Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående skatt för hundar; given Stockholms slott den 16
mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående skatt för hundar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens ■protokoll 1923. 1 samt. 162 höft. (Nr 200.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Förslag
till
förordning angående skatt för hundar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §''
1 mom. För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till
kommunen; dock att skatteplikt icke föreligger för hund, som ej uppnått
en ålder av tre månader, och ej heller för hundar, vilka av lapparna
användas för renskötseln.
2 mom. Medel, som till kommunen inflyta i hundskatt, må för
kommunens behov användas på sätt, som av kommunen bestämmes.
2 §•
1 mom. Skatt för hund, för vilken ej enligt 1 § 1 mom. skattefrihet
åtnjutes, skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande
innehaves.
2 mom. Har skatt för hund erlagts till en kommun, skall skatt
för samma hund för det året ej erläggas till annan kommun, med mindre
den årliga skattesatsen för hunden i den senare kommunen är högre
än det belopp, som för året redan erlagts i skatt för hunden.
3 mom. Skatteplikt inom viss kommun förfaller, om hunden dör
innan den tid gått till ända, då anmälningsplikt jämlikt 5 § senast
kunnat fullgöras, eller skatteplikt inom den tid inträder till annan
kommun.
Skatt skall ej erläggas, därest förhållande, som eljest skolat föranleda
skatteplikt, inträder efter september månads utgång.
3 §•
Skattskyldig för viss hund är den person, av vilken hunden stadigvarande
innehaves, när skatteplikt inom kommunen för året inträder.
4 §■
Skatten skall av kommunen bestämmas till ett för varje hund lika
belopp, lägst fem högst trettio kronor för kalenderår.
För hund, som av förvaltande eller bevakande personal vid skogsstaten
underhålles i och för tjänsten, skall skatten alltid utgöra fem
kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
3
I fall, som avses i 2 § 2 mom., skall eljest belöpande skatt
minskas med vad den skattskyldige styrker hava för året erlagts i skatt
för hunden till annan kommun.
5 §•
Under januari månad varje år skall skattskyldig till vederbörande
kommunala uppbördsmyndighet skriftligen anmäla de hundar, för vilka
skatteplikt vid ingången av året förelegat, med angivande tillika av
hundarnas ras, ålder, kön och färg.
Inträder skatteplikt under löpande år, skall den skattskyldige inom
trettio dagar därefter sådant på enahanda sätt anmäla.
6 §■
Vid anmälan, varom i 5 § förmäles, skall fogas belöpande skatt,
så framt icke annan ordning för skattens erläggande blivit av kommunen
bestämd.
Förfaller skatteplikt, på sätt i 2 § 3 mom. första stycket sägs,
efter det skatt för hunden erlagts, skall skatten på anfordran återbetalas.
7 §‘
1 mom. Över de hundar, som jämlikt 5 § anmälts till beskattning,
skall föras särskilt för kalenderår löpande register (hundskatteregister)
med uppgift tillika å de skattskyldiga.
Vederbörande polismyndighet äger, närhelst den sådant påkallar,
taga del av hundskatteregistret.
2 mom. Å erlagd hundskatt skall lämnas kvitto, innehållande,
såvitt möjligt, kortfattad uppgift för hundens identifiering, ävensom särskilt
skattemärke. Sådant märke skall vara tillverkat av plåt och lagom
stort att fästas vid vanligt hundhalsband. Märket skall vara försett
med kommunens namn, vederbörande årtal samt hundens nummer i
hundskatteregistret.
8 §•
Skattemärke, som i 7 § 2 mom. omförmäles, skall å halsband eller
på annat lämpligt sätt vara anbragt å hunden; dock må undantag härifrån
äga rum, när hunden står bunden eller hålles instängd, så ock då hunden
nyttjas vid jakt, där fara föreligger för att hunden i gryt eller annorstädes
kan hava men av den anordning, varå skattemärket är fästat.
» §•
Den, som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, vilken
enligt 5 § åligger honom, böte tio kronor och erlägge dubbel hund
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
skatt. Har skatteplikt för hund inom viss kommun under löpande
år inträtt i fall, som avses i 2 § 2 mom., må dock ej till ansvar för
underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet dömas, med mindre den
skattskyldige av kommunen erhållit anmaning att fullgöra sådan skyldighet.
Söker någon genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet
och är ej gärningen straffbar enligt allmän strafflag, vare straffet böter
från och med tio till och med etthundra kronor, och skall dessutom
gäldas dubbel hundskatt.
Den, som ej ställer sig till efterrättelse föreskriften i 8 §, straffas
med böter, högst tjugu kronor.
Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
10 §''
Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid
polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen
skett.
11 §\
Hundskatt, som efter vederbörlig anmälan enligt 5 § eller domstols
lagakraftägande utslag är förfallen till betalning, må utmätas
lika med kommunalutskylder.
Kommun äger bestämma, att hund, för vilken skatt, som på sätt
nyss sagts är förfallen till betalning, ej erlägges, skall av kommunen
omhändertagas och, därest skatten ej betalas inom viss bestämd tid efter
från kommunen erhållen anmaning med underrättelse om påföljden, dödas.
12 §•
I municipalsamhälle eller köping, som icke utgör egen kommun,
skall hundskatten tillkomma municipalsamhället eller köpingen; skolande
därvid vad i denna förordning stadgas om kommun äga motsvarande tilllämpning
i fråga om municipalsamhället eller köpingen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1924. Genom förordningen
upphäves kungörelsen den 1 juni 1877 (nr 17) angående skatt
för hundar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, örne.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:
Jag anhåller härefter att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om
genomförande av förändrad lagstiftning beträffande skatt för hundar.
Därvid tillåter jag mig att till en början lämna en kortfattad redogörelse
för gällande bestämmelser i berörda ämne samt övergår därefter till
behandling av de förslag om införande av obligatorisk skatt för hundar
och andra ändringar av gällande bestämmelser om ifrågavarande beskattning,
som tid efter annan framställts.
Redan i 1800 års bevillningsförordning förekom en särskild avgift
för hundar, men denna upphävdes år 1810 för att genom 1812 års
bevillningsförordning återupplivas. I 1815 års bevillningsförordning var
emellertid hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning
i det alltför stora antalet av hundar, som utan något gagn underhöllos och
i synnerhet i huvudstaden åstadkommo allmän vantrevnad, beslöts vid
1859—60 års riksdag, att varje stad lika som varje församling på landet
skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej
överstigande fem riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer,
vilka innehade hundar, skulle för varje sådant djur erlägga. Riksdagsbeslutet
sanktionerades genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 12
juli 1861.
Sedan riksdagen i skrivelse den 10 mars 1877, jämte anmälan att
det belopp, vartill den i kungörelsen den 12 juli 1861 omförmälda årliga
skatt för hund högst finge uppgå, blivit av riksdagen förhöjt till femton
kronor, tillika anhållit, att Kungl. Maj:t måtte, med bibehållande i övrigt
Historik.
6
Förslag om
införande av
obligatorisk
hundskatt.
Motion år
1922.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
av dittills gällande grunder för ifrågavarande beskattning, utfärda förnyad
författning i ämnet, utfärdade Kungl. Maj:t den 1 juni 1877 den
kungörelse angående skatt för hundar, som ännu gäller. Enligt denna
kungörelse må såväl i stad som å landet kommun icke allenast besluta,
huruvida för hundar eller särskilda slag av dem skatt årligen bör utgöras,
utan även bestämma beloppet av den skatt, dock ej överstigande femton
kronor, som envar inom kommunens område boende person, vilken därstädes
innehar hund, skall för sådant djur erlägga. Statens skogs- och
jägeribetjänte äro för de hundar, som de i och för sina tjänster underhålla,
fria från beskattning. Fråga om de inflytande medlens användande
för kommunens behov skall behandlas på enahanda sätt, som angående
skattens bestämmande är förordnat. Hundskatt beräknas för helt kalenderår,
där icke kommunen annorlunda vill förordna. Under januari
månad varje år skall i kommun, där skatt för hundar blivit beslutad,
innehavare av hund, för vilken skatt bör utgöras, skriftligen uppgiva,
huru många hundar han innehar och under året vill behålla, samt av
vad slag dessa äro. Blir någon senare under årets lopp innehavare av
hund, för vilken skatt bör utgöras, åligger det honom att senast inom
en månad därefter sådant på enahanda sätt anmäla. De uppgifter, vilka
sålunda äro föreskrivna, skola avlämnas i stad till vederbörande uppbördsmyndighet
och å landet till kommunalnämnden; och är den skattskyldige
pliktig att vid samma tillfälle erlägga den belöpande skatten,
så framt icke annan termin för dess gäldande blivit av kommunen
bestämd. Försummar någon att på föreskrivet sätt till beskattning
anmäla hund, som av honom innehaves, eller söker någon att medelst
oriktig uppgift eller på annat sätt undandraga sig den beskattning, han
bör vidkännas, då skall den skyldige, jämte erläggande av dubbel hundskatt,
bota från fem till tio kronor. Åtal för överträdelse av stadgandena
i kungörelsen skall upptagas och avgöras i stad hos polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad, men i övrigt hos poliskammare och i
stad, där sådan icke finnes, ävensom å landet vid allmän domstol. Skatten
för hundar är lika utmätningsgill med kommunalutskylder.
Under senaste tid hava från olika håll och ur skilda synpunkter
krav framställts på införande av obligatorisk hundskatt. Dessutom hava
även i övrigt vissa framställningar gjorts i syfte att åt hundskatten
giva eu större betydelse i den kommuuala hushållningen.
I en år 1922 inom andra kammaren väckt motion, nr 49, föreslogs,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande lämpligheten av att för hela riket låta införa obligatorisk hund
-
7
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 200.
skatt till det belopp, som kundo anses lämpligt, att i första hand användas
till gottgörande av genom hundar uppkommen skada. Såsom
huvudmotiv framhölls i motionen den skada, hundar understundom
åstadkomme genom dödande av får, fjäderfä m. m. I avgivet betänkande,
nr 17, anförde emellertid bevillningsutskottet, att enligt utskottets
mening motionären icke anfört tillräckliga skäl för begränsning av den
självbestämningsrätt, som sedan gammalt på ifrågavarande område tillkomme
kommunerna. Motionen vann icke heller riksdagens bifall.
