhet
svaranden ej skulle underlåta begagna sig av den honom i lagen medgivna rätt
att utebliva, till dess han bleve särskilt kallad, särdeles i sådana fall, där han
förmådde av käromålets beskaffenhet på förhand inse, att målet ej kunde utan
hans hörande avgöras; så syntes det hovrätten vara anledning befara, att i motsats
till vad ständerna med lagförändringen påtagligen åsyftat, densamma skulle
i många fall föranleda, att, till stor skada och förlust för käranden, målens handläggning
vid underdomstolen komme att utdragas på tiden, ävensom att just den
olägenhet, ständerna velat förebygga, eller att käranden ej måtte oftare än undantagsvis
betungas med skyldighet att delgiva svaranden uppskovsbeslut, i stället
komme att merendels inträffa. Hovrätten ansåg sig därför och på i övrigt anförda
grunder icke kunna tillstyrka bifall till lagförslaget. Detsamma blev ej heller av
Göta hovrätt eller hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrkt.

I skrivelse till riksdagen den 11 januari 1867 förklarade Kungl. Maj:t att,
som infordrade utlåtanden icke fullständigt inkommit, hade förslaget icke före
riksdagens sammanträde kunnat av Kungl. Maj:t prövas och förty, jämlikt § 87
mom. 1 regeringsformen, förfallit.

Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk innehöllo
uttryckliga bestämmelser i förevarande hänseende. I lagkommitténs förslag
stadgades i förra delen 15 kap. 5 §, att om rätten prövade nödigt, att part, som
uteblivit, skulle höras, då skulle saken uppskjutas, och ålåge andra parten att
det beslut den uteblivna kungöra. Beträffande vite föreskrevs i 36 kap. 3 §, att
om rätten funne nödigt att höra part, efter ty i berörda lagrum sades, skulle

— 1923 —

193

honom föreläggas vite att sig inställa å den dag, som till hans hörande utsattes.
Komme han ej då, skulle han till vitet fällas och hämtas. Äldre lagberedningens
förslag innehöll motsvarande bestämmelser. I motiven till 15 kap. anförde lagkommittén,
att vad kapitlet innefattade rörande rättegångar i allmänhet hade det
klara syftemål att genom avböjandet av onödiga uppskov, genom tidens utstakande
för dem, som gåves, och genom bestämmandet av allvarsamma följder för
underlåtenhet att begagna ett lämnat rådrum eller att uppfylla en meddelad föreskrift
bereda all möjlig skyndsamhet i sakernas gång. I lagkommitténs förslag
till rättegångsbalk senare delen (om rättegången i brottmål) upptogs i 12 kap.
4 §, att beslut, varigenom vite blivit någon förelagt, skulle av den, som talan i
målet förde, honom kungöras så tidigt, att han kunde inställa sig å den dag,
därtill målet vore utsatt. Träffades han ej i sitt hemvist och kunde vitesbeslutet
honom ej kungöras, skulle det införas i allmänna tidningarna.

Rättsfall angående den förevarande frågan finnas omförmälda, ett i J. 0:s
ämbetsberättelser 1850 sid. 165, 1851 sid. 67 och 1852 sid. 28, ett i ämbetsberättelsen
1911 sid. 105 och ett i Naumanns tidskrift 1871 sid. 141. Härmed må
jämföras uttalanden i Backmans handbok sid. 525 och Broomés civilprocess sid.
144 samt Afzelius, grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål sid. 65 o. f.

Den osäkerhet i rättstillämpningen, som tidigare rått, har, såvitt jag kunnat
finna, även under senare tider gjort sig gällande. I ifrågavarande hänseende har
förfaringssättet hos domstolarna växlat i alldeles likartade fall.

Under eu inspektionsresa hösten 1921 gjorde jag mig underrättad om praxis
beträffande föreläggande och utdömande av vite för utebliven svarande i tre
domsagor, förvaltade av äldre domhavande med den största erfarenhet. En
domhavande upplyste, att i civilmål, där det vore för rätten känt, att svaranden
uteblev allenast av tredska, och han sålunda visste, att ett mål mot honom vore
anhängigt, utdömdes förelagt vite utan svarandens underrättande. Om rätten återigen
antoge, att svaranden ej visste, att målet påginge, anmodades käranden att
delgiva, och vitet utdömdes ej, utan att det blivit för domstolen upplyst, att svaranden
fått underrättelse om uppskovsbeslutet. I brottmål plägade vid svarandens
utevaro åklagaren erhålla befogenhet att till nästa gång hämta svaranden. Det
prövades för varje fall, huruvida delgivning eller underrättelse skulle äga rum
angående innehållet i ett uppskovsbeslut, som meddelats i svarandes frånvaro.

En annan domhavande upplyste, att han icke brukade utdöma viten i
andra fall, än då det vore uppenbart, att svaranden avvisste målets förefintlighet
och allenast tredskades att infinna sig.

Den tredje domhavanden anförde, att han i allmänhet första eller andra
gången, en svarande utebleve, ålade honom inställelse »vid laga påföljd» och
först vid ytterligare utevaro tillgrep vitesföreläggande. Därvid brukade han så
gott som alltid anmoda åklagaren eller i tvistemål käranden att underrätta svaranden
om vitesföreläggandet samt, innan vitet skulle utdömas, fråga, om svaranden
underrättats. Domhavanden ansåge sig lagligen skyldig att utdöma ett
vite, även om underrättelse ej nått svaranden, såvitt det ej vore uppenbart, att
svaranden ej visste av föreläggandet. I somliga fall, där notorisk tredska före 25

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

194

läge, utdömdes viten, utan att det undersöktes, om svaranden blivit underrättad.

Stockholms rådhusrätt torde icke meddela vitesföreläggande av ifrågavarande
slag, med mindre den tillstädeskomna käranden åtagit sig att delgiva motparten
vitesföreläggandet, vilken delgivning helst anses böra ske genom att låta två
stämningsmän tillställa den uteblivna svaranden en av stämningsmännen bestyrkt
avskrift av det för kärandens räkning utskrivna protokollsexemplaret, vari vitesföreläggandet
finnes intaget.

Men det förekommer även fall, då domstol vid upprepade tillfällen meddelat
vitesförelägganden utan att föreskriva, att besluten därom skulle delgivas
den uteblivna svaranden, och vid svarandens utevaro funnit sig oförhindrad att
utdöma vitena, utan att delgivning förekommit eller någon undersökning ägt
rum, om svaranden ändock haft kännedom om föreläggandenas innehåll. Det är
närmast i anledning därav, att några beslut av dylik innebörd kommit till min
kännedom, som jag funnit anledning upptaga förevarande fråga till behandling.

Ett aktiebolag, vars styrelse hade sitt säte i Haparanda, hade instämts till
rådhusrätten i Luleå angående ett krav å 720 kronor. Stämningen hade delgivits
en av styrelsens tre ledamöter, som var bosatt i Haparanda. De övriga två styrelseledamöterna
voro bosatta i Stockholm. Vid andra rättegångstillfället, då bolaget
närvar genom ombud, uppsköt rådhusrätten målet och föreläde bolaget vid
vite av 100 kronor för envar av styrelseledamöterna att vid nästa rättegångstillfälle
avgiva fullständigt svaromål, utan att föreskrift meddelades om delgivning
av beslutet. Vid bolagets utevaro nästföljande rättegångstillfälle utdömdes vitet
och gavs nytt föreläggande med förhöjt vite för envar av styrelseledamöterna.
Bolaget uteblev allt fortfarande. På dylikt sätt fortsattes, så att summan av de
viten, rådhusrätten föreläde, belöpte sig till 6,800 kronor, därav 4,000 kronor
blevo utdömda. I av mig infordrat yttrande anförde rådhusrätten, att den utgått
från, att samtliga styrelseledamöter måste antagas hava erhållit kännedom om
stämningen i målet. Det måste anses hava ålegat de två av styrelseledamöterna,
som enligt rådhusrättens mening ägt kännedom om målets anhängiggörande, att
därom underrätta den tredje styrelseledamoten ävensom att hålla honom underkunnig
om de processuella föreskrifter, som meddelats av rådhusrätten. Rådhusrättens
förfarande fann jag vara av beskaffenhet, att det icke kunde undgå beivran,
och anbefallde därför mot rådhusrättens ledamöter åtal, som är på Svea
hovrätts prövning beroende.

Enligt handlingarna i ett annat mål både allmänna åklagaren till Sunnerbo
häradsrätt instämt en i Malmöhus län hemmahörande person med yrkande om
ansvar för fylleri. Svaranden, som uteblev, dömdes vid första rättegångstillfället
att bota 15 kronor samt vid de tre därpå följande rättegångstillfällena att utgiva
förelagda viten å 25, 50 och 100 kronor, om vilka vitens föreläggande någon
delgivning icke skett med svaranden. Ett likartat förfarande hade av häradsrätten
tillämpats i ett mål mot en i Ronneby hemmahörande person. I avgivet yttrande
anförde häradshövdingen, att den i domsagan följda praxis att utan delgivning
utdöma förelagda viten vore i överensstämmelse med vad som praktiserats i alla
de domsagor, där häradshövdingen under sin skiftande tingstjänstgöring haft för —

1923 —

195

ordnande. Denna praxis syntes också, hava stöd i gällande lag. Då en svarande
erhållit behörig del av stämningen i målet, vore det hans skyldighet att tillstädoskomma
och, därest han försummade detta, att hos domstolen efterhöra vad
besked, som lämnats. Någon delgivning av vitesbeslut vore icke föreskriven, och
föreskrift därom skulle, syntes det, i praktiken verka så, att en svarande skulle,
genom att hålla sig undan, kunna icke blott undandraga sig att svara utan också
fullständigt omintetgöra det enda tvångsmedel, som stode till buds. I ett av enskild
part anhängiggjort brottmål, där svaranden uteblivit och på yrkande av
käranden fått sig ålagt att tillstädeskomma vid vite, vore det obilligt att ålägga
käranden att delgiva vitesbeslutet. I det fall, att käranden vägrade att verkställa
dylik delgivning, kunde man icke tvinga honom. Käranden kunde såsom skäl
för sin vägran åberopa, att han icke ville ikläda sig de kanske dryga kostnader,
en dylik delgivning skulle betinga. I detta fall skulle det allenast återstå att utan
delgivning av eventuellt beslut om inställelse vid hämtnings påföljd till rätten
hämta svaranden, men en dylik åtgärd vore ej att rekommendera. I ett vanligt
åklagarmål hade rätten större myndighet över åklagaren, men i det fall att åklagaren
vägrade att delgiva vitesbeslut, vore, om svaranden icke tillstädeskomme,
målet fullständigt i baklås. Det vore tvivelaktigt, om rätten kunde tvinga en åkla
gare att fullgöra delgivningen, och det skulle då återstå samma alternativ som
beträffande en civil sak. Att förhållandena icke nu vore tillfredsställande medgåve
häradshövdingen gärna. Det vore motbjudande att gång på gång bötfälla
en person för uteblivande, särskilt i civila mål, där svaranden möjligen tänkt sig
att bliva dömd tredskovis.

Att, på sätt som anförts, rättstillämpningen i berörda hänseende allt fortfarande
kan växla vid olika domstolar är uppenbarligen icke tillfredsställande.
En dylik vacklande praxis måste bliva till men för rättskipningen och för parterna
medföra en osäkerhet av betänkligaste art. Domstolen har svårt att bedöma,
huruvida det ingår i en svarandes uppfattning, att han efter delgivning av stämningen
skall av sig själv följa målets utveckling, och en svarande kan sväva i
ovisshet om, huruvida han blir underrättad om uppskovsbeslut i ett mål, i vilket
han uteblivit och måhända väntat tredskodom. När rättskipningen ej handhaves
med gott omdöme, kan denna ovisshet leda till svåra orättvisor. Att vederbörande
domare därvid icke bör undgå ansvar är visserligen sant, men detta är icke tillfyllest.
Det är därför nödvändigt, att tydligare bestämmelser meddelas i förevarande
ämne för att tjäna såväl domare som parter till vägledning.

En lagändring synes mig otvivelaktigt böra gå i den riktning, lagkommittén
följde och som kom till uttryck i riksdagsskrivelsen 1866. Det vore icke alldeles
för tidigt, att de synpunkter, som i skrivelsen framdragits och vilka då icke
kommo under Kungl. Maj:ts prövning, nu bleve föremål för en sådan undersökning.

Om lagen alltjämt med rätt får tolkas sålunda, att en kärande eller åklagare
icke kan förpliktas att låta delgiva svaranden ett uppskovsbeslut, är detta
en brist, som bör avhjälpas. För att framtvinga svarandens medverkan till ett
måls avgörande kan domstolen stadga och utdöma viten. Men ett sådant tvångsmedel
är ju fullkomligt ineffektivt och meningslöst, om det tillgripes, utan att

— 1923 —

196

svaranden därom äger den ringaste kännedom. Härutinnan är det utan betydelse,
om han bort avveta tvångsmedlets användande eller ej. Ett tvångsmedel, som
användes mot en part, vilken icke har någon som helst känning därmed, gör väl
knappast skäl för namnet.

Vilken omfattning de ifrågasatta bestämmelserna lämpligen borde givas är
emellertid vanskligt att avgöra. Att de av rikets ständer enligt deras skrivelse
beslutade föreskrifterna fått för stor räckvidd kan måhända framgå ur de däröver
avgivna utlåtandena. Någon allmängiltig skyldighet för kärande eller åklagare
att, så snart svaranden uteblivit och hans hörande fordras, delgiva honom
domstolens uppskovsbeslut kanske ej bör föreskrivas. Men av vikt vore, att föreläggande
av vite för utebliven svarande, som, såvitt det kan bedömas, icke på
annat sätt blir underrättad om domstolens beslut, förenas med föreskrift, att beslutet
delgives svaranden, och att sådana bestämmelser införas, att domstolarna
icke sväva i ovisshet, huru i detta avseende bör förfaras.

Med stöd av den befogenhet, som den för J. O. gällande instruktionen förlänar
mig, får jag i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga frågan för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Kungl. Maj:t har anbefallt hovrätterna att, efter att hava berett domhavandena
och rådhusrätterna tillfälle att yttra sig, avgiva utlåtanden i ärendet.

Av hovrätternas till Kungl. Maj:t inkomna utlåtanden framgår, att Svea
hovrätt ansett ett stadgande i den riktning, att vitesföreläggande för utebliven
svarande förenades med föreskrift om delgivningsskyldighet, vara välbetänkt, att
Göta hovrätt funnit det erforderligt, att till ledning för domare och parter tydligare
lagbestämmelser i ämnet meddelades, men att hovrätten över Skåne och
Blekinge ställt sig avvisande mot de av mig ifrågasatta lagstiftningsåtgärder.

4. Framställning angående sättet för kronodebetsedlarnas avlämnande
från häradsskrivarna till postverket.

I denna fråga avlät jag den 31 maj 1922 till Konungen en så lydande
framställning:

»I en till mig insänd skrift anförde häradsskrivaren i Orusts och Tjörns
fögderi O. Granlund följande:

Sedan Granlund den 9 november 1921 på sätt i § 5 av uppbördsreglementet
den 14 december 1917 föreskreves till postkontoret i Uddevalla för postbefordran
avlämnat årets kronodebetsedlar, hade t. f. postmästaren å postkontoret i Svanesund
till Granlund återsänt icke blott det till postkontoret därstädes adresserade
paketet, innehållande debetsedlar, utan jämväl alla dylika försändelser, ställda till
sagda postkontor underlydande poststationer. Detta förebures hava skett av skäl,
att debetsedlarna ej i enlighet med ett kungl. generalpoststyrelsens cirkulär den
16 oktober 1918 före avlämnandet till postbefordran blivit på föreskrivet sätt

— 1923 —

197

vikta. För att ej bidraga till att trakassera de skattskyldiga genom allt för mycket
fördröjda debetsedlar både Granlund, ehuru flera dagars obehörigt dröjsmål icke
kunnat undvikas, godvilligt funnit sig i att vika debetsedlarna och fortast möjligt
återställa dem till vederbörande, men Granlund protesterade mot, att lian, då han
till alla delar ställt sig uppbördsreglementet till efterrättelse, gjort sig skyldig till
försummelse eller tjänstefel. Hade så varit fallet, hade bemälde t. f. postmästare
bort anmäla Granlunds förmenta tjänstefel inför K. B. i stället för att förfara
på detta egenmäktiga sätt, som enbart grundade sig på ett av generalpoststyrelsen
efter uppbördsreglementets tillkomst utfärdat cirkulär. Detta cirkulär hade av en
del länsstyrelser överlämnats till häradsskrivarna endast för kännedom och av
andra jämväl till efterrättelse. Däri meddelade föreskrifter hade häradsskrivarna
i allmänhet vägrat att åtlyda, enär de ansåge, att varken generalpoststyrelsen eller
annan Kungl. Maj:t underordnad myndighet ägde befogenhet att föreskriva bestämmelser,
som strede mot dem, som genom lag och förordning stadgats. Frågan
om debetsedlarnas vikande eller ej syntes vid ett hastigt påseende vara rätt
så obetydlig, men i verkligheten förhölle det sig ej så. Det kunde ej göras någon
invändning mot, att den för häradsskrivarna anslagna tiden för debiteringarnas
verkställande numera vore oresonligt kort tillmätt, och det vore endast med uppbjudande
av yttersta krafter, som häradsskrivarna inom stadgad tid förmådde
fullgöra alla dem påvilande tjänstegöromål. Skulle nu vikningen av fögderiets
alla debetsedlar äga rum, vilket arbete i Granlunds fögderi beräknades för en
person kräva en tid av omkring 6 dagar, hade det med den i övrigt fullt tillräckliga
biträdespersonal, som funnes anställd å Granlunds kontor, varit omöjligt,
utan att övriga tjänstegöromål därpå blivit lidande, att inom stadgad tid slutföra
vad till debiteringsarbetet hörde. Helt annorlunda ställde sig saken, om detta
rent postala göromål verkställdes å vederbörlig postanstalt av postverkets egen
tjänstepersonal. Den tid, som vid varje postanstalt därtill behövde åtgå, kunde
i allmänhet ej beräknas till mer än en eller två timmar. Antalet till Granlunds
fögderi hörande postanstalter uppginge nämligen till 37 och samtliga debetsedlar
till omkring 18,000. Under sådana förhållanden måste man förvåna sig över
den ofantligt ringa arbetskapacitet, postverket tilltrodde sin egen personal, då
hjälp till ifrågavarande postala göromål påfordrats av under postverket ej sorterande
tjänstemän. Ändamålet med denna vikning av debetsedeln vore, att en
tryckt uppmaning till allmänheten att iakttaga en viss tidsordning för hemmanen
vid likvidens inbetalning lätt kunde instickas i debetsedeln, ett förfaringssätt, som
vore mindre lämpligt, då enligt fastställt formulär å debetsedeln redan meddelats
de föreskrifter, som av den skattskyldige borde iakttagas. I verkligheten ginge
det ofta så till, att dessa postverkets anmaningar ej alls överlämnades till de
skattskyldiga, ty, efter vad Granlund inhämtat, brukade ett flertal postanstalter
låta genom uppläsning i vederbörande kyrka kungöra uppmaning till allmänheten
att iakttaga ifrågavarande tidsordning, varjämte anslag därom uppsattes vid postlucka
eller annan lämplig plats i lokalen. Detta förfaringssätt hade för ändamålet
visat sig vara fullt tillfyllestgörande, vilket ytterligare bestyrkte den uppfattningen,
att en dylik åtgärd, som möjligen var berättigad 1918, numera vore alldeles
obehövlig, varför det syntes, att berörda cirkulär till undvikande av vidare

— 1923 —

198

trakasserier borde av postverket snarast återkallas. Med anledning av det anförda
anhölle Granlund om mitt uttalande, huruvida det från Granlunds och övriga
kollegers i länet sida kunde anses föreligga fel eller försummelse i tjänsten, då
de ej ställt sig generalpoststyrelsens cirkulär till efterrättelse.

Granlund åberopade en av generalpoststyrelsen den 16 oktober 1918 till

K. B. i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse, vilken den 24 i samma månad
av K. B. för kännedom och efterrättelse översänts till Granlund. Skrivelsen
var av följande lydelse:

Vid generalpoststyrelsens skrivelse till K. B. den 8 februari 1918 angående
uppbörd genom postverket av kronoutskylder hade funnits fogat ett exemplar av
styrelsens cirkulär den 5 januari 1918, varigenom styrelsen meddelat sina underordnade
åtskilliga föreskrifter i fråga om uppbörden. Dessa föreskrifter hade bland
annat innehållit, att, när debetsedel med tillhörande skattepostanvisning avlämnades
till postbefordran, mottagande postfunktionären skulle tillse, att varje blankett
vore vikt på sådant sätt, att postanvisningen omslötes av debetsedeln och
att dennas övre del — å vilken den skattskyldiges namn och adress vore angivna

— bildade försändelsens framsida. Enär emellertid hos generalpoststyrelsen anmälts,
att en del häradsskrivare ännu avlämnade ifrågavarande blanketter ovikta,
men det ur postbehandlingens synpunkt vore av synnerlig vikt, att blanketterna,
när de mottoges vid postanstalterna, vore vikta på sätt i generalpoststyrelsens
cirkulär föreskrivits, anhöll styrelsen, att K. B. ville anbefalla häradsskrivarna att
före debetsedlarnas med tillhörande skattepostanvisningar avlämnande till postbefordran
låta vika varje blankett på angivet sätt.

Det ifrågavarande den 5 februari 1918 av generalpoststyrelsen utfärdade
cirkuläret (n:r 6 1918) innehöll i nu berörda avseende följande:

»1. När debetsedel med tillhörande skattepostanvisning avlämnas till postbefordran,
har mottagande postfunktionären att tillse, dels att i uppbördsreglementets
§ 5: 1 meddelade föreskrifter angående debetsedlarnas buntning eller

— i visst fall, när inlämnandet sker å poststation — inslagning iakttagits, dels
ock att varje blankett är viken på sådant sätt, att postanvisningen omslutes av
debetsedeln och att dennas övre del — å vilken den skattskyldiges namn och
adress äro angivna — bildar försändelsens framsida. Beträffande paket, vari
debetsedlarna i förekommande fall inslås vid försändning till respektive adresspostanstalter,
gäller i fråga om utfärdande av adresskort och om befordran med
brevposthastighet vad om tjänstepaket i allmänhet finnes stadgat.

2. Eör debetsedels och därvid fogad skattepostanvisnings sändande till den
skattskyldige utgår icke någon postavgift, vare sig för debetsedel, som sändes
lösgående, eller för tjänstepaket, vari debetsedlar inslås.

3. Från adresspostanstalten skall debetsedel med tillhörande skattepostanvisning
tillställas adressaten i samma ordning som försändelse i allmänhet, och
hava postfunktionärerna att i möjligaste mån medverka därtill att debetsedlarna
snarast ske kan komma de skattskyldiga till hända. Debetsedel, som icke inom
8 dagar efter uppbördsterminens början avhämtats från adresspostanstalten,
skall av denna i postsaksbrev sändas till den K. B., som finnes angiven å skattepostanvisningen.
»

— 1923

199

I ett av mig infordrat utlåtande anförde generalpoststyrelsen följande:

I underdånigt utlåtande den It februari 1913 i fråga om upphämtande
genom postverkets försorg av kronoutskylder å landsbygden hade styrelsen bland
annat föreslagit, att debetsedlarna skulle under distributionen vara inslagna i
kuvert. Såsom skäl därför både styrelsen anfört, att det eljest lätteligen kunde
hända, att debetsedlarna, som bestode av tvenne genom perforering skilda delar
samt vore vikta, under befordringen sletes isär och insmöge sig i varandra, samt
att jämväl fördelarna ur rent postal synpunkt vid försändelsernas sortering och
behandling i övrigt talade för, att debetsedlarna under distributionen vore
inneslutna i kuvert. I yttrande den 18 september 1913 till chefen för civildepartementet
med anledning av en framställning från Sveriges häradsskrivarförening
hade generalpoststyrelsen dock ansett sig kunna medgiva, att debetsedlarna,
åtminstone försöksvis, försändes i öppet skick. Styrelsen hade emellertid
även nu framhållit angelägenheten av att försändelserna vore av beskaffenhet, att
sortering och expediering av desamma i all möjlig mån underlättades, och generalpoststyrelsen
hade ansett detta vara eu av förutsättningarna, för att postverket
skulle övertaga kronoskatteuppbörden. I överensstämmelse därmed hade generalpoststyrelsen
till postanstalterna utfärdat föreskrifter i ämnet medelst ett cirkulär.
Exemplar av cirkuläret hade jämväl tillställts länsstyrelserna, varjämte styrelsen
den 16 oktober 1918 till envar länsstyrelse avlåtit en skrivelse av det innehåll,
som Granlund åberopat. Om postanstalterna nödgades mottaga blanketterna till
debetsedlar med tillhörande skattepostanvisningar ovikta, komme särskilt det format,
försändelserna sålunda skulle få, att i hög grad försvåra postbehandlingen
samt tillika medföra, att blanketterna under befordringen lätt bleve mer eller
mindre skadade, och enär det för övrigt läge i sakens natur, att varje försändelse
vid dess avlämnande till postbefordran skulle befinna sig i sådant skick, att
adressatens, i förevarande fall den skattskyldiges namn tydligt framträdde såsom
adress, nödgades generalpoststyrelsen vidhålla, att varje debetsedel skulle vid avlämnandet
vara vikt på sådant sätt, att postanvisningen omslötes av debetsedeln
och att dennas övre del, å vilken den skattskyldiges namn och adress
vore angivna, bildade försändelsens framsida. Ifrågavarande föreskrift hade
icke haft något som helst samband med den av Granlund omnämnda uppmaningen
till allmänheten att vid skatteinbetalningen iakttaga en viss tidsordning.

Sveriges häradsskrivarförening, vilken jag lämnade tillfälle att yttra sig, anförde
följande:

Att den i generalpoststyrelsens cirkulär förekommande föreskriften åstadkommit
en del motsättningar av den art, Granlund i sin skrivelse givit uttryck
för, läge i sakens natur. Visserligen tillkomme det generalpoststyrelsen att utfärda
erforderliga föreskrifter av postal natur, men huruvida denna befogenhet
kunde utsträckas på ett område, där Eders Kung! Maj:t redan fastställt bestämmelser,
kunde ifrågasättas. Däremot skulle givetvis icke från häradsskrivarna
göras invändningar, om icke denna generalpoststyrelsens föreskrift störande ingrepe
i göromålen på en tidpunkt, då häradsskrivarna vore till ytterlighet överhopade

— 1923 —

200

med en myckenhet arbete, som varken kunde åsidosättas eller försenas, utan
måste föreligga avslutat inom viss fastställd tid. Styrelsen ville lämna en kortare
redogörelse för ifrågavarande arbete. Sedan landstingen i slutet av september
bestämt det belopp, som för dess räkning skulle utdebiteras, och detta landstingens
beslut fastställts av vederbörande länsstyrelser, vidtoge, i regel i början av oktober,
debiteringen av landstingsmedlen. I ett medelstort fögderi torde antalet
sådana debiteringsposter icke understiga 15 till 16,000, som skulle uträknas och
i uppbördsboken påföras rätt person samt summeras. Jämsides med denna debitering
påginge jämväl i början av oktober ännu ej avslutade debiteringar av
skjutsbidrag, tingshusmedel och vägskatt, den sistnämnda synnerligen besvärlig.
Allt efter som debiteringsarbetet sockenvis avslutades vidtoge summering av uppbördsboken
foliovis såväl horisontellt som vertikalt, varvid eventuella fel uppdagades
och rättades. Som debiteringstitlarna uppginge till över tjugutalet, vore
tydligt, att antalet sifferposter på varje folio vore avsevärt och summeringsarbetet
följaktligen betydande. I samma mån som summeringsarbetet fortskrede, kompletterades
samt kontrollsummerades och kollationerades debetsedlarna. Dessa
uppginge i ett medelstort fögderi till 18 till 20,000, vilka jämlikt bestämmelsen
i § 5 uppbördsreglementet skulle utsändas senast 10 dagar före uppbördstermins
början d. v. s. den 11 november. För utförande av detta omfattande och ansvarsfulla
arbete stode alltså till förfogande en tid av mellan 5 och 6 veckor.
Allmänna meningen inom kåren vore också den, att häradsskrivarna nämnda tid
av året vore ansträngda till ytterlighet och endast genom stor arbetsamhet och
den mest sorgfälliga organisation kunde fylla sina åligganden. Att den s. k. debetsedelsvikningen
under sådana förhållanden måste kännas betungande vore givet,
så mycket mer som densamma måste anses vara en postal angelägenhet, som
alltså borde åligga postverket och, fördelad på dess tusentals funktionärer under
den tid av 2 ä 3 veckor, varunder debetsedelsutlämningen påginge, icke heller
kunde vara nämnvärt kännbar. Vid den undersökning av frågan, som styrelsen
vidtagit, hade det framgått, att den ifrågavarande vikningen av debetsedlarna
ingalunda vore nödvändig, under vissa förhållanden icke ens önskvärd. Sålunda
hade framhållits, att en del poststationsföreståndare föredroge att erhålla debetsedlarna
buntade ovikta, i vilket skick de vore lättare att sortera varemot debetsedlarna
vikta understundom glede in i varandra. I de vikta debetsedlarna insmöge
sig jämväl andra postförsändelser, som följaktligen felexnedierades och
icke komme adressaten till banda. Styrelsen hade sig jämväl bekant, att 1921
års debetsedlar i 17 av rikets fögderier expedierats i några fall samtliga ovikta,
i andra fall vikta endast där utdelningen skedde genom brevbärare. Vederbörande
postfunktionärer hade här ställt sig tillmötesgående, och frågan hade därmed
ordnats till vederbörande tjänstemäns belåtenhet och utan anmärkning från allmänhetens
sida. I anledning av vad sålunda anförts och då ifrågavarande, på
häradsskrivarna ställda krav icke syntes befogat och verkade så mycket mer betungande,
som det träffade dessa tjänstemän, då de vore som mest ansträngda,
anhöll styrelsen, med framhållande av att varje lindring, som kunde beredas
häradsskrivarna i deras ansvarsfulla arbete, för dem vore av största vikt, att jag

— 1923 —

201

ville vidtaga åtgärder för upphävande av den omskrivna bestämmelsen i generalpoststyrelsens
cirkulär n:r 6 1918.

Enligt det nya uppbördsreglementet den 14 december 1917 skall uppbörden
av kronoutskylder för landet i allmänhet verkställas genom postverkets försorg.

I § 3 i reglementet föreskrives, att å landet de kronoutskylder, vilka uppbäras
genom postverket, skola av bäradsskrivaren upptagas å debetsedel, som upprättas
enligt fastställt formulär och varvid är fogad en genom »perforering» frånskiljbar
skattepostanvisning. Blanketterna härtill tryckas och tillhandahållas häradsskrivama
av postverket.

Förslaget att låta kronoskatten upphämtas genom posten framkom i ett av
betänkande^ rörande omorganisationen av fögderiförvaltningen, avgivet den 19
december 1912. De sakkunniga yttrade därvid, att debetsedlarnas utsändande
borde ske öppet såsom trycksaker.

Generalpoststyrelsen anförde med anledning av förslaget i sitt yttrande den

II februari 1913 bland annat följande:

De sakkunniga hade tänkt sig, att debetsedlarna skulle postbefordras såsom
trycksaker i öppet skick. Generalpoststyrelsen ansåge emellertid, att debetsedlarna
borde vid avlämnandet till postbefordran vara inneslutna i konvolut. Det kunde
eljest lätteligen inträffa, att debetsedlarna, vilka bestode av tvenne genom perforering
skilda delar och vore vikta, under befordringen sletes isär eller insmöge
sig i varandra, med påföljd att debetsedlarna icke i rätt tid eller vederbörlig ordning
komme den skattskyldige till hända. Dessa omständigheter jämte fördelarna
ur rent postal synpunkt vid försändelsernas sortering och behandling i övrigt
talade för, att debetsedlarna under distributionen vore inneslutna i kuvert. Samma
skäl, som anförts för debetsedlarnas inneslutande i kuvert, talade även för att
kuverten tillslötes. Debetsedlarnas inneslutande i konvolut finge anses lämpligt
jämväl ur sekretessynpunkt. Vidare borde debetsedlar, adresserade till en och
samma postanstalt, såvitt möjligt avlämnas på en gång och sammanbuntade.

Med hänsyn till kostnaden frångicks sedermera generalpoststyrelsens förslag
om kuvertering. Den vid debetsedlarna fogade postanvisningsblanketten är
icke heller avskiljbar från dessa medelst vanlig s. k. perforering utan genom s. k.
pressperforering, varigenom debetsedel och postanvisning svårare slitas isär.

Av generalpoststyrelsens utlåtande 1913 framgår tydligt, att eu vikning av
debetsedlarna ingalunda kan betraktas såsom en postal angelägenhet. Detta torde
väl också vara så uppenbart, att något skäl därför ej behöver givas. Att häradsskrivarföreningen
kunnat framkomma med ett påstående i motsatt riktning finner
jag förvånande. Med lika stort fog kunde man väl exempelvis fordra, att postverket
skulle hopgummera kuverten å tjänstebrev.

I sammanhang härmed måste jag såsom alldeles oriktig beteckna den tendens,
som gjort sig gällande i Granlunds skrift. Han har däri förmält, att
oaktat flera länsstyrelser till häradsskrivarna överlämnat generalpoststyrelsens omklagade
cirkulär för kännedom och till efterrättelse — häradsskrivarna av anfört
skäl i allmänhet vägrat åtlyda cirkulärets föreskrifter. Enligt landshövdingin 26

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

202

struktionen den 12 april 1918 och instruktionen för häradsskrivarna den 16 maj
samma år lyda häradsskrivarna under länsstyrelserna. Det synes mig högst angeläget,
att de häradsskrivare, som icke ansett sig böra rätta sig efter ett dylikt
från K. B. givet direktiv, erhålla en eftertrycklig erinran om sin tjänsteplikt.

Huru det ifrågavarande spörsmålet lämpligen bör lösas kan ju vara tveksamt.
Den främsta synpunkten borde, enligt mitt förmenande, vara, att debetsedlarna
framkomma till den skattdragande allmänheten oskadade och under bibehållande
av nödig sekretess samt med om möjligt ett korrekt innehåll. För postverkets
del böra debetsedlarna givetvis överlämnas dit i sådant skick, att från
dess sida någon vikning eller därmed jämförlig ytterligare åtgärd före försändelsens
avlämnande till adressaten icke skall förekomma. För häradsskrivarnas del
torde deras arbete böra ordnas så, att längsta möjliga tidrymd kan ägnas åt själva
det sakliga debiteringsarbetet och debetsedlarnas riktiga utskrivning, så att icke
klagomål över bristande noggrannhet härutinnan med berättigande kunde framkomma.

Ur synpunkten, att debetsedlarna under postbehandlingen icke skola tillskrynklas
eller eljest skadas och att sekretessen, så vitt det är möjligt med öppna
försändelser, bibehålies, böra debetsedlarna — såsom generalpoststyrelsen framhållit
— vikas ej blott vid pressperforeringen vid postanvisningen utan även
ungefär tvärs över debetsedeln, därvid emellertid debetsedelns slutsumma borde
komma innerst och icke utanför anvisningen. Det är knappast möjligt, att debetsedlarna
skola framkomma hela, om de i sitt nuvarande otympliga skick ovikta
kringbäras till adressaterna, och det är icke tilltalande, att de på en postanstalt
skola ligga alldeles öppna till det lättillgängligaste skärskådande för personalen
och vem som helst. Enligt vad jag erfarit, levereras debetsedelsblanketterna redan
nu från postverket dels med den förutnämnda pressperforeringen och dels med
en förberedande vikning tvärs över själva debetsedeln mellan titlarna 13 och 14.
Att under sådana förhållanden debetsedlarnas slutliga vikande, som ju kan verkställas
av okvalificerad arbetskraft, skulle behöva taga så lång tid i anspråk, som
uppgivits, synes mig anmärkningsvärt.

Sett däremot ur den synpunkten — vilken torde vara den mest angelägna
— att allmänheten erhåller till innehållet riktiga debetsedlar, torde häradsskrivarnas
arbete med desammas vikning böra inskränkas, såvitt sig göra låter. I sådant
hänseende kunde måhända den medelväg följas, som antytts i föreningens yttrande,
nämligen att debetsedlarna skulle av häradsskrivarna avlämnas vikta
allenast i sådana fall, att utdelning sker genom brevbärare. Enligt vad jag erfarit
har i de fall, där anmärkning från posttjänstemäns sida gjorts mot att debetsedlarna
från häradsskrivarna avlämnats ovikta, det materiella skäl anförts, att
debetsedlarna på grund av sitt format icke få rum i postväskorna, där postutlämningen
sker genom brevbärare. Å ställen, där posten avhämtas av adressaten,
lära poststationsföreståndare däremot förklarat, att vikningen av debetsedlarna
vore för dem betydelselös.

Under åberopande av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag
härmed inför Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållande för den
åtgärd, vartill Eders Kung!. Maj:t finner framställningen föranleda.»

— 1923 —

203

Min skrivelse har remitterats till generalpoststyrelsen och Sveriges häradsskrivarförening
för ytterligare utlåtanden.

5. Framställning angående offentligheten av innehållet i tidningen

Polisunderrättelser.

I detta ämne har jag den 25 augusti 1922 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»Enligt § 1 mom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen förstås under
ordet skrift allt vad genom tryck lägges under allmänhetens ögon. Med periodisk
skrift förstås en sådan, som i nummerföljd eller på bestämda tider utgives.

En säregen ställning intager tidningen Polisunderrättelser. Tillståndsbevis enligt
mom. 4 i § 1 är meddelat, men tidningen är icke avsedd att spridas bland
allmänheten utan utskickas allenast till de myndigheter, som i och för tjänsten
äro i behov därav. Dessa myndigheter utgöras huvudsakligen av rikets åklagaroch
polismyndigheter samt fångvårdsstyrelsen och densamma underordnade organ.

Ett visst skydd mot vidare spridning av tidningens innehåll förefinnes i
sättet för tidningens utdelning, men innehållet är icke därigenom undandraget
offentligheten. Det torde icke kunna förvägras en person att hos en myndighet,
som fått sig tilldelat ett exemplar av tidningen, taga del därav, och jämlikt § 2
mom. 4 tryckfrihetsförordningen torde det stå honom fritt att i en för allmänheten
tillgänglig tidning giva spridning åt innehållet. Detta förhållande torde icke
alltid vara tillfredsställande.

Initiativet till utgivandet av Polisunderrättelser togs av Ö. Ä. i en den 27
februari 1875 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse. Denna innehöll, hurusom allt
oftare inträffat, att brottslingar lyckats undkomma från den ort, där brottet förövats,
och såmedelst undgå straff och röja ur vägen genom brottet åtkommen
egendom. Orsaken därtill vore dels kommunikationsanstalternas utveckling och
dels den friare lagstiftningen i avseende å skyldigheten att vid flyttningar och
resor söka tillstånd eller göra anmälan hos vederbörande myndighet. En motvikt
förefunnes visserligen i polisinstitutionens tidsenliga utveckling såväl i huvudstaden
som i andra större städer i riket. Uppenbart vore emellertid, att i fråga
om upptäckt av förbrytare och orättfånget gods framgången av spaningarna icke
uteslutande berodde av det mer eller mindre tillfredsställande sätt, varpå polisinrättningarna
vore organiserade och var inom sitt bestämda verksamhetsområde
förmådde uppfylla sitt ändamål, utan jämväl betingades av samarbete mellan de
särskilda polismyndigheterna. De enda medlen därtill vore tillfällig skrift- och
telegramväxling samt länskungörelserna. Det förra av dessa medel hade endast en
mera inskränkt användning. Länskungörelserna utkomme endast en gång i veckan
och bestyret med dessas utgivande handhades av landsstatstjänstemännen, vilkas
tid vore upptagen av andra åligganden. Dessa och andra omständigheter föranledde
därtill att i allmänhet 14 dagar förflöte, innan samtliga polismyndigheter i
riket genom länskungörelserna finge kännedom om ett begånget brott, under vil —

1923 —

204

ken tid förbrytaren hunne vidtaga anstalter till försvårande eller omöjliggörande
av upptäckt. En annan olägenhet därvid vore länskungörelsernas offentlighet, beroende
dels på andra för länets invånare viktiga meddelanden, som i dem inflöte,
dels på avsikten att genom allmänhetens medverkan upptäcka förbrytaren, vartill
dessutom komme dessa kungörelsers omfångsrikhet och saknad av register, ävensom
att de blott innehölle enstaka uppgifter om brottet och brottslingen, men icke
t. ex. rättelse, då en misstanke visat sig vara oriktig, uppgifter om återfunnet
stulet gods in. in. Härav framginge, att det åsyftade ändamålet, som vore enhet
och sammanhållning i förening med snabbhet vid polisunderrättelsers meddelande
jämte lätthet att av dylika underrättelser kunna vid förefallande behov hämta för
tillfället nödiga upplysningar, ej vunnes genom länskungörelserna, och att för vinnande
av berörda mål annan utväg måste anlitas. I detta hänseende syntes ändamålsenligast,
att polisunderrättelser av den vikt och beskaffenhet, att de ej borde
inflyta i länskungörelserna, från hela landet samlades på ett ställe, där befordrades
till trycket och skyndsamt spriddes till alla polis myndigheter i riket. I överensstämmelse
därmed och med förfarandet i andra länder föreslog Ö. Ä. utgivande
i huvudstaden under inseende av dess polisstyrelse av »Polisunderrättelser»,
avsedda att utkomma i allmänhet 3 gånger i veckan samt att åtföljas av ett bihang,
upptagande beskrivning på förlorade effekter, vilket särskilt skulle utdelas
bland pantlånare, ävensom tid efter annan av ett register. Dessa polisunderrättelser
skulle omedelbart efter tryckningen tillsändas fångvårdsstyrelsen, samtliga
länsstyrelser, poliskammare, stadsfiskaler, kronofogdar, landsfiskaler, länsmän och
föreståndare för straff- eller allmän arbetsanstalt samt polismyndigheterna i Kristiania
och Köpenhamn.

