Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.
1
Nr 187.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrad lydelse av
§§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet; given Stockholms
slott den 2 mars 1923.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
hand el såren den för denna dag, vill Kungl. Magt inhämta riksdagens
yttrande över därvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse
av §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i förordningen den 18 juni
1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
C. E. Svensson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, örke.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 150 höft. (Nr 187.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.
»Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning vissa
förslag till ändringar i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående
utvidgad näringsfrihet. Åndringsförslagen, vilka avse skilda ämnen,
hänföra sig till §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5, och skall jag i
det följande behandla desamma i paragrafföljd.
§ i
Genom
proposition (nr 191) till fjolårets riksdag föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att antaga vissa förslag till ändringar i förordningarna
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker och den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin. Förslagen inneburo i
stort sett, att partihandeln med rusdrycker inom riket skulle i huvudsak
förbehållas för sådant ändamål bildade partihandelsbolag, vilka skulle
genom särskilda avtal antagas av Konungen. I det av särskilda sakkunniga
avgivna betänkande, varå berörda båda förslag grundade sig, hade
upptagits jämväl förslag till ändring av § 7 mom. 2 i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, vilket förslag innebar
förändring i rätten att bedriva rening av till förbrukning inom riket
avsett brännvin.
I sådant hänseende hade föreslagits, att rening av dylikt brännvin
skulle få bedrivas allenast av bolag för partihandel med rusdrycker.
Vid anmälan i statsrådet den 10 mars 1922 av de sakkunnigas
förslag i sistnämnda del erinrade jag till en början, att enligt gällande
bestämmelser rening av brännvin genom destillering, jämlikt 9 § i
brännvinstillverkningsförordningen, finge under vissa förutsättningar äga
rum å bränneriställen, samt att av stadgandena i § 7 mom. 2 i näringsfrihetsförordningen
framginge, att rening i andra fall, än som avsåges
i brännvinstillverkningsförordningen, icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd
finge bedrivas i byggnad, som för sådant ändamål inrättats efter ingången
av juli månad 1917. Jag yttrade vidare, att det enligt de sakkunnigas
uppfattning, särskilt till underlättande av kontrollen å reningsverken
och ur ekonomiska synpunkter, måste vara av största betydelse,
att reningsverksamheten, i vad den avsåge rening av brännvin för
förbrukning inom riket, förbehölles de under offentlig kontroll stående
partihandelsbolagen, och anförde därefter för egen del följande:
''Såsom de sakkunniga anfört, stå för närvarande samtliga reningsverk
för brännvin under aktiebolaget Vin- & spritcentralens kontroll.
Den rätt, som enligt gällande bestämmelser finnes för brännvinstillverkare
att bedriva rening av brännvin, har sålunda för närvarande endast
formell betydelse. I sak innebär de sakkunnigas förslag i förevarande
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.
avseende alltså icke någon ändring i nu bestående förhållanden. Det
måste anses såsom en naturlig konsekvens av de föreslagna bestämmelserna
angående ordnandet av partihandeln med rusdrycker, att rätten
till rening av brännvin uttryckligen förbehålles partihandelsbolag, och
jag har därför ansett mig böra förorda ifrågavarande förslag till ändring
i näringsfrihetsförordningen, blott med oväsentlig formell ändring. På
sätt de sakkunniga anfört, lärer vid denna författningsändring hänsyn
icke behöva tagas till eventuella ersättningsanspråk från brännvinstillverkarnas
sida. I likhet med vad som föreslagits i fråga om ändringarna
i rusdrycksförsäljningsförordningen och brännvinstillverkningsförordningen,
synes den nya lydelsen av § 7 i förevarande förordning
böra träda i kraft den 1 januari 1933.’
På dessa skäl hemställde jag, att riksdagens yttrande måtte inhämtas
över ett protokollet bilagt förslag till ändring av § 7 i näringsfrihetsförordningen,
i huvudsak överensstämmande med de sakkunnigas
förslag, och genom proposition (nr 240) inhämtades dylikt yttrande.
Berörda proposition angående ändringar i rusdrycksförsäljninsrsförordningen
m. m. blev icke av riksdagen bifallen. I anledning härav
fann riksdagen förslaget till ändring i näringsfrihetsförordningen icke
föranleda något yttrande.
