Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
1
Nr 202.
Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönefyllnad
åt en teologie professor vid universitetet i
Uppsala; given Stockholms slott den 9 mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
_ Olof Olsson.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg enlen i statsrådet
å Stockholms slott den 9 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schltter, Orne.
Departementschefen, statsrådet Olsson anför härefter:
Frågan om indragning av universitetsprofessorernas prebenden
var under år 1920 förelagd såväl riksdagen som kyrkomötet.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 164 käft. (Nr 202.) 1
Ang. lönefyllnåd
åt en
teologie professor
vid
Uppsala universitet.
2
Kungl. Maj.is proposition Nr 202.
Vid 1920 års riksdag hade Kungl. Maj:t — sedan den s. k.
Skånekommittén verkställt utredning rörande möjligheten och lämpligheten
av prebendeinstitutionens i riket upphörande, till den del
densamma ännu kvarstode — i proposition nr 335 föreslagit riksdagen
att för sin del medgiva, att indragning av de teologie professorsprebendena
finge i den ordning Kungl. Maj:t prövade skäligt
bestämma och enligt den ersättningsgrund, som i Kungl. Maj:ts
cirkulär den 28 april 1882 funnes angiven, successivt genomföras.
Enligt skrivelse den 22 juni 1920 biföll riksdagen detta Kungl. Maj:ts
förslag.
Genom skrivelse (nr 10) till 1920 års kyrkomöte inhämtade
Kungl. Maj:t härefter, jämlikt § 114 i regeringsformen och prästerskapets
privilegier den 16 oktober 1723, kyrkomötets yttrande, huruvida
kyrkomötet medgåve de teologie professorsprebendenas indragning
i den ordning och enligt den ersättningsgrund, som angivits i
Kungl. Maj:ts ovannämnda, för 1920 års riksdag framlagda förslag.
Genom skrivelse den 16 november 1920 (nr 11) avlät kyrkomötet
svar å Kungl. Maj:ts framställning. Denna skrivelse -— avfattad
i enlighet med kyrkolagsutskottets förslag — innehöll dels
en anmälan, att kyrkomötet med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
medgivit, att indragning av de teologie professorsprebendena
finge i den ordning, Kungl. Maj:t prövade skäligt bestämma
och enligt den i omförmälda cirkulär den 28 april 1882 angivna
ersättningsgrund successivt genomföras, dels ock en anhållan, att
Kungl. Maj:t täcktes vid begagnande av den Kungl. Maj:t sålunda
medgivna rätten till indragning av ifrågavarande prebenden föranstalta
därom, att till innehavarna av professorsbefattningarna i praktisk
teologi måtte fortfarande upplåtas prebenden på sätt Kungl.
Maj:t prövade skäligt bestämma.
Den s. k. Skånekommittén hade i sin ovannämnda utredning
på anförda skäl uttalat sig för indragning av samtliga professorsprebendena
och angivit den ordning, i vilken denna indragning enligt
kommitténs mening borde ske. Den i kyrkomötets omförmälda
anhållan berörda frågan om bevarande av prebenden för professorerna
i praktisk teologi vid de båda universiteten hade under föregående
skeden av nu förevarande ärende framkallat mycken diskussion,
därunder olika meningar gjorts gällande. Till protokollet över
ecklesiastikärenden den 19 mars 1920, som i utdrag åtföljde Kungl.
Kungl. Maj. ts proposition Nr 202.
3
Maj:ts förutnämnda proposition nr 335, lämnade jag en redogörelse
för den meningsbrytning, vilken kommit till synes i de uttalanden,
som över Skånekommitténs förslag om de teologie profossorsprebendenas
indragning avgåvos av teologiska fakulteterna och de större
akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt av universitetskanslern,
ärkebiskopen och biskopen i Lunds stift. Själv yttrade jagvid
nämnda tillfälle:
Ehuru jag, såsom framgår av det nyss anförda, förmenar, att starka skäl
tala för indragning jämväl av de prebenden, som äro förenade med professurerna
i praktisk teologi, anser jag dock med hänsyn till den tvekan, som yppats från
teologiskt håll, möjlighet till vidare utredning i vissa hänseenden böra lämnas
öppen, innan definitivt beslut fattas om indragningen av dessa prebenden. De
spörsmål, som därvid skola undersökas, angå emellertid lämpligaste sättet för befrämjande
av den vetenskapliga forskningen inom den praktiska teologiens område
och av de blivande prästernas praktiska utbildning, således frågor, vilka
närmast höra under Kungl. Maj:ts prövning. Jag finner därför den omständigheten,
att de rent praktiska skälen för prebendeinstitutionens bibehållande på
denna enstaka punkt anses starkare än i fråga om övriga professurer, icke böra
utgöra hinder för riksdagen och kyrkomötet att i princip lämna sitt medgivande
till samtliga professorsprebendens indragning samt bemyndiga Kungl. Maj:t att,
i den ordning Kungl. Maj it prövar skäligt bestämma och enligt den ersättningsgrund,
som i cirkuläret den 28 april 1882 finnes angiven, successivt genomföra
sagda indragning.
Vad den i kammarkollegiets utlåtanden omförm älda utredningen
beträffar hade densamma satts i verket på grund av Kungl. Maj:ts
beslut den 18 juni 1920. Kungl. Maj:t anbefallde då universitetskanslern
att, efter vederbörandes hörande, till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning och förslag dels angående de pastorat, som, därest
professorerna i praktisk teologi fortfarande komme att innehava
prebenden, borde anvisas härtill, varvid särskilt borde undersökas
möjligheten och lämpligheten att såsom prebenden anslå vederbörande
domkyrkoförsamlingar, dels angående möjligen erforderliga
föreskrifter i fråga om särskilda kompetensfordringar eller tillsättningsbestämmelser
för berörda professorsbefattningar samt beträffande
de ändringar, som kunde anses vara av nöden i avseende å
gällande föreskrifter rörande förste teologie professurerna samt angående
de blivande prästernas praktiska utbildning, dels ock rörande
de särskilda anordningar i övrigt, som möjligen från universitetens
synpunkt kunde befinnas önskvärda, därest en indragning av de
teologie professorsprebendena komme till stånd.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
Med utlåtande, som den 22 december 1920 inkommit till ecklesiastikdepartementet,
hade kanslern avgivit den begärda utredningen.
Jag anser mig ej böra fullständigt återgiva vad de teologiska
fakulteterna och de större akademiska konsistorierna i Uppsala och
Lund samt kanslern i ämnet anfört, men skall i korthet meddela
det huvudsakliga därav.
Beträffande då först frågan om vilka pastorat, som eventuellt
borde anslås åt professorerna i praktisk teologi såsom fortfarande
prebendeimielxavare, äro såväl fakulteter och konsistorier som kanslern
ense därom, att härtill borde i första rummet ifrågakomma domkyrkoförsamlingarna
i Uppsala och Lund. Där hade man bäst tillfälle
till fullt tillfredsställande anordningar för den praktiska undervisningen
på pastorsexpeditionen, inom ungdomsvården med dess
söndagsskolor och kyrkliga ungdomsföreningar och i själva domkyrkan.
Allt inom en större stadsförsamling förelåge ock mera månggestaltat
och rikare utvecklat än i mindre församlingar. Vederbörande
prebendeinnehavare kunde inom domkyrkoförsamlingen lättare bibehålla
kontakten med det kyrkliga livet och den kyrkliga verksamheten
i alla dess olika former. Hans lärjungar skulle ock få det
bästa tillfälle att höra honom och lära av honom.
Domkyrkoförsamlingarna skulle väl å sin sida, framhålles det vidare,
såsom prebenden i regel tillförsäkras väl kvalificerade män till
domprostar och ställföreträdare för dem, utsedda bland stiftets mest dugande
krafter. Innebure det verkligen eu uppoffring för en församling
att vara professorsprebende, kunde man onekligen med skäl begära
en sådan uppoffring av universitetsstäderna, som i övrigt hade ett
flertal av församlingarna själva tillsatta präster och njöto rikliga
andliga och materiella förmåner av universitetens förläggning dit.
Näst efter Uppsala domkyrkoförsamling hade det ansetts, att
den omedelbart till Uppsala gränsande Helga Trefaldighetsförsamling
med dess inom staden belägna kyrka och kyrkoherdeboställe kunde
ifrågakomma. I tredje rummet kunde därefter nämnas Granda Uppsala
församling, belägen i stadens nära grannskap — dock måste, därest
densamma för ifrågavarande ändamål valdes till kvarstående prebende,
med ändring av nu gällande löneregleringsresolution vid sidan
av prebendekyrkoherden där anställas en annan fast anställd och
av församlingen själv utsedd präst.
Näst efter Lunds domkyrkoförsamling hade såsom lämpligt pre -
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202. 5
bände för professorn i praktisk teologi nämnts S:t Peters klosters
församling, vilken för närvarande ej är prebende. Lantpastorat, även
så närliggande som Stångby och Vallkärra, hade ansetts ej i samma
grad som stadsförsamlingar lämpa sig till prebende åt professorn i
praktisk teologi: den praktiska undervisningen måste ändock i allt
fall på ett eller annat sätt tillgodoses i någon av stadsförsamlingarna.
Vad angår frågan om behovet av särskilda kompetensfordringar
eller tillsättningsbestämmelser för professorerna i praktisk teologi
hade man i Lund uttalat sig häremot. I Uppsala hade man, med
instämmande av kanslern, ansett, att, därest prebendena för professurerna
i praktisk teologi indroges, vissa särskilda kompetenskrav
borde uppställas beträffande sökande till dylik professur.
