Kungl. Maj:ts proposition Nr 69-
1
Nr «9.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökning av lånefonden
för rederinäringens understödjande; given Stockholms
slott den 9 februari 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
C. E. Svensson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari 1923.
Närvarande:
Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför:
På sätt innevarande års statsverksproposition bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 30 december 1922 (Utgifter
för kapitalökning: Bil. 4, sid. 2) utvisar, anmälde jag nämnda
dag för Kungl. Magt, att jag hade för avsikt att, sedan av mig igångsatt
utredning i ärendet hunnit slutföras, underställa Kungl. Maj:ts
prövning frågan om åtgärder för ökning av rederilånefondens kapitaltillgång;
och beslöt Kungl. Maj:t, på hemställan av mig, föreslå riksdagen
att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen
förelagd, för dylikt ändamål bland utgifter för kapitalökning under
tionde huvudtiteln beräkna ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 55 höft. (Nr 69.) 1
2
Rederilåne*
fondens uppkomst
och
sylte samt
villkoren för
lån från den*
amma.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
Sedan berörda utredning numera slutförts, anhåller jag att få
återkomma till saken; och torde det då tillåtas mig att till en början
lämna en kort redogörelse för ifrågavarande lånefonds uppkomst och
syfte samt villkoren för lån från densamma.
På därom av Kungl. Maj:t gjorda framställningar anvisade riksdagen
vart och ett av åren 1903, 1905 och 1907 ett belopp av 5,000,000
kronor till en lånefond för rederinäringens understödjande (rederilånefonden)
att förvaltas och användas i huvudsaklig överensstämmelse med
vissa angivna grunder; och bemyndigades riksgäldskontoret att i mån
av behov tillhandahålla statskontoret nämnda belopp, därvid tillika föreskrevs,
att statskontoret skulle till riksgäldskontoret inleverera den å
utlämnade lån inflytande räntan. Vidare anvisade 1911 års riksdag,
jämväl på framställning av Kungl. Maj:t, till ökning av rederilånefondens
kapital ett anslag av 2,000,000 kronor.
Med bifall till därom av Kungl. Maj:t gjorda framställningar medgav
riksdagen därjämte åren 1903, 1905, 1907, 1909 och 1911, att de
kapitalavbetalningar, som verkställdes å de från fonden beviljade lånen,
finge intill utgången av år 1913 tilläggas fonden. På förslag av Kungl.
Maj:t lämnade in 13 års riksdag enahanda medgivande även för tiden
efter sistnämnda år att gälla tillsvidare.
I fråga om användningen av de anvisade medlen utfärdade Kungl.
Maj:t den 18 december 1903 kungörelse (nr 133), varigenom fastställdes
vissa allmänna villkor och bestämmelser för erhållande och åtnjutande
av lån från fonden. Denna kungörelse är med däri genom kungörelse
den 26 april 1912 (nr 64) vidtagna ändringar fortfarande gällande.
Vad angår rederilånefondens syfte, erinras i ingressen till 1903
års kungörelse, att fonden huvudsakligen är avsedd för befrämjande av
den svenska skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten,
att rederiföretag för inrikes sjöfart endast undantagsvis kommer
att understödjas med lån från fonden, och att, därest lån sökes för anskaffande
av fartyg, företräde kommer att under i övrigt lika förhållanden
givas åt den lånesökande, som låter tillverka fartyget vid svensk verkstad.
Av de i samma kungörelse i övrigt stadgade villkor och bestämmelser
må följande här bringas i erinran.
Ansökning om lån skall med angivande av det önskade lånebeloppet
ställas till Kungl. Maj:t och vara åtföljd av, bland annat, fullständig
redogörelse för såväl arten och omfattningen av den rederiverksamhet,
sökanden bedriver, som ock plan för det fortsatta bedrivandet.
Lånebeloppet bestämmes av Kungl. Maj:t, efter det kommerskollegium
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
3
avgivit utlåtande över ansökningen. Härvid bör kommerskollegium taga
synnerlig hänsyn till sådan ansökning, som avser anskaffando av nytt
fartyg, tillverkat vid svensk verkstad, ävensom föreslå de särskilda villkor
för lånebelopps lyftande och åtnjutande, som må finnas påkallade i syfte
att trygga beloppets användande för avsett ändamål. Beviljat lånebelopp
utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse
jämte sådan säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande, som av
statskontoret godkännes. Därest för beviljat lån icke inom två månader
efter därom erhållet föreläggande avlämnats säkerhet, som kan av statskontoret
godkännas, skall rätten till lånets utbekommande anses förverkad.
