Kungl. Maj:ts Proposition Nr (i4.

I

Nr 64.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning
inom vissa län; given Stockholms slott den 9
februari 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.

GUSTAF,

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 30 käft. (Nr Cd.)

1

2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 64.

Förslag

till

LAG

om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till
inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att det förbud, som i 1 § i lagen den 31 maj
1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning
inom vissa län stadgas mot inmutning av järnmalmsfyndigheter för annans
än kronans räkning, vilket förbud gäller till den 1 oktober 1923, skall
äga fortsatt giltighet till den 1 oktober 1924 samt att övriga bestämmelser
i sagda lag skola äga tillämpning med avseende å inmutning, som i
samma bestämmelser avses, där denna sökes före sistnämnda dag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1923.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 64.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 februari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:

»I slutbestämmelserna till lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län är stadgat,
att det i lagens 1 § omförmälda förbud mot inmutning av järnmalmsfyndighet
för annans än kronans räkning skulle upphöra att gälla den 1
oktober 1919 samt att lagens övriga bestämmelser icke skulle tillämpas
med avseende å inmutning, som söktes efter sistnämnda dag, allt så framt
ej Ivungl. Maj:t med riksdagen annorlunda förordnade. Genom särskilda
lagar, gällande för ett år i sänder, har därefter 1918 års lag erhållit förlängd
giltighetstid, senast genom lag den 9 juni 1922 (nr 227) till den
1 oktober 1923.

Ifrågavarande lagstiftning har erhållit allenast provisorisk giltighet i
främsta rummet med hänsyn till pågående förarbeten för en ny gruvlagstiftning.
De sakkunniga, vilka för detta ändamål under år 1920 tillkallades
inom justitiedepartementet, torde under loppet av innevarande år
komma att avsluta sitt arbete med avgivande av förslag till definitivt ordnande
av denna fråga. Tidigast vid 1924 års riksdag lärer därför ärendet
kunna komma under behandling. Yid sådant förhållande bör tydligen
nu tagas under övervägande, huruvida 1918 års lag bör erhålla ytterligare
förlängd giltighetstid. I likhet med vad under föregående år skett har
jag låtit infordra yttranden härutinnan från kommerskollegium, länsstyrel -

4

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 64.

serna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, chefen för Sveriges
geologiska undersökning, bergmästaren i norra bergmästaredistriktet samt
1920 års gruvlagstiftningssakkunniga. Samtliga dessa yttranden hava numera
inkommit.

T. f berg- Tillförordnade bergmästaren i norra distriktet, gruvingenjören It. Stahre,

tnasiaren 2 i «

norra diatrib- kar antort:
tet.

»Efter lagens ikraftträdande den 15 juni 1918 har till och med den 30 november
innevarande år för enskilda utfärdats följande antal mutsedlar, dels å
nyupptäckta, dels å sönade mineralanledningar å kronojord inom de län, som
beröras av lagen:

Nyupptäckta mineralanledningar.

Län

1918

1919

1920

1921

‘/i—30/n 1922

Summa

Norrbottens .............................................

316

163

170

30

3

672

Västerbottens ..........................................

51

6

7

233

24

321

Jämtlands................................................

7

8

—

—

—

15

Summa nyupptäckta

874

167

177

263

27

1,008

Sönade mineralanledningar.

Län

1918

1919

1920

1921

*/i—so/ii 1922

Summa

Norrbottens .............................................

220

75

73

106

38

512

Västerbottens ..........................................

115

—

22

31

6

174

Jämtlands................................................

33

1

2

—

—

36

Summa sönade

368

76

97

137

44

722

Summa enligt lagen den 31 maj 1918 inmutade mineralanledningar.

Län

1918

1919

1920

1921

Vi—30/ii 1922

Summa

Norrbottens .............................................

536

228

243

136

41

1,184

Västerbottens ..........................................

166

6

29

264

30

495

Jämtlands...............................................

40

9

2

—

—

61

Summa mutsedlar

742

243

274

400

71

1,730

5

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 04.

Förlängd arbetstid för icke utmålslagda inmutningar äldre än ett år är
gällande beträffande Norrbottens län för 8 st. och beträffande Västerbottens för
3 st. Icke utmålslagda inmutningar yngre än ett år finnas till följande antal
inom de olika länen:

inom Norrbottens län .................. 41 st.

