Kungl. Maj:In Proposition Nr 42.

r>

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för expeditionsvakten vid postverket E. G. Andersson med
flera från skyldighet att gälda vissa skadestånds- och
ersättningsbelopp; given Stockholms slott den 2 februari

1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Anders

«*

örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 februari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Orne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

l:o.

I särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava följande vid postverket
anställda personer, nämligen expeditionsvakten Ernst Gunnar
Andersson, förste postiljonen Carl Axel Anderson och hjälpmontören

210 23

Ansökningar
av expeditionsvakten

E. G. Anders -

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 42.

SOI, med flera Karl Emil Sigurd, anhållit att av nåd bliva befriade från dem åvilande

vid postverket t -i . 0 i i it i

anställda skadestandsskyldighet m. m.

personer. över berörda ansökningar hava infordrade utlåtanden avgivits av

generalpoststyrelsen respektive den 3 maj, den 1 augusti och den 17
oktober 1922 samt av statskontoret respektive den 4 juli, den 25 november
och den 25 november 1922.

Generaipost- Generalpoststyrelsen har i sina utlåtanden anfört i huvudsak

styrelsen. följande;

Expeditionsvakten Ernst Gunnar Andersson hade i egenskap av postchaufför
vid fullgörandet av posttransport i Göteborg den 3 maj 1920 med eu av postverkets
automobiler i korsningen av Haga Nygata och Sprängkullsgatan därstädes
kolliderat med en fru Josefina Svahn, Göteborg, tillhörig automobil, varvid skada
uppstått å båda automobilerna.

På grund därav hade allmänna åklagaren vid polisdomstolen i Göteborg
yrkat ansvar å såväl Andersson som den privatchaufför, Carl Rudolf Johansson,
vilken fört den fru Svahn tillhöriga automobilen, för ovarsam framfart. Jämlikt
sagda polisdomstols utslag den 14 juni 1920 hade åklagarens talan mot Johansson
ogillats. Däremot hade polisdomstolen funnit ådagalagt, att Andersson dels ej
iakttagit den honom enligt förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik
åliggande varsamheten vid körning med automobil och dels ej enligt »särskilda
av Konungens befallningshavande fastställda ordningsföreskrifter för Göteborgs
stad» hållit undan för privatautomobilen, och härför dömt Andersson att bota
25 kronor.

Sedan försäkringsaktiebolaget Fylgia, hos vilket fria Svahns automobil vore
försäkrad, framställt anspråk på utbekommande av ett belopp av 860 kronor 25
öre, motsvarande kostnaden för reparation av de å sistnämnda automobil uppkomna
skadorna, hade generalpoststyrelsen den 18 november 1921 beslutat att
utbetala förenämnda belopp, varjämte uppdragits åt ombudsmannen hos styrelsen
att av Andersson söka återfå det av postverket utgivna skadeståndet.

Ifrågavarande, av generalpoststyrelsen sålunda förskottsvis utbetalade belopp,
860 kronor 25 öre, hade ännu ej uttagits hos Andersson.

Från postverket åtnjöte Andersson avlöning med sammanlagt 2,730 kronor
för år jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Det borde icke förbises, att ett
rigoröst utkrävande av nämnda skadestånd skulle menligt inverka på Anderssons
ekonomi. Av i ärendet förebragt utredning framginge visserligen, att Andersson
vid nu ifrågavarande tillfälle färdats ovarsamt och icke iakttagit all den aktsamhet,
som kunnat påfordras. Det borde dock framhållas, att posttransporter
måste, såsom läge i sakens natur, ske med all möjlig skyndsamhet, på grund
varav en olyckshändelse sådan som den nu ifrågavarande givetvis lätt kunde inträffa.
Vid den nu omliandlade postturen hade Andersson varit angelägen om
att i möjligaste mån återvinna en utan hans förvållande uppkommen försening,
enär eljest postens behöriga fortskaffande äventyrades. Då Andersson, enligt
vederbörande förmäns utsago, för sin tjänstgöring i postverket förtjänade mycket
goda vitsord och vore känd såsom en duglig, nitisk och pålitlig tjänsteman* mot
vilken liknande anmärkning i tjänsten ej tidigare förekommit, talade detta tyd -

Kung!. May.ts Proposition Nr 42.

ligen för att det inträffade borde rubriceras såsom olyckshändelse, föranledd av
ouppsåtlig ovarsamhet från Anderssons sida.