Skulle statskontoret under lånetiden finna den ställda säkerheten
icke vidare vara nöjaktig, skola nya säkerhetshandlingar avlämnas,
som av statskontoret godkännas. Lånetiden är åtta år. De båda forsta
åren äro amorteringsfria, medan under de återstående sex åren skall
årligen återbetalas eu sjättedel av det ursprungliga lånebeloppet, så att
hela lånet varder till fullo guldet senast inom utgången av det åttonde
året. Låninnehavare skall årligen inom tid, som kommerskollegium äger
bestämma, hos kollegium styrka, att och i vilken omfattning den rederirörelse,
för vilken lånet beviljats, fortfarande bedrives. Dessutom skall
låninnehavare, därest fartyg utgör pant för lånet, årligen inom tid, som
statskontoret ägor bestämma, hos statskontoret styrka, att det eller de
pantförskrivna fartygen fortfarande befinna sig i sjövärdigt skick. Skulle
den rederirörelse, för vilken lånet beviljats, under lånetiden nedlägyas,
har kommerskollegium att härom underrätta statskontoret, och skall i
sådant fall lånet eller vad därav återstår oguldet an*es vara genast till
betalning förfallet. Om rederirörelsen finnes hava inskränkts till nämnvärt
mindre omfattning än den, med hänsyn till vilken lånet beviljats,
skall kommerskollegium därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som
därefter bestämmer, huruvida eller i vad mån lånet skall genast återbetalas.
Erlägger låninnehavare icke likvid inom åtta dagar från förfallodagen
eller försummar han eljest att fullgöra något för lånets åtnjutande
uppställt villkor, kan lånet av statskontoret förklaras vara
genast förfallet till återbetalning.
Vad angår räntan å lånen, vilken i 1903 års kungörelse bestämdes
till fyra procent, höjdes densamma sedermera med riksdagens medgivande
till fem procent beträffande de lån, som från och med den
28 april 1916 beviljades att utgå från fonden. Efter riksdagens medgivande
är enligt kungörelse den 26 maj 1922 (nr 222) räntan åter
sänkt till fyra procent, vilken räntesänkning ock har avseende å redan
beviljade femprocentslån.
1918 års riksdagsskrivelse
i
fråga om ökning
av röderilånef''onden.
Förslag om
överföring till
rederilånefondm
av
krigsförsäkrinyskommissionens
överskottsmedel.
4 Kungl. Ma}:ts proposition Nr 69.
Utdelning av lån äger för närvarande rum två gånger årligen, och
skola enligt en den 7 maj 1916 utfärdad kungörelse (nr 249) lånansökningar,
för att vid närmast inträffande prövning av dylika ansökningar komma
under bedömande, ingivas senast den 30 juni respektive den 31 december.
Då sedan år 1911 ytterligare ökning av rederilånefondens kapital
icke ägt rum, uppgår detta för närvarande till 17,000,000 kronor. Efter
sistnämnda år hava emellertid vid upprepade tillfällen förslag framställts
i fråga om ökning av fonden, dock utan att ännu hava lett till åsyftad
åtgärd.
Sålunda hemställde vid 1918 års riksdag herr A. Lindman m. fl.
i motion, nr 125, i riksdagens andra kammare, att riksdagen, under anhållan
att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta verkställa utredning angående
åtgärder till befordrande av den svenska handelsflottans ökning,
ville besluta vidtaga en höjning av rederilånefonden till 30,000,000 kronor.
Sedan kommerskollegium i utlåtande till riksdagens statsutskott den 3
april 1918 på anförda skäl i huvudsak biträtt motionärernas hemställan,
anhöll riksdagen i skrivelse den 24 maj samma år, nr 216, att Kungl.
Maj:t ville snarast möjligt låta verkställa utredning angående behovet av
och lämpligaste åtgärderna för utökning av den svenska handelsflottan,
vid vilken utredning jämväl borde tagas under övervägande frågan om
höjning av rederilånefonden.
I en inom riksdagens andra kammare den 21 januari 1921 avgiven
motion, nr 94, hemställde herr A. Thore m. fl., att det belopp,
som enligt förslag av chefen för finansdepartementet skulle av överskottet
å krigsforsäkringskommissionens verksamhet tagas i anspråk för
budgetändamål, 20,000,000 kronor, i stället måtte överföras till rederilånefonden.
