Kung!. Maj:ts Proposition Nr 3.
1
Nr 3.
Kungl. Mcij:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om minskning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring;
given Stockholms slott den 15
december 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga bifogade förslag till lag om minskning av tjänstgöringstiden
för värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring.
GUSTAF.
P. Albin Hansson.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 3 käft. (Nr 3—4.)
1952 22
2
Kung1. May.ts Proposition Nr 3.
Förslag till
lag om minskning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Härigenom förordnas som följ er:
Utan hinder av vad i § 3 i lagen den 21 maj 1920 (nr 303) om
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
stadgas rörande nämnda värnpliktigas tjänstgöringstid, må Konungen i
förekommande fall förordna, att tjänstgöringstiden för sådan värnpliktig
skall genom den värnpliktiges hemförlovning före tjänstgöringstidens
slut minskas med det antal dagar, dock högst 60, som Konungen bestämmer.
Denna lag träder genast i kraft.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 3.
3
Utdrag av protokollet över för svar särenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
december 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Schlyter, Orne.
Departementschefen, statsrådet Hansson anför:.
Enligt den intill utgången av år 1925 gällande lagen den 21 maj
1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
må värnpliktig, som hyser allvarliga, på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande
i den ordning gällande värnpliktslag förutsätter, i den händelse hans samvetsbetänkligheter
avse tjänstgöring med vapen, fullgöra sin värnplikt vid
krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition,
samt, därest hans samvetsbetänkligheter avse varje tjänstgöring
vid krigsmakten, i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring
utföra civilt arbete för statens räkning. Enligt § 3 i samma lag är
tjänstgöringstiden under fredstid för ifrågavarande värnpliktiga bestämd
i förhållande till det sammanlagda antal dagar, varunder tjänstgöring
för utbildning samt reservtrupp- och landstormsövningar enligt värnpliktslagen
åligger till resp. huvudkategori värnpliktiga (värnpliktiga i
allmänhet; värnpliktiga studenter och med dem likställda) hörande vapenföra,
som tilldelats de vapenslag, för vilka längsta tjänstgöringstid föreskrivits,
i det att nämnda dagantal för nu ifrågavarande värnpliktiga
(vapenvägrare och civilarbetare) förlängts med resp. 25 och 50 %. Med
tillämpning av värnpliktslagens bestämmelser angående tjänstgöringstidens
längd skola av den förra gruppen (vapenvägrare) de, som tillhöra
kategorien värnpliktiga i allmänhet, fullgöra tjänstgöring i 493 dagar
och de, som tillhöra kategorien studenter och med dem likställda, i 643
dagar, medan av den senare gruppen (civilarbetare) de, som tillhöra kategorien
värnpliktiga i allmänhet, skola fullgöra tjänstgöring i 592 dagar
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.
och de, som tillhöra kategorien studenter och med dem likställda, i 772
dagar. Emellertid har genom särskilda lagar en väsentlig minskning i
utbildningstiden genomförts för värnpliktiga tillhörande årsklasserna
1918—1922. Den längsta utbildningstid, som ifrågakommer för värnpliktiga,
vilka under innevarande år påbörjat sin första tjänstgöring, är
för kategorien värnpliktiga i allmänhet 225 dagar och för studenter
och med dem likställda 330 dagar. För vapenföra av den förra kategorien,
vilka påbörjat första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd)
under första året, skall emellertid utbildningstiden ökas med 30 dagar.
Härtill komma, jämlikt värnpliktslagen, för båda kategorierna en reservtruppövning
å högst 25 dagar och en landstormsövning å 5 dagar.
Ehuru de ovan omförmälda lagarna angående minskad utbildningstid
för särskilda årsklasser värnpliktiga icke innehålla någon bestämmelse
beträffande s. k. samvetsömma värnpliktiga och lagen den 21
maj 1920 erhållit sådan avfattning, att den hänför sig till de i 1914
års värnpliktslag upptagna tjänstgöringstiderna, har, i enlighet med riksdagens
uttalande, vid tillämpningen av lagen den 21 maj 1920 den
förkortning av utbildningstiden, som vidtagits för vissa årsklasser värnpliktiga,
kommit även de s. k. samvetsömma av nämnda årsklasser till
godo; och har därvid tjänstgöringstiden för ifrågavarande värnpliktiga
— frånsett den föreskrivna procentuella ökningen — beräknats till 225
resp. 330 dagar med tillägg av 25 och 5 dagar eller således till 255
resp. 360 dagar. Den ytterligare ökning av 30 dagar, som under viss
förutsättning tillkommer vapenföra värnpliktiga, tillhörande kategorien
värnpliktiga i allmänhet, har däremot ej ansetts härvid böra medräknas.