Den tredje fråga, varom utredning av Kungl. Maj:t begärdes,
angick tilläventyrs nödiga ändringar i avseende å gällande föreskrifter
rörande förste teologie professurerna. De gjorda uttalandena
gingo ut på att de nuvarande bestämmelserna i fråga om dessa professurer
borde upphävas. Titeln förste teologie professor borde dock,
enligt teologiska fakultetens i Uppsala och kanslerns mening, bibehållas
för äldste teologie professorn.
Beträffande behövligheten av ändringar i fråga om de blivande
prästernas praktiska utbildning hade man förklarat sådana ej vara
av nöden, därvid dock det större konsistoriet i Uppsala utgått från
förutsättningen att innehavaren av professuren i praktisk teologi,
såsom prebendeinnehavare, förbleve präst inom svenska kyrkan, ävensom
föreståndare för det s. k. praktiska övningsinstitutet. —- I Lund
hade man framhållit, bland annat, behovet för den praktisk teologiska
undervisningen av assistentinstitutionens förstärkning, därest
prebendet för professorn i praktisk teologi indroges.
I fråga slutligen om särskilda anordningar i övrigt, som kunde
befinnas önskvärda, därest de teologie professorsprebendena indroges,
hade man i Uppsala exempelvis tänkt sig anordnandet av gudstjänster
med särskild hänsyn till akademiska medborgare. Denna tanke
hade ej vunnit anslutning från Lund. Där hade man påkallat omedelbart
vidtagande av åtgärder för att tillförsäkra den praktiskt
teologiska undervisningen tillträde icke blott till domkyrkan, utan
även till de olika till domkyrkoförsamlingen hörande institutioner,
vilka hittills tagits i anspråk för denna undervisning.
Frågan om professorsprebendenas indragning kom så i det skede,
G Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
att framställning gjordes till 1921 års riksdag om beredande av
nödiga medel till ersättning åt vissa prebendarier för minskade inkomster
vid frånträdandet av prebendet. Ersättningsgrunderi är angiven
i förutnämnda cirkulär den 28 april 1882, varigenom förordnats,
att en var som därefter utnämndes till ämbete eller tjänst,
varmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat vore förenat,
skulle vara skyldig att, om och när Kungl. Maj:t så beslöte, avträda
prebendepastoratet mot fyllnad i den med ämbetet eller tjänsten
förenade lönen till belopp, vartill inkomsten av prebendepastoratet
funnes i lönestat upptagen eller vid lönereglering beräknad.
Ersättningsfrågans framläggande och godtagande av riksdagen
innebar emellertid ej indragning på en gång av samtliga professorsprebendena.
Vid denna indragning hade nämligen hänsyn måst tagas
dels till den nyss avhandlade frågan om bibehållande av prebendena
för professorerna i praktisk teologi, dels ock till att — enligt riksdagens
och kyrkomötets samstämmiga beslut — avvecklingen av
prebendeinstitutionen vid universiteten skulle ske successivt.
De förslag beträffande indragning av professorsprebenden, som
Kungl. Maj:t föreläde 1921 års riksdag och som av riksdagen godtogos,
omfattade endast vissa prebendepastorat. Då frågan förelåg
om indragning av ytterligare pastorat, yttrade jag, på sätt framgår
av statsverkspropositionen till 1922 års riksdag, bilagan åttonde
huvudtiteln, bland annat, följande:
Såsom jag redan förut antytt, har jag vid ett annat tillfälle givit uttryck åt
den uppfattningen, att starka skäl syntes tala för en indragning .av samtliga teologie
professorsprebenden, alltså även de prebenden, som äro förenade med professurerna
i praktisk teologi. Därest emellertid eu verklig fördel för dessa professorers
verksamhet såsom universitetslärare skulle kunna vinnas genom sagda
professorers bibehållande såsom prebendarier, anser jag det försvarligt att bibehålla
prebenden åt professorerna i praktisk teologi. Den av mig förut berörda utredningen
giver likväl enligt min mening ingalunda otvetydigt vid handen, att
den omständigheten, att professorerna i praktisk teologi hittills innehaft prebenden,
medfört någon dylik påtaglig fördel för deras verksamhet som universitetslärare.
Kanske torde det dock vara möjligt, att eu dylik fördel står att vinna,
därest åt sagda professorer anslås pastorat, vilka i och för undervisningens meddelande
hava ett lämpligare läge än de, vilka hittills varit anslagna åt professorer
i praktisk teologi, samt vidare vissa av min företrädare i statsrådsämbetet
antydda anordningar vidtagas. För att vara i stånd att fälla ett avgörande omdöme
i föreliggande spörsmål, anser jag därför möjlighet böra beredas vederbörande
professorer i praktisk teologi att utöva verksamhet såsom prebendarier under
nyss angivna för densamma gynnsamma förhållanden. Innan erfarenhet till fullo
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202. 7
sålunda vunnits, anser jag, att med frågans definitiva avgörande bör anstå tills
vidare.
Då jag sålunda stannar för, att professorerna i praktisk teologi tillsvidare
skola förbliva kyrkoherdar i vissa pastorat, erbjuder det, såvitt handlingarna utvisa,
ingen större svårighet för ett bedömande och avgörande av frågan, vilka
pastorat, som härvid äro de lämpligaste och härtill böra ifrågakomma. De akademiska
myndigheterna äro samtliga ense om, att domkyrkoförsamlingarna i
Uppsala och Lund härtill böra i främsta rummet ifrågakomma. Jag finner så
starka skäl tala för en dylik anordning, att jag utan tvekan ansluter mig till
denna uppfattning. Utgår jag sålunda från, att domkyrkoförsamlingarna böra
tillsvidare bibehållas vid sin prebendeegenskap, torde något hinder icke möta att
nu förorda en indragning av ännu återstående professorsprebenden.
I samband härmed erinrade jag vidare därom, att, innan ett
definitivt beslut rörande frågan om domkyrkoförsamlingarnas i Uppsala
och Lund bibehållande såsom prebenden åt professorerna i praktisk
teologi förelåge, vissa spörsmål måste vara närmare klarlagda,
såsom om förste teologie professorn och domprostens ställning in. m.
Hit hörde jämväl en utredning rörande den behållna inkomsten från
förste teologie professorn och domprostens prebendepastorat, vilken
utredning borde med det snaraste verkställas.
Efter det vederbörliga ersättningsmedel blivit av 1922 års riksdag
beviljade, meddelade Kungl. Maj:t den 21 april 1922 beslut angående
indragning av återstående teologie professorsprebenden med
undantag för Uppsala stads pastorat och det såsom prebende därmed
förenade Vaksala pastorat samt Lunds stads- och landsförsamlingars
pastorat.
Dessförinnan hade emellertid universitetskanslern erhållit anmodan
att efter vederbörandes hörande till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till de bestämmelser och föreskrifter, vilka, i den händelse
den till 1922 års riksdag avlåtna framställningen angående
fortsatt indragning av teologie professorsprebendena bleve av riksdagen
bifallen, tilläventyrs borde av Kungl. Maj:t utfärdas.
Sedan i anledning härav frågan av kanslern remitterats till de
akademiska myndigheterna, anförde teologiska fakulteten i Uppsala
i skrivelse den 17 maj 1922 till det större akademiska konsistoriet i
ämnet följande:
De frågor, som i samband med den i statsverkspropositionen till 1922 års
riksdag föreslagna ändringen inställa sig eller av Kungl. Maj:t särskilt förelagts
till besvarande, gälla dels den föreslagna prebendetjänstens karaktär av domprostbefattning
eller icke, dels den s. k. första teologie professurens ställning, vilken
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
hittills varit förenad med domprostbefattningen, dels möjligen erforderliga föreskrifter
i fråga om särskilda kompetensfordringar eller tillsättningsbestämmelser
för professuren i praktisk teologi, dels om ändringar kunna vara av nöden i
bestämmelserna om de blivande prästernas praktiska utbildning eller i samband
därmed i föreskrifterna för den bbvande prebendariens tjänstgöring i sin församling,
dels slutligen beträffande den föreslagna prebendariens löneförhållanden.
Vad l:o) beträffar den föreslagna prebendarietjänstens karaktär av domprostbefattning,
så vill fakulteten påpeka, att kyrkoherdetjänsten i Uppsala genom lagen
om prästerskapets avlöning den 9 december 1910, i enlighet med sedan början av
1600-talet gällande praxis, fastslagits såsom domprostbefattning (§ 5), något som
även i Kungl. Maj:ts löneregleringsresolution för Uppsala pastorat den 6 oktober
1916 ytterligare understrukits. Ett upphävande härav måste således, för att kunna
genomföras, föregås av kyrkolagsändring, varjämte må påpekas, att i och med
detsamma deh lönesumma, som från prebendet kommer professorn i praktisk
teologi till godo, med anledning av totallönens sjunkande från 10,000 kronors
domprostlön till 8,000 kronors kyrkoherdelön, kommer att minskas med 2,000
kronor.