» Västerbottens län.................. 27 st.

Summa ö8 st.

Å enligt ifrågavarande lag inmutade mineralanledningar bar tills dato lagts
följande antal utmål inom de olika länen:

Län

Mineralanledning

1918

1919

1920

1921

1922

Summa

Norrbottens ..................

Grafit...........................

Molybden.....................

Svavelkis & grafit .........

Svavelkis i järnmalm......

Magnesit & järnmalm......

Silver och bly...............

Arsenikkis.....................

15

2

4

8

1

1

1

4

4

1

7

1

17

5

1

17

4

4

1

Summa utmål för Norrbottens län

15

14

12

7

1

49

Västerbottens ..............

Jämtlands.....................

Svavelkis .....................

Kromjärn .....................

—

1

1

—

—

6

7

1

Summa utmål för hela distriktet

16

16

12

7

7

57

Av de ännu icke utmålslagda fyndigheter, vara finnas gällande mutsedlar
enligt lagen den 31 maj 1918, avse nedanstående antal följande mineral:

Mineralauledningens art

Norrbotten

Västerbotten

Summa

Summa

nyuppt.

sönade

nyuppt.

sönade

nyuppt.

sönade

Zink, bly, silver..............................

6

6

6

Kopparmalm....................................

—

3

—

—

—

3

3

Magnetkis & koppar ........................

2

—

—

—

2

—

2

Arsenikkis m. m............................

—

1

—

—

—

1

1

Svavel- & kopparkis ........................

—

—

1

—

1

—

1

Svavelkis ......................................

3

—

23

6

26

6

32

Magnesit .......................................

6

—

—

—

6

—

6

Apatit .........................i................

—

28

—

—

28

28

Summa gällande inmutningar

11

38

24

6

35

44

78

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 64.

Av utmålen innehålla 16 st., jämte svavelkis, vara utmål beviljats, avsevärda
kvantiteter järnmalm, som dock enligt lagen den 31 maj 1918 ej får av
inmutaren tillgodogöras, utan skall, i den mån den icke är för gruvdriften nödig,
uppläggas på lätt tillgänglig plats i närheten av gruvan, varjämte, på grund av
vid utmålsförrättningarna gjorda förbehåll mot avförande från gruvfälten av
järnmalmsblandat berg, malmen före avförandet måste underkastas anrikning för
avskiljande av järnmalmen, vilken även skall vid gruvfältet uppläggas. I huvudsak
torde förhållandet vara detsamma i fråga om de fyra på magnesit och järnmalm
lagda utmålen.

Av icke utmålslagda mineralanledningar innehålla sannolikt 6 st. å magnesit
och 28 st. å apatit tagna inmutningar i förhållande till det inmutade mineralet
avsevärda kvantiteter järnmalm. Inalles torde alltså 20 utmål och 34 ännu icke
utmålslagda, inmutade mineralanledningar eller respektive 35 och 43 % av samtliga
på grund av lagen den 31 maj 1918 tillkomna inmutningar och utmål innehålla
mer eller mindre betydande kvantiteter järnmalm, vilken dock, på grund
av lagens bestämmelser, icke kunna av inmutaren tillgodogöras, utan äro förbehållna
kronan ensamt i egenskap av jordägare.

