Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss ändring av
bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns
lappmark; given Stockholms slott den 10 mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, inhämta
riksdagens yttrande över bilagda förslag till kungörelse rörande vissa
ändringar i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603) angående
tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Linders.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 152 höft. (Nr 189.)
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Förslag
till
kungörelse
om ändrad lydelse av 4 och 23 §§ av kungörelsen den 30 december 1916
(nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Tästerbottens läns
lappmark.
Härigenom förordnas, att 4 och 23 §§ i kungörelsen den 30
december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse.
4 §•
Då laga kraft ägande utslag rörande den pågående allmänna
avvittringen föreligger, skall beträffande varje inom avvittringslagen
belägen och ej under kronans omedelbara disposition stående fastighet,
som fått sig tillagda en eller flera under stadgandet i 1 § inbegripna
slåtterängar, så snart ske kan genom särskild avvittringsnämnd undersökas,
huruvida och på vad sätt lämpligen kan företagas odling, som,
med beräkning av en årlig höskörd av lägst ettusenfemhundra kilogram
och högst tretusen kilogram för varje hektar odlad jord, kan i avkastning
lämna samma myckenhet hö, som beräknas i medeltal årligen kunna
skördas å nämnda ängar. Till ledning vid sistnämnda beräkning skall
tjäna den uppskattning, som skett vid den allmänna avvittringen; dock
må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av kreatursantalet
vid gården eller andra omständigheter. Avvittringsnämnden äge,
då särskild anledning därtill föreligger, att för höavkastningens beräknande
företaga besiktning av ängarna.
Till--— fastighet.
23 §.
Sedan — — — år.
I utslag — — — hänseende.
Har område, som skall avträdas, eller del därav utsetts till odlingsområde
för annan fastighet, äge avträdandet rum, så snart beslutet
därom vunnit laga kraft men vare i sådant fall hemmansägaren eller
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
nybyggaren berättigad att av statsmedel uppbära ersättning för mistad
avkastning med högst femton gånger det belopp, som efter ett pris av
högst femton kronor för varje lass kan beräknas motsvara den årliga
höavkastningen, sådan denna blivit jämlikt 4 § första stycket bestämd.
Ersättningsbelopp, varom här är fråga, skall beräknas av avvittrings
nämnden och fastställas i utslaget angående tilläggsavvittringen.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och skall äga tillämpning jämväl å redan avslutade förrättningar,
börande dessa till följd härav ånyo företagas och i erforderlig
omfattning ändras och fullständigas.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10. mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders anmäler
ärende rörande ändring i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603)
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark
och anför härvid:
Genom ifrågavarande kungörelse togs på sin tid det första steget
till en lösning av frågan om indragande till kronan av de spridda ängslägenbeter
(ströängar), som vid avvittringen i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker tilldelats hemman och nybyggen utanför deras
egentliga ägoområden. Ströängarna äro till huvudsaklig del belägna å
kronoparker och annan kronomark. Med indragningen av desamma
har man velat tillgodose flera viktiga intressen. Främst har eftersträvats
att utveckla jordbruket från det extensiva system, som hittills varit
rådande i ifrågavarande trakter och som företrädesvis bestått i insamlande
av hö från själv växande ängar och starrkärr, till en rationellt ordnad
foderproduktion å odlade vallar. Vidare har det vad angår trakterna
nedom odlingsgränsen visat sig nödvändigt att indraga ströängarna
av det skäl, att de i stor utsträckning äro för kronan behövliga för
kolonisations- och skogsvårdsändamål. Vad fjälltrakterna angår har ett
särskilt syfte förelegat, i det staten genom ströängarnas indragande avsett
att undanröja ett väsentligt hinder för renskötseln därstädes samt
minska anledningarna till stridigheter mellan lapparna och den bofasta
befolkningen.
Spörsmålet om en lösning av ströängsfrågan har upprepade gånger
varit föremål för behandling. Vid avvittringens påbörjande inom lappmarken
gåvos provisoriska bestämmelser i ämnet genom ett stadgande
att ströängarna skulle, innan de kunde mot annan kronans mark ut
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 189.
bytas, tillsvidare fa bibehållas under det hemman eller nybygge, dit de
hörde, och under tiden endast räknas såsom ett skifte vid avvittringen.
Detta stadgande har tillämpats vid samtliga avvittringar jämväl i fjälltrakterna
i Västerbottens län. Genom 191 ti års kungörelse om tilläggsavvittring
vann emellertid ströängsfrågan en slutgiltig lösning, så vitt
angår nämnda fjällområden. Ett ordnande av frågan därstädes underlättades
därigenom att eu anslutning kunde ske till den allmänna avvittringen,
och det torde kunna sägas, att en lösning framtvingades
genom avvittringsförfattningarnas bristande förmåga att, trots de bestämmelser,
som tid efter annan i sådant syfte utfärdats, skydda nomadlapparnas
berättigade intressen. Tillkomsten av bestämmelserna i berörda
kungörelse föregicks av ett vidlyftigt gransknings- och utredningsarbete,
åsyftande bland annat utredning rörande hemmanens rätt
till de särskilda ängarna. Härunder ifrågasattes jämväl ett fullständigt
upprivande av det redan utförda avvittringsarbetet med åtföljande revision
av avvittringsförfattningarna. I syfte att avveckla den sålunda
uppkomna situationen medgav riksdagen, efter Kungl. Maj:ts i
proposition nr 166 till 1916 års riksdag därom gjorda framställning,
att de upprättade förslagen till avvittring inom de fyra avvittringslagen
i länets fjälltrakter finge under vissa villkor godkännas. Bland
dessa villkor ingick skyldighet för hemmansägare och nybyggare att,
i den mån genom tilläggsavvittring bestämdes, till kronan mot ersättning
avstå slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas egentliga
ägoområden. Samtidigt härmed blev det av Kungl. Maj:t för riksdagen
framlagda förslaget till bestämmelser rörande tilläggsavvittrings
genomförande av riksdagen med vissa erinringar godkänt.
Kungörelsen i ämnet, utfärdad den 30 december 1916 (nr 603) hade
till en början endast avseende å de trakter ovan odlingsgränsen inom
Dorotea och Sorsele socknar, varest allmän avvittring vid författningens
tillkomst pågick. Genom kungörelse av den 7 februari 1919 (nr 33)
utvidgades tillämpningsområdet att omfatta Vilhelmina och Stensele
socknars fjälltrakter samt Tärna socken, som i sin helhet är belägen
ovanför odlingsgränsen. Kungörelsen kom därigenom att avse hela
fjällområdet i Västerbottens läns lappmark eller i stort sett trakterna
ovan odlingsgränsen i länet.
Ströängsindragningen har emellertid icke inskränkts till de delar
av lappmarkerna, där den på sätt nämnts kunnat göras till villkor för
godkännande av upprättade förslag till avvittring. Genom lag den 22
juni 1921 (nr 378) hava bestämmelser meddelats för indragning till kro
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
nan av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
nedanför odling sgränsen.
