Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 40 och 42 §§ i lagen den 22 juni 1921
(nr 378) om ströängars indragande till kronan; given Stockholms
slott den 20 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 40 och 42 §§ i lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande
till. kronan.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 168 käft. (Nr 207.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 och 42 §§ i lagen den 22 juni 1921 (nr 378)
om ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 40 och 42 §§ i lagen den 22 juni 1921
om ströängars indragande till kronan skola erhålla följande ändrade
lydelse.

40 §.

1 mom. Ströängar skola till kronan avträdas, då fyra år förflutit
från det laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock
må ströängsnämnden för särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva
ytterligare anstånd med högst fyra år.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annau
fastighet eller är den helt eller delvis belägen inom område, varå efter
Konungens bemyndigande kolonisationsföretag blivit planlagt, skall ängen
avträdas, så snart laga kraft åkommit beslutet om ängens indragande.
Agaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning under en tid
av fyra år från avträdandet; och varde beloppet av sagda ersättning bestämt
av ströängsnämnden.

2 mom. Har förrättning enligt denna lag hållits å fastighet och
har sedermera, innan tid för avträdande av ströäng är inne, ängen helt
eller delvis intagits inom område, varå efter Konungens bemyndigande
kolonisationsföretag blivit planlagt, vare fastighetens ägare skyldig att
omedelbart avträda ängen; och njute han i sådant fall ersättning för
mistad avkastning under den tid, som återstår, till dess ängen eljest
skulle avträdas. Kan ej överenskommelse om dylik ersättning träffas
mellan fastighetens ägare och revirförvaltaren, har ägodelningsrätten, på
ansökan av någon utav dem, att bestämma ersättningens belopp.

Har till ägodelningsrättens ordförande inkommit sådan ansökan,
utställe ordföranden ärendet till den andre partens hörande. Årendet.
varde av ägodelningsrätten företaget, då den av annan anledning sam -

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

man träder. Ej vare, med mindre särskilda skäl därtill föranleda, nödigt
att till ägodelningsrättens sammanträde kalla vare sig fastighetens ägare
eller revirförvaltaren eller allmänt ombud. Någon kostnad för ägodelningsrättens
befattning med ärende, som här avses, må ej beräknas,
över ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.

42 §-

Ersättning, som avses i 22 § eller 40 § 1 mom. skall av länsstyrelsen
utbetalas, så snart förrättningen vunnit laga kraft. Ersättning
enligt 40 8 2 mom. skall av länsstyrelsen utbetalas, så snart överenskommelse
träffats eller ägodelningsrätten meddelat beslut i ersättningsfrågan.

Annan odlingskostnad — — — fullgjort.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1923.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders.

I skrivelse den 28 december 1922 har statens kolonisationsnämnd
framlagt förslag till viss ändring av lagen den 22 juni 1921 (nr 378)
om ströängars indragande till kronan.

I ärendet hava yttranden avgivits av länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län samt lantmäteristyrelsen, varefter kolonisationsnämnden
ånyo yttrat sig.

Innan jag närmare ingår på kolonisationsnämndens förslag, torde
det tillåtas mig att lämna följande kortfattade redogörelse för vissa
delar av lagen om ströängars indragande till kronan.

Tr.. ströängar förstås i nämnda lag ägor, som hemman eller nybygge i

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid avvittring fått sig tillsvidare
tillagda a kronomark (1 §). Med vissa angivna undantag skola dessa ströängar
indragas till kronan i enlighet med i lagen givna bestämmelser (2 §). Vederlag
för ströängar, som indragas till kronan, utgår medelst bekostande av odling å den
fastighet, vartill ängarna höra. Odlingen skall vara sådan, att därigenom kan åt
fastigheten beredas höavkastning till samma myckenhet, som vid uppskattning
beraknas kunna skördas å ängarna (7 %). Till odlingsområde utses antingen mark
inom vederbörande fastighets egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande
stroang eller ock kronomark, däri inbegripen äng, som linnes böra från annan
fastighet indragas till kronan (18 $). Ströängar, som indragas till kronan, skola
utan rubbning i skattetal å fastighet, från vilken ängarna avträdas, tilläggas kringliggande
kronomark (48 §).

... a Fl''f)Karj om ströängars indragande till kronan och bestämmande av vederlag
för dem foretages till handläggning av en särskild nämnd, kallad ströängsnämnd

Konungen bestämmer för varje år antalet ströängsnämnder, som skola tillsa;]ta.
s’. sa(nt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde (9 §). Sedan alla
i avseende ströängsindragning förekommande frågor blivit behörigen

utredda, skall stroangsnämnden avgiva utlåtande (31 §). Senast sex månader efter

b

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 2<)7.