Såsom ett led i strävandena att bekämpa vattuskräck bland husdjur
har inom medicinalstyrelsen även upptagits spörsmålet om införande
av obligatorisk hundskatt. Sålunda har styrelsen i cirkulärskrivelse den
24 maj 1922 anmodat överståthållarämbetet och länsstyrelserna att yttra
sig i fråga om kontrollen över inom riket befintliga hundar, vilken kontroll
närmast ansetts böra genomföras i form av obligatorisk skattskyldighet
och därmed förenad anmälningsplikt för hundar. Sedan länsstyrelsernas
yttranden inkommit, avlät medicinalstyrelsen den 31 augusti
1922 framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.
De av styrelsen från överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrade
utlåtandena i ärendet, vilka icke alltid äro så formulerade, att
en bestämd slutledning av dem kan dragas, giva vid handen, att tolv
av dessa myndigheter i första hand förorda åtgärders vidtagande för
införande av obligatorisk hundskatt, under det att åtta ansett, att stadgande
för hundägare att anmäla innehav av hund borde vara tillräckligt,
och fem icke gjort något direkt uttalande.
Beträffande den omständighet, som närmast föranlett medicinalstyrelsens
ifrågavarande framställning, eller vattuskräckens avsevärda
utbredning i olika länder under senaste tid, bär styrelsen i sin förevarande
framställning anfört följande:
»I den underdåniga skrivelse, medicinalstyrelsen den 4 sistlidne juli avlät
till Eders Kungl. Maj:t med hemställan om bemyndigande att vidtaga åtgärder
till bekämpande av vattuskräck bland husdjur, därest sjukdomen skulle uppträda
i vårt land, framhöll styrelsen, bland annat, att vattuskräck hos hundar,
som i vissa trakter av Finland brukar förekomma med sporadiska fall, under
den sista tiden därstädes vunnit avsevärd spridning, i vilket avseende styrelsen
anförde, att ett hundratal socknar i detta land av de finska myndigheterna förklarats
smittade av nämnda sjukdom.
Vattuskräcken, som sedan många år tillbaka varit stationär i ett flertal
länder, har på senare tider antagit avsevärd utbredning i dessa. Från svensk
sida är för närvarande ett stort antal europeiska och utomeuropeiska länder
smittade av sjukdomen i fråga och bland de förstnämnda följande områden,
nämligen: Finland, europeiska Rådsryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Medicinalstyrelsens
framställning
den 31
augusti 1922.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Tyska riket, Danzig och Memel med omgivningar, de av de allierade makterna
besatta Rhenprovinserna, Saarbäckenet, förutvarande omröstningszoonen av
Slesvig-Holstein, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, republiken
Österrike, Tjecko-Slovakien, Ungern, Serbo-Kroato-Slovenska konungariket,
Rumänien, Spanien, Portugal, Italien samt Balkanhalvön öster om floden
Maritza och söder om staden Tirnovo.
Erfarenheten med avseende på nämnda sjukdoms bekämpande har givit
vid banden, att det nästan aldrig lyckats utrota sjukdomen, om den inom ett
land uppträtt med ett flertal fall, och att det för den skull är av synnerligen
stor vikt dels att förekomma densammas införande dels att redan de första
fallen kunna uppdagas och de mest effektiva åtgärder mot desamma vidtagas.
De svårigheter, som uppstå vid sjukdomens bekämpande, äro väsentligen
beroende på densammas natur. I ett visst stadium av sjukdomen bliva hundarna
nämligen liksom vilda, irra planlöst ikring, bita omkring sig och nedsmitta alla
levande väsen, de kunna komma över, o. s. v. Med anledning härav är det naturligtvis
angeläget, att man, redan innan utbrott av sjukdomen förekommer
inom ett land, vidtager sådana kontrollåtgärder, att man kan vinna största
möjliga kännedom om hundarnas egentliga hemort.»
Vidkommande frågan om införande av obligatorisk hundskatt i syfte
att erhålla kontroll över hundarna har medicinalstyrelsen, efter erinran
hurusom det nu vore överlåtet åt varje kommun att bestämma, om
hundskatt skulle uttagas eller icke, vidare anfört i huvudsak följande.
Den förebragta utredningen gåve vid handen, att hundskatt utginge i ett
mycket stort antal kommuner. Det ville därför synas, som om verkligt bärande
skäl, varför dylik skatt ej skulle kunna uttagas i samtliga kommuner, ej förefunnes.
De av styrelsen från länsstyrelserna infordrade utlåtandena i ärendet
gåve också vid handen, att ett verksamt bekämpande av vattuskräcken, därest
den skulle yppa sig inom riket, icke kunde ske, om ej en noggrann kontroll
över antalet hundar inom riket samt dessas ägare och hemvist funnes genomförd.
Det enda effektiva medlet att ernå en sådan kontroll vore enligt styrelsens
bestämda mening införandet av obligatorisk hundskatt i rikets samtliga
kommuner. Anordnandet av en sådan torde icke heller stöta på några oövervinneliga
svårigheter, då dylik skatt syntes vara införd i det ojämförligt största
antalet kommuner i riket. Det vore emellertid icke enbart allmänt hygieniska
och veterinärhygieniska skäl, som betingade en sådan åtgärd. De skäl av annat
slag, som dels i motion vid 1922 års riksdag dels ock av de s. k. jaktsakkunniga
anförts till förmån för obligatorisk beskattning av hundar, syntes nämligen
styrelsen även värda allt beaktande. Genom införande av obligatorisk hundskatt
skulle ock den fördelen vinnas, att vederbörande kommun, åt vilken torde
böra anförtros att hava tillsynen över eventuella föreskrifters efterlevnad, bereddes
en inkomst till bestridande av de med kontrollen förenade kostnader,
något som ej bleve fallet, därest enbart anmälningsskyldighet stadgades. För
övrigt skulle den obligatoriska beskattningen antagligen även medföra den fördelen,
att hundarnas antal något minskades.
Kuncjl. Maj:in proposition Nr 200. 9
1 anledning av medicinalstyrelsens ifrågavarande framställning
hava utlåtanden inhämtats från Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Svenska stadsförbundet har därvid, bland annat,
anfört, att hundskattens syfte numera främst torde vara att hålla hundarnas
antal inom skäliga gränser samt främja allmänna ordnings- och
hälsovårdsintressen, och att i medicinalstyrelsens framställning skatten
betraktades helt och hållet såsom ett prohibitivt medel i hälsovårdens
tjänst jämväl i så måtto, att dess avkastning påräknades såsom disponibelt
tillskott för ordnande av kommunernas beredskap emot smittofara
genom hundar, varför det förefölle riktigast, att skattens upptagande
över hela linjen lämnades åt de primära hälsovårdssamhällena.
Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna om obligatorisk
hundskatt har stadsförbundet uttalat vissa önskemål, till vilka
jag senare torde få tillfälle att återkomma.
Svenska landskommunernas förbund har till en början meddelat
resultatet av en av förbundet verkställd undersökning, i vilken utsträckning
landskommunerna hittills begagnat sig av sin rättighet att införa
hundskatt. Undersökningen, som avsett år 1918, har givit vid handen,
att av landets 2,375 landskommuner tillhopa 1,671 infört skatt å hundar.
Det beräknade antalet beskattade hundar i dessa kommuner uppgick
enligt undersökningen till 79,729. För egen del har styrelsen uttalat,
att, om det av hänsjm till smittofara genom hundar kunde anses
nödigt att göra hundskatten obligatorisk för hela riket, det från landskommunernas
sida icke kunde vara något att häremot invända, men att
skatten i så fall fortfarande borde vara en kommunalskatt och dess medel
tillkomma den kommunala primärkommunen.
Jämväl de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 oktober 1915
och den 3 juli 1916 inom jordbruksdepartementet tillkallade s. k. jaktsakk''inniga
hava upptagit frågan om införande av obligatorisk hundskatt.
I sitt den 15 maj 1922 avgivna betänkande II hava de sakkunniga å
sid. 291—296 yttrat sig angående åtgärder mot löst kringströvande
hundar. De sakkunniga hava därvid till en början erinrat om de i 19 §
jaktlagen förekommande bestämmelser till hindrande av skadegörelse
genom fritt kringströvande hundar. I första stycket av nämnda paragraf
stadgas, att, om hund, som jagar eller ofredar villebråd, löper lös i
mark, där villebråd finnes, under tiden från och med den 16 mars till
och med den 15 augusti, skall hundens ägare eller innehavare bota från
och med 5 till och med 20 kronor, och är han tillika skyldig ersätta
jakträttsinnehavaren skada, som därigenom må anses hava skett å villeBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt 162 käft. (Nr 200.) 2
ii t låtande av
Svenska
stadsförbundet.
Utlåtande av
Svenska
andskommunernas
förbund.
Förslag av de
s. k. jakt sakkunniga.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
brådet. Sker det å annan tid, vare hundens ägare eller innehavare
ändock skyldig utgiva ersättning enligt vad nyss sagts. Vidare äger
enligt andra stycket i paragrafen jakträttsinnehavaren eller hans folk
rätt att upptaga hund, som löper iös i mark, där villebråd finnes, om
hunden är sådan, att det kan antagas, att den jagar eller ofredar villebråd.
