Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
1
Nr 230.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder
till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare;
given Stockholms slott den 4 maj 1923.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
G. Malm.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
maj 1923.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena Hederstierna,
statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg,
Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, anför:
I anledning av den till innevarande års riksdag den 13 sistlidne
februari avlåtna propositionen nr 52 angående viss ändring i reglerna
om avstängning från arbetslöshetshjälp i fall av arbetskonflikt beslöt
riksdagen enligt skrivelse den 13 april 1923, nr 79, att vid utövandet
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 186 käft. (Nr 230.) 908 23 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
av den statliga arbetslöshetshjälpverksamheten skola, utöver förut gällande
direktiv, tillämpas de regler för yrkesbestämningen, som angivits i statsutskottets
vid skrivelsen fogade utlåtande nr 30. Kungl. Maj:t förordnade
därpå den 14 berörda april i överensstämmelse med detta riksdagens
beslut.
De sålunda meddelade nya bestämmelserna rörande den statliga
arbetslöshetshjälpverksamheten avse att mildra verkningarna av regeln,
att vid allmän arbetskonflikt inom ett fack samtliga de arbetare, som
haft sin sista mera stadigvarande anställning inom detta fack, skola
avstängas från såväl kontant understöd som nödhjälpsarbete samt att vid
partiell konflikt enahanda åtgärder skola, med visst undantag, vidtagas
beträffande vederbörande ort.
Enligt ifrågavarande bestämmelser skall beträffande varje arbetslös,
som omhändertagits av arbetslöshetsorgan, anställas en undersökning för
fastställande av, huruvida den av honom vid anmälningen till erhållande
av arbetslöshetshjälp lämnade yrkesuppgiften fortfarande kan anses riktig.
Skulle därvid konstateras, att hans sista mera stadigvarande anställning
varit vid arbetsställe, där driften definitivt eller åtminstone för längre
tid nedlagts av annan anledning än arbetskonflikt, bör arbetslöshetsorganet
betrakta honom såsom icke längre tillhörande yrket. Den yrkesbestämning,
som sålunda skett, blir därefter avgörande för hans förhållande
till arbetslöshet shjälpen. De inom yrket kvarstående få, om yrket prövas
lida av kristidsarbetslöshet, fortfarande förmånsställning till erhållande av
arbetslöshetshjälp, så länge arbetsfred varar. Inträder åter inom yrket
arbetskonflikt, som påkallar avstängning, drabbas de av denna. För de
från yrket avskilda upphör den av yrkets krisläge motiverade förmånsställningen,
men då de representera ett lokalt överskott på arbetskraft,
kunna de få tillträde till friplatser, i regel vid statliga nödhjälpsarbeten.
De bliva naturligen oberoende av de avstängningsåtgärder, som vidtagas
i anledning av arbetskonflikt inom deras hittillsvarande yrke.
Beträffande järnbruksarbetarna, vilka på grund av rådande allmän
konflikt inom facket enligt statens arbetslöshetskommissions cirkulär den
1 februari 1923 äro avstängda från arbetslöshetshjälp, har emellertid ett
särskilt tillvägagångssätt medgivits. Det skall nämligen stå arbetslöshetskommissionen
fritt att med ledning av till buds stående uppgifter omedelbart
ställa friplatser i erforderligt antal till de lokala arbetslöshetskommittéernas
förfogande för att provisoriskt användas för de arbetslösa,
vilka i enlighet med nyss angivna grunder prövas tillhöra det lokala
arbetskraftsöverskottet. Det definitiva bestämmandet får sedermera verkställas
på grundval av de utredningar, som kommittéerna efter närmare
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 230.
undersökning hava att ingiva till kommissionen, och de upplysningar,
som kommissionen i övrigt kan inhämta.
Dessa bestämmelser skola, enär intet annat blivit stadgat, tillämpas
från och med den 14 innevarande april, då Kungl. Maj:ts beslut i ämnet
meddelades. 1 den mån de friplatser, som tilldelas järnbruksarbetare,
avse kontant arbetslöshetsunderstöd, kan detta alltså icke utgå lör tid
före nämnda dag. Och de järnbruksarbetare, som hänvisas till nödhjälpsarbete,
erhålla endast sin avlöning för utfört arbete. Det må
emellertid anmärkas, att under riksdagens behandling av ärendet angående
de nya bestämmelserna frågan om en retroaktiv tillämpning av desamma
varit föremål för beaktande. I detta hänseende tillåter jag mig erinra
om följande.