Förut denna dag har Kungl. Maj:t beslutat ånyo förelägga riksdagen
förslag till nya bestämmelser angående partihandeln med rusdrycker,
vilket förslag i det väsentliga överensstämmer med förslaget
i samma ämne till fjolårets riksdag.
Eldigt förslaget skola stadgandena i 9 § i bränn vinstill verkningsförordningen
ersättas med en hänvisning till särskdt stadgande, varmed
avsetts berörda § 7 i näringsfrihetsförordningen.
Vad av mig förra året anfördes som skäl för att, i samband med
nyordnande av partihandeln, rätten att rena brännvin till inländsk förbrukning
borde förbehållas partihandelsbolagen, synes mig alltjämt äga
giltighet. Enligt min mening bör alltså liknande ändring i § 7 i
näringsfrihetsförordningen som den, mot vilken riksdagen förra året
uttalade sig, nu vidtagas, därest förslaget om partihandelns ordnande
vinner riksdagens bifall.
I detta sammanhang torde i § 7 mom. 2 i näringsfrihetsförorduingen
böra vidtagas ytterligare en ändring av huvudsakligen formell
natur.
Kungl. Maj:t har förut denna dag beslutat att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förslag till, bland annat, ny förordning om
Departements
chefen.
Framställning
från Sveriges
köpmannaförbund.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.
tillverkning och beskattning av maltdrycker. I anledning härav lärer,
därest en sådan ny förordning bliver av riksdagen antagen, hänvisningen
i 2 mom. av nu ifrågavarande paragraf i näringsfrihetsförordningen
till gällande författning i ämnet böra utbytas mot hänvisning till den
nya förordningen.
§ 8.
Sedan fjolårets riksdag i anledning av proposition medgivit, att,
under förutsättning att bestämmelser utfärdades angående kontroll å
platinaarbeten, för kontroll och probering av dylika arbeten finge utgå
kontrollavgift och extra proberingsavgift efter vissa grunder, har Kungl.
Maj:t denna dag beslutat utfärda förordning angående kontroll å platinaarbeten.
Genom denna förordning hava stadgats särskilda bestämmelser
angående rätten att tillverka, införa och försälja dylika arbeten. På
grund härav torde bland de i § 8 i näringsfrihetsförordningen uppräknade
undantagen från den i § 1 av förordningen stadgade allmänna
rättigheten att idka handel eller annat näringsfång böra upptagas dylik
rörelse med platinaarbeten. Ett sådant tillägg bör lämpligen erhålla sin
plats under k) i § 8.
§ 9.
Slutligen har Sveriges köpmannaförbund i en den 12 februari
1923 dagteeknad skrift hemställt, att proposition måtte till innevarande
års riksdag avlåtas rörande införande av sådan bestämmelse i näringsfrihetsförordningen,
att försäljning, som i § 9 mom. 3 i förordningen
avses, s. k. realisation, icke må för aktiebolags räkning kunna företagas
utan erhållande av tillstånd därtill i den ordning, som berörda lagrum
föreskriver.
Efter att hava framhållit, att författningsrummet i dess nuvarande
lydelse syntes lämna utrymme för tvivelsmål, huruvida bestämmelserna
i detsamma vore tillämpliga å aktiebolag, men att till följd av utbildad
rättspraxis aktiebolag i motsats mot enskilda personer hittills icke behövt
söka tillstånd för idkande av realisationsförsäljningar, anför förbundet
i huvudsak följande.
Personer, vilka eljest icke skulle haft utsikt att erhålla vederbörande
myndigheters tillstånd till sådan försäljning, hade genom bildande av
aktiebolag förskaffat sig möjlighet att oberoende av dylikt tillstånd
verkställa omfattande varurealisationer å vilken ort som helst inom
riket. Sådana försäljningar bedreves även i icke ringa mån av utlän
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 187.
5
ningar, vilka begagnade sig av svenska aktiebolag såsom bulvaner och
därigenom beredde sig rika tillfällen till s. k. dumping.