I skrivelse den 27 maj 1876 avgav O. A. förslag rörande omfattningen av
Pohsunderrättelserua. Sedan 1877 års riksdag för 1878 anvisat anslag för utgivande
i huvudstaden under dess polisstyrelses inseende av Polisunderrättelser, utkom
första numret den 2 januari 1878. Omfattningen av tidningen har sedermera
i några avseenden undergått ändring. Enligt ett i årgången 1921 intaget
sammandrag av föreskrifterna rörande densamma samt de tillägg och erinringar,
som tid efter annan meddelats, äro de huvudsakligaste föremålen för meddelanden
följande:

A. Efterlysningar å förbrytare, kända eller okända, då de äro misstänkta
för brott, vilkas beivrande synes vara av synnerlig vikt, vare sig till följd av
deras grova beskaffenhet, värdet av därigenom åtkommen egendom, sannolikheten
av deras samband med andra förbrytelser eller av andra särskilda orsaker; för
allmänna säkerheten vådliga personer, då sådana av annan anledning än nyss
nämnts böra i häkte inmanas; personer, vilka ådömts urbota straff, samt rymmare
ur krigstjänst.

B. Underrättelse rörande anhållande eller häktande av efterlyst person eller
återkallande av efterlysning, då anledning därtill förekommer; samt underrättelse
om persons häktande för brott, då han ej tillhör orten, där häktningen skett, eller
länge varit därifrån borta och kan antagas hava på annan ort begått brott eller
i övrigt vara annorstädes eftersökt.

C. Underrättelse ledande till upptäckande av begånget brott eller efterlyst

— 1923 —

205

förbrytare; underrättelse rörande tillvaratagande av värderik egendom utan känd
ägare; meddelande av senare vunnen underrättelse om anträffad ägare till sådan
egendom; meddelande rörande kvarstad å tryckta skrifter in. in.; tillkännagivande
om utgången av åtal emot i Polisunderrättelser förut omnämnd person eller rörande
sådant brott och sådan person, att åklagare på annan ort kan antagas av
kännedom därom hava gagn.

D. Underrättelse om för lösdriveri varnade personer; till tvångsarbete dömda
lösdrivare; efter undergånget tvångsarbete frigivna lösdrivare; från en ort till annan
förpassade lösdrivare; lösdrivare lämnad frihet i val av vistelseort samt efter
undergånget straffarbete frigivna personer.

E. Efterlysning å stulen eller annorledes förkommen egendom, då det är att
antaga, att denna blivit förd till okänt ställe utom orten för insändarens tjänstverksamhet.

F. Avlysning om tillrättaskaffande av förut i Polisunderrättelser efterlyst
egendom.

G. Underrättelse om avflyttningsförbud, som avses i 8 § av lagen om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Enligt det förenämnda sammandraget träffades under år 1913 överenskommelse
mellan svenska och tyska regeringarna rörande ömsesidigt införande av
framställningar om efterlysning i vederbörande tidskrift för polisunderrättelser.
Meddelanden för Polisunderrättelser insändas av dem, som bekomma exemplar av
tidningen.

Ansvarig utgivare av Polisunderrättelser är sedan den 10 januari 1917 tredje
polisintendenten E. Hallgren. Första tillståndsbeviset utfärdades 1877 för t. f.
stadsfiskalen P. Cederborg. Därefter hava tillståndsbevis rörande tidningen utfärdats,
förutom för Hallgren, 1889 för t. f. stadsfiskalen A. M. Johansson, 1897 för
stadsfiskalen L. Stendahl och 1910 för stadsfiskalen C. G. Lidberg.

I ett hos mig anhängiggjort ärende angående en i Polisunderrättelser införd
efterlysning har frågan om tidningens offentlighet blivit föremål för behandling.
Såsom skäligen misstänkt att hava förövat några inbrottsstölder, varom uppgift
förut intagits i Polisunderrättelser, blev en namngiven person i tidningen för den
17 oktober 1921 efterlyst på begäran av landsfogden i Västernorrlands län. Den
efterlystes porträtt återgavs och tillika förekommo uppgifter för hans identifierande.
Sedan under natten till den 25 oktober 1921 inbrottsstöld förövats i Ljusne Woxna
Aktiebolags kontor i Ljusne och en större penningsumma därvid tillgripits, anhöll
landsfiskalen i distriktet hos Ö. Ä. för polisärenden om samma persons efterspanande.
Denne blev därefter i eu del av pressen namngiven och utpekad såsom
misstänkt att hava förövat inbrottsstölden. Han infann sig emellertid självmant
hos Stockholms polis’ kriminalavdelning och lämnade om sig sådana upplysningar,
att misstanke mot honom rörande brotten ansågs ogrundad.

Med anledning av två i tidningen Socialdemokraten för den 29 och den 31
oktober 1921 införda artiklar rörande den nämnda efterlysningen anmodade jag
— sedan jag avvaktat resultatet av utredningen hos kriminalavdelningen — K. B.
i Västernorrlands län att infordra yttrande från landsfogden samt inkomma därmed
och med eget utlåtande.

— 1923

206

K. B. fann på anförda skäl landsfogdens åtgärd att i Polisunderrättelser
låta efterlysa den ifrågavarande personen icke kunna anses innefatta något överskridande
av vad med hänsyn till föreliggande omständigheter måste anses befogat
med avseende å efterspanande av en person, mot vilken misstankar yppats.
Länsstyrelsen anförde vidare, att därvid vore att beakta, hurusom nämnda publikation
vore avsedd icke för offentligheten i vanlig mening utan för konfidentiella
tjänstemeddelanden till rikets polismyndigheter.

Landsfogden redogjorde i sitt yttrande för de omständigheter, som föranlett
efterlysningen, därvid han framhöll, att, då försöken att få veta don efterspanades
adress misslyckats, en efterlysning i Polisunderrättelser synts vara den enda
framkomliga vägen för att nå honom. Landsfogden anförde ytterligare:

I artiklarna i tidningen Socialdemokraten hade man synts vilja göra landsfogden
ansvarig för att hava utlämnat den ifrågavarande personens namn till
offentligheten genom att i Polisunderrättelser hava efterlyst honom. Detta påstående
vore oriktigt. Tidningen Polisunderrättelser angå ve sig själv vara utgiven
för rikets polismyndigheter och vore ej tillgänglig genom prenumeration eller på
rekvisition för andra än den, som hade att i polis- eller andra därmed jämförliga
tjänstärenden handhava densamma. Tidningens redaktion hade vid upprepade
tillfällen i tidningen framhållit vikten av att meddelanden i tidningen icke komme
till obehörigas kännedom. Landsfogden ville särskilt framhålla, att, därest icke
tidningens mottagare uppfattade dessa meddelanden som konfidentiella tjänstemeddelanden,
bleve förtroendet till och därmed gagnet av tidningen avsevärt förminskade.
Det hörde icke heller till ovanligheten, att i Polisunderrättelser efterlysta
personer efter förhör visade sig främmande för de åsyftade brotten, varefter
efterlysningen återkallades, och det torde vara få om ens något fall, då vederbörande
blivit lidande på att hava varit efterlysta. Vad som i det förevarande
fallet gjort skandal vore det obehöriga utlämnandet av innehållet i efterlysningsnotisen
till dagspressen och möjligen ovidkommande privatpersoner samt i kanske
lika hög grad dagspressens sensationella behandling av saken.

Med anledning av vad i K. B:s och landsfogdens yttranden vidare blivit
upplyst angående det föreliggande fallet fann jag ej skäl att mot landsfogden
företaga vidare åtgärd. I stället anmodade jag polisintendenten Hallgren i egenskap
av ansvarig utgivare av tidningen Polisunderrättelser att till mig inkomma
med principutlåtande, huruvida tidningen lämpligen borde inordnas bland de undantag
från offentlighet, som funnes omförmälda i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen.

Hallgren anförde därefter följande:

Omfattningen av och innehållet i Polisunderrättelser hade bestämts genom
Kungl. Maj:ts cirkulär den 1 juni 1877 angående utgivande i huvudstaden av
tryckta Polisunderrättelser, Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 juni 1885 angående
sättet för meddelande av vissa i lagen angående lösdrivares behandling föreskrivna
underrättelser m. m., Kungl. Maj:ts brev den 6 september 1912 angående införande
i Polisunderrättelser av uppgifter rörande kvarstad å tryckta skrifter m. m.,
deklarationen den 18 juni 1913 mellan svenska och tyska regeringarna angående
överenskommelse rörande ömsesidigt införande av framställningar om efterlysning
i vederbörande tidskrift för polisunderrättelser, kungl. kungörelsen den 23

— 1923 —

207

oktober 1915 om ändring i cirkuläret den 1 juni 1877 samt kungl. kungörelsen
den 14 december 1917 angående tillägg till bestämmelserna om polisunderrättelser.
I och för genomförandet av de sålunda lämnade föreskrifterna både fångvårdsstyrelsen
i vid olika tillfällen utfärdade cirkulär lämnat densamma underställda
myndigheter nödvändiga instruktioner. De uppgifter, vilka sålunda skulle intagas
i Polisunderrättelser, ordnades under vissa huvudrubriker, som i publikationen betecknades
med A, B, C, Dl, D2, D3, D4, D5, D6, E, F, G. Det Vore otvivelaktigt,
att Polisunderrättelser vid dess upprättande varit och fortfarande borde
vara avsedd endast för tjänstemeddelanden rikets polismyndigheter emellan och
icke såsom nyhetsmaterial för allmänheten i vanlig bemärkelse. Otvivelaktigt torde
dock vara, att publikationen för närvarande icke kunde betraktas annat än såsom
en offentlig handling. Av flera skäl syntes Hallgren emellertid detta innebära
väsentliga olägenheter. Från sin egen erfarenhet kände Hallgren flera fall, där
omständigheterna kunnat utpeka en viss person såsom misstänkt för ett brott,
men där ett förhör med personen sedermera visat, att han varit oskyldig. Hans
efterlysande och anhållande i och för förhör hade dock kunnat vara fullt försvarligt.
I sådana fall borde det otvivelaktigt åligga polismyndigheten att icke
genom meddelanden till utomstående bringa till offentligheten den anhållnes namn
och därigenom utsätta honom för ytterligare och större obehag än själva anhållandet
och förhöret i och för sig innebure. Varje för brott misstänkt person borde
kunna vara berättigad till den hänsynen mot honom, att han icke utsattes för
offentligheten, åtminstone icke förrän häktnings- eller åtalsåtgärd mot honom företagits.
Men därav följde också, att icke heller sådant obehag och lidande borde
tillfogas honom genom att en eventuell efterlysning i Polisunderrättelser genom
denna publikations karaktär av offentlig handling komme till andras kännedom
än deras, för vilken den vore avsedd. Vidare innehölle Polisunderrättelser en hel
del uppgifter, vilka måste vara för polismyndigheten lätt tillgängliga i en publikation
av sådant slag som Polisunderrättelser, men vilka också förekomme i
straffregistret. Då detta senare i regel vore undandraget offentligheten, syntes
konsekvensen fordra, att även samma, i Polisunderrättelser intagna uppgifter undandroges
offentligheten. Slutligen hade erfarenheten visat, att, därest en i Polisunderrättelser
intagen efterlysning för tidigt komme till en större allmänhets
kännedom, väsentliga svårigheter för spaningsarbetet och onödiga obehag för målsägare
kunde uppstå. Hallgren hade flera gånger fått mottaga klagomål från polismyndigheter
i landet, att några dagar efter det en efterlysning intagits i Polisunderrättelser
densamma stått avtryckt i dagspressen. Hallgrens erfarenhet vore
icke heller obekant med fall, där man, hellre än att få en efterlysning bragt till
offentligheten genom Polisunderrättelser, underlåtit att däri intaga densamma.
Hallgrens bestämda övertygelse vore därför, att det ur ovan anförda synpunkter
vore lyckligt, om tidningen inordnades bland de undantag från offentlighet, som
funnes omförmälda i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen.

En av grundsatserna i vår tryckfrihetslagstiftning är den i § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen utvecklade regeln om befogenheten för envar att i tryck

— 1923 —

208

utgiva allmänna handlingar. Det har med rätta ansetts, att den offentlighet, som
genom tryckfriheten satt sin prägel på vår statsförvaltning, i hög grad befordrat
samhällslivets sunda och kraftiga utveckling. Offentlighetsprincipen är i olika riktningar
och på olika områden enbart till nytta.

Av de i tryckfrihetsförordningen stadgade undantagen från den allmänna
regeln funnos blott ett mindre antal införda i den ursprungliga lydelsen. Men
samhällsutvecklingen och de ändrade förhållanden, som därigenom inträtt, hava
medfört, att nya inskränkningar ansetts lämpliga eller nödvändiga. Att de senare
undantag från offentlighetsprincipen, som tid efter annan influtit i tryckfrihetsförordningen,
ingalunda få anses tyda på en ändrad uppfattning av själva principens
okränkbarhet, därom bära emellertid riksdagsprotokollen tydligt vittnesbörd.

Publikationsrättens innehåll och betydelsen av vissa inskränkningar däri
hava utförligt behandlats i motiven till det märkliga förslag till ny tryckfrihetsförordning,
vilket den 20 december 1912 framlades av särskilda sakkunniga. De
kommitterade yttrade bland annat, att »man måste beakta att, om offentlighetsprincipen
skulle hänsynslöst tillämpas på förhållanden, vilka från början icke
kunnat tagas i beräkning, detta uppenbart skulle dels lända det allmänna till ett
men, som icke stode i rimlig proportion till fördelen av oinskränkt offentlighet,
dels ock i vissa fall innebära kränkning av berättigade enskilda intressen».

Bland undantagen från publicitetsregeln är i § 2 mom. 4 anmärkt, att ingen
må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen stadgar och gällande författningar
utstaka, meddela eller i tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra
själavården och kyrkodisciplin rörande handlingar, i vad de innehålla upplysning,
huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet
och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller om enskild
persons leverne och seder i övrigt, såvitt de lända honom till skada eller
förklenande, samt att utdrag av straffregistret ej må meddelas i vidsträcktare
mån, än som föranledes av lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen
stadgar. I lagen den 17 oktober 1900 om straffregister äro noggranna bestämmelser
införda angående till vilka och under vilka omständigheter utdrag ur straffregistret
kunna lämnas.

Det ovan berörda fallet, då en person — såsom av handlingarna framgick —
på grund av till åklagarmyndigheten inberättade graverande omständigheter blivit
efterlyst, ehuru lian sedermera befunnits oskyldig, har givit mig anledning framföra
den tanken, att, i överensstämmelse med vad som redan skett beträffande
kyrkoböckerna och straffregistret, innehållet i tidningen Polisunderrättelser i vissa
delar borde undandragas offentligheten. Anledningen till de båda nyssberörda, redan
genomförda undantagsbestämmelserna har uppenbarligen varit den, att icke
genom publicering ett onödigt lidande skall tillfogas de personer, som avses med
anteckningarna i kyrkoböckerna eller straffregistret. Denna synpunkt torde kanske
med samma fog kunna anläggas på en stor del av de i Polisunderrättelser intagna
uppgifterna. Många av dessa äro av enahanda beskaffenhet som de, vilka
förekomma i straffregistret. Åtskilliga upplysningar, som äro att hämta ur straffregistret
men därifrån icke utlämnas till obehöriga, kunna sålunda för närvarande
vinnas ur Polisunderrättelser. I fråga om efterlysning av för brott misstänkta per —

1923 —-

soner äro skälen för undantagande från allmän publikation ännu mera vägande.
När dylik efterlysning ägor rum, föreligger icke'' alltid bindande bevisning. Det
kan, såsom i det av mig återgivna fallet skedde, vid närmare utredning visa sig,
att misstanken varit obefogad. Att kanske offentlighet åt efterlysningen då redan
givits, måste vara för den misstänkte kränkande.

Av det ovanstående framgår att, då Polisunderrättelser tillkommo, meningen
varit, att deras innehåll skulle undandragas offentligheten, ehuru den egentliga
anledningen härtill icke torde varit den av mig nu framhållna. När O. A. 1875
tog initiativet till utgivandet av tidningen Polisunderrättclser, var O. A:s mening,
att tidningen skulle bliva ett organ, genom vilket polismyndigheterna, utan att
kännedom därom nådde obehöriga, kunde till varandra översända varjehanda
meddelanden. Införandet av dylika meddelanden i länskungörelserna hade på
grund av den spridning, dessa ägde, visat sig olämpligt. Denna mening får även
anses hava kommit till uttryck i sättet för tidningens spridning. Tidningens upplaga
har under årens lopp avsevärt ökats, men det har alltid noga fasthållits, att
tidningen utdelas allenast till de myndigheter, som på ena eller andra sättet
kunna hava intresse av de däri intagna uppgifterna. Av hela upplagan finnas
icke några exemplar avsedda för försäljning eller utlämning till annan än de
myndigheter, för vilka innehållet är avsett.

Det framgår vidare av det av polisintendenten Hallgren avgivna yttrandet,
att eu efterlysning i Polisunderrättelser för närvarande kan försvåra utredningen
av ett brott på grund av den offentlighet, som kan givas åt efterlysningen. Särskilt
i fråga om mera uppmärksammade brott torde detta kunna tänkas vara
fallet. Erfarenheten visar, att tidningspressen i fråga om dylika brott följer utredningsarbetet
med det största intresse och med all skyndsamhet söker bringa
till allmänhetens kännedom polismyndighetens åtgöranden. Om dessa blir jämväl
den brottslige därigenom i tillfälle "att hålla sig underrättad samt därefter lämpa
sina åtgärder för att sätta sig i säkerhet eller undanröja bevisning.

Ett undantagande av vissa uppgifter i Polisunderrättelser från offentlighet
skulle å andra sidan ingalunda utgöra hinder för polismyndigheten att, när så
ansåges lämpligt, anlita den allmänna pressen för utredningen av brott. När en
vidare spridning av kännedomen om ett brott och därmed förbundna omständigheter
är önskvärd, sker detta givetvis bäst genom offentliggörande i de av allmänheten
lästa tidningarna. Säkerligen kunna många fall påvisas, när pressens
insats för en brottslings gripande varit av avgörande betydelse.

För mig framstår emellertid den förstberörda synpunkten i detta sammanhang
såsom den mest bärande, då det gäller att föreslå eu inskränkning i publicitetsregeln.
Det måste, enligt mitt förmenande, vara högst berättigat, att offentlighetsintresset
får vika för det lidande, som genom dess tillfredsställande kan tillfogas
en oskyldigt efterhöst eller exempelvis en till urbota bestraffning dömd person,
vare sig då han skall börja sitt straff eller då han frigives.

Emellertid synes det ingalunda nödvändigt eller lämpligt, att Polisunderrättelsers
innehåll i dess helhet undandrages offentlig granskning. Vissa delar därav
böra, utan att någons rätt trädes för nära, kunna utlämnas till offentligheten.
Exempelvis borde underrättelser, ledande till upptäckt av begånget brott, i annat

27 — Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1023 års riksdag.

210

fall än då därmed avses efterlysning av viss person, underrättelser rörande tillvaratagande
av värderik egendom utan känd ägare eller efterlysning av förkommen
egendom i regel icke annat än vinna på en vidare spridning.

Att redan nu avgiva ett bestämt förslag om för vilka delar av innehållet i
Polisunderrättelser ett stadgande om sekretess skulle vara ändamålsenligt torde
icke vara nödigt. Ett undantag från regeln om offentlighet — om det på grund
av vad jag nu anfört skulle anses böra ifrågakomma — måste dock ovillkorligen
inflyta i grundlagen själv, varifrån beträffande detaljerna kunde hänvisas till särskild
författningsbestämmelse, måhända tillkommen i den ordning, som i § 87
regeringsformen stadgas.

Slutligen tillåter jag mig nämna, att frågan, att hos polis- och åklagarmyndigheter
befintliga handlingar och rapporter m. in. angående brott ej må utlämnas,
redan varit föremål för behandling exempelvis i det ovan nämnda kommittéförslaget
kap. 2 §§ 6 och 7 samt i kung! propositionen n:r 297 till 1920
års riksdag.

Med stöd av den befogenhet, som den för mig gällande instruktionen förlänar
mig, får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den
åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Min framställning har remitterats till O. A. och K. B. i länen för att efter
polismyndigheternas hörande avgiva utlåtanden.

6. Framställning angående omreglering av Vifolka, Valkebo och Gullbergs
härads, Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads samt
Lysings och Göstrings härads domsagor.

Den 19 oktober 1922 avlät jag till Konungen följande framställning:

»I underdånig skrivelse den 13 december 1909 hemställde häradshövdingen
i Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga Hj. Bergh, med förmälan att
nämnda domsaga vore den enda inom Östergötlands län, varest den gamla tingsordningen
fortfarande tillämpades, om förändring av de dåvarande tingslagen i
domsagan. Bergh föreslog, att Vifolka härad måtte utgöra ett tingslag med tingsställe
i Sya samt Valkebo och Gullbergs härader ett tingslag med tingsställe i
Linköping, som ligger utom domsagan i Hanekinds härad.

Sedan Göta hovrätt anbefallts att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande,
infordrade hovrätten yttranden från domhavanden, häradsrätterna, invånarna
i domsagan och länsstyrelsen i Östergötlands län.

Vid ett möte, som för frågans utredande inom Vifolka härad tillsatta kommitterade
till den 10 januari 1911 utlyst med för saken intresserade personer,
väcktes fråga att vid blivande ledighet i häradshövdingämbetet i domsagan Vifolka
härad borde förenas med Lysings och Göstrings härads domsaga samt Gullbergs
och Valkebo härad skulle förenas med Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads

— 1923 —

211

domsaga. Mötet uttalade såsom sill mening, att eu för Vifolka härads vidkommande
nöjaktig lösning av tingslagsfrågan icke kunde för framtiden vinnas pa
bättre sätt, än att Vifolka härad överflyttades till Lysings och Göstrings härads
domsaga för att bilda ett gemensamt tingslag med Göstrings härad, som vore i
besittning av ett nytt, tidsenligt tingshus i Mjölby. Mötet funne eu sådan anordning
så mycket hellre böra genomföras, som Gullbergs och Valkebo härad då
kunde i judiciellt hänseende tilläggas Åkerbo m. fl. härads domsaga och därigenom
utan svårighet erhålla förmånen av tingsställe i Linköping.

I underdånig skrivelse den 27 april 1911 hemställde sedermera kronofogden
J. E. S. Cnattingius med flera personer såsom ombud för de tingshusbyggnadsskyldige
i Vifolka härad, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,
huruvida icke domsagan kunde vid den nuvarande domhavandens avgång från
sitt ämbete delas på sätt ovan angivits.

Genom remiss den 5 maj 1911 anbefalldes hovrätten att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i detta ärende i samband med förut omförmälda från
hovrätten infordrade utlåtande. Av de yttranden, som med anledning av berörda
remisser infordrades av hovrätten, inhämtas bland annat följande:

K. B. förklarade i ett den 10 april 1911 avgivet utlåtande, att tanken på
eu uppdelning av domsagan ej kunde väcka annat än länsstyrelsens livliga intresse.
De nya domsagorna skulle få ett lämpligt geografiskt utseende. För delning
talade bland annat jämväl den omständigheten, att Åkerbodomsagan genom
S:t Lars sockens införlivande med Linköpings stad mist eu befolkning av i runt
tal 3,700 personer och därigenom blivit vad folkmängden beträffade en bland de
minsta domsagorna i riket. De två nya domsagorna skulle erhålla omkring 36,000
invånare vardera, vilket motsvarade medelfolkmängden i domsagorna i riket.
Genom delningen vunnes även den fördelen, att Göstrings härads nybyggda, tidsenligt
inrättade tingshus i Mjölby jämväl kunde användas för Vifolka härad samt
Åkerbodomsagans tingshus i Linköping för Gullbergs och Valkebo härad. Eu
sådan omreglering kunde emellertid ej komma till stånd, förrän efter den nuvarande
domhavandens i Vifolka m. fl. härads domsaga avgång, varför det bleve
nödvändigt att under tiden ordna frågan provisoriskt. I sådant hänseende hemställdes,
att Vifolka härad under tiden finge utgöra ett tingslag med tingsplats i
Sya samt att Valkebo och Gullbergs härad bildade ett gemensamt tingslag med
tingsplats i Linköping.

Vid de sammanträden, som i frågan höllos med ombud för de olika häradenas
invånare, yppades skilda meningar. Ombuden för Valkebo härad ansågo
det mest önskvärt, att domsagan bibehölles efter förening av tingslagen till ett
med tingsställe i Linköping, men ville dock icke motsätta sig en till äventyrs
framdeles skeende utredning, genom vilken kunde visas ej blott att ifrågasatta
delningen kunde ske på nöjaktigt sätt och på antagliga villkor, utan även att
förhållandena under mellantiden kunde ordnas på ändamålsenligt sätt. I samma
riktning uttalade sig jämväl Gullbergs häradsbor. Ombuden för Vifolkao härad
tillstyrkte enhälligt delningsförslaget. Likaledes tillstyrkte invånarna i Åkerbo,
Bankekinds och Hanekinds domsaga, att Valkebo och Gullbergs härad lades till
sistberörda domsaga, och framhölls därvid, att genom ombyggnad av Åkerbodom —

1923 —

212

sagans tingshus plats kunde beredas även för de nytillkommande häradena, vilka
jämväl, under villkor att sammanslagning komme till stånd, under tiden intill
nuvarande domhavandens avgång kunde lämnas tillfälle att förhyra tingslokal, i
händelse häradenas tingsställe i enlighet med Berghs förslag redan dessförinnan
komme att förläggas till Linköping. Göstrings häradsbor tillstyrkte uppdelningsförslaget,
därvid särskilt framhölls, att tingsstället Mjölby vore huvudort för både
Vifolka och Göstrings härad ävensom att Vifolka härad genom sammanslagningen
skulle undgå att bliva indraget i stora kostnader för uppförande av nytt tingshus,
liksom Göstrings härad i sin tur därav kunde vänta nytta genom att till sitt
tingshus erhålla avsevärda bidrag från Vifolka härad. Mera tveksamma om fördelarna
av en sammanslagning voro Lysings häradsbor, vilka ansågo Lysings och
Göstrings domsaga tillräckligt stor i nuvarande skick samt befarade en väsentlig
ökning av domhavandens göromål, då Skänninge bleve förlagt under landsrätt.
Under förutsättning emellertid att Lysings härad fortfarande finge bilda eget
tingslag, ville Lysings häradsbor icke motsätta sig sammanslagningen med
Vifolka härad.

Av häradsrätterna avstyrkte Valkebo och Gullbergs häradsrätter under ordförandeskap
av häradshövdingen Bergh uppdelningsförslaget, helst som förhållandena
under tiden intill delningen kunde komma att ändra sig så, att den föreslagna
anordningen bleve mindre ändamålsenlig. Gullbergs häradsrätt framhöll
dessutom, att delningen skulle medföra olägenheten av för stort antal nämndemän.

Vifolka häradsrätt under ordförandeskap av t. f. domhavanden C. Keiding
tillstyrkte förslaget om domsagans uppdelning. Ordföranden var skiljaktig och
avstyrkte på närmare angivna grunder samma förslag.

Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds häradsrätt under ordförandeskap av häradshövdingen
C. Åstrand tillstyrkte uppdelningsförslaget under framhållande, att
det efter S:t Lars sockens iuförlivande med Linköping vore både lämpligt och av
behovet påkallat, att Åkerbodomsagan ånyo utvidgades, så att den bleve jämställd
med de medelstora domsagorna i riket. Genom överflyttning av Valkebo
och Gullbergs härad skulle domsagan bekomma skälig ersättning för den genom
ovannämnda sockens avskiljande lidna förlusten samt bliva till folkmängden lagom
stor med ett geografiskt avrundat område. Jämväl de tingshusbyggnadsskyldigas
kostnader för tingshusets underhållande in. m. skulle minskas efter sammanslagningen.

Även Göstrings häradsrätt under ordförandeskap av häradshövdingen E.
Petersson tillstyrkte delningsförslaget, helst som den ifrågasatta regleringen syntes
ägnad att utan medförande av några betydande olägenheter kunna för det allmänna
åstadkomma möjlighet till avsevärda besparingar. Med framhållande av
samma synpunkter förklarade sig Lysings häradsrätt under ordförandeskap av
häradshövdingen Petersson icke hava något att erinra mot reglering av domsagorna
under den förutsättning likväl, att Lysings härad finge bilda särskilt
tingslag.

Häradshövdingarna i de av uppdelningsförslaget berörda domsagorna intogo
till förslaget samma ståndpunkt som de häradsrätter, i vilka häradshövdingarna
fört ordet. Häradshövdingen Bergh avstyrkte förslaget på skilda grunder och

— 1923 —

213

framhöll, att den föreslagna delningen kunde försvåra övergången till en ny rättegångsreform,
som komma att innebiira indragning av ett flertal mindre rådhusrätter.
Häradshövdingen Åstrand bemötte do invändningar, som framkommit mot
delningen, och tillstyrkte densamma, då därigenom en intressemotsats mellan å
ena sidan Vifolka härad och å andra sidan Valkebo och Gullbergs härad rörande
förläggandet av Vifolkadomsagans tingsställe skulle bliva undanröjd på sätt, som
komme att tillgodose samtliga dessa härads berättigade krav. Såsom en vinst för
Åkerbodomsagan framhöll Åstrand därjämte, att donna genom införlivandet av
Vifolka härad skulle utan väsentliga kostnader för Åkerbodomsagan få ett bättre
tingshus. Jämväl häradshövdingen Petersson tillstyrkte förslaget om domsagornas
reglering och anmärkte därtill, att arbetsbördan i de nya domsagorna ej komme
att bliva större än i det stora flertalet av rikets domsagor.

I ett den 18 oktober 1912 avgivet utlåtande yttrade hovrätten följande: På
sätt K. B. anfört, förelåge beaktansvärda skäl för eu uppdelning av Vifolka,
Valkebo och Gullbergs härads domsaga mellan Lysings och Göstrings härads
samt Åkerbo m. fl. härads domsagor. Genom Valkebo och Gullbergs härads förenande
med den ett enda tingslag utgörande Åkerbo in. fl. härads domsaga, därvid
Valkebo och Gullbergs härad lämpligen borde med liäradena i denna domsaga
bilda ett tingslag, skulle Valkebo och Gullbergs häradsbor tillskyndas förmånen
av tio allmänna tingssammanträden om året och genom förenandet av
Vifolka härad med Lysings och Göstrings härads domsaga skulle invånarna i
Vifolka härad beredas förmånen av fem eller tio allmänna tingssammanträden
om året, beroende på huruvida det till sistnämnda domsaga hörande Lysings
härad skulle efter föreningen fortfarande behålla sin särskilda jurisdiktion eller
likaledes förenas med Göstrings härad till ett tingslag. Linköping, som för det
närvarande utgjorde tingsställe för Åkerbo m. fl. härads domsaga och varest
denna domsaga uppfört eget tingshus, vore för invånarna i Valkebo och Gullhergs
härad väl beläget och utgjorde eu centralpunkt för rörelsen och affärslivet i
dessa härad. Mjölby, som vore beläget inom Vifolka härad och varest Göstrings
härad både sitt tingsställe, utgjorde eu huvudort ej allenast för Göstrings härad
utan även för större delen av Vifolka härad samt vore sålunda synnerligen lämpligt
såsom tingsställe även för det förenade Göstrings och Vifolka härads tingslag.
Enligt vad som syntes framgå av ett av sakkunnige inom justitiedepartementet
avgivet betänkande angående åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna
anställda rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden m. m. tillhörde
såväl Åkerbo m. fl. härads domsaga som Lysings och Göstrings härads domsaga
antalet av de minsta domsagorna i riket, och genom en uppdelning, på sätt
ifrågasatts, av Vifolka m. fl. härads domsaga på dessa båda domsagor skulle arbetsbördan
i samma domsagor ej bliva större än arbetsbördan för det närvarande
i många medelstora domsagor. Enligt tillgängliga folkmängdsuppgifter skulle ej
heller folkmängden i de båda domsagorna efter en sådan uppdelning bliva större
än i en mängd av rikets domsagor. Genom den föreslagna uppdelningen skulle
antagligen invånarna i Vifolka in. fl härads domsaga ej tillskyndas avsevärda
kostnader. Göstrings härad ägde i Mjölby ett nybyggt och tidsenligt inrättat
tingshus, som syntes vara tillräckligt rymligt även för ett blivande Göstrings och

— 1923 —

214

Vifolka härads tingslag. Det Åkerbo m. fl. härads domsaga tillhöriga tingshuset
i Linköping syntes, måhända dock efter någon förändring, bliva lämpligt för
domsagan även efter en förening med Valkebo och Gullbergs härad, och det
syntes ej erbjuda avsevärda svårigheter för Vifolka häradsbor att få bliva delägare
i Göstrings härads tingshus, liksom det ej syntes medföra alltför stora ekonomiska
uppoffringar för invånarna i Valkebo och Gullbergs härad att inlösa sig
i Åkerbo m. fl. härads tingshus i Linköping. Slutligen skulle förslaget för såväl
Göstrings häradsbor som invånarna i Åkerbo m. fl. härads domsaga medföra avsevärda
lindringar i kostnaden för underhållet av tingshus och för tingshållningen
i övrigt, varjämte en besparing för statsverket skulle uppstå genom indragning
av häradshövdinglönen i Vifolka m. fl. härads domsaga. Ett genomförande av
förslaget syntes emellertid ej kunna åvägabringas förrän efter häradshövdingen
Berghs avgång från sitt ämbete. Då denna ej kunde beräknas inträffa förrän
1923 samt de förhållanden, vilka på frågans avgörande inverkade, intill denna
tid kunde förändras i en omfattning, som ej syntes kunna överskådas, ansåge
hovrätten ett beslut om delning av domsagan lämpligen ej böra i dåvarande
ögonblick fattas och hemställde förty, att Vifolka härads tingshusbyggnadsskyldiges
framställning ej måtte för det dåvarande föranleda till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

I underdånig skrivelse den 2 januari 1917 anförde J. O. följande: För egen
del anslöte sig J. O. obetingat till vad K. B. och hovrätten anfört. Det syntes
uppenbart, att det vore av de föreliggande förhållandena påkallat att på omförraält
sätt sammanslå ifrågavarande tre domsagor till två. Som emellertid någon
delning av Vifolkadomsagan icke kunde ifrågakomma förrän vid inträffande vakans,
förklarade sig J. O. vilja tillstyrka, att de tre dåvarande tingslagen i domsagan
måtte — i avvaktan på domsagans framtida uppdelning och sammanslagning
med Åkerbo m. fl. härads samt Lysings och Göstrings härads domsagor —
förenas till ett tingslag med tingsställe i Linköping.

Genom beslut den 9 februari 1917 förordnade Eders Kungl. Maj:t, att Vifolka
in. fl. härads domsaga skulle vara indelad i två tingslag sålunda, att Vifolka
härad fortfarande skulle utgöra ett tingslag samt Valkebo och Gullbergs härad
skulle bilda ett tingslag med tingsställe i Linköping.

Då häradshövdingen Bergh, såsom förut nämnts, torde komma att frånträda
häradshövdingämbetet i Vifolkadomsagan under loppet av nästkommande år, har
jag ansett mig böra återupptaga frågan om domsagans uppdelning och sammanslagning
med Lysings och Göstrings härads samt Åkerbo m. fl. härads domsagor.
De skäl för en dylik reglering, som anförts vid frågans tidigare behandling, föreligga
fortfarande. Sistnämnda båda domsagor tillhöra alltjämt de minsta i riket.
Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden vid 1922
års ingång i Vifolkadomsagan 27,254 personer, därav 13,331 i Vifolka tingslag
samt 13,923 i Valkebo och Gullbergs tingslag, i Åkerbodomsagan 23,088 personer
samt i Lysings och Göstrings härads domsaga 25,071 personer. Genom den ifrågasatta
uppdelningen, vilken skulle till invånarantalet bliva en Vifolkadomsagans
klyvning i tvenne nästan lika stora hälfter, skulle de båda nya domsagorna er —

1923 —

215

hålla en folkmängd av omkring 37,000 resp. 38,000 personer, vilket väl ingalunda
kunde anses såsom för mycket. Beträffande arbetsbördan i de ifrågavarande domsagorna
framgår av arbetsredogörelserna för 1921, att under nämnda år handlagts:

i Vifolka tingslag:

tvistemål och brottmål...................... 178

konkurser och konkursärenden................ 17

lagfarts- och inteckningsärenden............... 692

andra ärenden, slutligt handlagda.............. 339

summa 1,226

i Valkebo och G ullbergs tingslag:

tvistemål och brottmål...................... 142

konkurser och konkursärenden .......... 9

lagfarts- och inteckningsärenden.....''......... 625

andra ärenden, slutligt handlagda........ 373

summa 1,149

i Åkerbo m. fl. härads domsaga:

tvistemål och brottmål.................•. . . . . 233

konkurser och konkursärenden................ 20

lagfarts- och inteckningsärenden.............. 815

andra ärenden, slutligt handlagda......... 811

summa 1,879

i Lysings och G östrings härads domsaga:

tvistemål och brottmål...................... 272

konkurser och konkursärenden................ 25

lagfarts- och inteckningsärenden............... 948

andra ärenden, slutligt handlagda......... 471

summa 1,716

Om en uppdelning av Vifolkadomsagan redan ägt'' rum, skulle sålunda det
sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden under 1921 utgjort i den nya
Linköpingsdomsagan 3,028 samt i den nya Mjölbydomsagan 2,942. Med säkerhet
torde kunna antagas, att arbetsbördan i de båda utvidgade domsagorna icke skulle
bliva för stor genom den ökning i göromålen, som ifrågavarande reglering måste
medföra.

I geografiskt hänseende skulle’ sammanslagningen giva de båda nya domsagorna
ett avrundat och lämpligt utseende. Vifolka härad gränsar i väster i hela
sin sträckning mot Göstrings härad. Det öster om Vifolka härad belägna Valkebo
härad och det norr om sistnämnda härad belägna Gullbergs härad gränsa i öster
till större delen av sin sammanlagda längd mot Akerbodomsagan. Genom del —

1923 —

21G

ningen skulle i en nästan rak sträckning från norr till söder Vifolka härad tillföras
den väster därom belägna Lysingsdomsagan samt Valkebo och Gullbergs
härad den öster om desamma belägna Åkerbodomsagan.

I avseende å tingsställenas förläggning och tingshusfrågorna torde icke några
större olägenheter möta. Genom Eders Kung! Maj:ts förenämnda beslut den 9
februari 1917 förlädes Valkebo och Gullbergs härads tingsställe till Linköping.
Såsom tingslokal användes samlingssalen i Östergötlands läns hushållningssällskaps
byggnad, vilken av häradena förhyrts på obestämd tid. Men att under
längre tid förhyra tingslokal på dylikt sätt kan icke anses lämpligt, och förliål
landet måste ytterligare stödja förslaget om häradenas införlivande med Akerbodomsagan,
i vilket fall häradena skulle hava att inlösa sig i domsagans i Linköping
varande tingshus. Av vad ovan berörts torde kunna antagas, att hinder
däremot icke förefinnes från Åkerbodomsagans sida, och för de tillträdande häradenas
del torde föreningen utgöra den för närvarande tyckligaste lösningen av
deras egen tingshusfråga. Även om Åkerbodomsagans för ett trettiotal år sedan
uppförda tingshus med däri inrymt domarkansli på grund av sammanslagningen
skulle erfordra tillbyggnad eller ändring, torde detta ej behöva stöta på oöverkomliga
kostnader. Vifolkadomsagans kansli är för närvarande inrymt i häradshövdingen
Berghs privata våning i Linköping och förhyrt av honom samt Valkebo
och Gullbergs härad.

Om lösningen o av sistberörda frågor är lätt att genomföra med avseende å
införlivningen med Åkerbodomsagan, torde ej heller några svårigheter härutinnan
kunna uppstå för förverkligandet av de från Vifolka härad ursprungligen framkomna
önskningarna om häradets förening med Lysingsdomsagan. Genom beslut
den 25 oktober 1918 har Eders Kungl. Maj:t förordnat, att Lysings och Göstrings
härad skulle från och med den 1 januari 1919 förenas till ett tingslag under benämningen
Lysings och Göstrings tingslag med tingsställe i Mjölby, såsom förut
nämnts beläget icke inom nämnda tingslag utan inom Vifolka härad och huvudorten
därstädes. Någon meningsskiljaktighet torde icke kunna råda om fördelen för
Vifolka häradsbor att få sitt tingsställe förlagt till Mjölby från det strax norr
därom belägna Sya. Vad tingshusfrågan angår, måste det för Vifolka härad anses
naturligt att inträda såsom delägare i det 1907—1909 uppförda rymliga tingshuset
i Mjölby och avhända sig det gamla tingshuset i Sya. För Lysingsdomsagan
kan det endast vara till fördel, att Vifolka härad kommer att deltaga i
tingshuskostnaderna. Genom föreningen med Lysingsdomsagan skulle Vifolka
härad jämväl få sitt domarkansli förlagt från Linköping till Mjölby, där domarkansliet
i Lysingsdomsagan är inrymt i tingshuset.

Beträffande tingslagsindelningen uti de båda nya domsagorna synas alla
skäl tala för att samtliga härad i vardera av dessa domsagor skola utgöra ett
tingslag. Ett av skälen för den ifrågasatta regleringen har ju varit, att de ny tillträdande
häradena skulle få samma tingsställen som de nuvarande Åkerbo och
Lysingsdomsagorna. Naturligt torde då vara, att nämnda härad bilda ett tingslag
med berörda domsagor, vilka i motsatt fall skulle genom införlivningen få minskat
antal tingssammanträden. Sedan Lysings härad numera förenats med Göstrings
härad till ett tingslag, torde något motstånd mot Vifolka härads upptagande

— 1923 —

217

i samma tingslag icke — såsom vid frågans föregående behandling — vara att
förvänta från förstnämnda härad.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då ifrågavarande sammanslagning
måhända ej skulle visa sig obekväm för en framtida reglering av landsbygdens
domkretsar får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida vid inträffande vakans i häradshövdingämbetet
i Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga åtgärder böra vidtagas
för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats, av domsagans uppdelning
och sammanslagning med Lysings och Göstrings härads samt Åkerbo,
Bankekinds och Hanekinds härads domsagor.»