Förste posta jonen Carl Axel Anderson hade den 23 september 1917 i Stockholm
fullgjort posttransport medels automobil och därvid sökt å Vasagatan genom
gir åt vänster komma förbi och framför en fotgängare, fru Anna Eriksson, men
missräknat sig å automobilens och den gåendes fart med påföljd, att fru Eriksson
påkörts och skadats. I med anledning av olyckan väckt rättegång, vilken slutligen
avgjorts genom Kungi. Maj:ts dom den 11 augusti 1921, både generalpoststyrelsen
och Anderson förpliktats att gemensamt eller vilkendera gälda gitte till
fru Eriksson utgiva dels i skadestånd 3,613 kronor 25 öre jämte ränta, dels ock
ersättning för hennes rättegångskostnader i samtliga instanser. Fru Eriksson
sålunda tillkommande skadestånds- och rättegångskostnadsbelopp uppginge tillinberäknat
ränta till betalningsdagen, men efter avdrag för av Anderson ensam
guldna 150 kronor, tillhopa 4,7o3 kronor 52 öre, vilken summa generalpoststyrelsen
utbetalt till henne.

Vid av vederbörande exekutor verkställd undersökning hade befunnits, att
Anderson saknade utmätningsbar lösegendom men ägde en ännu ej fullbordad
villa, saluvärderad till 6,000 kronor, för vilken villa han dock häftade i skuld å
cirka 5,000 kronor, samt att det ej syntes sannolikt, att Anderson även genom
att försättas i konkurs skulle kunna gälda den skuld, vari han häftade till general -

Dstverket åtnjöte Anderson avlöning med 3,486 kronor för år jämte
därå belöpande dyrtidstillägg. Givetvis skulle ett uttagande av omhandlade
skadestånd helt nedbryta Andersons ekonomi, helst han hade familj bestående
av hustru och fyra minderåriga barn.

Genom domstolarnas utredning vore visserligen ådagalagt, att fru Eriksson
icke varit vållande till påkörningen, varför densamma måst vara förorsakad av
Anderson, men den omständigheten, att Anderson i målet icke ådömts böter
enligt förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, torde få anses giva
ett gott stöd för, att han vid tillfället icke gjort sig skyldig till någon grövre
vårdslöshet eller försummelse vid automobilens framförande. Helt visst måste
man anse, att här förelegat en av de olyckshändelser, som tyvärr icke kunde i
alla fall avvärjas, då det gällde att på en livligt trafikerad storstadsgata förrätta
transporter, som krävde framför allt snabbhet, så som fallet vore med posttransporterna.

Anderson hade alltsedan år 1913 arbetat som postchaufför och besatt alltså
vid tillfället mångårig vana vid automobiltrafik, något som även talade för att här
en olyckshändelse förelegat, och då Anderson enligt vederbörande förmäns utsago
för sin tjänstgöring i postverket förtjänade mycket goda vitsord och vore känd
såsom en duglig, nitisk och pålitlig tjänsteman, mot vilken liknande anmärkning
i tjänsten ej tidigare eller senare framkommit, ansåge styrelsen ytterligare ett avgörande
skäl föreligga för att det inträffade ej berott på grov ovarsamhet från
Andersons sida, utan varit en olyckshändelse, inför vilken man måste finna det
rimligt, att Anderson befriades från skyldighet att gälda av postverket förskotterade
ersättningsbelopp.

Yad slutligen beträffade hjälpmontören Sigurd, hade han den 4 maj 1922 vid
provkörning av en postverkets automobil i Stockholm å Götgatan sökt föra auto -

''relsen.

8

Statskontoret.

