Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
1
Nr 182.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående omläggning av
statsverkets räkenskapsår; given Stockholms slott den 9 mars
1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande rörande omläggning av räkenskapsåret för statens verk och
myndigheter, med undantag för de affärsdrivande verken, till att omfatta
tiden 1 juli—30 juni.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, Örne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson följande:
Jag anhåller nu att få förelägga Kungl. Maj:t frågan angående
den tidsperiod, statens räkenskapsår bör omfatta.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 146 käft. (Nr 182.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Riksdagens
skrivelse nr
166 år 1922.
I skrivelse den 23 maj 1922 (nr 166) har riksdagen i anledning
av vissa inom riksdagen väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande statsrevisionen m. m., avseende utökning av dess ledamöters
antal, utsträckning av tiden för dess sammanträde, utvidgning av dess
revisionella befogenhet samt frågan om dess granskning såsom grund
för utkrävande av konstitutionellt ansvar m. m., anhållit, att Kungl.
Maj:t ville angående statsrevisionens verksamhet och förutsättningarna
för densamma låta verkställa utredning uti vissa i skrivelsen närmare
angivna avseenden ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Innan den begärda utredningen angående omläggning av statsrevisionen
igångsättes, torde det vara nödvändigt att först taga ståndpunkt
till den i förenämnda skrivelse särskilt avhandlade, för statsrevisionen
och dess verksamhet viktiga frågan om förhållandet mellan
statens räkenskapsår och dess budgetår. Sistnämnda spörsmål torde
för den skull böra upptagas till avgörande vid innevarande riksdag.
För tiden till och med år 1922 sammanföllo statens räkenskapsoch
budgetår med kalenderåret. Då 1921 års riksdag fattade beslut
om budgetårets omläggning till att omfatta perioden 1 juli —30 juni,
förutsattes emellertid, i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition i ämnet,
att kalenderåret fortfarande skulle vara räkenskapsår.
Riksdagen har i förutnämnda skrivelse den 23 maj 1922 berört
denna fråga och har därvid till en börian erinrat om, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1921 (nr 334) i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning av budgetåret i fråga
om sagda omläggnings inverkan på räkenskapsåret för statens verk och
myndigheter anfört bland annat följande:
»Med hänsyn särskilt till nödvändigheten av att för varje räkenskapsår
fullt avslutade riksräkenskaper och fullständigt utarbetad rikshuvudbok — vars
färdigställande hittills i regel dragit en tid av över 9 månader — skola kunna
föreläggas riksdagens revisorer till granskning, skulle enligt Eders Kungl. Maj:ts
förevarande förslag kalenderåret bibehållas såsom räkenskapsår. Budgetredovisningen
åter — vilken till och med år 1919 ingick såsom en del av rikshuvudboken,
men som numera framlägges i särskild ordning — skulle givetvis avse själva
budgetåret. Riksdagen har ansett sig även i denna del kunna giva sin anslutning
till propositionen. Det bör uppmärksammas, hurusom rikshuvudboken och budgetredovisningen
fylla två från varandra skilda huvuduppgifter. Medan rikshuvudboken
innefattar eller åtminstone bör innefatta en redovisning av hela statskapitalet
ävensom storleken av de värdeförändringar, som detsamma under vederbörande
räkenskapsår undergått, utgör budgetredovisningen en räkenskapsmässig uppställ
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
3
ning, utvisande utfallet av ett visst års budget i jämförelse med de i riksstaten
beräknade olika inkomst- och utgiftsposterna. Enligt riksdagens mening synes
något principiellt eller praktiskt hinder icke föreligga för att de tidsperioder, för
vilka rikshuvudboken och budgetredovisningen uppgöras, icke sammanfalla.»
Enligt förenämnda skrivelse bär väl 1922 års riksdag funnit detta
uttalande rörande riksliuvudbokens och budgetredovisningens olika ändamål
äga sin riktighet. Efter att hava berört spörsmålet om budgetredovisningens
kompletterande med vissa dispositionsbokföringsuppgifter
har emellertid sagda riksdag till behandling upptagit frågan, huruvida
det trots budgetårets omläggning kunde anses lämpligt att bibehålla
kalenderåret såsom räkenskapsår för statens verk och myndigheter, vilkas
av Kungl. Maj:t utfärdade specialstater måste i anslutning till statsregleringen
gälla för budgetår och ej för kalenderår, och härvid anfört
följande.