Skrivelsen har remitterats till Göta hovrätt för att efter vederbörandes hörande
avgiva yttrande.

7. Framställning angående ersättning åt värnpliktige F. Hjort i Luleå.

Den 31 oktober 1922 avlät jag till Konungen en skrivelse, som innehöll i
huvudsak följande:

»I skrivelse till mig har M. O. anfört följande:

I en till M. O. inkommen skrivelse hade krigsfiskalen H. Flygare hemställt,
huruvida icke ett belopp av 135 kronor, som Kungl. Maj:t och kronan fått utgiva
för hämtning till inställelse vid Jämtlands fältjägarregemente av värnpliktige F.
Hjort från Luleå, borde utsökas av kyrkoherden i Östersunds stadsförsamling,
kontraktsprosten G. Öhrstedt, vilken genom felskrivning å ett för Hjort utfärdat
utflyitningsbetyg förorsakat berörda utgift. Protokollen vid regementets krigsrätt
den 25 februari, den 8 april och den 13 maj 1921 utvisade följande:

Hjort, som vore född den 1 januari 1897 och erhållit inskrivningsnummer
550 63/i9i9, hade den 12 november 1920 inflyttat till Luleå från Östersund och
därvid avlämnat ett av pastorsämbetet i Östersunds stadsförsamling för honom
utfärdat utflyttningsbetyg. I detta hade Hjorts födelsetid felaktigt angivits till den
14 januari 1900. Hjort hade tillika i utflyttningsbetyget antecknats såsom inskrivningsskyldig.
Inflyttningskort för Hjort hade därefter från pastorsämbetet i Luleå
avsänts till befälhavaren för Bodens rullföringsområde n:r 73 och från denne till
befälhavaren för Östersunds västra rullföringsområde n:r 63. På grund därav att
Hjort angivits vara född den 14 januari 1900 hade han icke återfunnits såsom upptagen
i någon av de å rullföringsexpeditionen i Östersund befintliga inskrivningslistor,
och hade ej heller rullföringsbefälhavaren därstädes haft anledning antaga, att
Hjort förut varit inskriven. Inskrivningskortet hade därför återsänts till rullföringsexpeditionen
i Boden med påskrift, att Hjort ej vore upptagen å inskrivningslista,
varefter kortet skickats åter till pastorsämbetet i Luleå. Hjort hade sålunda
icke kommit att såsom värnpliktig vare sig avföras från rullföringsområdet i Östersund
eller efter inflyttning till Luleå antecknas inom Bodens rullföringsområde
utan hade fått kvarstå rullförd inom det förra rullföringsområdet. Vid sådant för 28

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1923 års riksdag.

218

hållande hade Hjort, då han uteblivit från första repetitionsövningen den 27 januari
1921 vid Jämtlands fältjägarregemente, blivit den 9 februari 1921 anhållen
av polismyndighet i Luleå och den 11 i samma månad inställd vid regementet i
Östersund. Efter förhör inför vederbörande befälhavare hade saken bänskjutits
till krigsrätt. Sedan utredning förebragts, hade vid krigsrättssammauträde den 13
maj 1921 Flygare förklarat sig icke hava något yrkande att framställa i målet
men förbehållit sig rätt att mot vederbörande föra den särskilda talan om utbekommande
av ersättning till statsverket för hämtningskostnaden, vartill fog
kunde finnas. Till upplysning om storleken av nämnda kostnad hade Flygare till
rätten ingivit en räkning å 135 kronor, utgörande rese- och traktamentsersättning
för transport av Hjort enligt fångförpassning från Luleå till Östersund. I utslag
samma dag hade krigsrätten, jämte det krigsrätten lät bero vid åklagarens nedläggande
av talan mot Hjort, vidkommande kostnaden för Hjorts hämtning till
regementet funnit Hjort med hänsyn till omständigheterna i målet icke kunna
förpliktas att till statsverket återgälda nämnda kostnad.

Då Hjorts hämtning och inställelse enligt den utredning, M. O. företagit,
icke syntes hava föranletts av tjänstefel från någon under M. 0:s uppsikt stående
myndighet, men det måhända skulle kunna befinnas, att i det förevarande hänseendet
sådan felaktighet blivit begången av under min tillsyn varande myndighet,
att ansvarighet därför borde utkrävas, överlämnade M. O. samtliga handlingarna
i ärendet för den åtgärd, vartill jag kunde finna fog.

Av handlingarna i ärendet har jag vidare inhämtat: Hjort, som var inskrivningsskyldig
1917, fick nämnda år uppskov med inskrivningen av anledning, som
omförmäles i § 16:1 värnpliktslagen. Under 1918 var han utan laga förfall frånvarande
från inskrivningsförrättning. Med stöd av ett från pastorsämbetet i
Östersunds stads församling utfärdat betyg blev Hjort vid inskrivningsförrättning
i Luleå 1919 inskriven såsom »tillhörande annat rullföringsområde». År 1920 fullgjorde
han under 90 dagar första tjänstgöring vid Jämtlands fältjägarregemente.
På grund av utebliven inställelse den 27 januari 1921 till repetitionsövning vid
nämnda regemente blev Hjort, såsom ovan anförts, efterspanad samt anhölls i
Luleå och transporterades den 10 och den 11 februari 1920 till regementet i
Östersund. Jämte det saken hänsköts till krigsrätt förordnades av regementets
chef den 12 i samma månad, att Hjort icke längre skulle hållas i häkte. Vid
krigsrätten yrkade Hjort, som förklarade, att han på grund av sin avflyttning till
Luleå trött sig skola fullgöra repetitionsövning vid Norrbottens regemente, vilken
tjänstgöring skulle taga sin början den 29 mars 1921, ersättning för honom genom
hämtningen tillskyndad skada och förlust.

..I ärendet hava yttranden avgivits av kontraktsprosten Öhrstedt, befälhavaren
för Östersunds västra rullföringsområde n:r 63, tjänstförättande befälhavaren för
samma rullföringsområde G. Pettersson, domprosten J. Hanson i Luleå, magistraten
i sistnämnda stad samt stadsfiskalen E. Plallberg och poliskonstapeln C.
Wahlner därstädes, befälhavarna för Jämtlands och Norrbottens inskrivningsområden
samt befälhavaren för Bodens rullföringsområde n:r 73.

(Yttrandena, vilka refererats i skrivelsen, hava här uteslutits).

— 1923

219

I ärendet är ådagalagt, att Hjort blivit för utevaro från repetitionsövning
vid Jämtlands fältjägarregemente den 27 januari 1921, vid vilken övning han
icke haft skyldighet att inställa sig, genom kronobetjäningens försorg den 10
februari 1921 hämtad i Luleå och transporterad till Östersund, att Hjort dit ankommit
den 11 i samma månad och insatts i regementets häkte, men att han
frigivits ur häktet påföljande dag.

Anledningen till att Hjort oriktigt blivit efterspanad torde vara den, att
Hjorts flyttning från Östersund till Luleå icke varit känd för rullföringsbefälet i
Östersund.

Ansvaret härför har _ i ärendet lagts kyrkoherden i Östersund, kontraktsprosten
Öhrstedt till last. Öhrstedt har otvivelaktigt begått det fel vid utfärdandet
av flyttningsbetyg för Hjort, att han uppgivit, att Hjort vore född år 1900 i stället
för år 1897 och att Hjort vore inskrivningsskyldig. Härigenom har Öhrstedt föranlett,
att Hjort icke blivit avförd från rullföringsområdet n:r 63 utan kommit att
kvarstå såsom rullförd inom nämnda område.

Emellertid torde Öhrstedt ingalunda hava ensam föranlett det ifrågavarande
missförhållandet.

Hjort var, såsom född år 1897, inskrivningsskyldig redan 1917. Sagda år
erhöll han uppskov med inskrivningen. 1918 var Hjort frånvarande från inskrivning
utan laga förfall. Nästföljande år blev han vid inskrivningsförrättning i
Luleå inskriven såsom tillhörande annat rullföringsområde. Underrättelse härom
torde icke, såvitt visats, hava kommit pastorsämbetet i Östersund i vederbörlig
ordning till del. Hjort torde ej heller hava blivit i mantalslängden för Östersunds
stad upptagen såsom inskrivningsskyldig 1919 och har följaktligen icke upptagits
vare sig i inskrivningslistan eller inskrivningslängden för 1919. Ehuru underrättelse
om Hjorts inskrivning i Luleå synes hava ankommit till rullföringsområdet
n:r 63 (värnpliktskort och inskrivningsbok hava nämligen sedermera utfärdats
för Hjort från detta rullföringsområde), har inom rullföringsexpeditionen
ingen åtgärd vidtagits för att återfinna Hjort i inskrivningslängd (och inskrivningslista).
Sedan rullföringsområdet n:r 63 underrättats om Hjorts inflyttning till
Luleå, har befälhavaren för sagda område, då han icke kunde i rullföringsexpeditionens
handlingar återfinna Hjort, enär denne uppgivits vara född år 1900,
sänt rullföringsområdet n:r 73 det meddelande, att Hjort icke vore inom rullföringsområdet
n:r 63 upptagen å inskrivningslista. Någon undersökning inom
rullföringsområdet n:r 63 om anledningen därtill, att Hjort icke återfunnits i det
alfabetiska registret för år 1900 såsom inskriven, har icke verkställts. Hade sådan
undersökning gjorts, kan antagas, att det av Öhrstedt begångna felet blivit rättat.
Redan vid mantalsskrivningen i Luleå i december 1920 upptäcktes emellertid, att
Hjorts födelseår felaktigt återgivits i utflyttningsbetyget från Östersund. Med anledning
därav vidtalades Hjort att inställa sig med sin inskrivningsbok å pastorsexpeditionen.
Här blev boken granskad av domprosten Hanson, som i boken
jämväl införde anteckning om flyttningen. Därvid hade Hanson icke bort undgå
att jämväl upptäcka felet rörande Hjorts födelseår. Oaktat sålunda Hanson måst
vara medveten om den missuppfattning rörande Hjorts födelseår och värnpliktsförhållanden,
som ägt rum å pastorsämbetet i Östersund, och således haft anled —

1923 —

220

ning att antaga, att det felaktiga betyget skulle inverka på rullföringsmyndigheternas
bokföring, lämnade han icke meddelande om den vidtagna rättelsen till
vare sig rullföringsområdet n:r 73 eller rullföringsområdet n:r 63 eller pastor i
Östersund. Och Hjort själv, som på anmodan företett sin inskrivningsbok för
pastor i Luleå, har vid anhållandet lämnat den felaktiga upplysningen, att hans
inflyttning icke antecknats i inskrivningsboken. Denna uppgift, vars oriktighet
lätt kunnat konstateras av polismyndigheten i Luleå, har emellertid av polismyndigheten
tagits för god.

Av det ovan sagda framgår, att Hjorts hämtning och transporterande till
Östersund föranletts av en rad sammanlöpande omständigheter. Felaktigheter
kunna därvid visserligen påpekas hava begåtts av olika myndigheter, men berörda
felaktigheter torde knappast vara av beskaffenhet att var för sig föranleda
ansvars- eller ersättningsskyldighet. Jag har därför icke funnit mig äga tillräckligt
skäl att med anledning av Flygares hemställan mot någon viss myndighet vidtaga
ytterligare åtgärd i ärendet.

Vad angår Hjorts ersättningsanspråk, så ehuru Hjort genom sitt förhållande
i någon mån själv kan anses hava bidragit till att hämtningsåtgärden mot honom
fullföljts, torde han dock rättvisligen få anses berättigad att utbekomma skälig
gottgörelse för den skada, som genom hämtningen tillskyndats honom. Som dylik
gottgörelse, med hänsyn till vad ovan anmärkts, svårligen torde kunna åt Hjort
utkrävas av någon för hämtningsåtgärden ansvarig, återstår huruvida gottgörelse
må kunna beredas honom av allmänna medel. Skyldighet för staten att i sådant
fall utgiva ersättning föreligger visserligen icke, men billighetsskäl synas tala för
att någon ersättning varder Hjort tillerkänd. Såsom framgår av min ämbetsberättelse
till 1921 års riksdag (sid. 329 o. f. och 335 o, f.) har Eders Kungl. Maj:t
förut i liknande fall funnit gott tillerkänna värnpliktiga gottgörelse av allmänna
medel.

Jag får därför i underdånighet anmäla ärendet hos Eders Kungl. Maj:t till
den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna förhållandena påkalla.»

Min skrivelse har remitterats till statskontoret.

8. Framställning angående fråga om behörighet för prästerskapet
att meddela intyg, huruvida enskild person ådragit sig
straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

I detta ämne avlät jag den 16 november 1922 till Konungen följande framställning
:

»I en till mig insänd skrift har pastorsadjunkten C. Duhne anfört följande:

Ehuru genom kungl. förordningen den 24 maj 1918 om ändring i vissa delar
av förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande de s. k.
frejdbetygen avskaffats, hände det fortfarande, att pastorsämbeten dels å föråldrade
blanketter och dels på annat sätt utfärdade intyg, att personer ägde med —

1923 —

221

borgerligt förtroende eller icke vore dömda till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.
Derför anhöll Dulme om upplysning, huruvida pastorsämbete hade rätt
eller skyldighet att utfärda intyg av dylikt innehåll.

Duhne visade ett urklipp ur Svensk Kyrkotidning n:r 13 1922, så lydande:

»Fråga 2,664.

Hur kan man förklara, att det ännu utfärdas vanliga prästbetyg angående
medborgerligt förtroende? Att man ännu kan få se föråldrade llyttningshetyg,
där raden om medborgerligt förtroende fortfarande kvarstår, är ju fattbart, dock
synes ofta i så fall denna rad stå ostruken. Men att utfärda mer eller mindre
direkta betyg angående någons frejd borde väl numera vara bortlagt, då mer än
3 år gått, sedan frejdebetygen avskaffades. Har hört präster försvara sig med,
att de tolka bland annat senaste tryckfrihetsförordning så, att man har rätt intyga
om personers frihet från sagda påföljd men ej motsatsen, d. v. s. att de
straffats med påföljd. Här synes ett upplysningsarbete vara av nöden.

Svar 2,664. Naturligtvis har pastor rätt att skriva vitsord om frejd, d. v.
s. använda å äldre blanketter ej struken rad, ävensom att vitsorda en persons leverne
i övrigt, när personen det önskar eller när ingen därigenom kränkes. Men onödigtvis
skriva mer än man skyldig är torde nog försvinna av sig självt med tiden.»

I anledning av den ifrågavarande uppgiften i kyrkotidningen, vilken uppenbarligen
är felaktig, synes mig följande böra anföras:

Enligt 2 kap. 19 § i 1864 års strafflag kunde vissa brott medföra den påföljd,
att den dömde förklarades hava förverkat medborgerligt förtroende. Angående
de uppgifter, som skulle meddelas i s. k. frejdbetyg, funnos bestämmelser
i kungl. förordningen den 20 januari 1865 angående förändrade stadgan den i avseende
å frejdbetyg, som av prästerskapet meddelades, samt i de denna författning
kompletterande förordningarna den 28 november 1873, den 19 augusti 1890
och den 31 maj 1907. Ännu i förordningen den 3 december 1915 angående
kyrkoböckers förande upptogos »frejd- och arbetsbetyg» i uppräkningen av de
särskilda prästbevisen i § 38.

Redan år 1890 framställde nya lagberedningen i samband med förslag till
ändring i strafflagen jämväl förslag om ändring i 1865 års förordning. Lagberedningen
ville för att underlätta utkomstmöjligheterna för de frigivna, som dömts
förlustiga medborgerligt förtroende, få bestämt, att i de betyg, som på enskild
persons begäran av prästerskapet meddelades, anteckning om frejd ej finge göras
i annat fall, än då betyget begärdes för flyttning från en församling till en annan
eller till fullgörande av domstols föreskrift om uppvisande av frejdbetyg eller i
ändamål, för vilket bevis om frejd enligt lag eller författning erfordrades. Där
skriftlig ansökan eller anmälan borde vara åtföljd av frejdbevis, skulle, för att
förekomma missbruk, varigenom bestämmelsens hela syfte kunde motverkas,
iakttagas, att beviset tecknades på inlagan.

Till stöd för förslaget anförde lagberedningen bland annat, att de strävanden,
som gjordes för anskaffande av arbetsförtjänst åt frigivna fångar, motverkades
i främsta rummet därav, att meddelande om vanfrejd inflöte i dessa betyg.
Väl torde prästerskapet i allmänhet anse sig av gällande lag förhindrat att med —

1923 —

222

dela intyg om någons frejd på begäran av annan enskild person, men då en
var vore berättigad att erhålla bevis om sin egen frejd, och dylikt bevis plägade
avfordras den arbetssökande av den, hos vilken han begärde arbete, bleve därav
en följd, att de flesta av prästerskapet utgivna s. k. arbetsbetyg innehölle uppgift
om frejden. Naturligt vore då, att den, som ej hade, såsom det hette, »rent»
prästbetyg, så gott som allestädes bleve avvisad, och, där han någon gång antoges,
omöjliggjordes vanligen hans kvarstannande genom förhållandet till arbetskamraterna,
vilka i allmänhet på en eller annan omväg erhölle kunskap om att
han ej hade sådant betyg. Om man därför ville verksamt understödja de ansträngningar,
som gjordes för beredande av arbete åt frigivna fångar, syntes
detta lämpligen kunna ske genom en föreskrift, att meddelande om frejd i allmänhet
icke finge av prästerskapet inryckas i sådana betyg, vilka vore avsedda
att användas enskilda personer emellan.

I skrivelse den 9 mars 1909 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville utreda,
under vilka förutsättningar straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende
skulle kunna ur lagstiftningen borttagas, samt för riksdagen framlägga det förslag
till lagbestämmelser, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Med anledning
av skrivelsen förordnades år 1913 särskilda sakkunniga att biträda i
justitiedepartementet med verkställande av utredning och avgivande av förslag i
fråga om bland annat borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av
medborgerligt förtroende. Sedan de sakkunniga utarbetat förslag till lag om ändring
av 2 kap. 19 § strafflagen, enligt vilket förslag benämningen förlust av
medborgerligt förtroende skulle bortfalla och i själva lagstadgandet angivas straffpåföljdens
huvudsakliga innehåll, nämligen obehöriget att erhålla eller utöva allmän
befattning och att utöva rösträtt i vissa offentliga angelägenheter, samt tillika
avlämnat förslag angående de övriga ändringar såväl av grundlag som allmän
lag, som blivit av reformens genomförande påkallade, framlade Kungl. Maj:t för

1917 års riksdag proposition med förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen, och antog riksdagen såsom vilande
förslag till ändrad lydelse av bland annat § 2 4;o tryckfrihetsförordningen. Därefter
föreläde Kungl. Maj:t 1918 års lagtima riksdag proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av strafflagen jämte övriga ändringsförslag,
som ägde sammanhang med den ifrågavarande reformen. Sedan riksdagen i anledning
av sistberörda proposition fattat beslut samt vid företagen slutlig prövning
godkänt de vilande förslagen till grundlagsändring, utfärdades den 24 maj

1918 bland annat lag angående ändring i vissa delar av strafflagen. Därigenom
förordnades, att 2 kap. 19 § skulle erhålla den lydelse, att vissa i lagen bestämda
brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som i lagrummet säges, ådömes
den påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller att
deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas
överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas
avgöranden endast den må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. År någon till sådan påföljd dömd, have han ock förverkat
allmän befattning, som av honom innehaves.

— 1923 —

223

I samma lag stadgades vidare, att förlust av medborgerligt förtroende ej
vidare finge ådömas, samt att den, som dömts förlustig medborgerligt förtroende,
skulle, på grund av bestämmelse i lag eller författning, allenast i samma mån
som den, vilken dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vara utestängd
från behörighet, rättighet eller förmån. Stadganden, som i vidare mån från behörighet,
rättighet eller förmån utestängde den, vilken dömts förlustig medborgerligt
förtroende eller saknade eller saknat god frejd, bleve förty upphävda.

Med detta stadgande förvandlades automatiskt redan ådömd förlust av medborgerligt
förtroende till den nyinrättade mildare straffpåföljden. De gamla begreppen
om god frejd och vanfrejd skulle anses utplånade, och allenast den nya
i 2 kap. 19 § strafflagen närmare angivna påföljden var framdeles att taga hänsyn
till.

Vid den allmänna författningsrevision, som under 1918 i sammanhang med
strafflagsändringen företogs, upphävdes genom en kungl. förordning den 24 maj
1918 de ovannämnda författningarna 1865,1873, 1890 och 1907 angående frejdbetyg.

Genom en annan förordning den 24 maj 1918 vidtogs den ändring i 1915
års kyrkobokföringsförordning, att orden »frejd- och arbetsbetyg» utbyttes mot
orden »ålders- och arbetsbetyg». Tillika infördes bland reglerna till kyrkoböcker
och prästbevis i samma förordning den bestämmelsen, att vid utflyttning underrättelse
angående ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen skulle sändas direkt
från pastor i utflyttningsorten till pastor i inflyttningsort.

Efter de vid riksdagen 1918 antagna ändringarna fick tryckfrihetsförordningen
§ 2 4:o stycket 9 följande lydelse:

»Att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar
utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller
av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i vad de innehålla
upplysning, huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd, vilken utestänger
från behörighet eller rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller
om enskild persons leverne och seder i övrigt, såvitt de lända honom till skada
eller förklenande. Den häremot bryter, böte 33 riksdaler 16 skillingar.»

I motiven till den nya lagstiftningen yttrades bland annat i fråga om ändringen
i kyrkobokföringsförordningen, att i § 38 frejdbetygen uteslutits bland
uppräkningen av de betyg, som skulle utfärdas enligt bilagda formulär, och i
stället upptagits ett nytt betyg under benämningen åldersbetyg. Då frejdbetygen,
vilka i stor utsträckning tjänstgjort såsom intyg beträffande åldern, skulle bortfalla,
borde i deras ställe införas ett prästbetyg, som huvudsakligen tjänade
nämnda ändamål. Frejdbetygets lydelse, frånsett upplysningen om frejden, borde
dock bibehållas i det nya betyget. Efter en uteslutning av bestämmelserna om
frejdbetyg ur förordningen angående kyrkoböckers förande torde på grund av
tryckfrihetsförordningen § 2 följa, att prästerskapet icke vidare finge utfärda frejdbetyg.
Ej heller andra intyg, som innehölle upplysning, huruvida enskild person
ådragit sig förlust av medborgerligt förtroende eller den nya påföljden, finge
enligt sistnämnda lagrum utfärdas utom i de få fall, då »allmänna lagen och
gällande författningar utstaka», såsom i fråga om meddelanden till röstlängd eller
längd för inskrivning av värnpliktiga eller uppgifter till annat pastorsämbete.

— 1923 —

224

Vidare yttrades i motiveringen till ändring av tryckfrihetsförordningen, att
det borde tillses, att icke plägseden att av arbetssökande fordra frejdbetyg ledde
därtill, att i frejdbetygens ställe trädde andra av prästerskapet utfärdade intyg,
av vilka fram ginge, huruvida den arbetssökande ådragit sig förlust av medborgerligt
förtroende eller den nya straffpåföljden. Redan funnes i § 2, 4:o, nionde
stycket tryckfrihetsförordningen stadgat förbud att i andra fall, än allmänna lagen
och gällande författningar utstakade, meddela eller till tryck utlämna utdrag
ur kyrkoböcker eller av andra själavården eller kyrkodisciplinen rörande handlingar
i avseende på enskilda personers leverne och seder, såvitt de lände dem till
skada eller förklenande. Från nyss omförmälda synpunkt sett vore det emellertid
lika viktigt, att intyg ej finge lämnas, att vederbörande icke ådragit sig ovan
nämnd straffpåföljd. I annat fall skulle ju för den arbetssökande på grund av omöjligheten
att förete sådant intyg inträda samma verkan, som följt av anteckningen
i frejdbetyget, att han vore vanfrejdad. De sakkunniga hade därför föreslagit,
att skillnad gjordes mellan upplysning om ådragen eller icke ådragen straffpåföljd,
vilken utestängde från behörighet och rättigheter, som omförmäldes i 2 kap. 19
§ strafflagen, å ena sidan, samt om personens leverne och seder i övrigt, å den
andra. I förra avseendet finge meddelad eller till tryck utlämnad handling ej
innehålla någon som helst upplysning, i det senare fallet vore bestämmelsen densamma
som förut, d. v. s. upplysning finge lämnas om personens leverne och
seder, såvitt de ej lände honom till skada eller förklenande. Uttrycket »straffpåföljd,
vilken utestängde från behörighet och rättigheter, som omförmäldes i 2
kap. 19 § strafflagen» omfattade både förlust av medborgerligt förtroende och
den nya påföljden, då ju straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende till
sina verkningar vore identisk med innehållet i den nya straffpåföljden.

Även om tryckfrihetsförordningen i nu förevarande avseende blivit dunkelt
avfattad, framgår likväl otvetydigt av vad ovan anförts, att pastorsämbete icke
vidare äger befogenhet att i andra fall än — såsom det heter i tryckfrihets förordningen
— »allmänna lagen och gällande författningar utstaka» utfärda intyg
om att en person ådragit sig straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller att
han icke blivit dömd till sådan påföljd. Än mindre har präst någon som helst
behörighet att utfärda intyg vare sig angående förlust av medborgerligt förtroende
eller angående god frejd. Med sådana fall däremot, som i lag eller författning
utstakas, avses exempelvis uppgift till röstlängdsupprättare jämlikt 3 § i kungörelsen
den 29 januari 1921 om upprättande av röstlängd m. m., underrättelse
till pastor i inflyttningsort enligt reglerna till kyrkoböcker och prästbevis i kyrkobokföringsförordningen
samt anteckning å inskrivningslista enligt § 12 värnpliktslagen.

Av innehållet i den i Svensk Kyrkotidning intagna frågan och det därå i tidningen
avgivna vilseledande svaret synes kunna antagas, att tveksamhet råder
bland prästerskapet angående rätta tolkningen av i ämnet gällande bestämmelser.
Det torde, enligt mitt förmenande, vara av stor samhällelig vikt, att en felaktig
praxis, därest en sådan är på väg att insmyga sig, i tid motas. Därför vore det
måhända önskvärt, om genom en nådig cirkulärskrivelse till domkapitlen eller

— 1923 —

225

annorledes bragtes till prästerskapets kännedom, huru 1918 års lagbestämmelser
i det ifrågavarande ämnet rätteligen skola tillämpas.

Med stöd av den för mig gällande instruktionen tillåter jag mig i underdånighet
för Eders Kung!. Maj:t framlägga ovan angivna förhållande för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Genom beslut den 8 december 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att min skrivelse
skulle i avskrift överlämnas till samtliga ecklesiastika konsistorier för kännedom.

9. Framställning angående förständigande för åklagare att iakttaga
bestämmelserna i § 12 mom. 4 i kungl. förordningen
den 30 juni 1916 om automobiltrafik.

Den 18 november 1922 skrev jag till Konungen följande:

»I 1916 års automobilförordning infördes i § 11 den bestämmelsen, att
automobil endast må föras av den, som därtill innehar gällande tillstånd (körkort).

Vid dryftandet av frågan angående åstadkommande av betryggande bestämmelser
om kontroll över förarna yttrades av 1909 års sakkunniga i ämnet bland
annat de välgrundade orden, att många, för att ej säga de flesta olyckshändelser
vid automobiltrafik berott på förarens vårdslöshet och oskicklighet, liksom mången
gång en samvetsgrann och skicklig förare avvänt en överhängande fara. Att på
förhand söka vinna garantier, att icke olämpliga personer tillätes föra automobil,
liksom att, sedan en person undfått en sådan rätt, hålla hand över att han uppehör
sina kvalifikationer borde därvidlag vara de ledande principerna. Åt den
myndighet, vars tillstånd ansetts böra erfordras för rätten att föra automobil,
borde tillerkännas diskretionär makt att vägra begärt tillstånd. Enligt tidigare
bestämmelser gällde förvärvad habilitet för all framtid, oavsett om föraren efter
provets avläggande visat sig lämpad för yrket eller icke eller begått huru många
och grova förseelser mot förordningen som helst. Häri läge för liten garanti. En
examen innebure icke någon säkerhet för att vederbörande för framtiden alltjämt
skulle uppehålla sina kvalifikationer, och lika litet som anmärkning kunde riktas
mot uppfattningen, att samhället ägde rätt att förbjuda en person att utöva yrket
i fråga, som alltid vore mer eller mindre farligt för såväl honom själv som för
andra, förr än han visat sig innehava tillräcklig skicklighet, lika litet kunde
invändning göras mot att samhället under vissa omständigheter återtoge meddelat
tillstånd till yrkesutövandet. De viktigaste av de föreslagna förändringarna i 1916
års automobilförordning folie just i dessa punkter.

Vidare yttrades i motiven, att över utfärdade körkort skulle föras ett register,
vilket skulle tjäna jämväl såsom straffregister vid förseelser mot automobilförordningen,
till vilket register uppgifter skulle lämnas om ådömda straff för dylika
förseelser.

§ 12 i 1916 års automobilförordning erhöll i nu ifrågavarande delar följande
lydelse:

29 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

226

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort,----utfärdas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i hela riket.

Mom. 2. Över utfärdade körkort skall K. B. föra anteckning i särskild liggare
eller kortregister; och skall därvid för varje körkort antecknas nummer å körkortet
och dag för dess utlämnande samt innehavarens namn, födelseår, födelsedag, yrke
och hemvist.

Mom. 3. Befinnes förare, vilken ådömts straff för förseelse mot denna förordning
eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser
automobiltrafik, hava vid förseelsens begående förfarit med grov vårdslöshet eller
visat likgiltighet för andra människors liv eller egendom, eller föreligga eljest
sådana förhållanden, att förare måste anses olämplig att vidare föra automobil, må
K. B., som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss tid, minst 2
månader och högst 2 år, eller ock för alltid.

Beslut, varigenom K. B. återkallat körkort, skall antecknas i den liggare
eller det kortregister, varom i mom. 2 förmäles, och genom K. B:s försorg för
rikets polismyndigheter kungöras på sätt Konungen förordnar. Det åligger jämväl
K. B. i övriga län att i särskild avdelning av liggaren eller kortregistret göra
anteckning om dylika beslut, som för polismyndigheterna kungjorts. På enahanda
sätt förfares med avseende å beslut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse
av körkort upphävts eller ändrats.

Sedan år 1919 nya sakkunniga tillkallats för att avgiva förslag till de av
behovet mest påkallade ändringar och tillägg i automobilförordningen, föreläde
Eders Kungl. Maj:t 1920 års riksdag proposition med förslag till förordning om
ändrad lydelse i vissa delar av automobilförordningen.

Beträffande mom. 3 i § 12 anförde därvid vederbörande departementschef
bland annat, att de sakkunniga föreslagit en ändring, i det att orden »vilken
ådömts straff för förseelse mot denna förordning eller mot 11 kap. 15 § strafflagen,
i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik» ansetts höra utgå. De
sakkunniga, som 1909 tillkallats för att utarbeta förslaget till den nuvarande
automobilförordningen, hade uttalat sig för att avgörandet av frågan om indragning
av körkort borde förläggas till domstol samt att sådan påföljd endast kunde
åläggas i sammanhang med ådömande av straff för förseelse mot förordningen.
Den då föredragande departementschefen hade emellertid därvidlag icke följt de
sakkunniga utan föreslagit, att prövningsrätten i fråga om återkallelse av körlicens
skulle tillkomma administrativ myndighet, lämpligast länsstyrelsen, och hade förordningen
blivit avfattad i enlighet med denna uppfattning. Det hade emellertid
synts de sakkunniga av 1919, som om, i konsekvens därmed, stadgandet, att den
administrativa myndigheten skulle vara nödsakad att, innan den ägde besluta om
indragning av körkort för en person, som exempelvis vid färd med automobil
visat grov vårdslöshet, avvakta vederbörande domstols utslag, bort utgå och att
sålunda nämnda myndighet även i sådana fall tillerkändes en självständig prövningsrätt.
Det kunde för övrigt enligt de sakkunnigas mening ej anses med god
ordning överensstämmande, att en person, som på grund av vårdslös framfart
eller dylikt befunnits uppenbart olämplig att föra automobil, finge fortsätta därmed,
intill dess domstolen meddelat utslag i det mot honom anhängiggjorda åtalet,

— 1923 —

227

vilket, särskilt på landsbygden med dess långsamma rättskipning, kundo draga
långt ut på tiden.

Emellertid tilläde departementschefen, att det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet lämpligen syntes böra kompletteras med eu bestämmelse därom, att
utslag i mål, däri förare dömts till ansvar enligt automobilförorduingen eller 11
kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avsåge autom obil trafik, skulle av
åklagaren i målet ofördröjligen insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkort
för föraren. Även om ådömt ansvar icke utgjorde villkor för körkorts indragning,
syntes det vara av vikt, att vederbörande länsstyrelse erhölle kännedom om utslag,
varigenom förare fällts till straff.

Jämlikt kungl. förordningen den 25 september 1920, som trätt i kraft den
1 januari 1921, erhöll § 12, såvitt nu är i fråga, följande lydelse:

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, — — — — nämnts.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i hela

riket.

Mom. 2. Över utfärdade körkort skall K. B. föra anteckning i liggare eller
kortregister; och skall därvid för varje körkort antecknas nummer å körkortet och
dag för dess utlämnande samt innehavarens namn, födelseår, födelsedag, yrke och
hemvist, så ock angivas, huruvida körkortet avser automobil i allmänhet eller
allenast motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs.

Mom. 3. Befinnes förare hava vid färd med automobil gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet, varit berusad eller visat likgiltighet för andra människors liv
eller egendom, eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare måste anses
olämplig att föra automobil, må K. B., som utfärdat körkortet, återkalla detsamma
antingen för viss tid, minst 2 månader och högst 2 år, eller ock för alltid.

Mom. 4. Har förare ådömts straff för förseelse mot denna förordning eller
mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik,
åligger det åklagaren Tätt ofördröjligen insända utslaget i målet till den länsstyrelse,
som utfärdat körkort för föraren.

Meningen med det nytillkomna mom. 4 är tydlig. Då körkort gäller för färd
i hela riket och körkort må av den länsstyrelse, som utfärdat detsamma, under
de i mom. 3 angivna omständigheter återkallas för förare, som dömts till straff
för förseelse mot automobilförordningen eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, och
härmed uppenbarligen avses bland annat utslag, meddelade av vilken som helst
häradsrätt eller rådhusrätt i riket, är det nödvändigt, att länsstyrelsen omedelbart
erhåller kunskap om samtliga utslag, som röra de av länsstyrelsen med körkort
utrustade personer. Allenast genom att K. B. hålles underrättad om varje förseelse,
för vilken en förare blivit fälld till ansvar vid färd såväl inom länet som var

— 1923 —

228

som helst eljest i landet, blir K. B. i stånd att rättvist och effektivt tillämpa den
s. k. straffpåföljden, att körkortet indrages.

Under den inspektion av underdomstolar, som jag under året företagit, har
jag emellertid upptäckt, att föreskrifterna i 4 mom. i § 12 automobilförordningen
icke efterföljas. Vid en rådhusrätt hade sålunda under såväl 1921 som 1922 i ett
flertal fall automobilförare dömts för förseelser mot automobilförordningen och
för överdådig framfart, utan att i ett enda fall åklagaren erhållit något exemplar
av rådhusrättens utslag. Enahanda fel har jag bemärkt på andra ställen. På av
mig framställd fråga hava rådhusrätts ledamöter och häradsrätts ordförande svarat,
att de och givetvis även vederbörande åklagare saknat kännedom om det nytillkomna
mom. 4 i § 12 automobilförordningen.

Det är uppenbart, att genom försummelse från åklagarnas sida att till vederbörande
länsstyrelse insända utslag i mål angående berörda förseelser hela det
1916 uppbyggda systemet med utlämnande av körkort och befogenhet för K. B.
att, när förhållandena därtill givit anledning, återkalla desamma bringas ur
funktion.

Lagstiftningen och meddelandet av administrativa föreskrifter hava under
de senaste åren nått en sådan omfattning, att det varit de tillämpande myndigheterna
hart när omöjligt att med tillbörlig hastighet taga kännedom om och
efterfölja alla nytillkomna bestämmelser. Det synes mig därför erforderligt att
åtminstone i vissa fall, när ett nytt stadgande icke beaktats, göra ett påpekande
av nödvändigheten av åtlydnad för detsamma.

I det nu berörda fallet synes mig den allmänna säkerheten fordra, att
åklagarna tillhållas att fullgöra den dem enligt mom. 4 i § 12 automobilförordningen
åliggande skyldighet, vilken inträtt redan vid 1921 års början. Jag vågar
därför hemställa, att genom en cirkulärskrivelse till länsstyrelserna eller annorledes
samtliga lands- och stadsfiskaler erhålla ett förständigande i nämnda avseende.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag i underdånighet
bringa förhållandet till Eders Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd, vartill
framställningen må kunna föranleda.»

Genom beslut den 30 november 1922 har Kungl. Maj:t förordnat, att avskrifter
av min skrivelse skulle överlämnas till J. K. och samtliga länsstyrelser till kännedom
samt för vederbörande underlydande åklagarmyndigheters underrättande.

10. Framställning angående avlöningen till advokatflskalerna vid

rikets hovrätter.

Den 20 november 1922 avlät jag till Konungen en skrivelse av följande
innehåll:

»I det förslag av 1902 års löneregleringskommitté, som låg till grund för
Eders Kungl. Maj:ts proposition till 1921 års riksdag angående ny definitiv lönereglering
för statsdepartement och centrala ämbetsverk, föreslog kommittén vad

— 1923 —

229

angick frågan om placering i det nya avlöningssystemet av tjänster, tillhörande
den dåvarande så kallade andra normalgraden, att en uppdelning skulle ske, så
att flertalet befattningshavare inom nämnda grad hänfördes till den nya 15:e
lönegraden, medan förste kanslisekreterartjänsterna jämte ett fåtal andra befattningar
placerades i 16:e lönegraden.

Vid denna uppdelning hänfördes advokatfiskalsämbetena i hovrätterna till
15:e lönegraden.

Sedan kommittén angivit, vilka tjänster enligt densammas mening borde
tillhöra 16:e lönegraden, anförde kommittén i sitt betänkande följande: Förutom
de av kommittén särskilt nämnda tjänsterna kunde måhända påvisas eu eller annan
befattning inom de centrala verken, tillhörande andra normalgraden, beträffande
vilken befattning det kunde ifrågasättas att likställa densamma med de
tjänster, som hänförts till 16:e lönegraden. För utrönande av befogenheten av en
dylik uppfattning skulle emellertid erfordras en mera ingående undersökning, än
vad kommittén kunde företaga. Det borde därför få bero på ytterligare utredning,
huruvida några tjänster utöver de föreslagna skulle hänföras till 16:e lönegraden.

Kungl. Maj:t frångick på förevarande punkt löneregleringskommitténs förslag.
Enligt propositionen hänfördes samtliga andragradstjänster till 16:e lönegraden,
varvid dock förutsattes, att en dylik åtgärd endast vore att betrakta såsom
en anordning tills vidare, varefter det skulle bliva en uppgift för vederbörande
lönenämnd att efter närmare prövning föreslå den nedflottning av vissa tjänster
till den 15:e och den uppflyttning av vissa tjänster till den 17:e lönegraden, som
kunde finnas vara av förhållandena påkallad.

Kungl. Maj:ts förslag blev icke av riksdagen bifallet, utan riksdagen fann
i stället löneregleringskommitténs förslag böra läggas till grund för dess beslut.
I sin skrivelse i ämnet anförde riksdagen, att i avseende å de olika tjänstegradernas
placering på avlöningsskalan hade gällande avlöningsgrader tjänat till utgångspunkt,
varvid jämförelser sökts med motsvarande befattningshavare inom
kommunikationsverken. I likhet med vad som skett för kommunikationsverken
hade löneregleringskommittén föreslagit en tudelning av sekreterargraden, varvid
kommittén, såsom fallet vore beträffande kommunikationsverken, till 15:e lönegraden
hänfört flertalet befattningar inom denna grupp men icke ansett sig böra
föreslå en placering av övriga till densamma hörande tjänster i högre lönegrad
än den 16:e, under det att för kommunikationsverken den så kallade högre sekreterargraden
hänförts till 17:e lönegraden.

I skrivelse den 30 september 1921 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt allmänna
civilförvaltningens lönenämnd att till förnyad utredning upptaga bland
annat spörsmålet angående de förutvarande andragradstjänsternas placering i det
nu gällande lönesystemet.

Advokatfiskalerna vid rikets hovrätter hava sedermera i underdåniga skrivelser
— av vilkas innehåll jag tagit del — anhållit, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes framlägga förslag därom att de måtte upptagas, advokatfiskalen vid Svea
hovrätt under 18:e samt advokatfiskalerna vid Göta hovrätt och hovrätten över
Skåne och Blekinge i 18:e eller i varje fall i 17:e lönegraden av den vid nu gällande
avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckning.

— 1923 —

230

Hovrätterna, vilka anbefallts att avgiva utlåtande över advokatfiskalernas
ansökan, hava hemställt, att advokatfiskalerna måtte upptagas under 17:e lönegraden.

Advokatfiskalerna vid rikets hovrätter hava av ålder intagit en särställning
inom förvaltningen. Redan under Karl IX:s tid förekom en med de nuvarande
advokatfiskalstjänsterna delvis likartad befattning. I det förslag till »ordning och
process» för rättegångar vid hovet, som Karl IX framlade för rådet 1604, nämndes
bland tjänstemännen vid överdomstolen en hovfiskal eller hovprokurator, som
var avsedd till konungens ombud och åklagare i de mål, som denne väckte. Då
ständerna sutto till doms vid 1605 års riksdag, kallades åklagaren än hovprokurator
än hovfiskal eller riksens fiskal. När Gustaf II Adolf 1614 inrättade Svea
hovrätt, införlivades med domstolen det fiskalsämbete, som fanns från Karl IX:s
tid under benämning advokat- eller generalfiskal. I rättegångsordinantian av år
1614 omtalades åter denne ämbetsman. Det ålåg honom särskilt att infordra underrätternas
domböcker (rättegångsprocessen 1615), att åtala »noblessen» för brott
mot kungliga stadgar och förordningar (exekutionskansliets protokoll 1665) samt
att beivra fel och försummelser av häradshövdingarna (kungl. brevet till hovrätterna
1693).