Berörda bestämmelser i jaktlagen — yttra de sakkunniga — syntes
icke hava medfört åsyftad verkan, enär från snart sagt alla delar av
landet förspordes starka klagomål över den skada, som kringströvande
hundar förorsakade. En förfrågan, som de sakkunniga i ämnet utsänt
till samtliga jägmästare, gåve också vid handen, att inom 76 revir skadan
betecknats såsom avsevärd eller mycket betydande. Inom 32 revir angåves
den som mindre, och endast inom 20 av de revir, från vilka svar ingått,
upptoges den såsom obetydlig eller ingen. Beträffande dessa sistnämnda
20 revir vore emellertid att märka, att icke mindre än 15 av dem vore
belägna inom glest befolkade trakter i Norrland. Det villebråd, som
företrädesvis och överallt tycktes vara utsatt för de kringdrivande
hundarnas skadegörelse, vore ruvande skogs- och fälthöns, deras ägg
och ungar samt dräktiga harhonor och späda harungar. Från vissa revir
hade dessutom uppgivits, att lösa hundar oroade och bortdreve älgarna
från deras stånd samt ihjälbete älgkalvar och gjorde skada bland rådjuren.
Härförutom förorsakade hundarna helt säkert en icke ringa skada å en
mängd på marken häckande smärre fåglar. Slutligen anställde hundarna
inom vissa trakter betydande skadegörelse på betande husdjur,
företrädesvis får. Det vore förnämligast av sistnämnda anledning, som
riksdagen år 1920 hos Kungl. Maj:t hemställt om skärpning i bestämmelserna
angående okynneshund.
I fråga om åtgärder till förekommande av de kringdrivande hundarnas
skadegörelse å viltet, hava de sakkunniga erinrat, att orsaken
till nämnda skadegörelse i första hand vore att söka i den bristande
vård och tillsyn, som många hundägare läte komma sig till last. De
sakkunniga hava anfört, att tillsynen visserligen ofta försvårades genom
att såsom gårdshundar o. d. i stor utsträckning användes med stövareller
hönshundras mer eller mindre uppblandade djur, vilka, då de lämnades
åt sig själva, på grund av sin medfödda jaktinstinkt dreve omkring
i skog och mark samt oroade djurlivet och anfölle snart sagt alla
djur, som de kunde komma åt. Denna omständighet torde emellertid
böra snarare uppmana till större försiktighet än leda till nedsättning
av påföljderna av försummelse att taga vård om hundarna, vadan eu
skärpning i nuvarande bestämmelser syntes främst böra rikta sig mot
hundinnehavarna till förekommande av vårdslöshet från deras sida.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 200.
11
I överensstämmelse med sin sålunda angivna uppfattning hava de
sakkunniga övervägt dels införande av en obligatorisk hundskatt och
dels en förhöjning av de i 19 § jaktlagen bestämda böter för innehavare
av hund, som driver lös i mark och skog. Yad beträffar frågan om
obligatorisk hundskatt, hava de sakkunniga anfört, bland annat, följande:
»Det stora flertalet av de jägmästare, som yttrat sig i frågan, förorda
införandet av en obligatorisk och, utöver de belopp som nu utgå, i allmänhet
förhöjd hundskatt, under framhållande att därigenom hundarnas antal och säkerligen
därmed också skadegörelsen avsevärt skulle minskas. Ehuru med viss
tvekan hava jämväl de sakkunniga ansett sig höra förorda eu dylik åtgärd.
Visserligen synes med visst fog kunna sägas, att en obligatorisk hundskatt ur
nu förevarande synpunkt drabbar orättvist, i det alla hundägare, även de som
taga god vård om sina djur, ävensom många mindre bemedlade, för vilka
hunden utgör en synnerligen värdefull hjälp vid hemmets eller tamdjurens bevakning,
åläggas denna utgift. Häremot synes emellertid kunna invändas, att
en dylik skatt otvivelaktigt tjänar att hålla nere hundantalet utan att, så framt
den ej uppdrives allt för högt, innebära alltför stor olägenhet för den, som
allenast vill hålla någon enstaka hund. Från en föreskrift om obligatorisk
hundskatt böra emellertid undantagas lapparnas vid renskötseln använda hundar
samt skogsstatspersonalens tjänstehundar. Att utsträcka undantaget än
längre, exempelvis även till andra vallhundar, torde med hänsyn till kontrollen
vara omöjligt och även i övrigt icke i samma mån påkallat som då det gäller
de nomadiserande lapparna, vilka för sitt uppehälle äro hänvisade uteslutande
till renskötseln samt för varje renhjords bevakning behöva ett flertal hundar.
Såsom lämplig skala för hundskattens belopp hava de sakkunniga föreslagit
5—30 kronor.
I syfte att öka kontrollen över lösa hundar och därmed också möjligheten
att avgöra vem en hund tillhör hava de sakkunniga slutligen föreslagit,
att — i likhet med vad som enligt renbeteslagen föreskrivits beträffande de
bofastas i lagen avsedda hundar under tider, då lappar med renar uppehålla
sig i trakten — å hund skall vara fästad uppgift rörande innehavarens namn
och hemort. Hunden bör jämväl vara försedd med märke, utvisande att hundskatt
för året erlagts.»
I anslutning till sin sålunda uttalade uppfattning hava de sakkunniga
framlagt förslag till kungörelse angående skatt för hundar.
Förslaget bygger i allt väsentligt på 1877 års kungörelse i ämnet.
Härjämte hava de sakkunniga föreslagit, att de i 19 § jaktlagen
stadgade böter skulle sättas till lägst 10 kronor och kunna höjas till
100 kronor. Vid detta förslag behöver jag icke i detta sammanhang
vidare uppehålla mig.
De sakkunniga hava jämväl övervägt andra förslag till förekommande
av skada genom kringdrivande hundar, nämligen dels angående
rätt för jakträttsinnehavaren eller hans folk att döda hund, som upprepade
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Utlåtande av
domänstyrelsen.
gånger anträffats lös å hans jaktmark, dels ock om införande av skyldighet
för hundinnehavare att hava hund bunden eller instängd i hundgård
under villebrådets fortplantningstid samt senare under det ungarna
växte upp. Emellertid hava de sakkunniga av anförda skäl funnit sig
icke böra framlägga några förslag till åtgärder i angivna riktningar.
Över jaktsakkunnigas förslag i fråga om införande av obligatorisk
skatt för hundar har domänstyrelsen den 27 februari 1923 avgivit infordrat
utlåtande. Styrelsen har därvid till eu början lämnat en sammanfattning
av vad en del länsstyrelser m. fl. myndigheter i avgivna utlåtanden
över sakkunnigas betänkande II yttrat beträffande denna del av
de sakkunnigas förslag. Jag anhåller att till en början få återgiva
denna sammanfattning.
Landstinget i Uppsala län tillstyrker förslaget under framhållande, att
detsamma med hänsyn till villebrådets fredande torde vara ett av de viktigaste
av dem, som av de sakkunniga avlämnats. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i samma län ansluter sig jämväl till förslaget under erinran, att
detsamma ej synes innefatta hinder för kommunen att bestämma skatten till
olika belopp för olika slag av hundar.
Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker förslaget om obligatorisk hundskatt.
Då enligt vad de sakkunniga framhållit, hundskatt torde vara införd
i de flesta kommuner, vore eu bestämmelse om obligatorisk hundskatt icke av
nämnvärd betydelse för minskande av den skadegörelse, som vållades av kringströvande
hundar, eller för åstadkommande av att hundägare bättre toge band
om sina hundar. Däremot spelade skattens storlek viss roll för minskande av
antalet hundar och därmed följande minskad skadegörelse. Länsstyrelsen ville
för den skull hemställa om sådan ändring av nu gällande bestämmelser att,
där hundskatt bestämdes, densamma skulle utgöra minst fem och högst trettio
kronor.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har biträtt förslaget, men ansett, att
skatteskalan borde höjas till minst tio och högst femtio kronor, om något verkligt
resultat skulle vinnas. Hushållningssällskapets i samma län förvaltningsutskott,
som jämväl tillstyrkt förslaget, har dock framhållit, att något vägande
skäl för gällande och även nu föreslagna befrielse för skogsstatens tjänstemän
att erlägga hundskatt icke förelåge. Likaväl kunde påfordras frihet från erläggande
av skatt för vallhundar i allmänhet och för hundar, som till skydd
hölles på avsides från grannar belägna platser.
Under det att länsstyrelsen i Jönköpings län och hushållningssällskapets
i länet förvaltningsutskott förordat förslaget och därjämte uttalat, att det
kunde ifrågasättas, om ej minimiavgiften borde sättas till tio kronor, har länets
landsting ansett sig icke kunna biträda förslaget om införande av obligatorisk
hundskatt.
Länsstyrelsen i Gottlands län tillstyrker förslaget under erinran, att
detsamma möjliggjorde en även ur andra synpunkter än jaktvårdens särdeles
önskvärd kontroll över hundarna i riket.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 200.
13
Länsstyrelsen i Malmöhus lön, som i övrigt tillstyrkt förslaget, har
hemställt om sådant tillägg, att skatt icke behövde utgöras för valpar under
viss ålder, födda av hund, för vilken skatt erlagts, och under förutsättning, att
valparna under hela tiden innehades av den ursprungliga ägax-en.
Hushållningssällskapets i Göteborg och Bohus län förvaltningsutskott
har ej haft annan erinran mot förslaget än att den föreslagna skattefriheten för
skogsstatspersonalens hundar icke syntes böra medgivas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att, då hundskatt icke
vore bestämd allestädes inom länets kommuner och, där sådan utginge, densamma
i allmänhet vore satt till lågt belopp, inom länet funnes löst kringströvande
hundar i riklig mängd. Det vore för den skull synnerligen angeläget,
att bestämmelse om obligatorisk hundskatt infördes; det föreslagna skatteminimibeloppet
fem kronor syntes dock väl lågt och vore önskvärt, att detta
höjdes till tio kronor. Jägare, för vilka framstode vikten av det vildas fortbestånd,
hade säkerligen intet att erinra mot förhöjd skatt. För innehavare
av vakt- och vallhundar vore en måttlig höjning ej heller av större betydelse, varjämte
sådan höjning beträffande enbart lyx- och sällskapshundar vore lämplig.