Denna motion blev av riksdagen avslagen.
I skrivelse den 15 april 1921 hemställde Sveriges varvsindustriförening,
bland annat, att Kungl. Maj:t måtte överföra krigsförsäkringskommissionens
överskott till rederilånefonden och att denna fond måtte
uteslutande användas till anskaffande av fartyg, som byggdes eller skulle
byggas vid svenska varv.
Ungefär samtidigt, i skrivelse den 20 april 1921, hemställde Sveriges
redareförening, att återstoden av krigsforsäkringskommissionens överskott
måtte avsättas till en under offentlig kontroll ställd rederinäringens
lånefond för finansiering, i den mån medlen därtill försloge, av fartygsbyggnader
vid svenska varv samt rederierna under närmaste tiden påvilande
skatter och andra trängande utgifter, ävensom att räntan för
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
dylika lån icke måtto sättas högre än 5 procent och villkoren för låns
erhållande göras så enkla och lindriga, som över huvud taget vore förenligt,
med en affärsmässig förvaltning av fonden.
I över nu nämnda två framställningar den 13 maj 1921 till Kungl.
Maj:t avgivet utlåtande anförde kommerskollegium, bland annat, att enligt
kollega mening vägande skäl talade för, att någon del av krigsförsäkringskommis8ionens
överskottsmedel komme de i framställningarna
berörda ändamål tillgodo, varför kollegium hemställde, att Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder i sådant syfte.
Grenom beslut den 27 januari 1922 fann Kungl. Maj:t emellertid
framställningarna icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I detta sammanhang torde slutligen böra uppmärksammas en av
herr Osberg i riksdagens andra kammare den 19 januari 1921 väckt
motion, nr 42, däruti hemställdes om uppdelning av statens rederilånefond
på det sättet, att 80 procent av tillgängliga medel skulle utlämnas
till sådana lånesökande, som ägde större fartyg, och de övriga 20 procenten
avses som lån åt ägare av mindre fartyg i storlek från 20—100
brutfoton. I häröver den 9 mars 1921 till riksdagens statsutskott avgivet
utlåtande förklarade sig kommerskollegium visserligen finna i och för
sig önskvärt, att de mindre rederiföretagen bereddes tillfälle att i större
utsträckning, än som nu vore fallet, komma i åtnjutande av lån från
fonden i fråga, men att, då densamma visat sig otillräcklig för att ens
tillnärmelsevis kunna tillgodose framställda lånekrav från rederiföretag,
vilka enligt gällande bestämmelser i första hand borde därtill komma
i fråga, kollegium funne en uppdelning av fonden till de mindre rederiernas
förmån mindre välbetänkt. Med hänsyn till vad sålunda och i
övrigt anfördes fann sig kollegium endast under förutsättning, att riksdagen,
i det syfte motionären avsåge, medgåve ökning av fonden, kunna
tillstyrka, att ökad möjlighet bereddes att ur fonden tillhandahålla lån
åt mindre rederier. Motionen blev icke av riksdagen bifallen.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 februari 1922 gjorde kommerskollegium
sedermera framställning om vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av viss höjning av rederilånefonden. Efter att härvid till
en början hava erinrat om att kollegium vid ett flertal tillfällen i utlåtanden
över ansökningar om lån frän fonden framhållit fondens oförmåga
att i önskvärd utsträckning fylla lånekraven, anförde kollegium
vidare i huvudsak följande:
Den synnerligen allvarliga kris, som vår sjöfart liksom andra
Motion av
herr Osberg
om viss uppdelning
av
rederilånefonden.
Kommerskollegii
skrivelse
den 4
februari 1922
om ökning av
rederilånefonden.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
näringar genomginge, gåve anledning att taga under övervägande, huruvida
icke särskilda åtgärder borde och kunde från statens sida vidtagas
i syfte att lämna sjöfartsnäringen erforderligt Btöd. Bland de åtgärder,
som härvid syntes böra ifrågakomma, vore enligt kollega mening en
om ock endast tillfällig ökning av rederilåuefonden av förhållandena
särskilt påkallad.
Syftet med rederilånefonden vore huvudsakligen att befrämja den
svenska skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten.