Vad 2:o) angår första teologie professorn, så synes det fakulteten — om
kyrkoherdebefattningen i Uppsala med bibehållande av domprosttjänsts karaktär
förenas med professuren i praktisk teologi och således ej eo ipso kommer att innehavas
av någon bland teologiska fakultetens äldre medlemmar — vara naturligt,
att ej förste teologie professuren förenas därmed, och under sådana förhållanden
kunde åtskilligt synas tala för, att detta framhävande av en professur framför
de övriga ej längre behölles. Emellertid vill teologiska fakulteten erinra därom,
att dess medlemmar samtidigt äro assessores i Uppsala domkapitel och att där —
särskilt för den händelse att framdeles domprostbefattningen komme att innehavas
av icke-professor, under det att ledamotskapet i domkapitlet i övrigt fortfarande
vore överlämnat åt de teologie professorerna (domkapitlet har härom i annat
sammanhang haft tillfälle göra ett uttalande) — vice-preses-skapet, i synnerhet om
ärkebiskopsämbetet någon längre tid behövde förvaltas av domkapitlet, lämpligen
borde efter skedd ändring i domkapitelsförordningen, överlämnas åt förste teologie
professorn. Kungl. Maj:ts förordning av den 18 september 1909, som föreskriver
om tillsättande av förste teologie professor, torde därför böra ändras i överensstämmelse
med nu inträdda förhållanden så, att titeln l:e teologie professor efter
anmälan tillkommer äldste teologie professorn.
Vad 3:o) gäller frågan om särskilda kompetensfordringar eller tillsättningsbestämmelser
för professuren i praktisk teologi, så äro enligt fakultetens mening
icke sådana av nöden, så länge prebende är förenat med denna professur, då där
i de särskilda förutsättningarna för professorns i praktisk teologi ledning av den
praktiska prästutbildningen kunna anses garanterade.
Vad 4:o) rörer frågan om ändringar kunna vara av nöden i bestämmelserna
om de blivande prästernas praktiska utbildning eller i samband därmed i föreskrifterna
för den blivande prebendarius tjänstgöring i sin församling, så anser
teologiska fakulteten intetdera, åtminstone för närvarande vara nödigt eller lämpligt.
I och med det, att professorn i praktisk teologi så fort sådan finnes tillsatt, plägar
9
Kungl. Maj. ts proposition Nr 202.
vara föreståndare för det praktisk-toologiska övningsinstitutet, så har lian eo ipso
möjlighet att för den praktiska utbildningen draga det gagn av prebende, som
med detsamma avses. Att bestämt reglera formerna för detta utnyttjande synes
icke fakulteten lämpligt, åtminstone under den första tiden, då det givna erfarenhetsmaterialets
begagnande i mycket måste få experimentets karaktär. För övrigt
måste härvid alltid hänsyn tagas till tillgängliga personliga krafter och förefintliga
olika organisationer, stundom frivilliga, inom församlingen, varför överhuvud ett
för olika fall passande reglerande torde vara mycket svårt att åstadkomma. Vad
angår prebendariens tjänstgöring i sin församling, är i löneregleringsresolutionerna
för Uppsala församling av den 6 november 1916 § 3 bestämmandet av kyrkoherdens
liksom övriga prästmäns tjänsteåligganden överlämnat åt domkapitlet.
Detta har ock i sin instruktion för prästerskapet i Uppsala under löneregleringsperioden
1 maj 1917—1 maj 1937 lämnat åt kyrkoherden (domprosten) den frihet
i arbetsväg som — åtminstone under den första tiden av den nya anordningen —
måste vara det bästa för prebende^änstens utnyttjande till den praktiska prästutbildningens
befordrande.
Beträffande 5:o) löneförhållandena, får fakulteten påpeka, att även vid detta
prebende måste — liksom förut vid samtliga — för att erhålla den prebendarien
tillkommande summan, först från prebendets lagbestämda lön det belopp avräknas,
som direkt åtgår till prebendets skötsel. Från de för kyrkoherdebefattningen i
Uppsala, under förutsättning av dess fortfarande bevarade domprostkaraktär, lagbestämda
kronor 10,000 jämte bostad torde under sådana förhållanden höra avräknas
— dels omkring 5,000 kronor till vice pastors och adjunkts avlöning från
prebendarien, dels kronor 1,500 till andra utgifter för prebende!, vadan sålunda
blott, i överensstämmelse med den från år 1905 gällande lönestat för prebenden,
omkring 3,500 kronor skulle tillkomma professorn i praktisk teologi från prebende!.
Skillnaden mellan denna summa och den för ordinarie professor bestämda måste
sålunda av allmänna medel upptagas i universitetets lönestat för professuren i
praktisk teologi. Den fria bostad, som enligt lagen om prästerskapets avlöning
tillkommer kyrkoherden, blir under sådana förhållanden den ersättning, som
prebendarien erhåller för de med prebende! förenade göromål utöver professorstjänstgöringen.
De bestämmelser och föreskrifter, vilka, i händelse det berörda förslaget blir
av riksdagen antaget, skola av Kungl. Maj:t utfärdas, synes teologiska fakulteten
således för närvarande blott vara:
1) en sådan ändring i kungl. förordningen den 18 september 1909 om tillsättning
av förste teologie professor och domprost, att det, som däld rörer domprost,
utgår, samt 2) sådan ändring i universitetets lönestat för professorn i praktisk
teologi, att skillnaden mellan den från prebendet utgående lönesumman och den
ordinarie professorslönen däri upptages såsom bidrag av allmänna medel.
I visst avseende var emellertid professorn i kyrkohistoria E.
Linderholm från fakulteten skiljaktig. Såsom av fakultetens protokoll
framgår, yttrade Linderholm vid frågans behandling inom fakulteten
följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 104 käft. (Nr 202.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
I övrigt biträdande fakultetens yttrande, får jag för min del beträffande
första punkten i fakultetens yttrande anföra följande:
Då fakultetens yttrande i dess första punkt icke synes taga hänsyn därtill,
att föreningen av professuren i praktisk teologi med prebendekyrkoherdetjänsten
i Uppsala domkyrkoförsamling jämte den därmed följande uppgiften att vara domprost
och v. ordförande i Uppsala domkapitel, enligt statsverkspropositionen, åttonde
huvudtiteln, till 1922 års riksdag, är att betrakta såsom ett provisorium,
utan förutsätter, att föreningen skall bli varaktig, och prebendet följaktligen med
ordinarie innehavare besättas, kan jag icke dela denna mening.
Såsom jag tidigare haft anledning att framhålla, synas mig också starka
skäl tala emot en permanent förening av två eller, nogare taget, tre var för sig
så betydande och krävande tjänster.
Allra först må till belysande härav erinras om det olämpliga i att förena
domprostvärdigheten och viceordförandeskapet i Uppsala domkapitel med en bestämd
professur, såsom nu professuren i praktisk teologi, enär detta får till följd,
att den maktpåliggande ledningen av det stora ärkestiftets styrelse och förvaltning
vid ärkebiskopens förfall, längre resor eller frånfälle, kommer att vid nytillsättningar
av professuren anförtros åt en på detta område oerfaren och oprövad
ledamot i stället för åt domkapitlets äldste eller för uppdraget lämpligaste ledamot.
Vad vidare angår chefskapet för domkyrkans prästerskap och högsta ledningen
av församlingsvården i det kyrkligt livaktiga Uppsala, så kunna dessa icke
gärna bli mera än något nominellt, därest professurens uppgifter skola behörigen tillgodoses.
Den verkliga ledningen, arbetet och ansvaret komma att praktiskt taget
framdeles som hittills vila på den ständige domkyrkovieepastorn, vars tjänst är
det bästa erkännandet av det de facto ohållbara i prebendeinstitutionen.
Vad än vidare angår föreningen av just professuren i praktisk teologi med
Uppsala domkyrkoförsamling som prebende synes mig denna förening icke vara
av professurens natur påkallad, enär denna liksom övriga professurer avser teoretisk
forskning och undervisning av vetenskaplig natur. Ej heller är denna förening
för teologie kandidaternas praktiska övningar behövlig, enär direktorn för
praktisk-teologiska övningsinstitutet samt assistenten och icke professorn i praktisk
teologi leda de praktiska övningarna i predikokonst, kristendomsundervisning
och tillämpning av kyrkolagen i församlingsexpeditionen och ämbetsförvaltning.
Professorns i praktisk teologi föreståndareskap för de praktiska övningarna är ju
i realiteten en sak, som har föga att betyda.
Att professorn i praktisk teologi skulle behöva vara kyrkoherde i en församling
för att kunna lära känna svenska kyrkans ordning och livsformer lärer
bliva svårt att hävda, alldenstund svenska kyrkan icke har några vare sig för
lekmannen eller en prästvigd professor oåtkomliga hemligheter.
Att professorn i praktisk teologi måste vara prebendekyrkoherde i Uppsala
för att giva direktor och assistent möjligheter att bättre utbilda teologie kandidaterna
genom deras insättande i det kyrkliga arbetet inom domkyrkoförsamlingen
lärer icke kunna göras synnerligen sannolikt. Ty som förut sagts, kan professorn
såsom prebendekyrkoherde icke utöva den faktiska och praktiska ledningen av
församlingsarbetet till sådan grad, att han skulle kunna dirigera studenternas
11
Kungl. Mqj:ts proposition Nr 202.
verksamma deltagande i aktivt församlingsarbete medelst predikan och medverkan
i ungdomsföreningar och söndagsskolor, diakoni in. m. Och vidare har detta
tidigare försökts men misslyckats, emedan domkyrkoförsamlingen ej lät sig användas
såsom pastoralt försöksfält. Det är ju också klart, att något sådant icke
kan gå för sig allra minst år efter år, med ständigt nya outbildade krafter. Det
är min bestämda övertygelse, att ett nytt experiment kommer att misslyckas, om
det överhuvud taget kommer att ens på allvar försökas, vilket jag tillåter mig
betvivla.