Såsom framginge av riksdagens förut återgivna uttalande år 1921
hade riksdagen såsom skäl för bifall till Kungl. Maj:ts då föreliggande
förslag om bibehållande av dessa verks och myndigheters räkenskaper
vid kalenderår framhållit nödvändigheten av, att för varje räkenskapsår
fullt avslutade riksräkenskaper skulle kunna föreläggas riksdagens revisorer
till granskning. Riksdagen, som till fullo erkände vikten av, att
revisorerna under sitt arbete ägde tillgång till avslutade riksräkenskaper,
ansåge sig dock kunna sätta i fråga, huruvida man för att. ernå detta
syfte borde uppgiva kravet på, att sagda räkenskaper — åtminstone i
vad de avsåge redovisning av medel, tillhörande statsregleringen — skulle
omfatta samma tid som denna. Riksdagen ville i sådant avseende erinra,
att enligt § 14 i den av riksdagen för dess revisorer antagna instruktion
det bland annat ålåge revisorerna att efterse och granska, huruvida utgifterna
överensstämde med stat och författningar, ävensom att huvudsakligen
granska dispositionerna, föi vattnig gen och resultatet på det hela.
Det syntes riksdagen ligga i öppen dag, att en dylik granskning
knappast skulle kunna fylla sin uppgift, därest de med verifikationer
försedda specialräkenskaperna hänförde sig till en annan tidsperiod än
budgetredovisningen. Man hade i den senare, som uppgjordes för perioden
1 juli—30 juni, att röra sig med inkomst- och utgiftsbelopp, vilka
vore redovisade allenast efter inkomsttitlar och beviljade anslag, men
de specialräkenskaper, med ledning av vilka dessa anslags behöriga
användning skulle av statsrevisorerna granskas, skulle med sina verifikationer
fortfarande hänföra sig till kalenderår. Åven ur andra sjmpunkter,
exempelvis med avseende å ämbetsmyndigheternas medelsförvaltning,
4
Kungl. Maj-ts proposition Nr 182.
syntes en anordning med skilda redovisningsår för budgetredovisning
och specialräkenskaper komma att medföra påtagliga olägenheter.
Fastställdes budgetåret såsom räkenskapsår för statens ämbetsmyndigheter
innebure detta givetvis, att rikshuvudboken skulle upprättas
för budgetår. Det syntes emellertid icke vara nödvändigt, att densamma
tillhandahölles riksdagens revisorer redan vid revisionens början, utan
torde det, enligt vad riksdagen inhämtat, vara fullt tillräckligt om så
skedde senare under revisionens fortgång.
Att vissa svårigheter ur arbetsbelastningssynpunkt måste övervinnas,
därest man med budgetåret såsom räkenskapsår skulle kunna
hinna avsluta statsräkenskaperna till den tid, då riksdagens revisorer
sammanträdde, hade riksdagen ingalunda förbisett. Med hänsyn till
det anförda hade riksdagen dock ansett sig böra hemställa om att en
utredning måtte komma till stånd i syfte att utröna, om och på vad
sätt i samband med den av riksdagen beslutade omläggningen av budgetåret
ett fastställande av detta såsom räkenskapsår för statens verk och
myndigheter skulle kunna möjliggöras.
Då riksdagens förenämnda skrivelse den 9 juni 1922 anmäldes för
Kungl. Maj:t, erhöll riksräkenskapsverket befallning att till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning angående de åtgärder, som erfordrades, för att
efter omläggningen av statsregleringsperioden till tiden 1 juli—30 juni
de förvaltande verken och myndigheternas årsräkenskaper ävensom rikshuvudboken
måtte avse statsregleringsåret, samt för att rikshuvudboken
måtte föreligga avslutad den 1 november det år, varunder den ifrågakommande
statsregleringsperioden utginge.