I omförmälda den 13 februari 1923 avgivna proposition nämndes
intet om retroaktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. En
inom andra kammaren väckt motion om sådan tillämpning från den
1 februari 1923 avstyrktes i statsutskottets ovanberörda, den 18 mars
1923 avgivna utlåtande nr 30. I en vid nämnda utlåtande fogad reservation
påyrkades däremot, att de i propositionen föreslagna ändrade grunderna
för meddelande av arbetslöshetshjälp skulle tillämpas retroaktivt,
räknat från och med den 1 februari 1923. Sedermera hemställde statsutskottet
i ett med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut genom
memorial den 22 mars 1923, nr 36, avgivet sammanjämkningsförslag,
att den i omförmälda motion föreslagna retroaktiviteten skulle räknas
från den 1 mars 1923 och att därvid åt den, som enligt de i memorialet
förordade grunderna skulle hava ifrågakommit till nödhjälpsarbete, i
stället måtte beredas kontant understöd. Detta sammanjämkningsförslag
antogs av andra kammaren, men avslogs av första kammaren. Under
dess behandling i sistnämnda kammare antyddes emellertid av talare,
som icke gillade förslaget i övrigt, att billigheten syntes tala för en
retroaktiv tillämpning av de bestämmelser, som bleve antagna, och att,
om sammanjämkningsförslaget folie, riksdagen borde sättas i tillfälle att
särskilt besluta om retroaktiviteten. Vid gemensam votering den 10
april 1923 godtog slutligen riksdagen statsutskottets utlåtande nr 30.
I anledning av interpellation har statsministern den 28 sistlidne
april i riksdagens andra kammare, efter redogörelse för vad i nu omförmälda
ärende förekommit, anfört följande:
»Sedan riksdagen sålunda uttalat sig mot en retroaktiv tillämpning
av de nya bestämmelserna, måste enligt min mening frågan härom anses
förfallen. Detta utesluter emellertid icke, att staten på ett särskilt
Interpella
tionssvar
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
sätt bispringer de arbetslösa järnbruksarbetare, vilka enligt de nya bestämmelserna
komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp, men under den
avsevärda tid, som krävts för tillkomsten av dessa bestämmelser, icke
kunnat erhålla sådan hjälp. Tvärtom synas åtskilliga skäl tala för vidtagande
av särskilda åtgärder för sådant ändamål, såvitt detta kan
ske enligt rimliga grunder och utan alltför stora kostnader för det allmänna.
Till stöd för denna uppfattning kunna främst åberopas humanitära
krav. Det lärer nämligen vara otvivelaktigt, att nöd råder bland de
sedan lång tid arbetslösa järnbruksarbetarna. Detta är ock grunden till
den förmånsställning, som riksdagen i överensstämmelse med statsutskottets
förslag tillerkänt denna arbetargrupp i fråga om erhållande av friplatser.
Vad angår den långa tid, som direktivfrågans avgörande tog i anspråk,
måste visserligen fasthållas, att, enligt vad statsmakterna vid
upprepade tillfällen hävdat, de arbetslösa icke gent emot staten äga
någon rätt till arbetslöshetshjälp och att förty icke heller den omständigheten,
att riksdagens beslut om mildring i direktiven ej kunnat fattas
omedelbart, medför rätt till något slags gottgörelse för dem, som under
mellantiden enligt de äldre direktiven varit avstängda från arbetslöshetshjälp.
Men det torde å andra sidan icke kunna förnekas, att vad som
under ärendets behandling förekommit kan hava ingivit de arbetslösa
järnbruksarbetarna en förväntan, att de tilltänkta mildringarna i direktiven
skulle komma dem till godo avsevärt tidigare än nu blivit fallet.