För de bofasta köpmännen å de orter, där realisationerna bedreves,
hade denna osunda konkurrens alltid varit till förläng. Under nu
rådande depression och valutaförhållanden måste dylika tillf''ällighetsförsäljningar,
som ofta omfattade betydliga varukvantiteter, anses särskilt
menliga.
Aven för allmänheten vore dessa realisationer till skada, enär de1
varor, som därvid utbjödes, ofta vore av ytterst underhaltig beskaffenhet,
vartill komme, att köparna icke sällan vilseleddes beträffande
varornas verkliga värde.
Ur beskattningssynpunkt syntes det förbundet vara ett anmärkningsvärt
missförhållande, att de kommuner, inom vilka försäljningar
av nu ifrågavarande slag anordnades av aktiebolag, som icke därstädes
ägde kontor av stadigvarande beskaffenhet, helt ginge miste om såväl
kommunalskatt för de ofta betydliga vinster, vilka hämtades av dessa
försäljningar, som de avgifter, vilka det jämlikt ovannämnda författningsrum
ålåge enskilda personer att utgiva. Åven med avseende å dessa
avgifter hade aktiebolagen erhållit en särskilt privilegierad ställning,
vilket i och för sig syntes förbundet innebära en uppenbar orättvisa.
Med hänsyn till de sålunda framhållna olägenheterna för såväl
näringslivet som allmänheten och kommunerna ansåge förbundet uttryckligt
stadgande om, att ifrågavarande författningsrum vore tillämpligt
jämväl å aktiebolag, av behovet påkallat.
Efter remiss har kommerskollegium den 24 februari 1923 avgivit Kommersutlåtande
i ärendet, därvid kollegium uttalat, bland annat, att ur syn- kolunwmpunkten
av de intressen kollegium hade att bevaka det måste anses
angeläget, att, så fort ske kunde, en författningsändring i den av förbundet
åsyftade riktningen och omfattande även ekonomiska föreningar
komme till stånd.
Spörsmålet, i vad mån näringsfrihetsförordningen eller grunderna Departements
för densamma äro tillämpliga å aktiebolag, har i teori och rätts- chefen
praxis
varit föremål för delade meningar. Vad särskilt angår frågan
om s. k. realisation, har högsta domstolen i ett rättsfall, refererat i
Nytt Juridiskt Arkiv, årg. 1913, avd. 1, sid. 75, med fyra röster mot
tre förklarat bestämmelserna om realisation icke vara tillämpliga å
aktiebolag. Av minoriteten förklarade två ledamöter, att grunderna för
stadgandet i 3 mom. av § 9 i näringsfrihetsförordningen ägde tillämp
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.
ning å aktiebolag, men att stadgandet icke efter sin lydelse vore tillämpligt
å dylika bolag. En ledamot ansåg, att ifrågavarande stadgande vore
direkt tillämpligt även å aktiebolag.
På sätt Sveriges köpmannaförbund i sin ovan återgivna framställning
framhållit, torde det få anses såsom en uppenbar oegentlighet och
brist i gällande lagstiftning, om aktiebolag i motsats mot enskilda och
handelsbolag skulle äga att utan tillstånd idka realisation. Samma skäl,
som tala för att enskilda och handelsbolag skola söka tillstånd till
idkande av dylik handel, synas mig gälla även i fråga om aktiebolag.
Och att enskilda, enligt vad förbundet uppgivit, kringgå författningsrummets
syfte genom att pro forma bilda ett aktiebolag, vilket får
tjänstgöra såsom bulvan för den enskilde, finner jag i hög grad stötande
för rättskänslan. Utan att fatta ståndpunkt i den omstridda frågan,
i vad mån grunderna för näringsfrihetsförordningen i allmänhet äro
tillämpliga å aktiebolag, har jag därför ansett lämpligt, att § 9 mom.
3 i näringsfrihetsförordningen erhölle sådan ändrad lydelse, att därav
otvetydigt framginge, att detta stadgande vore direkt tillämpligt
å berörda sammanslutningar. Det synes därvid bäst stå i överensstämmelse
med sakens natur och grunderna för näringsfrihetsförordningen,
att stadgandet förklaras äga tillämplighet även å ekonomiska
föreningar. Såvitt känt har det visserligen icke hittills förekommit, att
någon dylik förening bedrivit försäljningsverksamhet av ifrågavarande
slag. Det torde dock icke vara uteslutet, att enskilda personer, med
begagnande av vissa bestämmelser i gällande lag om ekonomiska föreningar,
skulle kunna, sedan andra vägar blivit stängda, bilda bulvauföretag
i föreningsform. Ett sådant förfarande bör givetvis förebyggas.