Gäller det åter, att professorn i praktisk teologi skall vara prebendekyrkoherde
i Uppsala för att bereda teologie kandidaterna möjlighet att få någon
kännedom om församlingsexpedition, så lärer denna auskultering i längden bli
domkyrkoförsamlingens expedition för mycket, helst som professorn själv icke
alltid lärer äga tid eller rutin för att själv giva den nödiga handledningen. Denna
måste följaktligen komma att vila på domkyrkoförsamlingens vice pastor och
prästerskap, som väl icke utan vidare kunna åläggas detta termin efter termin.
Skall den praktiska expeditions-utbildningen återigen bero av dessas goda vilja,
lärer denna kunna få tagas i anspråk även utan förmedling av eu prebendekyrkoherde,
vars tillvaro knappast är påkallad blott för denna saks skull.
Den nödiga praktiska utbildningen i avseende på pastoralt arbete och skötande
av göromålen i en pastorsexpedition kan, det bör här ånyo framhållas, icke
vinnas inom domkyrkoförsamlingen genom teologie kandidaternas terminligen förnyade
insättande en masse i dess pastorala verksamhet. Den enda rimliga och
riktiga utvägen är, att av Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med de teologie studerandenas
egen petition till Kungl. Maj:t i examensfrågan 1902, såsom villkor
för genomgående av de praktiskt-teologiska övningarna föreskrives minst ett halvt
års deltagande i församlings- och expeditionsarbete hos en för duglighet känd
kyrkoherde i större pastorat. Detta är också något, som utan kostnader kunde
företagas.
Med anledning av det ovan anförda, synes det mig alltså böra betonas, att
föreningen av professuren i praktisk teologi med prebendekyrkoherdebefattningen
i Uppsala jämte den därmed följande domprostvärdigheten och vice-ordförandeskapet
i Uppsala Domkapitel bör bli av blott provisorisk natur samt att förty
denna prebendekyrkoherdebefattning ej bör med ordinarie innehavare besättas efter
den nuvarande prebendariens avgång, utan av professorn i praktisk teologi
tills vidare uppehållas på förordnande.
Själva lönefrågan behandlade fakulteten ytterligare i en den 27
september 1922 dagtecknad, till konsistoriet ställd skrivelse, däri fakulteten
anför följande:
Då fakulteten i skrivelsen den 17 maj 1922 rörande de från prebendariens
lön i Uppsala domkyrkoförsamling för prebendets skötsel avgående penningbelopp
endast kunnat lämna approximativa uppgifter, varigenom ock det begärda
anslaget till professorslönens i praktisk teologi utfyllnad till fullständig professorslön
blott kunnat approximativt angivas, så får fakulteten — då bestämdare uppgifter
sedan dess kunnat erhållas ävensom med hänsyn till vissa i sagda skrivelser
ej påpekade omständigheter — göra följande komplettering.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
1) Då prebendariens ersättning till den särskilda adjunkten av domkapitlet
fastställts till 2,900 kronor och den ersättning, som skall utgå till v. pastor, av
domkapitlet för Kungl. Maj:ts fastställelse föreslagits till 2,000 kronor, får fakulteten
med inräkning ytterligare av 1,500 kronor för med tjänsten förenade särskilda
utgifter — ett belopp, som ej heller överstiger den summa, som enligt
kungl. kungörelsen den 30 juni 1922 angående tillfällig löneförbättring... inom den
civila statsförvaltningen — stycket om teologie professor med prebendepastorat —
får innehavas utöver den vanliga professorslönen — beräkna den summa, som för
prebendets skötsel utgår, sammanlagt till 6,400 kronor, vadan 3,600 kronor skulle
såsom prebendariens kontanta inkomst återstå, vilken summa har att till lagbestämd
professorslön utfyllas.
2) Ytterligare bör såväl sedvanligt ålderstillägg som — då inkomsten från
prebendet är konstant och ej överskrider det för erhållande av tillfällig löneförbättring
bestämda belopp — rätt till sådan löneförbättring begäras.
Vid fakultetens sistnämnda skrivelse voro i utdrag fogade två
protokoll från Uppsala domkapitel, varav framgår, dels att domkapitlet
bestämt, att ersättning för bostad och vivre åt den adjunkt
med arvode enligt kungl. förordningen den 18 april 1914, som även
sedan nu gällande lönereglerings ikraftträdande under namn av domprostens
personlige adjunkt varit i Uppsala domkyrkoförsamling anställd,
skulle från och med den dag, då den nye domprosten komme
att tillträda sin befattning, utgå med 2,900 kronor för år räknat,
varjämte domkapitlet förklarat, att domprosten torde utöver professorslönen
på grund av honom särskilt åliggande skyldigheter behöva
tillerkännas minst 1,500 kronor om året, dels och att domkapitlet
till Kungl. Maj:t ingått med hemställan om höjande till
2,000 kronor (från förutvarande 1,800 kronor) av den ersättning för
år, som skulle utgå för uppehållandet av förordnandet som vice
pastor i domkyrkoförsamlingen.
Lönefrågan remitterades därefter till universitetets drätselnämnd,
som, enligt vad framgår av dess protokoll för den 24 oktober 1922,
härutinnan yttrade:
Den till domprosten i Uppsala domkyrkoförsamling utgående kontanta lönen
uppgår till 10,000 kronor, varjämte han åtnjuter fri bostad i församlingen tillhörigt
hus. Från den kontanta lönen skulle sålunda enligt teologiska fakultetens
förslag avgå:
Do den av domkapitlet bestämda ersättning till domprostens stän -
dige adjunkt...................................kronor 2,900: —
2:o föreslagen ersättning till vice pastor................... » 2,000: —
3:o ersättning för domprostens särskilda utgifter för prebendet. » 1,500: —
eller kronor 6,400
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
Vad den sistnämnda posten beträffar fann sig drätselnämnden kunna tillstyrka
beloppets avräkning från lönebeloppet med hänsyn till de avsevärda extra
kostnader, som måste anses drabba innehavaren av nu ifrågavarande professorsämbete
i egenskap av domprost och kyrkoherde; och då vidare den föreslagna
höjda ersättningen till vice pastor av drätselnämnden med hänsyn till stegrade
levnads- och avlöningskostnader måsto anses skälig, ansåg drätselnämnden sig
kunna tillstyrka ovannämnda av fakulteten framlagda beräkning av från dom
-
prostlönen avgående poster.
Av denna lön kronor 10,000 skulle sålunda för domprosten
såsom behållen lön återstå ett belopp av................. kronor 3,000: —
Då på universitetets stat för avlöning åt innehavaren av
Uppsala stads prebende finnes anslaget ett belopp av . ..... » 2,000: —
skulle för uppbringande av professorns i praktisk teologi såsom
innehavare av nämnda prebende lön till likhet med lön för andra
professorer vid universitetet erfordras ett tilläggsanslag av statsmedel
med....................................... » 1,900; —
eller kronor 7,500: —
Härförutom borde tillkomma honom ålderstillägg efter samma grunder och
med samma belopp som övriga professorer vid universitetet ävensom dyrtidstilllägg
och tillfällig löneförbättring.
A andra sidan ville drätselnämnden framhålla, att vid denna lönereglering
borde likasom skett vid senast företagna löneregleringar vid universiteten ur löneförmånerna
för ifrågavarande professorstjänst utgå de i universitetets stat för
l:ste teologie professorn och domprosten anslagna 12 famnar ved.
Drätselnämnden ville tillägga, att med den nu föreslagna löneregleringen
nuvarande professorns i praktisk teologi avlöning väsentligen komme att understiga
förutvarande domprostens och förste teologie professorns lön.
Vid nu förevarande frågors behandling inom det större akademiska
konsistoriet i Uppsala gjordes skiljaktiga meningar gällande.
Professor Glullstrand uttalade sig för avskaffande av titeln »förste
teologie professor» samt yttrade:
Då titeln »förste teologie professor», vilken synes antyda ett företräde framför
teologiska fakultetens övriga professorer, saknar varje berättigande, sedan dess
innehavare ej längre är domprost och ej heller på grund av innehavet har någon
som helst annan funktion, anser jag för min del att den bör avskaffas.
Jag får därför föreslå, att konsistoriet biträder teologiska fakultetens förslag,
dock med den ändringen, att hittillsvarande föreskrift om tillsättning av förste
teologie professor och domprost förklaras upphävd, samt att förstnämnda titel
avskaffas.
Professor C. A. Keuterskiöld föreslog, att konsistoriet måtte på
det sätt tillstyrka fakultetens framställning, att, med upphävande av
hittills gällande bestämmelser i den mån de ej redan upphört att
14
Kung1. Maj:ts proposition Nr 202.
gälla och under förutsättning att åtgärder av vederbörande omedelbart
vidtoges för att med förste teologie professorsbefattningen förena
vice presesskapet i Uppsala domkapitel, för framtiden teologiska
fakulteten skulle, vid ledighet, hos Kungl. Maj:t anmäla den av sina
ledamöter, som vore äldst och lämplig, till förste teologie professor.