Kung]. Maj ds Proposition nr 42.

mobilen mellan en mötande spårvagn och eu dragkärra men missräknat sig å avståndet
från den senare, med påföljd att dragkärran påkörts, varvid en å denna
liggande, fabrikören Nils Petter Ringström tillhörande spegelskylt fallit i gatan
och krossats. I med anledning av missödet väckt rättegång, som slutligen avgjorts
av Svea hovrätt den 31 augusti 1922, hade fabrikören Ringström tillerkänts
skadestånd med 350 kronor och ersättning för rättegångskostnad med 90 kronor
eller tillhopa 440 kronor jämte vad som åtginge till lösen av rådhusrättens och
hovrättens utslag. Sedan fabrikören Ringström uttagit stämning å generalpoststyrelsen,
under yrkande att postverket såsom ägare av den av Sigurd förda
automobilen måtte förpliktas till Ringström utgiva skadestånd och ersättning som
ovan, hade styrelsen till Ringström utbetalat ett belopp av 449 kronor, innefattande
jämväl ersättning med 5 kronor för av Ringström havd kostnad för stämnings
uttagande. Styrelsen hade uppdragit åt sin ombudsman att övervaka, att
en av Sigurd till styrelsen utgiven revers å ersättningsbeloppet bleve vederbörligen
infriad, detta under förutsättning, att Sigurd ej genom Kungl. Maj:ts nåd
befriades från ersättningsskyldighet helt eller delvis i ovan angivna hänseende.

Mot en sådan befrielse både stju-elsen för sin del intet att invända. Ett uttagande
av omhandlade relativt stora skadestånd skulle sannolikt hava en menlig
inverkan på Sigurds ekonomi. Dennes avlöning från postverket uppginge till 67
kronor 20 öre per vecka men kunde väntas bliva nedsatt vid av generalpoststyrelsen
tillämnad reducering inom nära framtid av postverkets verkstadspersonals
löner. A sin lön hade Sigurd att helt försörja sin hos sig boende moder.

Genom domstolarnas utredning vore visserligen ådagalagt, att Sigurd genom
viss ovarsamhet varit vållande till missödet, men då han alltsedan 1919 utan något
tidigare missöde fört automobiler och alltså finge antagas hava vid tilldragelsen
i fråga besuttit en viss vana vid automobiltrafik, borde det inträffade kunna
rubriceras som ren olyckshändelse, föranledd av en ouppsåtlig ovarsamhet från
Sigurds sida. Sigurd hade, enligt vederbörande förmäns utsago, såväl före som
efter nu omhandlade missöde städse fullgjort sina åligganden med punktlighet
och noggrannhet och för sitt arbete i postverket befunnits förtjäna gott vitsord.

Ehuru givetvis en postchaufför måste själv bära ansvaret för skador, som
på grund av ovarsamhet från hans sida vållades, hade generalpoststyrelsen funnit
omständigheterna i föreliggande tre fall vara sådana, att postverket synts böra i
sin egenskap av fordonsägare stå hela eller större delen av den ekonomiska
förlust, som sålunda uppkommit.

Styrelsen har därför tillstyrkt, att bemälda Ernst Gunnar Andersson,
Carl Axel Anderson och Sigurd måtte befrias från skyldighet att till
postverket inbetala förut omförmälda belopp å respektive 860 kronor
25 öre, 4,753 kronor 52 öre och 449 kronor, ävensom hemställt, att
ifrågavarande belopp måtte ur postverkets räkenskaper få avföras.

Statskontoret anser billighetsskäl tala för att expeditionsvakten
Ernst Gunnar Andersson erhölle befrielse från skyldighet gälda av postverket
för honom förskotterat belopp, 860 kronor 25 öre. Beträffande
förste postiljonen Carl Axel Anderson tillstyrker statskontoret, att han
måtte befrias från skyldighet att till postverket återgälda å honom be -

9

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr 42.