Av ovanstående tabell över antalet inmutningar enligt lagen den 31 maj
1918 framgår, att under år 1922 en avsevärd tillbakagång i inmutareverksamheten
inträtt. Samtidigt kan även en förskjutning i förhållandet mellan antalet
nyupptäckta mineralanledningar och totala antalet inmutniugar konstateras, så
att nyupptäckterna under år 1922 utgöra endast 38,0 % av samtliga inmutningar.
Under åren 1918—1921 har detta förhållande varit respektive 50,4, 68,7, 64,6
och 65,8 %. Såväl kvantitativt som kvalitativt har sålunda inmutareverksamheten
under år 1922 visat en anmärkningsvärd nedgång. Orsakerna härtill äro
flera. En viktig orsak ligger i depressionen och den rådande penningknappheten,
som gör den största återhållsamhet i fråga om kapitalutlägg för malmletning
nödvändig. Övriga orsaker äro i viss mån olika för de olika länen. Inom Norrbottens
län, där åtminstone hittills inga brytvärda fyndigheter av andra malmer
än järnmalm äro kända, måste förr eller senare intresset hos enskilda för inmutareverksamhet
på kronojord avstanna, då lagens den 31 maj 1918 förbud
för enskilda att inmuta och tillgodogöra sig å kronojord upptäckta järnmalmsfyndigheter
borttager all eggelse att fortsätta en med stora omkostnader betungad
verksamhet, av vilken inga resultat äro att påräkna. Inom Västerbottens län
äro orsakerna till den minskade inmutareverksamheten av ett annat slag. Här
ha alltsedan år 1920 planmässiga undersökningsarbeten bedrivits för bringande i
dagen av de kisförekomster, som finnas inom Skellefteå, Norsjö, Malå, Lycksele
och kringliggande socknar. Inmutareverksamheten inom detta distrikt bedrives
huvudsakligen av tvenne företagare, nämligen dels staten, representerad av Sveriges
geologiska undersökning, dels Centralgruppens Emissionsaktiebolag. I den
jordtäckta terräng, som är rådande inom detta malmförande distrikt, sker malmletningen
genom uppsökande och kartering av istransporterade lösa malmblock,
vilkas moderklyft sedermera genom elektriska mätningar och diamantborrningar
lokaliseras. Under den första ivern att lägga under sig de fyndigheter, som här
kunde finnas, inmutades, i avsikt att utestänga konkurrenter, stora arealer, vilka

7

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 04.

misstänktes vara malmförande, men där i regel endast en ringa del av de tagna
inmutningarna eller ock ingen vid senare verkställda undersökningar visade sig
innehålla malm i brytvärda kvantiteter. Sedan emellertid numera en överenskommelse
träffats emellan de båda stora konkurrenterna om dessa malmfyndigheter,
har en minskning i antalet uttagna mutsedlar inträtt, i det att numera
endast sådana inmutningar tagas, inom vilka man har grundad anledning att
vänta förekomst av malm.

Av det ovan anförda skulle den slutsatsen kunna dragas, att någon förlängning
av 1918 års lag ej vore av behovet påkallad, utan att den skulle kunna
avföras såsom onödig. För Norrbottens och Jämtlands län synes det ej heller
vara av något större intresse, att denna lag äger bestånd, då inom dessa län
någon livligare inmutareverksamhet med syfte att uppsöka nya malmförekomster
på kronojord knappast numera torde vara att vänta. Men för Västerbottens län
är en prolongation av lagens giltighetstid av så mycket större intresse. Inom
detta län bedrives som ovan nämnts dels av staten, dels av en enskild företagare,
centralgruppens emissionsaktiebolag, en planmässig och dyrbar verksamhet för
eftersökande av hittills okända kismalmsförekomster, vilka säkerligen komma att
för. landet få eu synnerligen stor betydelse. Ett slopande av nu gällande provisoriska
lagbestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län skulle
leda till ett tillfälligt återinförande av det under åren 1902—1918 gällande totala
inmutningsförbudet å kronojord inom de nordliga länen. Då inom Västerbottens
län kronojord och enskild mark förekomma i stark omväxling och ofta i små
skiften, föreligger, om det totala inmutningsförbudet återinföres, stor risk, att
enskildas intresse för malmletning inom även detta distrikt slocknar, då en
fyndighet, som genom blockletning upptäckts, slutligen kan befinnas ligga helt
eller delvis på kronojord, varigenom den enskilde malmletaren går miste om sitt
fynd och de på dess eftersökande nedlagda kostnaderna. Ett borttagande nu
av de provisoriska lagbestämmelser, som medge en enskild rätt att på kronojord
med väsentliga inskränkningar i den fria dispositionsrätten över sina fynd tillgodogöra
sig vissa upptäckta mineralfyndigheter, synes mig därför både olämpligt
och obilligt, då det skulle fullkomligt lamslå den enskilda inmutareverksamheten
inom ett distrikt, där enskilda på upptäckandet av nya malmförekomster
nedlagt ett betydande arbete och även framvisat lovande resultat. Av dessa
skäl anser jag mig böra på det kraftigaste tillstyrka en förlängning av de lagbestämmelser,
som medge en enskild rätt att på kronojord inmuta mineralanledningar
innehållande andra malmer än järnmalm.

