Kungl. Maj:Ls Proposition Nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
att träffa förlikning med strandägare vid Göta älv
rörande kronan tillkommande rätt till uppdämning av
älvens vatten; given Stockholms slott den 16 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikation särenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Anders örne.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Örne anför:

1 skrivelse den 14 mars 1923 har vattenfallsstyrelsen gjort framställning
om bemyndigande att träffa förlikning i det vid vederbörande
vattendomstol anhängiggjorda målet om rätt för kronan till ytterligare
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 155 häjt. (Nr 192.)

636 23

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 192.

uppdämning av Göta älv vid Trollhättan. Beträffande denna fråga tillåter
jag mig erinra följande:

År 1749 fastställde Kungl. Maj:t plan för en slussbyggnad vid
Trollhättan, vilken plan godkändes av rikets ständer vid 1751 års riksdag.
I planen ingick anläggande av en damm i älvgrenen mellan Malgön och
östra stranden av Göta älv vid Trollhättan, den så kallade Kavelströmsdammen
eller Kaveldammen. Enär genom denna damm vattenytan i älven
höjdes, förordnades kommissionslantmätaren Olof Gran att efter en viss
antagen vattenhorisont vid Kaveldammen undersöka, vilka åkrar och
ängar vid Göta älv genom samma damm blivit lidande av vattnets uppstigande.
Vid denna förrättning, som började år 1760 och avslutades i
maj 1762, upprättades karta och beskrivning, vilka utvisa, att till grund
för förrättningen tagits den vattenhorisont eller vattenhöjd, som varit
rådande 1756 och 1757, eller den s. k. »Grans horisont». Vattnet hade
dessa år stigit till översta kanten av segmentsmuren vid greve Ekeblads
sluss eller 2 hd alnar högre än det vid undersökningen varande vattenståndet.
Å kartan inritades de ägor, som efter denna vattenhöjd komme
att stå under vatten, och utgjorde dessa 554 tunnland 13 kappland åker och
äng. Såsom gottgörelse för den skada, som tillskyndades dessa ägor,
utbetalades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1768, den 29 november
1826 och den 9 november 1854 vissa ersättningar.

Sedan riksdagen år 1906 anvisat anslag till påbörjande av anläggning
av en kraftstation vid Trollhättan, anmälde vattenfallsstyrelsen till
vederbörande domhavande, att Kungl. Maj:t och kronan för tillgodogörande
av kronan tillhörig vattenkraft i Göta älv ville anlägga en dylik kraftstation
och för sådant ändamål bygga en damm i älven emellan Torsered
och Malgön ävensom utföra andra arbeten i och invid älven. Årendet
handlades i laga ordning vid Flundre, Väne och Bjärke häradsrätt och
fullföljdes därifrån till Göta hovrätt. Genom dom den 19 juni 1908,
som vunnit laga kraft, tillerkände hovrätten vattenfallsstyrelsen rätt att
reglera vattenståndet vid regleringsdammen i Trollhättan i enlighet med
en s. k. relationskurva, d. v. s. så, att ifrågavarande vattenstånd gjordes
beroende av för tillfället rådande vattenstånd i Vänern vid dess utlopp
i Göta älv. Vattenståndet vid Trollhättan blir därigenom växlande, och
relationskurvan angiver närmare det vattenstånd vid Trollhättan, som
skall hållas vid olika vattenstånd i Vänern. Dock må vattenståndet vid
Trollhättan, med hänsyn till Trollhätte kanals intresse, ej sänkas under
höjden + 37,59 meter över det antagna nollplanet.

Frågan om till vilken punkt vattenfallsstyrelsen ägde rätt att dämma
upp vattnet vid Trollhättan fick en särskild aktualitet därigenom, att vid
anläggning av den för Trollhätte kraftverk behövliga regleringsdammen

Km tgl. Maj:ts Proposition Nr 192.

3

i Nolströmmen i Trollhättan en viss tillfällig dämning av vattenytan
utöver relationskurvan blev oundviklig under en del av åren 1909 och
1910 till följd av då inträffade våtår och omöjligheten att framsläppa
motsvarande vattenmassa förbi fångdammen vid arbetsplatsen i Nolströmmen.
Strandägarna ingåvo med anledning härav den 8 januari 1910
framställning till Kungl. Maj:t om ersättning för den genom nämnda
tillfälliga dämning vållade skadan.