löpande andel av förenämnda belopp, 4,753 kronor 52 öre. Vidkommande
Sigurd anser statskontoret det kunna ifrågasättas, huruvida statsverket
i detta fall borde träda hjälpande emellan, särskilt som Sigurd,
vilken varit vållande till sammanstötningen, ej dömts att gemensamt
med postverket utan ensam utgiva ovan omförmälda skadestånds- och
ersättningsbelopp å tillhopa 440 kronor. Då emellertid ömmande omständigheter
syntes föreligga, ville statskontoret icke motsätta sig, att Sigurds
skuld till postverket för av postverket utgiven, Sigurd åvilande
skadeersättning eftergåves. Däremot avstyrker statskontoret, att Sigurd
ådömd ersättning för rättegångskostnader efterskänktes, och erinrar statskontoret
till stöd för denna sin uppfattning om statsmakternas beslut år
1922 i en liknande fråga (proposition nr 55), enligt vilket beslut postiljonen
K. M. Jonsson befriades från honom åliggande skyldighet att till
postverket återgälda å honom belöpande andel av de skadestånds- och
ersättningsbelopp, som Jonsson och postverket genom domstols utsåg
dömts att gemensamt utgiva, varemot tillräckliga skäl icke ansågs föreligga
att utsträcka befrielsen till att omfatta jämväl den Jonsson ensam
ådömda betalningsskyldigheten för vissa rättegångskostnader.

De goda vitsord, som de i generalpoststyrelsens framställningar av- Departementssedda
personer erhållit beträffande sin tjänstgöring vid postverket, och
de jämförelsevis knappa ekonomiska förhållanden, varunder de leva, synas
mig tala för vidtagande av åtgärder för deras befriande helt eller delvis
från dem åliggande ersättningsskyldighet. Jag anser mig således böra
tillstyrka espeditionsvakten Ernst Gunnar Anderssons ansökning. Vidkommande
förste postiljonen Carl Axel Anderson vill jag förorda, att
Anderson befrias från honom åliggande skyldighet att till postverket
återgälda å Anderson belöpande andel av de av postverket utbetalade
skadestånds- och ersättningsbelopp om tillhopa 4,753 kronor 52 öre,
som det jämlikt Kungl. Maj:ts dom den 11 augusti 1921 åligger Anderson
och postverket att gemensamt utgiva, därvid jag givetvis utgår från att
postverket självt vidkännes sin anpart av nyssnämnda belopp. Vad
slutligen beträffar Sigurd, vill jag med hänsyn till föreliggande ömmande
omständigheter tillstyrka, att han befrias från skyldighet att till postverket
återgälda den honom ådömda skadeersättning av 350 kronor, som
postverket förskottsvis utbetalat, varemot jag i likhet med statskontoret
anser tillräckliga skäl icke föreligga att utsträcka befrielsen till att omfatta
jämväl Sigurd ålagd ersättningsskyldighet för rättegångskostnader,
jag hemställer alltså, att Kungl. Majrt måtte föreslå riksdagen med giva,

Bihang till riksdagms protokoll 1923. 1 sand. 34 höft. (Avr 41 42.)

210 23 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 42.

att expeditionsvakten Ernst Gunnar Andersson må befrias
från att till postverket återgälda det belopp av 860 kronor 25
öre, som postverket utgivit såsom gottgörelse för skada, uppkommen
vid sammanstötning den 3 maj 1920 i Göteborg mellan
en postverket tillhörig, av Andersson förd automobil och en
annan automobil;

att förste postiljonen Carl Axel Anderson må befrias från
honom åliggande skyldighet att till postverket återgälda å
Anderson belöpande andel av de skadestånds- och ersättningsbelopp
om tillhopa 4,753 kronor 52 öre, som postverket i anledning
av Kungl. Maj:ts dom den 11 augusti 1921 utgivit;

att hjälpmontören Karl Emil Sigurd må befrias från att
till postverket återgälda det av postverket utbetalade skadestånd
sbelopp av 350 kronor, som Sigurd jämlikt Svea hovrätts
utslag den 31 augusti 1922 ålagts att utgiva; samt

att de belopp, från vilkas gäldande bemälda Ernst Gunnar
Andersson, Carl Axel Anderson och Sigurd sålunda befrias, må
ur postverkets räkenskaper avskrivas.

2:o.