Av naturliga skäl hade emellertid understöd från fonden i själva verket
hittills kommit att lämnas allenast i de fall, då ansökning om lån avsett
anskaffande av fartyg. Vid sådant förhållande och med hänsyn till
för tillfället rådande sjöfartsläge, då svenskt tonnage av kända orsaker
i väsentlig omfattning ej kunde förses med sysselsättning och därför
läge upplagt, syntes den invändningen mot ökning av rederilånefonden
ligga rätt nära till hands, att en sådan ökning, så länge det icke funnes
användning för det redan förefintliga svenska tonnaget, icke skulle gagna
utan snarare förvärra situationen genom framskapande av än större överskott
av tonnage. Vid detta betraktelsesätt förbisåges emellertid —
förutom att rederilånefonden i själva verket ingalunda vore avsedd
allenast för lämnande av lån till nyanskaffning av fart}^g utan även till
lån för främjande av sjöfarten på annat sätt — att anledning förelåge
att antaga, dels att tonnageuppläggningen skulle visa sig vara en mer
eller mindre tillfällig företeelse, som, när mera normala förhållanden inställde
sig, skulle så småningom upphöra, för såvitt icke den svenska
sjöfartsnäringen innan dess ta^it obotlig skada av den genomgångna
krisen, dels ock att, när förhållandena över huvud taget möjliggjorde
ett mera effektivt deltagande från svensk sjöfartsnärings sida i den allmänna
konkurrensen inom sjöfarten, handelsflottans tonnagetillgång skulle
visa sig ingalunda överstiga vad som vore erforderligt.
I själva verket utgjorde just den omständigheten, att en del av
det befintliga svenska tonnaget för det dåvarande icke kunde sysselsättas,
en av anledningarna till att särskilda åtgärder från statens sida till sjöfartsnäringens
stöd vore erforderliga. Bland annat härigenom hade
nämligen sjöfartsnäringen kommit i det prekära läge, vari densamma
obestridligen befunne sig. Till följd av den avsevärda minskningen av
inkomsterna, vilka i vissa fall och under vissa tider utbytts mot förlust
å rörelsen, kunde rederiföretagen ofta icke utan stora svårigheter,
ibland icke alls, bestrida förekommande utgifter, såsom likvider i anledning
av under högkonjunkturen avslutade kontrakt om fartygsnybyggnader,
amorteringar å redan erhållna rederilån, företagen ännu åvilande,
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
från högkonjunkturen häi ledda skatter m. m. Härigenom bragtes rederierna
att i stor utsträckning söka försälja sitt tonnage, som därvid i
brist på avsättning inom landet mot tillräckligt ekonomiskt vederlag
ginge till utländska köpare. Ett avsevärt tonnagebestånd hade av denna
anledning under år 1921, trots gällande förbud mot försäljning till utlandet
av fartyg, på grund av meddelade licenser frångått landet. Såsom
ock av kollegium i utlåtande den 18 oktober 1921 angående förlängd
giltighet av gällande förhud mot fartygsförsäljning till utlandet
antytts, vore ytterligare tonnageöverlåtelser till utlandet i avsevärd omfattning
att befara.
Det syntes kollegium under sådana omständigheter vara en vida
mera framsynt ståndpunkt att söka genom positiva åtgärder på ett relativt
tidigt stadium bringa sjöfartsnäringen stöd än att genom en blott
avvaktande hållning medverka till framskapande av en situation, då
rederiföretagnn bleve tvingade att allmänt söka realisera sina tonnagebestånd
och därmed på det allvarligaste försvaga eller förstöra sina möjligheter
att uppehålla konkurrensen med utländska rederiföretag. Att
denna konkurrens för Sveriges vidkommande redan lett till synnerligen
beklagliga påföljder frumginge av att, medan vårt transportbehov år
1913 kunde till hälften tillgodoses på svenska kölar, detta förhållande
under senare tid år från år väsentligt försämrats därhän, att transportbehovet
under år 1921 till allenast omkring 38 procent tillgodosetts
genom svenskt tonnage. Om förhållandena ej med det snaraste förändrades
till det bättre, syntes Sverige alltså tendera till att för sitt
transportbehovs fyllande alltmera komma i beroende av utländskt tonnage,
ett förhållande av den art, att något närmare berörande av de menliga
konsekvenserna för landet i nationalekonomiskt och annat hänseende
icke vore erforderligt. Det borde ej heller förgätas, att, om det svenska
fartygsbeståndet skulle som följd av depressionen komma att undergå
en mera avsevärd tillbakagång och denna tenderade att bliva konstant,
detta skulle medföra i motsvarande grad minskade arbetstillfällen och
tvinga de härav drabbade att antingen söka övergå till andra yrken
eller ock hämta sin utkomst i andra länder. I tider av allmän arbetslöshet
bleve de menliga följderna av tillbakagången givetvis än mera
kännbara.
