Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrad lydelse
av rubriken nr 749 för plåt- och bleckvaror i gällande tulltaxa;
given Stockholms slott den 16 mars 1923.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Linddqyist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför:

Enligt bestämmelsen i den efter rubrik nr 896 i gällande tulltaxa
intagna anmärkning skall för järnvaror, hänförliga till någon av rubrikerna
nr 882—884 eller 894—896 och vägande per stycke högst
10 kilogram, tillkomma såsom särskild tilläggstull, då de äro förgyllda
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 159 käft. (Nr 196—197.) 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

Generaltull styrelsen.

eller försilvrade, 80 öre per kilogram, och då de äro polerade, förnicklade,
emaljerade, lackerade, lormässingade eller g;ilvaniskt bronserade,
35 öre per kilogram. Den sålunda stadgade förhöjningen av grundtullen
för det fall, att varans yta är på visst sätt bearbetad, skall alltså
tillämpas endast i fråga om artiklar av högst 10 kilograms vikt.

Nämnda viktbegränsning vid tillämpningen av de på grund av
ytbehandlingen gällande högre tullsatserna saknar helt och hållet motsvarighet
beträffande de med förenämnda järnvaror i tull beskattningshänseende
eljest tämligen likställda, till rubrikerna nr 747—754 liänförliga
plåt- och bleckvaror. De för ytbehandlade sådana varor fastställda
tullsatserna gälla nämligen oberoende av vikten per stycke, i det
att tullen per kilogram skall utgå för förgyllda och försilvrade artiklar
(rubrik 747) med 1 krona, för emaljerade (rubrik 748) med 40 öre och
för förnicklade, förkopprade, förmässingade, bronserade eller lackerade
(rubrik 749) med 50 öre per kilogram.

I skrivelse den 31 januari 1923 har generaltullstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att rubrikerna nr 748
och 749 i gällande tulltaxa skola erhålla följande ändrade lydelse:

Plåt- och bleckvaror, ej särskilt nämnda:

748 Emaljerade, vägande per stycke netto högst 10 kg.... 1 kg. 40 öre

749 Förnicklade, förkopprade, förmässingade, bronserade

eller lackerade, vägande per stycke netto högst

10 kg.................................................................................. 1 » 50 »

Efter att hava erinrat om tulltaxans bestämmelser i fråga om ytbehandlade
järnvaror samt på enahanda sätt behandlade plåt- och bleckvaror
ävensom framhållit den mellan berörda båda grupper av varor
förekommande olikhet i avseende å tullbeskattningen har generaltullstyrelsen
till stöd för sin nyssberörda hemställan vidare anfört i huvudsak
följande.

Denna principiella olikhet i fråga om tullbeskattningen av ytbehandlade järnvaror
och på liknande sätt behandlade plåt- och bleckvaror hade icke förefunnits
i 1906 års tulltaxa. Enligt denna taxa hade nämligen båda dessa slag av artiklar
hänförts till någon av rubrikerna 426 eller 427, för vilka hade gällt den allmänna
bestämmelsen, att en till någon av dem hänfårlig vara, som vägde mera än 10
kilogram per stycke, skulle för den överskjutande vikten beläggas med en tull av
endast 4 öre per kilogram. Emellertid hade 1906 års tulltaxekommitté ansett, att
den hänsyn till förhållandet mellan varans vikt och värde, som i sistnämnda tull -

Kunyl. Maj:ts proposition Nr HJ6.

3

taxa fatt sitt uttryck i stadgandet om tullsatsernas reducering pa angivet sätt,
skulle kunna bättre göras gällande genom uppdelning av ifrågavarande artiklar i olika
viktgrupper med lägre tullsats per viktenhet för tyngre än för lättare vara, vilken
uppdelning, vad plåt- och bleckvaror beträffade, dock skulle hava större betydelse
endast ifråga om egentliga plåtslagararbeten. Under alla förhållanden hade kommittén
ansett givet, att för bleck- och plåtvaror, försedda med någon dyrbarare
ytbetäckning, intet behov av olika, efter vikten lämpade tullsatser förefunnes. Av
denna anledning hade kommittén föreslagit, att berörda uppdelning skulle inskränkas
till att avse allenast artiklar, som saknade ytbetäckning eller voro försedda
med annan sådan än förgyllning, försilvring, emaljering, förnickling, förkoppring,
förmässingande, bronsering eller lackering.