det förrättningen avslutats, skall ett exemplar av protokollet över förrättningen
tillställas fastighetens ägare, varjämte inom samma tid koncepthandlingarna till
förrättningen skola tillställas vederbörande revirförvaltare (32 §), som har att, i
vad kronans rätt angår, granska förrättningshandlingarna samt, där han finner
sådant påkallat, å kronans vägnar fullfölja talan mot förrättningen (33 §). Den,
som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande, skall, vid äventyr att detsamma
eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas delfående ingiva
sina besvär till ordföranden i ägodelningsrätten (34 §)• över ägodelningsrättens
utslag må ej klagan föras i annat hänseende än såvitt fråga är, huruvida och i
vilken omfattning ströängar skola indragas till kronan. Besvär över ägodelningsrättens
utslag härutinnan anföres hos Konungen inom sextio dagar från det utslaget
gavs (37 §). Bestämmelser angående tidpunkten för indragna ströängars avträdande
innehållas i 40 §, som är av följande lydelse:

»Ströängar skola till kronan avträdas, dä fyra är förflutit från det laga
kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängsnämnden för särskilt
fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare anstånd med högst
fyra år.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan fastighet,
skall ängen avträdas, så snart laga kraft åkommit sagda beslut. Ägaren njute
i sådant fall ersättning för mistad avkastning under en tid av fyra år från avträdandet;
och varde beloppet av sagda ersättning bestämt av ströängsnämnden.»

Sådan ersättning, varom i 40 § sägs — liksom viss annan i 22 § omförmäld
ersättning — utbetalas av länsstyrelsen, så snart förrättningen vunnit laga
kraft (42 §).

Beträffande bestämmelsen om tiden för ströängarnas avträdande torde i detta
sammanhang böra erinras, att enligt Kungl. Maj:ts för riksdagen 1921 framlagda
förslag till lag om ströängars indragande till kronan (proposition nr 199) ängarna
skulle avträdas, då tre år förflutit från det laga kraft åkommit beslutet
om deras indragande, men att denna tid av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 221)
ansetts knappast tillräcklig för fullbordandet av de i odlingsplanen upptagna
arbetena, varför riksdagen funnit tiden böra utsträckas till fyra år.

Det av kolonisationsnämnden i skrivelse den 28 december 1922
framlagda förslaget avser sådan ändring av nämnda 40 §, att den däri
gjorda undantagsbestämmelsen om tidigare avträdande av ströäng, som
utsetts till odlingsområde för annan fastighet, utsträckes att gälla även
ströäng, som helt eller delvis är belägen inom område, varå kolonisationsföretag
blivit planlagt.

I sagda skrivelse har nämnden till en början erinrat, att det huvudsakliga
motivet för tillkomsten av lagen om ströängars indragande
till kronan torde få anses hava legat däri, att det för kolonisationen å
de norrländska kronoparkerna visat sig nödvändigt att till kronan återförvärva
de inom parkerna spridda enskilda ängsinnehaven. De områden
å kronoparkerna, som ägnade sig för uppodling, utgjordes näm -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

ligen till icke oväsentlig del av ströängar. Detta hade framhållits, när
kolonisationskommittén 1919 framlagt sitt betänkande med förslag rörande
ströängsindragningen, och hade sedermera under årens lopp blivit
bekräftat. Vid de kolonisationsförsök, som enligt statsmakternas beslut
pågått allt sedan 1918, hade det visat sig, att i de inre delarna av
Västerbottens och Norrbottens län, där de egentliga ströängarna vore
tillfinnandes, intet enda av dessa försök kunnat genomföras annat än
efter förvärv av enskildas i odlingsområdena ingående ängslägenheter.
Samma förhållande måste i nämnda trakter väntas bliva regel även för
framtiden.

För de hittills skedda ströängsförvärven hade det varit nödvändigt
att — förutom i ett par undantagsfall — åvägabringa frivilliga överenskommelser
med ängarnas ägare. Undantagen avsåge fall, då kungörelsen
den 5 juni 1917 (nr 250) angående ströängars utbytande mot annan
mark kommit till tillämpning. Betingelserna för att genomföra ett
ägoutbyte vore dock ytterst sällan för handen, varför denna utväg praktiskt
taget kunde lämnas ur räkningen.

Härefter har nämnden lämnat följande redogörelse för hur det tillgått
vid av nämnden slutna frivilliga avtal om ströängsförvärv.

Sedan varje års kolonisationsförslag utarbetats, hade efter jämförande av
kolonatkartorna med akterna till skedda jorddelningsförrättningar utretts, vilka
ströängar, som ingått i kolonisationsområdet och vilka fastigheter de tillhört. Därefter,
och sedan det visat sig att ägoutbytesförfarandet icke lämpligen kunnat anlitas,
hade statens kolonisationsnämnd vänt sig till vederbörande revirförvaltare med
begäran om biträde för inköp av ängarna, vilket biträde städse beredvilligt lämnats
och i de flesta fall lett till ängarnas inköp på billiga villkor. Revirförvaltaren hade
även haft i uppdrag att anskaffa gravationsbevis för de ströängsägande fastigheterna,
att utverka medgivande av inteckningshavare att frigöra de köpta ströängarna från
inteckningar för fordran eller födoråd mot det att inteckningarna fått fastställas att
oförminskade gälla i återstående fastighet, att inlåna inteckningshandlingarna för
relaxationsåtgärders besörjande samt att anskaffa de övriga handlingar och intyg,
som i särskilda fall varit erforderliga. Köpeavtalen hade underställts Kungl. Maj:ts
prövning. Sedan avtalen godkänts, hade ombesörjts fastställelse å avsöndringarna
samt lagfart. Köpeskillingarna hade jämlikt Kungl. Maj:ts beslut utbetalts av
kolonisationsnämnden samt återgäldats av domänstyrelsen från det anslag, som varit
tillgängligt bland annat för inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och
Dalarna.