Det större konsistoriet beslöt dels i enlighet med professor Grullstrands
förslag hemställa, att hittillsvarande föreskrift om tillsättning
av förste teologie professor och domprost måtte upphävas samt titeln
förste teologie professor avskaffas, dels och i enlighet med drätselnämndens
utlåtande hemställa, att för uppbringande av professorns
i praktisk teologi såsom innehavare av Uppsala stads prebende lön
till likhet med lön för andra professorer vid universitet ett tilläggsanslag
av 1,900 kronor måtte anvisas, att vidare ifrågavarande professor
måtte åtnjuta ålderstillägg efter samma grunder och med
samma belopp som övriga professorer vid universitet, ävensom dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring, samt att vid denna lönereglering,
likasom skett vid senast företagna löneregleringar vid universiteten
ur löneförmånerna för ifrågavarande professorstjänst måtte
utgå de i universitetets stat för förste teologie professorn och domprosten
anslagna 12 famnar ved.
Mot konsistoriets beslut i dess förra del anmälde professor Reuterskiöld
reservation, vari anfördes följande:
Fakulteten motiverar sin framställning med önskan att eventuellt kunna i
förste teologie professorn få en vice preses i ärkestiftets domkapitel, men vill
samtidigt fastslå, att äldste professorn skall ''anmälas’ till titelns erhållande, ehuru
fakulteten i slutklämmen föreslår bestämmelser, som skulle ge fakulteten frihet
att såsom hittills anmäla vilken som helst av sina ledamöter därtill varvid i praxis
detta visserligen alltid blivit den äldste. Först må härtill erinras, att om endast
den äldste skulle kunna anmälas, hela anmälningsproceduren blir onödig, då det
säkerligen aldrig skulle inträffa, att ingen ''anmäld'', varförutom, om vice-presesbefattningen
i domkapitlet därmed förenades, anmälan tydligen alltid måste göras,
hur olämplig än den äldste kunde vara.
Konsistoriet har, måhända under intrycket att fakulteten icke rätt vetat vad
den egentligen menat och velat, avstyrkt dess förslag och hemställt om avskaffande
av titeln ''förste teologie professor’. Gällde det endast titeln, skulle jag förenat
mig härom med majoriteten. Men så är icke fallet, utan fakultetens motivering
förtjänar stort beaktande i vad den avser möjligheten att göra förste teologie
professorn till vice preses i stället för domprosten.
Att domprosten är vice preses enligt gällande rätt, är ostridigt. Lika ostridigt
är att det måste anses oriktigt, både att en nybliven professor i praktisk teologi,
som tillika är tillsvidare domprost, skall vara detta självskrivet framför äldre,
15
Kungl. May.ts proposition Nr 202.
mera lämpliga kolleger, om sådana finnas, och att vice-preses-uppdragct skall
bindas vid en befattning, som tillsvidare är bihang till eu helt annan befattning,
professuren i praktisk teologi. Utan tvivel vore det bättre, om vice preses uppdraget
förenades med annat självskrivet ledamotskap av domkapitlet i Uppsala,
och fakultetens uppslag att härtill begagna förste teologie professorn är värt allt
beaktande.
Emellertid tillkommer det ej konsistorium eller annan akademisk myndighet
att vidtaga åtgärder för genomförande av förslaget. Då jag dock anser att akademien
icke har anledning att förhindra en dylik, i viss män även för akademien
lycklig, utveckling, har jag ansett, att konsistoriet bort bifalla mitt förslag. Skulle
den äldste utan vidare alltid föreslås, vore enklare att i stadgan förklarades, att
äldste teologie professorn alltid är förste teologie professor, men då det kan inträffa,
att den äldste vore alldeles omöjlig som vice preses, bör valfrihet i någon
mån finnas, och då synes ett stadgande i angivna riktning vara det bästa.
Ehuru det förslag, som nu närmast påkallar riksdagens medverkan,
allenast liar avseende å Uppsala universitet, vill jag dock
även redogöra för vad av myndigheterna vid universitetet i Lund
anförts ifråga om de i det föregående berörda principfrågorna.
I skrivelse till det större akademiska konsistoriet av den 10
april 1922 har teologiska fakulteten i Lund anfört följande:
Med domprostbefattningen har hittills förste teologie professuren varit förenad,
fakulteten har redan förut yrkat, att de bestämmelser, som gälla den förenade
befattningen såsom domprost och förste teologie professor, må upphävas (kungl.
brevet den 9 juni 1911). En fråga, som ävenledes bör upptagas till avgörande, är,
huruvida titeln förste teologie professor bör fortfarande som hittills förekomma
och om den i så fall bör tillkomma fakultetens till utnämningsdatum äldste professor.
Fakulteten föreslår dess bibehållande för äldste professorn, oberoende av,
huruvida han är domprost eller ej.
Så länge prebende är förenat med professuren i praktisk teologi, äro enligt
fakultetens uppfattning icke några särskilda bestämmelser angående kompetensfordringarna
till denna professur av nöden.
Någon ändring i nu för Lund gällande bestämmelser för de blivande prästernas
praktiska utbildning nödvändiggöres icke av den föreslagna nya anordningen med
prebendet. Professorn i praktisk teologi i Lund är handledare av praktisk-teologiska
övningar och kan således i denna egenskap få direkt gagn av sin prebendeförsamling.
Såsom föreståndare för de praktisk-teologiska övningarna kan han dessutom
låta assistenten draga det gagn av prebendet, som med detsamma avses.
Beträffande prebendariens skyldighet att i bestämd ordning deltaga i församlingsvården
i prebendet höra föreskrifter därom enligt fakultetens uppfattning icke
utfärdas av Kungl. Maj:t på annat sätt, än som sker vid lönereglerings fastställande
i nyreglerade pastorat. I löneresolutionerna föreskrives, att tjänstefördelning
mellan pastoratets präster skall uppgöras och av domkapitlet godkännas.
En sådan tjänstefördelning i Lunds domkyrkoförsamling kommer att röra alla
16
Kung!. Maj:ts proposition Nr 202.
församlingens präster. Det torde vara olämpligt, att tjänstefördelningen, vad domprosten
angår, skulle fastställas av Kungl. Maj.t, och för övrigt av domkapitlet.
Likaledes torde det vara olämpligt, att tjänstefördelningen i sin helhet fastställes
av Kungl. Maj:t, då den enligt sakens beskaffenhet är av mera tillfällig natur.
Beträffande ett bestämt reglerande av de former, under vilka de blivande
prästerna, med utnyttjande av det inom prebendeförsamlingen givna erfarenhetsmaterialet,
skola införas i församlingslärarens och själasörjarens uppgifter, vill
fakulteten till en början framhålla, att de blivande prästerna på pastorsexpeditionen
böra införas i kyrkobokföringen. Genom de där tjänstgörande prästerna komma
de vidare i kontakt med de frågor, som gälla den mera yttre anordningen av
församlingslivet. De blivande prästerna böra vidare införas i församlingsarbetet.
Därvid föreligger en viss svårighet att utfärda detaljerade bestämmelser. Självfallet
böra de taga kännedom om söndagsskolearbete, ungdomsverksamhet, social
hjälpverksamhet genom diakonissor etc. Detta församlingsarbete är till största
delen av frivillig natur och således ej genom lag föreskrivet. Arten av detsamma
är vidare i hög grad beroende på de personliga krafter, som uppbära detsamma.
De blivande prästernas kontakt med församlingslivet måste därför lämpas efter
förhandenvarande förhållanden, som delvis äro utsatta för växling, varför detaljerade
bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t, torde visa sig opraktiska och
svåra att under en längre tid på enahanda sätt tillämpa. Lättare torde vara att
föreskriva auskultation vid konfirmationsundervisningen, men även här måste tilllämpningen
av en dylik föreskrift rätta sig efter förhandenvarande förhållanden.
Att domkyrkan i vidaste utsträckning kommer att användas vid de homiletiska
övningarna, så att predikoövningar på lärorummet bortfalla, är vidare en självklar
sak, varom särskilda bestämmelser dock icke torde behöva utfärdas.
I samband med svaret på föreliggande remiss vill fakulteten fästa uppmärksamheten
på en enligt dess uppfattning synnerligen viktig omständighet, som i
sinom tid blir föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. För den händelse domkyrkoförsamlingen
blir bibehållen såsom prebende, kommer den omedelbara ledningen
av pastoralvården att, såsom hittills, handhavas av en vice pastor. Fakulteten
anser, att det av flera skäl är synnerligen viktigt, att nämnda befattning
besättes med en högt kvalificerad kraft. För de blivande prästerna är detta av
stor betydelse. Församlingsarbetet blir för dem lärorikare, i samma mån det står
under väl kvalificerad ledning. Vidare bör det beaktas, att församlingen mindre
torde sakna förmånen av att själv välja sin kyrkoherde och helt disponera dennes
arbetskraft, om vicepastorsbefattningen blir av mera stadigvarande natur och ej
betraktas såsom en tillfällig övergångsplats. Förutsättningen även för detta senare
är, att vice pastorssysslan blir så avlönad, att en högt kvalificerad kraft står till
disposition, och att innehavaren icke har anledning att med det snaraste söka sig
annan befattning. Det här framhållna önskemålet torde mycket lätt kunna förverkligas
vid fastställande av ny lönereglering för Lunds pastorat.
Professor Aulén har reserverat sig mot bibehållande av titeln: »förste teologie
professor». Övriga punkter har fakulteten enhälligt biträtt.
Det större konstoriet i Lund åberopar fakultetens berörda yttrande.
17
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 202.
Med överlämnande av de akademiska myndigheternas nu åberopade
yttranden har kanslern i skrivelse den 27 november 1922 i
ärendet anfört, bland annat följande.