I detta sammanhang må ock nämnas, att enligt inkomna upplysningar
vissa kommuner utdelat arbetslöshetsunderstöd åt ifrågavarande från
statlig arbetslöshetshjälp avstängda arbetare, möjligen i förhoppning att
till täckande av denna utgift erhålla bidrag av statsmedel.
Enligt min mening torde övervägande skäl tala för, att staten bringar
hjälp i föreliggande fall.
Hjälpen kan enligt den princip, som legat till grund för riksdagens
beslut, endast tillgodokomina sådana arbetslösa järnbruksarbetare, vilka
enligt de den 14 april 1923 utfärdade bestämmelserna åtnjuta friplatser
(av arbetslöshetskommissionen numera betecknade såsom »arbetssökande
j ärnbr uksarbetare»).
Den torde, vare sig friplatsen givits i form av kontant arbetslöshetsunderstöd
eller, såsom vanligen lärer bliva fallet, i form av nödhjälpsarbete,
böra utgöra ett kontant belopp, motsvarande summan av de
understödsbelopp, som den arbetslöse enligt gällande grunder skulle hava
uppburit för tiden från och med den 1 mars till och med den 13 april
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
1923, därest vederbörande kommun då med bidrag av statsmedel idkat
verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd och den arbetslöse
varit i åtnjutande därav; vid beräknande av detta belopp må hänsyn
tagas endast till de dagar under nämnda tid, då den arbetslöse saknat
arbete.
Därest den arbetslöse ej från vederbörande kommun erhållit något
understöd, torde staten böra ensam vidkännas nu angivna belopp. Det
finnes emellertid, såsom förut antytts, fall, då kommunen under ifrågavarande
tid bistått den arbetslöse antingen med vanligt arbetslöshetsunderstöd
eller med understöd i annan form. För sådan händelse är
uppenbart, att vad han från kommunen uppburit bör avdragas från det
belopp, som enligt nyss angivna grunder eljest tillfallit honom. Beträffande
den ersättning, som kommunen då i stället kan hava att uppbära
av statsmedel, synas däremot två olika alternativ vara värda närmare
övervägande. Enligt det ena skulle kommunen, med hänsyn till
den extraordinära beskaffenheten av nu ifrågavarande hjälpverksamhet,
av statsmedel uppbära ersättning för allt vad den utgivit. Enligt det
andra skulle kommunen, i anslutning till den för arbetslöshetsunderstödsverksamheten
gällande principen, uppbära ersättning endast med
hälften av vad den utgivit eller, om kommunen under ifrågavarande tid
idkat sådan understödsverksamhet och därvid åtnjutit förhöjt statsbidrag,
med den sålunda fastställda högre andelen. Givet är, att i intetdera
fallet av statsmedel bör utgå mera, än den arbetslöse enligt ovan angivna
grunder ägt uppbära, om kommunen ej mellankommit. hör valet
emellan de två alternativen erfordras utredning, som ännu icke medhunnits.
De för ifrågavarande hjälpverksamhet erforderliga medlen synas
böra genom arbetslöshetskommissionen tillhandahållas vederbörande arbetslöshetskommitté,
som utdelar hjälpen efter sedvanlig behovsprövning
och enligt de närmare bestämmelser, som kommissionen kan finna erforderligt
meddela.
Kostnaderna för de nu ifrågasatta åtgärderna torde, även enligt
det första av nyss angivna alternativ, icke komma att överstiga 100,000
kronor.
Såsom ovan antytts, är undersökning, särskilt i fråga om de två
nyss omförmälda alternativen, ytterligare erforderlig. För dess åstadkommande
remitteras ärendet i dag till arbetslöshetskommissionen för
avgivande av utlåtande.
På grund av vad sålunda anförts kan jag till svar å interpellantens
frågor förklara, att proposition till riksdagen angående åtgärder till lin
-
6
Statens
arbetslöshets
kommission.
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
drande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare är under förberedande
och torde komma att före utgången av nästa vecka avlåtas
till riksdagen.»