Den av kommittén på sin tid uttalade uppfattningen rörande obehövligheten
av att uppdela de ytbehandlade plåt- och bleckvarorna efter deras vikt per stycke
kunde åtminstone numera icke anses äga berättigande. Tid efter annan hade,
särskilt under de senare åren, förekommit till import olika artiklar, bestående av
grövre plåtarbeten, försedda med någon ytbeteckning, vanligen av sådant slag,
som enligt tullteknisk uppfattning måste betecknas såsom lackering. Dessa artiklar
hade på grund av ovan anförda förhållande betungats med en mycket hög
tull, vilken varit särskilt oläglig i de ofta nog förekommande fall, då den drabbar
transportanordningar och andra för industriellt bruk erforderliga, tekniska hjälpmedel.
Det hade inträffat, att tullen för dylika artiklar uppgått till avsevärt
högre belopp än varans värde.

Den å tyngre plåt- och bleckvaror förekommande ytbetäckningen utgjordes
oftast av lackering. Även andra i rubriken 749 omnämnda slag av ytbehandling
kunde emellertid förekomma, ävensom emaljering. Däremot hade exempel icke förekommit
på att tyngre plåt- och bleckvaror varit förgyllda eller försilvrade. Det
vore att märka, att, jämlikt bestämmelsen i 1 § mom. d) tulltaxeunderrättelserna,
till på ovan angivet sätt ytbehandlade arbeten vore att hänföra alla sådana, som
till någon, om ock ringa del blivit på sådant sätt behandlade. Vad särskilt
lackering beträffade, gåve densamma ofta till resultat synnerligen råa och ojämna
ytor, vilka knappast vore ägnade att i mera avsevärd mån höja varans utseende

utan huvudsakligen syntes hava till ändamål att skydda densamma mot rost.

Sådan lackering torde numera utföras helt enkelt medelst Instrykning med emaljfärgliknande,
hartshaltiga bestrykningsvätskor, som vid torkning utan ugnsbehandling
efterlämnade mer eller mindre glänsande, fasta överdrag. Att en yta efter
dylik bestrykning kunde bliva olika jämn, alltefter som grunden förbehandlats
medelst putsning, spackling eller annan grundning eller till följd av den större
eller mindre jämnhet, ytan erhållit vid valsningen, läge i sakens natur, liksom
även att bestrykningsvätskor av olika kvaliteter måste giva olika resultat. Emellertid
vore det ur tullteknisk synpunkt givetvis omöjligt att för bedömandet av
ytbetäckningens art gå in på sådana spörsmål som grundytans förbehandling,
lackeringsprocedurens förlopp och den använda fernissans eller emaljfärgens kvalitet.
Följaktligen kunde ej heller vid tulltaxans tillämpning göras skillnad mellan

olika kvalitetsgrader av lackering, utan måste även till utförande och utseende

ganska enkla slag av nämnda ytbetäckning tulltekniskt sett betraktas såsom
lackering. Den merkostnad, som sådan ytbetäckning förorsakade vid tillverkningen,
vore också jämförelsevis obetydlig.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

Yttranden av
fullmäktige i
järnkontoret,
Sveriges industriförbund

och kommerskollegium.

Berörda omständigheter vore givetvis ägnade att i än högre grad framhäva
det oformliga och ur trafikens synpunkt orättvisa i att för ifrågavarande artiklar
icke förefunnes den differentiering av tullsatserna efter vikten per stycke, som vore
genomförd beträffande andra, ej särskilt nämnda järnvaror. Då olägenheterna
härav, särskilt under den senare tiden, gjort sig alltmera gällande, syntes åtgärder
böra vidtagas för avhjälpande av de sålunda påtalade bristerna i tullagstiftningen
på ifrågavarande område. Med hänsyn till den förestående tulltaxerevisionen torde
emellertid den för ändamålet erforderliga förändringen icke böra för närvarande
göras mera omfattande än som oundgängligen krävdes. Den åsyftade förändringen
6yntes lämpligen kunna ernås därigenom, att tillämpningen av rubrikerna nr 748
och 749 inskränktes att gälla endast sådana på i rubrikerna angivit sätt bearbetade
plåt- och bleckvaror, ej särskilt nämnda, som hade eu vikt av högst 10 kilogram
per stycke. Vid en sådan förändring skulle på dylikt sätt ytbehandlade artiklar,
som ägde en vikt av mer än 10 kilogram per styck, komma att hänföras till
någon av rubrikerna nr 750—753, i enlighet varmed tullen för artiklarna ifråga
komme att ligga mellan 6 och 15 öre, beroende av vikten per stycke. Härigenom
bleve de största olägenheterna av de nuvarande bestämmelserna avhjälpta, på
samma gång som ett första steg bleve taget till åvägabringande av den överensstämmelse
i tullbeskattningshänseende mellan plåt- och bleckvaror och andra
i tulltaxan ej särskilt nämnda järnvaror, som enligt styrelsens uppfattning vore
av behovet påkallad.