Av kungl. brevet den 29 april 1921, angående indragning av vissa professorsprebenden
m. m., samt kungl. brevet den 21 april 1922, jämförda med de
för universitetet i Uppsala och Lund gällande stater, framgår, att samtliga vid
teologiska professurer vid universiteten knutna prebenden, med undantag av dels
Uppsala stads och Vaksala prebendepastorat dels ock Lunds städs och landsförsamlingars
prebendepastorat numera blivit definitivt lösta från sin prebendeegenskap,
dock att detta upphörande av prebendeegenskapen beträffande fyra av
prebendena, nämligen dels Helga Trefaldighets pastorat och Gamla Uppsala pastorat
dels ock Hällestads, Dalby och Bonderups pastorat och Husie pastorat, icke
skall inträda förrän den 1 maj 1923.
Det bör uppmärksammas, att, ehuru av allt vad i ärendet förekommit och
särskilt av den motivering, som anförts av vederbörande departementschef i sammanhang
med det i 1922 års statsverksproposition framlagda förslaget i ämnet,
uppenbart framgår, att, såsom följd av riksdagens beslut i frågan åren 1921 och
1922, de professorsbefattningar, med vilka prebenden fortfarande skola vara förenade,
äro professurerna i praktisk toologi, likväl något definitivt beslut härom
ännu icke av Kungl. Maj:t meddelats, och att sådant beslut näppeligen torde
kunna förväntas förrän i sammanhang med utfärdande av de bestämmelser och
föreskrifter, angående vilka förslag nu infordrats.
Sålunda åsyftade bestämmelser och föreskrifter avse givetvis i första rummet
upphävande eller ändrande av vissa nu gällande stadganden. Dessa återfinnas
dels i utgiftsstaterna för universiteten i Uppsala och Lund och dels i de till samma
stater hörande särskilda föreskrifter, beträffande Uppsala universitet punkten 14
och beträffande Lunds universitet punkten 6.
Även vissa andra gällande bestämmelser beröras av ifrågavarande omorganisation,
nämligen § 45 i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster den
9 december 1910, så lydande: »Kyrkoherdetjänst i pastorat, som är anslaget till
prebende, tillsättes i och genom tillsättning av den tjänst, vilken pastoratet såsom
prebende åtföljer» samt § 9 i Kungl. förordningen huru med rättegång uti
domkapitlen skall förhållas den 11 februari 1687, där det heter: »När preses själv
icke är tillstädes, skall domprosten dess ställe företräda.» Den förra bestämmelsen
bör tydligen, ehuru med förminskad innebörd, fortfarande kvarstå oförändrad,
varemot den senares bibehållande utan ändring eller tillägg är beroende av spörsmålet,
huru stadgandena om förste teologie professor och domprost eventuellt
komma att förändras. Ehuru denna fråga egentligen icke är av direkt betydelse
för universiteten, anser sig kanslersämbetet emellertid för sammanhangets skull
böra här nedan något beröra densamma.
Vad till en början angår universitetens utgiftsstater och först Uppsala universitets
stat, så vitt rör teologiska fakultetens professorer, vill kanslersämbetet,
som icke funnit anledning till någon erinran mot drätselnämndens vid Uppsala
universitet i denna del av ärendet gjorda utredning, ansluta sig till drätselnämndens
av det större akademiska konsistoriet därstädes biträdda mening.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 164 häjt. (Nr 202.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
Beträffande Vaksala pastorat, för vilket, på sätt inhämtas av statsverkspropositionen
till 1922 års riksdag, noten å sid. 135, ej något ersättningsbelopp behöver
av riksdagen utverkas, torde annan bestämmelse ej erfordras än i fråga om
den tid, från vilken detta pastorat skall upphöra att vara prebende. Denna tid är
enligt statsverkspropositionen avsedd att bestämmas till den 1 maj 1923.
Aven i Lund bör givetvis professorns i praktisk teologi avlöning bestämmas
till ett belopp, minst lika stort med vad övriga professorer åtnjuta i avlöningsförmåner.
De från domkyrkoförsamlingen till avlöning av kyrkoherde utgående
avlöningsmedel torde, för den händelse det å Lunds universitets stat uppförda
fyllnadsauslag av statsmedel, 3,480 kronor, får i staten kvarstå oförminskat,
vara för ändamålet fullt tillräckliga. Då de akademiska myndigheterna i Lund
emellertid härom icke lämnat några närmare upplysningar, lärer denna fråga tilläventyrs
tarva ytterligare utredning.
Att kyrkoherden i Uppsala domkyrkoförsamling tillika är självskriven domprost,
framgår av teologiska fakultetens i LTppsala yttrande, där till stöd härför
åberopas, bland annat, en mycket gammal praxis ävensom gällande löneregleringsresolution
för Uppsala pastorat; och någon ändring i detta förhållande har icke
blivit från något håll ifrågasatt. Då nu enligt den föreslagna nya ordningen professorn
i praktisk teologi skulle vara självskriven innehavare av kyrkoherdebefattningen
i Uppsala domkyrkoförsamling, är det klart, att professorn i praktisk teologi
^ också skall enligt samma ordning självskrivet vara domprost. Motsvarande
förhållande torde gälla beträffande domprostbefattningen i Lund.
Emellertid har med domprostbefattningarna i Uppsala och Lund hittills
varit förbunden egenskapen att vara »förste teologie professor» vid vederbörande universitet.
Detta spörsmål utgör icke blott en titelfråga. Det sammanhänger nämligen
på det närmaste med frågan, vem som skall vara vice preses i vederbörande domkapitel.
Då alla eller nästan alla teologie professorer tillika voro prebendaner,
kunde ju, genom teologiska fakultetens anmälan och Kungl. Maj:ts beslut, till
domprost — således även till vice preses — och förste teologie professor utses
bland teologiska fakultetens medlemmar den, som var lämpligast att i ärkebiskopens
eller i biskopens i Lund ställe utöva ordförandeskapet i domkapitlet. Vanligen
har härtill utsetts äldste teologie professorn, dock icke alltid. Även om i
regel äldste teologie professorn torde vara mest lämpad för uppdraget, kunna givetvis
undantag tänkas. Däremot torde det vara mindre lämpligt att, i enlighet
med det större konsistoriets i Uppsala förslag, fastslå en ordning, enligt vilken
det kan inträffa, att den yngste teologie professorn omedelbart vid sin utnämning
blir självskriven vice preses vid domkapitlet, nämligen då ny professor i praktisk
teologi och domprost tillsättes. Därför synes det vara riktigast att bibehålla institutionen
förste teologie professor, men på samma gång vidtaga sådan ändring
i gällande föreskrift om vice preses i domkapitel, att beträffande Uppsala och
Lunds stift härom skall gälla, att förste teologie professorn, vilken utses enligt de
till vederbörande universitetsstater hörande särskilda föreskrifter, skall i dessa
båda stiftsstäder vara vice preses i vederbörande domkapitel. Då för en sådan
lagändring lärer erfordras bifall av kyrkomötet, bör givetvis, från och med den
1 maj 1923 intill dess lagändringen blivit slutligen fastställd, domprosten, d. v. s.
19
Kungl. Maj. ts proposition Nr 202.
kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen — professorn i praktisk teologi, tills vidare
fungera såsom vice preses.
I fråga om kompetensfordringar för professorn i praktisk teologi erfordras
tydligen icke några särskilda föreskrifter; att han inåsto vara priistvigd, framgår
ju utan vidare därav, att han skall vara självskriven kyrkoherde i viss församling.
Ej heller torde några ändringar i gällande bestämmelser om prästutbildningen
vid universiteten eller några nya bestämmelser om prebendets utnyttjande i
undervisningssyfte eller om prebendariens skyldigheter vara av nöden.
På grund av remiss har vidare kammarkollegiet den 31 januari
1923 utlåtit sig i ämnet, därvid kollegiet allenast yttrat sig i vad
angår frågan om erforderligt tilläggsanslag av statsmedel för uppbringande
av vederbörande professorers i praktisk teologi löner till
vanlig professorslön. I detta hänseende yttrar kollegiet.
Enligt genom kungl. resolution den 7 december 1866 fastställd löneregleringför
prästerskapet i Uppsala stads pastorat skulle i pastoratet vara anställda kyrkoherde,
tillika förste teologie professor och domprost, vice pastor och komminister.
Kyrkoherden skulle vara skyldig att, så länge pastoratet fortfore att vara prebende,
för pastoralvårdens uppehållande godtgöra vice pastor eller ock hålla adjunkt. Vid
tiden för utgången av denna lönereglering avlönade domprosten adjunkt, den s. k.
domkyrkoadjunkten, med 1,500 kronor årligen, varjämte församlingen anslagit ett
lönetillägg åt domprostens adjunkt av 1,000 kronor årligen. Utom nu nämnda
befattningshavare var i församlingen jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande den 25
januari 1907 anställd en pastoratsadjunkt mot åtnjutande av årlig lön av 3,000
kronor. Sistnämnde befattningshavare tillsattes genom val av församlingens vid
kyrkostämma röstberättigade medlemmar.
Sakkunniga för beredning av frågor om reglering av prästerskapets löneförmåner
hemställde i den 5 juni 1915 framlagt förslag till lönereglering för
prästerskapet i pastoratet, att därstädes måtte från och med den 1 maj 1917
anställas, förutom kyrkoherden och komministern samt dåvarande vice pastorn,
ytterligare en komminister, varförutom biträde av extra ordinarie prästman skulle
beredas genom anställande av två ständiga adjunkter. Det skulle enligt förslaget
åligga kyrkoherden, vilken alltid skulle till sitt biträde hava vice pastor, att till
den prästman, som förordnades till vice pastor, av kyrkoherdelönen årligen avstå
2,200 kronor, varemot något vikariearvode enligt bestämmelserna i nådiga förordningen
angående reglering av det extra ordinarie prästerskapets avlöning m. m,
den 18 april 1914 icke skulle till uämnda prästman utgå.