Beträffande de olägenheter, som sammanhängde med ströängarnas
förvärvande på sålunda beskrivet sätt, har nämnden anfört följande.

De inköpta ängarna bildade särskilda fastigheter. Det hade avsetts att, när
med den förberedda nya skifteslagstiftningen kunde förväntas tillkomsten av en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207. 7

laga form för fastigheters sammanläggning, härigenom skulle beredas möjlighet att
låta ströängsavsöndringarna sammansmälta med de kronoparker, varinom de vore
belägna.

Ett högst betydande arbete och en vidlyftig skriftväxling hade föranletts av
den nu nämnda ordningen för ströängsförvärven. De största svårigheterna hade
bestått i ordnandet av inteckningsfrågan, därvid man ofta hos inteckningshavare
mött obenägenhet att medverka till relaxationer. I ett och annat fall hade sådana
omöjliggjorts, såsom då vissa inteckningshandlingar icke kunnat återfinnas i original.
Kolonisationsnämnden hade även nödsakats att begära Kungl. Maj:ts tillstånd
till godkännande av vissa köpeavtal, trots det att de köpta ängarna icke kunnat
fullständigt frigöras från befintliga inteckningar för fordran och födoråd.---

Nämnden hade under åren 1918—1922 dels från 68 hemman och hemmansdelar
inom sex kolonisationsområden åt kronan inköpt 460,o i hektar ströängar till
en kostnad för själva markinköpen av tillhopa 36,438 kronor 28 öre, dels vidtagit
förberedelser för inköp från ytterligare 86 fastigheter inom nio kolonisationsområden
av 786,7 3 hektar ströängar. Dessutom påginge utredning för inköp av ströängar
inom fem av de 1922 tillkomna kolonisationsområdena. På grund av det omfattande
arbete, som vore förenat med denna form av ströängsförvärv, torde man fa
antaga, att ängarna därvid ställde sig något dyrare, än om förvärven skett med
tillämpning av lagen om ströängars indragande till kronan.

Kolonisationsnämnden liar vidare anfört.

Lagen om ströängars indragande till kronan hade trätt i kraft den 1 januari
1922, och det hade kunnat ifrågasättas, att den skulle komma till användning även
för indragning av de ströängar, som berördes av de under 1922 planlagda kolonisationsförsöken.
Kolonisationsnämnden, som ej varit främmande för denna tanke,
hade under våren 1922 hemställt om Kungl. Maj:ts bemyndigande att påkalla förrättning
för ströängsindragning även utanför ströängsnämndernas egentliga verksamhetsområden,
där sådan indragning å viss kronopark kunde erfordras för pågående
kolonisationsverksamhet. Det erhållna bemyndigandet härtill hade nämnden
dock icke begagnat sig av. Skälet härtill hade varit, att de nuvarande bestämmelserna
om tiden för tillträde av indragna ströängar icke medgåve tillträde så
snabbt som för den löpande kolonisationsverksamheten vore erforderligt. Bestämmelserna
i 40 § av lagen om ströängars indragande till kronan lämnade fastighetsägaren
i besittning av indragna ströängar i fyra år efter det indragningsåtgärden
vunnit laga kraft, och i vissa fall kunde denna tid ökas ända till åtta år. Med
en sådan bestämmelse vore det oförenligt att, såsom i regel borde förfaras, kunna
upplåta ett kolonat året efter det detsamma blivit å marken utstakat eller — såsom
fallet varit beträffande vissa kolonisationsområden — redan samma år som utstakningen
skett. Svårigheterna skulle visserligen kunna hävas, om kolonisationsnämnden
vore berättigad att träffa avtal med ströängsägarna om tidigare avträde
av indragna ängar. På grund av vanskligheterna att kunna åstadkomma sådana
avtal hade nämnden emellertid icke ansett sig böra väcka förslag därom, utan hade
nämnden under 1922 fortsatt med ströängsköpen, varigenom tillträdet städse kunnat
sättas till en för kolonisationens obehindrade fortgång lämplig tid. Givet vore, att
detta även vore en framkomlig väg för den tid, som åtginge till dess ströängsindragningen
i dess helhet hunne genomföras och ängarna skulle avträdas. Koloni -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

sationsnämnden hade dock icke ansett tillrådligt att fortgå på denna väg. Ströängsindragningen
hade inletts i långsammare takt än i kolonisationskommitténs
förslag varit avsett, och genom riksdagsbeslutet i saken hade även tiden för ängarnas
avträde väsentligt framflyttats utöver vad först varit avsett. Därigenom måste
ett fortsättande av systemet med frivilliga ströängsförvärv få en omfattning, som
— även frånsett kostnadsfrågan — vore ägnad att väcka starka betänkligheter.
Det vore att märka, att de frivilliga förvärven icke såsom den allmänna ströängsindragningen
skapade garanti för att den för ängarna utgående penningersättningen
användes till ökning av fastigheternas avkastningsmöjligheter och värde.