Därest mom. 3 ändras på ovan angivet sätt, synes det erforderligt,
att i mom. 5 vidtages en mindre jämkning av redaktionell art.
De föreslagna ändringarna i § 8 samt § 9 mom. 3 och 5 torde
böra träda i kraft den 1 juli innevarande år. Ändringarna i § 7 däremot
lära, i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande
omförmälda ändringar i rusdrycksförsäljningsförordniugen, icke böra
träda i kraft förrän den 1 januari 1924. Då i fråga om den nya maltdryckstillverkningsförordningen
tiden för ikraftträdandet föreslagits till
den 1 oktober 1923, torde emellertid härjämte böra föreskrivas, att
under tiden 1 oktober—31 december 1923 den i § 7 mom. 2 intagna
hänvisningen till 1907 års maltdryckstillverkningsförordning skall avse
den nya förordningen.»
7
Kungl. May.ts proposition Nr 187.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med förestående
anförande avfattat förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 7 och
8 samt § 9 mom. 3 och 5 i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet (Bilaga A) samt hemställer, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över berörda
förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall och förordnar, att proposition
i ämnet skall till riksdagen avlåtas av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Elin Rydeberg.
Bilaga A.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet.
Härigenom förordnas, att §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i
förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
§ 7.
Mom. 1. Sådan fabrik, därvid — — — — i yrket.
Mom. 2. Rening av brännvin, avsett för förbrukning inom riket,
må bedrivas allenast av partibandelsbolag, varom förmäles i 12 § i
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
I övrigt må tillverkning eller beredning av drycker, hållande mer än
2Va volymprocent alkohol, i andra fall, än som avses i förordningen
den 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
och förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin,
icke, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, äga rum i
reningsverk, vinfabrik eller annan byggnad, som för ifrågavarande verk
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 187.
samhet anlagts eller inrättats efter ingången av juli månad 1917. Lag
samma vare angående tillverkning och beredning av nu ifrågavarande
drycker i härför förut använd byggnad, varest sådan verksamhet nedlagts
av annan anledning än reparation och ej återupptagits före ingången
av juli månad 1917.
§ 8.
Vad genom § 1 är stadgat om rättighet att idka handel eller
annat näringsfång äger icke tillämpning å:
a) bokhandel eller — — — — utövande i stad;
k) tillverkning, införsel eller försäljning av guld-, silver- och
platinaarbeten; och
l) handel med — — — särskilt stadgat.
§ 9-
Mom. 3. Vill handlande — — — egendom.
Vill aktiebolag eller ekonomisk förening å ort, där kontor av
stadigvarande beskaffenhet icke inrättats, på kortare tid idka handel,
varom nu nämnts, åligger aktiebolaget eller föreningen att i enahanda
ordning, som nyss angivits, därtill söka tillstånd; skolande vid ansökningen
fogas dels vederbörligt registreringsbevis för aktiebolaget eller
föreningen, dels förteckning å varulagret, dels uppgift å den eller dem,
som skola utöva försäljningen eller biträda därvid, dels ock beträffande
denna eller dessa personer sådana intyg, som beträffande biträden äro
här ovan i detta mom. föreskrivna.
Finner — — — tillgodokomma.
Mom. 5. Bevis om tillstånd, som meddelats enligt mom. 3 och 4,
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift vid försäljningens utövande ständigt
medföras av den eller dem, som utöva försäljningen eller biträda
därvid, för att vid anfordran uppvisas.
Denna förordning träder i kraft, vad angår § 8 samt § 9 mcm. 3
och 5, den 1 juli 1923 samt, vad angår § 7, den 1 januari 1924; dock
att under tiden 1 oktober—31 december 1923 vad i § 7 mom. 2 stadgas
rörande förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker i stallet skall äga avseende å förordningen
den 1923 i samma ämne.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.