I sitt den 31 mars 1916 i anledning av sakkunnigas förslag avgivna underdåniga
utlåtande hemställde kollegium av anförda skäl, att i pastoratet skulle vara
anställda, förutom kyrkoherde, tre komministrar och en ständig adjunkt. Därjämte
hemställde kollegium, att Kungl. Maj:t måtte i brev till domkapitlet i Uppsala
förklara såväl att domkapitlet ägde att, i den mån så befunnes erforderligt
eller lämpligt, förordna, att domprosten skulle tills vidare eller för viss tid i egenskap
av kyrkoherde hava biträde i tjänsten av annan prästman, som ock att på
grund härav utgående arvodes- och ersättningsbelopp skulle bestridas i den ordning,
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
varom stadgades i 12—16 §§ i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den
9 december 1910 och i ovanberörda nådiga förordning den 18 april 1914.
Genom nådig resolution den 6 oktober 1916 fastställdes lönereglering för
prästerskapet i Uppsala församlings pastorat att träda i kraft den 1 maj 1917.
Därvid föreskrevs, att från och med sistnämnda dag skulle i pastoratet vara
anställda, förutom kyrkoherde, tillika domprost, tre komministrar, varjämte stadigvarande
biträde skulle beredas kyrkoherden genom anställande av ständig adjunkt,
ävensom att förutvarande vice pastorn i pastoratet skulle från och med samma
tidpunkt benämnas komminister och åtnjuta de med en av komministerstjänsterna
enligt löneregleringen förenade löneförmåner.
I sammanhang härmed förklarade sig Kungl. Maj:t vilja, därest domkapitlet
i Uppsala funne skäligt förordna antingen en av komministrarna i pastoratet att
under benämningen »vice pastor» eller två av komministrarna att under benämningarna
»förste vice pastor» och »andre vice pastor» biträda kyrkoherden i dennes
ämbetsgöromål, efter av domkapitlet gjord anmälan framdeles meddela beslut
angående den ersättning, som borde utgå till sålunda förordnad vice pastor.
Efter det domkapitlet förordnat komministern i pastoratet K. Ekman att
från den 1 maj 1917 tills vidare i egenskap av vice pastor biträda kyrkoherden
i dennes ämbetsgöromål, fastställdes genom nådigt beslut den 8 mars 1918 till
1,800 kronor beloppet av den ersättning, som skulle utgå till Ekman för den tid
han under ecklesiastikåret 1917 — 1918 och därefter, medan domprosten Stave
innehade kyrkoherdebefattningen i pastoratet, uppehölle förordnandet såsom vice
pastor i pastoratet.
Kollegium avgiver denna dag utlåtande över en av domkapitlet, efter det
domprosten Stave frånträtt kyrkoherdebefattningen, gjord framställning att sagda
ersättning måtte fastställas till 2,000 kronor att utgå från och med den 1 juli
1922 tills vidare under pastoratets fortsatta karaktär av prebende.
Enligt kollegii mening har Kungl. Maj:t genom sitt ovan omförmälda i
sammanhang med fastställande av gällande lönereglering för prästerskapet i
pastoratet meddelade beslut själv utstakat den väg, som borde följas, därest behov
yppades av biträde åt kyrkoherden utöver den honom i löneregleringsresolutionen
anvisade ständige adjunkten. Den möjlighet, som därigenom bereddes, har ännu
icke till fullo utnyttjats, då ju hitintills endast en vice pastor förordnats.
Emellertid har, såsom av handlingarna i ärendet framgår, en adjunkt med
arvode enligt den så kallade adjunktsavlöningsförordningen och under benämning
domprostens personlige adjunkt sedan den nya löneregleringsperiodens början
varit anställd i pastoratet. Ersättning för bostad och viver åt denne adjunkt har
jämlikt Uppsala domkapitels beslut den 27 september 1922 fastställts att från den
dag, då den nye domprosten komme att tillträda sin befattning, utgå med 2,900
kronor för år räknat.
På ovananförda grunder kan kollegium ej undgå att finna denna bostadsoch
viverersättning böra drabba prebendekyrkoherden, som alltså enligt kollegii
förmenande ej skulle kunna göra anspråk på att för den härav föranledda utgiften
undfå ersättning av det allmänna.
Ersättningen till vice pastor, som däremot torde böra avräknas å lönen, bär
21
Kun tji. Maj:ts proposition Nr 202.
såsom ovan nämnts nu av domkapitlet föreslagits skola utgå med förhöjt belopp
av 2,000 kronor. Domkapitlets förslag har av kollegium i denna dag avgivet
utlåtande tillstyrkts.
Kollegium kan inte finna tillräckliga skäl förebragta för verkställande av
avdrag å den kontanta kyrkoherdelönen med i universitetets drätselnämnds beräkning
upptaget och såsom ersättning för domprostens särskilda utgifter för prebendet
rubricerat belopp 1,500 kronor. Den prebendeinnehavaren tillkommande förmån
av fri bostad lärer kunna betraktas såsom gottgörelse för sådana särskilda utgifter
liksom för prebendeinnehavaren eventuellt åliggande särskilda skyldigheter.
Då sålunda, enligt kollegii beräkning, av domprostens kontanta lön 10,000
kronor skulle återstå ett belopp av 8,000 kronor, skulle något tilläggsanslag för
uppbringande av prebendeinnehavarens lön till samma belopp som övriga professorers
icke erfordras.
Kollegium vill i detta sammanhang framhålla, att Vaksala pastorat ännu
icke befriats från sin prebendeegenskap. Då emellertid beträffande detta pastorat
ersättningsbelopp icke behöver ifrågakomma, lärer bestämmelse om den tidpunkt,
varifrån indragningen skall träda i verkställighet, endast böra utfärdas i vanlig
ordning. Kollegium utgår ifrån att denna tidpunkt bestämmes till den 1 maj 1923.
Vad vidare angår ifrågasatta erforderliga bestämmelser beträffande prebendeinnehavarens
i Lund avlöningsförmåner finner kollegium, som lika med kanslersämbetet
anser ytterligare utredning härutinnan erforderlig, med denna frågas
närmare prövning kunna utan olägenhet anstå, till dess ny lönereglering blivit
fastställd för prästerskapet i Lunds pastorat.
Kollegium har vid granskning av föreliggande förslag utgått från den av
Kungl. Maj:t angivna förutsättning, nämligen att lönefyllnad bör beredas vederbörande
domprostar av universitetens anslagsmedel. Det torde emellertid kunna
anföras goda skäl för en anordning av i viss mån motsatt innebörd och ledande
till ett från såväl tjänsteinnehavarnas som vederbörande pastorats synpunkt mera
tillfredsställande resultat, som dessutom skulle komma i bättre överensstämmelse
med gällande prästlönelag. I sådant avseende får kollegium erinra om följande.
Prebendenaturen hos Uppsala pastorat har bibehållits icke i syfte att bereda
statsverket lättnad vid genomförande av universitetets stat eller för att bereda
vederbörande professor ökning i löneförmåner utöver vad han i sådan egenskap
regelrätt äger åtnjuta. Däremot bar prebendenaturen bibehållits uteslutande i
undervisningsintresse.
Det föreligger fördenskull så mycket mindre anledning att avlöna den professur,
med vilken prebendet är förenat, med ecklesiastika avlöningsmedel, som
innehavaren av de förenade professors- och domprosttjänsterna i intet avseende
kan undandraga sig de åligganden, som äro förenade med den förra tjänsten,
medan man däremot utgått från att han allenast i ringa mån skulle kunna tillgodose
sin rent prästerliga befattning.
Däremot äger professorn och domprosten uppenbarligen berättigade anspråk
på löneförmåner utöver sin professorslön för det arbete, som åligger honom i
hans egenskap av domprost. Detta berättigade anspråk kan utöver naturaförmånen
av fri bostad tillgodoses med belopp motsvarande skillnaden mellan professorslönen
22
Departe
mentschefen.
Kungl. May.ts proposition Nr 202.
och den i lag till 10,000 kronor bestämda domprostlönen eller 2,500 kronor. Och
det torde kunna sättas i fråga, huruvida prebendeinnehavarens sammanlagda löneförmåner
i strid mot nämnda bestämmelse kunna sättas till lägre belopp än 10,000
kronor. Av domprostlönen skulle sålunda ett belopp av 7,500 kronor icke behöva
av församlingsmedlemmarna utdebiteras, men torde församlingen böra tillförbindas
att intill samma belopp avlöna de prästerliga arbetskrafter, som utöver vad genom
gällande prästlöneregleringsresolution anvisats, komma att erfordras på grund av
pastoratets prebendenatur. Därav följer, att arvoden till de i ovanberörda nådiga
beslut omförmälda förste och andre vice pastorer skulle komma att gäldas med
församlingsmedel.
Liknande anordning synes efter ikraftträdande av ny lönereglering för
prästerskapet i Lunds pastorat böra jämväl därstädes komma i tillämpning.