Efter det berörda den 28 april en promemoria, innefattande det i
interpellationssvaret framlagda förslaget, blivit remitterad till statens arbetslöshetskommission,
har kommissionen i utlåtande den 2 innevarande maj
anfört följande:
Det förslag, som framställts i den remitterade promemorian, innebär att ett
extraordinärt understöd av statsmedel skulle utdelas till sådana arbetslösa järnbruksarbetare,
som enligt de den 14 april 1923 utfärdade bestämmelserna åtnjuta
friplatser. Den sålunda föreslagna begränsningen i den tilltänkta understödsverksamhetens
omfattning ansluter sig till de av innevarande års riksdag beslutade
villkoren för användningen av anslaget till arbetslöshetens bekämpande, och
på grand härav har arbetslöshetskommissionen icke något att i sak invända mot
nu ifrågavarande del av det remitterade förslaget. Kommissionen anser sig emellertid
böra erinra om att tilldelningen av friplatser till järnbruksarbetarna med
stöd av gällande föreskrifter verkställes i två omgångar, den ena provisorisk och
den andra definitiv. Den provisoriska tilldelningen är redan till största delen
slutförd,. under det att den definitiva tilldelningen kommer att äga rum omkring
den 15 innevarande maj, till vilken dag kommissionen från arbetslöslietskommittéerna
infordrat, den noggrannare utredning, som skall ligga till grund för sistnämnda
tilldelning. Då den provisoriska tilldelningen av friplatser måst verkställas
med största skyndsamhet och på grundval av en mycket summarisk prövning
av förhållandena, låter det tänka sig att enstaka arbetare, som provisoriskt
tilldelats friplats, sedermera vid den definitiva tilldelningen befinnas icke tillhöra
he|!^ kategori av arbetslösa, som enligt de i ämnet utfärdade föreskrifterna kan
erhålla friplatser. Med hänsyn härtill vill kommissionen hemställa, att de blivande
bestämmelserna i ämnet erhålla sådan avfattning, att av dem tydligt framgår, att
de ifrågasätta understöden skola tillgodokomma sådana arbetslösa järnbruksarbetare,
som vid den definitiva tilldelningen av friplatser komma i åtnjutande av
dylik plats.
Enligt den remitterade promemorian skulle den föreslagna hjälpen utgå i
form av ett kontant belopp, motsvarande summan av de understödsbelopp, som
den arbetslöse enligt gällande grunder skulle hava uppburit för tiden från och
med den 1 mars till och med den 13 april 1923, därest vederbörande kommun
då med bidrag av statsmedel idkat verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd
och den arbetslöse varit i åtnjutande därav. Mot de sålunda föreslagna
principerna för det ifrågasatta understödets utgående har arbetslöslietskommissionen
icke något att erinra. Kommissionen vill emellertid sätta ifråga,
huruvida icke till förekommande av missförstånd i de blivande bestämmelserna
borde mera tydligt utsägas, att den föreslagna hjälpen skall komma vederbörande
arbetslösa till del utan avseende på om den kommun, som de tillhöra, under den
angivna tidsperioden haft rätt att med bidrag av statsmedel bedriva kontant
understödsverksamhet eller icke.
I den remitterade promemorian föreslås vidare, att i de fall, då den arbetslöse
icke under perioden 1 mars—13 april 1923 från vederbörande kommun er
-
i
Knngl. Maj:ts proposition nr 230.
hållit något understöd, det på ovan angivet sätt beräknade kontanta beloppet
oavkortat skall tilldelas honom av statsmedel. 1 de fall, däremot, dä kommunen
under nämnda tidsperiod bistått den arbetslöse med understöd i den ena eller
andra formen, skulle värdet av vad den arbetslöse sålunda från kommunen erhållit
avdragas från det belopp, som enligt angivna grunder skulle av statsmedel
tilldelas honom. Därest avdrag gjordes, skulle kommunen av statsmedel erhålla
viss ersättning för vad den under den nu ifrågavarande tidsperioden utgivit i
understöd åt den arbetslöse.
De sålunda föreslagna bestämmelserna synas arbetslöslietskommissionen väl
motiverade, och har kommissionen icke något att erinra mot desamma.