Yttranden av
riksräkenskapsverket
jämte andra
statens verk
och myndigheter.
Riksräkenskapsverket har i skrivelse den 13 september 1922 förebragt
den anbefallda utredningen.
Riksräkenskapsverket har till en början berört de erinringar mot en förläggning
av räkenskapsåret till tiden 1 juli—30 juni, som av vissa ämbetsmyndigbeter,
bland dem chefen för sjökarteverket, mynt- och justeringsverket, telegrafstyrelsen,
domänstyrelsen och riksräkenskapsverket, framställts i de av dem på
sin tid avgivna utlåtanden rörande omläggningen av budgetåret, och vilka framgå
av det Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen den 11 mars 1921 (nr 201) bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet för samma dag.
I nämnda utlåtanden både bland annat framhållits de svårigheter, som
vore förknippade med bokslutets förläggning till sommaren ur arbetsbelastningssynpunkt,
och både därvid särskilt påpekats olägenheterna av, att den med bokslutet
sysselsatta personalen finge möjligheten till sommarsemester i hög grad
beskuren, samt att denna omständighet i förening med den ökade dagliga tjänstgöringen
för sagda personal under den varma årstiden vore ägnad att skapa
arbetsolust och försämrad rekrytering.
Kunf/l. Maj:ts proposition Nr 182.
5
Vad särskilt beträffar statens domäner, sä hade domänstyrelsen för sin del
framhållit, hurusom eu omläggning av räkenskapsåret till tiden 1 juli—30 juni
skulle i betänklig grad verka hinderlig! pa jägmästarnas arbete ute i skogarna,
då ju deras tjänstgöring under sommar och höst, medan marken vore bar, måste
vara förlagd huvudsakligast ute å reviren. Avslutandet av medels- och förrådsredovisningarna
vid juni månads utgång skulle binda jägmästarna vid expeditionsarbetet
under en stor del av juni och juli månader, även om skrivbiträden anlitades,
enär dessa senare i regel endast torde kunna utföra det rent mekaniska
arbetet, under det att de med bokslutet förenade mer krävande uppgifter måste
handläggas av redogöraren personligen. Da det därjämte tillkomme jägmästarna
att under sensommaren avgiva förslag med specificerade kostnadsberäkningar till
de förvaltningsåtgärder, vilka under nästpåföljande år borde inom deras förvaltningsområden
vidtagas, samt i och med den föreslagna omläggningen av räkenskapsåret
under sommar- eller hösttid utarbeta årsstatistiken, bleve därigenom jägmästarna
huvudsakligast upptagna av expeditionsgöromål under den tid, då deras
verksamhet vore mest nödvändig ute i skogarna. Särskilt ofördelaktigt skulle ett
sådant förhållande återverka på jägmästarnas tjänstgöring i övre Norrland, där
tiden vore tämligen starkt begränsad för sådana förrättningar, som måste utföras,
då marken vore bar.
En omläggning av budgetåret på föreslaget sätt skulle sålunda, särskilt vad
Norrland beträffade, föranleda anställandet ej blott av ett ökat antal skrivbiträden,
utan även av ett avsevärt antal revirassistenter, varigenom domänverkets driftkostnader
skulle ytterligare ökas.
Under dittillsvarande förhållanden med räkenskapsåret sammanfallande med
kalenderåret» kunde för bokslutet och statistiken erforderliga uppgifter utarbetas av
jägmästarna under vintern eller den del av året, då deras tjänstgöring, vad större
delen av landet beträffade, under längre tid ute i skogen vore mindre av behovet
påkallad. Dittills hade också eftersträvats att under sommar och höst inskränka
jägmästarnas expeditionsgöromål till minsta möjliga för att därigenom möjliggöra
deras för revirens rationella skötsel nödvändiga vistande ute i skogarna under
denna tid.
Den ifrågasatta omläggningen av räkenskapsåret skulle däremot föranleda
ett steg i motsatt riktning till väsentligt men för jägmästarnas verksamhet i förut
berörda hänseende.