Skilda anledningar hava gjort, att under flera år ingen förrättning
enligt kungörelsen om tilläggsavvittring kom till stånd, främst kristiden
med därav följande svårigheter och höga kostnader för anskaffande av
såväl arbetskraft för att åstadkomma de odlingar, vilka skulle ersätta
indragna ängar, som erforderliga konstgödningsmedel m. m. Principen
för indragningen är nämligen såväl vid tilläggsavvittringen som vid den
allmänna ströängsindragningen, att ängarna återgå till kronan mot vederlag
av åtagande från kronans sida att bekosta så mycken odling, som
erfordras för beredande av en höskörd motsvarande den, som erhållits
från ängarna.
Redan innan 1916 års kungörelse hunnit komma i tillämpning,
uppstod fråga om vissa ändringar i densamma. Detta föranleddes av
det utredningsarbete, som under åren 1916—1919 ägnades frågan om
den allmänna ströängsindragningen och som resulterade i nyssnämnda
lag om ströängars indragande till kronan. Samtidigt med framläggandet
för riksdagen av förslaget till denna lag lämnades riksdagen (prop.
244/1921) också tillfälle att yttra sig över ett förslag till vissa ändringar
i kungörelsen om tilläggsavvittring. Sedan riksdagen (skr. nr 222) förklarat
sig icke hava något att erinra mot ändringsförslaget, utfärdades
kungörelse i ämnet den 3 juni 1921 (nr 339).
Tilläggsavvittring har satts i verket först under 1922 samtidigt
med den allmänna ströängsindragningen. Endast en avvittringsnämnd
har tillsatts. Densamma har såsom verksamhetsområde fått Dikanästrakten
inom Vilhelmina socken. Nämnden har under sommaren 1922
medhunnit 69 förrättningar. Emellertid hava förrättningsresultaten väckt
starkt missnöje hos befolkningen. I skrivelse till länsstyrelsen i Västerbottens
län den 28 september 1922 har detta anmälts av lantmätaren i
avvittringsnämnden, som därvid meddelat, att många funnes, som intet
hade att invända mot tilläggsavvittringens princip, men samtliga ansåge
de odlingsområden, som utlagts i vederlag mot indragna ströängar, för
små. Avvittringsnämnden hade heller icke kunnat undgå att märka, att
den vid allmänna avvittringen verkställda uppskattningen av ströängar
i den trakt, där nämnden haft sin verksamhet, vore så låg, att fastighetsägarna
icke finge det vederlag i form av odlingsområden, författningen
avsåge.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har nu under åberopande av denna
anmälan i skrivelse den 26 januari 1923 anfört i huvudsak följande.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 18''.).
i
Enligt grunderna för tilläggsavvittringen borde den odlingsersättning, som
utginge för de avstådda ströängarna så avpassas, att skälig ersättning bereddes för
den avkastning, som ängarna lämnat innehavaren. Jämlikt 4 § i kungörelsen den
30 december 1916 skulle sålunda undersökas »huruvida och på vad sätt lämpligen
kan företagas odling, som med beräkning av en årlig höskörd om 1,500 kilogram
för varje hektar odlad jord kan i avkastning lämna samma myckenhet hö, som
vid den allmänna avvittringen beräknats kunna skördas å nämnda ängar».
För att en tilläggsavvittring enligt sålunda fastställda grunder skulle bliva
rättvis erfordrades således dels att den uppskattning av slåtterängarnas avkomst,
som skett vid den allmänna avvittringen, icke vore för låg, dels ock att avkastningen
från odlingsområdet icke vore för högt beräknad.
Med hänsyn till beskaffenheten av de odlingsområden, som kunde ifrågasättas,
finge den bestämda avkastningssiffran av odlingsområdena anses skälig.
Däremot måste den vid allmänna avvittringen verkställda uppskattningen av ströängarnas
avkastning anses så låg, att tilläggsavvittring enligt gällande grunder
icke kunde motsvara sitt syfte. Genom att uppskattningen av ströängarnas höavkastning
vid den allmänna avvittringen satts för låg, bleve den ersättning, som
lämnades för de indragna ströängarna, otillräcklig. Härav bleve åter en följd, att
den kreatursstock, som en hemmansägare eller nybyggare förut kunnat föda med
avkastningen å sitt hemman eller nybygge (med detsamma tilldelade ströängar)
icke längre kunde upprätthållas, sedan ströängarna frångått fastigheten och ersatts
med odlingsområde. Ett försvagande av hemmansägarnas eller nybyggarnas ställning
bleve således följden, ehuru motsatsen åsyftats.
Att uppskattningen vid avvittringen av ströängarnas avkastning blivit för
låg, syntes uppenbarligen framgå av till länsstyrelsen ingångna skrivelser från
vederbörande lantmätare i den 1922 tillsatta avvittringsnämnden och från överlantmätaren
i länet. Den förre hade sålunda lämnat meddelande om en approximativ
beräkning, som verkställts av avvittringsnämnden för att komma till en
uppfattning om förhållandet mellan avkastningen å till kronan indragna ströängar,
sådan denna uppskattats vid den allmänna avvittringen, och avkastningen å de
såsom vederlag för dessa ängar utlagda odlingsområdena, vilken beräkning hänfört
sig till hemmanet Dajkanvik nr 1 i Vilhelmina socken. Beräkningen hade visat,
att omkring 20 kofoder indragits till kronan, under det de utlagda odlingsområdena,
högt räknat, kunde avkasta allenast 12 kofoder.
Överlantmätaren hade efter undersökning av ett tjugutal skattläggningsförslag
inom de olika avvittringslagen funnit, att medelsiffrorna för ströängars taxering
utgjorde inom Sorsele lägst 0.13, högst 0.9, medeltal 0.4 3 lass per hektar,
inom Dorotea lägst 0.1, högst 0.2, medeltal 0.15 lass per hektar, inom Vilhelmina
lägst 0.0 5, högst 0.2 5, medeltal O.n lass per hektar samt inom Stensele och Tärna
lägst 0.1, högst 0.2 5, medeltal 0.17 lass per hektar, varvid anmärkts, att de angivna
medeltalen vore något för höga, enär i dem inräknats samtliga ströängar,
således jämväl av de tre högre klasserna. För att få fram den verkliga avkastningen
i genomsnitt av fjärde klassens ängar hade överlantmätaren meddelat vissa
uppgifter från den under 1922 skedda ströängsindragningen inom Lycksele socken
(enligt ströängslagen). Dessa uppgifter visade, att avkastningen från ängarna, vilka
så gott som uteslutande varit av fjärde klass, måst i genomsnitt höjas 33 % över
avvittringsuppskattningen till i medeltal 0.2 8 lass per hektar.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Av vad sålunda förekommit ansåge länsstyrelsen framgå, att de grunder,
varpå tilläggsavvittringen författningsenligt skulle byggas, icke vore tillfredsställande,
och att en ändring av dessa grunder vore påkallad för att tilläggsavvittringen
skulle kunna motsvara sitt syfte. Denna ändring syntes böra gå ut på att
vederbörande avvittringsnämnd icke skulle vara bunden av den vid allmänna avvittringen
verkställda uppskattningen av avkastningen av ströäng, som skulle indragas,
utan att åt nämnden borde inrymmas befogenhet att uppskatta denna avkastning
och i förhållande därtill utlägga odlingsområdet.