I fråga om sättet för beredande av möjlighet för kronan att inom
kortare tid komma i besittning av ströängar har nämnden anfört följande:

Vid övervägande av denna fråga hade kolonisationsnämnden funnit den
lämpligaste lösningen vara att genomföra en sådan ändring av gällande bestämmelser,
att ströängar, som erfordrades för pågående kolonisationsföretag, skulle avträdas
så snart indragningsåtgärden vunnit laga kraft, därvid ägaren borde åtnjuta
ersättning för mistad avkastning under den tid, som han eljest skulle ägt att begagna
sig av ängarna. Detta innebure endast en naturlig utvidgning av den undantagsbestämmelse,
som redan funnes beträffande ströäng, som toges i anspråk såsom
odlingsområde för annan fastighet. Vid den utveckling till större intensitet,
som alltmera kännetecknade det norrländska jordbruket, skulle det säkerligen ej vara
till förfång för jordägarna att tvingas att några år tidigare lämna ifrån sig en del
slåtterlägenheter, då i alla fall tillräckliga medel ställdes till deras förfogande såväl
för att bereda ersättning för framtiden genom skörd från odlade vallar inom
fastigheternas egna områden som för inköp av foder under ett eller annat övergångsår,
innan den nya odlingen hunne komma till stånd. För statsverket åter
torde näppeligen någon ökad kostnad bliva följden av den ändring, som föreslagits.
Visserligen förutsatte denna ändring, att den statens myndighet, som hade hand
om kolonisationsverksamheten å kronoparkerna, skulle äga påkalla ströängsnämndernas
förrättningar inom vissa spridda områden, där arets förarbeten för kolonatutläggning
påginge och föranleddes härav något ökade resekostnader för ströängsnämnderna.
Helt visst uppvägdes dock såväl denna kostnadsökning som ersättningarna
för mistad avkastning väl av vad som vunnes genom att allt bestyr med
frivilliga avtal, inteckningsfrågans ordnande, fastställelse, lagfart och sammanläggning
undginges.

Det borde även nämnas, alt den föreslagna anordningen icke kunde antagas
få sådan räckvidd, att den skulle innebära någon alltför omfattande avvikelse från
de för ströängsindragningen fastställda grundreglerna. Enligt kolonisationskommitténs
beräkningar utgjorde arealen av ströängar inom tillämplighetsområdet för
lagen om ströängars indragande till kronan inemot 87,000 hektar. Med utgående
från erfarenheterna från det redan femåriga kolonisationsarbetet kunde antagas, att
endast en relativt ringa del härav skulle beröras av den ifrågasatta bestämmelsen.

Inpassandet av vissa ströängsindragningsförrättningar i det årliga
kolonisationsarbetet har kolonisationsnämnden tänkt sig ordnat på följande
sätt.

!*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

1 god tid pa våren skulle den myndighet, som hade kolonisationsarbetets
ledning om händer, upprätta plan för de kolonatutläggningar, som skulle under
året förberedas, och därvid efter verkställd utredning angiva vilka byar och hemman,
som innehade ströängar inom de till kolonisation föreslagna trakterna men som
ännu icke övergåtts av förrättningar för ströängsindragning. 1 samband med
fastställande av planen för kolonatutläggningar föreskreve Kungl. Maj:t att förrättningar
föi'' indragning av därav berörda ströängar skulle äga rum i erforderlig
utsträckning. Kolonisationsmyndigheten skulle omedelbart ställa sig i förbindelse
med ströängsnämnderna, så att förarbetena för indragningen hunne verkställas
före utearbetets början, samt underrätta dem om den tid, då kolonatförslagen väntades
vara uppgjorda och å marken utstakade. De erforderliga indragningsförrättningarna
kunde på sa siitt i förväg utsättas i lämplig anslutning till ströängsnämndernas
verksamhet i övrigt. Förrättningarna torde i regel vinna laga kraft först under
det följande aret, men tidigare bleve det i regel heller icke nödvändigt att för
kolonatupplåtelser disponera de indragna ängarna.

Anmärkas borde, att ifrågavarande förrättningar skulle gälla ströängsindragning
för fastigheterna i deras helhet, under det att särbestämmelsen om tidigare
avträdande skulle avse endast de till fastigheterna hörande ströängar, som helt
eller delvis vore belägna inom respektive kolonisationsområden.

Mot denna anordning för indragningsfrågans behandling kunde invändas,
att de förberedande planläggningarna av kolonaten endast vore förslag, om vilka
man icke i förväg visste, huruvida de i allo kunde vinna bifall och bliva genomförda.
Den hittillsvarande försöksverksamheten å detta område hade dock visat,
att det endast i obetydlig omfattning funnits anledning att frångå de preliminära
förslagen. I själva verket torde det för övrigt få anses vara av mindre vikt, om
ett eller annat beslut om tidigare avträde av ströängar komme att visa sig hava
varit överflödigt därigenom att vissa planlagda kolonat icke bleve medtagna i den
av statsmakterna slutligt fastställda kolonisationsplanen. Ängarna skulle nämligen
förr eller senare avträdas, och den omständigheten, att detta skett nagra år tidigare
än om de vanliga reglerna följts, torde såsom förut nämnts icke kunna föranleda
nämnvärd olägenhet för ströängsägarna och ej heller någon väsentligare kostnadsökning
för det allmänna.