Advokatfiskalsämbetet i hovrätterna har städse åtnjutit högt anseende och
förtroende. I äldre fideikommissbrev förekommo stundom bestämmelser därom,
att vederbörande advokatfiskal ägde tillse, att fideikommissbrevets föreskrifter
efterlevdes.

Under åren 1875—1883 var advokatfiskal i Svea hovrätt J. 0:s suppleant.

I sina underdåniga skrivelser hava advokatfiskalerna framhållit vikten och
omfattningen av sina ämbetsgöromål. Något därom torde icke behöva tilläggas.
Dock synes böra understrykas, att de i sin tjänstutövning äga stor självständighet
och initiativrätt, som ger ett betydligt mått av ansvar åt deras verksamhet.
De äga sålunda bland annat att efter därom gjord anmälan eller på eget initiativ
anställa åtal inför vederbörande hovrätt mot därunder lydande domare och
tjänstemän för av dem begångna fel och försummelser i tjänsten. Advokatfiskalerna
äga härutinnan samma befogenhet som J. K. eller J. O. Enligt advokatfiskalernas
uppgift överlåter J. K. i allmänhet åt dem i fråga om de ärenden, som remitteras
från honom, att efter erforderlig utredning självständigt avgöra, huruvida
åtal bör äga rum.

I min egenskap av J. O. är jag i ständig förbindelse med advokatfiskalerna
i hovrätterna, och det synes mig vara av stor vikt, att dessa befattningshavare
erhålla en sådan tjänsteställning, att man allt framdeles må kunna påräkna att
för befattningarna erhålla lämpliga personer.

Att advokatfiskalsämbetena vid rikets hovrätter, sedan de placerats i 15:e
lönegraden, skulle komma att därstädes kvarstå vore icke rimligt. En jämförelse
mellan de för dem gällande instruktionsbestämmelserna och vad som är stadgat
med avseende å andra någorlunda jämförbara tjänster inom den centrala förvaltningen
ger, enligt mitt förmenande, tämligen tydligt vid handen, att advokatfiskalsämbetena
borde hänföras, beträffande Svea hovrätt till 18:e och beträffande de
båda andra hovrätterna till 17:e lönegraden.

— 1923 —

231

Jag tillåter mig anföra allenast ett exempel. I Eders Kungl. Maj:ts proposition
till 1921 års riksdag angående reglering av löneförhållanden m. in. vid fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten föreslogs, att föreståndaren för avdelningen för
straffregistret — dittills en förste aktuarie med samma löneförmåner, som förut
gällde för advokatfiskalerna — skulle bliva byrådirektör. I motiveringen härom
anfördes följande: Med hänsyn till arten av de uppgifter, som ålåge straffregisteravdelningen,
läge i sakens natur, att denna avdelning måste intaga en från fångvårdsstyrelsens
övriga avdelningar tämligen fristående ställning samt att föreståndaren
för straffregisteravdelningen måste i största utsträckning självständigt leda
och ansvara för arbetet å avdelningen. Det ålåge föreståndaren bland annat att kontrollera
varje inkommen straffuppgift för att tillse, att den överensstämde med
utslag och gällande föreskrifter, samt att i förekommande fall genom skriftväxling
med domare och andra myndigheter söka åstadkomma erforderlig rättelse.
Föreståndaren vore personligen ansvarig för straffregisterutdragens överensstämmelse
med registret. I betraktande av de mycket ansvarsfulla uppgifter, som ålåge
föreståndaren och som av denne måste kräva en osviklig noggrannhet samt en
ej ringa juridisk insikt, syntes det vara av största vikt, att denne befattningshavare
erhölle en sådan tjänsteställning, att man städse kunde påräkna att för befattningen
erhålla och där behålla en fullt kvalificerad och lämplig person. — Från
och med början av år 1922 har föreståndaren för straffregistret erhållit titeln byrådirektör
och åtnjuter lön enligt 18:e lönegraden. De uppgifter, som åligga honom,
och den juridiska insikt, han bör äga, torde ingalunda vara större än vad som
gäller för advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag i underdånighet
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållande till den åtgärd, Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Skrivelsen har genom beslut den 8 december 1922 remitterats till allmänna
civilförvaltningens lönenämnd.

11. Framställning angående ansökningstiden till förenade folkskollärar-,
organist- och klockarbefattningar.

I detta ämne avlät jag den 22 november 1922 till Konungen en skrivelse
av följande innehåll:

»I en till mig inkommen skrift har kyrkoherden i Kung Karl och Torpa
församling C. G. Eckerberg anfört:

Bland prästerskapet rådde ovisshet om den rätta ansökningstiden till folkskollärartjänst
jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar. Av somliga
skolrådsordförande ansåges denna tid på grund av bestämmelserna i 19 §
folkskolestadgan den 26 september 1921 vara 42 dagar, under det andra med
hänsyn till innehållet i stadgan den 4 maj 1894 huru förfaras skall vid tillsättning
av folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar

— 1923 —

232

ansett ansökningstiden skola utgöra 60 dagar. Eckerberg anhöll om mitt uttalande
i frågan.

I anledning av Eckerbergs framställning anmodade jag kungl. skolöverstyrelsen
att avgiva yttrande, och anförde överstyrelsen i avgivet utlåtande följande:

I kungl. stadgan huru förfaras skall vid tillsättning av folkskollärartjänst
jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar den 4 maj 1894, vilken
stadga tillkommit genom kyrkomötets medverkan, föreskreves i fråga om dylika
förenade tjänster en ansökningstid av 60 dagar. Samma ansökningstid hade gällt
enligt § 19 mom. 2 i folkskolestadgan den 10 december 1897 vid tillsättning av
sådan ordinarie folkskollärartjänst, som ej vore förenad med organist- och klockarbefattningar.
Först genom kungl. kungörelsen den 16 september 1918, vilken
trätt i kraft den 1 oktober samma år, hade sådan ändring vidtagits i folkskolestadgans
§ 19, att ansökningstiden för ordinarie folkskollärartjänst bestämdes till
42 dagar. Därigenom hade emellertid icke, så vitt överstyrelsen kunde finna,
bestämmelsen i 1894 års stadga rörande 60 dagars ansökningstid i fråga om däri
nämnda förenade tjänster upphävts. I ett den 6 mars 1920 av särskilda sakkunniga
framlagt betänkande, innehållande förslag till dels lag angående kantorer
dels stadga angående kantorer, hade de sakkunniga, såsom av stadgeförslaget
framginge, tänkt sig, att ansökningstiden skulle även för så kallad skolkantorsbefattning
(motsvarande de nuvarande förenade folkskollärar-, organist- och klockarbefattningarna)
sättas till 42 dagar. Emellertid hade 1921 års riksdag avslagit
en till riksdagen överlämnad kungl. proposition angående klockarinstitutionens
reformering, vadan berörda förslag icke lett till någon ändring i de äldre bestämmelserna
på ifrågavarande område. Ehuru således lagstiftningen, enligt överstyrelsens
uppfattning, i nu förevarande avseende skilde mellan, å ena sidan, folkskollärartjänst
i och för sig, för vilken bestämts en ansökningstid av 42 dagar, och,
å andra sidan, förenade folkskollärar-, organist- och klockarbefattningar, för vilka
ansökningstiden bestämts att omfatta 60 dagar, hade vederbörande skolråd vid
ledigkungörandet av dylika förenade befattningar ådagalagt en uppenbar osäkerhet
rörande sistnämnda bestämmelses tillämpning. Såsom exempel härpå kunde anföras,
att vid en undersökning, omfattande allenast de under sista veckan i augusti
månad 1922 i Post- och Inrikes Tidningar införda kungörelserna rörande lediga
förenade tjänster av nu ifrågavarande art, ansökningstiden i flera fall satts till 42
dagar och allenast i ett fåtal fall till 60 (lagar, under det att i åtskilliga fall intet
bestämt dagantal angivits utan blott tillkännagivits, att ansökning skulle göras
»inom laga tid».

I likhet med skolöverstyrelsen finner jag tydligt, att den i 1894 års stadga
föreskrivna ansökningstiden av 60 dagar fortfarande skall äga tillämpning vid
tillsättning av i laga ordning förenade folkskollärar-, organist- och klockarbefattningar.

I ett av särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
den 31 januari 1908 avgivet betänkande med förslag till klockarinstitutionens
omreglering upptogs i förslag till stadga för organister och kantorer beträffande
organist- och klockarbefattningar, som voro förenade med folkskollärartjänst, i

— 1923 —

§11 cn ansökningstid av (50 dagar. I motiven yttrades, bland annat, beträffande
tillsättning av ovannämnda tjänster, då båda eller cn av dem vore förenade med
folkskollärartjänst, att, då Kungl. Maj:t efter inhämtande av kyrkomötets yttrande
så nyligen som den 4 maj 1894 genom särskild stadga påbjudit, huru förfaras
skulle vid tillsättning av folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist- och
klockarbefattningar samt ingen anledning vore för handen att låta kantor tillsättas
på annat sätt än klockare, intet skäl funnes att frångå då givna bestämmelser.
1908 års förslag ledde emellertid icke till något resultat, utan Kungl. Maj:t överlämnade
åt nya sakkunniga att verkställa fortsatt utredning av frågan om ändrade
stadganden rörande klockarinstitutionen. I ett av sistnämnda sakkunniga den 19
maj 1915 avlämnat betänkande med förslag till lag angående kantorer yttrades i
motiven, att förslaget endast omfattade de bestämmelser rörande kantorerna, som
vore av natur att erfordra samtycke av riksdag och kyrkomöte. Därutöver behövdes
emellertid åtskilliga i administrativ väg utfärdade närmare bestämmelser
rörande bland annat tillsättning av dylik tjänst. Förslag till sådana bestämmelser
hade de sakkunniga ansett lämpligen böra uppgöras först sedan huvudgrunderna
för den blivande organisationen blivit av riksdag och kyrkomöte godkända. På
grund därav hade de sakkunniga ej heller ingått i en närmare prövning av dithörande
förhållanden. Ej heller 1915 års förslag blev genomfört, I stället utarbetades
av regeringsrådet G. Thulin efter nådigt uppdrag en utredning angående
klocka!--, organist- och kantorsbefattningarna. I det därefter utformade, i skolöverstyrelsens
yttrande omnämnda, den fl mars 1920 framlagda förslaget till
stagdä angående kantorer, vari, såsom skolöverstyrelsen omförmält, man tänkt
sig en ansökningstid av 42 dagar till så kallad skolkantorsbefattning, som skulle
motsvara de nuvarande förenade folkskollärar-, organist- och klockarbefattningarna,
insattes den slutbestämmelsen, att genom stadgan upphävdes bland annat stadgan
den 4 maj 1894 huru förfaras skulle vid tillsättning av folkskollärartjänst jämte
därmed förenade organist- och klockarbefattningar. Förslaget till lag angående
kantorer förelädes 1921 års riksdag men blev ej av riksdagen antaget. Vid granskningen
av förslaget yttrade första lagutskottet bland annat, att gällande bestämmelser
angående klockare och organister återfunnes i åtskilliga lagar och författningar.
Genom antagandet av förslaget skulle dessa spridda stadganden upphävas
och ersättas av en enhetlig lagstiftning i ämnet. Den 26 september 1921 utfärdades
Kungl. Maj:ts förnyade stadga angående folkundervisningen i riket, I denna
stadga föreskrives i § 19, att ordinarie lärartjänst vid folkskola eller småskola
sökes senast inom 42 dagar från första kungörelsedagen. Först i § 27 omförmäles,
att lärarbefattning i folkskola må kunna förenas med organist- eller klockarsyssla
eller med båda dessa sysslor. Huru en sådan förening skall äga rum beskrives i
mom. 2 av paragrafen. I mom. 3 stadgas att, om folkskollärarbefattning i vederbörlig
ordning förenats med organist- eller klockarsyssla eller med båda före det
kungörelsen den 4 maj 1894 trätt i tillämpning, skall, när befattningarna bliva
lediga, församlingen, därest den fortfarande önskar, att desamma må vara förenade,
hos domkapitlet göra sådan anmälan, varom i mom. 2 sägs.

Av vad ovan anförts framgår, att den i stadgan den 4 maj 1894 huru förfaras
skall vid tillsättning av folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist 30

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1923 års riksdag.

234

och klockarbefattningar intagna bestämmelsen om 60 dagars ansökningstid till
dylika lagligen förenade tjänster fortfarande äger gällande kraft. 1921 års folkskolestadga
innehåller icke något häremot stridande. Däri meddelas visserligen
föreskrift om 42 dagars ansökningstid vid tillsättning av folkskollärartjänst, men
i fråga om ansökningstiden till dylik med organist-eller klockarbefattning förenad
tjänst finnas inga bestämmelser, vadan 1921 års stadga ej kan inverka på giltigheten
av stadgan den 4 maj 1894.

Beträffande ansökningstiden till sådana lärarbefattningar, som icke blivit
författningsenligt förenade med organist- eller klockarsyssla men ändock faktiskt
äro det — t. ex. där man glömt att iakttaga bestämmelserna i nyssnämnda §
27 mom. 3 — kan ju ovisshet råda, men även i fråga om dylika tjänster torde
man böra tillämpa 60 dagars ansökningstid.

Att det ej kan anses lyckligt att bibehålla skilda ansökningstider, då eu
folkskollärartjänst är fristående och då den är förenad med organist- och klockarbefattningar
synes uppenbart. Enhetliga bestämmelser härutinnan torde därför
böra införas.

Vad i ärendet förekommit ger emellertid vid handen, att ovisshet råder om
vilka regler, som för närvarande skola anses gälla för ansökningstiden till förenade
folkskollärar-, organist- och klockarbefattningar. I likhet med skolöverstyrelsen
har jag låtit granska de i Post- och Inrikes Tidningar införda kungörelserna om
lediga tjänster av ifrågavarande slag. Därvid har befunnits, att av 13 under
första veckan av november 1922 ledigförklarade tjänster endast två förklarats
lediga med en ansökningstid av 60 dagar, medan däremot i åtta fall ansökningstiden
angivits till 42 dagar. I tre återstående fall hade försiktigtvis tjänsterna
förklarats lediga att sökas inom »laga tid». Då beträffande ifrågakomna ansökningstid
praxis synes vacklande, torde det vara önskvärt, att, i avbidan på nya
författningsbestämmelser, en erinran om den fortfarande giltigheten av de i 1894
års stadga meddelade föreskrifterna bragtes till vederbörandes kännedom.

Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållande för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Genom kung], kungörelse den 30 november 1922 angående ändrad lydelse
av § 2 mom. 2 i stadgan den 4 maj 1894 huru förfaras skall vid tillsättning av
folkskollärartjänst jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar (sv.
f. n:r 557) har nämnda författningsrum erhållit det ändrade innehåll, att sökande
till dylik tjänst bör ingiva sin ansökan inom 42 dagar från ledighetens första
kungörande.

12. Framställning angående lag om slakt.

Den 18 december 1922 avlät jag till Konungen denna framställning:

»I vårt land hava sedan länge gjorts försök att få bestämmelser införda
mot onödigt plågande av husdjur vid slakt. Hittills hava dessa strävanden varit
utan resultat.

— 1923 —

23;>

Vid 1887, 1894, 1895 och 1896 års riksdagar väcktes motioner med förslag
i sådant syfte. 1896 års motion vann bifall i kamrarna och ledde till en skrivelse
till Kungl. Maj:t, däri riksdagen begärde utredning om och eventuellt utarbetande
av lagstiftning angående slakt av husdjur.

I skrivelsen anfördes bland annat: I många trakter av vårt land tillginge
ännu slakt av hemdjur på det sätt, att djuret kullkastades genom rep, vilka fästes
ovanom djurets klövar. Sedan djuret lagts på rygg med fotterna bundna uppåt,
bleve dess hals utan vidare uppskuren och matstrupen utdragen samt ombunden,
för att det blod, som komme från halsådrorna, ej skulle bliva förorenat. Hela
denna hemska operation försigginge utan all föregående bedövning. Då i Sverige
omkring 760,000 större djur och i allt minst 4 millioner husdjur årligen slaktades,
insåges lätt faran av att låta dessa grymheter ohindrade fortgå och vikten
av att vidtaga verksamma åtgärder till deras undertryckande. I flera andra länder,
såsom Tyskland, Österrike och Schweiz, hade man, i samma mån upplysningen
och medkänslan för djuren vaknat, bemödat sig att genom lagstiftningsätta
en gräns för ett onödigt marterande av djuren vid deras nedslaktning. Vad
vårt land anginge, ägde vi till avvärjande av djurs misshandling endast ett mycket
knapphändigt stadgande i 18 kap. strafflagen. Naturligtvis berodde tillämpningen
av detta lagrum av domarens uppfattning om vad med misshandling vid
slakt förstodes. Så länge särskilda stadganden därom saknades, skulle en över
hela vårt land gängse grym sedvana i detta fall hindra tillämpning av det allmänna
lagbudet. Vid sådant förhållande påkallade mänsklighet och plikt mera
fullständiga och ändamålsenliga bestämmelser.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt J. K. att yttra sig över riksdagens framställning,
såvitt den avsåge ändring i eller tillägg till allmän lag, anförde J. K.
i utlåtande den 10 juni 1897 följande: Det kunde ej betvivlas, att vid slakt av
hemdjur dessa alltför ofta utsattes för lidanden, som kunnat undvikas genom iakttagande
av annat förfaringssätt vid nedslaktningen. Utom i undantagsfall torde det
använda slaktsättet likväl icke kunna med tillämpning av 18 kap. 16 § strafflagen
straffas såsom uppenbar grymhet vid behandling av kreatur. Av sed och
vana fasthölles äldre olämpliga slaktbruk, ofta utan tanke på att dessa bruk till
följd av deras beskaffenhet medförde för djuren onödiga lidanden. Det syntes
därför av allra största vikt, att i allmänna medvetandet måtte allt mer och mer
intränga känslan av skyldighet att vid slakt iakttaga vad som vore nödvändigt
till förebyggande av onödig pina för djuren, och detta mål borde kunna kraftigt
främjas genom meddelandet av positiva föreskrifter rörande förfaringssättet vid
slakt av hemdjur. Att den speciella lagstiftningen på ifrågakomna område icke
hade sin rätta plats i strafflagen vore emellertid uppenbart, och syntes ändring i
eller tillägg till allmän lag icke heller eljest betingas av riksdagens framställning.

Den 23 juli 1897 föredrogs ärendet inför Kungl. Maj:t av chefen för justitiedepartementet,
därvid denne yttrade, att i strafflagen icke syntes böra intagas bestämmelser
i syfte, att vissa särskilda förfaringssätt vid slakt skulle betraktas såsom
innebärande uppenbar grymhet mot kreatur. I allmänhet upptoge strafflagen
endast de allmänna kännetecken, vilka utgjorde karaktären på ett brott, och undveke
att därtill foga någon specialisering av olika handlingar, vid vilka dessa

— 1923 —

2.36

kännetecken skulle anses förefintliga. En ändring i äldre olämpliga slaktbruk
borde i främsta rummet förväntas genom ett allt mera fortskridande upplysningsarbete.
Men därjämte syntes det kunna ifrågasättas, huruvida för vinnande
av samma ändamål föreskrifter skulle kunna utfärdas rörande förfaringssättet vid
slakt, där detta yrkesmässigt bedreves. Huruvida en sådan speciell lagstiftning,
vilken tydligen folie inom näringslagstiftningens område, lämpligen kunde komma
till stånd, krävde dock utredning.

I remiss den 13 augusti 1897 anbefalldes länsstyrelserna att avgiva utlåtande,
huruvida, för vinnande av det i riksdagens skrivelse avsedda ändamål,
föreskrifter borde utfärdas rörande förfaringssättet vid slakt, där detta yrkesmässigt
bedreves.

I de avgivna yttrandena uttalades nära nog enstämmigt, att onödigt plågande
av husdjur vid deras nedslaktande förekomme i ej ringa grad. Grymhet
vid slakt övades i större utsträckning på landsbygden än i städerna och vida
mer i fråga om de djur, som slaktades vid djurägarens hemvist, än beträffande
dem, som avlivades i slakterierna. En särskild lagstiftning på förevarande område
vore i hög grad önskvärd. De missförhållanden, som ännu rådde i fråga
om slakt av husdjur, skulle näppeligen kunna inom en överskådlig framtid avhjälpas
endast på övertygelsens väg. Det funnes åtskilliga utövare av slaktaryrket,
vilka besutte en råhet, som ej läte påverka sig av ord eller föreställningar.
Det i strafflagen förekommande stadgandet om ansvar för djurplågeri vore ej tillfyllest
att åstadkomma eu väsentlig förbättring. Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens
innehåll tillstyrkte länsstyrelserna nästan undantagslöst meddelandet
av särskilda bestämmelser rörande yrkesmässigt bedriven slakt, men åtskilliga
länsstyrelser förmenade, att bestämmelserna skulle gälla icke blott yrkesslaktarna
utan var och en, som slaktade husdjur.

I ett den 7 mars 1900 avgivet utlåtande anförde medicinalstyrelsen följande:
Vid bedömandet av de olika metoder, som användes vid slakt av husdjur, måste
hänsyn tagas ej blott till den grad av smärta, som genom dem kunde antagas
förorsakas slaktdjuren, utan även till metodens olika inverkan på det uppslaktade
köttets beskaffenhet. Vid alla hos oss övliga slaktsätt avtappades blodet mer
eller mindre fullständigt från slaktdjuret. Ehuru därigenom köttets näringsvärde
minskades, i det att detsamma berövades de i blodet befintliga närande substanserna,
så vunnes genom avtappning av blodet, vilket vida lättare än köttet överginge
i förruttnelse, den viktigare fördelen, att köttet bleve mera hållbart. Inom
köttindustrin ansåge man därför önskvärt, att blodet avlägsnades från köttet så
fullständigt som möjligt. Direkta undersökningar hade givit vid handen, att detta
mål bäst vunnes genom halssnitt eller bröststick utan föregående bedövning,
vilket berodde därpå, att de nervösa centralorganen förbleve oskadade och blodtryck
samt hjärtverksamhet till en början ej underginge någon förändring. Den
senare sig inställande förblödningskrampen bidroge även till fullständigt utdrivande
av blodet. Mot denna metod kunde dock anföras dels rent praktiska skäl,
framför allt det besvärliga och tidsödande fängslandet särskilt av större djur före
slakten, dels ock de onödiga plågor, för vilka slaktdjuret utsattes så väl vid dess
kullkastande och fängslande som ock därigenom, att medvetandet hos djuret

— 1923 —

•237

kvarstode kortare eller längre tid, efter det blodavtappningen börjat. Med anledning
därav vidtoges numera vid yrkesslakt tämligen allmänt, särskilt i utlandet,
anordningar för bedövning av djuren före slakten, vare sig detta skedde genom
slag i pannan med klubba eller medelst användande av särskilda apparater, såsom
slaktmask, slaktbult eller skjutmask. Under förutsättning att vissa organ hos
slaktdjuren, den förlängda märgen och de däri belägna centra för blodtryck,
hjärtverksamhet och respiration, ej vid bedövningen skadades, inverkade sådan
bedövning ej i nämnvärd mån ofördelaktigt på blodavtappningen eller på köttets
beskaffenhet, varför denna metod ur såväl praktisk som humanitär synpunkt obetingat
kunde rekommenderas. Varje slaktmetod, varigenom den förlängda märgen
skadades, såsom s. k. nackstick eller slag i nacken, vore såsom ej medförande
blodets fullständiga avtappning genom det därpå följande bröststicket olämplig.
På grund därav och då det av riksdagen avsedda ändamålet ej kunde så snart,
som ensidigt vore, uppnås på annat sätt än genom utfärdandet av direkta föreskrifter
jämte straffbestämmelser, ansåge medicinalstyrelsen sådana föreskrifter
vara av behovet påkallade. Dock ansåge styrelsen, att åtminstone för det dåvarande
sådana föreskrifter ej borde utsträckas längre än till yrkesmässigt bedriven
slakt. Ty dels skulle föreskrifterna, om de utsträcktes även till hemslakt, väl
mycket komma att inkräkta på den enskildes rätt att förfoga över sin egendom,
dels skulle övervakandet av deras efterlevnad komma att erbjuda alltför stora
svårigheter. Även föreställde sig styrelsen, att införandet av bättre slaktmetoder
bland yrkesslaktarna skulle bidraga till att genom exemplets makt vänja allmogen
från användandet av brukliga omänskliga slaktmetoder.

Ärendet föredrogs slutligen inför Kungl. Maj:t den 1 februari 1901, därvid
Kungl. Maj:t förklarade, att riksdagens framställning icke skulle till vidare åtgärd
föranleda.

Frågan återupptogs emellertid redan vid 1903 års riksdag, då i en i andra
kammaren framställd interpellation herr Wavrinsky väckte det spörsmål, huruvida
riksdagen hade att under den närmaste tiden från Kungl. Maj:t förvänta
förslag till slaktlag, och, om så icke vore fallet, huruvida vederbörande departementschef
ärnade träffa andra anstalter, för att det upprörande djurplågeriet vid
slakt utan föregående bedövning och särskilt den s. k. schäktningen måtte
upphöra.

Interpellationen besvarades den 28 mars av chefen för justitiedepartementet,
förutvarande justitieombudsmannen Berger, som därvid yttrade, att han för sin
del kommit till den uppfattningen, att skal ej saknades för införande av en
lagstiftning mot djurplågeri vid slakt. Ämnet borde tagas under förnyat övervägande,
och frågan om en dylik lagstiftning skulle med det snaraste göras till
föremål för handläggning inom justitiedepartementet.

Den 13 november 1903 ingav styrelsen för Nordiska djurskyddsföreningen
en skrift till chefen för justitiedepartementet, i vilken skrift hemställdes, att det
förslag till lag om husdjurs slakt, som föreningen hoppades skola bliva framlagt,
måtte avse att meddela en undantagslös föreskrift, att vid slakt av husdjur dessa
före blodavtappningen skulle fullständigt bedövas eller ock dödas. Under år 1906
gjordes liknande framställningar dels av styrelsen för Svenska djurskyddsförenin —

1923 —

238

garnas centralförbund, vilken tillika framlade förslag till lagstiftning, dels ock av
Nordiska djurskyddsföreningens styrelse.

Vid 1909 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner med yrkanden
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande av förslag till lagstiftning
i ämnet.

Med anledning av motionerna anhöll riksdagen, som fann giltig anledning
föreligga till ett förnyande av den av 1896 års riksdag i ämnet gjorda framställningen,
i skrivelse den 13 maj 1909, att Kungl. Maj:t ville låta utröna, om och
till vilken utsträckning stadganden kunde meddelas i syfte att vid slakt av husdjur
minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning eller på annat ändamålsenligt
sätt tillfogades djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranledde,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Till stöd härför anfördes i skrivelsen, att såväl genom djurskyddsföreningarnas
oförtrutna arbete som ock till följd av den stigande upplysningen bland
allmänheten efter hand ett humanare förfarande vid slakt av husdjur kommit till
stånd. Ehuru ytterligare förbättring säkerligen stode att vinna genom ett fortgående
upplysningsarbete, syntes skal dock tala för, att å detta område åvägabragtes
särskild lagstiftning, i syfte att såmedelst kunna än kraftigare råda bot för
ännu befintliga missförhållanden. Att en dylik lagstiftning skulle verksamt befrämja
en humanare behandling av slaktdjuren, hölle riksdagen för visst. Sedan
nämligen känslan av skyldighet att vid slakt undvika allt onödigt plågande av
djuren hunnit tränga in i det allmänna rättsmedvetandet, skulle eu sådan lagstiftning
utan tvivel vara ägnad att alltmera befästa denna uppfattning, på samma
gång den komme att utgöra ett korrektiv mot dem, som ej vore mottagliga för
upplysning. I de av myndigheterna avgivna utlåtandena hade nära nog enstämmigt
uttalats önskvärdheten av en dylik lagstiftning. Att eu lagstiftning i detta
ämne borde innehålla positiva föreskrifter rörande förfaringssättet vid förrättande
av slakt, ansåge riksdagen självfallet. De tidigare utlåtandena kunde lämna ledning
för bedömandet av vad dessa föreskrifter närmare borde innehålla. Riksdagen
ansåge, att den ifrågasatta lagstiftningen otvivelaktigt borde äga tillämpning
å slakt, förrättad såväl av dem, vilka utövade slakteriyrket såsom näring,
som ock av dem, vilka, utan att så vore fallet, likväl eljest i mera avsevärd omfattning
tillhandaginge allmänheten med förrättande av slakt å husdjur. Däremot
syntes det tveksamt, om lagstiftningens tillämpning borde utsträckas även till
annan slakt å husdjur, synnerligast vad anginge de mindre djuren. Utan tvivel
skulle därigenom vissa olägenheter uppstå för den stora allmänheten, men å
andra sidan syntes följdriktigheten kräva en dylik utsträckning, och skulle, såsom
tillförene framhållits, ändamålet med förevarande lagstiftning säkerligen till väsentlig
del förfelas, om en sådan utsträckning ej komme till stånd. I fråga om
själva sättet för slaktens förrättande ansåge riksdagen det allmänna krav böra
uppställas, att med avseende å de djur, som ej avlivades genom huvudets skiljande
från kroppen, bedövning skulle föregå blodavtappningen. Beträffande åter
sättet för bedövningens åstadkommande syntes en viss frihet böra lämnas den,
som förrättade slakten.

Därefter hava olika djurskyddsföreningar under åren 1910, 1917 och 1918

— 1923 —

239

till Kungl. Maj:t ingivit skrifter, däri begärts utarbetande av förslag till lagstiftning
i ämnet.

Men ännu vilar ärendet i justitiedepartementet.

Av det föregående torde framgå, att det numera knappast råder någon meningsskiljaktighet
i fråga om behövligheten av bedövning vid yrkesmässig slakt
i allmänhet. Däremot har en viss tvekan gjort sig gällande beträffande slakt enligt
judisk ritus, s. k. schäktning, samt i fråga om renslakt.

Till upplysning angående tillvägagångssättet vid schäktning tillåter jag mig
åberopa — i mycket förkortad form — en av länsveterinären H. Åkerström avgiven
redogörelse för erfarenheter från en utländsk studieresa. Han anför beträffande
schäktningen följande:

»Djuren fängslas och kullkastas, och huvudet placeras så, när det gäller
stora djur, att båda hornen och om möjligt mulens främre och övre del beröra
marken, genom vilket läge halsen blir fullständigt sträckt. På starka djur med
långa horn kan detta vridande ske med stor svårighet. Slaktaren omfattar djurets
mule, i regel underkäken, med båda händerna och trycker huvudet mot
golvet. Denna vridning av halsen, huvudets uppställande på hornen och nedtryckande
kunna icke försiggå utan stora kraftansträngningar från människans sida
och häftigt motstånd och smärta från djurets. På åskådaren gör det ett ytterst
vidrigt intryck. Själva slakten tillgår så, att en rabbin med en kniv gör två omedelbart
efter varandra följande snitt ända in till halskotorna. Upphörandet av
varje livstecken följer långsamt (jag räknade i Berlin ända till 18 minuter med
den tid djuret kullkastats) och under häftig kramp. Då den, som icke sett vidrigheterna
vid det judiska slaktsättet, knappast skulle sätta tro till mina skildringar
från Hamburg, Berlin, Wien, Köln o. s. v. skall jag tillåta mig göra några belysande
utdrag ur den tyska pressen.»

I sin den 24 februari 1903 framställda interpellation (se andra kammarens
protokoll 1903: n:r 18 sid. 8) har herr Wavrinsky lämnat följande — här förkortade
— beskrivning på slakt enligt judisk ritus:

»Slakten försiggår i två akter. Den första består i djurets nedläggande och
fängslande, den andra i halsens uppskärande och avtappande av blodet. I Stuttgart
och på andra ställen finnas maskiner, varmed djuren kunna hissas upp från
marken och fängslas till fotterna, varigenom det blir lätt att varsamt lägga ned
dem och få dem i den ställning, som är nödvändig för slakten. Dessa apparater
användas dock ej alltid. I Berlin infördes djuret och bands med huvudet vid en
järnring i golvet. Därefter lades om tre av dess ben en järnkätting, som stod i
förbindelse med ett vindspel. Att endast tre ben bundos berodde därpå, att man
genom att lämna ett av bakbenen fritt kunde bestämma, åt vilken sida djuret
skulle falla. När vindspelet rördes, snördes kättingen tillsammans om de tre benen.
Sedan djuret dragits omkull, vreds dess huvud med en spak ett kvarts varv och
pressades hårt mot golvet. Då djuret låg fastnaglat vid golvet, skar slaktaren
igenom strupen och sågade ända in till halskotorna. Luften strömmade ut, och
blodet sprutade över dem, som deltogo i slakten. Djuret kippade efter andan och
skakade våldsamt fängslet. Det lösa benet kastade det med obeskrivlig kraft.

— 1923 —

240

Djuret tycktes dessutom gång på gång få nya krafter, ty därigenom att blodet
icke avtappades oavbrutet, utan stockade sig i pulsådern, så att man då och då
måste draga ut den och skära av en klump, återfördes blodet till hjärnan. Den
medvetna dödskampen torde fortgått 4 Va minuter.»

Av eu av herr Lithander vid debatt i riksdagens andra kammare lämnad
beskrivning av förhållandena i Göteborg (se andra kammarens protokoll 1922:
n:r IG sid. 38) synes schäktningen hos oss tillgå på ungefär samma sätt som ovan
angivits. Ett rep bands om djurets horn och drogs genom en i marken fastsatt ring,
varefter djurets huvud medelst ett kraftigt ryck pressades till marken. Rep slogos
kring benen, varpå djuret med ett nytt ryck fälldes till marken. Härefter löstes
huvudet från ringen och en hävstång av järn fästes vid mulen. Medelst denna
vreds huvudet med undersidan uppåt, tills halsen var så spänd, som eu kraftig
karl med en sådan hävstång kunde åstadkomma. Därefter avskars strupen.

Det är givet, att en sådan slaktmetod som den nu beskrivna icke kunnat
undgå att bliva föremål för uppmärksamhet. Redan i de yttranden, som infordrades
med anledning av riksdagens skrivelse 1896, berördes schäktningen. Länsveterinären
i Kalmar län betecknade sålunda den i Kalmar efter judarnas ritus
försiggående slakten såsom djurplågeri, då den för djuren föranledde en förblödning
under omkring 10 minuter. Stadsveterinären i Stockholm ansåg däremot,
att, åtminstone till dess bedövning vid annan slakt föreskrivits, schäktning kunde
tillåtas under förutsättning att vissa i den s. k. Diisseldorfsförordningen meddelade
bestämmelser iakttoges.

Medicinalstyrelsen yttrade i sitt utlåtande år 1900 angående detta ämne:
Under förutsättning att Kungl. Maj:t funne skäligt utfärda särskilda bestämmelser
rörande slakt, torde lämpligen kunna medgivas, att yrkesslakt av husd jur enligt judisk
ritus finge äga rum utan föregående bedövning av djuren, dock endast av däruti
skicklig slaktare och med noggrannt iakttagande av att djurens kullkastande till
slakt skedde med sådana medel och under sådana försiktighetsmått, att djuren
icke våldsamt stötte mot golvet eller på annat sätt onödigtvis plågades, att blodavtappningen
skedde omedelbart sedan ett djur blivit nedlagt och fängslat, att
det därför brukliga snittet utfördes hastigt och säkert samt att djurets huvud säkert
fasthölles, ända till dess döden inträtt.

Frågan om schäktningen uppmärksammades dels, på sätt förut nämnts, genom
herr Wavrinskys interpellation och dels genom de motioner, som föranledde
1909 års riksdagsskrivelse.

I nämnda skrivelse anfördes beträffande schäktningen: Vad anginge slakt
efter judisk metod voro meningarna delade, huruvida detta slaktsätt, där det utövades
av fullt sakkunnig och skicklig person, kunde sägas vara förenat med
större grymhet eller lidande för djuren än s. k. bedövningsslakt, och borde därutinnan
en utredning verkställas av sakkunniga.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott, vars i ämnet avgivna utlåtande
låg till grund för riksdagsskrivelsen, hade dock anfört, att vad anginge den judiska
slaktmetoden, syntes densamma, oavsett frågan om dess religiösa helgd,
näppeligen kunna tolereras sådan den hos oss för närvarande bedreves. I vad
män densamma kunde undergå sådan förändring, att samhället, utan åsidosät —

1923 —

241

tande av berättigade krav på undvikande av onödigt plågande av djuren vid
nedslaktandet, kunde låta denna slaktmetod bibehållas, ansåge sig utskottet ej
utan ytterligare utredning av sakkunniga kunna slutgiltigt bedöma.

I en vid 1922 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, n:r 139,
yrkade herr Lithander, att schäktning skulle i allmän lag förbjudas. Första lagutskottet
hemställde i utlåtande n:r 7, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, och anförde till stöd härför att, för den händelse vid
den judiska slakten förekomme ett förfarande, som kunde sägas ådagalägga uppenbar
grymhet vid behandlingen av slaktdjuren, ett sådant förfarande redan enligt
gällande lag måste anses straffbart. En strafflagsändring i den av motionären
föreslagna riktningen kunde därför icke anses vara påkallad av något verkligt
behov. Därtill komme, att det icke kunde vara riktigt att i allmänna strafflagen
införa ett specialstadgande av den natur, motionären föreslagit. Såsom redan i
J. K.-ämbetets yttrande framhållits, hade den speciella lagstiftningen beträffande
förfarandet vid slakt icke sin plats i den allmänna strafflagen. Skulle åter i vår
lagstiftning införas särskilda bestämmelser för reglerande av förfaringssättet vid
slakt enligt judisk ritus, borde detta lämpligen ske i samband med införandet av
en särskild slaktlag. Intill dess utredningen därom avslutats, borde några åtgärder
från riksdagens sida, som kunde föregripa densamma, icke lämpligen vidtagas.

Frågan om djurplågeri vid renslakt har hittills väckt jämförelsevis ringa
uppmärksamhet. I 1909 års riksdagsskrivelse konstaterades blott, att, såvitt handlingarna
utvisade, hade ej vid slaktfrågans föregående behandling kommit under
övervägande, huruvida eller i vad mån ifrågasatt lagstiftning lämpligen borde
omfatta jämväl renslakt.

Tillvägagångssättet vid renslakt har gjorts till föremål för undersökning av
professorn vid veterinärhögskolan Hj. Dahlström under en hösten 1913 företagen
studieresa till Övre Soppero i Juckasjärvi socken. Ur den tryckta reseberättelsen
inhämtas följande:

Ovikslapparna hava en s. k. renmarknad i Bydalen i Hallens socken, vid
vilken renslakt i större skala plägar äga rum i november eller december. Dessutom
bedrives renslakt, ehuru i mindre skala, vid lappbyarna. Ovikslapparnas
slaktsätt uppgives vara s. ok. nackstick för de renar, som kunna infångas. De
övriga renarnao skjutas. I Ångermanland finnas större slaktplatser för renar, kommande
från Åsele lappmark, i närheten av Seltjärn, Anundsjö in. fl. platser.
Vissa år sker slakten i Vilhelmina eller Åsele. För södra Lappland uppgives den
mesta renslakten äga rum i Åmsele och Strycksele i närheten av Hällnäs station,
dit slaktrenar komma från Lycksele lappmark. Vidare äger renslakt rum i Gäddträsk
och Aborrträsk för renar från Pite lappmark. Slakten pågår i dessa orter
under tiden december—mars. För Lule och Törne lappmarker tyckas förhållandena
vara något annorlunda. Renslakt i samma stora skala som å de nämnda platserna
förekommer icke. Då renarna äro åtkomliga eller lapparna vid inträffande
rikligare snöfall söka sig ned mot vintervistena, slaktas emellertid ett större eller
mindre antal renar. Renslakten börjar, så snart ihållande kyla inträtt. Kött,
tarmar, blod och inälvor måste nämligen förvaras i fruset tillstånd. • De mera

31 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

242

kända .slaktplatserna inom Norrbottens län äro Kurravaara och Juckasjärvi, Vittangi,
Övre Soppero, Karesuando m. fl.

Angående tillvägagångssättet vid renslakten i Övre Soppero anförde professor
Dahlström: När lapparna kommit ned till byn med sina renar, drevos slaktrenarna
in i stora inhägnade fållor. En man gick in i fållan och infångade en ren med
lasso. Med ett raskt grepp i hornen kastades renen omkull, varefter en person
stack in en vanlig täljkniv i bröstbenets mitt. Med några slag av en yxhammare
drevs kniven in ända till skaftet och fick sitta kvar. Djuret släpptes nu, varvid
det vanligen sprang upp. Under den första minuten, efter det kniven instuckits
i djurets hjärta, springer det antingen omkring, jagat av de övriga, eller blir
stående på en fläck. Blicken blir stirrande och ängslig, djuret börjar gapa. Under
den andra minuten börjar djuret gå osäkert och vacklar eller ställer sig bredbent.
När 2 minuter gått, faller djuret vanligen omkull. Det dröjer likväl ännu en
minut, innan blodförlusten blivit så stor, att djuret av matthet faller på sidan.
Andnöden har ökat, och ögonen få liksom ett bedjande uttryck, men alltjämt
befinner renen sig vid fullt medvetande. Då 41/* minuter gått, höras rosslande
ljud. Först när 7 minuter gått, har andningen upphört. Huvudsyftet med denna
slaktmetod är, att renen skall förblöda invärtes. Vid uppslaktningen samlas det
i buk- och brösthålorna befintliga blodet i djurets värn. Sådana s. k. blodmagar
utgöra ett viktigt födoämne för både lapparna och de bofasta.

Professor Dahlström redogjorde även för en annan av lapparna tillämpad
slaktmetod, den s. k. Karesuandometoden, därvid s. k. nackstick kommer till användning,
varigenom förlängda märgen skadas och djuret berövas rörelseförmågan.
penna metod anses — såsom även förut berörts — förkastlig, emedan nacksticket
icke skadar den del av hjärnan, som är säte för medvetandet, men är ägnat att
hämma blodavrinningen. Medvetandet försvinner ej, förrän djuret på grund av
hjärtsticket förlorat så mycket blod, att hjärnan börjar bliva blodfattig.