Även landstinget inom länet har tillstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har i likhet med hushållningssällskapets
i länet förvaltningsutskott ifrågasatt, att skattebeloppet borde sättas
till minst femton kronor, varjämte förvaltningsutskottet ansett, att
det borde kunna höjas intill femtio kronor. Med hänsyn till penningvärdets
fall vore sådan skattesats ej för hög för att bestämmelserna skulle bliva
tillräckligt effektiva. Enligt utskottets förmenande saknade i städerna hundar
existensberättigande och torde en hel del kommuner komma att, om obligatorisk
hundskatt infördes, helt visst bestämma sig för minimibeloppet, innan de lärt
sig inse olägenheten av ett större antal hundar. Under år 1918 hade hundskatten
i genomsnitt uppgått till inom länets städer 15 kronor och inom landsbygden
7 kronor 30 öre för hund; sedermera hade dock skatten höjts inom flera
landskommuner.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att av förslagets genomförande
vunnes en, även ur andra synpunkter än jaktvårdens, synnerligen
önskvärd kontroll över hundarna i riket. Hushållningssällskapets inom länet
förvaltningsutskott har även tillstyrkt förslaget, dock med den ändring, att
skattefrihet för skogsstatens personal icke borde medgivas. Utskottet har jämväl
ansett, att viss ändring av § 7 vore erforderlig. De däri stadgade böterna
för försummelse att anmäla innehav av hund eller att erlägga skatt syntes vara
väl dryga, synnerligast då ingen skillnad gjorts mellan personer, som av ena
eller andra orsaken varit förhindrade att på bestämd tid anmäla hund eller för
sådan erlägga skatt, och dem som uppenbart sökt bryta mot bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Västerbottens läte bär velat ifrågasätta sådan bestämmelse,
att kommunalmyndighet skulle vara berättigad medgiva befrielse från
skatt för hund, som till vakt och skydd hölles av å enstaka gårdar i öde skogar
boende personer. Om sådan bestämmelse kunde stadgas, ansåge länsstyrelsen
sig kunna tillstyrka minimiskattens höjande till tio kronor. Hushållningssällskapets
inom länet förvaltningsutskott har jämväl föreslagit förenämnda skattefrihet
för hund i avlägset belägen enstaka gård. Länets landsting har ansett,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
att minimiskatten borde höjas till tio kronor, varjämte landstinget i likhet med
länsstyrelsen avstyrkt skattefrihet för hund, som innehades av skogsstatstjänsteman.
Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej befogenhet borde lämnas
åt kommunal myndighet att åsätta annan än lapp tillhörig vallhund,
som vid beteskreaturens betesgång regelbundet användes för vakttjänst, och
eljest hölles bunden vid eller i ladugård, lägre skatt än annan hund, eller att
eventuellt befria ägare av sådan vallhund från erläggande av skatt för dylikt
djur.
Svenska jäg ar förbundet har ansett, att skatte- och bötesskalan borde
ställas i bättre förhållande till varandra. Redan med nu gällande bestämmelser
förekomme, att personer, som visste med sig, att de saknade tillgångar,
vilka kunde tagas i mät för skatten, föredroge att betala de låga böter, som
plägade ådömas, framför att erlägga skatten. Det syntes förbundet som om
bötesskalan borde höjas något, under det att å andra sidan skatten kunde bestämmas
till lägst tio och högst tjugu kronor.
För egen del har domänstyrelsen anfört, bland annat, följande:
»Det har sedan länge varit erkänt, att ett av de största hindren för
framgången av utövad jaktvård läge i svårigheten att på effektivt sätt kunna
freda respektive jaktområden från den skadegörelse, som genom löst kringströvande
hundar vållas å vildnaden. Såväl i 1864 års jaktstadga som ock
än mer i nu gällande författningar ha givits bestämmelser i avsikt att lämna
jakträttsinnehavaren medel i sina händer att söka skydda sig mot dylik skadegörelse.
Förenämnda bestämmelser synas dock i allmänhet icke hava varit tillräckligt
effektiva för åsyftad minskning i det stora antal hundar, som utan
tillsyn kringströva i markerna och därvid göra avsevärd skada å det vilda.
Orsakerna härtill torde kunna sökas, bland annat, i svårigheten dels att
kunna identifiera hund, som setts löpa lös i marken, dels att upptaga en främmande
hund. Bötes- och lösenbeloppen torde ock vara väl låga.
Gällande bestämmelser angående hundskatt synas ej heller i större mån
hava bidragit till avsett ändamål, eller att åstadkomma skälig begränsning i
hundarnas antal, särskilt då dels inom flera kommuner ingen dylik skatt införts,
dels skatten, där densamma bestämts, ofta utgår med så lågt belopp, att
endast ett fåtal funnit sig därav förhindrade att hålla hund.
Någon uppgift över det antal hundar, som finnes inom riket, lärer för närvarande
icke kunna erhållas, men det torde kunna antagas, att antalet under
senare tider snarare ökat än minskat. För såväl vildnaden som ock för vissa
tamdjur, synnerligast får, är detta förhållande så mycket betänkligare, som
flertalet på landsbygden hållna hundar numera torde utgöras av eller äro
mer eller mindre uppblandade avkomlingar av hundar utav speciella jakthundsraser,
såsom stövare och fågelhundar, vilka, då de icke lämnas nödig tillsyn,
äro de för vildnaden och, beträffande hund av stövarras, även för tamdjuren
mest skadegörande.
Med hänsyn härtill och då i övrigt även ur andra synpunkter viss kon -
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
15
troll över inom riket befintliga hundar, dessas fördelning å skilda orter och
i olika slag, torde vara önskvärd, anser sig styrelsen bära tillstyrka införandet
av obligatorisk hundskatt.»
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att kravet på införande
av obligatorisk skatt för hundar framkommit från flera håll och med
olika utgångspunkter. Motionären vid 1922 års riksdag ansåg en dylik
skatt motiverad av den skada, som hundar åstadkomme bland de smärre
tamdjuren, och syftet med skatten skulle förnämligast vara att bereda
tillgång för utbetalande av ersättning till den, som bleve lidande genom
inträffad sådan skada. Medicinalstyrelsens skäl för införande av obligatorisk
hundskatt ligga däremot på hygienens och hälsovårdens områden.
Närmast har det för styrelsen gällt att erhålla nödig kontroll å förefintliga
hundar för att lättare kunna bekämpa eventuellt uppträdande
vattuskräck. Slutligen hava jaktsakkunniga med hänsyn till jaktvårdens
intressen föreslagit införande av obligatorisk hundskatt och därmed
förenad kontroll å hundarna.
Bland de myndigheter, som avgivit yttranden i fråga om införande
av obligatorisk hundskatt, synes den meningen vara allmän, att en
dylik beskattning skulle vara till stort gagn. I de fall, där obligatorisk
beskattning av hundar icke tillstyrkts, har anledningen härtill
varit, att i viss trakt behov av sådan beskattning icke förefunnes, vare
sig nu detta berott på att hundskatt redan varit av kommunerna
allmänt genomförd eller på andra lokala förhållanden.
Med den betydande olikhet, som äger rum i fråga om sättet för
användningen av hunden såsom husdjur, är det helt naturligt, att olika
synpunkter kunna läggas på problemet om hundarnas beskattning.
Vid skilda användningssätt och för olika slag av hundar ävensom med
hänsyn till växlande lokala förhållanden ter sig spörsmålet i viss mån
olika. Hundar, vilka hava sin huvudsakliga eller enda användning
såsom sällskapshundar, äro väl i regel icke till sådant förfång för allmänheten,
för husdjur eller villebråd, att ur den synpunkten vare sig
kontroll över hundarna eller begränsning av deras antal kan vara tillräckligt
motiverad. I fråga om denna kategori framträder emellertid
en annan synpunkt, i det att dylika hundar i allmänhet hava karaktären
av lyx, vilken bör göras till föremål för regelmässig beskattning. En
annan grupp äro de mer eller mindre utpräglade jakthundarna, vilka,
särskilt om de tillåtas ströva omkring utan tillsyn, ofta bedriva mycket
ofog och åstadkomma betydande skada bland mindre tamdjur och å
villebrådet. Av dessa orsaker torde en beskattning med ty åtföljande
kontroll här vara fullt på sin plats. Syftet med beskattningen skulle
Departe
mentschefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
därvid huvudsakligen vara att begränsa antalet löst kringdrivande hundar.
En beskattning i förening med kontroll skulle givetvis begränsa förekomsten
av sådana hundar. I vissa fall hava hundar användning huvudsakligen
såsom gårdvarar, vakt- eller vallhundar eller för andra nyttiga
ändamål. En beskattning av hundarna torde väl i dylika fall te sig
mindre väl motiverad, om man blott ser beskattningen såsom ett medel
att begränsa hundarnas antal. Men den skulle otvivelaktigt bidraga
till att införa bättre tillsyn och kontroll även över dessa hundar. Slutligen
ställer sig frågan om hund beskattningen olika i trakter med gles
befolkning och i orter med mera sammanträngd bebyggelse. I de
senare, alltså förnämligast i städer men även i köpingar och municipalsamhällen,
gör sig behovet av kontroll och begränsning av hundarnas
antal starkare gällande än i de förra. Detta visar sig också däri, att
landets samtliga städer redau med nu gällande bestämmelser infört
hundskatt.
Om sålunda skälen för en hundbeskattning framstå med olika
styrka allt efter växlande förhållanden, synes man emellertid icke kunna
förneka, att under alla omständigheter behovet av en ordnad kontroll
över hundarna förefinnes. Detta har av medicinalstyrelsen särskilt betonats
men synes kunna göras gällande även frän andra synpunkter
än de av medicinalstyrelsen företrädda. Redan på grund av kostnaderna
för denna kontroll bör densamma förenas med åtminstone någon
skatt å hundarna. Därtill kommer, att samhällenas kostnader för renhållning
och hygien påverkas av förekomsten utav hundar. Jag vill
ock erinra, att de i samband med beskattningen stående kontrollanordningarna
äro ägnade att bättre komma till rätta med s. k. okyuneshund
och sådan hund, som tillåtes ströva omkring å annans jaktmark
och där anställa skadegörelse.