I anledning härav företog lantbruksingenjören B. E. Hildebrand enligt
förordnande och med biträde av gode män värdering av dessa skador, med
särskilt angivande av huru stor del, som därav belöpte på mark, belägen
över Grans horisont. Genom brev den 26 juni 1915 förordnade
Kungl. Maj:t, att till markägarna skulle utbetalas ersättning för skador å
mark, belägen ovan Grans horisont, i enlighet med Hildebrands värdering.
Beträffande frågan huruvida någon ersättning därutöver skulle utgå, förklarade
Kungl. Maj:t sig vilja framdeles meddela beslut.

I sin nu föreliggande skrivelse har vattenfallsstyrelsen till en början
framhållit, att en närmare granskning av äldre handlingar enligt styrelsens
uppfattning givit vid handen, att de på grund av Grans ovanberörda
förrättning erlagda skadeersättningsbeloppen måste anses innefatta
vederlag icke endast för skada till följd av Kaveldammens anläggning,
utan även för alla de skador, som kunde vållas till följd av en
konstant uppdämning av Göta älv ovanför Trollhättan intill Grans horisont.
Styrelsen yttrar vidare:

Sedan 1920 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition anslagit
medel till genomförandet av en profilreglering av Göta älv mellan Trollhättan
och Yargön, ingav vattenfallsstyrelsen den 30 september 1920 ansökan till Västerbygdens
vattendomstol om laga tillstånd till sådan reglering. Denna profilreglering
avsåge sådan förändring av vattenstånden å nämnda sträcka av Göta
älv, att vattnet när som helst finge vid Trollhättan hållas uppdämt till höjden
4- 39''so över havets medelvattenyta samt för beredande av erforderligt magasin
för dygns- och veckoreglering av vattenförbrukningen i Trollhätte kraftverk varieras
i mån av behov under nämnda höjd med omkring 1 meter. Profilregleringen
innebure en uppdämning av vattenståndet i älven till ungefärlig jämnhöjd med
hittillsvarande högvattenstånd och framkallade på grund därav vissa skador å
strandjorden utmed älven och inverkade dessutom på vissa tekniska anläggningar,
såsom kajer, bryggor, dräneringsledningar m. m. För att förebygga skador å jord
av ganska betydande omfattning, som eljest skulle uppstå å eu del av älvens
vänstra strand, där uppdämningen skulle komma att sträcka sig upp i Stallbackaån
och Hullsjön, som omgåves av vidsträckta, lågt liggande ängsmarker, ingick i
profilregleringsföretaget anläggandet av en damm över Stallbackaåns mynning och
vall utmed stranden av Göta älv å omkring 6 kilometers längd norr därom samt
för avledning av Stallbackaåns vatten utsprängning av en dräneringstunnel i
sträckning från Stallbackaån under Trollhättans stad och utmynnande i Göta älv

Vattenfalls styrelsen.

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 192.

vid den s. k. Polhems sluss. Tillrinningen från Stallbackaåns nederbördsområde
vore sålunda avsedd att genom tunneln avledas till en lägre liggande del av Göta
älv, varmed möjliggjordes att innanför vallen och dammen över Stallbackaåns
mynning bibehålla hittills rådande vattenståndsförhållanden.

Beträffande de skadeersättningar, som i samband med profilregleringsföretagets
genomförande skulle utgå, hade vattenfallsstyrelsen i målet åberopat kronans i
det föregående omnämnda rätt att utan ersättning verkställa uppdämning till
Grans horisont och yrkat, att ersättningar på grund därav borde utdömas
endast för skador, som uppstode genom uppdämning utöver Grans horisont, vars
höjdläge genom verkställda utredningar visats vara + 39''2 7 meter över havets
medelvattenyta. Vattenfallsstyrelsen hade även i ansökningshandlingarna framlagt
utredning därom, att nyttan av företaget stode i sådan proportion till de uppkommande
skadorna, att vattenlagens villkor i detta avseende uppfylldes.