I samband med frågan om prolongation av lagens den 31 maj 1918
giltighetstid torde det vara lämpligt att upptaga frågan, huruvida lagen bör
förlängas i nu gällande skick eller om några förändringar i densamma böra vidtagas.
De synpunkter, som härvid böra komma i betraktande, äro:

dels den giltighetstid en förändrad lag kan komma att få;

dels huruvida lagen den 31 maj 1918 uppfyllt de på densamma ställda
förväntningarna att på ett förmånligt sätt reglera dispositionsrätten till fyndigheter
på kronojord;

dels önskvärdheten av särlagstiftning för fyndigheter på kronojord.

8

Kommers kollegium.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 64.

Vad då först frågan om den giltighet en förändrad lag kan komma att få
angår, synes det mig ej sannolikt att densamma kan erhålla annat än provisorisk
karaktär. Den måste förr eller senare ersättas av den definitiva gruvlag,
varför utredningar sedan flera år pågått. Enligt vad jag har mig bekant, hava
nu sittande gruvlagstiftningssakkunnige erhållit förständigande att före den 31
maj 1923 hava slutfört sitt arbete med framläggande av förslag till ny gruvlag.
Detta förslag borde alltså kunna föreläggas 1924 års riksdag. Naturligtvis är
det nu omöjligt att avgöra, huruvida detta förslag kan vinna riksdagens bifall,
men frågan synes mig dock hava förts ett stort steg närmare sin lösning. Under
sådana förhållanden synes det mig föga lämpligt att nu införa några nya provisoriska
lagbestämmelser i fråga om dispositionsrätten till fyndigheter på odisponerad
kronojord, om dessa förhållanden inom en snar framtid kunna tänkas bli
reglerade av en ny definitiv gruvlag och om 1918 års lag kan anses på ett tillfredsställande
sätt provisoriskt reglera dessa förhållanden.

I fråga om kronans intressen måste det nog erkännas att 1918 års lag på
ett ganska gott sätt tillvaratager desamma. De anmärkningar, som framställts
mot lagen, hava heller icke varit riktade mot de bestämmelser, som reglera
kronans” intressen, utan i regel avsett att medgiva en enskild inmutare^ något
större friheter. Från kronans sida torde därför inga ändringar i lagen få anses
önskvärda och för de enskilda inmutarne är det ovillkorligen bättre, att 1918
års lag prolongeras i oförändrat skick än att nya provisoriska lagbestämmelser
införas, med eventuellt endast mycket kort giltighetstid.

Vad slutligen angår frågan om önskvärdheten av särlagstiftning för fyndigheter
på odisponerad kronojord, vill jag som min åsikt framhålla, att dylik ej är
önskvärd. Den lag, som reglerar rätten till malmfyndigheter bör vara enhetlig,
vare sig fyndigheterna äro belägna på kronojord eller enskild mark, och så avfattad,
att jordägarens intressen i tillbörlig grad tillgodoses.

Då sålunda 1918 års lag i stort sett på ett ganska tillfredsställande sätt
provisoriskt reglerar rätten till inmutning å kronojord och då möjlighet föreligger,
att ny definitiv gruvlagstiftning inom överskådlig framtid kan bliva
genomförd, anser jag mig böra förorda förlängning av lagens den 31 maj 1918
giltighet i oförändrat skick.

Beträffande den tid, prolongationen bör avse, vill jag som min åsikt framhålla.
att en förlängning med ett år eller till och med den 30 september 1924
är den lämpligaste, då därigenom tid vinnes att se, huruvida gruvlagstiftningssakkunniges
förslag till ny gruvlag innebär en lösning av gruvlagstiftningsproblemet,
som kan vinna riksdagens bifall. Skulle ej heller detta förslag kunna
antagas som definitiv lag, torde tiden för en eventuell revision av bestämmelserna
i 1918 års lag vara inne.

För min del vill jag alltså tillstyrka förlängning av lagens den 31 maj 1918
giltighetstid i oförändrat skick till och med den 30 september 1924.»

Kommerskollegium har anfört:

»Den 13 mars 1922 hava gruvlagstiftningssakkunniga med skrivelse till herr
statsrådet framlagt förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser angående

Kungl. Majds Proposition Nr 64. 9

rätten till inmutning å viss kronan tillhörig jord. Härmed avsågs att provisoriskt
ersätta bland annat 1918 års lag. Hört häröver har kollegium den 24 mars

1922 i huvudsak tillstyrkt förslaget att giilla tillsvidare eller till dess ny allmän
gruvlagstiftning trädde i kraft.