Av det anförda framgår, att den tjänstgöringstid, som för närvarande
åligger s. k. samvetsömma värnpliktiga, utgör för vapenvägrare,
tillhörande kategorien värnpliktiga i allmänhet, 318 dagar och, tillhörande
kategorien studenter och med dem likställda, 450 dagar, samt för
civilarbetare, tillhörande den förra kategorien, 382 dagar och, tillhörande
den senare kategorien, 540 dagar.
Denna tjänstgöring skulle enligt lagen den 21 maj 1920 fullgöras
i en följd. Häri vidtogs genom lag den 13 april 1922 (sv. förf.-saml.
nr 145) den ändring, att civilarbetarna skola fullgöra tjänstgöringen i
en följd eller i två omgångar. I fråga om vapenvägrarna gäller fortfarande
bestämmelsen om tjänstgöring i en följd.
Vid antagandet av lagen den 13 april 1922 tillkännagav riksdagen,
att riksdagen godkänt andra lagutskottets i ärendet avgivna utlåtande
(nr 11), i vilket utskottet anför bland annat:
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.
5
Enär den för s. k. samvetsömma värnpliktiga gällande tjänstgöringstiden
otvivelaktigt fastställts med hänsyn tagen till den förmån, som tjänstgöring i en
följd innebär, synes utskottet den nu fillämnade omläggningen av tjänstgöringen
för civilarbetare till två omgångar böra föranleda, att frågan om tjänstgöringstidens
längd för denna grupp av värnpliktiga upptages till förnyad omprövning.
Då emellertid för ett bedömande av berörda fråga någon tids erfarenhet av ifrågavarande
civilarbete, sådant detsamma enligt numera inom försvarsdepartementet
slutförda förarbeten planerats, synes synnerligen önsklig samt genom den tilltänkta
uppdelningen av tjänstgöringen å två sommarhalvår dylik erfarenhet står
att vinna utan att beslut i frågan behöver fattas vid innevarande riksdag, har
utskottet ej ansett sig nu böra framlägga något förslag i ämnet, utan förutsätter,
att Kungl. Maj:t, efter omprövning av frågan med ledning av erfarenheterna från
det under innevarande år tillämnade civilarbetet, för nästkommande års riksdag
framlägger det förslag härutinnan, vartill omprövningen kan föranleda. Utskottet
vill i detta sammanhang ock ifrågasätta, huruvida icke en sådan stadga i värnpliktsförhållandenas
provisoriska reglering numera vunnits, att det i samband
med en eventuell reglering av tjänstgöringstidens längd för ifrågavarande grupp
av värnpliktiga kunde vara anledning att till vinnande av större klarhet rörande
bestämmelsernas innebörd införa fixa tidsbestämmelser för längden av de tjänstgöringstider,
som åligga de under lagen den 21 maj 1920 hänförliga värnpliktiga.
Innan jag närmare ingår på den av riksdagen sålunda berörda frågan
om minskning av tjänstgöringstiden för omförmälda kategori värnpliktiga,
anser jag mig böra lämna följande redogörelse för, huru tjänstgöringen
ordnats för de värnpliktiga, vilka under år 1921 erhållit tillstånd
att i stället för värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete.
Av dem hava
56 värnpliktiga inkallats till arbete vid domänstyrelsens skogsarbeten inom
Hunnebergs revir för fullgörande av tjänstgöringen i en följd (med en hemförlovningsperiod
om högst 30 dagar under tiden december 1922—januari 1923),
50 värnpliktiga inkallats till arbete vid domänstyrelsens skogsarbeten inom
Hamra revir för fullgörandet av tjänstgöringen i två omgångar samt
45 värnpliktiga inkallats till arbete vid vattenfallsstyrelsens arbeten i Trollhättan
eller Örebro resp. styrelsens torvtillverkningsarbeten vid lian) näs för fullgörandet
av tjänstgöringen i två omgångar.