På grund av vad statens kolonisationsnämnd sålunda anfört liar
nämnden hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen till
antagande följande av nämnden uppgjorda förslag till lag om ändrad
lydelse av 40 ''§ i lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till
kronan.

Härigenom förordnas, att 40 § i lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande
till. kronan skall erhålla följande ändrade lydelse:

40 §.

Ströängar skola till kronan avträdas, då fyra år förflutit från det laga kraft
åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängsnämnden för särskilt fall,
där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare anstånd med högst fyra år.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan fastighet,
skall ängen avträdas, så snart laga kraft åkommit sagda beslut. Ägaren njute i
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 108 höft. (Ar 207.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

sådant fall ersättning för mistad avkastning under en tid av fyra år från avträdandet;
och varde beloppet av sagda ersättning bestämt av ströängsnämnden.

Vad sålunda stadgats i fråga om ströång, som utåetts till odlingsområde
för annan fastighet, galle ock beträffande ströång, som helt eller delvis är belägen
inom område, varå kölonisationsföretag blivit planlagt.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1923.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som i ärendet inhämtat yttrande av
den lantmätare, som förordnats till ledamot i ströängsnämnd mom länet,
däri denne tillstyrkt förslaget, har för egen del förordat bifall därtill.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har icke haft något att erinra mot förslaget.

Lantmäteristyrelsen har till sitt utlåtande fogat yttranden av vederbörande
överlantmätare samt lantmätaren i ströängsnämnden inom Norrbottens
län, och hava dessa anslutit sig till kolonisationsnämndens förslag.
För egen del har lantmäteristyrelsen icke funnit anledning till annan
erinran än att, enär efter vad styrelsen inhämtat avsett vore, att de
föreslagna nya bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i fråga om
förrättning, som avslutats före lagens ikraftträdande, åt detta förhållande
möjligen borde givas uttryck i lagens slutbestämmelse.

Vid ärendets behandling i lantmäteristyrelsen, därvid deltagit jämte
generaldirektören byråchefen Hamrin och tillförordnade byråchefen BaggerJörgensen,
har föredraganden, byråchefen Hamrin. anmält avvikande mening
och därvid anfört följande:

»För att kunna undgå de svårigheter, som äro förenade med fortsatt förvärv
från enskilda av ängar, som böra tagas i anspråk för kolonisationsändamål,
har kolonisationsnämnden föreslagit, att den skyldighet att mot ersättning för
mistad avkastning omedelbart avstå ängar, som stadgats för det fall att ströäng
eller del därav utsetts till odlingsområde för annan fastighet, även skall gälla ströäng,
som helt eller delvis är belägen inom område, varå kolonisationsföretag blivit
planlagt. Med avseende å detta förslag synes så mycket mindre något vara att
erinra som den oklarhet i fråga om förrättningarnas inbördes ställning, vilken
synes föreligga beträffande stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf,
icke är för handen i fall, som kolonisationsnämnden avser med sitt förslag. Till
ytterligare stöd för detsamma må upplysas, att ersättningen för de ängar, som
under år 1922 indragits i enlighet med ifrågavarande lag, uppgått till omkring
55 kronor i medeltal för hektar, under det ersättningen för de ängar, som blivit
inlösta efter privat uppgörelse, synes överstiga 79 kronor i medeltal för hektar.
Uppmärksamhet torde även böra ägnas åt de olägenheter, som följa av inlösen av
ängar genom köp, då därigenom uppkomma särskilda fastigheter, och det synes
ovisst, huruvida en blivande lagstiftning om sammanläggning kan komma att möjliggöra
dessa fastigheters sammanläggning med omgivande kronomark.

Kolonisationsnämndens förenämnda förslag tillgodoser emellertid behovet
av att omedelbart tillträda äng endast om kolonisatiönsföretaget är planlagt, innan

11

Kung!. Maj.ts proposition Nr 207.

förrättning för ängens indragande till kronan sker, och man har ställt spörsmålet i
samband med bemyndigande för kolonisationsnäinnden att påkalla fönättning för
ströängsindragning även utanför ströängsnämndernas egentliga verksamhetsområden.

Man synes däremot icke hava tänkt på det fall, att det kan visa sig mer
eller mindre nödvändigt att till odlingsområde även disponera äng, som förut indragits
men beträffande vilken tiden för tillträdet ännu icke är inne, och icke
heller det nära till hands liggande förhållandet, att indragningsförrättningarna
nyss förut övergått en trakt, där det visar sig önskvärt att planlägga kolonisationsföretag.
Att man vid lagens tillkomst förbisett dessa liksom det av kolonisationsnämnden
berörda fall torde bero pa att man hade förebild till det stadgande,
som då upptogs, uti kungörelsen angående tilläggsavvittring och att man
ej tänkt på det behov av särskilda bestämmelser, som uppstod i och med det att

man omedelbart vidtog åtgärder för kolonisation å kronomarkerna......