Nu anförda omständigheter utgöra enligt min mening fullgiltiga
skäl för införande av en allmän beskattning av hundar. Det skulle
därefter icke ankomma på vederbörande kommuner att bestämma, huruvida
hundskatt skulle utgöras, utan det skulle i själva författningen
stadgas, att sådan skatt skulle utgå i alla kommuner. Liksom nu torde
emellertid skattens belopp få av kommunerna fritt bestämmas inom
vissa gränser. Härigenom skulle möjlighet beredas att låta skatten
anpassas efter olika lokala förhållanden, bill frågan om skattens belopp
anhåller jag att i det följande få återkomma.
Den obligatoriska hundbeskattning, som jag alltså funnit mig
böra tillstyrka, torde böra i allt väsentligt utformas på samma sätt som
den nuvarande fakultativa beskattningen. Denna är såsom beskattning
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
17
såtillvida egenartad, att do vanliga skattemyndigheterna icke därmed taga
någon befattning. Beskattningen grundar sig på anmälan av hnndinnehavaren,
och efter sådan anmälan är skatten lika utmätningsgill
med kommunalutskylder. Tvister om beloppet t>rde icke behöva förekomma.
Försummar innehavare av hund att göra i författningen stadgad
anmälan, följer åtal vid domstol, vilken har att såsom påföljd av försummelsen
ålägga vederbörande dubbel hundskatt jämte böter. Den sålunda
gällande ordningen, som möjliggjorts genom skatteformens enkelhet,
torde böra i huvudsak bibehållas.
Den nuvarande hundskatten tillfaller helt och hållet den kommun,
inom vilken den skattskvldige är boende. Nu föreliggande förslag
avser icke att häri göra någon principiell ändring. Endast en modifikation
till förmån för municipalsamhällena kommer jag i det följande att
föreslå.
På sätt jag redan omförmält, hava jaktsakkunniga framlagt ett i Fiirfattningshuvudsaklig
anslutning till nuvarande författning i ämnet utarbetat för- förslagel
slag till kungörelse angående skatt för hundar. Domänstyrelsen och
även medicinalstyrelsen hava emellertid föreslagit mer eller mindre omfattande
ändringar i vissa av kungörelsens paragrafer. Det har synts
mig lämpligt att, i samband med att skatten göres obligatorisk och till
beloppet höjes, den nuvarande författningen undergår ytterligare omarbetning
i förtydligande och kompletterande syfte; och torde författningen
böra erhålla karaktär av förordning. Jag anhåller nu att få redogöra
för de särskilda paragraferna i ett inom finansdepartementet utarbetat
författningsförslag i ämnet. För jämförelse torde jaktsakkunnigas förslag
till kungörelse få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.
1 §•
I förordningens 1 § hava intagits de konstitutiva bestämmelserna
om att hundskatt skall till kommunen erläggas för varje hund, allenast
med vissa angivna undantag, samt om hundskattens karaktär av tillgång
för kommunen att för dess behov användas på sätt, som av kommunen
bestämmes.
Vad angår frågan om undantag från regeln, att hundskatt skall
erläggas för varje hund, vill jag erinra, att enligt den nuvarande författningen
i ämnet staiens skogs- och jägeribetjänte äro befriade från
skatt för hundar, som av dem underhållas i och för tjänsten. Denna
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 162 höft. {Nr 200.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
skattefrihet har i jaktsakkunnigas förslag bibehållits, och dessutom hava
de sakkunniga föreslagit skattefrihet för de hundar, vilka av lapparna
användas för renskötseln.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen för de yttranden,
vilka avgivits över sakkunnigas förslag, hava vissa myndigheter m. fl.
ansett, att skattefrihet för de hundar, vilka den förvaltande och bevakande
personalen vid skogsstaten i och för sin tjänst underhölle, icke
borde stadgas, då några bärande skäl härför icke kunnat anföras. Dylik
bestämmelse har därjämte ansetts kunna komma att medföra meningsskiljaktigheter
och tvister beträffande frågan, vilka hundar skulle anses
underhållna i och för vederbörandes tjänst.
I detta avseende har domänstyrelsen anfört följande:
»Det enda officiella organet för jaktvården inom riket är domänstyrelsen
med dess underlydande personal. Enligt gällande instruktion för domänverket
åligger, bland annat, domänstyrelsen att verka för en ändamålsenlig jaktvård
i riket, samt skogsstatens personal att med iakttagande av de rörande rätt till
jakt meddelade föreskrifter, i den omfattning, som lämligen påfordras för det
nyttiga villebrådets skyddande, efterhålla för detsamma skadliga djur, ävensom
att i övrigt främja en ändamålsenlig jaktvård. För fullgörande av skogsstatspersonalens
sålunda stadgade tjänsteplikt är densamma i regeln hänvisad till
att använda sig av hund, såväl då det gäller att i påforderlig omfattning efterhålla
för det nyttiga villebrådet skadliga djur som ock då i jaktvårdande
syfte nödig beskattning eller viss gallring av stammen utav nyttigt vilt anses
böra ske. Nämnda beskattning eller utgallring kan jämväl av domänstyrelsen
uppdragas åt tjänsteman, därest å kronopark eller annan statsskog stammen av
älg, hjort eller rådjur så förökat sig, att densamma bland annat till förekommande
av olägenhet eller hinder för skogsskötsel bör minskas. De hundar,
som för skogsstatstjänstemännen kunna anses erforderliga för deras tjänster,
utgöras sålunda av jakthundar utav skilda slag, exempelvis stövare och därmed
besläktade drivande hundar, taxar eller terriers för vissa ''skadliga’ djurs
utdrivande ur gryt eller lya, fågelhundar, såväl stående som skällande, vilka,
tillika med hundar av vissa andra raser, därjämte med fördel kunna användas
såsom led- eller spårhundar dels vid uppspårande av sådana djurindivid, synnerligast
av hjortsläktet, som visat sig särskilt skadliga för skogen och för den
skull böra oskadliggöras, dels vid efterspanande av tjuvskyttar eller vid eftersökande
av vid olovlig jakt fällt vilt.
För rena sällsltapshundar, vilka på grund av natur och sedvänja icke
lämpa sig för jakt i vanlig bemärkelse, bör skogsstatspersonalen givetvis icke
åtnjuta skattefrihet.»
Jag anhåller att i detta sammanhang få anmäla en av Svenska
kennelklubben den 17 maj 1916 gjord framställning i syfte, att anmälningsskyldighet
med därav följande skatteplikt icke måtte avse hundvalp
under tre månaders ålder.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
I häröver avgivet utlåtande den 14 november 1916 har överståthållarämbetet
förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till
framställningen.
Beträffande detta spörsmål har nu domänstyrelsen anfört i huvudsak
följande:
Vid uppfödande av hundvalpar borde dessa fä dia modern under minst
sex å åtta veckor. Valpar, som skulle behållas vid liv, kunde fördenskull ej
gärna föras från modern förrän tidigast vid nämnd ålder. De vore dock därvid
till exteriören i regeln så litet utvecklade, att det endast med svårighet kunde
bestämt avgöras, vilka av en kull, som borde dödas. Sådant avgörande kunde
lämpligen äga rum, då valparna uppnått en ålder av cirka tre månader. Styrelsen
finge av anförda skäl och då hundvalp, som icke nått en ålder av tre
månader, ej kunde åstadkomma skada på vildnad eller tamdjur eller göra
nämnvärt ofog för annan än sin ägare, hemställa, att såsom ett tredje stycke
i 1 § måtte införas följande bestämmelse: »För hund, som icke uppnått en ålder
av tre månader, erlägges icke skatt.»
Vad till en början angår frågan om skattefrihet för de hundar,
vilka av den förvaltande och bevakande skogsstatspersonalen användas
i och för tjänsten, åtnjutes visserligen för närvarande sådan frihet. Spörsmålet
ställer sig emellertid något annorlunda, om hundskatten göres
obligatorisk, i det att undantag från regeln om skatteplikt då icke böra
stipuleras annat än där synnerliga skäl föreligga. Vad domänstyrelsen
anfört till stöd för skattefrihet i förevarande fäll synes mig emellertid
knappast innebära tillräckliga skäl för att full skattefrihet medgives för
ifrågavarande hundar. Från de synpunkter, medicinalstyrelsen företrätt
i denna fråga, skulle givetvis även för de hundar, skogsstatspersonalen
innehar, erfordras såväl anmälan som kontroll. Det synes då också vara
rimligt, att åtminstone någon skatt erlägges för dessa hundar. Lämpligen
torde emellertid endast skattens minimibelopp böra få uttagas. Jag
återkommer härtill vid 4 §.
I fråga om lapparnas vallhundar kan enligt min mening varken
anmälningsskyldighet eller skatteplikt rimligtvis påfordras. Jag biträder
alltså härutinnan jaktsakkunnigas och myndigheternas förslag.
Likaledes finner jag mig böra tillstyrka förslaget, att hundvalp
under tre månaders ålder undantages från anmälan och skatteplikt. Enligt
vad jag från medicinalstyrelsen under hand inhämtat är från hälsovårdssvnpunkt
intet att erinra häremot.
Skatteplikt skulle alltså icke äga rum dels för hundar, som icke
uppnått en ålder av tre månader, dels för hundar, vilka av lapparna
användas för renskötseln.
Departe
mentschefen.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
2 §•
Enligt nuvarande bestämmelser grundas skatteplikten å den anmälan
av hundar, som enligt § 3 i gällande kungörelse skall äga rum
dels under januari månad varje år, dels ock därefter inom en månad
från det någon blivit innehavare av hund. I samband med anmälan
skall belöpande skatt erläggas, såframt icke annan termin för dess gäldande
blivit av kommunen bestämd. Där efter dylik anmälan skatt
blivit till viss kommun erlagd, utkräves icke för samma år ny skatt i
annan kommun.
Det har synts mig erforderligt, att nu, då hundskatten göres obligatorisk
och skattebeloppet höjes, varigenom skatten erhåller större betydelse
i den kommunala hushållningen, tveksamhet, såvitt möjligt,
uudanröjes beträffande spörsmålet, vilken kommun är berättigad till skatt
för viss hund. I förevarande paragraf hava intagits stadganden i sådant
syfte. Enligt 1 mom. skall skatt lör viss hund erläggas till den kommun,
där huuden stadigvarande innehaves.