Enligt de bestämmelser, som gällde för indragning av ströängar nedanför
odlingsgränsen (lagen den 22 juni 1921) skulle ströängsnämnd alltid uppskatta
ströängs avkastning, varvid till ledning skulle tjäna den uppskattning, som skett
vid avvittringen, dock att avvikelse därifrån Unge äga rum i den mån sådant
föranleddes av innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra
omständigheter. Dessa bestämmelser hade vid de ströängsindragninga r, som ägt
rum i enlighet med nämnda lag, visat sig tillfredsställande. Länsstyrelsen ville
även i förevarande sammanhang omförmäla, att denna ströängsindragning tillvunnit
sig befolkningens förtroende och att all anledning förelåge antaga, att de
odlingsområden, som anvisats, komma att skyndsamt uppodlas och bliva till betydelse
för jordbrukets utveckling.
Då taxeringen även inom ett och samma avvittringslag kunde vara ojämn,
vore en ny uppskattning genom avvittringsnämnden den säkraste åtgärden. I följd
härav vore den rationellaste utvägen den, att för tilläggsavvittringen upptoges ungefär
samma föreskrifter, som gällde för indragning av ströängarna nedanför odlingsgränsen.
Emellertid skulle en fullständigt ny uppskattning orsaka mycket arbete och
taga avsevärd tid samt jämväl medföra ökade utgifter. Länsstyrelsen hade därför
intet att erinra mot att, på sätt lantmätaren i avvittringsnämnden ifrågasatt,
nyuppskattningen skulle omfatta blott en viss procent, t. ex. 30 av ett byalags
ströängar, samt att med ledning av det vid denna uppskattning vunna resultatet
uppskattningssiffrorna för de icke nyuppskattade ströängarna skulle analogt korrigeras.
Huvudsaken vore, att en något så när riktig justering av den vid avvittringen
gjorda uppskattningen av ströängarnas avkastning komme till stånd.
Enligt länsstyrelsens mening borde de nya bestämmelserna till en början
gälla allenast Vilhelmina avvittringslag, där uppskattningen vid allmänna avvittringen
av ströängarnas avkastning uppenbarligen visat sig för låg. Huruvida och
i vad utsträckning nya bestämmelser i förevarande syfte kunde bliva erforderliga
jämväl för de andra avvittringslagen — utom Sorsele, där någon jämkning av
uppskattningen överhuvud icke syntes böra ifrågasättas — kunde få bero av framtida
utredning och prövning, sedan grundligare erfarenheter vunnits av tilläggsavvittringen
inom Vilhelmina avvittringslag.
Länsstyrelsen liar i sin skrivelse vidare i anledning av ett därom
av överlantmätaren i länet framställt förslag hemställt, att gällande bestämmelser
rörande tilläggsavvittring borde erhålla ett tillägg, avseende
att möjliggöra utläggande av odlingsområde jämväl å samfälld husbehovsskog.
Katigt. Maj:t* proposition Nr 189.
9
Då länsstyrelsens framställning i huvudsak avser att påvisa nödvändigheten
av att undanröja verkningarna å tilläggsavvittringen därav
att den höavkastning, vartill ströängarna vid den allmänna avvittringen
uppskattas, blivit för lågt samt även ojämnt beräknad, torde jag här
böra med några ord beröra syftet med den vid den allmänna avvittringen
skedda uppskattningen och de grunder, som därvid följts.
Vid av vittring bestämmes däri ingående fastigheters mantal genom skattläggning,
grundad på inägornas uppskattade avkastning. Närmare bestämmelser
härom äro intagna i förordningen den 30 ma.j 1873 angående skattläggningsmetod
för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Enligt denna författning skall
afl åkerjord och odlingsmark ävensom äng och annan slåttermark uppskattas efter
den höavkastning, ägorna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd odling, årligen
giva i medeltal. Vid uppskattningen indelas höavkastningen allt efter dess
beskaffenhet i fyra klasser. Till första klassen räknas gott hårdvallshö och annat
därmed jämförligt hö, till andra klassen mindre gott hårdvallshö och röjningshö,
till tredje klassen grövre och finare starrgräs samt hö av bättre myrar, som med
fördel kunna avbärgas varje år, samt till fjärde klassen hö av sämre myrar, som
för gräsväxtens bibehållande ej böra avbärgas årligen. Avkastningen beräknas i
lass om 10 centner (425 kilogram) och åsättes viss ränta (öretal) för varje lass
men i fallande skala för de förenämnda olika klasserna. Mantalet för varje fastighet
bestämmes därefter i förhållande till öretalet för dess inägor.
Här må emellertid anmärkas, att för beräkning vid tilläggsavvittring
av omfattningen av det odlingsområde, som skall ersätta indragna
ströängar, är taxeringen i lass hö grundläggande utan något avseende
å den nämnda klassindelningen.
Över länsstyrelsens framställning har inhämtats lantmäteristyrelsens
utlåtande, vilket är av följande lydelse:
»Uti sitt underdåniga utlåtande den 3 mars 1916 i anledning av då föreliggande
förslag rörande avvittringen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag
erinrade lantmäteristyrelsen i avseende å bestämmelsen att den vid allmänna avvittringen
beräknade höavkastningen skulle följas i det hänseende, varom nu bifråga,
att det förut aldrig förekommit, att vid åtgärder av dylika slag på detta
sätt binda förrättningsmännen, utan att prövningsrätt städse varit inrymd åt dem.
Styrelsen kunde därför ej tillstyrka, att varje möjlighet till prövning bleve utesluten,
och framhöll, att denna mening stode i överensstämmelse med vad styrelsen
i ett tidigare utlåtande anfört, samt erinrade, att en god vägledning för bedömande
av frågan kunde vinnas genom jämförelse med kreatursbesättningen.
Uti sin skrivelse i anledning av Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
till 1916 års riksdag framhöll riksdagen såsom sin mening, att det vore av största
vikt, att visshet komme att råda därom, att det föreslagna sättet för ströängsfrågans
lösning och den nya ordning, som man avsåge att i samband därmed införa
i traktens jordbruk, lände befolkningen till nytta samt vore ägnade att lätta utkomstmöjligheterna
och höja välståndet. En förutsättning för det nya jordbrukssystemets
framgång vore enligt riksdagens mening, att det även av befolkningen
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 152 höft. (Nr 189.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
själv mottoges såsom ett medel till utveckling och icke såsom ett hinder däremot. På
grund av de särskilda omständigheter, som förelåge, hade det synts riksdagen, att
densamma borde visa särskild frikostighet för att därigenom skapa ytterligare garantier
för tryggandet av en säker utgång av det föreslagna och dittills vid utförandet
i den omfattning, varom fråga vore, oprövade tillvägagångssättet.
Enligt vad lantmäteristyrelsen erfarit, kan man vänta, att besvär komma
att anföras över snart sagt samtliga förrättningar, som under år 1922 verkställts.
Det torde vara på grund av kännedom härom som länsstyrelsen upplyst, att tillläggsavvittringen
mötts med starkt missnöje hos den befolkning, som beröres därav.