Vid ifrågavarande studieresa hade professor Dahlström gjort försök med
bedövningsslakt genom användande av en av honom konstruerad skjutapparat,
därvid tillfredsställande resultat vunnits.

Enligt vad professor Dahlström för mig upplyst, har i Norge helt nyligen
— i december 1922 — i närvaro av Dahlström företagits ingående undersökningar
angående den lämpligaste metoden för slakt av renar. Därvid kom man till det
resultatet, att användning av en kniv av viss längd, böjd på sätt, som vid försöken
utexperimenterats, vore den mest lämpliga slaktmetoden. Kniven iustickes
i medellinjen strax bakom öronen, så att den utan att avskära förlängda märgen
framtränger till de delar av stora hjärnan, vilka anses vara sätet för medvetandet.
Vid mångfaldiga försök med sådan kniv visade sig, att bedövning ägde rum lika
säkert och hastigt som vid användning av fullgoda skjutvapen eller slagapparater,
utan att medföra deras olägenheter. Professor Dahlström har av norska landbrugsdepartementet
tillkallats att såsom särskild sakkunnig på området deltaga i
den för ändamålet tillsatta kommissionens arbete.

— 1923 —

243

I vårt land tordo man numera hava kommit till en någorlunda allmän insikt
om det otillbörliga i att tillfoga djur, vare sig husdjur eller vilda, lidande.
Men mycken okunnighet och råhet finnas ännu att övervinna.

Den fortskridande kulturella utvecklingen måste dock komma insikten om
människans förpliktelser mot djuren att fördjupas och förpliktelsernas omfattning
att vidgas. Såsom moment i denna utvecklings fortgång framstå 1921 års ändring
i 18 kap. 16 § strafflagen och lagen den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för
polismyndighet att omhändertaga djur.

I det nu förevarande sammanhanget är det icke fråga om det i allmänna
strafflagen kriminaliserade djurplågeriet i egentlig mening. Det måste emellertid
framhållas, att gällande strafflagstiftning fortfarande torde erbjuda svårigheter vid
beivrande av grymhet vid slakt av djur. Bestämmelserna i 18 kap. 16 § strafflagen
synas icke tillräckliga för sådant ändamål. Vid remiss 1920 till lagrådet
av förslag till lag om ändrad lydelse av detta lagrum yttrade chefen för justitiedepartementet:
»Visserligen medföra de förhållanden, som stå i samband med
slakt, vissa svårigheter. Då avlivandet i och för sig icke kan straffas, måste för
detta ändamål nödiga ingrepp tillåtas. Men kan ingreppet enligt vanlig praktisk
åskådning icke betraktas såsom erforderligt medel för avlivandet, synes detsamma
kunna och böra erhålla självständig betydelse och enligt vanliga regler bedömas
såsom tillfogande av lidande, d. v. s. misshandel.»

Av detta svävande yttrande torde framgå, huru vanskligt det kan vara att
avgöra, om i visst fall djurplågeri ägt rum vid slakt eller ej, då hänsyn tages
allenast till själva den använda slaktmetoden. Så mycket mera synas enkla och
för den stora allmänheten lättfattliga regler erfordras om vad som vid slakt skall
anses tillåtet eller ej. Hur starkt behovet av dylika regler gjort sig gällande
framgår av de upprepade framställningar, som både från riksdagens sida och av
djurskyddsföreningarna gjorts hos Kungl. Maj:t. Att alltjämt lämna dessa framställningar
utan beaktande kan icke längre försvaras.

Väl må sägas, att på detta område mycket kan vinnas genom ökad upplysning,
och mycket kanske redan har vunnits, men å andra sidan får man ej
förbise vikten av att lagstiftningen förmår uppfylla de krav, som det allmänna
rättsmedvetandet uppställer. Den goda verkan — uppfostrande å ena sidan och
lugnande för känsliga sinnen å andra sidan — som en efter förhållandena väl
avpassad lagstiftning medför, får ej underskattas.

De bestämmelser, som måste anses nödvändiga till skyddande av djuren
mot onödigt lidande vid slakt, torde lämpligen meddelas i en särskild slaktlag.
En sådan lagstiftning bör enligt min mening byggas på principen av skyldighet
att bedöva djuret, innan det underkastas sådan behandling, som, därest djuret
är vid medvetande, är ägnad att väcka ångest eller smärta. I främsta rummet
bör lagstiftningen äga tillämpning på den yrkesmässiga slakten vid slakterierna.
Mångenstädes äro anordningarna vid slakterierna ur djurskyddssynpunkt fullt
tillfredsställande, men detta torde ej vara förhållandet överallt. Exempelvis lära
ännu förekomma fall, då svin slaktas efter den grymma s. k. amerikansk-danska
metoden. Enligt denna metod hissas djuret utan föregående bedövning upp över
marken medelst ett rep slaget omkring ena bakbenet, vilket upphissande i och

— 1923 —

244

för sig måste vålla stor smärta, varefter blodavtappningen sker genom vanligt
halsstick. Djuret behåller medvetandet tills kort före dödsögonblicket. Av den
för mig tillgängliga utredningen synes framgå, att icke ens ekonomiska skäl tala
till förmån för användande av ett sådant vidrigt tillvägagångssätt.

Aven om man möjligen kunde hysa någon tvekan angående lämpligheten
av ett utsträckande av bedövningsplikten till all s. k. hemslakt, måste dock fordras,
att den, som plägar tillhandagå allmänheten med förrättande av sådan slakt, därvid
skall på ändamålsenligt sätt bedöva djuren. Anskaffandet av erforderliga
bedövningsredskap medför så ringa kostnad och fördelarna av bedövningsmetodens
användande äro så stora, att ekonomiska betänkligheter ej behöva uppstå.

Beträffande den s. k. schäktningen måste till en början fastslås, att den
omständigheten, att en del mosaiska trosbekännare av religiösa skäl fortfarande
fasthålla vid den rituella slakten, icke kan tillmätas avgörande betydelse, därest
det skulle visa sig, att denna slaktform icke står i överensstämmelse med hos
oss rådande rättsbegrepp.

Religionsfrihet i ett upplyst land får icke leda till undfallenhet för en den
allmänna rättskänslan upprörande vidskepelse. Enligt § 16 regeringsformen bör
konungen skydda var och en vid en fri utövning av sin religion — såvitt han
icke därigenom allmän förargelse åstadkommer.

Delade meningar hava yppat sig rörande frågan, huruvida schäktningen
vore förbunden med ett sådant lidande för djuret, att föregående bedövning kunde
anses påkallad. För att i detta avseende komma till ett säkert resultat, torde en
därpå bestämt inriktad, inom Sverige utförd sakkunnig utredning erfordras. Så
mycket kan dock redan sägas, att, om ifrågavarande slakt fortfarande utföres på
det sätt, som de ovan anförda beskrivningarna giva vid handen, föregående bedövning
måste anses ofrånkomlig. Den ångest och det lidande, exempelvis genom
höftbrott vid kullkastningen, för vilka djuret utsättes, synas tillräckliga för att
beteckna en på antytt sätt bedriven slakt såsom otillåtlig.

För min del framstår det ur lagstiftningssynpunkt och med hänsyn till ett
effektivt djurskydd såsom fullkomligt oförenligt, att schäktning skulle vara tillåten
i vissa fall av slakt men att enahanda förfaringssätt eljest skulle vara förbjudet
och belagt med straff.

Jag kan icke heller underlåta att framhålla, att i riksdagsskrivelsen 1H96 det
slaktsätt, som begagnas vid schäktning, brännmärkts såsom »en hemsk operation»
och såsom grymhet.

I fråga om renslakten göra sig alldeles särskilda synpunkter gällande. Det
kan å ena sidan knappast ifrågasättas, att en lapp, som i ödemarken vill döda
en ren för sitt uppehälle, skulle vara nödsakad att medföra särskild skjutapparat
jämte ammunition för att före blodavtappningen bedöva renen. Men å andra
sidan måste det framstå såsom nödvändigt, att mänskligare metoder komma till
användning vid de brukliga storslakterna å renar. Möjligen kunde det visa sig,
att någon av lapparnas egna slaktmetoder med erforderliga förbättringar gåve ett
ur djurskyddssynpunkt tillfredsställande resultat. Därhän synas ju de nyligen i
Norge företagna försöken hava lett. Den där utexperimenterade metoden företer
likhet med Karesuandometoden, ehuru dess betydelse är en helt annan.

— 1923 —

245

Spörsmålet om humanisering av slakten är moget för sin lösning. Denna
för höjandet av vårt folks kulturnivå viktiga fråga kan ej vidare undanskjutas.
Alltför länge hava åtgärder förgäves påyrkats mot bestående missförhållanden på
området. Några större svårigheter att tillmötesgå de uttalade önskemålen torde
ej föreligga.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga saken för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

IV. Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år
1923 åt befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1922 års riksdag av mig avlåten framställning medgav
riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till justitieombudsmannen och befattningshavare
vid justitieombudsmannens expedition enligt de grunder, som av riksdagen
godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av förslagsanslaget
till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 15 juni 1922 med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, i vilken
kungörelse jämväl äro intagna föreskrifter rörande utbetalning av dyrtidstillägg åt
nämnda befattningshavare för senare halvåret 1922 och tills vidare under år
1923 m. m.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör sig
gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1923 ville bereda befattningshavare
vid justitieombudsmannens expedition dyrtidstillägg;
och torde härför fastställas samma grunder, som
kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens
ämbetsverk.

Jag anhåller fika vördsamt, att denna framställning måtte hänvisas till
vederbörande utskott.

V. Inspektionsresor under år 1922.

Mina ämbetsresor under år 1922 hava ägt rum inom Alvsborgs och Gävleborgs
län, varjämte inspektion ägt rum hos myndigheter i Stockholm. Redogörelse
för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder förda diariet,
som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur komma att för granskning
överlämnas till riksdagens första lagutskott.

— 1923 —

246

VI. Under år 1922 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under 1922 — däri inbegripna 12 av
tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 626.

Vid 1922 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet •— av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes... 60

Under 1922 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av....................... 426

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av .......... 79

Summa från 1921 balanserade och under 1922 inkomna ärenden . . . 565

Av berörda 565 ärenden hava under 1922:

1) såsom återkallade avskrivits........................... 11

2) till annan myndighet överlämnats....................... 15

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla.................. 155

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits............. 66

5) utan åtgärd avskrivits................................ 167

6) till åtal hänvisats..................''................. 22

7) föranlett annan åtgärd än åtal......................... 71

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t.................. 5

och äro vid 1922 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande.................................................. 33

10) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut vilande 12

11) på prövning beroende ............................... 8

Summa 565

Under år 1922 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 22 ärenden,
varav 2 ärenden avsett vardera 2 myndigheter, beslutits anställande av åtal
mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan................................. 21

av annan anledning..................................... 3

Summa 24

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) t. f. landsfiskal för borttagande av valaffisch (sid. 29 o. 1);

2) två polismän för olaga husrannsakan och brytande av brev (sid. 33 o. f.);

3) borgmästare för försummelse vid förande av dombok m. m.;

4) kamrerare hos Ö. Ä. för fel vid inleverering av stämpelmedel;

5) rådhusrätts ordförande för förolämpning mot vittne m. m. (sid. 90 o. f.);

6) rådhusrätt för felaktiga vitesförelägganden m. m.;

7) landsfiskal för felaktighet vid polisförhör;

— 1923 —

247

8) stadsfogde för försummelse i utsökningsärende;

9) häradshövding för felaktigt avvisande av rättegångsombud (sid. 85 o. f.);

10) t. f. domhavando för dröjsmål med tillhandahållande av domboksexpedition
(sid. 97 o. f.);

11) densamme för liknande förseelse (sid. 101 o. f.);

12) förste stadsfogde för felaktigt förfarande i utsökningsärende;

13) häradsskrivare för försumlighet vid upprättande av röstlängd (sid. 103 o. f.);

14) polisdomare för felaktigt utslag i polisdomstol (sid. 107 o. f.);

15) myntdirektör för försummelse i inspektionsverksamhet;

16) justerare för justering utom rikets gränser;

17) landsfiskal för olaga häktning och åtal;

18) t. f. domhavande för felaktig tillämpning av lagen om villkorlig dom m.m.;

19) stadsfogde för försummelse vid utmätningsförrättning;

20) häradshövding för felaktig införing i inteckningsbok;

21) t. f. domhavande för felaktigt gravationsbevis;

22) polisman för olaga hämtning till polisförhör (sid. 110 o. f.);

23) landsfogde för försummelse att insända hovrätts utslag (sid. 114 o. f.); och

24) häradshövding för dröjsmål med tillhandahållande av domboksexpedition.

A de för 1922 beviljade expens- och resekostnadsanslagen, tillhopa 14,000
kronor, har en besparing ägt rum av 4,984 kronor 75 öre.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan tillkännagivit,
att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag,
i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar hava från statsdepartementen
införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna
i anledning av 1922 års riksdags skrivelser, dels ock — beträffande sådana
genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
vilka vid 1922 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda
— vilka åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av 1922, innefattas
i tre såsom bilagor II, III och IY till denna berättelse fogade förteckningar.
Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser, 1922 års riksdag
avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning över ärenden, som hos
Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen före
den 1 januari 1922 och vari under 1922 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma
års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1923.

NILS LILIENBERGr.

— 1923 —

Gästa Stenlund.

248

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1923.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1922 haft att pröva 11 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning jämlikt
§ 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnande om indragning hava av ombuden meddelats beträffande följande
skrifter, nämligen: »Militarismen som arbetarklassens bödel», »Kamrater»,
»Bilder ur stormklockan III», »Fortsatt försvarsfientlighet! En kampskrift med
anledning av de s. k. sakkunnigas betänkande», »Arbetare i vapenrocken! Kamrat!»,
»Ned med vapnen! Krig är brodermord! Gör din plikt!» (indragen 2 gånger),
»Proletärernas frihetssång», »Kamrater vid armén och flottan!» (indragen 4 gånger),
»Kamrat!», »Till arbetarna i vapenrocken!», »Vad är och vad vill den kommunistiska
Ungdomsinternationalen?», »Ryck upp gränspålarna!», »Småborgaren och
revolutionen» av Maxim Gorki, »Borgarkulturens undergång» av Ture Nerman,
»Massornas dag» av Ture Nerman, »Arbetarklassens kulturuppgifter» av A. Lunatjarski,
»Helvetets återupprättande» av Leo N. Tolstoj, »Morgonen» av Allan
Wallenius, »Helvetets himmelsfärd» av Allan Wallenius, »I revolutionstid» av
Harry Blomberg, »Bläck och blod» av Z. Höglund, »Det kristna dogmsystemet
och vår tid» av Kåta Dalström och »Finlands röda i svensk dikt».

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Göta livgarde, Upplands
infanteriregemente, Bohusläns regemente, Västerbottens regemente, Södra skånska
infanteriregementet, Vaxholms grenadjärregemente, Göta artilleriregemente samt
inom Älvsborgs och Karlskrona fästningar.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén, efter
prövning av de insända handlingarna, med två undantag funnit böra äga bestånd,
varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Uddevalla hade anmält, att ombudet
på framställning av chefen för Bohusläns regemente förordnat om indragning
av fem skrifter, därav en med titeln »Kamrat!»

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 30 september 1922, att
förordnandet beträffande nämnda skrift icke skulle äga bestånd.

Chefens för justitiedepartementet ombud i Uppsala hade anmält, att ombu —

1923 —

249

det på framställning av chefen för Upplands infanteriregemente förordnat om indragning
av elva skrifter, därav tio med följande titlar: »Småborgaren och revolutionen»,
»Borgarkulturens undergång», »Arbetarklassens kulturuppgifter», »Helvetets
återupprättande», »Morgonen», »Helvetets himmelsfärd», »I revolutionstid»,
»Bläck och blod», »Det kristna dogmsystemet och vår tid» och »Finlands röda i
svensk dikt».

Vid prövning av ärendet den 30 december 1922 beslöt kommittén, att det
givna förordnandet beträffande nyssberörda skrifter icke skulle äga bestånd.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärende:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Linköping hade underställt kommitténs
bedömande en av disponenten vid Linköpings Litografiska Aktiebolag
hos ombudet gjord förfrågan, huruvida en prislista enligt bifogat prov, utgörande
ett häfte med titeln »Svenska Cykelmagasinet Linköping», behövde förses med
uppgift om tryckort.

Som jämlikt § 108 regeringsformen allenast i det fall, att någon författare
eller boktryckare innan tryckningen själv till kommittén överlämnade en skrift
och begärde dess yttrande, huruvida åtal därå efter tryckfrihetslagen kunde äga
rum, kommittén skulle avgiva sådant yttrande, lämnade kommittén den av ombudet
gjorda framställningen utan avseende.

Stockholm i januari 1923.

NILS LILIENBERG.

T. SÄ VE. E. A. KARLFELDT. ERNST TRYGGER.

HENRIK SCHUCK. GUSTAV MÖLLER. ELIEL LÖFGREN.

Gösta Stenlund.

32 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 ärt riksdag.

250

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1922 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
fjortonde samlingen av- bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1 A	149	11	B 84,	34	88	58	no	82	242	106	66
1 B	150		233, 329	35	151	59	14	83	243	107	50
2 A	40	12	1, 46	36	146	60	272	84	16	108	245
2 B	43	13	2	37	147	61	273	85	49	109	67
3 A	52	14	3	38	148	62	112	86	65	no	282
3 B	53	15	4	39	10	63	in	87	274	in	169
4 A	74	16	142	40	4)	64	89	88	275	112	91
4 B	82	17	56	41	4)	65	157	89	164	113	19
5 A	103	18	143	42	11	66	158, 311	90	276	114	51
5 B	104	19	4)	43	4)	67	159	91	277	115	20
6 A	136	20	4)	44	4)	68	15	92	278	116	21
6 B	137	21	268	45	152	69	64	93	279	117	22
7 A	225	22	87	46	153	70	160	94	280	118	23
7 B	226	23	3)	47	154	71	58	95	281	119	92
8 A	263	24	144	48	12	72	59	96	165	120	93
8 B	264	25	4)	49	13	73	60	97	312	121	170
9 A	299	26	2)	50	270	74	113	98	90	122	68
9 B	300	27	47	51	57	75	61	99	115	123	246
10 A	320	28	5	52	309	76	161	100	166	124	247
10 B	321	29	6	53	269	77	162	101	167	125	250
11 A	83,	30	7	54	155, 310	78	163	102	168	126	94
107,	139,	31	8	55	48	79	114	103	244	127	26
232	266,	32	9	56	109,156	80	62	104	17	128	178
306,	328	33	145	57	271	81	63	105	18	129	179

‘) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— 8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

— 1923 —

251

130	180	160	70	189
131	181	161	184	190
132	24	162	185	191
133	313	163	124	192
134	171	164	125	193
135	172	165	126	194
136	173	166	186	195
137	174	167	31	196
138	175	168	71,317	197
139	116	169	187	198
140	117	170	188	199
141	118	171	197	200
142	119	172	96	201
143	120	173	127	202
144	121	174	189	203
145	314	175	128	204
146	283	176	129	205
147	122	177	130	206
148	176	178	28	207
149	177	179	251	208
150	248	180	252	209
151	25	181	253	210
152	249	182	254	211203,
153	182	183	255	212
154 95,183	184	256	213
155	315	185 72,196,	214
156	316		257	215
157	69	186	258	216
158	27	187	190	217
159	123	188	259	218

219	132	249	36,319	279	303
220	133	250	37, 101	280	304
221	208	251	33	281	105
222	98	252	44,305	282	221
223	261	253	212	283	135
224	262	254	4)	284	222
225	54	255	4)	285	223
226	99	256	4)	286	224
227	100	257	4)	287	324
228	32	258	4)	288	228
229	210	259	213	289 229,326
230	211	260	102	290	327
231	322	261	39	291	106
232	75	262	80	292	138
233	76	263	140	293 A	234
234	77	264	41	293 B	235
235	78	265	42	294	236
236	55	266	81,214	295	2)
237	79	267	215	296	241
238 209,293	268	216	297	230
239	294	269	217	298	231
240	295	270	218	299	237
241	296	271	265	300	238
242	33	272	219	301	85
243	297	273	323	302 45, 86,
244	298	274	220	108,	239,
245	318	275	134	267,	307
246	34	276	227	303	141,
247	35	277	301	240,	308
248	4)	278	302

284

285

191

192

193

194

195

201

202

286

198

131

199

200

260

325

287

288

289

290

291

292

204

205

206

207

— 1923 —

252

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1922 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i
anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 januari 1922, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Den 26 januari 1922 överlämnad till utrikesdepartementet.

2. den 28 januari, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(13.)

Den 6 februari 1922 meddelades härå svar å rikssalen.

3. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(14.)

Den 6 februari 1922 meddelades härå svar å rikssalen.

4. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(15.)

Den 6 februari 1922 meddelades härå svar å rikssalen.

5. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen
den 19 juni 1917 angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. (28.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 57).

6. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med vissa
bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. m. (29.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 mars 1922 (sv. f. n:r 93 och 94).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

— 1923 —

253

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 19 juni 1919 huru avgöras skall,
varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt vattenlagen bibehållas.
(30.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 56).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag til
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 februari 1921 med vissa
bestämmelser mot oskäliga pris. (31.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 60).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 februari 1921 om förbud
i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri, så ock mot förvärv
av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri. (32.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 61).

10. den 1 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (39.)

Den 10 mars 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

11. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (42.)

Den 10 mars 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

12. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantaga viss egendom. (48.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 mars 1922 (sv. f. n:r 82).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om anstånd för visst fall med verkställighet av straff. (49.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 mars 1922 (sv. f. n:r 83).

14. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark. (59.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 april 1922 (sv. f. n:r 133).

15. den 29 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande av strafflagen för krigsmakten. (68.)

Jämlikt bemyndigande den 15 juni 1922 har chefen för justitiedepartementet tillkallat
sakkunniga för verkställande av utredning i ärendet.

16. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.
(84.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1922 (sv. f. n:r 150).

17. den 8 april, i anledning av väckt motion med förslag till lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud. (104.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 april 1922 (sv. f. n:r 176).

18. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung], Maj:t

— 1923 —

254

angående möjliggörande av försäljning i vissa fall utav med kvarstad
belagd lös egendom. (105.)

Yttranden i ärendet hava infordrats från överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Samtliga yttranden hava ännu ej inkommit.

19. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förlängning av vissa arrendeavtal. (113.)

Den 5 maj 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

20. den 26 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjömanslag m. m., dels ock i anledning därav väckta motioner, (l 15.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 270).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar. (116.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1922 (sv. f. n.r 182).

22. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändring i vissa
delar av lagen om handelsbolag och enkla bolag. (117.)

Yttrande i ärendet har infordrats från kommerskollegium; yttrandet ännu ej inkommet.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 9 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad. (118.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1922 (sv. f. n:r 180).

24. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 26 kap. 4 § byggningabalken. (132.)

Den 26 maj 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

25. den 12 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., dels
ock i anledning därav väckta motioner. (151.)

I statsrådet anmäld den 28 juli 1922, varvid länsstyrelserna i Västernorrlands och
Västerbottens län anmodats avgiva yttranden i ämnet. Yttrandena inkomna. Ärendet
sedermera remitterat till Svea hovrätt och byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsens yttrande
ännu ej inkommet.

26. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlsson för visst av
honom till statsverket inbetalt belopp. (127.)

Den 30 juni 1922 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

27. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, (l 58.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1922 (sv. f. n:r 382).

28. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad. (178.)

— 1923 —

255

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1922 (av. f. n:r 214).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
och annat allmänt uppdrag m. m. (192.)

Den 2 juni 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

30. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 93 § i lagen den 12 augusti 1910 om
aktiebolag, dels ock i anledning därav väckta motioner. (199.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1922 (sv. f. n;r 215). Beträffande ärendet i övrigt

hava yttranden infordrats från vissa myndigheter. Yttrandena ännu ej fullständigt inkomna.

31. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för anskaffande av röstsedlar och kuvert m. m. att användas vid folkomröstning
angående rusdrycksförbud. (167.)

Den 2 juni 1922 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

32. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riksdagsordningen
jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion. (228.)

Den 15 juni 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

33. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo. (242.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 226).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1921 med vissa ändrade
bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. (246.)

Den 9 juni 1922 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918, innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län. (247.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 227).

36. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet. (249.) ^

Skrivelsen överlämnad till handelsdepartementet.

37. samma dag, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser, som
i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,
eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Skrivelsen överlämnad till socialdepartementet.

38. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn. (251.)

— 1923 —

256

Skrivelsen överlämnad till sakkunniga för verkställande av utredning av vissa frågor
på strafflagstiftningens område att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (261.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 268).

40. den 3 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 A..)

Den 14 juli 1922 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
med föranledande av ökningen i göromålen inom Södra Roslags domsaga.
(264.)

Den 7 juli 1922 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. (265.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 225). Ärendet är i övrigt bero ende

på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 7 juni, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 B.)

Den 14 juli 1922 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

44. samma dag, angående lägenhetsinnehavares å allmänningar rättsliga ställning.
(252.)

Överlämnad till jordkommissionen att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

45. den 9 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (302.)

Den 14 juli 1922 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

46. den 18 januari 1922, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Den 23 januari 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslutat att låta kalla nämndens
ledamöter till sammanträde torsdagen den 26 januari 1922.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående

— 1923 —

257

bidrag till svenska Röda Korsets hjälpverksamhet i utlandet, särskilt i de
av hungersnöd drabbade distrikten av Ryssland. (27.)

Den 24 februari 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslutat att ej mindre anbefalla
statskontoret att till U. l):s personal- och räkenskapsavdelning på rekvisition utbetala
ifrågavarande anslag, än även bemyndiga ministern för utrikes ärendena att av
sagda anslag dels tillställa svenska Röda Korset på rekvisition ett belopp av högst
116,330 kronor för dess hjälpverksamhet utanför Ryssland dels ock i mån av behov
kommittén för svensk hjälpverksamhet i Ryssland för dess i samband med svenska
Röda Korset pågående hjälpverksamhet i de av hungersnöd drabbade distrikten i
sistnämnda land, under förutsättning att kommittén åtoge sig den av riksdagen
fordrade betryggande kontrollen i fråga om användningen av utsädesspannmål och
fourage ävensom utlovade, att svenska varor i största möjliga utsträckning skulle
komma till användning vid hjälpverksamheten i fråga, ävensom föreskriva att, därest
besparingar uppkomme å anslaget, det skulle tillkomma Kungl. Maj:t att på anmälan
av svenska Röda Korset bestämma, huruvida dessa finge användas för hungersnödens
lindrande i de Ryssland angränsande länderna.

Av dylik anmälan från Röda Korset torde komma att bero, huruvida ärendet
kommer att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1922 års tilläggsstat under tredje huvudtiteln av anslag till förvärv
av ett svenskt beskickningshus i Tokio. (55.)

Den 17 mars 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslutat att anbefalla statskontoret
att på rekvisition av chefen för IT. D:s personal- och administrativa avdelning tillhandahålla
U. D. ifrågavarande anslag.

Då anslaget hittills icke tagits i anspråk, torde detta förhållande komma att
hos riksdagen anmälas.

49. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om ersättningar
till framlidne envoyén P. H. E. Brändströms arvingar och likaledes framlidne
generalkonsuln C. A. Askers änka för mistning av bohag. (85.)

Den 13 april 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslutat att anbefalla statskontoret
att till chefen för U. D:s personal- och administrativa avdelning på rekvisition utbetala
ifrågavarande anslag för att med 15,000 kronor tillställas framlidne envoyén
Brändströms arvingar och med 5,000 kronor likaledes framlidne generalkonsuln
Askers änka.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

50. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av medel för iordningställande av beskickningshusen i Köpenhamn
och Hälsingfors samt konsulathuset i Hamburg m. m. (107.)

Den 28 april 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslutat, att U. D:s personal- och
administrativa avdelning skulle delgivas riksdagens beslut i ärendet för den åtgärd,
som på sagda avdelning kunde ankomma.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag

33 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

258

till interparlamentariska unionens byrå i och för bestridande av en del
av kostnaderna för interparlamentariska unionens 20:de konferens i Wien
innevarande år. (114.)

Den 5 maj 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t beslutat, att ifrågavarande skrivelse
skulle överlämnas till U. D. för styrelsens för riksdagens interparlamentariska grupp
vederbörliga underrättande.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 20 maj, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923
av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet. (3 A..)

Den 9 juni 1922 föredragen, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens i
nämnda skrivelse anmälda beslut, i vad desamma skilde sig från Kungl. Maj:ts
framställningar i ämnet,

dels förordnat, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret till kännedom och
efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankomme,

dels med ändring av den under den 18 juli 1921 fastställda stat för ortstilllägg
åt ordinarie befattningshavare vid beskickningar och konsulat beslutat, att ortstilläggen
för sändebuden i Köpenhamn och Hälsingfors skulle från och med den tidpunkt
under år 1923, då de tagit sina respektive beskickningshus i disposition, utgå
med 10,800 kronor för dem vardera, samt att från samma tidpunkt år 1923 skulle
till sändebudet i Hälsingfors utgå ett belopp av 3,000 kronor och till sändebudet i
Köpenhamn 1,500 kronor såsom ersättning för uppvärmning och belysning av vederbörande
beskickningshus,

dels beslutat, att en kungörelse med viss tilläggsbestämmelse till kungörelsen
den 18 juli 1921 angående tillämpning å diplomatisk och konsulär personal av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle under denna dag
utfärdas,

dels ock slutligen fastställt stat för ortstillägg åt viss extra personal i utrikesrepresentationen.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, angående regleringen av utgifterna under til läggsstatens för
år 1922 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 B.)

Den 9 juni 1922 föredragen, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut, i vad desamma skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat,
att riksdagens under punkterna 2:o, 4:o, 5:o och 6:o av förenämnda skrivelse
anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse i vad
på detta ämbetsverk ankomme.

Ärendet kommer icke för vad angår punkterna 2, 4, 5 och 6 att vidare bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Vad beträffar punkterna 1, 3, 7—10 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

54. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratificering
av vissa ändringar i akten för Nationernas förbund. (225.)

— 1923 —

259

Den 14 juli 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t dels beslutat att för Sveriges del
ratificera de å Nationernas förbunds andra församling antagna ändringarna i förbundsaktens
artiklar 4, 6, 12, 13, 15, 16 och 26, dels ock förordnat, att i samband
med ratifikationsinstrumentets deponerande i Nationernas förbunds sekretariat de i
riksdagens skrivelse n:r 225 framhållna synpunkter i fråga om den mindre tillfredsställande
formella avfattning, som artikel 16 efter ändringens vidtagande erhållit,
skulle bringas till sekretariatets kännedom.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära befattningshavare.
(236.)

Den 15 juni 1922 anmäld, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut i vad det skilde sig från Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, beslutat, att en
kungörelse i ämnet skulle samma dag utfärdas.

Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

56. den 3 februari 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 14 mom. 3 värnpliktslagen den 17 september
1914. (17.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 10 februari 1922 förordnade Kungl. Maj:t,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område tillhörande Västernorrlands regementes övningsfält
vid Sollefteå. (51.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 24 mars 1922 föreskrev Kungl. Maj:t,

att i det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet omförmälta
område med ett ytinnehåll av 0,6603 hektar utav Västernorrlands regementes övningsfält
vid Sollefteå finge på av arméförvaltningens fortifikationsdepartement föreslagna
villkor försäljas till hemmansägaren J. Sjöberg i Nyland för en köpeskilling
av 999 kronor 45 öre, samt

att köpeskillingen skulle tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldigheten av till indelt manskap
vid armén oriktigt utbetald krigstidshjälp. (71.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att ett

— 1923 —

260

exemplar av förenämnda proposition och riksdagsskrivelse skulle tillställas arméförvaltningens
civila departement för kännedom.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för avhjälpande av vissa stormskador inom Älvsborgs
fästning och Nya varvet. (72.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 ställde Kungl. Maj:t det av
riksdagen till bestridande av ifrågavarande kostnader beviljade anslaget till marinförvaltningens
förfogande för därmed avsett ändamål.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av medel, anvisade till förändring av undervattenssidotuberna
å vissa pansarbåtar. (73.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att
till förändring av undervattenssidotuberna å vissa pansarbåtar anvisade, ännu icke
disponerade medel av 29,490 kronor 67 öre finge tagas i anspråk för ökande av
träffmöjligheterna vid torpedskjutning från pansarbåtar, jagare och undervattensbåtar;
dock att avsedda anordningar icke finge vidtagas å pansarbåtar av Äranklassen.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
tjänstledighetsavdrag för viss militär personal. (75.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
samma dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1922 års klass m. m

(80.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 31 mars 1922 förordnade Kungl. Maj:t,
att lagar av den lydelse, bilagor till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
samma dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

lag om överföring till hären av vissa marinen tilldelade värnpliktiga av

1921 års klass. (81.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 31 mars 1922 förordnade Kungl. Majrt,
att lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 1 april, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om anvisande å 1922 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln av

— 1923 —

261

anslag till förstärkning av åtskilliga för marinen avsedda ordinarie reservationsanslag.
(69.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens uti ifrågavarande skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av delar utav Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls hed. (86.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 förordnade Kungl. Maj:t,

att av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande mötesplats Axvalls
hed finge försäljas

dels ett å en i ärendet ingiven kartskiss angivet område med en areal av omkring
12,5 hektar jämte därå uppförda ett sjukhus, en officersbyggnad, ett lektionshus,
en kavaljersflygel, en köksflygel, ett kommissariathus, ett värdshus, en arrestbyggnad,
en musikbarack och ett spannmålsmagasin till Skaraborgs läns landsting
för ett pris av 25,000 kronor, under iakttagande att lantmäteriförrättning i vederbörlig
ordning borde ske, innan definitivt köpeavtal beträffande berörda område avslutades,

dels ock å särskilda i ärendet åberopade med n:r 1—6 betecknade kartor upptagna
områden till pris per kvm. av: för området å kartan n:r 1 minst 50 öre, å

kartan n:r 2 minst 10 öre, å kartan n;r 3 minst 5 öre, å kartan n:r 4 minst 25

öre och å kartan n:r 5 minst 5 öre samt, beträffande de å kartan n:r 6 upptagna

med litt. a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, 1, m, n, o, p, q, r och s betecknade tomtområden,
minst 50 öre,

att försäljningarna skulle ske mot villkor i övrigt, att köparna iklädde sig alla
för avsöndring och lagfart erforderliga kostnader och att kronan fritoges från ansvarighet
för vederbörande områden möjligen besvärande servitut, samt

att inflytande köpeskillingar skulle, efter avdrag av försäljningskostnaderna,
tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

66. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. (106.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 april 1922 förordnade Kungl.Maj:t, att
lag av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma
dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 10 under elvte huvudtiteln
av propositionen om tilläggsstat för år 1922 gjorda framställning
angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(109.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 april 1922 förordnade Kungl. Maj:t —
jämte det Kungl. Maj:t beslutade utfärdande av kungörelse angående höjning för år
1922 av ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (sv. f. n:r

—1923 —

262

89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring —
att tryckt exemplar av riksdagens skrivelse skulle tillställas statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majtts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående engångskostnader för försvaret. (122.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 maj 1922 ställde Kungl. Maj:t de av
riksdagen anvisade medel till förfogande av arméförvaltningens vederbörande departement
för därmed avsett ändamål samt föreskrev, att ifrågavarande engångskostnader,
573,356 kronor, skulle bestridas av statsverkets värnskattefond.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av en fastighet i den s. k. Djurgårdsstaden. (157.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 maj 1922 föreskrev Kungl. Maj:t, att
för inlösen av fastigheten n:r 5, efter 1810 års nummerordning, i kvarteret Kyrkogården
i den s. k. Djurgårdsstaden finge från Stockholms varvs byggnadsfond tagas
i anspråk ett belopp av högst 34,500 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförbättring
för vissa beställningshavare vid armén och marinen. (160.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
samma dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för utsändande av Stockholms stads större isbrytarfartyg
»Isbrytaren II» till av is blockerade farvatten utmed rikets kuster.
(168.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 anbefallde Kungl. Maj:t marinförvaltningen
att inkomma med uppgift å de kostnader, som vore av beskaffenhet
att böra bestridas av det utav riksdagen för ändamålet å tilläggsstat för år 1922
under tionde huvudtiteln anvisade förslagsanslag å 140,000 kronor.

Sedan marinförvaltningen anmält för ifrågavarande ändamål bestridda utgifter,
uppgående till ett sammanlagt belopp av 134,667 kronor 71 öre, förordnade Kungl.
Maj:t den 13 oktober 1922, att samma kostnader skulle avföras å ovannämnda av
riksdagen anvisade anslag.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 27 maj, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920. (185.)

Sedan arméförvaltningens intendentsdepartement den 8 november 1922 avgivit infordrat
utlåtande beträffande det i skrivelsen under rubriken »hästlejningskostnader
vid Göta livgarde» upptagna ärende, fann Kungl. Maj:t vid föredragning av skri —

1923 —

263

velsen den 24 november 1922, med hänsyn till vad intendentsdepartementet anfört,
skrivelsen i bär berörda del icke föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

Ärendet kommer icke vidare att på försvarsdepartementets föredragning bliva
föremål för Kungl. Majrts prövning.

73. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av Älvsborgs regementes förutvarande mötesplats Fristads hed. (189.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 förordnade Kungl. Maj:t,

att försäljning finge äga rum enligt mellan arméförvaltningens fortifikationsdepartement
och Älvsborgs läns folkhögskolas byggnadsförening u. p. a. den 9 och
den 28 maj 1921 upprättade kontrakt av de i samma kontrakt avsedda delar utav
Älvsborgs regementes förutvarande mötesplats Fristads hed,

att av återstående delar av mötesplatsen ägolotten litt. H skulle utan ersättning
överlåtas till statens domäners fond, ägolotten litt. M med därå uppförd kronan
tillhörig byggnad försäljas till ett pris av minst 1,150 kronor ävensom ägolotterna
litt. C, litt. D jämte därå uppförd byggnad samt litt. E, I, K, L, N, O, P,
Q och R avyttras till minst de pris och villkor i övrigt, som angåves i ett av fortifikationsdepartementet
den 2 juli 1921 avgivet utlåtande, samt

att inflytande köpeskillingar skulle, efter avdrag av värderings- och försäljningskostnaderna,
tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Vidare anbefallde Kungl. Maj:t fortifikationsdepartementet att, med iakttagande
av vad riksdagen anfört rörande dispositionen av ägolotten litt. F, inkomma med
förslag till uppdelning i lämpliga byggnadstomter av samma ägolott ävensom till
villkor för styckningslotternas försäljning.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 3 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4 A.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens uti ifrågavarande skrivelse fattade beslut.

Med anledning av vad riksdagen därutinnan anfört anbefalldes arméförvaltningens
intendentsdepartement att efter samråd med chefen för generalstaben före
den 1 september 1922 inkomma med den utredning, riksdagen under punkt 43 begärt.
Intendentsdepartementet har numera inkommit med sådan utredning; och torde
densamma komma att framläggas för 1923 års riksdag.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm m. m. (232.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 medgav Kungl. Majrt, att av
förefintliga besparingar å den för garnisonssjukhusen avsedda anslagsposten av det
under fjärde huvudtiteln uppförda ordinarie reservationsanslaget till sjuk- och veterinärvård
m. m. finge tagas i anspråk högst 75,500 kronor för utförande av de i
förenämnda proposition avsedda ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm

— 1923 —

264

samt för anskaffande av i samma proposition omförmäld materiel för förbättrade
utspisningsanordningar vid nämnda sjukhus.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa kompanichefer vid Bohusläns regemente från dem ådömd ersättningsskyldighet.
(233.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 befriade Kungl. Maj:t kaptenerna
C. A. Rehnberg, S. Hallberg, Y. Björck, H. A. R. Schmidt och T. B. Evers
från dem jämlikt krigshovrättens utslag den 10 resp. den 15 oktober 1919
åliggande skyldighet att till statsverket utgiva, Rehnberg 527 kronor 98 öre, Hallberg
886 kronor 12 öre, Björck 1,038 kronor 31 öre, Schmidt 531 kronor 92 öre och
Evers 214 kronor 50 öre, samt förordnade, att. omförmälda belopp skulle ur räkenskaperna
avskrivas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den framtida
användningen av Jämtlands roteringskassa. (234.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 förordnade Kungl. Maj:t,

dels att hälften av Jämtlands roteringskassas tillgångar skulle indragas till
statsverket för att ingå i den under statskontorets förvaltning stående indelningsverkets
besparingsfond,

dels ock att andra hälften av kassans tillgångar skulle tillkomma Jämtlands
län för att förvaltas och till länets fromma användas enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser.

Härjämte uppdrog Kungl. Maj:t

dels åt statskontoret och K. B. i Jämtlands län att omedelbart träffa bestämmelse
angående genomförandet av fördelningen av omförmälda kassa,

dels ock åt K. B. i Jämtlands län att före den 15 augusti 1922 avgiva förslag
till bestämmelser i fråga om förvaltningen och användningen av den del av kassan,
som vore avsedd att tillkomma Jämtlands län.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av 9 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för fast
anställt manskap vid armén och marinen m. m. (235.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att
skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, angående vissa anslag under fjärde huvudtiteln. (237.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens uti ifrågavarande skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

80. samma dag, i anledning av vissa framställningar i Kungl. Maj:ts proposition
angående lönefrågor vid armén och marinen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (262.)

— 1923 —

265

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni och den 14 juli 1922 fastställde
Kungl. Maj:t till efterrättelse riksdagens uti ifrågavarande skrivelse fattade beslut.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförbättring
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
vid armén och marinen. (266.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 15 juni 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
samma dag utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas.