Beträffande beloppet av den ersättning, som i nyss angivna fall skulle av
statsmedel utgå till vederbörande kommun, framställas i promemorian två alternativa
förslag. Det första av dessa förslag innebär, att kommunen skulle erhålla
ersättning för allt vad den utgivit. Det andra förslaget går ut på att kommunen
skulle erhålla ersättning allenast med ett belopp, som proportionellt
motsvarade det av kommunen för dess understödsverksamhet åtnjutna statsbidraget.
För bedömande av dessa båda alternativ har arbetslöslietskommissionen
verkställt en undersökning angående omfattningen och arten av den hjälpverksamhet,
som vederbörande kommuner under nu ifrågavarande tidsperiod utövat
till förmån för arbetslösa järnbruksarbetare. Under den korta tid, som statt
kommissionen till buds för avgivande av det begärda yttrandet i frågan, har det
icke varit kommissionen möjligt att utföra en fullständig undersökning av hithörande
förhållanden. Vad kommissionen lyckats utröna i saken kan emellertid
sammanfattas sålunda:
I närvarande stund äro omkring 800 friplatser för järnbruksarbetare ställda
till 24 kommuners förfogande. Kommissionen har hunnit undersöka förhallandena
rörande den kommunala hjälpverksamheten i 21 av dessa 24 kommuner. Av
nämnda 21 kommuner hava 16 tilldelat avstängda järnbruksarbetare understöd
under tiden 1 mars—13 april. Av de järnbruksarbetare, som sålunda erhållit
kommunalt understöd, äro 453 st. att hänföra till det lokala överskottet av arbetskraft,
under det att 170 st. äro att hänföra till den kvarblivande stammen
av nu ifrågavarande yrkesarbetare. I allmänhet har den kommunala hjälpen
lämnats genom fattigvårdens försorg, men i några fall har understödet tillhandahållits
genom arbetslöshetskommittéerna eller provisoriskt tillskapade hjälporgan.
Hjälpen har mestadels lämnats med iakttagande av individuell behovsprövning
samt har företrädesvis utgått in natura och endast mera sällan med kontanta
belopp. I fem fall hava blandningsformer mellan understöd in natura och kontanta
understöd förekommit. Av de 623 personer, som under den angivna tiden
erhållit understöd, äro 513 familjeförsörjare och 110 ungkarlar. Kostnaderna för
hjälpen till ifrågavarande 623 personer hava uppgått till sammanlagt omkring
31,000 kronor, av vilken summa omkring 28,000 kronor kommit familjeförsörjarna
till del. Kostnaden för understödet åt de 453 personer, som äro att hänföra
till det lokala överskottet av arbetskraft, kan beräknas till omkring 22,500 kronor.
De 3 kommuner, vilkas verksamhet i nu förevarande avseende kommissionen
icke medhunnit att undersöka, hava endast erhållit ett fatal friplatser för järnbruksarbetare
sig tilldelade, vadan siffrorna från dessa kommuner icke kunna
antagas hava någon nämnvärd inverkan på storleken av det som kommunalt understöd
utbetalade totalbeloppet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
Med ledning av ovanstående uppgifter kan man beräkna, att, därest ersättningen
till kommunerna skulle utgå i enlighet med det första av de båda i promemorian
framförda alternativa förslagen, kostnaden härför skulle komma att
uppgå till omkring 22,500 kronor.
Därest åter ersättningen till kommunerna skulle utgå efter det andra av de
alternativa förslagen, skulle kostnaden för ifrågavarande ersättning enligt av
kommissionen verkställda beräkningar bliva omkring 14,000 kronor.
Skillnaden i kostnad mellan de båda förslagen kan således beräknas komma
att utgöra omkring 8,500 kronor.
Då detta belopp är jämförelsevis obetydligt i förhållande till hela kostnaden
för den ifrågasatta statliga hjälpverksamheten och då de kommuner, inom vilka
ett större antal järnbruksarbetare är boende, otvivelaktigt blivit ekonomiskt
ganska betungade genom av dem utövad understödsverksamhet, finner sig arbetslöshetskommissionen
böra giva företräde åt det alternativa förslag, enligt vilket
kommunerna skulle av statsmedel uppbära ersättning för hela den kostnad de
iklätt sig i nu ifrågavarande avseende.