På grund av remiss har kommerskollegium, efter att hava införskaffat
yttranden i ärendet från fullmäktige i järnkontoret och från
Sveriges industriförbund, den 10 mars 1923 avgivit utlåtande över
generaltullstyrelsens ifrågavarande framställning.

I likhet med de hörda korporationerna har kommerskollegium
ansett otvivelaktigt, att den av generaltullstyrelsen föreslagna tilläggsbestämmelsen
vore fullt befogad rörande till tulltaxerubrik 749 hörande,
lackerade plåt- och bleckvaror.

Vad däremot angår övriga av förslaget berörda varuslag hava
såväl fullmäktige i järnkontoret och Sveriges industriförbund som kommerskollegium
förklarat sig icke kunna för närvarande biträda generaltullstyrelsens
förslag.

I fråga om dessa varor hava fullmäktige i järnkontoret åberopat
ett av överingenjören A. Wahlberg i ärendet avgivet yttrande, däri
denne gjort gällande, att med hänsyn till den förestående allmänna
tulltaxerevisionen större förändringar i gällande tulltaxa ej borde göras
än som vore oundgängligen nödvändiga och att fördenskull, då de av
generaltullstyrelsen framhållna olägenheterna närmast gällde lackerade
plåt- och bleckvaror, det syntes tillfyllest, att ändring ägde rum beträffande
dessa.

Sveriges industriförbund har framhållit, att 1906 års tulltaxekommitté
på sin tid verkställt ingående undersökningar i fråga om tullbe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 196. 5

skattning av bleck- och plåtvaror och därvid funnit, att för sådana
varor, ytbehandlade på något av förenämnda sätt, behov av olika efter
vikten lämpade tullsatser ej förelåge. Med hänsyn härtill och då förbuudet
icke hunnit bilda sig en tillförlitlig uppfattning om verkningarna
för industrien av den föreslagna tillitaxeändringen i andra delar, än som
anginge lackerade plåt- och bleckvaror, har förbundet förklarat sig icke
kunna för närvarande tillstyrka ändringsförslaget beträffande på annat
sätt ytbehandlade varor.

De olägenheter, vilka enligt vad generaltullstyrelsen anfört äro en Departementsföljd
av de nuvarande tulltaxebestämmelserna i fråga om ytbehandlade chefenplåt-
och bleckvaror, hava icke varit från början insedda utan hava
under de senaste åren uppkommit på den grund, att enklare ytbehandling
till skydd mot rost m. m. ägt rum jämväl av grövre plåtoch
bleckvaror. Avsikten torde emellertid icke hava varit, att med
den högre tullsatsen för ytbehandlade sådana varor skulle träffas
större artiklar med så enkel ytbehandling som bestrykning med hartsämnen
eller dylikt. Enligt vad generaltullstyrelsen upplyst förekommer
det numera allt oftare, att grövre plåtslageriarbeten äro överdragna med
dylik enkel ytbetäckning. Det torde icke vara att antaga, att å dylika
arbeten anbringas dyrbarare lackering. På sätt myndigheterna i ärendet
hemställt synes det fördenskull vara lämpligt, att lackerade plåt- och
bleckvaror med en vikt av 10 kilogram per stycke må hänföras till någon
av rubrikerna nr 750—753 samt förty beläggas av en tull mellan 6 och
15 öre allt efter vikten per stycke. Vad däremot angår emaljerade,
förnicklade, förkopprade, förmässingade och bronserade plåt- och bleckvaror
torde på de av fullmäktige i järnkontoret och Sveriges industriförbund
anförda skäl någon ändring för närvarande icke böra föreslås.

Den ändring, vilken skulle äga rum, torde sålunda allenast böra avse
tulltaxerubriken nr 749 och innebära ett tillägg beträffande där avsedda
lackerade varor av innehåll, att sådana varor skola hänföras till
ifrågavarande rubrik, endast om de väga per stycke netto högst 10
kilogram.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen att

dels besluta, att rubriken nr 749 i gällande tulltaxa skall erhålla
följande ändrade lydelse:

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 196.

Kvantitet

för tull-beräkningen

Tullsats

Kr.

öre

Plåt och bleckvaror, ej särskilt nämnda:

749.

förnicklade, förkopprade, förmässingade eller
bronserade ävensom lackerade, vägande
per stycke netto högst 10 kg................

1 kg.

50

dels ock förklara, att ifrågavarande ändring skall träda i kraft å
dag, som Konungen bestämmer.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenteu
bifalla, och förordnar, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Grip.