En sådan tillbakagång skulle även innebära de allvarsammaste
konsekvenser för den inhemska industrien beträffande dess avsättningsmöjligheter
på utländska marknader. Den betydelse, uppehållandet av
direkta sjöfartsförbindelser med svenskt tonnage i detta avseende äger,
kunde icke nog kraftigt framhållas. Genom beredande av nödigt stöd
8
Kungl. Mai ds proposition Nr 69.
för sjöfartsnäringen under dess förhandenvarande brydsamma och kritiska
läge understödiles därför jämväl industrien. Särskilt skulle de för landets
ekonomi så viktiga exportindustriernas fortbestånd och framtida utvecklingsmöjligheter
härigenom på ett kraftigt sätt främjas.
En ökning av möjligheterna att från rederilånefonden utlämna lån
syntes kollegium i väsentlig grad stärka utsikterna att kunna föra rederiföretagen
genom krisen, utan att dessa tvingades till ytterlighetsåtgärder
av ovan antydd eller annan art.
Till en början syntes kollegium åtgärder böra vidtagas i syfte att
de rederiföretag, vilka redan erhållit lån från rederilånefonden, skulle
kunna, i mån som behov därav styrktes och eljest prövades lämpligt,
erhålla något års uppskov med amortering av dessa lån. Ett flertal
ansökningar i sådant hänseende hade ingivits, men måst avslås, enär
fondens möjligheter att tillgodose nya lånebehov eljest ytterligare förminskats.
För att möjliggöra bifall till befogade ansökningar om uppskov
med amorteringar av rederilån, vilka uppskov syntes åtminstone
tillsvidare böra få avse allenast högst ett år, utan att nya lånebehovs
tillgodoseende därigenom äventyrades, vore en tillfällig, omedelbart
disponibel ökning av fonden å förslagsvis 3,000,000 kronor erforderlig.
Såsom redan påvisats, förelåge jämväl ett starkt framträdande
behov av att kunna, i större utsträckning än på senare tid ägt rum,
tillgodose anspråken på lån från rederilånefonden för likviderande av
redan avslutade kontrakt rörande fartygsnybyggnader eller täckande av
därför anlitad kredit. Att anspråken härutinnan fortfarande uppginge
till mycket höga belopp hade sin förklaringsgrund i det förhållandet,
att nybyggnaderna merendels kontrakterats under högkonjunkturen med
då rådande exceptionellt höga fartygspriser. Det syntes kollegium naturligt,
att, då staten tillskapat en fond, som vore tillmätt med hänsyn till
normala tider, och krisförhållanden inträdde, vilka ställde ökade krav
på statens stöd i de avseenden, som med fonden åsyftats, staten ock
så långt möjligt vidtoge åtgärder i syfte att tillfälligt förstärka fondens
möjligheter att tillgodose sitt ändamål.
En särskild anledning härtill utgjorde ytterligare den omständigheten,
att staten under rådande statsönansiella situation icke syntes
kunna genom direkta anslag utan återbetalningsskyldighet (subventioner)
i den utsträckning, som eljest vore av förhållandena betingad, understödja
enskilda rederiföretag, vilka därav vore i behov.
Kollegium ansåge sig alltså böra förorda, att för tillgodoseende
av anspråken på rederilånefonden i avseende å lån för likviderande av
fartygsnybyggnader och för understöd i allmänhet åt rederiföretag, som,
Kungl. Maj:t8 proposition Nr 69.
på sätt ovan antytts, kunde därav vara i behov, en tillfällig ökning av
rederilånefonden åvägabragtes, vilken ökning för att bliva tillräckligt
effektiv syntes böra bestämmas till 7,000,000 kronor.
Den ökning av rederilånefonden, som kollegium sålunda föreslagit
och vilken, såvitt anginge proportionen mellan de för de olika ändamålen
beräknade beloppen, icke borde vara för den slutliga användningen
bindande, skulle komma huvudsakligen sjöfarten på avlägsna
farvatten tillgodo. Men även den mindre sjöfarten vore under rådande
förhållanden i behov av stöd från statens sida. I anslutning till ovan
åberopade motion vid 1921 års riksdag och vad kollegium anfört i utlåtande
den 9 mars 1921 över nämnda motion förordade kollegium därför, att
för tillhandahållande av lån företrädesvis åt mindre rederiföretag en
utökning av rederilånefondens tillgångar med förslagsvis 3,000,000 kronor
åvägabragtes.