I 2 mom. av förevarande paragraf upptages ett stadgande för det
fall, att hund under löpande år överflyttas till annan kommun, så att
den under året stadigvarande innehaves i flera kommuner. I sådant fäll
skall skatt erläggas jämväl till den senare kommunen, därest skattesatsen för
hunden i den kommunen är högre än det belopp, som för året redan
erlagts i skatt. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit i syfte att
hindra eventuella försök att från kommun med hög hundskatt till kommun
med låg sådan skatt överflytta hund vid årsskiftet för att såmedelst
undgå den högre skatten. Bestämmelsen föranleder därtill, att skatt skall
erlä.irgas jämväl i den kommun, dit hunden överflyttas. Avsikten är
emellertid icke, att full hundskatt i denna kommun skall i dylikt fall
erläggas. Pa sätt i 4 § av förslaget stadgas skall nämligen avdrag från
skatten i den nya kommunen få äga rum med vad den skattskyldige
styrker hava för året erlagts i skatt för hunden till annan kommun.
Liksom nu skall skattens erläggande följa efter anmälan av den
skattskyldige om innehav av hund, för vilken skatt skall erläggas. Då
det synts oegentligt, att skatt skulle till viss kommun behöva erläggas
för hund, som dör eller förflyttas till innehavare i annan kommun,
innan anmälningstiden gått till ända, har i 3 mom. av förevarande paragraf
intagits ett stadgande om att skatteplikt inom viss kommun förfaller
under nu angivna förutsättningar. I anslutning till detta stadgande
i förevarande paragraf har i 6 § intagits en bestämmelse därom,
att skatt, som eventuellt redan erlagts för hund, beträffande vilken
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
skatteplikt sålunda förfaller, skall på anfordran återbetalas. Ifrågavarande
bestämmelser medföra i verkligheten, att skattefrihet inom viss
kommun äger rum för hund, som där innehaves under så kort tid som
högst en månad.
Slutligen har jag ansett det rimligt, att, om förut omnämnda
grunder skulle medföra att skatteplikt för hund inom viss kommun
skulle inträda efter ingången av oktober månad, skatt dock ej skall behöva
erläggas för hunden.
3 §•
3 § innehåller bestämmelse om den subjektiva skattskyldigheten
för viss hund. För att icke ett blott tillfälligt innehav av hund vid tiden
för skattepliktens inträde skall medföra skattskyldighet, har bestämmelsen
så avpassats, att skattskyldighet åvilar den person, av vilken hunden
stadigvarande innehaves, när skatteplikten till kommunen för året inträder.
4 §•
För den nuvarande hundskatten är maximibeloppet fastställt till
femton kronor, intill vilken gräns vederbörande kommun äger bestämma
skattens storlek. Rätt allmänt har emellertid under de senaste åren
krävts en höjning av hundskatten. Jag anhåller att få lämna en kortfattad
redogörelse för de i sådant syfte framkomna förslag.
I skrivelse den 13 februari 1920 har överståthållarämbetet hemställt,
bland annat, om rätt för kommun i allmänhet eller åtminstone
för Stockholms stad att åsätta högre hundskatt, än för närvarande
vore medgivet. Till stöd för framställningen har anförts penningens
minskade värde.
Över berörda framställning hava utlåtanden inhämtats av samtliga
länsstyrelser, vilka lämnat vederbörande kommunala myndigheter tillfälle
att yttra sig i ärendet. Samtliga länsstyrelser, allenast med två
undantag, hava tillstyrkt förslaget om hundskattens höjning eller förklarat
sig icke hava något att erinra mot detsamma.
I en den 31 mars 1921 till finansdepartementet inkommen skrift
har Västervåla kommun gjort framställning om hundskattens höjning i
anledning av penningvärdets fall.
Över denna framställning hava överståthållarämbetet och länsstyrelserna
avgivit infordrade utlåtanden och därvid likaledes med få undantag
tillstyrkt höjning av skattens maximibelopp, intill tjugu och ända upp
till femtio kronor.
Såsom av den föregående redogörelsen inhämtas, hava vidare jakt -
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
sakkunniga föreslagit maximibeloppets höjning till trettio kronor. Därjämte
hava de sakkunniga tillstyrkt införande av minimibelopp, i vilket
avseende de föreslagit fem kronor. Ett flertal av de myndigheter och
korporationer, som yttrat sig om förslaget, hava framhållit, att skattebeloppet
borde bestämmas till lägst tio kronor. Domänstyrelsen har för
sin drl biträtt detta förslag.
I detta sammanhang ber jag få framhålla, att i § 5 av den utav
jaktsakkunniga före-lagna kungörelsen intagits en med nuvarande stadgande
i första stycket av samma paragraf likalydande bestämmelse därom,
att hundskatt beräknas för helt kalenderår, där icke kommunen vill
annorlunda förordna. Beträffande ifrågavarande bestämmelse har domänstyrelsen
anfört, att styrelsen ansåge det för åvägabringande av reda
och ordning vara lämpligast, att i författningen bestämt utsädes, i vilka
fall skatt för hund finge utgå med lägre belopp än det för året bestämda.
Det syntes vara förenat med rättvisa och billighet, att, när
innehavare av hund vore pliktig att för hunden erlägga skatt först under
senare halvåret, han icke borde utgiva högre skattebelopp, än som svarade
mot hälften av det, som inom kommunen vore bestämt för året. Att
medgiva än större nedsättning i skatten eller till belopp, som jämnt
svarade mot återstående delen av året, syntes icke nödigt.
I sammanhang med frågan om kommunernas frihet att inom minimioch
maximigränserna bestämma skattens storlek har uppkommit ett spörsmål,
som jag i detta sammanhang torde få redogöra för. I sin förberörda
skrivelse den 13 februari 1920 har överståthållarämbetet hemställt om
frihet för kommun i allmänhet eller åtminstone för Stockholms stad att
bestämma hundskatten till olika belopp för olika delar av kommunen.
Till stöd för denna sin hemställan bär ämbetet åberopat en av stadsfullmäktige
i Stockholm hos ämbetet gjord framställning i ämnet, i vilken
gjorts gällande, att olägenheterna av förefintliga hundar vore större
inom ett tätare bebott område än där befolkningen vore glesare, såsom
i Brännkyrka och Bromma församlingar, och att fördenskull fullt fog
funnes för en olika skatteskala inom olika delar av staden.
I de utlåtanden, som av länsstyrelserna avgivits över ifrågavarande
framställning, hava meningarna angående förslagets lämplighet varit
ganska delade. Femton länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget eller förklarat
sig icke hava något att erinra mot detsamma. Fyra länsstyrelser
hava direkt avstyrkt förslaget, tre länsstyrelser hava såsom förutsättning
för bifall till förslaget ansett, att kommunernas beslut om eu sådan
differentiering av skatten borde i vederbörlig ordning underställas. En
länsstyrelse har ansett förslaget vara olämpligt åtminstone i mindre
Kttngl. Maj:ts proposition Nr 200.
23
samhällen och en annan har funnit förslaget böra tillämpas allenast i
städer och köpingar.
Slutligen har i en del av de utlåtanden, som avgivits över jaktsakkunnigas
förslag, gjorts gällande, att förslaget ej syntes innefatta
hinder för kommun att bestämma skatten till olika belopp för olika
hundar. Beträffande denna fråga har domänstyrelsen anfört följande.
»Det synes styrelsen tveksamt, huruvida den av de sakkunniga föreslagna
lydelsen av 1 § kan innebära sådan frihet för kommunen. Styrelsen anser, att
kommunen icke bör medgivas bestämma mer än ett skattebelopp, och att detta
skall utgå för varje hund, för vilken skatt skall erläggas till kommunen, oberoende
av om hund är av ena eller andra slaget. Medgåves kommunen rätt att bestämma
hundskatten till olika belopp för olika slag eller raser av hundar, skulle därigenom
helt säkert uppstå osäkerhet och tvister, då nämligen hundarna ofta utgöra korsningar
av olika raser samt i övrigt användningen av hund till visst ändamål
långt ifrån alltid är beroende av den ras, till vilken hunden hörer. Sålunda kan
exempelvis en tax eller terrier användas av den ena hundägaren såsom sällskapseller
skyddshund och av den andra till jakthund.»
Beträffande ifrågavarande spörsmål har jämväl Svenska stadsförbundet
i sitt utlåtande över medicinalstyrelsens förberörda framställning
angående införande av obligatorisk hundskatt uttalat den uppfattningen,
att möjlighet borde beredas kommun att uttaga olika skattebelopp för
tätare och glesare bebyggda områden.
I avseende, å hundskattens storlek bör givetvis, om skatten göres Departementsobligatorisk,
ett minimum införas, under vilket skattens belopp icke må ‘^/enbestämmas.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som enligt vad
jag förut anfört föreligga såväl i avseende å hundarnas användning som
mellan olika orter, .synes det erforderligt, å ena sidan, att minimibeloppet
sättes ganska lågt och, å andra sidan, att maximibeloppet höjes.
På sådant sätt skapas en lämplig marginal, varinom skatten må kunna
med hänsyn till speciella föihållauden bestämmas. Jaktsakkunnigas
förslag upptager skattens belopp till lägst fem och högst trettio kronor.