Tillika föreskrev Kungl. Maj:t, att direktionerna över arméns och flottans pensionskassor
skulle äga att i enlighet med de i nämnda kungörelse angivna grunder
tilldela officerare, som under innevarande år avgått från tjänsten före tidpunkten
för kungörelsens ikraftträdande, samt underofficerare, vilka under tiden 1 januari
1922—30 juni 1923 avgått eller avginge från tjänsten, pensionsförbättring att utgå
under pensionstagarens återstående livstid; att de till beredande av pensionsförbättring
åt viss personal vid armén resp. marinen i enlighet med kungörelserna
den 20 och den 29 augusti 1919 å extra stat för år 1922 under el vte huvudtiteln
anvisade förslagsanslag finge disponeras jämväl för utbetalande av pensionsförbättring
enligt de i förenämnda, vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 15 juni
1922 fogade kungörelse angivna grunder; samt att exemplar av ifrågavarande riksdagsskrivelse
skulle tillställas statskontoret för kännedom och direktionerna över
arméns och flottans pensionskassor för kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 7 juni, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
{4 B.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1922 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens uti ifrågavarande skrivelse fattade beslut.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Vid föredragning av denna skrivelse, i vad på försvarsdepartementet ankomme, den
7 juli 1922 föreskrev Kungl. Maj:t,

att tryckt exemplar av berörda skrivelse skulle tillställas:

statskontoret för kännedom beträffande punkterna 23—27, 29—35, 40 46, 48

och 49,

arméförvaltningen för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna 30,
33—35 samt 48,

marinförvaltningen för kännedom beträffande punkterna 40 46,

riksförsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse beträffande punkterna
31 och 32.

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 23—27 samt 29,

34 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

266

direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse beträffande
punkterna 40—46;

att, på grund av riksdagens beslut under punkt 27, de i brevet den 18 oktober
1907 meddelade bestämmelser rörande utdelande av understöd till vissa pensionerade
underofficerare skulle lända till efterrättelse under tiden 1 januari—30 juni 1923;

att, på grund av riksdagens beslut under punkt 32, kungörelse angående höjning
för första halvåret 1923 av ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18
juni 1909 (n:r 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
av den lydelse bilaga till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 7 juli 1922 utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas, samt

att, på grund av riksdagens beslut under punkt 35, arméförvaltningens civila
departement finge, med iakttagande av de i riksdagsskrivelsen angivna villkor, pröva
och avgöra inkommande ansökningar om understöd, vilka borde vara åtföljda av
erforderliga handlingar till styrkande av, att understödstagarna vore i livet och i
behov av det sökta understödet, samt att understöden finge till understödstagarna
genom vederbörande kassaförvaltningar utbetalas i sammanhang med utbetalandet
av gratialen från Vadstena krigsmanshuskassa.

Vidare fann Kungl. Maj:t, som beträffande de i förevarande riksdagsskrivelse
under punkterna 28 och 47 upptagna ärenden den 15 juni 1922 meddelat beslut,
skrivelsen i denna del icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

84. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 B.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 juli 1922 fann Kungl. Maj:t, som rörande
det under punkt 10 upptagna ärendet den 28 april 1922 meddelat beslut,
förevarande skrivelse, i vad handläggningen av densamma ankomme på försvarsdepartementet,
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 9 juni, i anledning av vissa framställningar angående understöd eller
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(301.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 15 juni 1922 föreskrev Kungl. Maj:t, att
ett exemplar av denna skrivelse skulle tillställas dels statskontoret för kännedom
beträffande punkt 1 samt för kännedom och efterrättelse beträffande punkt 2, dels
ock riksförsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (302.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 juli 1922 föreskrev Kungl. Maj:t med
anledning av riksdagens under nedannämnda punkter av ifrågavarande skrivelse
anmälda beslut,

att tryckt exemplar av berörda skrivelse skulle tillställas:

— 1923 —

267

statskontoret för kännedom beträffande punkterna 6—12 och 14 samt för
kännedom och efterrättelse beträffande punkterna 18—41,

riksförsäkringsanstalten för kännedom och efterrättelse samt vederbörandes underrättande
beträffande punkterna 1 och 9,

direktionen över arméns pensionskassa för kännedom och efterrättelse samt
vederbörandes underrättande beträffande punkterna 7 och 8,

direktionen över flottans pensionskassa för kännedom och efterrättelse samt
vederbörandes underrättande beträffande punkterna 6 och 10 14,

arméförvaltningen för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkterna 21 a), 21 e)—21 h), 32—34, 36 b) och 40,

chefen för första arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkterna 21 c), 21 d), 29 a), 35 och 36 c),

chefen för andra arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkterna 21 h), 23 och 36 a),

chefen för tredje arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkterna 26, 27, 36 b), 39 och 41,

chefen för fjärde arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkterna 20, 21 j) och 36 d),

chefen för femte arméfördelningen för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkten 21 i),

remonteringsstyrelsen för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkt 29 a),

stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona för kännedom och vederbörandes
underrättande beträffande punkterna 18, 22, 25, 28, 30 a) och 31 b),

stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm beträffande punkterna 19,
30 b) och 31 a),

chefen för kustartilleriet för kännedom och vederbörandes underrättande beträffande
punkten 38 samt

arméns kasernbyggnadsnämnd för kännedom och vederbörandes underrättande
beträffande punkten 24.

Ärendet kommer icke vidare att på försvarsdepartementets föredragning bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

87. den 10 februari 1922, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående
anslag för bekämpande av arbetslösheten. (22.)

Anmäldes den 17 februari 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

88. den 22 februari, i anledning av väckta motioner om ändring av 40 § i
förordningen om kommunalstyrelse i stad. (34.)

Anmäldes den 10 mars 1922, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 96 och 97).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

268

89. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels förordning angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, dels
ock förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 8 och 12 i förordningen den
11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall. (64.)

Anmäldes den 31 mars 1922, därvid förordningar i ovanberörda ämnen utfärdades
(sv. f. n:r 130 och 131).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 8 april, angående anvisande av ytterligare medel för bekämpande av
arbetslösheten. (98.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

91. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 20 juni 1918 angående åt gärder

mot utbredning av könssjukdomar. (112.)

Anmäldes den 15 juni 1922, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 266).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

92. den 29 april, i anledning av väckt motion angående en provisorisk lag

om intagande av vissa alkoholister å anstalter, som omförmälas i 31 och

33 §§ av lagen om fattigvården. (119.)

Anmäldes den 15 juni 1922, därvid kungörelse om ändrad lydelse av §§ 39 och 40
i stadgan den 23 december 1920 (sv. f. n:r 945) för statens tvångsarbetsanstalter
och i samband med dem anordnade alkoholistanstalter utfärdades (sv. f. n:r 324).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av
alkoholister. (120.)

Sedan kontrollstyrelsen avgivit Jinfordrat utlåtande, utfärdades lag i ämnet den 9
juni 1922 (sv. f. n:r 267).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

94. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till erkända alkoholistanstalten Hemmet Gunnarskog. (126.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

95. den 17 maj, i anledning av väckt motion angående användande av eventuellt
uppkommen behållning å det för år 1922 beviljade förslagsanslaget
till understöd åt nykterhetsnämnderna m. m. (154.)

Sedan socialstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, anmäldes ärendet den 30 november
1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 584) oeh i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

—1923 —

269

96. den 24 maj, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet för
landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk
eller sinnesslö. (172.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t anbefallde medicinalstyrelsen att
verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen.

97. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.
(193.)

Anmäldes den 9 juni 1922 i statsrådet. Frågan har förfallit.

98. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens för år
1922, femte huvudtiteln, gjorda framställning angående anslag till hjälpverksamhet
bland förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar, vilka genom
världskriget kommit i nödläge. (222.)

Anmäldes den 2 juni 1922, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

99. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862 m. m. jämte två i anledning därav väckta
motioner. (226.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 240—244
och 246).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen i ämnet
väckt motion. (227.)

Anmäldes den 15 juni 1922, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 269).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

101. den 2 juni, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser, som
i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,
eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa och
till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i de av riksdagen angivna avseendena.

102. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete och dels en i anledning därav väckt motion.
(260.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t beslöt, att lagrådets yttrande skulle
inhämtas.

Sedan detta yttrande inkommit, har Kungl. Maj:t den 15 juni 1922 utfärdat
lag i ämnet (sv. f. n:r 320).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

270

103. den 6 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 A.)

Anmäldes den 30 juni 1922 utom i fråga om punkterna 18, 130 och 131.

Beträffande skrivelsens anmälda delar hava erforderliga åtgärder vidtagits dels
berörda den 30 juni 1922, dels ock sedermera under årets lopp. Vidkommande punkten
18 (angående bekämpande av arbetslösheten), punkten 130 (angående tillfällig löneförbättring
för viss personal inom den civila statsförvaltningen) och punkten 131
(angående dyrtidstillägg under första halvåret 1923 åt befattningshavare i statens
tjänst) hänvisas till vad under riksdagens särskilda skrivelser därom meddelats.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

104. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Anmäldes den 30 juni 1922 utom i fråga om punkterna 1, 7, 8 och 9.

Beträffande skrivelsens anmälda delar beslötos erforderliga åtgärder.
Vidkommande punkten 1 (angående anslag för bekämpande av arbetslösheten),
punkten 7 (angående anslag för utövande av hjälpverksamhet bland förut i Ryssland
bosatta svenska undersåtar, som genom världskriget kommit i nödläge), punkten 8
(angående tillfällig löneförbättring under år 1922 för viss personal vid den civila
statsförvaltningen) samt punkten 9 (angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst) hänvisas till vad under riksdagens särskilda skrivelser därom meddelas.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

105. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa lån
till främjande av bostadsproduktionen m. m. (281.)

Anmäldes den 30 juni 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. n:r 413).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner. (291.)

Sedan arbetslöshetskommissionen avgivit infordrade förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t
den 7 juli 1922 utfärdat kungörelse (sv. f. n:r 419) samt i övrigt beslutat erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

107. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (ll A.)

Anmäldes den 7 juli 1922 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

108. den 9 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (302.)

— 1923 —

271

Anmäldes den 7 juli 1922 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

109. den 11 mars 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag till förbättrande av grunden under vissa delar av Stockholms
slott samt till vissa byggnadsarbeten å länsresidenset i Karlstad
m. m. (56.)

Anmäldes den 31 mars 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

110. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden. (58.)

Anmäldes den 28 april 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

111. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av
anslag till täckande av kostnader för Flaten- och Snesensiöarnas reglering.
(63.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

112. den 24 mars, angående kraftstationen vid Lilla Edet. (62.)

Anmäldes den 7 april 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

113. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för telegrafverkets räkning av fastighet i Skellefteå m. m. (74.)

Anmäldes den 31 mars 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

114. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser angående rätt till pension för viss personal vid Svartälvs
järnväg. (79.)

Anmäldes den 28 april 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

115. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande för kommunikationsverkens räkning av arbeten för bekämpande
av arbetslösheten. (99.)

Anmäldes den 5 maj 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

116. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln gjorda

— 1923 —

272

framställningar om anslag till utförande av vissa fiskehamnar jämte i
ämnet väckta motioner. (139.)

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid beträflande viss del av skrivelsen erforderliga
åtgärder beslötos, varjämte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes att gemensamt
med lantbruksstyrelsen och med biträde av högst tre sakkunniga skyndsamt
verkställa den av riksdagen begärda utredningen rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksambet
och de ekonomiska förutsättningarna för densamma samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sådan utredning och förslag hava
ännu icke inkommit.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

117. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre andre styrmannen å ångfärjan »Malmö» S. P. Pihl från viss
skadeståndsskyldighet. (140.)

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

118. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Lindfors—Bosjöns järnväg. (141.)

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

119. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för täckande av förluster å driften vid Trollhätte kanalverk och Södertälje
kanalverk. (142.)

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för postiljonen Karl Mauritz Jonsson från skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp.
(143.)

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att påbörja anläggning av en radiostation för trafik med Amerikas
Förenta Stater. (144.)

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

122. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för likviderande av förfallen skuld å statslån till Östra centralbanans
järnvägsaktiebolag. (147.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om luftfart. (159.)

— 1923 —

273

Anmäldes den 26 maj 1922, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 383).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

124. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående disponerandet
av ett för lån åt Svenska lufttrafikaktiebolaget anvisat anslag.
(163.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

125. den 24 maj, angående regleringen för tiden 1 januari— 30 juni 1923 av
utgifterna för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (164.)

Anmäldes den 21 juni 1922, och hava då och sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

126. samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning å tillläggsstaten
för år 1922 i avseende å statens vattenfallsverk. (165.)

Anmäldes den 21 juni 1922, och hava då och sedermera under året erforderliga åtgärder
beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande propositioner.
(173.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid beslöts, att skrivelsen, såsom icke föranledande
någon Kungl. Maj:ts åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

128. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916
om automobiltrafik. (175.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid en förordning och en kungörelse utfärdades
(sv. f. n:r 235 och 236).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

129. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa

ändringar i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon
på landet. (176.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 233).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

130. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (177.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 234).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

131. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tjänstårsberäkning
för viss personal vid statens järnvägar. (204.)

35 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

274

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

132. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.
(219.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. n:r 278) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder jämte en i ämnet väckt motion.
(220.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. n:r 259) samt
i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

134. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk m. m. (275.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid en lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 279).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes
postavgifter. (283.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. n:r 280 och
281).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

136. den 7 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Anmäldes den 21 juni 1922, och hava då och sedermera under årets lopp erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

137. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 B.)

Anmäldes den 21 juni 1922, och hava då och sedermera under årets lopp erforderliga
åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

138. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag. (292.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid i fråga om vissa delar av skrivelsen erforderliga

— 1923 —

275

åtgärder beslötos. Beträffande frågan om statens medverkan till eu finansiering av
Ostkustbanan är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

139. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna nnder riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (ll A.)

Anmäldes den 7 juli 1922 i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av postsparbanken och införande av postgirorörelse m. m. (263.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid en förordning utfärdades (sv. f. n:r 277) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

141. den 9 juni, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(303.)

Anmäldes den 7 juli 1922 i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

142. den 29 januari 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
gillande av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld. (16.)

Anmäld den 3 februari 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

143. den 8 februari, angående utseende av en ledamot och en suppleant i den
uti 33 § av förordningen den 28 maj 1920 omförmälda uppskattningsövernämnd.
(18.)

Anmäld den 17 februari 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Knngl. Maj:ts prövning.

144. den 10 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 m. m. (24.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 februari 1922 (sv. f. n:r 44).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

145. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av 9 § i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (33.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 64).

— 1923 —

276

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

146. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 19 november
1920 om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924. (36.)

Förordning i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 65).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om rätt att vid taxering för inkomst åtnjuta avdrag för erlagd
byggnad sskatt. (37.)

Förordning i ämnet utfärdad den 24 februari 1922 (sv. f. n:r 66).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
förordning angående särskild skatt å tobaksvaror m. m. (38.)

Ärendet delvis anmält den 24 februari 1922, därvid, bland annat, utfärdats två förordningar
och en kungörelse (sv. f. n:r 67, 68 och 77). Ärendet ånyo anmält den 3

mars 1922, därvid en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 78).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

149. den 25 februari, angående regleringen för tiden den 1 januari—30 juni
1923 av utgifterna under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen
till kungl. hov- och slottsstaterna. (l A.)

Anmäld den 31 mars och den 30 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

150. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1 B.)

Anmäld den 31 mars 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

151. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående införande av kvinnliga befattningar inom den nya
lägsta lönegraden. (35.)

Anmäld den 28 april 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

152. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. in. vid 1922 års
taxering till bevillning av inkomst, ävensom i ämnet väckta motioner. (45.)

Anmäld den 3 mars 1922, därvid en förordning och en kungörelse utfärdats (sv. f.

n:r 87 och 88).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

153. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922
års taxering m. m. (46.)

— 1923 —

277

Anmäld den 3 mars 1922, därvid tre förordningar utfärdats (sv. f. n:r 84—86).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

154. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tiden för
ikraftträdande av vissa av riksdagen beslutade ändringar i tulltaxan. (47.)

Anmäld den 3 mars 1922, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 78).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

155. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år 1922
gjorda framställningar om vissa anslag till patent- och registreringsverket.
(54.)

Ärendet har den 15 mars 1922 överlämnats till handelsdepartementet.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag till förbättrande av grunden under vissa delar av Stockholms
slott samt till vissa byggnadsarbeten i länsresidenset i Karlstad m. m. (56.)

Ärendet har den 15 mars 1922 överlämnats till kommunikationsdepartementet.

157. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
av vissa rubriker i den vid förordningen den 9 juni 1911 (n:r 80)
med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa. (65.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 24 mars 1922 (sv. f. n:r 115).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

158. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 april
1921 om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift. (66.)

Ärendet har den 3 april 1922 överlämnats till handelsdepartementet.

159. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
(67.)

Förordning i ämnet utfärdad den 13 april 1922 (sv. f. n:r 175).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

160. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1923
av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (70.)

Anmäld den 7 april 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

161. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (76.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 mars 1922 (sv. f. n:r 125).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

162. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

— 1923 —

278

lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av
10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och
av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (77.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1922 (sv. f. n:r 126).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av en garantifond åt ett aktiebolag, avsett att lämna stöd åt inhemska
kreditanstalter. (78.)

Anmäld den 31 mars 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

164. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallna lägenheten Annelund
i Ljusnarsbergs socken av Örebro län. (89.)

Anmäld den 21 april 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

165. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i gällande bestämmelser om vågar. (96.)

Anmäld den 21 april 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

166. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av rubrikerna n:r
359 och 360 i tulltaxan. (100.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 21 april 1922 (sv. f. n:r 152).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

167. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om utsträckt tillämpning av bestämmelserna i förordningen den
19 augusti 1921 angående tillfällig utvidgning av rätten till tullrestitution
eller befrielse från tullavgift vid återutförsel av vissa fartygsmaterialier
och skeppsförnödenheter. (l01.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 april 1922 (sv. f. n:r 157).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående utsträckning i särskilda fall av den i § 13 mom. 5
i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor föreskrivna
tidsfristen av två år för utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag
av tullrestitutionsgods. (102.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 april 1922 (sv. f. n:r 156).

Ärendet kommer ej Vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

169. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om provtaxering i anledning av ifrågasatt omläggning av det
kommunala beskattningsväsendet. (111.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 263).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 -

279

170. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj
1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar. (121.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 maj 1922 (sv. f. n:r 253).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

171. den 9 maj, i anledning av väckt motion angående befrielse från stämpelavgift
i visst fall. (134.)

Ärendet har den 9 juni 1922 remitterats till statskontoret och generalpoststyrelsen.

Sedan nämnda ämbetsverk den 8 december 1922 avgivit utlåtande, är ärendet

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

172. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering ävensom en
i ämnet väckt motion. (135.)

En förordning och eu kungörelse utfärdade den 12 maj 1922 (sv. f. n:r 220

och 325).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

173. samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (136.)

Författningar i ämnet hava utfärdats den 3 november 1922 (sv. f. nr 534—539).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

174. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1923 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (137.)

Författningar i ämnet hava utfärdats den 3 november 1922 (sv. f. n:r 540—543).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

175. samma dag, i anledning av viss del av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning angående beskattning av socker m. m. (138.)

Anmäld den 19 maj 1922, då en förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 210).

Ärendet ånyo anmält den 15 juni 1922, därvid utfärdats dels en instruktion (sv. f.

n:r 342), dels ytterligare en förordning (sv. f. n:r 343).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

176. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (148.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 maj 1922 (sv. f. n:r 196).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10

— 1923 —

280

§ andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och
av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (149.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 maj 1922 (sv. f. n:r 197).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

178. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av vissa utskylder för det franska beskickningshuset i
Stockholm. (128).

Anmäld den 26 maj 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

179. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (129.)

Anmäld den 26 maj 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

180. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av kontrollavgifterna för guld- och silverarbeten m. m. (130.)

Anmäld den 26 maj 1922, då ärendet remitterades till mynt- och justeringsverket.

Den 9 juni 1922 anmäldes ärendet ånyo, därvid två förordningar utfärdades (sv. f.

n:r 326 och 327).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

181. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. (l31.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 maj 1922 (sv. f. n:r 255).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

182. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst. (153.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 356).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

183. samma dag, i anledning av väckt motion angående användande av eventuellt
uppkommen behållning å det för år 1922 beviljade förslagsanslaget
till understöd åt nykterhetsnämnderna m. m. (154.)

Ärendet har den 26 maj 1922 överlämnats till socialdepartementet.

184. den 20 maj, angående höjning av tullen å kaffe m. m. (161.)

Anmäld den 20 maj 1922, därvid tre förordningar och två kungörelser i ämnet utfärdats
(sv. f. n:r 202—205 och 207). Ånyo anmäld den 15 och den 21 juni 1922;

sistnämnda dag utfärdades ytterligare en kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 427).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

185. den 23 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(162.)

Anmäld den 26 maj 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

186. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande statsrevisionen m. in. (166).

— 1923 —

281

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

187. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförhöjningar
åt vissa icke ordinarie befattningshavare inom den
civila statsförvaltningen m. m. (169.)

Två kungörelser och ett cirkulär utfärdade den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 370, 371
och 372).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

188. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till
statskontoret och riksräkenskapsverket jämte en i ämnet väckt motion.
(170.)

Sedan riksräkenskapsverket, J. K.-ämbetet och kammarrätten avgivit utlåtanden, har
ärendet anmälts den 27 september 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

189. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om automobilskatt m. m. (174.)

Tre förordningar i ämnet utfärdade den 2 juni 1922 (sv. f. n:r 260, 261 och 262).

Ärendet ånyo anmält den 30 november 1922, därvid ett kungl. brev avlåtits
till statskontoret (sv. f. n:r 565).

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

190. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående förbud under viss tid mot införsel till och försäljning
inom riket av Öl. (187.)

Anmäld den 26 maj 1922 och remitterad till kontrollstyrelsen. Ånyo anmäld den
30 juni 1922, då förordning i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 417).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

191. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionstillägg
åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer
samt vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(194.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 360 och 361).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

192. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad den angår pensionsoch
indragningsstaterna. (l95.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 356).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

193. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. (196.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 357).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

194. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtids 36

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

282

tillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (197.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 358).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

195. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas
understödstagare. (198.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 359).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

196. den 27 maj, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920. (185.)

Ärendet har den 2 juni 1922 överlämnats till försvars- och ecklesiastikdepartementen.

197. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels
vissa ändringar i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, dels ock ändrade bestämmelser angående ålderstillägg
för civila befattningshavare i statens tjänst. (171.)

Anmäld den 15 juni 1922, då tre kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 367,

373 och 376). Ånyo anmäld den 22 december 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

198. samma dag, i anledning av den i Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående beskattning av socker m. m. gjorda framställ"
ning om anslag till kontroll å tillverkningsavgifter m. m. (203.)

Anmäld den 15 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

199. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni
1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m. (205.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 25l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

200. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45
§ 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,
ävensom en i ämnet väckt motion. (206.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 250).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

201. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
överenskommelse angående vissa ändringar i dels de med LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund tidigare ingångna avtal, dels ock den för
förstnämnda bolag fastställda bolagsordning. (200.)

— 1923 —

Anmäld den 14 juli 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

202. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen. (201.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1922 (sv. f. n:r 386).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

203. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad rör jordbruksärenden.

(an-) .

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 356).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

204. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (215.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(216.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

206. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader.
(217.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

207. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avsättning
för tiden 1 januari—30 juni 1923 till statsverkets fond av rusdrycksmedel
ävensom Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 (n:r 199)
angående samma fond. (218.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 252).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

208. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden. (221.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

209. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen i vad rör jordbruksärenden. (238.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1922 (sv. f. n:r 386).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

284

210. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.
(229.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 249).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

211. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om beredande
av medel för återbetalning av vissa till rörelsekapital för statens bränslekommission
anvisade anslag. (230.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

212. samma dag, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (253.)

Anmäld den 15 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

213. samma dag, angående val av ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret
ävensom av tre suppleanter för fullmäktige i samma verk. (259.)

Anmäld den 15 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

214. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförbättring
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
vid armén och marinen. (266.)

Den 12 juni 1922 överlämnades ärendet till försvarsdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,

att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

215. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om sparbanker m. m. (267.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

216. samma dag, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om rätt för sparbank att bilda säkerhetsfond. (268.)

Anmäld den 9 juni 1922 och remitterad till lagrådet, varefter ärendet den 15 juni

1922 ånyo anmälts och lag i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 264).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad den avser pensions- och indragningsstaterna.
(269.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1922 (sv. f. n:r 386).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

218. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

förordning angående beskattning av socker m. m., i vad propositionen
avser pensionsförhållanden m. m. (270.)

— 1923 —

285

Anmäld den 28 juli 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 2 § i kungörelsen den 29 juni 1921 med bestämmelser
för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila
statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension. (272.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1922 (sv. f. n:r 388).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (274.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1922 (sv. f. n:r 387).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

221. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

'' förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(282.)

Två förordningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 317 och 318).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

222. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2
i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.
(284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av två telefonkablar. (285.)

Anmäld den 9 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker m. m. (286.)

Anmäld den 8 december 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

225. den 7 juni, angående regleringen för tiden 1 januari 30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 A.)

Anmäld den 9 och den 15 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

226. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 B.)

Anmäld den 9 och den 15 juni 1922.

— 1923 —

286

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

227. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tullverkets utgiftsstater för tiden 1 januari—30 juni 1923 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (276.)

Anmäld den 9 och den 15 juni 1922; sistnämnda dag hava två kungörelser i ämnet
utfärdats (sv. f. n:r 376 och 377).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 52 och 168 §§ i lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse. (288.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel för Sveriges deltagande i det internationella arbetet för Europas
ekonomiska återuppbyggande. (289.)

Den 9 juni 1922 överlämnades ärendet till handelsdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

230. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelser angående ändrad lydelse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9
mom. 1 samt § 13 mom. 1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna,
dels ock av § 3 i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt
att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen
av varor, avsedda att till riket införas. (297.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 15 juni 1922 (sv. f. n:r 348 och 349).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

231. samma dag, angående fortsatt tillämpning av förordningen rörande en
särskild stämpelavgift vid köp m. m. av vissa lyxvaror. (298.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 juni 1922 (sv. f. n:r 328).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

232. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (ll A.)

Ärendet anmält den 21 juni 1922, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnat till försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-,
jordbruks- och handelsdepartementen för handläggning, i vad på nämnda departement
ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

233. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för

— 1923 —

287

år 1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll B.)

Ärendet anmält den 21 juni 1922, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer,
samt i övrigt överlämnat till försvars- och handelsdepartementen för hand1
äggning, i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

234. den 9 juni, angående statsregleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923.
(293 A.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

235. samma dag, angående regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för år

1922. (293 B.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

236. samma dag, med överlämnande av riksstat för tiden 1 januari 30

juni 1923 och tilläggsstat till riksstaten för år 1922. (294.)

Anmäld den 7 juli 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

237. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för första halvåret

1923. (299.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

238. samma dag, angående beräkning av vissa bevillningar å tilläggsstaten för

år 1922. (300.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

239. samma dag, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (302.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

240. samma dag, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(303.)

Anmäld den 21 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

241. den 10 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (296.)

Anmäld den 15 juni 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

288

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

242. den 1 april 1922, angående förrättande av syn å lärarboställe. (82.)
Kung]. Maj:t har den 15 juni 1922 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 319).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

243. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen samt under samma huvudtitel av
propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1922 gjorda framställningar.
(83.)

Kungl. Maj:t har den 21 april, den 19 och den 26 maj, den 2 och den 30 juni
samt den 5 och den 27 oktober 1922 slutligen avgjort ärendet.

244. den 8 april, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier utexaminerade
lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga folkskolan.
(103.)

Sedan skolöverstyrelsen den 19 december 1922 till Kung!. Maj:t inkommit med utlåtande
i detta ärende, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

245. den 22 april, i anledning av Knngl. Maj:ts proposition angående till- och
ombyggnad vid allmänna barnbördshuset. (108.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 5 maj 1922 avgjort ärendet.

246. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya byggnader
för folkskoleseminariet i Linköping. (123.)

Kungl. Maj:t har ej mindre den 9 juni 1922 dels anbefallt byggnadsstyrelsen att i
samråd med skolöverstyrelsen uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med fullständiga
huvudritningar jämte beskrivning och ny kostnadsberäkning för uppförande av
byggnader för dubbelseminariet i Linköping, dels ock förklarat, att domänstyrelsen
skulle avstå vissa jordområden, som vore avsedda till tomt för seminariet, samt till
Linköpings stad visst annat område, ävensom anbefallt domänstyrelsen att till Kungl.
Maj:t inkomma med utredning och förslag rörande de belopp, varmed statens domäners
fond borde nedskrivas i anledning av ifrågavarande markavträdelser, än även
den 27 oktober 1922 dels godkänt ett avtal, varigenom vederbörande arrendator
avstått från arrende av det för byggnaderna erforderliga området, dels ställt ett
belopp av 1,800 kronor till förfogande för att jämlikt avtalet utbetalas i ersättning
till arrendatorn, dels ock anbefallt K. B. i Linköpings län att träffa visst avtal med
Linköpings stad.

Sedan byggnadsstyrelsen inkommit med infordrade ritningar jämte beskrivning
och kostnadsförslag, har Kung]. Maj:t genom beslut den 15 december 1922 fastställt
berörda ritningar jämte beskrivning.

Den domänstyrelsen anbefallda utredningen har ännu icke inkommit.

247. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av bergsskolorna i Filipstad och Falun. (124.)

Kungl. Maj:t har den 24 november 1922 meddelat slutligt beslut i ärendet.

— 1923 —

289

248. den 12 maj, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2 mom. i
lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit underdåniga

utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

249. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av professor C. Wimans personliga professur till en ordinarie professur
i paleontologi och historisk geologi m. m. (152.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 19 maj 1922 avgjort ärendet.

250. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredning
och möblering av nybyggnad för hantverksskolan i Kristinehamn för
blinda jämte en i ämnet väckt motion. (125.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1922 avgjort ärendet.

251. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren. (179.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 30 juni 1922 avgjort ärendet.

252. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (ISO.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 30 juni 1922 avgjort ärendet.

253. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt biskoparna i Växjö stift K. L. Lindberg, i Härnösands stift
E. F. Lönegren och i Luleå stift O. Bergqvist. (181.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1922 avgjort ärendet.

254. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder. (182.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1922 avgjort ärendet.

255. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal. (183.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1922 avgjort ärendet.

256. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning.
(184.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1922 avgjort ärendet.

257. samma dag, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920. (185.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

258. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter. (186.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1922 avgjort ärendet och därvid bland annat utfärdat

tre kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 409—411).

259. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplå 37

— Justitieombudsmannen* ämbetsberättelse till 1923 ån riksdag.

290

tande av mark från kronoparken Åsen och Uppsala slottsjord för utvidgning
av akademiska sjukhusets i Uppsala tomt. (188.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 juni 1922 föreskrivit, att av riksdagen medgiven
överlåtelse av mark skulle gå i verkställighet viss dag, samt anbefallt domänstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag å det belopp, varmed i anledning
av överlåtelsen domänfonden skäligen borde nedskrivas. Sedan dylikt förslag
inkommit till jordbruksdepartementet, har ärendet den 27 oktober 1922 slutbehandlats
på nämnda departements föredragning.

260. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1922—1923 åt
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (207.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1922 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 39l).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

261. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1922—1923 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (223.)

Kungl. Maj;t har den 15 juni 1922 utfärdat kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 392
och 393).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

262. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa anslag till universiteten i Uppsala och
Lund samt karolinska mediko kirurgiska institutet m. m. (224.)

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1922 dels avgjort ärendet i vissa delar, dels ock anbefallt
kanslersämbetet för rikets universitet att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till bestämmelser rörande den undervisningsskyldighet, som bör åläggas innehavaren
av professorsämbetet i psykiatri vid universitetet i Lund.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

263. den 3 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 A.)

Kungl. Maj:t har den 15 och den 30 juni, den 8 och den 29 september, den 13
och den 20 oktober, den 9 och den 24 november samt den 8, den 15, den 22 och
den 30 december 1922 slutligen avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda
punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 108, angående anslag till nybyggnader för de kemiska och fysiska institutionerna
vid Chalmers tekniska institut.

Kungl. Maj:t har den 15 juni 1922 tillsatt en byggnadskommitté för ifrågavarande
nybyggnader samt uppdragit åt kommittén dels att till Kungl. Maj:t inkomma
med fullständiga huvudritningar jämte beskrivning, ny kostnadsberäkning och
byggnadsplan för de nya byggnaderna, dels ock att å Kungl. Maj:ts och kronans

— 1923 —

291

vägnar under förbehåll om Kungl. Maj:ts godkännande träffa överenskommelse med
Göteborgs stad om vissa ändringar i avtal rörande upplåtelse av tomt för institutet
samt, sedan sådan överenskommelse kommit till stånd, underställa densamma Kungl.
Maj:ts prövning. I samband därmed förklarade sig Kungl. Maj:t vilja, på framställning
av kommittén, framdeles meddela beslut i fråga om användande av det av
riksdagen till nybyggnaderna beviljade anslag.

Sedan byggnadskommittén inkommit med begäran om godkännande av ett
mellan å ena sidan drätselkammaren i Göteborg efter bemyndigande av stadsfullmäktige
därstädes och å andra sidan byggnadskommittén träffat tilläggsavtal rörande
upplåtelse av tomt för institutet, har Kungl. Maj:t den 22 december 1922 avgjort
ärendet i denna del.

Däremot har kommittén ännu icke inkommit med de infordrade ritningarna
m. m. eller med framställning i fråga om användande av anslaget till nybyggnaderna.

Punkterna 111 och 112, angående anslag till ökade arbetskrafter för skolöverstyrelsen
samt för inspektion och sakkunniga biträden hos överstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har anmodats att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
användningen av ifrågavarande båda anslag men ännu icke inkommit med sådant förslag.

Punkten 218, angående anslag till beredande av ytterligare medel till expenser,
bränsle m. m. för tekniska läroverk.

Från skolöverstyrelsen infordrat förslag till användning av förevarande anslag
samt till de föreskrifter i ämnet, vilka böra av Kungl. Maj:t utfärdas, har ännu ej
inkommit.

Punkten 219, i vad densamma avser anslag till beredande av förhöjt understöd
åt handelsgymnasierna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Örebro och
Norrköping.

Skolöverstyrelsen har anmodats att dels uppgöra förslag till fördelning mellan
förenämnda handelsgymnasier av ifrågavarande anslag samt till villkor i övrigt, dels ock
genom vederbörande länsstyrelser inhämta yttranden från stadsfullmäktige i respektive
städer, huruvida de vilja förbinda sig att själva eller genom enskilda donatorer
tillskjuta vissa belopp. Sedan skolöverstyrelsen den 28 december 1922 inkommit
med utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 239, angående anslag dels till ersättning åt postsparbanken för dess
bestyr med statens räntefria studielån, dels ock till bestridande av kostnaderna för
den nämnd, som under år 1923 må komma att handlägga ärenden rörande omförmälda
lån.

Anslagen hava icke ännu ställts till förfogande.

264. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 och den 30 juni 1922 avgjort ärendet.

265. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser
rörande pension för t. f. rektor vid blindundervisningsanstalt.
(271.)

— 1923 —

292

Kungl. Maj:t har den 8 december 1922 utfärdat kungörelse i ämnet.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

266. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1922 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 12—18.

Ärendet är därmed slutbehandlat, i vad angår ecklesiastikdepartementet.

267. den 9 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (302.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1922 meddelat beslut beträffande de på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande punkterna 2 och 3 samt 43—45.

Ärendet är därmed slutbehandlat, i vad angår ecklesiastikdepartementet.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

268. den 8 februari 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss ändring av den i enlighet med riksdagens skrivelse den 22 mars
1921, n:r 98, utfärdade förordningen den 24 mars 1921 (n:r 121) angående
införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker. (21.)

Anmäldes den 17 februari 1922, därvid kungörelse utfärdades om upphävande av
bestämmelsen under § 3 c) i förordningen den 24 mars 1921 angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker (sv. f. n:r 43).

269. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (53.)

Anmäldes den 24 mars 1922, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom (sv. f. n:r 129).

270. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens för 1922
nionde huvudtitel gjorda framställning angående anslag till odlingsorganisationen.
(50.)

Anmäldes den 14 mars 1922, därvid beslöts, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret och statens odlingskommitté till kännedom.

271. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av de till Flyinge hingstdepå anslagna hagvaktarboställena litt. b
eller Räfthagen och litt. d eller Damstorp i Malmöhus län. (57.)

Anmäldes den 7 april 1922, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

272. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustricr.
(60.)

Anmäldes den 7 april 1922, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att vad Kungl. Maj:t

— 1923 —

293

och riksdagen beslutat skulle, jämte överlämnande av berörda proposition, meddelas
domänstyrelsen till kännedom och för aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustriers
underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist vid professorn N. H. Nilsson Ehles institution för ärftlighetsforskning.
(61.)

Anmäldes den 7 april 1922, därvid beslöts, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

274. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 81, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (87.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut fattades.

275. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
försäljningar från häradsallmänningar. (88.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för vederbörandes underrättande.

276. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 (n:r 80) angående
vård av enskildes skogar på Öland. (90.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 158).

277. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av 1921 års avkastning av statens hästavelsfond. (91.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

278. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående skogsvårdsavgifter från
skyddsskogarna inom Jämtlands län. (92.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 159).

279. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r BO, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (93.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och
efterrättelse samt för vederbörandes underrättande, varjämte meddelades i övrigt
erforderliga beslut.

280. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till delägarna i Jukkasjärvi by till täckande av vissa utgifter vid laga
skifte av byn. (94.)

— 1923 —

294

Anmäldes den 5 maj 1922, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser för understöd åt nötboskapspremiering och tjurföreningar.
(95.)

Anmäldes den 13 april 1922, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen att
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i gällande bestämmelser
angående den med statsmedel understödda nötboskapspremieringen, vilka borde av
Kungl. Maj:t utfärdas i anledning av Kungl. Maj:ts samt riksdagens i skrivelsen
anmälda beslut. Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med infordrat förslag, anmäldes
ärendet ånyo den 15 juni 1922, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
302 och 303).

282. den 22 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker. (llO.)

Anmäldes den 28 april 1922, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 173).

283. den 19 maj, angående tillämpning av gällande författningar om elektriska
ledningars framdragande inom kronoegendomar. (146.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t med anledning av förut samma
dag meddelat beslut fann för vinnande av det med riksdagens skrivelse avsedda
syfte vidare Kungl. Maj:ts åtgärd icke vara erforderlig.

284. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
villkor för lån från täckdikningslånefonden. (190.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 239).

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och ägarna av Rotsunda gård i Sollentuna socken
av Stockholms län. (191.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för ägarnas
av Rotsunda gård underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet
fattades.

286. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen,
dels i proposition n:r 2 om tilläggsstat för år 1922, dels ock i proposition
n:r 258 gjorda framställningar om kapitalökning för egnahemslånefonden.
(202.)

Anmäldes den 2 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t dels godkände de i skrivelsen anmälda
besluten i den del avvikelse skett från vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit
dels utfärdade kungörelse angående tid för ingivande av ansökningar om ytterligare
statslån från egnahemslånefonden för 1922 (sv. f. n:r 221), dels ock förordnade, att
skrivelsens innehåll skulle meddelas vederbörande för kännedom och efterrättelse.

287. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett statsstuteri i samband med Flyinge hingstdepå. (209.)

Anmäldes den 9 juni och den 20 oktober 1922, därvid erforderliga beslut i ämnet
fattades.

— 1923 —

295

288. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till kolonisation å kronoparker. (210.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid erforderliga beslut i ämnet meddelades.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad rör jordbruksärenden.
(211.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillskott
till dyrtidstillägg för lantbruksingenjörer. (212.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 286).

291. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillskott
till dyrtidstillägg för vissa lantmätare. (213)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 287).

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt distriktsveterinärer. (214.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 288).

293. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad rör jordbruksärenden. (238.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

294. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor
samt lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å Rimforsa.
(239.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 284
och 285) ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

295. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning
av tiden för vissa arrenden. (240.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att riksdagens i skrivelsen
gjorda anmälan skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom samt för vederbörandes
underrättande.

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
lagerhus och fryshus. (241.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 177, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (243.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

298. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

— 1923 —

296

rörande visst tillägg till förordningen angående kontroll vid införsel till
riket av köttvaror och djurfett m. m. (244.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid beslöts remiss till medicinalstyrelsen. Sedan
det sålunda infordrade utlåtandet den 15 december 1922 inkommit, är ärendet på
Kungl. Maj:ts prövning beroende.

299. den 3 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde
huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9 A.)

Anmäldes den 15 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen omförmälda,
ej därjämte i särskild riksdagens skrivelse anmälda besluten, i vad de blivit
fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt utfärdade författningar
dels angående ansökningar om statsbidrag för vissa åtgärder till befrämjande
av jordbruk och lantmannanäringar (sv. f. n:r 292), dels om ändrad lydelse av §§
4 och 5 i kungörelsen den 5 december 1919 (sv. f. n:r 857) angående statsunderstöd till
lantmannaskolor m. m. (sv. f. n:r 293), dels om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i kungörelsen
den 12 december 1919 (sv. f. n:r 854) angående statsunderstöd till lanthushållsskolor
m. m. (sv. f. n:r 294), dels om ändrad lydelse av §§ 4 och 6 i kungörelsen
den 5 december 1919 (sv. f. n:r 850) angående statsunderstöd till lantbruksskolor
m. m. (sv. f. n:r 295), dels angående ändrad lydelse av § 2 i reglementet den 28
februari 1914 (sv. f. n:r 24) för de med statsmedel understödda utbildningskurser för kontrollassistenter
(sv. f. n:r 301), dels angående understöd av statsmedel åt vissa elever
vid lägre lantbruksundervisningsanstalter (sv. f. n:r 296), dels angående förhöjda
understöd av statsmedel för läsåret 1922—1923 åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
(sv. f. n:r 297), dels angående villkoren för erhållande av
statsstipendium för högre utbildning i trädgårdsfacket (sv. f. n:r 298), dels angående
allmänt anslag till hushållningssällskapen såsom ersättning för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel (sv. f. n:r 299), dels om ändrad lydelse av mom.
10 i kungörelsen den 28 juli 1916 (sv. f. n:r 377) angående villkoren för erhållande och
tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget (sv. f. n:r 290),
dels om ändrad lydelse av mom. 11 i kungörelsen den 28 juli 1916 (sv. f. n:r 376) angående
villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna
avdikningsanslaget (sv. f. n:r 291), dels ock angående ändrad lydelse av § 4 i instruktionen
den 22 december 1921 (sv. f. n:r 798) för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt (sv. f. n:r 300), varjämte förordnades, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse,
ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

300. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9 B.)