Länsstyrelsen har emellertid meddelat, att nu gällande bestämmelse om godtagande
av den vid den allmänna avvittringen beräknade höavkastningen leder
till ett försvagande av hemmansägarnas eller nybyggarnas ställning, ehuru motsatsen
åsyftats.
Någon närmare utveckling av förhållandena synes lantmäteristyrelsen icke
erforderlig. Styrelsen utgår ifrån att ändring måste ske, och även i avseende å
frågan om sättet för denna ändring ansluter sig styrelsen på det hela taget till
länsstyrelsens mening. Det vill emellertid se ut som om länsstyrelsen utgått ifrån
att vid tillämpning av lagen om ströängars indragande till kronan städse eller i
övervägande antalet fall besiktning på marken sker för uppskattning av ströängarnas
avkastning. Det förhåller sig emellertid icke så, utan besiktning förekommer
därvid endast i enstaka undantagsfall. Uppskattningen verkställes merendels med
ledning, förutom av avvittrings- och skifteshandlingar, av sakägarnas uppgifter,
vilka man på olika sätt söker att kontrollera. Samma tillvägagångssätt bör enligt
lantmäteristyrelsens mening följas vid tilläggsavvittringen.
Enligt lantmäteristyrelsens mening bör nu ifrågavarande ändring lämpligen
kunna ske genom upptagande i 4 § av en bestämmelse av huvudsakligen samma
innehåll som 16 § i lagen om ströängars indragande till kronan, varjämte en motsvarande
ändring påkallas i 23 § tredje stycket.
Att på sätt länsstyrelsen föreslagit inskränka de nya bestämmelserna att
endast avse Vilhelmina avvittringslag anser lantmäteristyrelsen icke böra ifrågakomma.
Då i fall, varom här är fråga, erfarenheten inom en socken knappast
kan ligga till grund för beslut beträffande annan socken, komme länsstyrelsens
förslag i sistberörda del att leda till att man först skulle med avsevärd kostnad
för statsverket verkställa eu del förrättningar inom de olika socknarna, innan
ändring vidtoges. Ett dylikt tillvägagångssätt medför kostnad och besvär även
för befolkningen och är givetvis ägnat att på densamma utöva ett ofördelaktigt
inflytande i flera avseenden. Att den av överlantmätaren verkställda undersökningen
beträffande Sorsele avvittringslag givit ett högt resultat i fråga om den
vid allmänna avvittringen beräknade höavkastningen av ängarna kan bero på att
vid densamma medtagits en jämförelsevis stor procent ängar av andra och tredje
uppskattningsklasserna. För övrigt bör uppmärksammas, att den odlingsmark,
som står till buds inom Sorsele avvittringslag, i allmänhet är av särskilt dålig
beskaffenhet. Även den omständigheten att Eders Kungl. Maj:t torde anse erforderligt
att i förevarande ämne inhämta riksdagens mening torde tala för att blivande
ändring avfattas så, att densamma kommer att omedelbart gälla alla avvittringslagen.
Man bör för övrigt även räkna med att den ifrågasatta ändringen i
vissa fall kan leda till att den vid den allmänna avvittringen beräknade höavkastningen
kommer att vid tilläggsavvittringen nedsättas.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr ISO.
Lantmäteristyrelsen har erfarit, att det under sistlidne sommar inträffade
fall, som föranlett föreliggande förslag om ändring i gällande bestämmelser i syfte
att möjliggöra utläggande av odlingsområde jämväl å samfälld husbehovsskog, i
verkligheten avsett odlingsområdets utläggande å allmänning. Så vitt lantmäteristyrelsen
kunnat finna föreligger enligt gällande bestämmelser ej något hinder att
utlägga odlingsområde såväl å kronomark som å mark, vilken upplåtits till enskilda,
vare sig marken tillagts viss fastighet eller flera fastigheter såsom samfälld
husbehovsskog eller allmänning. Består odlingsområdet av impediment, skall
detsamma jämlikt 3 § utan vederlag återfalla till kronan. För äng gives ersättning
i mån av verkställt odlingsarbete. Emellertid kan jämlikt 11 och 12 §§
även skogsmark komma att tagas i anspråk till odlingsområde i den man så
erfordras för områdets ändamålsenliga brukande samt för bildande av regelbundna
gränser.
Bestämmelser saknas däremot i fråga om ersättning för skogsmark, som
på sådant sätt tages i anspråk. I författningen torde böra stadgas ett maximibelopp
för bästa slag av skogsmark efter frånräknande av däri ingående impediment.
Under dessa förutsättningar föreslår styrelsen 80 kronor för hektar. Någon
utgift för statsverket av betydelse kommer förhållandet icke att medföra. Man
kan nämligen med säkerhet utgå ifrån att det endast rör sig om rena undantagsfall
och jämförelsevis obetydliga arealer.
Bestämmelse i ämnet torde böra införas i 23 § tredje stycket.
På grund av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen överlämna
bifogade förslag till ändrad lydelse av 4 och 23 §§ i kungörelsen den 30 december
1916 angående tilläggsa v vittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmarker.
På sätt lantmäteristyrelsen ovan meddelat har man att motse besvär över
måhända alla förrättningar, som verkställts under år 1922. Dessa besvär torde
komma att grundas på att höavkastningen från ängarna upptagits för lågt. Då
det givetvis bör anses skäligt, att de sakägare, som beröras av dessa förrättningar,
komma i åtnjutande av den förbättring, som kan vinnas genom skälig höjning
av den vid den allmänna avvittringen beräknade höavkastningen, men sådant
knappast torde låta sig göra utan föreskrift av Eders Kungl. Maj:t, har lantmäteristyrelsen
funnit sig böra fästa uppmärksamheten på detta förhållande. Detsamma
gäller emellertid även ovan föreslagna ersättning för avstående av skogsmark.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — — — — — — — — — — — — —»
Lantmäteristyrelsens förslag till författningsändring är med angivande
jämväl av de till ändring ifrågasatta paragrafernas nuvarande
avfattning så lydande.
Nuvarande lydelse:
4 §.
Då laga kraft ägande utslag rörande
den pågående allmänna avvittringen
föreligger, skall beträffande varje inom
avvittringslagen belägen och ej under
kronans omedelbara disposition stående
Föreslagen lydelse:
4 §•
Då laga kraft ägande utslag rörande
den pågående allmänna avvittringen
föreligger, skall beträffande varje inom
avvittringslagen belägen och ej under
kronans omedelbara disposition stående
12
Kungl. May.ts proposition Nr 189.
Nuvarande lydelse:
astighet, som fått sig tillagda en eller
flera under stadgandet i 1 § inbegripna
slåtterängar, så snart ske kan genom
särskild avvittringsnämnd undersökas,
huruvida och på vad sätt lämpligen
kan företagas odling, som, med beräkning
av en årlig höskörd om ettusen
femhundra kilogram för varje hektar
odlad jord, kan i avkastning lämna
samma myckenhet hö, som vid allmänna
avvittringen beräknats kunna skördas
å nämnda ängar.