Om nu ändring skall ske för att tillgodose det behov, som gör sig gällande
att för kolonisationsändamål omedelbart tillträda ängar, synes det böra ses till att
denna ändring sker på sådant sätt, att detta syfte vinnes sa fullständigt som möjligt.
Om därvid icke upptagas de fall, som ovan berörts, kommer man måhanda
vid åtskilliga kolonisationsföretag att bliva nödsakad att antingen uppskjuta dessa
till dess tre eller eventuellt flera år förflutit efter det förrättningar för stroangsindragning
övergått trakten eller också blir man hänvisad till att träffa öveienskommelse
med vederbörande om ängarnas avträde tidigare än som bestämts vid
indragningsförrättningarna. Det är givet, att dylika överenskommelser aro väsentligt
lättare att få till stånd än när det gäller förvärv av angar, men det ar
dock ingalunda uteslutet, att det understundom kan visa sig vara nog sa besvärligt
att mot skälig ersättning åstadkomma en uppgörelse. Emellertid ligger det i
sakens natur, att ett stadgande om möjlighet att tvångsvis göra rätten till tillträde
gällande är ägnad att underlätta dylika överenskommelser. Uti detta förhållande
torde ligga den största betydelsen av ett stadgande för tillgodoseende av

det särskilda behov, som ovan framhållits.

Då förutsättningen härvid är, att förrättning för ströängs indragning redan
avslutats, synes det bliva oundgängligt, att, därest frivillig överenskommelse om
ängens avträdande i förtid ej kan träffas, företaga särskild förrättning för bestämmande
av den ersättning, som skall utgå för minskad avkastning. Detta synes
emellertid icke böra möta några betänkligheter. Då ersättning lämnas, saknas
givetvis anledning, att här göra någon sammanställning med det förhållandet, att
riksdagen vid behandlingen av förslaget till ifrågavarande lag företog ändring i
fråga om tiden för avträdet från tre till fyra år. Givetvis bör förrättning ej pakallas,
om kostnaderna för ängens tillträde ställa sig stora och kanske överstiga
skillnaden mellan vederbörandes pretention och vad som må anses skäligt, for sa
vitt man ej anser lämpligt att statuera ett eller annat exempel.

Då äng, rörande vilken föreligger beslut om dess avträdande till kronan,
torde vara att anse såsom kronomark, synes dess utseende till odlingsområde ej
föranleda någon ändring av 18 § andra stycket i ifrågavarande lag. o

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig föreslå tillägg Ull ifrågavarande
paragraf av ytterligare ett stycke av följande innehåll:

Har, efter det beslut meddelats om ströängs indragande till kronan, ängen
eller del därav utsetts till odlingsområde för annan fastighet eller intagits inom

^ - Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

område, vard kolonisationsf''öretag blivit planlagt, skall ängen avträdas sd snart
laga kraft åkommit särskild förrättning, som skall hållas för bestämmande av
agaren tillkommande ersättning för minskad avkastning för tiden intill dess avträde
enligt först meddelat beslut skolat ske. För sådan särskild förrättning
skola bestämmelserna i 8, 10, 11, 13-16, 31 36, 38 och 39 §§ i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.»

I det förnyade utlåtande, som avgivits av kolonisationsnämnden, liar
nämnden anfört följande.

Lantmäteri styrelsen hade erinrat, att i lagens slutbestämmelse möjligen
borde givas uttryck åt det förhållande, att de nya bestämmelserna icke skulle äga
tillämpning i fråga om förrättning, som avslutats före lagens ikraftträdande,
km sädan inskränkning i tillämpningen hade avsetts vid lagförslagets framläggande,
men anledningen till nämnda erinran bortfölle, därest de föreslagna bestämmelserna
utvidgades på sätt i det följande komme att föreslås.

I mom lantmäteristyrelsen uttalad särskild mening hade byråchefen Hamrin
torordat viss utsträckning av de föreslagna bestämmelserna i syfte att bereda möjlighet
att i särskilda fall kunna taga i anspråk indragna ströängar efter indragni
ngsåtgär den men före den för ängarnas avträdande bestämda tiden. Någon
mera vägande principiell invändning häremot syntes icke kunna resas. Behov av
bestämmelser härom torde dock näppeligen förefinnas vad anginge äng, som utsetts
till odlingsområde för annan fastighet, varför förslaget i denna del torde
kunna lamnas åsido. Beträffande åter ströängars användning för kolonisationsandamal
skulle onekligen kolonisationsmyndigheterna få friare händer, om rättslig
möjlighet funnes att komma i besittning av redan indragna ströängar även före
den tid, dä enligt därom givna bestämmelser avträdandet skulle ske. Visserligen
hade kolonisationsnämnden hittills i allmänhet rönt tillmötesgående från ströängsägarna
vid frivilliga överenskommelser om ängarnas medtagande i kolonisationstöi
etagen, men undantag funnes dock, och en enda jordägares omedgörlighet kunde
betydligt försvåra ett sådant företag. I fråga om sättet för beredande av nämnda
möjlighet kunde dock kolonisationsnämnden ej ansluta sig till förslaget, att för
ändamålet skulle påkallas särskilda förrättningar av ströängsnämnder. En sådan
procedur bleve alltför omständlig och dyrbar i förhållande till de obetydliga ersättningar
för mistad avkastning, varom det skulle bli fråga. Ej heller syntes ströängsnämndernas
egentliga verksamhet böra splittras mer än nödvändigt, och när
denna verksamhet vore fullbordad, inträdde några övergångsår, då det skulle
bliva nödvändigt att tillsätta nämnder enbart för en eller annan tilläggsförrättning,
vilket skulle medföra uppenbara olägenheter.