Anmäldes den 15 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens i skrivelsen
omförmälda, ej därjämte i särskild riksdagens skrivelse anmälda beslut, i vad de
blivit fattade utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, varjämte förordnades, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse,
ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

— 1923 —

297

301. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för tiden
1 januari—30 juni 1923 i vad angår jordbruksärenden. (277.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t beträffande den del av ärendet,
däri beslut ej förut av Kungl. Maj:t meddelats, dels utfärdade kungörelse om ändrad
lydelse av mom. 11 i kungörelsen den 9 oktober 1914 (sv. f. n:r 278) angående villkoren
för lån från odlingslånefonden (sv. f. n:r 289) dels ock förordnade, att vad
Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse, i vad på statskontoret berodde.

302. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning å tilläggsstat
till riksstaten för år 1922 i vad rör jordbruksärenden. (278.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t, som på grund av riksdagens skrivelse
n:r 202 förut fattat beslut i ämnet, fann här ifrågavarande skrivelse icke föranleda
annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att tryckt exemplar därav skulle överlämnas till
statskontoret.

303. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av hushållningssällskapen. (279.)

Riksdagens skrivelse, däri anmälts, att den av Kungl. Maj:t i proposition väckta
fråga för 1922 års riksdag förfallit, anmäldes den 9 juni 1922.

304. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid av avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket
m. m. (280.)

Anmäldes den 15 juni 1922, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 321
—323) och i övrigt erforderliga beslut fattades.

305. den 7 juni, angående lägenhetsinnehavares å allmänningar rättsliga ställning.
(252.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet.

306. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att tryckt exemplar
av skrivelsen i den del densamma hörde till jordbruksdepartementets föredragning,
nämligen beträffande punkten 19:o), skulle överlämnas till statskontoret för kännedom
och efterrättelse, samt till domänstyrelsen för kännedom och iakttagande i vad
på ämbetsverken berodde.

307. den 9 juni, angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (302.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t i den del skrivelsen hörde till
jordbruksdepartementets handläggning, nämligen beträffande punkterna 4, 5 och 46
—48, godkände de i skrivelsen anmälda besluten i vad desamma blivit fattade med
ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, varjämte förordnades, att vad
Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och
efterrättelse, ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

38 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

298

308. samma dag, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd.
(303.)

Anmäldes den 21 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att tryckt exemplar
av riksdagsskrivelsen i den del densamma hörde till jordbruksdepartementets föredragning,
nämligen beträffande punkten 10:o), skulle överlämnas till domänstyrelsen
för kännedom och iakttagande samt för vederbörandes underrättande i vad på ämbetsverket
berodde.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

309. den 8 mars 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (52.)

Anmäld den 24 mars 1922, därvid skrivelser i ämnet avlätos till kommerskollegium

och domänstyrelsen (sv. f. n:r 118).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

310. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år 1922
gjorda framställningar om vissa anslag till patent- och registreringsverket.
(54.)

Anmäld den 17 mars 1922, därvid föreskrift meddelades vederbörande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

311. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 april
1921 om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift.
(66.)

Anmäld den 7 april 1922, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 151).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

312. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för officiellt deltagande från Sveriges sida
i jubileumsutställningen i Rio de Janeiro år 1922. (97.)

Anmäld den 7 april 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

313. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.
(133.)

Anmäld den 19 maj 1922, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 208).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

314. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse angående av Kungl.
Maj:t meddelat uppskov med slutförandet av vissa undersökningsarbeten
i Kiirunavaara och Gellivare malmberg. (145.)

— 1923 —

299

Anmäld den 19 maj 1922 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

315. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänkning
av räntan å lån från fonden för rederinäringens understödjande. (155.)

Anmäld den 26 maj 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 222).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till kapitalökning för fonden för torvindustriens befrämjande. (156.)

Anmäld den 26 maj 1922, därvid erforderligt beslut fattades av Kungl. Maj:t.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

317. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för utsändande av Stockholms stads större isbrytarfartyg
»Isbrytaren II» till av is blockerade farvatten utmed rikets kuster.
(168.)

Skrivelsen har överlämnats till försvarsdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,

att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

318. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (245.)

Anmäld den 9 juni 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 258) och

åtgärder i övrigt beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

319. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet. (249.)

Anmäld den 9 juni 1922 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

320. den 3 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 A.)

Anmäld den 15 juni 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

321. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 B.)

Anmäld den 15 juni 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

322. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av löneförhållandena för befattningshavare vid lots- och fyrstaten m. m.
(231.)

Anmäld den 9 juni 1922, därvid avlöningsreglemente utfärdades (sv. f. n:r 379),

varjämte skrivelse i ämnet avläts till lotsstyrelsen.

— 1923 —

300

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

323. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid lots- och fyrstaten
i fråga om rätt till pension. (273.)

Anmäld den 15 juni 1922, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 380).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping.
(287.)

Anmäld den 15 juni 1922 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

325. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Ryssland avslutet preliminärt avtal ävensom
i ämnet väckta motioner. (208.)

Anmäld den 9 juni 1922 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

326. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel för Sveriges deltagande i det internationella arbetet för
Europas ekonomiska återuppbyggande. (289.)

Anmäld den 15 juni 1922, därvid beslöts, att till vederbörande anmälan skulle göras
därom, att Sverige för sin del vore villigt att under viss förutsättning deltaga i den
ifrågasatta verksamheten.

327. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upptagande
i riksstaten för tiden 1 januari—30 juni 1923 samt tillägsstaten
för år 1922 av en inkomsttitel »Valuta- och importavgifter» m. m. (290.)

Anmäld den 15 juni 1922 och lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

328. den 8 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (ll A.)

Anmäld den 30 juni 1922, i vad skrivelsen avsåg handelsdepartementet, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

329. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(ll B.)

Anmäld den 30 juni 1922, i vad skrivelsen avsåg handelsdepartementet, därvid er
forderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

1923 —

301

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1922 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj ds prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 29 mars 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av strafflagen för krigsmakten. (68.)

18. den 8 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående möjliggörande av försäljning i vissa fall utav med kvarstad
belagd lös egendom. (105.)

22. den 26 april, i anledning av väckt motion med förslag till ändring i vissa
delar av lagen om handelsbolag och enkla bolag. (117.)

25. den 12 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., dels
ock i anledning därav väckta motioner. (151.)

42. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. (265.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

47. den 17 februari 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar an —

1923 —

302

gående bidrag till svenska Röda Korsets hjälpverksamhet i utlandet,
särskilt i de av hungersnöd drabbade distrikten av Ryssland. (27.)

48. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande
å 1922 års tilläggsstat under tredje huvudtiteln av anslag till förvärv
av ett svenskt beskickningshus i Tokio. (55.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

96. den 24 maj 1922, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av
sinnessjuk eller sinnesslö. (172.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

116. den 10 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag till utförande av vissa fiskehamnar jämte
i ämnet väckta motioner. (139.)

138. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag. (292.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

171. den 9 maj 1922, i anledning av väckt motion angående befrielse från
stämpelavgift i visst fall. (134.)

180. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av kontrollavgifterna för guld- och silverarbeten m. m. (130.)

186. den 23 maj, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande statsrevisionen m. m. (166.)

189. den 24 maj, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag till
förordning om automobilskatt m. m. (174.)

222. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2

— 1923 —

303

i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.
(284.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

244. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga folkskolan.
(103.)

246. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
byggnader för folkskoleseminariet i Linköping. (123.)

248. den 12 maj, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2 mom. i
lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

257. den 27 maj, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920. (185.)

262. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa anslag till universiteten i Uppsala och
Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m. (224.)

263. den 3 juni, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 A.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

298. den 1 juni 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande visst tillägg till förordningen angående kontroll vid införsel
till riket av köttvaror och djurfett m. m. (244.)

1923 —

304

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1922 men vid samma års början varit
i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om den
behandling, dessa ärenden undergått under år 1922.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande av förslag till ny legostadga.
(102.)

Kungl. Maj:t har den 27 oktober 1899 uppdragit åt en kommitté att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Denna kommitté har den 31 oktober 1900
avgivit betänkande och förslag i ämnet.

2. den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till 11
kap. strafflagen. (65.)

Skrivelsen har varit överlämnad till den kommitté, åt vilken uppdragits att utarbeta
förslag till lagstiftning rörande vissa föreningar och stiftelser; och är frågan behandlad
i kommitténs den 21 december 1903 avlämnade betänkande.

3. den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring av
26 kap. 4 § i byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och
lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Kungl. Maj:t har till 1922 års riksdag avlåtit proposition i ämnet.

5. den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Anmäld i statsrådet den 15 december 1922, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle
till vidare åtgärd föranleda.

— 1923 —

305

6. den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)

Anmäld i statsrådet den 15 december 1922, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle
till vidare åtgärd föranleda.

7. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Skrivelsen blev, såvitt angår fråga om det under andra huvudtiteln uppförda anslaget
till ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem
genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar, anmäld i statsrådet den 30
januari 1920, därvid beslöts proposition (n:r 87) till 1920 års riksdag.

10. den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om
boktryckerier och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande.
(139.)

Skrivelsen har varit överlämnad till de kommitterade, åt vilka uppdragits att utarbeta
förslag till revision av tryckfrihetsförordningen; och är frågan behandlad i
kommitterades den 20 december 1912 avgivna betänkande.

11. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är föremål för behandling i justitiedepartementet.

12. den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte avgivna
motioner. (65.)

Sedan Kungl. Maj:t till 1922 års riksdag avlåtit proposition i detta ämne och densamma
blivit av riksdagen bifallen, har lag i ämnet utfärdats den 2 juni 1922 (sv.
f. n:r 214).

13. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet har överlämnats till socialdepartementet.

14. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1922 ej varit föremål för behandling.

39 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1923 års riksdag.

306

15. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 22 maj 1908, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

17. samma dag, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

18. den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande av förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Anmäld i statsrådet den 15 december 1922, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle
till vidare åtgärd föranleda.

19. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta motioner
i ämnet. (218.)

Ärendet har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

21. den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m.
(25.)

Kungl. Maj:t har i ämnet avlåtit proposition till 1920 års riksdag.

22. den 24 februari 1912, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående avsöndring av lägenheter från prästerskapets löneboställen
under löpande arrendetid. (30.)

Anmäld i statsrådet den 30 april 1920, därvid beslöts, att framställningen icke skulle
till vidare åtgärd föranleda.

23. den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Sedan skrivelsen varit remitterad till vägkommissionen, har frågan behandlats i proposition
n:r 100 till 1922 års riksdag.

1923 —

307

24. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i rättspsykiatrisk
avseende. (81.)

Sedan medicinalstyrelsen den 10 februari 1922 avgivit yttrande, har yttrande infordrats
från fångvårdsstyrelsen.

25. den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärvande
och förlust av medborgarrätt. (132.)

Förslag i ämnet torde komma att föreläggas 1923 års riksdag.

26. den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap. 4§
strafflagen. (21.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande skolhus.
(54.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 23 april 1915, i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om
ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen samt till lag angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock i
ämnet väckta motioner. (63.)

Skrivelsen blev, i vad avser frågan, huruvida genom tillsättande av ordförande i högsta
domstolen och dess avdelningar, jämte andra möjliga omläggningar av arbetet i
högsta domstolen, arbetsledningen därstädes må kunna förbättras och arbetsresultatet
ökas, anmäld i statsrådet den 30 december 1922, därvid beslöts, att framställningen
icke skulle föranleda vidare åtgärd.

29. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Skrivelsen anmäldes i statsrådet den 30 december 1922, därvid beslöts, att framställningen
icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den 25 juni
1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne samt
lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne ävensom förslag till förbättring i dessa lagar, dels ock ändring
i vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

Av sakkunniga utarbetat betänkande i ärendet har avlämnats den 23 november 1921.

31. den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande av
släktnamn m. m. (218.)

Tillkallad sakkunnig har avlämnat förslag i ämnet den 10 oktober 1921.

— 1923 —

308

32. den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

33. den 24 maj 1917, i anledning av väckt motion om anslag till gäldande,
helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring inkallade personers utskylder
och fattigvårdsavgifter. (175.)

Skrivelsen anmäldes i statsrådet den 30 december 1922, därvid beslöts, att framställningen
icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

34. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 26
mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 26 februari 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning
av krigsmakten. (41.)

Sedan Kungl. Maj:t till 1918 års riksdag avlåtit proposition i detta ämne och densamma
blivit av riksdagen bifallen, har lag i ämnet utfärdats den 31 maj 1918 (sv.
f. n:r 292).

37. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Lag om ändring i lagen om skiljemän, avseende förhindrande av obstruktion vid
skilj emannaförf aran det, utfärdad den 19 juni 1919 (sv. f. n:r 354). I övrigt är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 10 april 1918, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa
hänseenden av förordningen om landsting m. m. (112.)

Sedan Kungl. Maj:t avlåtit proposition till 1922 års riksdag, har lag i ämnet utfärdats
den 9 juni 1922 (sv. f. n:r 243).

39. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Ärendet har den 2 november 1921 överlämnats från jordbruksdepartementet. Efter
det vissa myndigheter avgivit yttranden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform. (200.)

Lagar om upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan utfärdade den 9 maj
1919 (sv. f. n:r 212) och den 18 juni 1920 (sv. f. n:r 295). I övrigt är ärendet överlämnat
till socialdepartementet.

— 1923

309

41. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får på betesmark
mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

I ärendet infordrade yttranden från länsstyrelserna hava ännu icke fullständigt inkommit.

42. den 7 maj 1919, angående utfärdande av en förordning, innefattande
vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel. (172.)

Sedan paten tlagstiftningskommittén den 7 december 1922 inkommit med yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande av
spel om penningars värde. (178.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 31 mars 1920, i fråga om beredande åt den rättssökande allmänheten
av vissa lättnader beträffande handlingars inlämnande till offentlig
myndighet. (91.)

Av sakkunnig utarbetat betänkande i ärendet har avlämnats den 31 december 1920.

45. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§
72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaombud vid kyrkomöte. (191.)

Ärendet har överlämnats till sakkunnig för verkställande av utredning av vissa
kyrkomötet rörande frågor.

47. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Yttranden i ärendet hava infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
Ö. Ä. och länsstyrelserna. Samtliga yttranden hava ännu ej inkommit.

48. den 7 maj 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
en provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar inom industri och handel. (209.)

Trustlagstiftningskommittén har den 21 december 1921 avgivit betänkande i ämnet.

49. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i fråga
om rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 8 juni 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§
87 och 88 regeringsformen. (337.)

Ärendet har överlämnats till sakkunnig för verkställande av utredning av vissa
kyrkomötet rörande frågor.

51. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26
regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

310

52. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder till främjande av
skandinaviskt samarbete i lagstiftningsfrågor m. m. (449.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, angående utredning om förändringar i ämbetsverkens organisation
och arbetssätt för åstadkommande av en effektiv begränsning av
statens administrationskostnader. (451.)

Den 12 september 1921 i statsrådet anmäld. Från ämbetsverk, lydande under justitiedepartementet,
hava inkommit infordrade utlåtanden i ärendet. Vad därvid anförts
har tagits i beaktande vid den i anledning av den nya löneregleringens genomförande
företagna revisionen av verkens instruktioner och vid beslut avseende verken
berörande ekonomiska frågor, varjämte vidare utredning i ämnet pågår.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kung], Maj:ts prövning.

55. den 8 mars 1921, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 24 § i lagen om ekonomiska föreningar. (75.)

Sedan Kungl. Maj:t avlåtit proposition i ämnet till 1922 års riksdag och propositionen
blivit av riksdagen bifallen, har lag i ämnet utfärdats den 5 maj 1922 (sv. f. n:r
182).

56. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

57. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol
i brottmål. (132.)

Den 3 mars 1922 remitterades ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag till
lagrådet. Yttrande har ännu ej avgivits.

58. den 4 juni 1921, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.
(262.)

Kungl. Maj:t har till 1922 års riksdag avlåtit proposition i ämnet.

59. den 8 juni 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av en
lag angående skyldighet för de svenska storbankerna att offentligt framlägga
uppgifter rörande av dem behärskade näringsföretag. (290.)

Den 7 juli 1921 i statsrådet anmäld. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående begränsning av rätten att publicera referat av domstolsförhandlingar
angående vissa grövre brott. (314.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring i tryckfri -

— 1923 —

311

hetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 2, 4, 5, 6, 9, 10, 12, 16, 17, 18,
21, 22, 23, 28, 29, 30, 31, 33, 36, 38, 40, 44, 48, 55 och 58 omförmälda av Kungl.
Maj:t i justitiedepartementet slutligen behandlade, de under 13 och 20 upptagna
överlämnade till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret. (63.)

Det under punkt 22:o i skrivelsen upptagna ärendet är vilande och torde upptagas
till behandling i samband med fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (80.)

Skrivelsen har, i vad densamma avser den under punkt 6:o i skrivelsen gjorda framställningen
om ändring i vederbörande pensionsanstalters reglementen, överlämnats
till 1910 års militära pensionskommitté.

3. den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under sjökommendering.
(166.)

I samband med genomförandet av lönereglering för arméns och marinens personal
utfärdades jämväl ändrade bestämmelser rörande förmåner under sjötjänstgöring,
vilka finnas införda i kungörelsen den 31 december 1921 med vissa tilläggsbestämmelser
till de militära avlöningsreglementena (sv. f. n:r 831). Den i riksdagsskrivelsen
gjorda framställningen har härvid slutgiltigt behandlats.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen av inskrivningsnämnd.
(33.)

Skrivelsen har överlämnats till 1917 års värnpliktskommission.

5. den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
för användningen av kronans område å viss del av Vaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 21 juni 1916 uppdragits att

— 1923 —

312

inom departementet biträda med utredning rörande ej mindre lämpligheten av att
ordna varvsdriften vid flottans station i Karlskrona, så att varvet sattes i stånd att
utföra reparationer och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg,
än även de åtgärder, som härför kunde bliva erforderliga utöver dem, vilka angåves
i ett av särskilda kommitterade för utredning rörande utvidgning och modernisering
av nämnda varv den 23 mars 1915 avgivet betänkande, ävensom att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som härav kunde föranledas, hava den
27 december 1917 avgivit sitt betänkande.

Ärendet har överlämnats till de sakkunniga för verkställande av utredning beträffande
ordnandet av den centrala förvaltningen under försvarsdepartementet och
därmed sammanhängande frågor.

7. den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostället
Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län hörande
utskiftet Helle. (94.)

8. den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället Stora
Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

9. den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att tilläggas Gottlands
infanteriregementes övningsfält. (228,)

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet
för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt
motion. (230.)

11. den 14 september 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i fråga
om ordnandet av rikets försvarsväsende. (l.)

Sedan Kungl. Maj:t med föranledande av berörda riksdagsskrivelse i brev den 17
september 1914 förklarat sig vilja framdeles taga under omprövning, bland annat,
det i skrivelsen omförmälda ärendet beträffande ifrågasatt utredning om upprensning
av östra inloppet till Karlskrona, har Kungl. Maj:t vid förnyad anmälan av nämnda

— 1923 —

313

ärende den 30 december 1922 funnit detsamma för närvarande icke föranleda någon
Kung]. Maj:ts vidare åtgärd.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 3 maj 1910, angående spisordning för flottans manskap. (74.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 21 februari 1917, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
b/s mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands län. (20.)

Ärendet komm.er att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

15. den 27 april 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande överlåtelse
till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom en i
ämnet väckt motion. (108.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners
fond till följd av överlåtelsen till lantförsvaret av den i förevarande riksdagsskrivelse
omförmälda förra hospitalsegendomen Hardeberga n:r 14, en äng, Koängen
kallad, i Hardeberga socken av Malmöhus län.

16. den 15 juni 1917, angående utvidgning av flottans station i Stockholm
m. m. (366.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, angående avlöning till för tjänstgöring inkallad reservpersonal,
tillhörande marinen. (367.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1921, i samband med lönereglering för arméns och
marinens personal, meddelat bestämmelser av den irfnebörd, att det med riksdagsskrivelsen
avsedda syftet tillgodosåges.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga
ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 5 juni 1918, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. (281.)

Det av i ärendet särskilt tillkallade sakkunniga den 24 maj 1921 avgivna betänkandet
är på remiss hos vederbörliga myndigheter.

20. den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående överlåtelse till lantförsvaret av vissa områden, tillhörande krono 40

— Justitieombudsmannen* ämbetsberättetse till 1923 års riksdag.

314

egendomarna Kungsgården n:r 1, Västbyn n:r 1 samt Västerhus n:r 1
och 2 i Frösö socken av Jämtlands län ävensom én i ämnet väckt
motion. (334.)

Ärendet har överlämnats till försvarsrevisionen.

21. den 10 april 1920, angående vissa pensioner och understöd. (126.)

Det av Kungl. Maj:t vid denna skrivelses föredragning den 30 april 1920 åt marinförvaltningen,
kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten meddelade uppdrag att
verkställa utredning och inkomma med förslag i fråga om höjning av vissa understöd
har numera slutförts. Handlingarna i ärendet hava den 27 april 1922 överlämnats
till handelsdepartementet såsom dithörande.

Ärendet kommer icke vidare att på försvarsdepartementets föredragning bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 18 maj 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ändring
i vissa delar av lagen den 2 december 1892 angående lindring i rustnings-
och roteringsbesvären jämte två i ämnet väckta motioner. (202.)

Kungl. Maj:t utfärdade den 27 januari 1922 kungörelse med närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av bestämmelserna i lagen den 27 maj 1921 (sv. f. n:r 293)
om ändring i vissa delar av lagen den 2 december 1892 (sv. f. n:r 108) angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären m. m.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 16 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
lönereglering för arméns och marinens personal jämte i ämnet väckta
motioner. (351.)

Uti berörda skrivelse hade riksdagen framhållit önskvärdheten av att Kungl. Maj:t
toge under övervägande, huruvida icke viss ändring kunde ske i bestämmelserna om
för verkande, av för arméns och marinens manskap insatta sparbanksmedel. Vid utfärdandet
av kungörelsen den 31 december 1921 angående vissa tilläggsbestämmelser
till de militära avlöningsreglementena (sv. f. n:r 831) har det av riksdagen
uttalade önskemålet tillgodosetts.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 2, 3, 4, 6, 11, 17, 20, 22 och 23
omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under 21 upptagna överlämnat
till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Det av riksdagen uttalade önskemålet har i huvudsaklig del redan vunnit beaktande.
Sedan Kungl. Maj:t den 24 november 1922 återkallat det åt den i ämbetsberättel —

1923 —

315

sen till föregående års riksdag omförmälda sakkunnige givna uppdraget, är skrivelsen
i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande inrättande
av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Skrivelsen är behandlad i emigrationsutredningens (Sundbärgs) utlåtande; och har
socialstyrelsen att häröver avgiva utlåtande. Ärendets slutliga behandling inom styrelsen
har ansetts böra anstå, till dess efter krigets avslutande mera ordnade förhållanden
inträtt.

3. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan den i 1913 års ämbetsberättelse omförmälda kommittén avgivit ett den 21
november 1919 daterat betänkande, har chefen för socialdepartementet den 7 juli
1921 uppdragit åt sakkunnig person att inom departementet biträda med erforderlig
överarbetning och komplettering av det utav nämnda kommitté avgivna betänkande
och förslag samt avgiva de förslag, vartill den sålunda fullständiga utredningen
kunde föranleda.

4. den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1922 uppdragit åt sakkunnig person att inom socialdepartementet
biträda med överarbetning av det av fattigvårdslagstiftningskommittén
den 19 april 1921 avgivna förslaget till lag om den offentliga barnavården m. m.

5. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande, (l 13.)

Sedan förberedande utredningar i ärendet verkställts, har Kungl. Maj:t den 13 juni
1919 tillsatt en kommitté för utförande av en allmän revision av de bestämmelser,
som reglera lapparnas förhållanden inom riket m. m. Nämnda kommitté har ännu
icke avgivit betänkande.

6. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande
å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål för utredning
inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till
tén, i vad skrivelsen avsåge frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m. Sedan
nämnda kommitté avgivit förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

7. den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Kungl. Maj:t har uppdragit åt medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till anordnande
å vissa förutvarande militära övningsplatser av anstalter för vård av kroniskt
sinnessjuka och av för omgivningen vådliga och synnerligen störande sinnesslöa.
Detta uppdrag är ännu icke helt slutfört.

— 1923 —

316

8. den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande åtgärder
mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
den 24 april 1919 inkommit med den begärda utredningen, har densamma
remitterats till kommerskollegium, medicinalstyrelsen och styrelsen för tekniska högskolan,
av vilka medicinalstyrelsen ännu ej avgivit utlåtande.

9. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Sedan det den i ämbetsberättelsen till föregående års riksdag omförmälda sakkunnige
givna uppdraget återkallats genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas
påkallade. Detta uppdrag har på grund av rådande förhållanden ännu icke kunnat
slutligt fullgöras.

11. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva utlåtande i ärendet. Då frågan om förläggande
av statens och kommunernas arbeten till en för arbetslöshetens bekämpande lämplig
tidpunkt enligt socialstyrelsens uppfattning utgör ett led i den arbetslöshetspolitik,
som kan komma att föras under normala förhållanden på arbetsmarknaden, har,
förrän sådana föreligga, någon slutlig behandling av förevarande ärende ansetts icke
kunna företagas.

12. den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för
tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen icke
inkommit med slutligt förslag rörande samtliga de åtgärder, till vilka skrivelsen ansetts
böra föranleda.

13. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden,
har Kungl. Maj:t den 23 april 1920, på framställning av socialstyrelsen, medgivit,
att med anordnandet av ifrågavarande utredning finge anstå tills vidare intill
dess Kungl. Maj:t på anmälan av socialst3’relsen annorlunda bestämde.

— 1923 —

317

14. den 2b augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård i
vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Kungl. Maj:t har dels den 10 februari 1922 föreskrivit, att den medicinalstyrelsen
anbefallda utredningen i ärendet skulle uppskjutas tills vidare intill dess Kungl.
Maj:t, på anmälan av styrelsen, annorlunda förordnade, dels ock den 24 november
1922 återkallat medicinalstyrelsen givet bemyndigande att anlita sakkunniga till biträde
vid berörda utredning.

15. samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda personer
med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)

Kommunikationsverkens lönekommitté har ännu icke inkommit med infordrad utredning
i ämnet.

16. den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av frukt- och bärsafter
m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn
och varans ingredienser. (57.)

Skrivelsen har överlämnats till livsmedelslagstiftningskommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det kommittén meddelade uppdrag. Kommittén har den
28 november 1921 avgivit betänkande, vilket efter remiss till ett flertal myndigheter
nu är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Skrivelsen kommer ej vidare att särskilt bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har detsamma överlämnats
till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av
män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma överlämnats
till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med förslag i
ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar. (61.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit, har ärendet överlämnats till finansdepartementet.

20. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Riksarkivarien har ännu ej inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

21. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (l 19.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och flickor, har

— 1923 —

318

på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921 års riksdag. I
övrigt är ärendet fortfarande föremål för de sakkunnigas utredning, som emellertid
genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 förklarats vilande från och med
den 1 januari 1923.

22. den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Ärendet är överlämnat till socialförsäkringskommittén, som emellertid genom Kungl.
Maj:ts beslut den 24 november 1922 förklarats skola upphöra med utgången av
år 1922.

23. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl.
kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Det pensionsstyrelsen beträffande ifrågavarande riksdagsskrivelse lämnade uppdraget
är ännu icke fullgjort.

24. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Arbetstidskommitténs betänkande i ämnet jämte vissa däröver infordrade yttranden
har remitterats till socialstyrelsen, som ännu icke avgivit utlåtande.

25. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

Sedan skrivelsen överlämnats till kommunikationsverkens lönekommitté, som sedermera
avgivit utlåtande i en del av ämnet, och i övriga delar överlämnats till den
på finansdepartementets föredragning tillsatta 1921 års pensionskommitté, kommer
skrivelsen ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning på socialdepartementets
föredragning.

26. samma dag, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för konungariket
Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 2 mars 1918, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående rätt för kommuner att tilldela iDnehavare av kommunala
förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden. (61.)

Sedan kommunalförfattningssakkunniga den 18 januari 1922 avgivit betänkande angående
ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, över vilket utlåtanden
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t om upptagande i samband med pågående revision av vissa
barnavårdslagar till undersökning av frågor om utsträckning och enhetlig
organisation av samhällets barnavård. (56.)

Skrivelsen har överlämnats till fattigvårdslagstiftningskommittén, vars sedermera den

— 1923 —

319

19 april 1921 avgivna förslag till lag om den offentliga barnavården m. m. är under
överarbetning genom eu sakkunnig. (Se ärendet under punkten 4 här ovan.)

Skrivelsen kommer icke vidare att särskilt bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

29. den 16 april 1918, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i
lagen om behandling av alkoholister. (123.)

Kungl. Maj:t har i proposition till 1922 års riksdag (n:r 235) framlagt förslag till
lag om ändrad lydelse av ifrågavarande lagrum, vilken proposition av riksdagen bifallits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Sedan skolöverstyrelsen den 28 september 1922 avgivit utlåtande, har ärendet remitterats
till medicinalstyrelsen, som ännu icke avgivit yttrande.

31. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform.
(200.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet och handlägges i samband med
den under punkt 59 härnedan upptagna skrivelsen.

32. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter
för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa flickor, har,
på grundval av detta betänkande, förslag i ämnet förelagts 1921 års riksdag och
antagits av denna.

I övrigt är ärendet fortfarande beroende på de sakkunnigas utredning, som emellertid
genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 förklarats vilande från
och med den 1 januari 1923.

33. den 5 juni 1918, angående utredning beträffande statens medverkan till
pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter.
(269.)

Pensionsstyrelsen har yttrat sig häröver i utlåtande den 17 juli 1922 över ett av de
på ecklesiastikdepartementets föredragning tillsatta sakkunniga för omorganisation av
dövstumlärarnes pensionsanstalt avgivet betänkande angående pensionering av manliga
fattigvårdsfunktionärer m. m.

Skrivelsen, som även i det följande lämpligen bör behandlas i samband med
den av de sakkunniga utredda frågan, kommer därför icke vidare att särskilt bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 460).

Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas av
Konungen, har betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om köns —

1923 —

320

sjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. den 9 mars 1921 avgivits av tillkallade
sakkunniga. Detta betänkande har remitterats till skolöverstyrelsen för avgivande
av utlåtande efter samråd med medicinalstyrelsen, men har sådant utlåtande ännu
ej inkommit.

I fråga om de åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas utbredning
kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän och varom enligt berörda 27 §
Konungen skall förordna, hava erforderliga bestämmelser blivit utfärdade.

35. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

Sedan provinsialläkardistriktskommittén inkommit med betänkande angående läkarmottagningar
utom läkarstationen samt medicinalstyrelsen häröver avgivit utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 9 oktober 1919, i anledning av väckta motioner rörande arbetstiden
inom gruvindustrien. (U 16.)

Gruvarbetstidssakkunniga hava avgivit betänkanden den 19 december 1921 och den
1 juni 1922, vilka överlämnats till socialstyrelsen för att av styrelsen, efter samråd
med kommerskollegium, tagas i övervägande vid fullgörandet av det styrelsen givna
uppdraget beträffande revision av arbetstidslagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att särskilt bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 14 mars 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa Växjö hospital tillhöriga markområden. (70.)

Sedan Kungl. Maj:t enligt riksdagens i skrivelsen uttalade önskan den 15 juni 1922
fastställt stadsplan för visst Växjö hospital tillhörigt område, kommer skrivelsen ej
vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 17 mars 1920, i fråga om åstadkommande genom statens ingripande
av bättre anordningar för transport å landsbygden av sjuka till och från
sjukhus. (78.)

Förslag till provisoriska åtgärder har utarbetats av en av medicinalstyrelsen och styrelsen
för svenska röda korset tillsatt samarbetskommitté och genom proposition (n:r
296) förelagts 1921 års riksdag samt antagits av denna. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i
förordningen om landsting. (83.)

Anmäldes den 21 maj 1920, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt kommunalförfattningssakkunniga
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande ändring i landstingsförordningen
i vissa angivna hänseenden, varjämte chefen för civildepartementet tillkallat
ytterligare två personer att jämte övriga sakkunniga deltaga i ifrågavarande
utredningsarbete.

Nämnda sakkunniga hava ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

40. den 24 mars 1920, i anledning av väckta motioner om ändring i § 1
av förordningen om landsting. (103.)

— 1923 —

321

Anmäldes i samband med riksdagens skrivelse n:r 83, anmärkt under punkten 39,
vartill hänvisas.

41. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av
förordningen om landsting. (104.)

Anmäldes i samband med riksdagens skrivelse n:r 83, anmärkt under punkten 39,
vartill hänvisas.

42. den 16 april 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige
i stad, stadsfullmäktige i Stockholm samt kommunal- och municipalfullmäktige.
(134.)

Kungl. Maj:t har förelagt 1922 års riksdag proposition (n:r 120) i ämnet, vilken av
riksdagen bifallits.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 17 april 1920, angående meddelande av ändrade bestämmelser rörande
antalet sjuksängar vid lasarett och sjukstugor. (137.)

Skrivelsen har överlämnats till 1920 års lasarettsstadgekommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det kommittén den 30 januari 1920 meddelade uppdrag;
och har kommittén den 18 oktober 1922 avgivit betänkande med förslag till
allmän sjukhusstadga m. m.

Skrivelsen kommer icke vidare att särskilt bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 29 april 1920, rörande åvägabringande av utredning och förslag
angående åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt befolkningen i
övre Norrlands fjällbygder. (169.)

Förslag till provisoriska åtgärder har utarbetats av en av medicinalstyrelsen och styrelsen
för svenska röda korset tillsatt samarbetskommitté och genom proposition n:r
296 förelagts 1921 års riksdag samt antagits av denna.

I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning (jfr ärendet under
punkten 38 här ovan).

45. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande den 8 juli 1921, har ärendet
remitterats till medicinalstyrelsen för avgivande av utlåtande.

46. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Sedan socialstyrelsen den 8 juli 1921 inkommit med infordrat utlåtande, har ärendet
remitterats till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
för utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas.

47. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella strävanden.
(l 63.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

41 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

322

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

Sedan vissa utlåtanden inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 18 maj 1920, i fråga om enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar. (202.)

Kommittén för socialförsäkringens organisation har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

50. den 26 maj 1920, angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga
om den svenska Finnmarken. (237.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 5 juni 1920, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

52. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva utlåtande i ärendet, varjämte skrivelsen överlämnats
till socialförsäkring8kommittén och de sakkunniga för verkställande av utredning
rörande arbetsförhållandena inom byggnadsfacket för att tagas i övervägande
vid fullgörande av respektive uppdrag (jfr ärendet under punkten 11 här ovan).

53. den 21 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Beträffande punklen 72 (angående ifrågasatt anslag till uppförande av ett spetälskesjukhus
i Mora Noret m. m.) är ärendet, sedan medicinalstyrelsen inkommit med
anbefalld utredning, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén och statens fattigvårdsinspektör avgivit infordrade
utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

55. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 8 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för uppförande av ett sommarhem i Ljunghusen för patienter med
kirurgisk och körteltuberkulos. (266.)

Kungl. Maj:t har i 1922 års statsverksproposition föreslagit riksdagen att av medel,
som anvisats såsom bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårds —

1923 —

323

anstalter, bevilja statsbidrag för uppförande av ett kustsanatorium i Ljunghusen,
vilken framställning av riksdagen bifallits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels lag om ändrad lydelse av 4, 6, 7, 13, 30 och 33 §§ i lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om ändrad
lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av berörda lag den 30 juni 1913 ävensom i ämnet
väckta motioner. (287.)

Kungl. Maj:t har den 28 juli 1922, med återkallande av det pensionsstyrelsen meddelade
uppdraget att verkställa utredning, huruvida icke en förbättring i gifta och
förut gifta kvinnors avgiftspensionering kunde åstadkommas, anbefallt kommittén för
socialförsäkringens organisation att i samband med de kommittén förut anförtrodda
uppdrag verkställa samma utredning.

Ärendet kommer icke vidare att särskilt bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 15 juni 1921, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om arbetstidens begränsning, dels i anledning därav väckta
motioner, dels ock väckta motioner om upphävande eller suspension av
samma lag m. m. (341.)

Socialstyrelsen har den 29 september 1922 avgivit förslag till reviderad lag om arbetstidens
begränsning, över vilket yttranden inhämtats från vissa myndigheter och
sammanslutningar.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj;ts prövning.

59. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 7 juli 1921 tillkallat en sakkunnig för att
biträda med utredning av denna fråga, har Kungl. Maj:t genom beslut den 24
november 1922 föreskrivit, att ifrågavarande utredning skall vila från och med den
1 januari 1923.

60. den 17 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 A.)

I fråga om punkten 44, i vad den angår ersättning till postverket för dess bestyr
med pensionsutbetalningar m. m., har Kungl. Maj:t i 1922 års statsverksproposition
framlagt förslag, som godkänts av riksdagen.

Med avseende å punkten 73 (angående anläggning av ett hospital vid Hälsingborg)
har medicinalstyrelsen, efter samråd med kommunikationsdepartementets byggnadsfullmäktige,
avgivit förslag till erforderliga ändringar för ernående av vissa av
riksdagen ifrågasatta besparingar m. m.

Ärendet anmäldes slutligen den 2 juni 1922, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

324

61. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Beträffande punkten 21 (angående uppförande av nya paviljonger för oroliga sjuka
vid Säters och Västerviks hospital) har Kungl. Maj:t, sedan infordrade utlåtanden
inkommit, beslutat erforderliga åtgärder för arbetenas utförande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 25, 28, 29, 33, 36, 37, 42, 43,
56, 57, 60 och 61 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under 19
upptagna överlämnat till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna. (80.)

Ärendet, som överlämnats till traflksäkerhetskommittén, är behandlat i dess betänkande
den 26 september 1907.

2. den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å enskilda
järnvägars rullande materiel. (14.)

Ärendet, som föranledde tillsättande av traflksäkerhetskommittén, är behandlat i
dess betänkande den 26 september 1907.

3. den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Ärendet, som överlämnats till vägkommissionen, är behandlat i dess betänkande den
15 december 1916 med förslag till lag om allmänna vägar på landet.

4. den 19 februari 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Den i skrivelsen berörda frågan om iståndsättande av hamnen i Abekås har behandlats
i fiskehamnskommissionens år 1909 avgivna betänkande med förslag till
utförande av fiskehamnar, nödhamnar och mindre hamnar.

5. den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning av
rösträtten å vägstämma. (153.)

Kungl. Maj:t har den 3 mars 1922 till riksdagen avlåtit proposition, n:r 100, med
förslag till lag om allmänna vägar på landet, innefattande förslag även i förevarande
ämne.

6. den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara järnvägars
med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
(91.)

— 1923 —

325

Ärendet har överlämnats till järnvägsstyrelsen för verkställande, efter samråd med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, av den i riksdagsskrivelsen avsedda utredningen,
och har sådan utredning inkommit.

7. den 31 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Ärendet har överlämnats till kommunikationsverkens lönekommitté.

8. den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till
väg över annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

Ärendet har överlämnats till vägkommissionen.

9. den 24 maj 1912, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (22H.)

Ärendet, som överlämnats till sakkunniga för utredning rörande de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden, är behandlat i deras betänkande den 4 december
1919 med förslag till ny byggnadsstadga.

10. den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i vad
angår civildepartementsärenden. (252.)

Verkställandet av de uti ifrågavarande ärende avsedda utredningarna beträffande
förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. har överlämnats till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med järnvägsstyrelsen, lotsstyrelsen och
chefen för generalstaben.

11. den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens bekostnad
av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Ärendet har överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för verkställande av
utredning och avgivande av förslag i ämnet, och hava sådan utredning och förslag
avgivits.

12. den 29 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet
att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans mark.

(m.)

Ärendet har överlämnats till vägkommissionen.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

Verkställandet av i skrivelsen begärd utredning, huruvida och på vad sätt särskilda
lagbestämmelser skulle kunna meddelas till förebyggande av faran för skogseld genom
antändning till följd av järnvägs drift, har överlämnats till domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen,
vilka ämbetsverk sedermera inkommit med sådan utredning.

14. den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel

— 1923 —

326

till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda
vägar å landet m. m. (139.)

Ärendet har överlämnats till vägkommissionen för att tagas i förnyat övervägande
vid fullgörande av det kommissionen givna uppdrag att verkställa utredning rörande
det enskilda vägväsendet såväl på landet som i stadslikuande samhällen.

15. den 5 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utredning
rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England.
(191.)

Verkställandet av berörda utredning har överlämnats åt järnvägsstyrelsen, som den
4 mars 1919 avgivit förslag i ämnet.

16. den 6 juni 1916, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning angående en för stora fartyg användbar farled mellan Baggensfjärden
och Lilla Värtan m. m. (194.)

Ärendet har överlämnats till kanalkommissionen, som verkställt den begärda utredningen.

17. den 8 mars 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp av vissa tomter i kvarteret Björnen i Stockholm m. m. (54.)

Vattenfallsstyrelsen, till vilken ärendet överlämnats för ytterligare utredning, har
sedermera vid skilda tillfällen framlagt förslag till ifrågavarande fastigheters utnyttjande,
men hava nämnda förslag icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

18. den 11 maj 1918, angående utredning i fråga om åtgärder till främjande
av reguljär flygtrafik. (199.)

Skrivelsen, som föranlett tillsättande av lufttrafikkommittén, är behandlad i dess
betänkande den 5 december 1921 angående reguljär lufttrafik m. m.

19. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska järnvägsföreningens
hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 2 maj 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat
förfaringssätt beträffande emottagande och utbetalande av medel, som genom
befälets försorg för manskap vid armén eller marinen insättas i postsparbanken.
(148.)

Kungl. Maj:t har genom brev den 27 september 1922 fastställt reglemente beträffande
emottagande och utbetalande genom postsparbanken av sparmedel för fast anställt
manskap vid armén och marinen.