Till odlingsområde för fastighet
må utses antingen mark, som vid den
i 1 § nämnda allmänna avvittring tilllagts
fastigheten, eller ock mark, som
därvid bibehållits såsom kronopark eller
överloppsmark eller som jämligt 1 eller
3 § kan komma att genom tilläggsavvittringen
återfalla till kronan från annan
fastighet.
23 §.
Sedan fastighet undergått tilläggsavvittring,
skola de fastigheten förut
tillagda under stadgandet i 1 § inbegripna
områden, i den mån ej något
av dem blivit utsett till odlingsområde
för fastigheten eller jämlikt 12 § blivit
därvid bibehållet avträdas till kronan
sålunda, att så mycket, som enligt den
vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning
lämnar ungefär hälften av avkastningen
från allt, som skall frångå
fastigheten, avträdes tio år efter det
laga kraft åkom utslaget angående tillläggsavvittringen
och återstoden efter
ytterligare fem år.
I utslag angående tilläggsavvittring
skall tiden för varje särskilt områdes
avträdande bestämmas, med iakttagande
av att i allmänhet områden, som äro
mera avlägsna från boplatsen, avträdas
före de närbelägnare; och har avvitt
-
Föreslagen lydelse:
fastighet, som fått sig tillagda en eller
flera under stadgandet i 1 § inbegripna
slåtterängar, så snart ske kan genom
särskild avvittringsnämnd undersökas,
huruvida och på vad sätt lämpligen
kan företagas odling, som med beräkning
av en årlig höskörd om ettusen
femhundra kilogram för varje hektar
odlad jord, kan i avkastning lämna
samma myckenhet hö, som beräknas i
medeltal årligen kunna skördas å nämnda
ängar. Till ledning vid denna beräkning
skall tjäna den uppskattning,
som skett vid den allmänna avvittringen;
dock må avvikelse därifrån äga
rum i den mån sådant föranledes av
det antal kreatur, som kunna vinterfödas
å fastigheten, eller andra omständigheter.
Avvittringsnämnden äge,
då särskild anledning därtill föreligger,
att för höavkastningens beräknande
företaga besiktning av ängarna.
Till odlingsområde---fastighet.
23
Sedan — — — år.
I utslag — — — hänseende.
Kung!. Maj.ts proposition Nr 180.
13
Nuvarande lydelse:
ringsnämnd att i sitt utlåtande intaga
förslag uti ifrågavarande hänseende.
Har område, som skall avträdas, eller
del därav utsetts till odlingsområde för
annan fastighet, äge avträdandet rum,
så snart beslutet därom vunnit laga
kraft, men vare i sådant fall hemmansägaren
eller nybyggaren berättigad att
av statsmedel uppbära ersättning för
mistad avkastning med högst femton
gånger det belopp, som med ledning av
den vid allmänna avvittringen gjorda
uppskattning kan beräknas motsvara
den årliga höavkastningen efter ett pris
av högst femton kronor för varje lass.
Ersättningsbelopp, varom här är fråga,
skall beräknas av avvittringsnämnden
och fastställas i utslaget angående tillläggsavvittringen.
Föreslagen lydelse:
Har område---med högst fem
ton
gånger det belopp, som efter ett pris
av högst femton kronor för varje lass
kan beräknas motsvara den årliga höavkastningen,
sådan densamma blivit
jämlikt 4 § första stycket bestämd.
Ingår i odlingsområde, varom här år
fråga, skogsmark må ersättning, härför
av statsmedel utgå till vederbörande
ägare eller innehavare med högst åttio
kronor för hektar räknat. Ersättningsbelopp
— — — tilläggsavvittringen.
föredraganden i lantmäter istyr elsen
I uttalad särskild mening bär
ansett såsom högsta ersättning för skogsmark böra sättas ett belopp
av 100 kronor för hektar.
Domänstyrelsen har i utlåtande den 9 mars 1923 angående frågan -om högsta ersättning för skogsmark anfört, att vissa marker i bäckdalarna
ovan odlingsgränsen företedde en enastående god växtlighet
men att på grund av de dyra utdrivningsförhållandena skogen icke
kunde nå upp till något högt rotvärde. Styrelsen beräknade maximivärdet
för skogsmark till 30 kronor per hektar, häri dock ej inbegripet
värdet av den å marken befintliga skogen. Att fastslå ett högsta möjliga
värde ä dylik skog ansåge styrelsen knappast görligt, utan borde
det överlämnas åt avvittringsnämnden att uppskatta värdet därav för
varje särskilt fall.
Med skrivelse den 26 februari 1923 har länsstyrelsen i Västerbottens
län överlämnat en till Kungl. Maj:t riktad framställning från
samtliga hemmansägare i Dajkanviks by i Vilhelmina socken, vilka däri
förklara sig vara mycket missnöjda med den 1922 företagna indragningen
av ströängar från deras hemman samt vidare anföra:
»Först och främst är avkastningen från de indragna ängarna beräknad så
mycket för låg, att den avkastning, som kan tänkas bliva ifrån de som vederlag
för ströängarna utlagda odlingsområdena högt beräknat kan motsvara hälften av
vad vi få avstå, och att vipå grund härav äro nödsakade att minska våra kreatursbesättningar
så mycket att det därigenom blir omöjligt att livnära sig på dessa
våra små hemmansdelar, emedan som boskapsskötseln här är den största näringskällan.
14
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 189.
Vidare så äro odlingsområdena i de flesta fall belägna på ett avstånd från
våra bostäder som varierar mellan minst 1 och till 3 kilometer och då landskapet här
är sådant att det med hästar och jordbruksredskap är omöjligt att kunna komma
fram till dessa odlingar sommartid annat än genom anläggning av ett flertal dyrbara
vägar och broar över bäckar och åar, och då vår ekonomiska ställning är så
svag att vi omöjligen kunna utföra dessa vägarbeten så anse vi det omöjligt att
kunna sköta dessa odlingar.
Med stöd av vad vi här anfört få vi härmed underdånigast anhålla att alla
de ströängar, som äro belägna inom Vilhelmina övre allmänningsskog samt inom
övre Stensele—Tärna allmänningsskog, icke må indragas, då dessa ängar enligt vår
uppfattning ej äro så belägna att det utgör något hinder för renskötseln om dessa
fortfarande få tillhöra våra hemman.
Om denna vår anhållan ej kan bifallas få vi då ytterligare underdånigast
anhålla, att avkastningen från alla av indragningen berörda ängar måtte av sakkunniga
personer uppskattas så att vi erhålla fullt vederlag för desamma.»
Senare bär länsstyrelsen överlämnat avskrifter av ett flertal från
nybyggare i Sjölands och Västansjö byar i Vilhelmina socken inkomna
skrivelser, vari framförts starka protester mot fullföljande av avvittringsnämndens
vid 1922 års förrättningar fattade beslut samt hemställts om
ändring, framför allt genom utläggande av tillräckliga odlingsområden,
så att därifrån kunde erhållas samma foderavkastning, som de för indragning
avsedda ströängarna lämnade.