Sammanlagt skulle alltså enligt kommerskollegii förberörda förslag
rederilånefonden ökas med 13,000,000 kronor och fondens tillgångar
sålunda uppbringas från nuvarande 17,000,000 till 30,000,000 kronor.
Då emellertid kommerskollegii förevarande framställning inkom
först efter det förslaget till riksstat för första halvåret 1923 för riksdagen
framlagts, fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 24
februari 1922 framställningen icke föranleda någon åtgärd.
Under åberopande av innehållet i ovan återgivna skrivelse av den
4 februari 1922 har kollegium sedermera den 28 augusti 1922 gjort
framställning om ökning av rederilånefonden, vilken framställning emellertid
avser ett något mindre belopp än det av kollegium tidigare begärda.
I dylikt hänseende anför kollegium, att sedan tidpunkten för
avgivandet av framställningen den 4 februari 1922 en viss minskning
i efterfrågan av lån från fonden gjort sig gällande. Kollegium ansåge
därför ökningen av fonden kunna inskränkas till sammanlagt 8,000,000
kronor, därav borde avses 1,500,000 kronor till möjliggörande i förekommande
fall av högst ett års uppskov med amorteringar av rederilån,
1,500,000 kronor till lån, företrädesvis åt mindre rederiföretag, till
understödjande av den mindre sjöfarten samt 5,000,000 kronor till lån
åt sådana rederiföretag och för sådana ändamål, som hittills företrädesvis
tillgodose^ genom fonden. Fondens tillgångar skulle sålunda, tillsvidare
tillfälligt, ökas från 17,000,000 till 25,000,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 55 höft. (Nr 69.) 2
Kommerskollegii
skrivelse
den 2S
augusti 1922
angående ökning
avrederilånefonden.
10
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 69.
Att rederilånefondens kapitaltillgång redan länge varit otillräcklig
för att ens närmelsevis motsvara de krav, som ställts å fonden, torde
tillfyllest belysas av de uppgifter angående sökta och beviljade lånebelopp,
som jag i nedanstående tabell låtit sammanställa.
Utdelade under år |
Antal av |
Summa sökta |
Antal be-viljade an-sökningar |
I de beviljade |
Summa be-viljade låne-belopp |
1914 ....................... |
30 |
7,178,000 |
25 |
6,923,000 |
3,010,000 |
1915 ........................ |
28 |
5,968,500 |
27 |
5,953,500 |
3,140,000 |
1916 ........................ |
76 |
23,107,870 |
33 |
14,220,870 |
6,265,000 |
1917 ...................... |
33 |
8.062,000 |
22 |
4,382,000 |
3,068,500 |
1918 ........................ |
33 |
13,611,000 |
14 |
6,576,000 |
5,090,000 |
1919 ....................... |
54 |
40,173,500 |
16 |
9,170,000 |
3,850,000 |
1920 ........................ |
39 |
49,956,000 |
14 |
36,950,000 |
3,230,000 |
1921 ........................ |
46 |
54,950,000 |
18 |
37,335,000 |
4,308,000 |
1922 ........................ |
28 |
20,592,000 |
9 |
17,600,000 |
2,684,000 |
Såsom av tabellen framgår, hava under senare år till följd av de
tillgängliga medlens knapphet blott ett fåtal av de lånesökande kunnat
tilldelas lån och detta till jämförelsevis obetydliga belopp. Visserligen
har under år 1922 inträtt en avsevärd minskning såväl i antalet lånansökningar
som i sammanlagda summan av de framställda lånekraven.
Orsaken härtill är emellertid väsentligen att söka däri, att, då vid lånfördelningarua
under de föregående åren de länesökandes anspråk på
grund av fondmedlens otillräcklighet endast i mycket ringa omfattning
kunnat vinna beaktande, redarna i stor utsträckning ansett lönlöst att
inkomma med nya ansökningar.