Ärendet är sålunda av Kungl. Maj:t slutligen behandlat.

21. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för täckande av viss del av statens järnvägars driftförlust under
1918. (299.)

Riksdagens i skrivelsen gjorda anhållan om utredning rörande de åtgärder, som
borde vidtagas för erhållande av ett tillfredsställande resultat av driften vid statens

— 1923 —

327

järnvägar, föranledde tillsättande av statsbaneekonomikommissionen, som sedermera
avgivit betänkande del 1 den 6 maj 1921 och del II den 10 december 1921.

22. den 18 juni 1919, angående omarbetning av gällande järnvägstrafikstadga.
(34 L)

Ärendet har för utredning överlämnats åt järnvägsstyrelsen med biträde av sakkunniga.

23. den 2 mars 1920, angående viss utredning rörande de med statslån understödda
järnvägsaktiebolagens räkenskaper. (50.)

Skrivelsen har föranlett tillsättandet av en kommitté för utredning rörande bokföringen
vid de enskilda järnvägarna.

24. den 16 april 1920, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen om enskilda vägar på landet. (72.)

Den av riksdagen begärda utredningen i ämnet bar anförtrotts åt vägkommissionen.

25. den 28 april 1920, i anledning av väckt motion om ersättning åt vissa
fastighetsägare i Hagalunds municipalsamhälle för skada, som tillskyndats
dem genom anläggandet av en järnvägstunnel under samhället. (170.)

Sedan järnvägsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i anledning av skrivelsen, har
Kungl. Maj:t den 12 maj 1922 tillerkänt vissa personer ersättning i ifrågavarande
hänseende med angivna belopp.

26. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 4 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg. (315.)

De i riksdagsskrivelsen berörda frågorna om sättet för överförande vid elektrifiering
av statens järnvägar av elektrisk ström från landets kraftverksnät till järnvägsnätet
samt om åtgärder till förekommande av störningar från statens järnvägars kraftnät
å telegrafverkets lednii g hava för utredning hänskjutits till två särskilda kommittéer,
nämligen 1920 års järnvägselektrifieringskommitté, respektive 1920 års svagströmskommitté.

28. den 12 juni 1920, i anledning av väckt motion om verkställande av utredning
rörande planmässigt ordnande av regelbunden automobiltrafik å
lämpliga sträckor inom landet m. m. (359.)

Kungl. Maj:t har förordnat, att den av riksdagen begärda utredningen skall verkstäiias
i samband med den av särskilda sakkunniga omhänderhavda utredningen om
maskinell vägtrafik inom de nordliga länen.

29. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30
juni 1916 om automobiltrafik, dels ock i anledning därav väckta motioner.
(360.)

Riksdagens begäran om utredning om en allmän revision av förordningen om automobiltrafik
har föranlett tillkallande av särskilda sakkunniga, vilka den 28 oktober

— 1923 —

328

1922 avgivit betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. fl. författningar.

30. den 15 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
åt Svenska lufttrafikaktiebolaget för anordnande av en luftskeppsstation
i Stockholm. (379.)

Sedan Svenska lufttrafikaktiebolaget hemställt om anstånd med fullgörande av vissa
för inbetalningen av ifrågavarande lån uppställda villkor, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1922 års riksdag (utgifter för kapitalökning, punkt 34) gjort
framställning i ämnet.

31. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning av en statsbana från Bultebo
station å statsbanan Dagarn—Hultebo till Riddarhyttans gruvfält
jämte en i ämnet väckt motion. (371.)

Ärendet har för verkställande av ytterligare utredning överlämnats till järnvägsstyrelsen.

32. den 18 juni 1920, i anledning av väckta motioner rörande den s. k.
Storängsbanken å bandelen Graversfors—Åby. (400.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med den i riksdagens skrivelse begärda utredningen
i ämnet, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1922 års riksdag
under avdelningen »utgifter för kapitalökning» framlagt ärendet för riksdagen.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner. (401.)

Sedan Ostkustbanekommittén avgivit betänkande i fråga om plan för utförande av
Ostkustbanan m. m., har Kungl. Maj:t i proposition, n:r 244, framlagt förslag i
ämnet till 1922 års riksdag.

34. den 3 maj 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag för utförande av vissa byggnadsarbeten å länsresidenset
i Karlstad m. m. (166.)

Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen till 1922 års riksdag (sjätte huvudtiteln,
punkt 46) framlagt förslag angående anordnande, på sätt i riksdagsskrivelsen antytts,
för framtiden av lokaler för länsstyrelsen och lantmäterikontoret samt av bostad för
landshövdingen.

35. den 13 maj 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fördelningen och användningen av vissa anslag till bostadsbyggande. (1 94.)

Sedan Kungl. Maj:t beslutat erforderliga åtgärder beträffande planerna för bostadsbyggande
samt användningen av viss del av anslaget m. m. den 5 augusti 1921
och sedermera vid flera tillfällen under årets lopp samt vad avser frågan om bostadslån
den 9 december 1921, har Kungl. Maj:t i proposition, n:r 12, för 1922 års
riksdag framlagt förslag rörande användningen av återstående delar av ifrågavarande
anslag.

36. den 8 juni 1921, i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte där —

1923 —

till hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1919.
(276.)

Efter förnyad utredning i den i skrivelsen berörda frågan om beredande av lokaler
åt postkontoret i Krylbo ävensom av bostäder åt postverkets personal därstädes har
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1922 års riksdag (utgifter för kapitalökning,
punkt 3) framlagt förslag i ämnet.

37. den 15 juni 1921, angående vidtagande av åtgärder beträffande utlåningsrörelsen
till enskilda järnvägar. (340.)

Kungl. Maj:t har uppdragit åt väg- oeh vattenbyggnadsstyrelsen att med biträde av
två sakkunniga verkställa den i riksdagens skrivelse begärda utredningen i ämnet,
och har sådan utredning inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1—18, 20—25 och 27—37 upptagna
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897, i
vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete. (103.)

Generaltullstyrelsen har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

2. den 3 mars 1906, i anledning av väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Anmäld den 8 december 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904,
i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Sedan den år 1920 tillkallade sakkunnige slutfört sin utredning, är ärendet på Kungl.

Maj:ts prövning beroende.

4. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Generaltullstyrelsen har den 6 juni 1922 avgivit utlåtande.

Ärendet är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

5. den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis om
tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)

42 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

330

Sedan de verk och myndigheter, till vilka vägkommissionens betänkande med förslag
till förordning om automobilskatt remitterats, under år 1921 avgivit utlåtanden, har
ärendet anmälts den 17 mars 1922 i samband med Kungl. Maj;ts proposition n:r
199 med förslag till förordning om automobilskatt m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

7. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 § i
lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

Ärendet, i vad det innefattar begäran om utredning i visst avseende, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Sedan fullmäktige i riksbanken, dit ärendet remitterats, avgivit utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

Handlingarna i ärendet hava den 16 november 1921 överlämnats till 1921 års pensionskommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén
lämnade uppdrag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

10. den 3 maj 1913, angående kungl. djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

O. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

11. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

De sakkunniga hava den 21 januari 1921 avgivit betänkande III med förslag angående
ökad centralisering vid upphandling för statens räkning.

Betänkandet har den 27 maj 1921 remitterats till ett flertal verk och myndigheter,
vilka inkommit med yttranden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring, (l 16.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

331

14. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

Sedan de tillkallade sakkunniga den 1 juni 1922 avgivit sitt betänkande, hava verk
och myndigheter m. fl. hörts.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar. (61.)

Ärendet, som överlämnats från socialdepartementet, är på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

16. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å
statens järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner.
(186.)

Frågan om finansiering av statens produktiva företag är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit utlåtande.

18. den 5 juni 1917, i anledning av väckt motion angående rätten att till
avsalu förskära vin med brännvin. (252.)

Anmäld den 10 mars 1922 i samband med proposition n:r 191 med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Tull- och traktatkommittén har ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

20. den 12 juni 1917, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa
av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar.
(324.)

Ärendet, som inkommit från ecklesiastikdepartementet, har överlämnats till 1921 års
pensionskommitté.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom eu
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande

-- 1923 —

332

äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk och
myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

23. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Sedan länsstyrelserna, kammarkollegium och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden,
har ärendet anmälts den 10 mars 1922, därvid dels avlåtits proposition till
riksdagen med förslag till frågans provisoriska lösning, vilken proposition riksdagen
i skrivelse den 13 maj 1922, n:r 131, bifallit (se bil. Il), dels och kammarkollegium
och statskontoret anbefallts att avgiva förslag till de lagbestämmelser,
vilka kunde anses erforderliga för genomförande av vissa av departementschefen
ifrågasatta ändringar beträffande inlösen av skattefrälseräntor.

Sedan ämbetsverken avgivit sådant utlåtande, är ärendet på Kungl. Maj:ts
prövning beroende.

24. den 2 maj 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat
förfaringssätt beträffande emottagande och utbetalande av medel, som
genom befälets försorg för manskap vid armén eller marinen insättas i
postsparbanken. (148.)

Ärendet har den 19 september 1922 överlämnats till kommunikationsdepartementet.

25. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1922 hava sakkunniga tillkallats
för att inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag rörande
lämpligaste sättet för ordnande av statens värdetryck.

26. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen »Lars
Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomstoch
förmögenhetsskatt. (122.)

Ärendet har den 28 april 1922 remitterats till kammarrätten för avgivande av utlåtande
i samband med utlåtande över det till kammarrätten remitterade betänkandet
i fråga om ideella föreningars skattskyldighet. Sedan kammarrätten den 23 november
1922 avgivit sådant utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Den av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunnige har den 30 november
1921 avgivit betänkande och förslag, som remitterats till samtliga länsstyrelser, vilka
avgivit utlåtanden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Kommunikationsverkens lönekommitté har ännu icke avgivit utlåtande.

— 1923 —

333

29. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet, i vad detsamma icke redan avgjorts, har den 27 maj 1921 ånyo remitterats
till 1902 års löneregleringskommitté.

30. den 2 juni 1920, i anledning av väckta motioner i fråga om förbud mot
tillverkning och import av starkare maltdrycker. (319.)

Sedan de tillkallade sakkunniga den 17 december 1921 avgivit betänkande, hava
utlåtanden inhämtats från kontrollstyrelsen, Ö. Ä. och länsstyrelserna, varjämte
Svenska Bryggareföreningen beretts tillfälle att yttra sig.

Ärendet har därefter anmälts den 10 mars 1922 (proposition n:r 230 med förslag
till förordning angående förbud under viss tid mot införsel till och försäljning
inom riket av Öl).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av bostäder för tullverkets personal vid Yärtahamnen i Stockholm.
(386.)

Ärendet, som överlämnats från kommunikationsdepartementet, har den 28 september
1921 remitterats till generaltullstyrelsen och byggnadsstyrelsen för avgivande av
gemensamt utlåtande.

32. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner.
(444.)

Den av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 tillsatta »1921 års kommunalskattekommitté»
har under året fortsatt sitt arbete.

33. den 8 mars 1921, i anledning av väckt motion, avseende skyndsammare
behandling av vissa taxeringsmål. (74.)

Anmäld den 3 mars 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 20 april 1921, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande omyndiga barns taxering. (133.)

Anmäld den 14 mars 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 10 maj 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag rörande brännvinsförsäljningsbolagens befriande från
kommunal skattskyldighet. (198.)

Ärendet är föremål för utredning av 1921 års kommunalskattekommitté.

36. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Efter remiss den 29 juni 1921 hava samtliga länsstyrelser avgivit utlåtanden i
ärendet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 18 maj 1921, angående inskränkning i rätten för ämbetsverk m. fl.

— 1923 —

334

att med frågor frånvända sig till folkvalda myndigheter i orterna och
andra. (215.)

Anmäld den 14 juli 1922.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 3 juni 1921, i fråga om åtgärder för utbetalande månatligen av
statspensioner. (235.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 10 mars 1922 (sv. f. n:r 12l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet har remitterats dels den 15 juli 1921 till samtliga länsstyrelser, dels den
3 september 1921 till svenska landstingsförbundet, dels den 28 december 1921 till
1902 års löneregleringskommitté samt dels den 24 februari 1922 till statskontoret.
Samtliga utlåtanden hava inkommit. Anmält i viss del, på socialdepartementets föredragning,
den 21 mars 1922.

Ärendet i övrigt remitterat till 1902 års löneregleringskommitté.

40. den 16 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (359.)

Anmäld den 17 februari och den 21 april 1922 i samband med proposition n:r 249
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22
juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 17 juni 1921, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § 4 och 5 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker, dels ock
väckt motion angående bättre utnyttjande av den vid sockertillverkningen
anställda kontrollpersonalens arbetskraft. (407.)

Anmäld den 10 mars 1922 i samband med proposition n:r 182 med förslag till förordning
angående beskattning av socker m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig
reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkningen av sådana
drycker. (408.)

Anmäld den 10 mars 1922, då proposition n:r 191 i ämnet avlåtits till riksdagen,
vilken proposition emellertid blivit av riksdagen avslagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 20 juni 1921, angående höjning av lösenavgiften för mutsedlar och
viloståndsresolutioner. (409.)

Sedan statskontoret och kommerskollegium avgivit infordrade utlåtanden, har ärendet
anmälts den 21 juni 1922 och kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. n.r 345).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

Av dessa ärenden äro sålunda de under 2, 5, 9, 18, 20, 30, 33, 34, 37, 38, 40,
41, 42 och 43 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under 24 upptagna
överlämnat till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år
1910 avgivits av kanslern för rikets universitet. Sedan statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet avgiva utlåtande, har genom nådigt beslut den 2
mars 1917 dessa myndigheter anbefallts att överlämna handlingarna i ärendet till
statsbokföringskommittén för verkställande av utredning att till Kungl. Maj:t ingivas.
Genom beslut den 9 november 1922 har riksräkenskapsverket anbefallts att så fort
ske kan och senast före utgången av år 1923 till Kungl. Maj:t inkomma med den
utredning, vars verkställande genom beslutet den 2 mars 1917 anförtrotts statsbokföringskommittén
.

Utredning från riksräkenskapsverket har ännu icke inkommit.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén
för revision av lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. avgivit utlåtanden i
ärendet, har Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att
inkomma med förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill skrivelsen
samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt anses böra föranleda.
Sådant förslag har ännu icke inkommit.

3. den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid statens
järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet har den 3 november 1915 överlämnats till dåvarande civildepartementet
och är därmed, i vad på ecklesiastikdepartementet beror, slutbehandlat.

4. den 3 mars 1906, i anledning av väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Angående tillkallande av särskilda sakkunniga, avgivandet av deras betänkande samt
dettas behandling, se nedan punkt 10.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse har jämte däröver avgivna yttranden den
25 februari 1922 överlämnats till finansdepartementet.

5. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

33(5

6. den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om upphävande av bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Sedan vederbörande församlingar m. fl. samt domkapitlen och länsstyrelserna yttrat
sig i ärendet samt kammarkollegium avgivit utlåtande däri, har Kungl. Maj:t den
27 maj 1921 meddelat beslut i ämnet.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta motioner
i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till sparsamhet.
(150.)

Sedan styrelsen för postsparbanken samt läroverks- och folkskolöverstyrelserna avgivit
gemensamt utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 17 december 1920 överlämnat
handlingarna i detsamma till sakkunniga för utredning angående omorganisation
av postsparbanken för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed av Kungl. Maj:t slutbehandlad.

9. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i en viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien
däri avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté
att under samarbete, i den mån frågan rörde överintendentsämbetet, med de den 29
oktober 1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsämbetets
omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av
fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna
därtill föranledde, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande av
fornminnesmuseerna.

Sedan kommittén den 23 juni 1922 inkommit med sitt betänkande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk av
tobak och kaffe. (80.)

På grund av Kungl. Maj:ts den 30 oktober 1917 givna bemyndigande tillkallade
chefen för ecklesiastikdepartementet samma dag sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag dels rörande omläggning av upplysnings- och undervisningsverksamheten
för nykterhetens främjande, dels ock angående åtgärder för
motarbetande av missbruk av tobak och kaffe.

Sedan de sakkunniga den 19 oktober 1918 inkommit med sitt betänkande,
samt bland andra läroverksöverstyrelsen och folkskolöverstyrelsen avgivit infordrade

— 1923 —

utlåtanden över betänkandet, fann Kungl. Maj:t den 8 maj 1920 gott dels anbefalla
skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande över betänkandet i vad detsamma avsåge
andra åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe än utfärdande av lagbestämmelser,
dels ock förordna, att betänkandet skulle överlämnas till statsrådet och chefen för
finansdepartementet för vidtagande av de åtgärder mot missbruk av tobak, som
kunde ankomma på sistnämnda departement.

Efter det skolöverstyrelsen den 25 maj 1920 avgivit det anbefallda utlåtandet,
fattade Kungl. Maj:t den 25 februari 1922 följande beslut: Skolöverstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag dels till de bestämmelser, vilka
borde utfärdas i anledning av sådana uti ifrågavarande betänkande framställda
önskemål och förslag, som berörde överstyrelsens verksamhetsområde, dels ock till de
Övriga åtgärder, som borde vidtagas i anledning av sagda önskemål och förslag. Betänkandet
skulle överlämnas dels till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
samt till statsrådet och chefen för socialdepartementet för vidtagande av de åtgärder,
som i anledning av de utav ovannämnda sakkunniga framställda önskemål och
förslag kunde ankomma på respektive departement, dels ock till skolkommissionen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av förut lämnat uppdrag.

Skolöverstyrelsen har ännu icke inkommit med de förslag, som anbefallts överstyrelsen
den 25‘februari 1922.

11. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 9 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning av
små- och folkskolebarn. (79.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 december 1922 avgjort ärendet.

13. den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande av
skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 10 februari 1922 avgjort ärendet.

14. den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Kungl. Maj:t bär genom beslut den 15 december 1922 avgjort ärendet.

15. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling att
utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

43 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 ärs riksdag.

338

Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)
Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem avgivit infordrat, den 11 november
1920 dagtecknat betänkande i ämnet (kronolägenhetskommissionens betänkande
III) är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets folkoch
småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet,
har Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefallt direktionen att genom en kommission av sakkunniga låta
utarbeta förslag till ifrågavarande handledning och överlämna det till Kungl. Maj:t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

19. den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen dels ock i särskild proposition,
n:r 114, gjorda framställningar rörande karolinska mediko-kirurgiska
institutet. (96.)

Kungl. Maj:t har den 23 april 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

20. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslag till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över befolkningsförhållandena
i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade anslaget å 6,000 kronor har Kungl. Maj:t den 4
maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

21. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än en
församling. (42.)

Sedan länsstyrelser och domkapitel samt kammarkollegium yttrat sig i ärendet, har
Kungl. Maj:t den 3 februari 1922 anbefallt kyrkofullmäktigsakkunniga att skyndsamt
avgiva utlåtande i frågan.

22. den 5 maj 1917, angående anordnande av barnbespisning vid rikets folkskolor.
(118.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 december 1922 avgjort ärendet.

23. den 9 maj 1917, angående utredning om skollovskoloniverksamhetens
stödjande och utvecklande genom statens försorg. (119.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 december 1922 avgjort ärendet.

24. den 16 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande av en svensk kyrka i Kristiania. (164.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 21 april 1922 avgjort ärendet.

— 1923 —

339

25. den 4 juni 1917, angående utredning i fråga om folkskoleväsendet i de
finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet och Kungl. Maj:t
den 18 januari 1918 dels uppdragit åt överstyrelsen att verkställa ifrågavarande utredning,
dels ock bemyndigat överstyrelsen att tillkalla sakkunniga för att biträda
vid utredningens verkställande samt överstyrelsen gjort framställning i ämnet och
departementschefen, på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1919, tillkallat
5 sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning i ärendet, hava
de sakkunniga den 17 december 1921 inkommit med betänkande och förslag i ämnet,
varefter Kungl. Maj:t den 3 februari 1922 anbefallt skolöverstyrelsen att efter vederbörandes
hörande inkomma med yttrande över ifrågavarande betänkande och förslag.
Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

26. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Sedan folkskolöverstyrelsen den 29 juni 1917 erhållit befallning att avgiva utlåtande

1 ärendet, har Kungl. Maj:t, på framställning av överstyrelsen, bemyndigat överstyrelsen
dels den 17 augusti 1917 att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt
högst 5 sakkuninga, dels ock den 5 mars 1920 att under visst villkor inom eller
utom de sakkunnigas krets anlita särskilt biträde för utförande av redaktionella
uppgifter och sekreterargöromål.

Utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit. Genom beslut den 30 november
1922 har Kungl. Maj:t förklarat, att ifrågavarande utredningsarbete skall upphöra
senast med utgången av år 1922.

27. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Enligt bemyndigande den 22 juli 1918 har chefen för ecklesiastikdepartementet den

2 augusti 1918 tillkallat 5 sakkunniga för utredning inom departementet av ifrågavarande
ärende.

Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts. Genom beslut den 30 november 1922
har Kungl. Maj:t föreskrivit, att ifrågavarande utredningsarbete skall upphöra senast
den 28 februari 1923.

28. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 juli 1918 anbefallt folkskolöverstyrelsen, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och direktionen över allmänna barnhuset i Stockholm att avgiva
utlåtanden i ärendet, hava sådana utlåtanden inkommit från lantbruksstyrelsen den
11 december 1918, från direktionen över allmänna barnhuset den 4 januari 1919,
från socialstyrelsen den 18 januari 1921 och från skolöverstyrelsen den 3 oktober
1922.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet

— 1923 —

340

deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Kungl. Maj:t har den 9 augusti 1918 anbefallt överintendenten och chefen för nationalmuseum
att avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

30. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Kungl. Maj:t har den 2 augusti 1918 anbefallt medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning och inkomma med förslag i ämnet.

Ärendet har överlämnats till de sinnesslövårdssakkunniga, som den 12 februari
1921 till socialdepartementet avgivit betänkande I i ämnet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed av Kungl. Maj:t slutbehandlad.

31. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda fall
av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa
studier och levnadsbanor. (268.)

Ärendet har den 17 oktober 1919 remitterats till skolkorn missionen, som ännu icke
yttrat sig i detsamma.

32. den 5 juni 1918, rörande utredning angående inrättande av en professur
i statistik och folkhushållslära vid tekniska högskolan. (282.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 7 januari 1922 avgjort ärendet.

33. den 7 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp''
låtelse av mark till botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala(324.
)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1918 förklarat sig vilja efter framställning av domänstyrelsen
bestämma angående ersättning för ifrågavarande markupplåtelse.

Sådan framställning har ännu icke inkommit.

34. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn i
folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har, på grund av nådigt
bemyndigande den 17 december 1920, chefen för ecklesiastikdepartementet den
15 februari 1921 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet biträda med
verkställande av utredning i ärendet.

Sådan utredning har ännu ej slutförts. Genom beslut den 30 november 1922
har Kungl. Maj:t föreskrivit, att utredningsarbetet skall upphöra senast den 31 januari
1923.

35. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Sedan nordiska museets nämnd, universitetskanslern samt vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien avgivit utlåtanden i ärendet, har departementschefen den 6
november 1920, på grund av bemyndigande den 5 november 1920, tillkallat sak —

1923 —

kunniga för att inom departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande
av förslag i ämnet.

Sådan utredning bär ännu icke avgivits. Genom beslut den 30 november 1922
har Kungl. Maj:t föreskrivit, att utredningsarbetet skall upphöra senast den 31 mars
1923.

36. den 4 juni 1919, angående vidtagande av åtgärder för att på bästa sätt
främja skolans karaktärsfostrande verksamhet. (202.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt skolkommissionen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed av Kungl. Maj:t slutbehandlad.

37. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag i
fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Sedan universitetskanslern, skolkommissionen och socialstyrelsen avgivit yttranden i
ärendet, har universitetskanslern den 21 januari 1921 anbefallts att avgiva utlåtande
i detsamma.

Sådant utlåtande har inkommit den 4 september 1922, varefter ärendet är beroende
på Kungl. Majrts prövning.

38. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t bär den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter samråd
med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande av
publikationer rörande skön konst.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

39. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i förordningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (84.)

Kungl. Maj:t har den 9 april 1920 anbefallt kyrkofullmäktigsakkunniga att avgiva
utlåtande i ärendet; och är riksdagens ifrågavarande skrivelse därmed av Kungl.
Maj:t slutbehandlad.

40. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att
genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Kungl. Maj:t har den 21 maj 1920 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

41. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

Kungl. Maj:t har den 19 november 1920 anbefallt sakkunniga för revision av förordningen
den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen
att i samråd med kyrkofondskommittén avgiva utlåtande i ärendet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed av Kung!. Maj:t slutbehandlad.

— 1923 —

342

42. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Kungl. Maj:t har dels den 30 juni 1920 bemyndigat departementschefen att tillkalla
sakkunniga för att inom departementet biträda med viss utredning i ämnet, varefter
departementschefen den 7 juli 1920 tillkallat sådana sakkunniga, dels ock den 31
december 1920 uppdragit åt skolöverstyrelsen att verkställa viss annan utredning i
ämnet (frågan om anordnande av bibliotek å fartyg) ävensom bemyndigat överstyrelsen
att för sådant ändamål tillkalla sakkunniga.

Någon utredning i ämnet har ännu icke inkommit. Genom beslut den 30 november
1922 har Kungl. Maj:t förklarat, att ifrågavarande utredningsarbeten skola
senast upphöra respektive den 31 maj 1923 samt med utgången av år 1922.

43. den 5 juni 1920, angående statens medverkan till meddelande i större
omfattning än nu sker av insikter i ekonomiska och näringsorganisatoriska
ämnen. (297.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma den 11 mars 1921
överlämnats till folkbildningssakkunniga.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed av Kungl. Maj:t slutbehandlad.

44. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande av
byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan skolöverstyrelsen den 14 februari 1921 gjort framställning om föranstaltande
av närmare utredning i ärendet, har Kungl. Maj:t genom beslut den 8 april 1921
uppdragit åt överstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen ävensom
vid fullgörandet av detta uppdrag anlita av överstyrelsen jämlikt nådigt bemyndigande
den 17 augusti 1917 tillkallade sakkunniga (se ovan under 26).

Utredning i ärendet har ännu ej inkommit. Genom beslut den 30 november
1922 har Kungl. Maj:t förklarat, att ifrågavarande utredningsarbete skall upphöra
senast den 31 maj 1923.

45. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Utlåtanden i ärendet hava inkommit från skolöverstyrelsen den 6 december 1920, från
riksbibliotekarien den 24 juli 1920 och från folkbildningssakkunniga den 17 december
1921.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Sedan svenska akademien, svenska vitterhetssamfundet och folkbildningsförbundet
yttrat sig i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och småskollärare.
Sedan skolöverstyrelsen och fattigvårdslagstiftningskommittén avgivit utlåtanden i

— 1923 —

343

ärendet, har Kungl. Maj:t den 5 november 1921 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förnyat yttrande i detsamma.

Sådant yttrande har inkommit den 2 mars 1922, varefter ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 B.)

Punlcten 73, angående uppförande av laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans
fackskola för kemisk teknologi.

Genom nådigt beslut den 17 juni 1921 har en del av det under denna punkt
anvisade anslaget och genom nådigt beslut den 7 april 1922 återstoden ställts till
förfogande.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

49. den 5 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till uppförande av byggnader för
dubbelseminarium i Umeå. (258.)

Kungl. Maj:t har den 3 mars 1922 meddelat slutligt beslut i ärendet.

50. den 11 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredning
och möblering av de nya byggnaderna för vårdanstalten i Lund
för blinda med komplicerat lyte. (309.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 december 1921 avgjort ärendet.

51. den 15 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 214, angående anslag till vävskolan i Borås.

Anslaget har den 13 januari 1922 ställts till förfogande. Ärendet därmed
slutbehandlat.

Punkten 227, angående anslag för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap
samt till utarbetande och utgivning av textupplagor av grundlagarna, vallagen
och författningar av kommunal natur.

Kungl. Maj:t har den 18 november 1921 utfärdat kungörelse (sv. f. n:r 725)
angående understöd för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap. I
vad angår utgivande av textupplagor av omförmälda lagar och författningar är ärendet
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 250, angående anslag till resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 17 mars 1922 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 6, 8, 12—14, 19, 22—24, 30, 32, 36,
39, 41, 43 och 48—50 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under
4 upptagna överlämnat till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

— 1923 —

344

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900
infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Maj:t
icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län, varom
den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilda, dels ock
i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den
24 juli 1903. (166.)

Anmäldes ånyo den 27 oktober 1922, därvid beslöts remiss till lagrådet av ett inom
jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

5. den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av
kronolägenheten Halmstads slottsjord. (173.)

Sedan domänstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma den 17 februari
1922 anmälts, varvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att i samråd med järnvägsstyrelsen
upptaga underhandlingar med staden Halmstad angående ifrågasatt utvidgning
av bangården i nämnda stad samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med
redogörelse för resultatet av de sålunda förda förhandlingarna och det förslag i ämnet,
som därav kunde föranledas. Domänstyrelsen har ännu icke inkommit med det
sålunda infordrade förslaget.

6. den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgift till inköp
av allmänningsskogar. (77.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

— 1923 —

345

Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad lydelse
av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903, dels
ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen
om vården av enskildes skogar. (64.)

Anmäldes ånyo den 27 oktober 1922, därvid beslöts remiss till lagrådet av ett inom
jordbruksdepartementet utarbetat förslag till skogsvårdslag.

9. den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 8 här ovan.

10. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av och
hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 8 här ovan.

12. samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av förvaltningen
av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige. (114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt
uppdrag i denna del.

13. den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss skadegörelse
å ungskog. (119.)

Anmäldes den 22 december 1922, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen ej föranleda
vidare åtgärd.

14. samma dag, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads- och
fiskerättsförhållanden. (1 20.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från vissa länsstyrelser, har ärendet den 20
oktober 1920 remitterats till jordkommissionen, varifrån utlåtande ännu ej inkommit.

15. den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

De i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda myndigheterna hava ännu icke inkommit
med från dem infordrade utlåtanden.

16. samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning.
(263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu icke
inkommit.

44 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till lass års riksdag.

346

17. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Utlåtande har ännu ej inkommit från lappkommittén, till vilken ärendet överlämnats.

18. den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av skogsmark
för varaktigt skogsbruk. (185.)

Anmäldes den 22 december 1922, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen ej föranleda
vidare åtgärd.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter fjån kronoegendomen Stora och Lilla Åvesta i Kopparbergs
län. (238.)

Det i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda förslag har ännu icke inkommit från
domänstyrelsen.

20. den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om
ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordlgaste länen m. m. (273.)

Sedan kolonisationskommittén numera slutfört sitt arbete och avgivit betänkande,
har detsamma den 14 augusti 1922 remitterats till åtskilliga myndigheter och korporationer
för avgivande av utlåtande. Samtliga de infordrade utlåtandena hava ännu
icke inkommit.

21. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter. (68.)
De i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava överlämnat andra delen
av sitt betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt
och fågelskydd, varöver utlåtanden infordrats från ett flertal myndigheter och korporationer.
Samtliga de infordrade utlåtandena hava ännu icke inkommit.

22. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegium, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu icke
inkommit med sådan utredning.

23. den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

Endast beträffande kylhusväsendet är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. De i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava i december
1922 slutfört sitt uppdrag.

24. den 7 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration. (213.)

Sedan lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1923 —

347

25. den 25 april 1917, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädsproduktionen i landet. (103.)

Lantbruksstyrelsen har ännu icke slutfört det i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda
uppdrag.

26. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av
landsbygden m. m. (302.)

De i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu icke inkommit
med slutligt förslag i ämnet.

27. samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets
behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Sedan yttranden inkommit över det i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda betänkande,
anmäldes ärendet i denna del den 10 februari 1922, därvid Kungl. Maj:t
fann betänkandet ej föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att Kungl. Maj:t anbefallde
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet att planlägga och
verkställa systematiska undersökningar rörande den svenska åkerjordens samt ängsoch
hagmarksjordens kalkbehov. Den 29 november 1922 hava de i 1919 års ämbetsberättelse
omförmälda sakkunniga avgivit slutligt betänkande, som är på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

28. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Den i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda, från kammarkollegium infordrade utredningen
har ännu icke inkommit.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

De i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu icke inkommit
med den infordrade utredningen i ämnet.

30. den 13 juni 1918, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen
å bondejord i Norrland. (342.)

Se under 20 här ovan.

31. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt
föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt övrig
fastighetskredit. (416.)

De i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava avgivit betänkande,
del I, innehållande utredning och förslag angående höjning av maximigränsen för
den primära jordbruksfastighetskrediten, vilket betänkande överlämnats till finansdepartementet.
Sedan Kungl. Maj:t därefter den 30 november 1922 förklarat, att de

— 1923 —

348

sakkunnigas utredningsarbete skulle med utgången av 1922 upphöra, är ärendet
jämväl i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet väckta
motioner. (323.)

Sedan de i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga slutfört sitt utredningsarbete
och avgivit betänkande, har detsamma remitterats till åtskilliga myndigheter
och korporationer. Samtliga de infordrade utlåtandena hava ännu icke inkommit.

33. den 24 mars 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
egnahemslånefonden. (98.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu ej slutförts.

34. den 16 april 1920, angående åtgärder för ökad användning av fisk inom
landet. (106.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga inkommit med slutligt
betänkande och infordrade yttranden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

35. den 21 maj 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i riket. (270.)

Sedan de i 1921 års ämbetsberättelse omnämnda myndigheterna inkommit med utlåtanden,
har ärendet ånyo remitterats till lantbruksstyrelsen, som ännu icke avgivit
sålunda infordrat förnyat utlåtande.

36. den 1 juni 1920, i anledning av väckt motion angående uppläggande av
en statens fria jordbruksegnahemsfond och en statens fria fiskerifond.
(306.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke slutförts.

37. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket.
(364.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke slutförts av
lantbruksstyrelsen.

38. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m. jämte tre i ämnet väckta motioner.
(321.)

I den del ärendet ej förut avgjorts, nämligen i vad detsamma avser frågan om ytterligare
lättnader i lantmäterikostnader för obemedlade eller mindre bemedlade sakägare,
har detsamma anmälts den 15 juni 1922, därvid lantmäteristyrelsen anbefalldes
att med iakttagande av vad chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet
till 1922 års statsverksproposition i ämnet anfört avgiva förnyat utlåtande i
ärendet. Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion. (322.)

— 1923 —

349

Sedan det i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, från domänstyrelsen infordrade
utlåtandet inkommit, har ärendet efter ytterligare beredning anmälts den 10 mars
1922, därvid beslöts proposition till 1922 års riksdag angående förlängd giltighetstid
av avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket m. m. (n:r 172). De i 1922
års ämbetsberättelse omförmälda jämlikt bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade
sakkunniga hava ännu ej slutfört det dem givna uppdraget.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område, som
omfattas av Sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

Se under 26 här ovan.

41. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottledslånefond.
(426.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande
i ärendet.

42. den 9 april 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fondering av de från skyddsskogarna i Jämtlands län
inflytande skogsvårdsavgifterna. (115.)

Sedan de i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda myndigheterna inkommit med infordrade
utlåtanden, anmäldes ärendet den 27 januari 1922, därvid beslöts proposition
till 1922 års riksdag (n:r 56).

43. den 11 maj 1921, i fråga om anordnande av en ambulerande undervisning
för landets jordbrukare. (170.)

Sedan lantbruksstyrelsen verkställt den i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen
i ämnet och avgivit utlåtande, har ärendet den 24 februari 1922 ånyo
anmälts, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen icke för närvarande föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

44. den 15 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade villkor för lån från täckdikningslånefonden m. m. (284.)

Sedan det i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda av lantbruksstyrelsen infordrade
utlåtandet inkommit och statskontoret däröver avgivit yttrande, anmäldes ärendet
den 17 februari 1922, därvid beslöts proposition till 1922 års riksdag (n:r 76).

Av dessa ärenden äro sålunda de under 13, 18, 42, 43 och 44 omförmälda av
Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande av förslag till
lärlingslag. (91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen, som tidigare genom remiss anbefallts, att,
efter hörande av vissa myndigheter m. fl., gemensamt avgiva utlåtande över ett av

— 1923 —

350

särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag till lag om lärlingsväsendet i vissa
yrken, hava i skrivelse den 26 oktober 1921 anmält, att ämbetsverken numera icke
ansåge sig böra inkomma med utlåtande i ämnet, emedan Kungl. Maj:t den 26 september
1921, på chefens för ecklesiastikdepartementet föredragning, uppdragit åt
kollegium och skolöverstyrelsen att med biträde av sakkunniga gemensamt verkställa
utredning och till Kungl. Maj:t avgiva förslag i syfte att för främjande av yrkesutbildningen
inom såväl industrien som hantverket, handeln och andra näringar,
som kunde komma ifråga, en lärlingslag måtte komma till stånd.

Genom beslut den 8 december 1922 har Kungl. Maj;t förklarat riksdagens
ifrågavarande skrivelse, i anledning av vad sålunda förekommit, icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet, har
lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande. Dylikt yttrande
har ännu icke inkommit.

3. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas (1917
års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande sjömanshusens omorganisation.
1 detsamma beröres även frågan om tillfälliga understöd åt arbetslösa
sjömän.

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

4. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, uti vilken fråga viss förberedande utredning
verkställts.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

6. den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Av Kungl. Maj:t den 13 februari 1917 tillkallade sakkunniga i ämnet hava dels
den 19 mars 1918 avgivit betänkande rörande frågan om anskaffande för statens

— 1923 —

351

rakning av en havsisbrytare, dels den 28 maj 1919 avgivit ytterligare ett betänkande.

Sedan vissa yttranden infordrats över betänkandena, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 19 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion. (169.)

Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrat yttrande beträffande sättet för bedrivande
av utav riksdagen i dess skrivelse ifrågasatt utredning, huruvida, i vad
omfattning och på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag
måtte kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder mot dylika bolag
ökas, har Kungl. Maj:t den 27 oktober 1922 funnit ärendet icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 24 maj 1918, med anledning av väckt motion om höjning av rederilånefonden.
(216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 11 juni 1919, angående utredning, huruvida och på vad sätt en förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga bestämmelser
rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden m. m. anbefallts
verkställa den begärda utredningen.

Utredningen är ännu icke avslutad.

10. den 10 april 1920, avgående vissa pensioner och understöd. (126.)

Sedan ärendet den 27 april 1922 överlämnats från försvarsdepartementet, har försäkringsrådet
den 19 oktober 1922 anbefallts att däri avgiva yttrande.

Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

11. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri. (92.)

Sedan viss förberedande utredning i ärendet blivit verkställd av särskilt tillkallad
sakkunnig, är ärendet beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

12. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kcmmerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

Det i riksdagens ifrågavarande skrivelse åt Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet att
ikläda svenska staten betalningsansvar till ett belopp av högst 10 millioner kronor
för varukredit åt vissa nödlidande länder har sedermera, på framställning av Kungl.
Maj:t, av 1921 års riksdag återkallats.

— 1923 —

352

Av 1920 års riksdag lämnat bemyndigande, avseende betalningsansvar för
ytterligare högst 15 millioner kronor, har ännu icke av Kungl. Maj:t tagits i anspråk.

14. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande
av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder, (l02.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa anstalter
för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion för beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder.

Sedan riksdagen i sin här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921
för ändamålet anvisat ett reservationsanslag å 10 millioner kronor, har Kungl. Maj:t
den 29 april 1921 ställt viss del av anslaget till kommitténs förfogande för fullgörande
av det åt kommittén givna uppdrag.

Kommitténs uppdrag är ännu icke slutfört.

15. den 15 juni 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för tecknande av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält. (333.)

Kungl. Maj:t har meddelat erforderliga beslut dels den 17 och den 29 juni 1921 beträffande
å tilläggsstat för år 1921 beviljat anslag, dels ock den 13 januari 1922
beträffande å extra stat för år 1922 anvisade medel.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande tillsvidare av
dess tillämpning. (344.)

Sedan kommerskollegium i skrivelse den 31 maj 1922 framlagt resultatet av en av
Kungl. Maj:t genom beslut den 12 augusti 1921 i ämnet anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 7 och 15 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

— 1923 —

353

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1922 och vari under
1922 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på
Kungl. Maj ds prövning beroende, jämte kortfattad uppgift
om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (n:r 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (n:r 47) och 1910 den 7 januari (n:r 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (n:r 399), 1910 den 8 november (n:r 577), 1912 den
8 januari (n:r 35), 1913 den 17 februari (n:r 79) och 1918 den 27 december
(n:r 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (n:r 88), angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1915 den 29 september (n:r 321), angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över till urbota bestraffningar dömda,
icke häktade personer.

Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1915 den 31 december (n:r 589), angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars förvarande hos civila myndigheter
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

45 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.

3Ö4

7. 1916 den 31 oktober (n:r 604), angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande bar ännu ej inkommit. (Justitiedepartementet.
)

8. 1918 den 15 januari (n:r 43), angående ändring i gällande hyreslagstiftning
till förmån för mindre bemedlade.

Proposition i ämnet lärer komma att avlåtas till 1923 års riksdag. (Justitiedepartementet.
)

9. 1921 den 14 februari (n:r 119), angående åtgärder till förbättrande av
stadsdomarnas ställning.

Sedan uppgifter infordrats från magistraterna och yttrande avgivits av sakkunnig,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1921 den 27 september (n:r 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Sedan gemensamt utlåtande avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

11. 1921 den 11 oktober (n:r 423), angående åtgärder till undvikande av
dröjsmål med för brott häktade personers inställande för domstol.

Bestämmelser införda genom lag den 2 juni 1922 om tiden för företagande av
rannsakning med häktad (sv. f. n:r 214). (Justitiedepartementet.)

12. 1921 den 9 december (n:r 564), angående rätt till ränta vid restitution
av stämpelavgift m. m.

Bestämmelser införda genom dels förordningen den lo juni 1922 om ändring i
vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften (sv. f.
n:r 317), dels ock förordningen den 15 juni 1922 om ändrad lydelse av 49 § i förordningen
den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva (sv. f. n:r 318).
(Finansdepartementet.)

— 1923 —