Vad därefter angår totalkostnaden för den i promemorian ifrågasatta statliga
hjälpverksamheten, anser kommissionen att man vid beräkningen av nämnda
kostnad kan utgå från ett understödsbelopp av 14 kronor per vecka och person.
Ifrågavarande belopp utgör nämligen det för hithörande kommuner beräknade
medeltalet av. de högsta understöd, som enligt gällande föreskrifter kunna utgå.
Med tillämpning av denna beräkningsgrund skulle det extraordinära understödsbeloppet
för den tidsperiod av sex veckor, om vilken i ärendet är fråga, komma
att utgöra 84 kronor per person. Därest sagda belopp skulle komma att tilldelas
samtliga de 800 arbetslösa järnbruksarbetare, vilka provisoriskt tilldelats friplatser,
skulle hela kostnaden för tilldelningen bliva 67,200 kronor. Med hänsyn
till att den provisoriska tilldelningen av friplatser till järnbruksarbetare ännu
icke är avslutad, torde emellertid det sålunda beräknade beloppet böra höias till
70,000 kronor.
Ifrågavarande belopp torde vara erforderligt under förutsättning att statsmakterna
godtaga det alternativa förslag beträffande ersättningen till kommunerna,
som kommissionen här ovan förordat. Skulle det andra alternativa förslaget
i nu ifrågavarande hänseende godtagas, torde kostnaden enligt vad ovan
anförts kunna nedsättas till 61,500 kronor.
Slutligen . vill kommissionen framhålla, att då det givetvis kan inträffa, att
vid den definitiva tilldelningen av friplatser till järnbruksarbetare antalet friplatsinnehavare
kommer att stiga utöver vad ovan angivits, beloppet av det för ändamålet
avsedda anslaget synes böra beräknas förslagsvis.
Från detta kommissionens utlåtande hava tre av dess ledamöter anmält
avvikande mening samt anfört:
I det yttrande, som arbetslöshetskommissionen den 9 mars 1923 avlämnade
med anledning av Kungl. Maj-.ts proposition nr 52, uppgives antalet arbetslösa
järnbruksarbetare, som med anledning av den pågående lockouten avstängts
från arbetslöshetshjälp, till 3,022 personer. Enligt det förslag, varöver kommissionen
nu avgiver yttrande, skulle cirka 800 personer från denna industri, som
på grund av diverse skäl icke längre anses tillhöra densamma, kunna tillerkännas
understöd enligt vissa grunder under tiden 1 mars—13 april 1923.
Då enligt vår mening ingen av de personer, som på sin tid avstängdes från
statlig hjälp på grund av omskrivna konflikt, hade någon möjlighet att inverka
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
på de förhållanden, som föranledde konflikten, hade frågan om beredande av
fortsatt hjälp bort läggas på en bredare basis. Då emellertid denna väg på
grund av riksdagens i ärendet fattade beslut icke är framkomlig, svnes emellertid
den lilla del, som nu förutsättes kunna tillerkännas retroaktiv hjälp, böra erhålla
sådan under hela den tid, som avstängningen varat, eller från och med den 1
februari till och med den 13 april 1923. De skäl, som tala för att hjälp bör
beredas under tiden efter den 1 mars, synas oss nämligen med samma styrka
tala för att sådan bör utgå jämväl under februari månad. Bemärkas bör nämligen,
att flertalet av de personel-, det härvid lag gäller, genom en före konflikten
befintlig långvarig arbetslöshet i regel förbrukat alla egna resurser, varför den
första avstängningsmånaden torde hava medfört samma svårigheter som tiden
efter den 1 mars.
Då kostnaderna för denna hjälpverksamhet under tiden 1 mars—13 april
1923 efter av kommissionen skisserade grunder beräknats till c:a 70,000 kronor,
torde kostnaderna för tiden 1 februari—13 april kunna beräknas till omkring
120,000 kronor.
Med bifall i övrigt till de riktlinjer, som av kommissionen förordas for den
ifrågasatta hjälpverksamheten, få vi som vår mening framhålla, att detta understöd
synes oss böra omfatta hela avstängningstiden eller från och med den 1
februari till och med den 13 april 1923.