Domäustyrelsen och vissa andra av de i ärendet hörda myndigheterna
hava föreslagit minimibeloppet till tio kronor för varje hund. Under
vissa förhållanden synes detta belopp kunna bliva väl högt, och jag
tillstyrker fördenskull, att skatten må kunna sättas så lågt som till fem
kronor. Vad maximibeloppet angår, synes detsamma icke för närvarande
böra höjas utöver det av jaktsakkunniga föreslagna beloppet, trettio
kronor. Att för det fall, då skatteplikt inträder efter ingången av juli
månad, på sätt domänstyrelsen föreslagit, låta allenast halv skatt utgå
synes mig vara att onödigt inveckla bestämmelserna i ämnet.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Det framförda kravet på rätt för kommunerna att bestämma hundskatten
till högre belopp inom tätare bebyggda områden bör enligt min
mening icke tillmötesgås. Genom bifall till det av Svenska stadsförbundet
framställda förslaget, att hundskatten skulle inom municipalsamhällen
överlåtas till dessa, vilket förslag jag i det följande kommer
att tillstyrka, vinnes, att inom mera tätt bebyggda delar av landsbygden
skatten kan bestämmas till högre belopp än för övriga, mera
glest befolkade delar. Någon ytterligare differentiering i förevarande
avseende synes i varje fall icke vara påkallad för den rena landsbygden.
Icke heller i städerna torde något mera framträdande behov av skilda
skatteskalor för olika områden förefinnas. En sådan anordning skulle
otvivelaktigt giva anledning till svårigheter i tillämpningen. Skattens
differentiering med hänsyn till olika slag av hundar svnes mig, på de
av domänstyrelsen anförda skäl, icke heller vara att förorda.
Vad angår hund, som av förvaltande eller bevakande personal vid
skogsstaten underhålles i och för tjänsten, torde skatten av skäl, som
jag förut anfört, böra bestämmas till minimibeloppet eller fem kronor.
I fall, som avses i 2 § 2 mom., skulle, på sätt jag likaledes tidigare
anfört, eljest belöpande skatt minskas med vad den skattskyldige
styrker hava för året erlagts i skatt för hunden till annan kommun.
5 §•
5 § motsvarar § 3 i jaktsakkunnigas förslag till kungörelse angående
skatt för hundar.
Mot jaktsakkunnigas förslag i denna punkt har domänstyrelsen
framställt vissa erinringar. Såväl den nuvarande som den av sakkunniga
föreslagna avlättningen av paragrafen i fråga har nämligen
ansetts lida av anmärkningsvärd brist på klarhet. Domänstyrelsen har
föreslagit, att åt paragrafen måtte givas följande lydelse:
»Under januari månad varje år skall, med undantag för lappar beträffande
av dem i och för renskötseln använda hundar, envar innehavare av hund skriftligen
uppgiva, huru många hundar med en ålder av minst tre månader han
innehar och av vad slag dessa äro; och vare innehavare av hund, för vilken skatt
skall utgöras, pliktig att samtidigt med sådan anmälan erlägga den belöpande
skatten, så framt icke annan termin för dess gäldande varder av kommunen bestämd.
Bliver någon senare under året innehavare av hund, som uppnått en ålder
av minst tre månader och för vilken för löpande år skatt icke redan är erlagd,
åligger det honom att genast därefter sådant anmäla på sätt i föregående punkt
är sagt, ävensom samtidigt erlägga behörig skatt.
För hund, som för beskattning icke skolat anmälas före ingången av juli
månad, utgöres skatt med allenast hälften av det belopp, som inom kommunen
eljest är bestämt för året.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
25
Medicinalstyrelsen bär ansett anmälan böra innehålla uppgift dels
å huru många hundar, vederbörande innehade och under året ville
behålla, dels å dessas ras, ålder, kön och färg.
I detta sammanhang ber jag få framhålla, att i § 4 av jaktsakkunnigas
förslag, i anslutning till den nuvarande kungörelsen, intagits
bestämmelse om till vilka myndigheter uppgift skulle lämnas; och har
tillika stadgats, att samtidigt med dylik anmälan belöpande skatt skulle
erläggas, där icke kommunen annorlunda bestämt.
Domänstyrelsen har föreslagit följande avfattning av ifrågavarande
paragraf:
»Uppgift, varom i 3 § förmäles, skall avlämnas i stad till den tjänsteman
•eller kommunala myndighet, som har sig anförtrodd uppbörd av utskylderna till
staden, samt å landet till kommunalnämnden och skall den å envar innehavare
av hund belöpande skatten erläggas jämväl till förenämnda tjänsteman eller kommunala
myndigheter, så framt icke annorledes varder av kommunen bestämt.»
Det har synts mig lämpligt att under 5 § i den föreslagna förordningen
sammanföra bestämmelserna om såväl anmälan av hund som
till vilken myndighet anmälan skall ingivas och skatt erläggas.
På grund av de förtydliganden, som införts i författningens tidigare
paragrafer, torde någon brist på klarhet icke komma att vidlåda
förevarande paragraf, om densamma avfattas i huvudsaklig anslutning
till jaktsakkunnigas med nu gällande bestämmelser överensstämmande
förslag.
6 §•
I 6 § hava meddelats bestämmelser om sättet för erläggande av
hundskatt. I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller skall
skatten erläggas samtidigt med att anmälan enligt 5 § äger rum, så
framt icke annan ordning för skattens erläggande blivit av kommunen
bestämd.
På sält jag tidigare anfört har i förevarande paragraf tillika intagits
en bestämmelse om återbetalning av skatt, som erlagts för hund,
beträffande vilken skatteplikt därefter förefallit.
7 §■
I 1 mom. av denna paragraf har intagits en av medicinalstyrelsen
föreslagen bestämmelse om skyldighet för kommun att över hundarna
föra särskilt register. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle kommunen
till vederbörande polismyndighet under februari månad varje år
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 162 höft. (Nr 200.) 4
Deyariemcrd
chefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
överlämna bestyrkt avskrift av hundskatteregistret. Det har emellertid
synts mig tillräckligt, att polismyndigheten berättigas taga del av hundskatteregistret,
när helst den sådant påkallar.
I ett andra moment har under förevarande paragraf föreskrivits,
att kvitto skall lämnas å erlagd hundskatt; och skall detta kvitto, såvitt
möjligt, innehålla kortfattad uppgift för hundens identifiering.
Detta har betydelse, bland annat, för det fall, att kvittot sedermera skall
åberopas för skattefrihet eller avdrag å skatt i annan kommun. Tillika
har i detta moment upptagits ett av jaktsakkunniga föreslaget och av
vedeibörande myndigheter tillstyrkt förslag därom, att kommunen skulle
tillhandahålla vederbörande skattskyldige särskilt skattemärke, utvisande
att skatt erlagts. I enlighet med domänstyrelsens förslag har beträffande
skattemärket föreslagits, att detsamma skall vara tillverkat av plåt och
lagom stort att fästas vid vanligt hundhalsband samt försett med kommunens
namn, vederbörande årtal och hundens nummer i hundskatteregistret.
Däremot har det synts mig onödigt och i vissa fall för
kommunen alltför besvärligt, att uppgift om innehavarens namn och
adress skulle behöva införas å skattemärket. Då kommunens namn och
hundens nummer återfinnas å märket, synes det icke böra möta någon
svårighet att ur hundskatteregistret inhämta upplysning om vederbörande
skattskyldige.
8 §•
1 enlighet med jaktsakkunnigas förslag har föreskrivits, att skattemärke
skall å halsband eller på annat lämpligt sätt vara anbragt å
hunden. Undantag härifrån må dock äga rum i vissa fall, nämligen
då hunden står bunden, hålles instängd eller nyttjas vid jakt, där fara
föreligger för att hunden i gryt eller annorstädes kan hava men av den
anordning, varå skattemärket är fästat. I sistberörda avseende är paragrafen
avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med vad domänstyrelsen
föreslagit.
9 §•
9 § innehåller bestämmelser om ansvar för förseelser mot förordningen.
Av sådana förseelser kunna särskiljas tre olika arter, nämligen
dels underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet,
dels försök att genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet,
dels ock uraktlåtenhet att fullgöra vad i 8 § föreskrives om skyldighet
att hava skattemärke anbragt å hunden.
Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet medför enligt nu
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
gällande bestämmelser påföljd av dubbel hundskatt och böter från fem
till tio kronor. Jaktsakkunniga gjorde i detta avseende ingen annan
ändring än att böterna skulle utgöra från och med fem till och med
tjugu kronor. Domäustvrelsen har däremot föreslagit, att ifrågavarande
förseelse allenast skulle medföra påföljd av dubbel hundskatt. Det synes
mig emellertid icke kuuna undvikas att för ifrågavarande fall jämväl
stadga något mindre bötesbelopp. Jag föreslår, att böterna sättas till
tio kronor. Vad angår det fall, att skatteplikt för hund under löpande
år inträtt på grund av förhållande, som avses i 2 § 2 mom., har ansvarspåföljd
ansetts skäligen böra inträda först efter det att den skatt skyldige
av kommunen erhållit anmaning att fullgöra honom åliggande
anmälningsskyldighet.
Den svåraste av nyss angivna förseelser är givetvis den, då någon
söker genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet. För detta
fall har bötesstraffet ansetts böra höjas och bestämmas till minst tio,
högst etthundra kronor. År gärningen straffbar enligt allmän strafflag,
bör givetvis straff enligt förevarande förordning ej inträda.
Förseelse mot föreskriften i 8 § har ansetts icke böra medföra
högre bötespåföljd än tjugu kronor.
Böter, som ådömas enligt den nuvarande kungörelsen angående
skatt för hundar, delas lika mellan åklagaren och de fattiga inom den
kommun, där förseelsen är begången. Detta har ändrats därhän, att
böterna alltid skola tillfalla kronan.
10 §.
På sätt för närvarande finnes föreskrivet, stadgas i 10 §, att åtal
mot författningen skall anhängiggöras vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.
ii §•
Vid 1916 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion
om sådan ändring i gällande kungörelse angående skatt för hundar, att
samma ansvarspåföljd bleve gällande för försummad betalning av hundskatt
som för försummad anmälan av innehavande hund. Med anledning
härav avlät riksdagen den 5 april 1916 skrivelse, nr 61, till Kungl.
Maj:t med anhållan om vidtagande av de åtgärder, som kunde finnas
påkallade för att tillförsäkra kommun befogenhet att för försummelse
att å stadgad tid erlägga skatt för hund fastställa sådana påföljder, som
vore ägnade att på ett effektivt sätt betrygga förverkligandet av syftet
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
med ifrågavarande beskattning icke blott i de fall, då den skattskyldige
ägde medel till skattens erläggande, utan även då tillgång därtill saknades.