När det gäller att taga ställning till den väckta frågan om ändring
av bestämmelserna rörande tilläggsavvittring, har man att taga hänsyn
till det nära sambandet mellan denna lokalt begränsade ströängsreglering
och den allmänna indragning av ströängar i lappmarkerna, som statsmakterna
efteråt beslutat genom antagande av lagen om ströängars indragande
till kronan. Denna lag är i viktiga delar byggd på den tidigare
utfärdade kungörelsen om tilläggsavvittring. Framförallt är detta fallet
i fråga om själva grundprincipen, nämligen att ströängarna skola ersättas
av en inom eller i närheten av fastigheten anordnad odling, varifrån
kan hämtas samma hömängd, som årligen skördats å indragna ängar.
Enligt vad jag inhämtat övervägde kolonisationskommittén vid utarbetandet
av förslaget rörande den allmänna ströängsindragningen avsevärda
avvikelser från denna grundprincip men fann till sist, att ingen annan
utväg var lika väl ägnad att med bevarande av det allmännas intresse
tillgodose jordägarnas bästa. Det hade även legat nära till hands att
vid avfattandet av regler rörande den värdering av ängarnas höavkastning,
som vid den allmänna ströängsindragningen lägges till grund för
bestämmande av vederlaget för ängarna, utan vidare — såsom vid tillläggsavvittringen
— följa den allmänna avvittringens uppskattningssiffror.
Detta ansågs dock icke möjligt. I allmänhet hade en längre
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189. 15
tid förflutit, sedan uppskattningen ägt rum. Genom arbete, som nedlagts
å ängarna, kunde deras avkastning under tiden hava i avsevärd
grad förbättrats, medan å andra sidan, om innehavarna försummat skörda
ängarna, des3a blivit överväxta med mossor, buskar och ris, så att de
ej längre lämnade någon nämnvärd grässkörd. Vidare ansågs uppskattningen
vid äldre avvittringar icke alltid hava gjorts med den noggrannhet,
som varit önskvärd. Bland annat torde man även på åtskilliga håll för nedbringande
av skattetalen hava eftersträvat att få avkastningen uppskattad
så lågt som möjligt. Av dessa skäl ansågs nödvändigt att låta
äDgarna göras till föremål för ny uppskattning, dock med ledning av
avvittringsuppskattningen och med tillämpning av bestämmelser, varigenom
en ny tids- och kostnadskrävande besiktning av ängarna endast
undantagsvis skulle behöva komma i fråga.
Vad sålunda bestämdes angående den allmänna ströängsindragningen
ansågs dock endast till formen men icke till verkningarna skilja
sig från förfarandet vid tilläggsavvittringen. I avsaknad av mera ingående
undersökningar förmenade man, att avvittringstaxeringen i trakterna
ovan odlingsgränsen såsom senare tillkommen skulle visa sig någorlunda
tillförlitlig.
Detta har dock tydligen icke besannats. Visserligen kan måhända
den utredning, som presterats av länsstyrelsen i Västerbottens län icke
anses på ett oemotsägligt sätt klarlägga frågan. Numera finnas dock närmare
uppgifter tillgängliga i de arbetsförteckningar för föregående år, som
från lantmätarna i avvittrings- och ströängsnämnderna enligt därom givna
föreskrifter insänts till lantmäteristyrelsen, och av vilka jag tagit del.
De viktigaste uppgifterna äro sammanställda i följande tablå.
Uppgifter angående under 1922 avslutade förrättningar
Arealen av |
Kostnaderna för |
Totalbeloppet |
|||||
Förrättningars art; socknar |
Antal förrätt- ningar |
indragna ströängar |
åt fastig-heterna |
utlagda odlings- områden |
upp- odling |
första be-gödsling |
|
hektar |
kronor |
||||||
Tilläggsavvittring: |
|||||||
Vilhelmina..................... |
69 |
1,499 |
126 |
32.7 |
27,676 |
7,838 |
36,412 |
Ströängsindragning: |
|||||||
Lycksele........................ Arvidsjaur..................... Arjeploug ..................... |
177 207 10 |
1,616 |
107 290 |
96.7 125.2 |
81,201 89,746 |
16,131 21,362 |
100,197 119,183 |
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Av dessa uppgifter framgår, att de vid tilläggsavvittringen utlagda
odlingsområdena vid jämförelse med arealen av indragna ströängar uppgå
till allenast 2.2 procent av denna areal. Motsvarande siffra vid den allmänna
ströängsindragningen är för Västerbottens län 6 procent och för
Norrbottens län 5.1 procent. Samma ojämnhet föreligger beträffande
de vid förrättningarna bestämda ersättningarna. Det visar sig, att dessa,
fördelade på arealen indragna ströängar, för tilläggsavvittringen belöpa
sig till 24 kronor för hektar, under det att för ströängsindragningen i
övrigt motsvarande belopp utgöra i Västerbottens län 62 kronor och i
Norrbottens län 49 kronor för hektar. Visserligen kunna särskilda förhållanden
hava bidragit till avvikelsen mellan resultaten inom olika förrättningsområden.
Skillnaden mellan å ena sidan Lycksele samt å den
andra Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar torde väsentligen bero på att
de senare innehålla relativt större vidder av sämre slåttermyrar. Ävenledes
torde ströängarna i fjälltrakterna, med undantag av röjningar och
bäckslåtter, på grund av klimatförhållanden i allmänhet vara något
mindre givande än ängar inom de nedre lappmarksområdena. De anförda
siffrorna giva dock oförtydbart vid handen, att de vid tilläggsavvittringen
utlagda odlingsområdena stå i allt för låg proportion till
arealen av indragna ströängar. Följden härav måste bli, att den genom
tilläggsavvittringen skeende indragningen av ströängar kommer att, såsom
länsstyrelsen framhållit, leda till ett försvagande av hemmansägarnas
eller nybyggarnas ställning, ehuru motsatsen varit därmed åsyftad.
Aven på en annan väg har jag funnit en bekräftelse på att ängstaxeringen
i fjälltrakterna utfallit lågt och, såsom länsstyrelsen jämväl
antytt, ojämnt. Jag meddelar här följande utdrag av en till kolonisationskommitténs
1919 avgivna betänkande i ströängsfrågan fogad,
på avvittringshandlingar grundad statistisk bilaga rörande omfattningen
av ströängar å kronomark, vari för fullständighetens skull även fjälltrakterna
medtagits, ehuru kommittéförslaget icke hade avseende å dessa
trakter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189. 17
U li p |
k a 11 n |
n g s k 1 a |
s s e r |
|||
0 in rade |
1 ocli 2 |
|||||
Antal |
Areal |
Antal |
Areal |
Antal |
Areal |
|
Västerbottens län. A) Nedre lappmarken. |
||||||
Samtliga socknar ..................... |
205 |
213 |
1,203 |
2,752 |
4,713 |
31,233 |
B) Fjälltrakterna. |
||||||
Stensele .................................. |
0.4 |
0.2 |
14 |
88 |
214 |
1,622 |
Sorsele ....................................... |
115 |
127 |
373 |
822 |
417 |
2,126 |
Dorotea....................................... |
2 |
4 |
31 |
57 |
242 |
1,933 |
Vilhelmina ................................. |
7 |
4 |
68 |
411 |
315 |
4,090 |
Tärna ...................................... |
0.4 |
2 |
42 |
270 |
620 |
6,098 |
Norrbottens län: |
||||||
Samtliga socknar............................ |
222 |
182 |
6, in |
17,501 |
7,851 |
48,628 |
Jag kan bär inskränka mig till en jämförelse mellan uppskattningssiffrorna
för fjärde klassens ängar, vilka utgöra huvudparten. Vad angår
området för tilläggsavvittringens tillämpning utvisa dessa siffror,
att medelavkastningen för hektar utgör i Stensele 0.13 lass, i Sorsele
0.2 lass, i Dorotea 0.13 lass, i Vilhelmina 0.08 lass och i Tärna 0.1
lass. För övriga delar av Västerbottens läns lappmark utgör medelavkastningen
för hektar 0.15 lass och för Norrbottens läns lappmark
(senare avvittrad) 0. l 6 lass.