Ansökning av
förste styrmannen
å
ån g färjan
»Malmö»

T. E. Berggren.

Den 26 januari 1920 omkring kl. 9,15 förmiddagen inträffade i Öresund
under då rådande tjocka en sjöolycka, i det att den statens järnvägar
tillhöriga ångfärjan »Malmö» kolliderade med passagerareångaren
»Malmö», varvid å båda fartygen uppkommo vissa skador.

Såsom vållande till denna olycka ställdes dåvarande tjänsteförrättande
befälhavaren å ångfärjan »Malmö», förste styrmannen å samma färja
Torsten Esaias Berggren under åtal. Genom''rådhusrättens i Malmö utslag
den 18 juni 1921 dömdes Berggren såsom vållande till olyckan att
bota 150 kronor. Tillika förpliktades Berggren att utgiva ersättning
för den statens järnvägar genom olyckan orsakade förlust med tillhopa
45,705 kronor 4. öre, däri inbegripet den ersättning, statens järnvägar
nödgats utgiva till rederiet för passagerareångaren »Malmö» på grund
av den sistnämnda fartyg tillskyndade skadan.

Över berörda utslag anförde Berggren besvär, men fann hovrätten
över Skåne och Blekinge genom utslag den 9 september 1921, vilket
vunnit, laga kraft, icke skäl gorå ändring i rådhusrättens utslag.

Vid sedermera företaget försök till verkställighet av hovrättens utslag
har Berggren befunnits sakna utmätningsbar tillgång till gäldande
av statens järnvägars fordran på grund av utslaget.

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 42.

I en till Kungl. Maj:t den 8 mars 1922 ingiven skrift tiar Berggren
nu anhållit att av nåd bliva helt befriad från den honom åliggande ersättningsskyldigheten.
Berggren har därvid framhållit, att det vore otänkbart,
att han, som för det dåvarande åtnjöte en månatlig inkomst — inberäknat
dyrtidstillägg — av 780 kronor och som icke ägde förmögenhet
av något slag, skulle, även med iakttagande av den största sparsamhet,
bliva i stånd att sammanspara ens eu ringa del av det honom ådömda
skadestå 11 dsbeloppet.

Järnvägsstyrelsen, som den 15 maj 1922 avgivit infordrat utlåtande, järnvägsframhåller,
att, då Berggren saknade utmätningsbara tillgångar och någon »ty™18611-utsikt icke syntes förefinnas, att han framdeles skulle vinna sådan ekonomisk
ställning, att han kunde bliva i stånd att fullgöra sin skadeståndsskyldighet,
statens fordran mot honom finge anses värdelös och
upprätthållandet av densamma utan gagn. På grund härav och då
fordringens upprätthållande kunde komma att på Berggren verka nedtryckande
i psykiskt hänseende funne styrelsen det önskvärt, att fordringen
efterskänktes. Styrelsen hemställer därför, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att Berggren må befrias från den honom
i anledning av förenämnda sjöolycka åliggande ersättningsskyldighet samt
att fordringsbeloppet, 45,705 kronor 4 öre, må ur statens järnvägars
räkenskaper avskrivas.

I infordrat utlåtande av den 4 juli 1922 har statskontoret, under statskontoret,
hänvisning till att statsmakterna i ett flertal tidigare fall behjärtat liknande
ansökningar, tillstyrkt bifall till framställningen.

Då i förevarande fall synas föreligga skäl av enahanda beskaffenhet Departementssom
de, vilket föranlett senast 1922 års riksdag att medgiva förre andre chefenstyrmannen
å ångfärjan »Malmö» S. P. Pihl befrielse från honom åliggande
skadeståndsskyldighet, anser jag riksdagens medgivande böra inhämtas
till befrielse för Berggren från ifrågavarande ersättningsskyldighet.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att förste styrmannen å ångfärjan »Malmö» Torsten Esaias
Berggren må befrias från honom jämlikt hovrättens över Hkåne
och Blekinge utslag den 9 september 1921 åliggande skyldighet
att utgiva ersättning till statens järnvägar med 45,705
kronor 4 öre; samt

att ifrågavarande belopp må ur statens järnvägars räkenskaper
avskrivas.

12

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 42.

Till vad departementschefen under punkterna l:o)
och 2: o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter
instämma, behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.