Ehuru sålunda det lånebehov, som kommit till synes genom ansökningar
om lån från rederilånefonden, under det sist förflutna året
minskats, torde i själva verket sjöfartsnäringens kapitalbehov på grund
av den depression, som övergått och alltjämt övergår denna liksom
andra näringar, hava starkt ökats. Men depressionen har också i viss
mån förändrat karaktären av detta behov. De hittills utgivna lånen
från fonden hava, särskilt vad angår de senare åren, nästan uteslutande
avsetts såsom bidrag till nybyggnader eller nyförvärv av fartyg. Under
de förutvarande gynnsamma sjöfartskonjunkturerna och den därav föranledda
expansionen har detta varit forklatligt och naturligt. Den
sedermera iuträdda lågkonjunkturen har emellertid, på sätt kommers
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
kollegium närmare utvecklat, i så hög grad försvagat näringens ekonomiska
bärkraft, att många rederiföretag för närvarande hava att kämpa
med ekonomiska svårigheter av den art och omfattning, att de endast genom
mycket energiska ansträngningar kunna övervinnas. Särskilt är det
bristen på rörelsekapital, som härvid gör sig starkt gällande. Till följd
av de tryckta frakterna tillföres nämligen företagen icke i tillräcklig
grad dylikt kapital genom intäkterna av rörelsen, och kapitalanskaffning
å den allmänna lånemarknaden är under förhandenvarande förhållanden
en både svårtillgänglig och dyrbar utväg. Visserligen har under senare
delen av år 1922 en viss ljusning i läget kunnat skönjas. Sålunda utvisa
de senaste uppgifterna från Sveriges red arfförening, avseende situationen
den 30 september 1922, att praktiskt taget allt till föreningen
anslutet tonnage då hade sysselsättning, och genom en verkställd särskild
undersökning har ådagalagts, att det svenska tonnagets andel av
det för fyllandet av landets transportbehov använda totala tonnaget för
tiden 1 januari—30 november samma år utgjort 45.12 procent mot av
kommerskollegium för år 1921 uppgivna omkring 38 procent. Trots denna
ljusning, om vars varaktighet och stadga det för övrigt ännu är för
tidigt att närmare uttala sig, arbetar likväl rederinäringen alltjämt, till
följd av det tryckta läget å fraktmarknaden, under mycket svåra förhållanden.
För landet i dess helhet är det emellertid ett intresse av
yttersta vikt, att den svenska handelsflottan, till vars glädjande utveckling
rederilånefonden otvivelaktigt kraftigt bidragit, åtminstone icke
minskas utan i görligaste mån vidmakthålles, och särskilt att de under
de senaste årtiondena startade transoceana linjerna, vilka för vår exportindustri
varit av utomordentlig betydelse, beredas tillfälle att försvara
den plats, som de i hård konkurrens med andra länders motsvarande
linjer tillkämpat sig. Det synes mig under sådana omständigheter både
befogat och i hög grad önskvärt, att lånemöjligheter i större utsträckning
än hittills öppnas för upprätthållandet av viss fartygslinje eller rörelse
i allmänhet, oberoende av huruvida för tillfället nyförvärv av fartyg är
ifrågasatt eller icke. Härför kräves emellertid oundgängligen en ökning
av rederilånefondens redan sedan lång tid tillbaka otillräckliga kapitaltillgång.
Men även för nyanskaffningsändamål är behovet av ökade lånemöjligheter
i hög grad trängande. Det må härvid ihågkommas, att en
nyanskaffning, även då den avser helt fartyg, icke alltid är liktydig
med en tonnageutökning utan många gånger föranledes av nödvändigheten
att ersätta försliten, omodern eller oekonomisk materiel med ny.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
Med den hårda konkurrens, som under de senaste åren kännetecknat
utvecklingen på sjöfartens område, är det givetvis av yttersta vikt, att
vår handelsflotta i fråga om fartygsmaterielens beskaffenhet, kostnadsbesparande
driftsanorduingar m. m. icke står efter det tonnage, med
vilket det har att upptaga tävlan. Den måste, om den vill försvara
sin rangplats, tillgodogöra sig den moderna teknikens rön, verkställa
ombyggnader och nyinstallationer och i viss utsträckning helt ersätta
äldre fartygsmateriel med ny. För många rederiföretag har detta under
nu rådande förhållanden ställt sig svårt; och särskilt det önskvärda utbytet
av tonnage har nog i viss utsträckning måst eftersättas. Emellertid
torde man vara berättigad att hysa förhoppning, att. det uppehåll i
utvecklingen, som av omständigheterna nödvändiggjorts, icke skall bliva
av alltför långvarig beskaffenhet utan så småningom avlösas av gynnsammare
förhållanden. Sålunda befinna sig fartygsbyggnadspriserna
numera i stadigt nedåtgående från den höjd. vartill de uppdrevos under
krisåren, och torde kunna förväntas inom en ganska nära framtid hava
nått ned till den nivå, då det för rederiföretagen blir möjligt och lönande
att i väsentligt ökad omfattning icke blott föranstalta om reparation
och ombyggnad av äldre fartygsmateriel utan även kontraktera om
nybeställidngar av fartyg, därav behov i åtskilliga fall redan nu föreligger.