Enligt anförande till statsrådsprotokollet den 21 april 1922 ansåg sig herr
statsrådet emellertid ej böra då in<jå i prövning av de sakkunnigas förslag, varför
frågan ej kom att föreläggas 1922 års riksdag.

Då nu gruvlagstiftningssakkunniga fått sig förelagt att senast den 31 maj

1923 hava slutfört sitt uppdrag, d. v. s. framlagt förslag till ny definitiv gruvlag,
kan detta innebära, att definitivt ordnade förhållanden inom detta lagstiftningsområde
möjligen komma att införas inom en icke alltför avlägsen framtid.
I händelse på denna grund en ny provisorisk lagstiftning i enlighet med 1922
års ovannämnda förslag ej skulle kunna beräknas erhålla annat än synnerligen
begränsad livslängd, synes det kollegium med hänsyn till önskvärdheten att undvika
alltför täta ombyten av författningar på området lämpligast att 1918 års
lag förlänges att gälla intill den nya definitiva gruvlagstiftningens ikraftträdande.»

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har anfört:

»Såsom jag vid åtskilliga föregående tillfällen, senast i min framställning
till herr statsrådet av den 21 november 1921, framhållit, har den ifrågavarande
lagen hittills knappast haft någon betydelse för upptagandet av värdefulla förekomster
av malmer, varpå landet lider brist. Ingen av de betydelsefullare upptäckter
av koppar- och svavelmalmer etc. som under senare år ägt rum kan sägas
hava framkallats genom lagen ifråga. Sedan man emellertid genom sistnämnda
upptäcker erfarit, att åtminstone vissa trakter i Norrland hysa verkligt värdefulla
förekomster av sådana malmer som lagen avser, kan ett stegrat intresse
för dessa malmers efterforskande förväntas, och synes då icke uteslutet, att ett
förlängande av lagen kan leda till uppdagande redan inom närmare framtid av
förekomster, som i annat fall måhända avsevärd tid framåt förblivit oupptäckta.

Visserligen synes staten i främsta rummet böra genom sina egna organ
själv arbeta på uppdagandet av malmfyndigheter på sin mark. I betraktande
av de vidsträckta områden, över vilka sådana fyndigheter ligga mer eller mindre
glest utspridda, samt de mycket omfattande och kostsamma arbeten som krävas
för deras uppdagande och värdebedömande, kan dock staten för varje år medhinna
tillräckligt noggrant undersöka endast ett mycket begränsat antal malmindikationer
utan nedläggande av större kostnader än för närvarande torde kunna
komma ifråga. Så länge inmutningsrätten i övrigt bibehålies i vårt land, synes
mig därför skäl tala för att låta denna sporra jämväl enskilda att nedlägga
arbete och kostnader på uppdagandet av ifrågavarande malmer inom de nordligare
länens lcronomarker, för så vitt nämligen statens intresse vid malmernas
tillgodogörande bliva tillräckligt tillgodosedda. Då detta synes mig vara fallet
enligt den ifrågavarande lagen, får jag föreslå, att denna måtte erhålla fortsatt
giltighet även efter den 30 september 1923.

Liksom föregående år anser jag emellertid, att lagens förlängning bör avse

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 50 käft. (Nr 64.) 2

Chefen för
Sveriges geologiska
undersökning.

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 64.

endast ett år i sänder och alltså nu förordnas att gälla till och med den 30 september
1924.»

Länsstyrel- Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört: Sedan ingången av år 1920

8lan<u ''väster-lia(ie icke någon mutsedel å fyndighet å kronojord blivit ingiven till länsbottens
och styrelsen. För länets vidkommande syntes därför en återgång till förut
Norrbottens gänaude förbud för enskilda att erhålla inmutning å kronojord kunna äga
rum. Skulle emellertid förhållandena i de båda övriga län, som berördes
av ifrågavarande lag, anses tala för en fortsatt tillämpning av densamma,
hade länsstyrelsen för sin del intet att erinra mot att tiden för lagens
giltighet utsträcktes under ytterligare ett år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att förordnande om
lagens fortsatta tillämpning syntes böra meddelas att gälla under ytterligare
ett år i avbidan på ny gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har, under hänvisning till gruvlagstiftningssakkunnigas
alltjämt fortgående arbete, förklarat sig finna en förlängning
av lagens giltighetstid under ytterligare ett år vara av förhållandena
påkallad.