Under skriftväxlingen inför vattendomstolen hade motparterna bestritt kronans
rätt att utan ersättning uppdämma vattnet till Grans horisont, och i anledning
därav hade vattenfallsstyrelsen ingivit beräkning även av de ersättningsbelopp,
som enligt styrelsens mening borde utgå, under förutsättning att dämningsrätten
till Grans horisont skulle komma att ogillas.

Vid sammanträde i Trollhättan den 17 och 18 november 1921 meddelade
vattendomstolen på av vattenfallsstyrelsen gjord framställning ett delutslag, varigenom
vattenfallsstyrelsen berättigades att på vissa villkor verkställa arbetena
med sprängningen av dräneringstunneln samt utförandet av vallen å älvens vänstra
strand och samlingsdike innanför densamma ävensom vissa andra arbeten, som
erfordrades för undanröjande av skador vid uppdämningen. Detta utslag meddelades,
utan att vattendomstolen dessförinnan prövat företagets tillåtlighet i
avseende på förhållandet mellan nyttan och skadan samt utan fastställande av
ersättningsbeloppen. Utslaget överklagades av vissa av kronans motparter. Vattenöverdomstolen
förordnade i anledning därav den 14 februari 1922, att arbetena på
nämnda jordinnehavares mark skulle avbrytas, och undanröjde genom utslag den
5 maj samma år vattendomstolens tillstånd att utföra arbetena med vall och dike
på ifrågavarande markområden.

Emellertid hade vattendomstolen i resolution den 10 februari 1922 uttalat,
att domstolen prövat ifrågavarande vattenreglering vara av synnerlig betydelse
såväl för näringslivet som eljest från allmän synpunkt och med stöd av vattenlagens
bestämmelser i 2 kap. 3 tredje stycket och 20 § 2 mom. hemställt, att
Kungl. Ma:jt måtte, även om hinder mot företaget skulle möta i avseende på
förhållandet mellan nytta och skada av företaget, lämna medgivande till detsamma.
Vattendomstolen uttalade samtidigt, att dess uppfattning om företagets betydelse
icke rubbades, vare sig strandägarnas yrkande om ersättning jämväl för skada
å mark, belägen under Grans horisont, bifölles eller om så ej bleve förhållandet,
ej heller av utgången av övriga omtvistade ersättningsfrågor. I anledning
härav förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 21 april 1922, att vad i vattenlagen
2 kap. 3 § första och andra styckena stadgas icke skulle utgöra hinder mot
företagets utförande på de villkor och i enlighet med de föreskrifter, som kunde
varda i laga ordning bestämda.

Vid sammanträde i Trollhättan den 22 maj 1922 meddelade vattendomstolen
besked ifråga om Grans horisont och förklarade, att någon dämningsrätt för kronan
till Grans horisont eller eljest utöver vad 1908 års hovrättsdom medgåve, icke
funnes, varvid i huvudsak åberopades den motivering, att denna dom innefattade
förbud för kronan att dämma över den i domen omförmälda relationslinje, med

5

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 192.

rätt till viss avvikelse, att i domen icke stadgats något förbehåll om bevarande
av någon kronan härutöver till äventyrs tillkommande äldre rätt, ej heller under
handläggningen av det mål, däri nämnda dom meddelats, från kronans sida framställts
något påstående om bevarande av slik rätt, samt att av vad kronan i samma
mål till lugnande av vissa farhågor från strandägares sida anfört fastmera syntes
framgå, att syftet med den då föreliggande ansökningen varit, att de i målet sökta
och genom domen i allt huvudsakligt bifallna nya vattenrättsliga bestämmelserna
skulle träda i stället för och ersätta kronans dittills lagligen giillande rätt till
dämning och vattenhushållning.