De anförda siffrorna bestyrka även riktigheten av länsstyrelsens
uppgift om att uppskattningen vid den allmänna avvittringen av ströängarnas
avkastning visat sig särskilt låg inom Vilhelmina avvittringslag.
Förhållandet är motsatt beträffande Sorsele avvittringslag.
För bedömande av samma fråga ävensom för att bereda en överblick
av tilläggsavvittringens omslutning i dess helhet torde jag här
böra lämna en ur samma källa hämtad sammanställning rörande de ströängar
i fjälltrakterna, som äro belägna dels å allmänning dels inom enskilda
fastigheters ägoområden.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 152 käft. (Nr 189.)
3
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
Uppskattningsklasscr |
||||||
Område |
1 och 2 |
3 |
i |
|||
Antal |
Areal |
Antal |
Areal |
Antal |
Areal |
|
Å allmänning: Stensele .......................................... |
2 |
2 |
16 |
44 |
381 |
2,542 |
Sorsele .......................................... |
0.2 |
0.3 |
29 |
65 |
139 |
717 |
Dorotea .......................................... |
1 |
17 |
— |
— |
37 |
268 |
Vilhelmina....................................... |
0.02 |
1 |
42 |
215 |
195 |
2,339 |
Tärna ............................................. |
2 |
4 |
0.7 |
2 |
9 |
49 |
Inom enskilda fastigheters ägoområden. |
||||||
Stensele .......................................... |
— |
— |
0.5 |
2 |
5 |
36 |
Sorsele .......................................... |
0.4 |
O.l |
9 |
12 |
8 |
34 |
Dorotea ......................................... |
_ |
— |
— |
— |
0.4 |
3 |
Vilhelmina....................................... |
11 |
8 |
2 |
10 |
24 |
163 |
Tärna ........................................... |
— |
21 |
48 |
59 |
327 |
Åven dessa siffror giva stöd åt länsstyrelsens förenämnda uppgift.
Det är emellertid icke endast mellan de olika avvittrings!agen, som
skiljaktighet föreligger, utan man kan efter numera vunna erfarenheter
utgå ifrån, att ojämnheter i taxeringen kunna råda även vad angår
fastigheter inom samma by. Av orsaker, som jag redan förut vidrört,
nämligen förändringar i ängarnas beskaffenhet och skötsel kunna fall
förekomma, såväl då ängarnas nuvarande avkastning över- som understiger
den vid avvittringen beräknade, även där denna ursprungligen
varit fullt riktig. Av den representant för lantmäteristyrelsen, som vid
några av de första förrättningarna för ströängsindragning i Lycksele
och Arvidsjaurs socknar närvarit för att söka åvägabringa enhetlighet i
indragningsförfarandet, har det meddelats mig, att förändringar av nyssnämnd
art visat sig vara långt vanligare än man kunnat vänta. Ju
längre tid som förflyter efter avvittringstaxeringen, desto större omfattning
få sådana förändringar, och torde förhållandena redan hava utvecklat
sig i samma riktning även i de trakter, där tilläggsavvittring
skall genomföras.
På grund av den utredning, som sålunda föreligger, tvekar jag
icke att föreslå Kungl. Maj:t att besluta ändring av bestämmelserna angående
tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark
i ändamål att bringa dessa i närmare överensstämmelse med lagen om
ströängars indragande till kronan. Till vad därutinnan av länsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen hemställts har jag dock ej kunnat helt ansluta mig.
Såsom av det redan sagda framgår, finnes för närvarande mellan
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
de ifrågavarande båda slagen av förrättningar en väsentlig skillnad däri,
att beräkningen av odlingsområdes höavkastning tillgår på olika sätt.
Beträffande tilläggsavvittringen bär i författningen därom en gång för
alla fastställts ett visst belopp nämligen 1,500 kilogram för varje hektar.
Vid den allmänna ströängsindragningen åter är det överlämnat åt ströängsnämnderna
att inom vissa gränser bedöma, vilken avkastning utsedda
odlingsområden kunna beräknas lämna. Gränserna äro lägst 1,700 och
högst 3,000 kilogram för hektar. Om man nu lämnar möjlighet till att
vid tilläggsavvittring beräkna ströängarnas avkastning högre än avvittringshandlingarna
angiva, bör det vara en ofrånkomlig följd härav, att
även avkastningen från odlingsområden bestämmes efter jordens beskaffenhet
och i allmänhet högre än 1,500 kilogram för hektar. Vid
fixerandet av detta låga belopp torde man nämligen hava utgått från
att en ofta för låg avvittringstaxering därigenom skulle kompenseras.
Det synes mig emellertid skäligt, att siffran beliålles såsom minimigräns.
Såsom maximum torde böra bestämmas 3,000 kilogram för hektar. Jag
bör tillägga, att bestämmelserna om tilläggsavvittring i alla fall, och detta
med fullt skäl, bliva relativt gynnsamma för jordägarna jämfört med vad
som gäller för lappmarkerna i övrigt, detta särskilt med avseende å den
långa övergångstiden, innan ängarna skola avträdas, samt beträffande
avkastningen från röjningsland, översilningslägenheter o. d.,. som fortfarande
torde böra beräknas enligt den vid all avvittring följda regeln,
att höavkastningen skall sättas till vad marken efter dess iordningställande
anses kunna lämna.
Det förslag länsstyrelsen framställt i syfte att möjliggöra utläggande
av odlingsområde å samfälld husbehovsskog torde, på sätt lantmäteristyrelsen
anfört, hava avsett sådant områdes utläggande å allmänning,
som med tillämpning av 11 § i kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54),
innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, avsatts för respektive avvittringslag
av därtill hörande hemmans och nybyggens skogsanslag till
den del detta ej utlagts såsom husbehovsskog. Länsstyrelsens förslag
grundar sig på missuppfattning av bestämmelserna i 11 § av kungörelsen
om tilläggsavvittring. Innebörden av dessa bestämmelser är,
att med odlingsområde, som utlägges utanför fastighets egentliga ägoområde
— det må vara å kronomark eller inom enskilda fastigheter,
samfällda husbehovsskogar eller allmänningar — städse skall förenas
den mark, som erfordras för arronderingsändamål. Något vederlag
härför har icke varit avsett. Vad angår annan mark än kronans har
skälet därtill varit, att endast helt obetydliga områden duglig mark
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
ansetts kunna komma i fråga att avstås, exempelvis en smal skogsremsa
i kanten av en myr, en myrholme. utmålet för en tillfartsväg eller dylikt.