För dem av sistnämnda 45 värnpliktiga, som varit därtill villiga, bär sedermera
beretts tillfälle att fullgöra tjänstgöringen i en följd (med en hemförlovningsperiod
om högst 30 dagar under tiden december 1922—januari 1923). Härav
hava samtliga utom sju velat begagna sig.
Det har sålunda visat sig, att möjlighet att fullgöra tjänstgöringen i en följd
har kunnat beredas mer än 2/s av hela antalet värnpliktiga av kategorien civilarbetare.
Jag övergår härefter till den av riksdagen genom omförmälda uttalande
berörda frågan om minskning av tjänstgöringstiden för vissa
s. k. samvetsömma värnpliktiga.
6
Kungl. Maj.is Proposition Nr 3.
Härvid är jag till fullo ense med riksdagen därom, att en omprövning
av tjänstgöringstidens längd för ifrågavarande värnpliktiga borde
komma till stånd, sedan genom någon tids tillämpning av lagen den
21 maj 1920 erfarenhet vunnits om lagens verkningar. Enligt min uppfattning
bör emellertid en dylik omprövning icke begränsas till civilarbetarna
utan omfatta även kategorien vapenvägrare.
Den förlängning av tjänstgöringstiden, som stadgats för båda dessa
kategorier, har bland annat haft till syfte att motverka simulation. Såvitt
erfarenheterna från den gångna tiden av lagens tillämpning giva vid
handen, torde i det övervägande antalet fall nämnda syfte icke riskeras,
även om tjänstgöringstiden skulle undergå någon förkortning. Ej heller
eljest lärer av nämnda erfarenheter kunna hämtas någon invändning mot
en under vissa garantier företagen minskning av tjänstgöringstiden. Att
för genomförande härav vidtaga en ändring av lagen den 21 maj 1920
synes mig likväl under nuvarande förhållanden mindre lämpligt, enär
tjänstgöringstiden enligt nämnda lag normeras av bestämmelserna om
tjänstgöringstiden för övriga värnpliktiga (värnpliktiga i allmänhet, studenter
och med dem likställda), och dessa senare bestämmelser numera
äro provisoriska. Först i samband med upptagandet av frågan om ny
värnplikt slag vid den väntade revisionen av försvarsväsendet torde förslag
böra utarbetas om definitiva bestämmelser beträffande längden av
tjänstgöringstiden för de s. k. samvetsömma värnpliktiga. 1 avbidan
härpå synes även frågan om minskning av tjänstgöringstiden för sistnämnda
värnpliktiga böra lösas provisoriskt, och enligt min mening vore
den lämpligaste formen härför, att Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande
att, efter prövning i förekommande fall, genom hemförlovning före tjänstgöringstidens
slut medgiva värnpliktig, varom här är fråga, den minskning
av tjänstgöringstiden, som — dock inom viss gräns — befinnes
skälig.
Väl möter det vissa svårigheter att finna en fast utgångspunkt för
denna skälighetsprövning. Dels måste nämligen hänsyn tagas till den
olika tjänstgöringstiden för vapenvägrare och civilarbetare och dels måste
beaktas, att inom båda de nämnda grupperna tjänstgöringstidens längd
varierar, beroende på huruvida och i så fall under huru lång tid den
värnpliktige varit inkallad till tjänstgöring i vanlig ordning. Någon för
alla till längden lika avkortningsperiod torde därför icke kunna fastställas.