Då jag nu har att underställa Kungl. Maj:t ifrågavarande ärende, Departementsfår
jag uttala min anslutning till vad statsministern i sitt interpella- chefen
tionssvar anfört. Av de två alternativ, han omförmält, synes mig,
med hänsyn till vad arbetslöshetskommissionen därutinnan anfört, det
vara att föredraga, enligt vilket kommunerna skola av statsmedel uppbära
ersättning för hela den kostnad, de- iklätt sig i nu ifrågavarande
avseende. Jag kan icke förorda, att, såsom de skiljaktiga ledamöterna
i kommissionen hemställt, hjälpen skall beräknas för längre tid tillbaka,
än statsutskottet i sitt sammanjämkningsförslag ifrågasatt eller från och
den 1 mars 1923.
I anslutning till kommissionens utlåtande synas emellertid ett par
förtydliganden böra göras i det uti interpellationssvaret framlagda utkastet
till bestämmelser i ämnet. Det torde sålunda böra utsägas,. att
hjälpen endast skall tillgodokomma sådana järnbruksarbetare, som åtnjuta
friplatser enligt den slutliga utdelningen av dylika platser. Vidare synes
lämpligt att uttryckligen förklara, att hjälpen skall utgå vare sig vederbörande
kommun under den avsedda tiden ägt meddela arbetslöshetsunderstöd
med bidrag av statsmedel eller ej haft rätt därtill.
Ifrågavarande bestämmelser böra därför enligt min mening erhålla
i huvudsak följande avfattning:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 186 käft. (Nr 230.) 908 28 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
1. Hjälpen utgår helt av statsmedel och avser tiden från och med
den 1 mars till och med den 13 april 1923. Den tillgodokommer
endast sådana arbetssökande järnbruksarbetare, vilka på grund av slutlig
prövning enligt de härom den 14 april 1923 meddelade bestämmelserna
åtnjuta friplatser. Den utgår vare sig vederbörande kommun under
angivna tid ägt meddela arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel
eller ej haft rätt därtill.
2. Hjälpen skall, vare sig friplatsen givits i form av kontant arbetslöshetsunderstöd
eller i form av nödhjälpsarbete, utgöra ett kontant
belopp, motsvarande summan av de understödsbelopp, som den arbetslöse
enligt gällande grunder skulle hava uppburit för tiden från och
med den 1 mars till och med den 13 april 1923, därest vederbörande
kommun då med bidrag av statsmedel idkat verksamhet för beredande
av arbetslöshetsunderstöd och den arbetslöse varit i åtnjutande därav;
vid beräknande av detta belopp må hänsyn tagas endast till de dagar
under nämnda tid, då den arbetslöse saknat arbete.
3- Därest den arbetslöse under ifrågavarande tid från kommunen
åtnjutit arbetslöshetsunderstöd eller annat understöd, skall vad han sålunda
uppburit eller värdet därav avdragas från det belopp, som eljest skulle
hava tillfallit honom enligt ovan angivna grunder, samt i stället utgå
till kommunen. Till kommun sålunda utgående ersättning må icke i
något fall överstiga vad den arbetslöse själv skulle hava ägt uppbära
såsom hjälp av statsmedel, om han ej erhållit understöd från kommunen.
4. De erforderliga medlen skola genom arbetslösketskommissionen
tillhandahållas vederbörande arbetslöshetskommitté, som utdelar hjälpen
efter sedvanlig behovsprövning och enligt de närmare bestämmelser, som
kommissionen må finna erforderligt meddela.
Enligt. arbetslöshetskommissionens beräkningar komma kostnaderna
för de nu ifrågasatta åtgärderna att uppgå till omkring 70,000 kronor.
Dessa medel synas mig lämpligen böra beredas genom anlitande av
femte huvudtitelns allmänna besparingsfond, vilken i allt fall torde kunna
lämna det bidrag till statsregleringen för budgetåret 1923—1924, som i
statsverkspropositionen förutsatts.
På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden
bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare i huvudsaklig överens
-
11
Kungl. Maj: tu proposition nr 230.
stämmelse med de av mig angivna grunderna må av femte
huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk ett belopp
av förslagsvis 70,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Torsten Wolf.