Med åberopande av nyssnämnda besked angående Grans horisont meddelade
vattendomstolen den 30 juni 1922 dom i vissa delar av målet, varigenom kronan
berättigades att reglera vattnet i Göta älv mellan Vargön och Trollhättan på det
sätt, att vattenytan vid pegeln å Spikön i Trollhättan året om finge hållas uppdämt
till höjden + 39.5 0 meter över havets medelvattenyta med rätt att för dygnsoch
veckoreglering sänka vattenståndet under denna nivå, dock icke lägre än att
vattenytan vid pegeln å Spikön icke understege + 38.4 0 meter. Tillika stadgades,
att till följd av storm eller annan naturtilldragelse eller ock stussning i trafikkanalen
vattenytan vid pegeln i Trollhättan tillfälligtvis finge stiga till höjden
+ 39.5 5 meter över jämförelseplanet. Vattendomstolens dom innefattade emellertid
icke någon bestämmelse om tiden och förutsättningarna för tillämpningen av
r egleringsrätten.

Beträffande vattenståndet i Stallbackaån innanför vallen ogillade vattendomstolen
styrelsens yrkande, att detsamma skulle medelst en hävertanordning hållas
i enlighet med den hittills för vattenståndet i Göta älv gällande relationskurvan,
dock utan att tillsvidare träffa bestämmelser om de åtgärder, som skulle vidtagas
vid Stallbackaåns inlopp i dräneringstunneln.

Domen innebar icke heller något avgörande av flertalet av de i målet framställda
ersättningsyrkandena. Däremot godkändes vattenfallsstyrelsens förslag
ifråga om konstruktionen av vallen och dimensionerna av diket innanför vallen
samt träffades bestämmelser om de ersättningar, som skulle utgå till innehavarna
av den mark, över vilken vall och dike sträckte sig.

De sålunda utdömda ersättningarna vore till stor del betydligt högre än
vad som av vattenfallsstyrelsens sakkunniga ansetts skäligt. Ehuru vattendomstolen
medgivit vattenfallsstyrelsen rätt att utföra de ifrågavarande arbetena, innan
domen vunnit laga kraft, hade vattenfallsstyrelsen på grund därav ansett sig icke
böra tillsvidare utföra vallen och diket å den mark, som tillhörde egendomen
Nygård, å vilken de största ersättningarna belöpte. I detta sammanhang torde
böra erinras om bestämmelserna i 9 kap. 66 och 67 §§ vattenlagen, enligt vilka,
om ett vattendomstolsutslag verkställts, innan det vunnit laga kraft, nedsatta ersättningsbelopp
icke till någon del kunde återfås, även om ersättning tilläventyrs
genom en senare dom skulle bestämmas till lägre belopp.

Vattenfallsstyrelsen hade överklagat den nyssnämnda domen beträffande såväl
Grans horisont och vattenliöjden i Stallbackaån innanför vallen som även
beträffande ersättningsbeloppen, och dessa frågor läge ännu under vattenöverdomstolens
prövning.

Såsom omförmälts, hade dom i första instans emellertid ännu icke fallit beträffande
det stora flertalet av styrelsens motparter i målet, däribland alla jordinnehavare,
som icke berördes av vallen och diket vid Stallbacka. Såväl beträffande
dessa som ifråga om ersättningar för skador av annan natur vore det icke
uteslutet, att domstolarna i första eller andra instans kunde komma att utdöma

6

Kungl. May.ts Proposition Nr 192.

ersättningar av sådan storlek, att vattenfallsstyrelsen, även om medgivande lämnades
att taga utslaget i tillämpning, innan det vunnit laga kraft, ansåge sig icke
kunna underlåta att vädja till högre instans för vinnande av nedsättning i beloppen.
Skulle vattenlagens nyss anförda bestämmelser i 9 kap. 67 § komma
att tillämpas i föreliggande fall, skulle detta sålunda kunna lägga avsevärda hinder
i vägen för möjligheten att inom de närmaste åren genomföra profilregleringsföretaget,
så att de därmed avsedda fördelarna kunde vinnas.