Emellertid torde målet kunna vinnas på annat och enklare sätt. Under
förutsättning, att lagen fastsloge statens rätt att för kolonisationsändamål omedelbart
taga indragen ströäng i anspråk, gällde det endast att avgöra på vad sätt
den ersättning, som skulle utgå för mistad avkastning under vissa år, skulle bestammas.
Kolonisationsnämnden hade övervägt de olika utvägar, som härvid kunde
sta till buds, såsom att i lagen fastställdes visst belopp för år, och hektar, att ersättningen
bestämdes av skiljemän eller, efter utredning, av länsstyrelsen eller av
agodelningsrätt. En anordning sådan som den sistnämnda torde vara den lämpligaste.

13

K un al. Maj:ts proposition Nr 207.

Ägodelningsrätten hade vid förrättningar för ströängsindragning en funktion, som
i sig inneslöte behandling av likartade frågor. Denna myndighet sammanträdde
i regel en eller flera gånger årligen, och ifrågavarande ärenden torde kunna till
nedbringande av kostnaderna behandlas vid dessa sammanträden. Parternas inställelse
torde i de allra flesta fall bliva överflödig, då skriftlig utredning utan
större svårighet borde kunna förebringas. En fördel vore även, att ägodelningsrätt
vid ströängsindragning vore sista instansen i alla frågor av mindre vikt.

Kolonisationsnämnden föreställde sig, att anlitande av rättsmedel för att nå det
avsedda syftet mycket sällan skulle komma i fråga. Givetvis borde i första rummet
försökas få frivillig överenskommelse till stånd. I anslutning till den i lagen om
ströängars indragande till kronan införda grundsatsen om att vederbörande revirförvaltare
vore den, som närmast hade att bevaka det allmännas intresse i indragningsfrägorna,
torde revirförvaltaren böra söka få till stånd en sådan överenskommelse
samt, om detta i något fall ej lyckades, underställa saken ägodelningsrättens
avgörande. Rätt till sådan hän vändning borde även tillkomma ströängsinneha
varen.

Kolonisationsnämnden har med utgående från vad sålunda anförts
uppgjort följande förslag till ändring dels av 40 § i lagen om ströängars
indragande till kronan, dels även av 35 och 42 §§ i samma lag,
vilka senare paragrafer erfordrade en av tillägget till 40 § påkallad
komplettering.

35 §.

Hava besvär etc. — — — — rättens biträde.

Har till ägodelningsrättens ordförande inkommit ansökan enligt 40 §
mom. 2 från fastighetens ägare eller revirförvaltaren, utställe ordföranden
ärendet till den andre partens hörande; och vare ej, där icke särskilda skäl
därtill föranleda, nödigt att till ägodelningsrättens sammanträde kalla vare
sig fastighetens ägare eller revirförvaltaren eller allmänt ombud.

40 §.

Mom. 1. Ströängar skola till kronan avträdas, då fyra år förflutit från det
laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängsnämnden för
särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare anstånd med högst
fyra år.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan fastighet,
skall ängen avträdas, så snart laga kraft åkommit sagda beslut. Ägaren njute i
sådant fall ersättning för mistad avkastning under en tid av fyra år från avträdandet;
och varde beloppet av sagda ersättning bestämt av ströängsnämnden.

Vad sålunda är stadgat i fråga om ströäng, som utsetts till odlingsområde
för annan fastighet, gäUe ock beträffande ströäng, som helt eller
delvis är belägen inom område, varå med Konungens bemyndigande kolonisationsföretag
blivit planlagt.

Mom. 2. Har förrättning enligt denna lag hållits å fastighet och har
sedermera, innan tid för avträdande av ströäng är inne, ängen helt eller del -

Departements chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

vis intagits inom område, varå med Konungens bemyndigande kolonisationsföretag
blivit planlagt, vare fastighetens ägare skyldig att omedelbart avträda
ängen mot ersättning för mistad avkastning under den tid, som återstår,
till dess ängen eljest skulle avträdas. Kan ej överenskommelse om dylik ersättning
träffas mellan fastighetens ägare och revirförvaltaren, har ägodelningsrätten,
på ansökan av någon utav dem, att bestämma ersättningens
belopp.