Intet hinder fanns heller att, innan marken genom meddelade
utslag rörande avvittringen överfördes i enskildas besittning, stadga en
så oväsentlig inskränkning i rätten till denna mark. Beträffande förslaget
vill jag vidare erinra att, därest, såsom domänstyrelsen tänkt sig,
ersättning skulle beräknas särskilt för mark och särskilt för ståndskog,
skulle detta allt för mycket inveckla förrättningsproceduren. Huru än ersättningen
bestämdes, skulle svårigheter vara förenade med att å marken
urskilja vad vid avvittringen hänförts till duglig skogsmark. För den
ståndsskog, som kan finnas å den såsom impediment upptagna marken,
kan nämligen någon ersättning ej gärna komma i fråga. Dessa omständigheter
hava gjort, att jag ansett mig icke böra föreslå införande
av rätt till ersättning för skogsmark, som kan komma att tagas i anspråk
för odlingsområdes arrondering. En sådan ersättning är så mycket
mera obehövlig, som markens innehavare är oförhindrad att före
avträdandet själv avverka och tillgodogöra sig den därå befintliga
ståndskog, som kan vara av värde.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag den erforderliga ändringen
av kungörelsen om tilläggsavvittring böra avse samtliga avvittringslagen
och icke endast Vilhelmina. Jag bör måhända framhålla, att det smidigare
förfaringssätt, jag förordat, möjliggör, att vid tilläggsavvittringen, där
anledning därtill förekommer, ängarnas avkastning kan beräknas lägre
än avvittringstaxeringen och att det därför icke minst är av betydelse
att medtaga bland andra Sorsele avvittringslag, där taxeringen visat sig
vara relativt hög.
Jag biträder även lantmäteristyrelsens förslag om att de nya bestämmelser,
som föreslås, skola tillämpas jämväl å de under föregående
år avslutade förrättningarna. De därav berörda sakägarna hava icke
möjlighet att genom besvär vinna önskad ändring, då förrättningarna
verkställts efter författningsenlig grund i fråga om sättet för bestämmande
av odlingsområdenas omfattning. Dessa jordägare böra dock ej
sättas i undantagsställning, utan synes mig fullgiltig! skäl finnas, att
förrättningarna företagas ånyo och underkastas erforderlig ändring, så
att tilläggsavvittringen i sin helhet blir verkställd på enhetligt sätt.
Åtskilligt redan utfört arbete kommer emellertid till godo, och torde,
enligt vad jag från lantmäteristyrelsen inhämtat, kompletteringen kunna
beräknas taga endast omkring en tredjedel av den tid, som åtgått till
den första handläggningen av förrättningarna. Länsstyrelsen har i av
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
vaktan på beslut med anledning av dess nu ifrågavarande framställning
icke meddelat fastställelse!^] ag rörande de skedda förrättningarna.
Det synes mig vara av största vikt, att ingen omsorg lämnas
ospard att få till stånd enhetlighet i tillämpningen av de huvudgrunder
för ängsuppskattningen och för utläggande av odlingsområden, som skulle
hliva gemensamma beträffande all indragning av ströängar. För detta
ändamål synes det mig lämpligt, att de avvittrings- och ströängsnämnder,
som tillsatts för innevarande års första hälft och även därefter torde
komma att fortsätta sina arheten, i början av sommaren under några
dagar böra vara samlade i ett av deras respektive verksamhetsområden
för att överlägga om enhetliga arbetsmetoder och värderingsgrunder,
vilket helst bör ske i samband med handläggningen av indragningsförrättningar.
Genom tillsyn över dessa gemensamma arbeten bör sörjas
för att värderingsgrunderna bliva sådana, att statens intresse av att
kostnaderna för ströängsindragningen hållas så lågt som skäligen är
möjligt icke blir åsidosatt.
Jag torde i detta sammanhang även böra beröra frågan, vilken
kostnadsökning, som skulle föranledas av det förslag, jag velat framställa.
Utgångspunkten blir då den på sin tid (prop. nr 244 till 1921 års
riksdag, sid. 28) gjorda beräkningen av de med tilläggsavvittringen
förenade kostnaderna, vilka ansågos komma att uppgå till omkring
1,100,000 kronor. Till denna summa kom man då efter beräkningar,
som givetvis voro ganska säkra, då såväl ströängarnas som odlrngsområdenas
avkastning var bestämd. Odlingsområdenas areal beräknades
till omkring 900 hektar och medelkostnaden för odling och gödsling
till 1,000 kronor för hektar.
Vid en ändring av grunderna för odlingsersättnings bestämmande
bliva kalkylerna vanskligare. Jag har emellertid, efter samråd med
sakkunnig i frågan, trott mig kunna antaga, att avkastningen från ströängarna
skulle komma att beräknas till i genomsnitt högst 0.2 lass
(85 kilogram) för hektar eller omkring 40 % högre än vad avvittringstaxerings
medeltal angiver, under det odlingsområdenas avkastning bleve
bestämd till omkring 1,800 kilogram för hektar i medeltal. Odlings- och
gödslingskostnaden har vid de första förrättningarna uppgått till omkring
1,087 kronor för hektar, men då motsvarande kostnad vid den
allmänna ströängsindragningen visat sig kunna hållas lägre, i Lycksele
1,007 kronor och i Arvidsjaur och Arjepluog 846 kronor, saknar jag
anledning frångå förutvarande beräkning av 1,000 kronor för hektar.
Med utgående från nu nämnda siffror skulle odlingsområden a komma
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 152 käft. (Nr 189.)
4
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.
att ökas med 300 hektar och kostnaderna med 300,000 kronor. Flera
osäkra moment ingå dock i do gjorda kalkylerna, varför jag ansett
försiktigast att beräkna en ökning av kostnaderna med omkring
400,000 kronor. Kostnaderna för tilläggsavvittringen komma emellertid
att fördelas på ett flertal år, under vilka förrättningarna skulle
pågå. För det kommande budgetåret, varunder fortfarande endast eu
avvittringsnämnd torde böra ifrågakomma, lärer icke erfordras medel
utöver vad som för ändamålet redan, på sätt i statsverkspropositionen
rörande utgifterna under nionde huvudtiteln punkt 162 anförts, är
tillgängligt. Återföretagandet av fjolårets förrättningar kommer nämligen
att medföra uppskov med odlingsarbetet, som icke kan tänkas i
någon större utsträckning bliva påbörjat under 1923.
Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med av honom
angivna grunder avfattat, såsom bilaga till detta protokoll fogat förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 4 och 23 §§ av kungörelsen den
30 december 1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av
Västerbottens läns lappmark samt hemställer, att för inhämtande av
riksdagens yttrande över förslaget proposition i ämnet måtte avlåtas
till riksdagen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall och förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
linne Thygesen.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.