Av det anförda torde med all tydlighet framgå, att åtskillig tid måste förflyta,
innan vattenfallsstyrelsen till sist finge taga i anspråk den rätt till dämning
upp till -f 39.5 0, vilken tillerkänts styrelsen genom vattendomstolens utslag den
30 juni 1922. Denna tid kunde, med hänsyn därtill att tvistefrågan säkerligen i
alla faser komme att genomgå samtliga instanser, uppskattas till 3, 4 kanske 5
år. Emellertid vore det för vattenfallsverket av vikt att snarast möjligt få taga
åtminstone en del av dämningen i anspråk. För närvarande vore nämligen de
naturliga vattenstånden i Vänern och därmed också i Göta älv synnerligen låga
samt varje droppe vatten vid Trollhättan använd för kraftändamål. Under innevarande
högbelastningsperiod måste därför vid Västerås kraftstation och annorstädes
alstrad, jämförelsevis dyrbar ångkraft i ganska stor utsträckning användas
för att tillgodose förbrukningen. Med all sannolikhet komme dessa förhållanden
att råda jämväl under nästa högbelastningsperiod från november 1923 till mars
1924. Komme man över denna period, finge man till hjälp Lilla Edets nya kraftstation,
som enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut nu vore under utbyggnad
och väntades bliva drif tf är dig i slutet av år 1924.

Tanken hade därför väckts på att söka åstadkomma sådana uppgörelser med
motparterna, att en dämning kunde företagas redan instundande höst, om ock
ej ända upp till + 39.5 0, och förberedande underhandlingar hade även med dem
inletts i sådant syfte.

Grundlinjerna för en dylik uppgörelse skulle förslagsvis vara, att kronan
avstode från sin inför domstolarna hävdade rätt att utan ersättning dämma upp
vattnet till Grans horisont. Å andra sidan skulle motparterna tillåta en omedelbar
dämning upp till exempelvis + 39.o mot erhållande av vissa överenskomna
ersättningsbelopp, under det att tvisten om de slutliga ersättningarna och om
andra frågor skulle i vanlig ordning fullföljas till dess laga kraftvunnen dom förelåge.
Med vissa motparter torde måhända redan nu uppgörelse om hela tvisten
kunna åstadkommas. I sammanhang härmed borde uppgörelse träffas om den
ytterligare ersättningen för den tillfälliga dämningen under åren 1909—1910.

Det kunde ju tyckas, att ett avstående av Grans horisont skulle betyda
ett alltför stort medgivande från kronans sida. Härvidlag torde erinras om
ovissheten, huruvida överrätterna skulle ogilla vattendomstolens ståndpunkt i
denna punkt eller icke. Vidare kunde det ju icke bliva tal om att avstå från
berörda dämningsrätt med mindre den ifrågasatta uppgörelsen i andra delar innebure
sådana fördelar för kronan, att den befunnes antaglig. Till sist framhölles,
att strandägarna sedan långliga tider tillbaka brukat områden, för vilka kronan
redan erlagt ersättning på grund av den under 1760-talet av Gran verkställda
förrättningen.

De pågående underhandlingarna med strandägarna hade ännu icke lett till
något slutligt resultat, men utsikten att komma till ett samförstånd vore icke
utesluten. På grund av föreskriften i rättegångsbalken 20 kap. 3 §, att »Konungens
ombudsman liave ej våld, kronans rätt genom förlikning minska», torde
emellertid vattenfallsstyrelsen vara förhindrad att själv slutligt avgöra frågan.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 192.

7

Frågan torde dessutom vara av den beskaffenhet, att vattenfallsstyrelsen förutsåge,
att Kungl. Maj:t möjligen ville underställa densamma riksdagens avgörande.

Emellertid kunde underhandlingarna näppeligen väntas bliva slutförda förrän
om ett par tre månader. Det torde därför bliva omöjligt att för nu pågående
riksdag framlägga ett definitivt utarbetat förlikningsförslag. Den enda möjligheten
för att åstadkomma en uppgörelse av ifrågasatt art så tidigt, att den åsyftade
dämningen kunde tagas i bruk redan instundande höst, syntes, diirest Kungl.

Maj:t icke ansåge sig utan riksdagens hörande kunna besluta i frågan, därför
vara, att Kungl. Maj: t av riksdagen begärde bemyndigande härtill.

Under nyssnämnda förutsättning och med stöd av vad sålunda anförts
har vattenfallsstj^relsen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes fiffeslå
riksdagen lämna Kungl. Maj:t bemyndigande att, därest Kungl. Maj:t
funne en förlikning i målet kunna träffas på ett för kronan antagligt
sätt, å kronans vägnar ingå en dylik förlikning.