42 %.

Ersättning, som avses i 22 § eller 40 § mom. 1, skall av länsstyrelsen
utbetalas, så snart förrättningen vunnit laga kraft. Ersättning enligt 40 §
mom. 2 skall av lätisstyrelsen utbetalas, så snart överenskommelse träffats
eller ägodelning srätten meddelat beslut i ersättningsfrågan,

Annan odlingskostnad etc. — — — fullgjort.

Kolonisationsnämnden har vidare på given anledning meddelat
följande rörande de ekonomiska konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna.

Kolonisationsnämnden hölle för antagligt, att ströängsindragningen konune
att fortgå i omkring 12 år och ströängarna således hava med några få undantag
slutligt avträtts inom högst 16 år. För kolonisationen skulle, under förutsättning
att den bedreves i den omfattning kolonisationskommittén föreslagit, under samma
tid komma att tagas i anspråk tillhopa högst 8,000 hektar ströängar, varav omkring
hälften eller 4,000 hektar i genomsnitt tre år före den för ängarnas avträdande
i lagen såsom regel bestämda tiden. Om årsavkastningen i förhållande
till gängse saluvärden å ströängar, omkring 60 kronor, beräknades till omkring
4 kronor per hektar, skulle ersättningarna för mistad avkastning uppgå tillhopa
till omkring 50,000 kronor eller under en period av sexton år i genomsnitt 3,000
kronor för år. Härtill komme ökade resekostnader för ströängsnämnderna samt
kostnader för ärendenas behandling av ägodelningsrätt. Dessa kostnader torde
stanna vid högst 500 kronor i medeltal årligen.

Den förebragta utredningen lärer klart ådagalägga, att därest ströängsindragningen
skall bliva av därmed avsedd betydelse för kolonisationsarbetet
i Norrland, en ändring av ströängslagen i det av kolonisationsnämnden
ifrågasatta syfte bör vidtagas.

Därvid synes mig ändringen icke böra inskränkas till att avse
allenast ströängar, som vid blivande förrättningar komma att indragas,
utan omfatta även redan indragna ehuru ej avträdda ängar.

Såsom kolonisationsnämnden framhållit, torde ifråga om sist avsedda
ängar i de flesta fall kunna träffas frivillig överenskommelse om
ersättning för mistad avkastning. Kolonisatkmsnämndens förslag att i
de rena undantagsfall, då så ej kan ske, hänskjuta avgörandet till ägodelningsrätten
synes mig äga företräde framför förslaget att låta ersätt -

15

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 207-

ningens bestämmande ske genom särskild förrättning av ströängsnämnden.
De föreslagna bestämmelserna för ägodelningsrättens befattning
med dylikt ärende torde emellertid böra i vissa avseenden kompletteras.
Sålunda anser jag det böra stadgas, att ärendet skall företagas, då ägodelningsrätten
av annan anledning sammanträder, samt att någon kostnad
ej må beräknas för ägodelningsrättens befattning med ärendet. Med
hänsyn till tvisteföremålets ringa värde torde olägenheten av härigenom
uppkommande dröjsmål med tvistens avgörande väl uppvägas av fördelen
att få tvisten kostnadsfritt avgjord. Vidare anser jag det böra uttryckligen
utsägas, att klagan ej må föras över ägodelningsrättens beslut
i ärendet.

Jag vill framhålla, att enligt kolonisationsnämndens senaste författningsförslag
det såsom tredje stycke i 1 mom. av 40 § tillagda
nya stadgandet avser ströäng inom område, varå med Konungens bemyndigande
kolonisationsföretag blivit planlagt. Genom denna formulering
synes mig stadgandets tillämplighet vara på ett tillfredsställande
sätt angivet och begränsat.

Bestämmelserna för ägodelningsrättens befattning med ifrågavarande
ärenden torde kunna lämpligare infogas i 40 § än i 35 §.

Vidkommande slutligen de kostnader, som de av mig nu förordade
bestämmelserna komma att medföra, synas dessa i varje fall icke
under budgetåret 1923—1924 kunna uppgå till sådana belopp, att någon
ändring av förut gjorda beräkningar påkallas därav.

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med av honom
angivna grunder avfattat förslag till lag om ändrad lydelse av 40 och
42 §§ i lagen den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till
kronan, vilket förslag finnes såsom bilaga A fogat vid detta protokoll1;
och hemställer departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte förordna,
att lagrådets yttrande över förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Utdrag av -protokollet, hållet i Kungl. Maj.is lagråd den
15 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Stenberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16
lebruari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 40 och 42 §§ i lagen den
22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av kanslirådet Erland Falk.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning. ♦

Ur protokollet:

Erik Öländer.

1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

17

Utdrag av protokollet över jordbrulcsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 20 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena BraNTING, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders anmäler lagrådets
den 15 mars 1923 avgivna utlåtande över det den 16 nästlidna
februari till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
40 och 42 §§ i lagen den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande
till kronan, däri lagrådet förklarat sig lämna förslaget utan anmärkning.

Departementschefen hemställer, att förslaget matte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 168 höft. (Nr 207.)

3