Slutligen har jag att anmäla en av kanslern med skrivelse av
den 27 november 1922 överlämnad, till Kungl. Maj:t ställd framställning
från det större akademiska konsistoriet i Uppsala, däri
konsistoriet hemställer, att professorn i praktisk teologi vid universitetet
Gr. V. Lizell måtte utnämnas och förordnas att från och med
dagen efter den dag, då domprosten E. Stave erhöll avsked, eller
alltså från och med den 1 juli 1922 och tillsvidare vara domprost
i Uppsala med frånträdande av sin nu innehavande prebendeförsamling
Gamla Uppsala, vilken sistnämnda församling därefter torde
böra vakanssättas till dess prebende! den 1 maj 1923 bleve indraget.
Redan vid ett föregående tillfälle har jag givit uttryck åt den
uppfattningen, att frågan om bibehållande av domkyrkoförsamlingarna
såsom prebenden åt professorerna i praktisk teologi icke torde få anses
definitivt avgjord, utan att denna tjänsteförening vore att betrakta
såsom en försöksanordning, varigenom vissa erfarenheter skulle kunna
vinnas, i vad mån en sådan anordning vore för dessa professorers
verksamhet såsom universitetslärare nyttig och för prästutbildningen
över huvud gagnelig. Utgår man sålunda från, att det endast är fråga
om ett provisorium, vilket i sinom tid kommer att avlösas av mera
fasta förhållanden, synas de av myndigheterna berörda principfrågorna
under ärendets behandling gjorts mera komplicerade än nödigt varit.
Innan jag ingår på spörsmålet om tilläggsanslaget till Uppsala
universitet vilket nu närmast påkallar riksdagens medverkan —
anser jag mig med några ord böra angiva, hur jag betraktar de av
myndigheterna omdebatterade mera principiella frågorna,
I anslutning till min nyss angivna åskådning om den provisoriska
karaktären av prebendenaturens bibehållande för domkyrkoför
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.
samlingarna synes mig från Kungl. Maj:ts sida ett förklarande böra
givas av innebörd, att sagda församlingar skola tills vidare och till
dess Kungl. Maj:t annorlunda beslutar vara såsom prebenden förenade
med professurerna i praktisk teologi. Detta innebär i sak detsamma,
som reservationsvis inom Uppsala teologiska fakultet kommit
till uttryck, i vilken reservation dessutom förekomma derå synpunkter,
vilka synas mig vara förtjänta av beaktande, särskilt då
ett definitivt ordnande av hithörande frågor varder aktuellt. I och
med ett dylikt förklarande blir professorn i praktisk teologi tillsvidare
kyrkoherde i vederbörande domkyrkoförsamling och eo ipso
domprost samt vice preses i domkapitlet. Någon olägenhet av att
ifrågavarande professor tjänstgör såsom vice preses kan jag icke
finna, da det, som jag haller för sannolikt, endast är fråga om en
provisorisk anordning. Någon utnämning eller förordnande av kyrkoherde
och domprost, på sätt av det större konsistoriet i Uppsala ifrågasatts,
lärer vid sådant förhållande icke erfordras. I samband härmed
torde Kung! Maj:t ock böra förordna om upphörande från och med
den 1 maj 1923 av Vaksala pastorats prebendenatur. Vad beträffar
titeln »förste teologie professor» finner jag, i likhet med större
akademiska konsistoriet i Uppsala, icke tillräckliga skäl vara anförda
för dess bibehållande. Givetvis bör vad i universitetens stater förekommer
ifråga om förste teologie professor uteslutas ur dessa.
Därest någon erinran från riksdagens sida icke kommer till uttryck
gent emot denna uppfattning, anser jag, att Kungl. Maj:t senare bör
fatta beslut i detta hänseende, liksom Kungl. Maj:t i samband härmed
torde böra förklara, att vad nu är föreskrivet i fråga om tillsättning
av domprost och förste teologie professor hädanefter skall upphöra
att gälla.
Varder under övergångstiden nu så ordnat, att professorn i praktisk
teologi tillsvidare tjänstgör såsom kyrkoherde i vederbörande
domkyrkoförsamling och därigenom ock såsom domprost och vice
preses i domkapitlet, uppställer sig frågan, huru förhållandena skola
ordnas, därest en annan anordning av den praktiska prästutbildningen
än ifrågavarande tjänstekombination befinnes ändamålsenlig.
Därest Kungl. Maj:t i sinom tid upphäver domkyrkoförsamlingarnas
prebendenatur, inträder i stället för professorn-prebendarien en av församlingen
vald kyrkoherde, enligt praxis och gällande lönereglerings
-
24
Kung!. May.ts proposition Nr 202.
resolution tillika benämnd domprost. Enligt förordningen huru med
rättegång uti domkapitlen skall förhållas den 11 februari 1687 är
emellertid en dylik kyrkoherde-domprost icke ledamot av domkapitel
i universitetsstad. I dylikt domkapitel sitta nämligen förutom ärkebiskopen,
respektive biskopen i Lund allenast de teologie professorerna
vid respektive universitet. Då vidare i samma förordning stadgas,
att domprosten skall »när preses själv icke är tillstädes, dess ställe
företräda», skulle ''givetvis sagda domkapitel komma i avsaknad av
vice preses, därest icke särskilda föreskrifter härom meddelas. Nu
senast berörda frågor avse emellertid förhållanden efter ett eventuellt
upphävande av domkyrkoförsamlingarnas prebendenatur och torde,
då sistnämnda spörsmål varder aktuellt, böra upptagas till övervägande.
En ändring i berörda förordning den 11 februari 1687
tarvar uppenbarligen kyrkomötets medgivande.
Beträffande lönefrågan gäller det nu endast Uppsala universitet,
för vilket ett särskilt tilläggsanslag är ifrågasatt. I Lund blir denna
fråga ej aktuell förrän vid tidpunkten för utlöpande av gällande löneregleringsperiod
eller den 1 maj 1925.
Lönefrågan synes mig böra betraktas på ett i viss mån annat
sätt än som kommit till uttryck i myndigheternas utlåtanden. Jag
vill då först erinra, hurusom förutvarande prebendiarien åtnjöt, utöver
fri bostad, dels den honom enligt gällande prästlöneregleringslag
och löneregleringsresolution tillförsäkrade domprostlönen å 10,000
kronor, dels det å universitetets stat för avlöning åt den teologie
professor, som är prebendarie i domkyrkoförsamlingen, uppförda beloppet
av 2,000 kronor, dels ock honom enligt löneregleringsresolution
såsom kyrkoherde i Vaksala pastorat tillförsäkrad lön av 3,750
kronor. Av den sammanlagda kontanta lönen å 15,750 kronor hade
prebendarien att utbetala dels vederbörligt belopp såsom ersättning
för bostad och vivre åt domprostens personlige adjunkt, dels ock ersättning
å 1,800 kronor till vice pastor.
Förhållandena komma nu att ställa sig annorlunda, då prebendenaturen
hos Vaksala pastorat bör upphöra med den 1 maj 1923
och domprosten allenast äger uppbära domprostlönen å 10,000 kronor
samt det i universitetets stat uppförda beloppet å 2,000 kronor,
tillhopa 12,000 kronor, samt med bibehållen skyldighet att lämna
såväl ersättning för bostad och vivre åt domprostens personlige ad
-
Kungl. May.ts proposition Nr 202. 25
junk!, sistnämnda ersättning numera fixerad till 2,900 kronor, som
ersättning till vice pastor, vilken ersättning av kammarkollegium
föreslagits till 2,000 kronor och av Kungl. Maj:t genom beslut den
9 mars 1923 jämväl fastställts till denna summa. Med dessa avdrag
kommer den behållna inkomsten för domprosten-professorn att
uppgå till 7,100 kronor. Nu är emellertid genom gällande lag och
löneregleringsresolution för Uppsala domkyrkoförsamling domprosten
tillförsäkrad eu kontant avlöning av 10,000 kronor, och det torde
vara ofrånkomligt att även i förevarande fall utgå från denna
summa. Det belopp, som sålunda skulle erfordras för uppbringande
av domprosten-professorns avlöning till 10,000 kronor, utgör alltså
2,900 kronor. För tiden den 1 maj 1923—den 30 juni 1924 skulle
alltså erfordras 3,383 kronor 33 öre eller avrundat 3,384 kronor.
För ändamålet är i statsverkspropositionen beräknat ett belopp av
allenast 2,060 kronor. För täckande av skillnaden mellan detta
belopp och det nyss förut angivna torde chefen för finansdepartementet
komma att i fall av behov därom framställa erforderligt
förslag.
Detta tilläggsanslag å 3,384 kronor anser jag, i betraktande av
hela denna anordnings provisoriska karaktär, böra utgå på extra stat.
Gfivetvis bör ifrågavarande befattningshavare icke åtnjuta rätt till
ålderstillägg eller tillfällig löneförbättring i likhet med vanlig universitetsprofessor.
Det vedanslag, som i universitetets stat förekommer
för domprosten och teologie professorn, torde ej längre böra
ifrågakomma. Såsom jag ovan anfört i anledning av upphävande
av titeln förste teologie professor synes mig Kungl. Maj:t böra
besluta i fråga om avförande av sagda vedanslag ur universitetets
stat.
Bliver sedermera domkyrkoförsamlingens prebendenatur upphävd,
föranleder detta givetvis, att det i staten uppförda beloppet av 2,000
kronor måste höjas till sedvanlig professorslön, 7,500 kronor.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att till lönefyllnad åt professorn i praktisk
teologi vid Uppsala universitet för tiden 1 maj
1923—30 juni 1924 anvisa för budgetåret 1923—
1924 ett extra anslag av 3,384 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 164 Käft. (Nr 202.) 4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 202,
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter,
bifalla; och skall proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Harald Frisk.
Stockholm 1923, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.