Den fråga, till vilken det huvudsakligen gäller att med anledning Departementsav
förevarande framställning taga ståndpunkt, är, huruvida kronan skall chefen vid

förlikning med strandägarna avstå från den rätt, kronan kan äga
att utan vidare ersättning uppdämma vattnet i Göta älv ovanför Trollhättan
till den av kommissionslanlmätaren Olof Gran antagna vattenhorisonten
eller 39.27 meter över havets medelvattenyta. Frågan om
kronans rätt i detta avseende har tidigare varit föremål för utredningar.

På sätt omförmälts, begärde sålunda år 1910 åtskilliga av strandägarna
utmed Göta älv hos Kungl. Maj:t ersättning för den skada, som förorsakats
deras ägor genom en till följd av kraftverksbygget vid Trollhättan
nödvändiggjord tillfällig uppdämning av älvens vattenyta över
den av Göta hovrätt genom dom den 19 juni 1908 fastställda relationskur
van. Vattenfallsstyrelsen kom därvid efter genom sakkunniga verkställda
undersökningar till den slutsatsen, att kronan genom de till vissa
strandägare på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1768, den
29 november 1826 och den 9 november 1854 utbetalade gottgörelserna
förvärvat rätt att utan vidare ersättning uppdämma vattnet till Grans
horisont. Justitiekanslersämbetet, som i ärendet avgav utlåtande, förklarade
sig dela denna uppfattning. Något slutligt avgörande i frågan
blev emellertid då ej träffat. Sedan nu vattendomstolen förklarat, att kronan
icke äger någon dämningsrätt utöver vad 1908 års hovrättsdom medgiver,
synas starka skäl tala för att kronan hos överdomstol söker vinna
en utgång av målet i enlighet med den av vattenfallsstyrelsen och
justitiekanslersämbetet hävdade meningen. Det är emellertid icke uteslutet,
att eu uppgörelse med strandägarna kan vinnas, som är för
kronan så fördelaktig, att det kan finnas anledning avstå från ett vidare
fasthållande av nämnda ståndpunkt. Möjlighet synes därför böra be -

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 192.

redas till att, om Kungl. Maj:t efter ytterligare prövning av eventuellt
blivande förslag finner sådant lämpligt, förlikning må kunna träffas i
rättegången med strandägarna. Med hänsyn särskilt därtill, att det i
målet gäller avstående av en rättighet, som kronan genom de förenämnda
till vissa strandägare utbetalade gottgörelserna skulle hava förvärvat,
torde frågan emellertid böra underställas riksdagens prövning.

Vad angår de ersättningar till strandägarna, som vid en förlikning
skulle ifrågakomma, äro dessa avsedda att utgå från de anslag å tillhopa
3,700,000 kronor, som för åren 1920—1922 samt första halvåret
1923 anvisats till profilreglering av Göta älv mellan Trollhättan och
Vargön. Enligt vad jag från vattenfallsstyrelsen inhämtat, finnes erforderligt
belopp av dessa anslag kvar, och några särskilda medel behöva
därför icke äskas av riksdagen. I vad mån övriga av domstolen
i en framtid utdömda ersättningar, såvitt de kunna överstiga vad vattenfallsstyrelsen
i sådant hänseende beräknat, kunna komma att hålla sig
inom ramen för de beviljade anslagen, kan däremot givetvis icke nu
fastställas.

Det må slutligen omnämnas, att genom den av vattendomstolen
medgivna dämningen av vattnet i Göta älv vid Trollhättan till en höjd
av 39,50 meter över havets medelvattenyta beräknas i kraftstationen vid
Trollhättan kunna uttagas ytterligare 12,000 kilowatt elektrisk energi
året om. Därest dämningen tillsvidare inskränkes till en höjd av 39
meter, skulle minst hälften av detta kraftbelopp vinnas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Maj:t må, därest Kungl. Maj:t finner sådant
för kronan fördelaktigt, bemyndiga vattenfallsstyrelsen att i
föreliggande tvist träffa förlikning med vederbörande strandägare
vid Göta älv rörande kronan tillkommande rätt till uppdämning
av älvens vatten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.