Riksdagen, som ansett det böra överlåtas åt Kungl. Maj:ts prövning,
vilka åtgärder kunde vara påkallade för genomförande av motionens
syfte men som emellertid tagit i övervägande, i vilken riktning
frågans lösning borde sökas, yttrade i förenämnda skrivelse, bland
annat, följande.
Uppenbart vore, att man icke i allo kunde följa den väg, som i motionen
förordats, att likställa utebliven skattebetalning med försummad anmälan. I
senare fallet vore fråga om en ren ordningsföreskrift, som envar måste förutsättas
kunna utan vidare iakttaga. I det förra åter kunde försummelsen uteslutande
bero av saknad av medel och således vara fri från varje kriminellt
moment. Att för bristande skattebetalning stadga ansvarspåföljd, böter, som
eventuellt skulle förvandlas till fängelse, torde följaktligen icke kunna på allvar
sättas i fråga. Däremot syntes en sådan påföljd som skyldighet att utgöra
dubbel skatt vara ett fullt befogat och ändamålsenligt medel att komma till
rätta i allt fall med dem, som av slarv mera än av oförmåga försummade betalningen.
I de fall åter, där medel fattades till gäldande av enkel hundskatt, skulle
givetvis påföljden av dubbel hundskatt vara för kommunen av föga värde.
Författningens grund och ändamål, att i det allmännas intresse stävja en alltför
talrik förekomst av hundar, syntes dock betinga, att saknaden hos den
skattskyldige av utmätningsbar tillgång till skattens betalande icke borde få
avskära kommunen från möjlighet att fullfölja nämnda intresse. I städerna
tillämpades rätt allmänt att hund, som anträffades utan skattemärke och beträffande
vilken skatt förty presumerades icke vara erlagd, omhändertoges av
polismyndigheten och, efter viss kortare frist för ägaren att avhämta densamma
mot ersättningen för kostnaden, utan vidare dödades. Detta förfarande
vore väl i fråga om skatteindrivningen tämligen verkningslöst och lämnade i
viss mån också i ägarens hand möjlighet att undandraga sig påföljden av hundens
oskadliggörande. Det hade dock synts riksdagen kunna erbjuda uppslag till
en verkligt effektiv anordning, som kunde kombineras med påföljden av
dubbel skatt och bleve lämplig just i sådana fall, då bristande tillgång vore
orsaken till den försummade betalningen. Enligt riksdagens åsikt skulle saken
kunna ordnas så, att genom tillägg eller ändring å lämpligt ställe i förevarande
författning kommun tillförsäkrades rätt att såsom påföljder av försummad betalning
av hundskatt besluta, att den skattskyldige i första hand skulle vara
förfallen till dubbel skatt, samt, därest denna ej erlades, vara underkastad,
att hunden genom kommunens eller ordningsmaktens försorg omhändertoges
och dödades.
Den av riksdagen förordade anordningen borde alltid bero på formligt
beslut av vederbörande kommun, varigenom syntes undanröjd varje risk, att
icke de olika förhållandena å skilda håll skulle komma till sin rätt.
29
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 200.
över riksdagens ifrågavarande skrivelse hava överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, sedan vederbörande kommunala myndigheter
lämnats tillfälle att yttra sig, avgivit infordrade utlåtanden. I allmänhet
hava myndigheterna mer eller mindre direkt uttalat sig till förmån för
en sådan anordning som den av riksdagen ifrågasatta.
I förevarande paragraf har till en början i ändrad form intagits
den nuvarande bestämmelsen därom, att till betalning förfallen hundskatt
är utmätningsgill lika med kommunalutskylder.
Vad därefter angår den av riksdagen ifrågasatta rätten för kommun
att såsom påföljd av underlåtenhet att erlägga förfallen hundskatt besluta,
att hunden skall av kommunen eller ordningsmakten omhändertagas
och dödas, har jag funnit det vara nödigt, att ett dylikt stadgande
införes i den nya förordningen angående hundskatt. Det torde emellertid
böra ankomma på kommunen själv att bestämma, huruvida för kommunens
vidkommande dylik påföljd skall äga rum, samt vilken respittid
skall tillkomma vederbörande att fullgöra sin skattskyldighet. Stadgandet
torde alltså böra sålunda avfattas, att kommun äger bestämma,
att hund, för vilken förfallen skatt ej erlägges, skall av kommunen omhändertagas
och, där skatten ej erlägges inom viss bestämd tid efter från
kommunen erhållen anmaning med underrättelse om påföljden, dödas.
12 §.
På sätt jag redan antytt har Svenska stadsförbundet hemställt, att
hundskatt inom municipalsamhälle måtte tillkomma icke kommunm utan
municipalsamhället. I detta avseende har stadsförbundet anfört i huvudsak
följande.
Skulle rabiessmitta inträda inom ett municipalsamhälle, åvilade skyldigheten
att vidtaga avvärjande åtgärder i första rummet samhället självt och dess hälsovårdsmyndigheter.
På samma sätt förhölle det sig med sundhetsväsendet över
huvud och vanligtvis även med ordningsväsendet. Kommunen hade i detta hänseende
icke några förpliktelser gentemot municipalsamhället. Då de ekonomiska
resurser, som stode municipalsamhällena till buds, i allmänhet vore mycket begränsade
och municipalförvaltningen i och för sig städse medförde en extra skattebelastning
utöver vad som gällde för kommunen, syntes det dubbelt viktigt, att
dessa samhällen icke undandroges en skattekälla, som enligt förutsättningarna för
den nu föreslagna författningsändringen obestridligen måste anses tillhöra dem. I
ett annat tämligen analogt fall, nämligen med avseende å nöjesskatten, hade municipalsamhällets
likaberättigande med kommun blivit erkänd.
I likhet med Svenska stadsförbundet har jag funnit skäligt, att
municipalsamhälle berättigas upptaga skatt för de hundar, som finnas
inom samhället. Bestämmelse härom bär intagits i förevarande paragraf.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
De nya bestämmelserna angående skatt för hundar torde böra tråda
i kraft den 1 januari 1924.
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning angående shatt för hundar
samt hemställer, att Kungl. Maj;t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga sagda förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skall proposition
av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Grip.
Kungl. Maj:.ts proposition Nr 200.
31
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse angående skatt för hundar.
Med upphävande av kungörelsen den 1 juni 1877 angående skatt för hundar
förordnas härmed som följer.
§ 1.
En var inom kommunen boende person, vilken därstädes innehar hund,
skall för sådant djur årligen utgöra skatt till belopp, som kommunen äger bestämma,
dock minst fem och högst trettio kronor. Denna skatt tillfaller kommunen.
Fria från beskattning äro dels förvaltande och bevakande personal vid
skogsstaten för de hundar, som personalen i och för sin tjänst underhåller,
dels ock lapparna för av dem i och för renskötseln använda hundar.
§ 2.
Fråga om de inflytande medlens användande för kommunens behov skall
behandlas på enahanda sätt som angående skattebeloppets bestämmande är
förordnat.
§ 3.
Under januari månad varje år skall innehavare av hund, för vilken skatt
skall utgöras, skriftligen uppgiva huru många hundar han innehar och under
året vill behålla samt av vad slag dessa äro.
Bliver någon senare under årets lopp innehavare av hund, för vilken
skatt skall utgöras, åligger det honom att senast inom en månad därefter
sådant på enahanda sätt anmäla.
§ 4.
De uppgifter, vilka i § 3 äro påbjudna, skola avlämnas i stad till den
tjänsteman eller kommunala myndighet, som har sig anförtrodd uppbörd av
utskylderna till staden, samt å landet till kommunalnämnden; och vare innehavare
av hund pliktig att vid samma tillfälle jämväl erlägga den belöpande
skatten, så framt icke annan termin för dess gäldande varder av kommunen
bestämd.
§ 5.
Hundskatt beräknas för helt kalenderår, där icke kommunen vill annorlunda
förordna.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Resande, som uppehåller sig kortare tid än två månader inom en kommun,
vare sig i stad eller på landet, erlägger för den eller de hundar, han medför,
ingen avgift till samma kommun; och njute även, om han längre kvardröjer,
enahanda befrielse, därest med kvitto styrkes, att skatt är för samma tid annorstädes
betald.
§ 6.
Å varje hund, med undantag av lapparnas i § 1 omförmälda vallhundar,
ävensom hund, som hålles instängd, samt jakthund under pågående jakt, skall
å halsband eller på annat lämpligt sätt vara fästad uppgift om innehavarens
namn och adress. Hund, för vilken skatt utgår, skall dessutom vara försedd
med märke, utvisande att skatt vederbörligen erlagts. Sådant märke skall
avgiftsfritt tillhandahållas av kommunen.
§ 7.
Försummar någon att, på sätt och i den ordning § 3 stadgar, till beskattning
anmäla hund, som av honom innehaves, eller söker någon att medelst
oriktig uppgift eller på annat sätt undandraga sig den beskattning, han bör vidkännas,
då skall den skyldige, jämte erläggande av dubbel hundskatt, bota
från och med fem till och med tjugu kronor, till tveskiftes emellan åklagaren
och de fattiga inom den kommun, där förseelsen är begången.
Underlåter innehavare av hund att fullgöra vad honom enligt § 6 åligger,
böte på sätt nyss nämnts.
Åtal för överträdelse av stadgandena i denna kungörelse skall upptagas
och avgöras i stad hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men i
övrigt hos poliskammare och i stad, där sådan icke finnes, ävensom å landet
vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan över domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål, vad i allmänhet angående besvär i brottmål
finnes förordnat.
Saknas tillgång till ådömda böters fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.
§ 8.
Den skatt för hundar, varom nu blivit stadgat, är lika utmätningsgill
med kommunalutskylder.
§ 9.
Med iakttagande av vad i det föregående är förordnat, äger varje kommun
vidtaga de åtgärder, som kunna vidare erfordras för att på ändamålsenligt
sätt bringa denna författning till verkställighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 192...
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.