Det är då av stor vikt, att erforderligt kapital kan beredas på
skäliga villkor. En ökning av rederilånefonden, vars utlåningsmöjligheter,
såsom redan nämnts, länge varit otillräckliga, framstår sålunda
även ur nu senast antydda synpunkter såsom i hög grad önskvärd.
Det må i detta sammanhang framhållas, att de statliga åtgärderna
till underlättande av kapitalanskaffningen för den svenska sjöfartens
upprätthållande och utveckling, utöver sitt allmänt näringsfrämjande
syfte, jämväl äga betydelse för beredande av arbete såväl för sjöfolket
som ock — till följd av den företrädesrätt, som gives lånesökande,
vilken för anskaffande av sin fartygsmateriel begagnar sig av svensk
verkstad — för de arbetare, som äro knutna till den för landet så betydelsefulla
varvsindustrien.
I likhet med kommerskollegium finner jag det således angeläget,
att den ökning av rederilånefonden, som sedan lång tid tillbaka från
olika håll påyrkats, nu kommer till stånd. Ökningen, vilken givetvis
bör komma icke blott den större utan, i den mån sådant*kan befinnas
lämpligt, jämväl den mindre sjöfarten till godo, synes mig böra avse
hela det belopp, om vars beräknande framställning, på sätt jag förut
erinrat, gjorts i årets statsverksproposition, eller 3,000,000 kronor. Jag
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
tillstyrker alltså, att ett mot detta belopp svarande anslag, att utgå av
lånemednl, bland utgifter för kapitalökning äskas å riksstaten för budgetåret
1923—1924. Det är min förhoppning, att beloppet i fråga, vilket
är det högsta, som nu kan för ändamålet avses, skall, även om det väsentligen
understiger det av kommerskollegium begärda, dock bliva till avsevärt
gagn för strävandena att upprätthålla och stödja svensk sjöfart.
Beträffande förvaltningen och användningen av de medel, vdka
vid bifall till mitt förslag nu skulle tillgodoförns rederilånefonden, samt
dispositionen av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å därav utlämnade
lån torde böra gälla samma regler, som finnas meddelade i
fråga om de redan till fonden anvisade medlen.
Vidkommande slutligen kommerskollegii uttalanden om önskvärdheten
i vissa fall av någ >t års uppskov med erläggande av föreskriven
amortering å erhållet rederilån ber jag att få erinra, att Kungl. Magt,
då framställning år 1903 gjordes till riksdagen om anslag för bildande
av en rederilånefond, utgick från, att lånetiden borde sättas till tio år,
men att riksdagen för sin del bestämt uttalade sig för en något kortare
lånetid. I anledning härav föreskrevs, såsom redan nämnts, i kungörelsen
den 18 december 1903, att lån, sedan detsamma innehafts amorteringsfritt
under två år, skulle under de därpå följande sex åren årligen återbetalas
med en sjättedel av det ursprungliga lånebeloppet, så att hela
lånet bleve senast inom utgången av det åttonde året tillfullo guldet.
I den maximilånetid, som sålunda i anslutning till riksdagens direktiv
stadgats, anser jag mig icke böra ifrågasätta någon ändring. Huruvida
i något undantagsfall, där särskilt tungt vägande skäl kunna föreligga
för frångående av den fastställda amorteringsplanen, utsträckning må
beviljas av den amorteringsfria tiden eller uppskov medgivas helt eller
delvis med något års amortering, dock alltid så, att lånet tillfullo återbetalas
inom den stadgade åttaårsperioden, lärer böra ankomma på
Kungl. Maj:t att efter närmare utredning och prövning av de förebragta
omständigheterna bedöma.
I anslutning till vad jag här ovan anfört, hemställer jag alltså
nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till kapitalökning för fonden för rederinäringens understödjande
å riksstaten för budgetåret 1923—1924 bland utgifter för kapitalökning
anvisa ett reservationsanslag av ...................................... kronor 3,000,000.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 65 käft. (Nr 69.)
3
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar,
att proposition skall till riksdagen avlåtas av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Elin Rydeberg.
STOCKHOLM, ISAAC MA ROTS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.