Gruvlagstift- 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga hava, efter tagen del av myn ningssakkun-

djgheternas yttranden i ärendet, under åberopande av de skäl, som i dessa
yttranden anförts, tillstyrkt, att 1918 års lag i oförändrat skick erhåller
fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller sålunda till den 1 oktober
1924.

Departe- I yttrande till statsrådsprotokollet den 21 april 1922, återgivet i

mentschefen. Kungi Maj:ts proposition nr 246 till samma års riksdag, lämnade jag
redogörelse för uppkommen fråga, huru i avbidan på slutförandet av arbetet
med revision av gällande gruvlagstiftning och de förändrade bestämmelser
rörande dispositionen av kronans jordägarandelar, som därav kunde komma
att föranledas, utnyttjandet av dylika jordägarandelar lämpligast borde interimistiskt
ordnas. I sammanhang härmed omnämnde jag, att gruvlagstiftningssakkunniga
uti ett till mig den 13 mars 1922 avgivet utlåtande uttalat
den uppfattning, att 1918 års lag borde ersättas av en ny lag, gällande
för fyndigheter å odisponerad kronojord inom hela landet och innehållande
ändrade bestämmelser även i flera andra hänseenden, ävensom
framlagt förslag till sådan ny lag. Varken detta förslag eller ett av gruvlagstiftningssakkunniga
i betänkande, som den 31 mars 1922 ingivits till

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 64.

chefen för handelsdepartementet, framlagt förslag till förordning om förvaltning
av kronans jordägarandel i gruva föranledde emellertid någon
Kungl. Maj:ts framställning till riksdagen, utan blev 1918 års lag i oförändrat
skick prolongerad för ännu ett år.

Då jag nu har att åter upptaga frågan om utsträckt giltighetstid för
denna provisoriska lagstiftning, finner jag, med hänsyn till vad samtliga
i ärendet hörda myndigheter ävensom gruvlagstiftningssakkunniga anfört,
det icke kunna vara föremål för någon tvekan, att 1918 års lag bör, på
sätt under de föregående åren ägt rum, erhålla fortsatt tillämpning efter
utgången av den senast bestämda tiden för dess giltighet. Det skäl, som
förlidet år främst var bestämmande för att icke ännu giva denna lagstiftning
ett förändrat innehåll, torde sedan dess hava vunnit i styrka.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 skall gruvlagstiftningssakkunnigas
arbete vara slutfört senast den 31 maj 1923. Den tidpunkt,
då ett förslag till definitivt ordnande av gruvlagstiftningens olika spörsmål
kan komma under behandling, har därmed ryckt närmare. Vid sådant
förhållande anser jag, i överensstämmelse med den uppfattning, som kommit
till uttryck i samtliga de avgivna yttrandena, icke lämpligt att nu
upptaga fråga om ändringar i 1918 års lag.

I fråga om den tid, prolongationen bör avse, har kommerskollegium
förordat, att den provisoriska lagstiftningen förklaras skola gälla intill dess
en definitiv lag kan träda i kraft. I övriga yttranden har föreslagits, att
förlängningen av lagens giltighetstid även denna gång skall omfatta allenast
ett år eller sålunda tiden till den 1 oktober 1924. För min del
biträder jag den senare uppfattningen. Om förslag till ny gruvlagstiftning
icke skulle kunna föreläggas 1924 års riksdag, synes det mig lämpligast att
frågan om fortsatt provisorisk lagstiftning och innehållet av densamma upptages
till förnyad omprövning. Först sedan gruvlagstiftningssakkunnigas
betänkande avgivits, lärer det vara möjligt att bedöma denna frågas läge
i hela dess vidd.

Då jag alltså nu hemställer, att till riksdagen avlåtes proposition med
förslag om beredande av fortsatt giltighet åt 1918 års lag, erinrar jag till
sist, att enligt övergångsbestämmelserna till samma lag beslut i sådant hänseende
kan fattas utan iakttagande av den i § 87 regeringsformen stadgade
ordning och att följaktligen lagrådets hörande i detta ärende icke är
erforderligt.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med nu angivna grunder
inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt tillämp -

12

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 64.

ning av lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa lån; och hemställer föredraganden,
att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Tryckt bos P. Palmquists Aktiebolag, Steekholm 1923.