Ej heller torde man träffa det rätta genom att i varje särskilt
fall beräkna avkortningstiden i procenttal av tjänstgöringstiden. Det
bör därför enligt min mening få ankomma på Kungl. Maj:t att efter särskild
prövning inom en viss gräns bestämma tiden för avkortning. En
7
Kung1. Maj:ts Proposition Nr
utgångspunkt för prövningen torde man kunna finna i följande. 1 Jet
stora flertalet av de värnpliktiga, som enligt lagen den 21 maj 1920
erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i särskild ordning,
torde böra erhålla en avkortning, motsvarande tiden för reservtrupp-
och landstormsövningarna ökad med 25 och 50 % för resp. vapenvägrare
och civilarbetare. Vid beräkningen av nämnda värnpliktigas
tjänstgöringstid har nämligen även dessa övningar tagits i beaktande,
trots det att övriga värnpliktiga under de senaste åren genom upprepade
riksdagsbeslut betriats från samma övningar. Därigenom skulle avkortningen
i allmänhet bliva för vapenvägrare 37 dagar och för civilarbetare
45 dagar. Starka skäl tala emellertid för att avkortningen för
civilarbetare blir något större än 45 dagar, och det s_ynes mig därför
lämpligt att den lagbestämda maximigränsen för avkortningen bestämmes
till 60 dagar.
I frågan har jag inhämtat yttrande av cheferna för generalstaben
och marinstaben.
Chefen för generalstaben har därvid förklarat, att som han måste bestämt
avråda från, att tjänstgöringstiden för de värnpliktiga av 1920
års klass och senare årsklasser ytterligare avkortades genom befrielse
från reservtrupp- och landstormsövningar, kunde han icke heller biträda
en på en sådan avkortning grundad förändring i tjänstgöringstiden för
de s. k. samvetsömma värnpliktiga. I anledning av andra lagutskottets
ovan anförda utlåtande vände sig generalstabschefen vidare mot lagfästandet
av den principen, att tjänstgöringstiden bleve av olika längd
allt eftersom tjänstgöringen fullgjordes i en eller i två omgångar, enär
en sådan princip vore olämplig för de vid krigsmakten tjänstgörande.
Slutligen har generalstabschefen framhållit, att det jämförelsevis mycket
stora antal samvetsömma, som under senaste året fått tillstånd att i
stället för tjänstgöring vid krigsmakten fullgöra civilt arbete, syntes betinga
den allra största försiktighet med beredandet av ytterligare lättnader.
Under hänvisning till att Danmark för denna kategori hade en
tjänstgöringstid, som vore tre å fyra gånger så lång som värnpliktstjänstgöringen,
och att i Norge tjänstgöringstiden, oberoende av inkallelse
i en eller två omgångar, vore en och en halv gång så lång, anförde
generalstabschefen, att med för närvarande rådande arbetslöshet
torde icke heller den nu hos oss tillmätta tjänstgöringstiden för det stora
flertalet innebära sådana olägenheter, att därigenom bereddes den säkerhet
mot försök till missbruk, som lagen den 21 maj 1920 utan tvivel
avsåge att giva. Generalstabschefen finge därför avstyrka varje minsk
-
8
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 3.
ning av de s. k. samvetsömma värnpliktigas, såväl vapenvägrares som
civilarbetares, tjänstgöring.
Chefen för marinstaben har instämt i vad chefen för generalstaben
yttrat.
Frågan, huruvida värnpliktiga av årsklasserna 1920 och senare år
böra fullgöra reservtrupp- resp. landstormsövning eller icke, kan komma
under omprövning först efter hand som frågan för nämnda årsklasser
blir aktuell. Då det icke låter sig göra att för de s. k. samvetsömma
värnpliktigas del avvakta utgången av sådan prövning, synes det mig
vara att föredraga att beträffande dem utgå från det för närvarande sedan
flera år tillbaka rådande förhållandet, att reservtrupp- och landstormsövningar
inställas.
Vidkommande vad chefen för generalstaben med instämmande av
chefen för marinstaben i övrigt invänt mot att genom nedsättning av
tjänstgöringstiden ytterligare lättnader beredas de s. k. samvetsömma
värnpliktiga, tillåter jag mig ånyo framhålla, att, såvitt man kan döma
av erfarenheterna från den hittills förflutna tiden av lagens tillämpande,
torde ett förkortande av tjänstgöringstiden i den omfattning jag föreslagit
ej medföra ökad fara för missbruk.
Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med vad han
förut anfört upprättat förslag till lag om minskning av tjänstgöringstiden
för värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
samt hemställer, att nämnda förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Tor Ericsson-Årje.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.