Riksräkenskapsverket har vidare lämnat en redogörelse för verkets eget utlåtande
över budgetårskommitténs förslag. Ur denna redogörelse torde få erinras
om följande.
Riksräkenskapsverket gjorde i sitt förenämnda utlåtande en bestämd skillnad
mellan räkenskapsår och budgetår. Då riksräkenskapsverket efter statsbokföringsreformens
genomförande ansåg sig utan avsevärd svårighet kunna framlägga budgetredovisningen
inom tre månader efter budgetårets utgång, hyste riksräkenskapsverket
icke några betänkligheter i fråga om budgetårets omläggning, detta dock
under den bestämda förutsättningen, att det icke alls ifrågasattes, att inom samma
tid också kapitalbokslutsåret omlades till perioden 1 juli—30 juni, och att rikshuvudbok
för samma tidsperiod jämväl skulle föreligga färdig inom tre månader.
Budgetredovisning och rikshuvudbokens kapitalavslutning vore två skilda saker,
som icke nödvändigtvis behövde avse samma tidsperioder. Att medhinna ett
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
kapitalbokslut på tre månader vore, vad statsverket beträffade, omöjligt, och vad
anginge de affärsdrivande verken högst olägligt.
Däremot skulle kapitalbokslutets bibehållande vid kalenderår, under det att
budgetåret bleve omlagt till att omfatta tiden 1 juli—30 juni, så långt ifrån medföra
några olägenheter, att det tvärtom skulle medföra vissa beaktansvärda
fördelar. Rikshuvudboken vore för närvarande rätt så ensidigt inriktad på de
budgetära anslagen och titlarna. Eu utvidgning att avse all statens förmögenhetsbestånd
hade många gånger varit ifrågasatt, men en reform därutinnan
hade ofta strandat på formella svårigheter, vilka berott av, att en fullständig
budgetredo visning varit inpassad inom kapitalbokslutets ram. Härav hade det
kommit sig, att denna huvudbok aldrig varit och icke heller kunnat bliva en
verklig rikshuvudbok. I ett kungl. brev den 9 februari 1912 till statsbokföringskommittén
anbefalldes sålunda denna kommitté att taga under övervägande, huruvida
i samband med budgetredovisningen eller vid sidan av densamma skulle
kunna upprättas en översikt av statens i samma redovisning icke upptagna tillgångar
eller, därest en tillförlitlig översikt av sådan omfattning icke funnes kunna
åstadkommas, i varje fall en förteckning å statens i budgetredovisningen icke avsedda
fastigheter kunde åvägabringas; och i det yttrande till statsrådsprotokollet,
som föregick nämnda kungl. brev, yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet,
att han ansåge det vara av vikt att undersöka, huruvida i rikshuvudboken eller,
om detta mötte hinder av dess egenskap av budgetredovisning, i en bilaga därtill
skulle kunna erhållas en översikt av statens samtliga tillgångar, alltså icke blott
dem, vilka stode i omedelbart samband med budgeten och inginge i de allmänna
statsfonderna och de s. k. produktiva fonderna. Han förmälde sig därvid närmast
syfta på det i fastigheter nedlagda kapital, vilket icke vore att hänföra till de
affärsdrivande verkens och de produktiva fondernas tillgångar. Om än en uppgift
å dessa fastigheters sammanlagda värde icke i allmänhet kunde anses äga någon
egentlig betydelse vid bedömande av statens finansiella ställning, syntes det honom
dock ur andra synpunkter vara av värde att i omedelbar anslutning till redovisningen
för budgeten och för statens produktiva fonder äga tillgång till uttömmande
uppgifter om statskapitalet i dess helhet.
Frågan om ett organiskt inrymmande i rikshuvudboken av en översikt av
statens samtliga tillgångar strandade emellertid, enligt vad framginge av statsbokföringskommitténs
utlåtande den 10 december 1912, på det förhållandet, att budgetredovisningen
alltjämt betraktades såsom det väsentliga av rikshuvudboken. Att
i en så beskaffad rikshuvudbok upptaga redovisning för alla statsverkets tillgångar,
vilka år efter annat tillkommit genom budgetens realiserande, men vilka, sedan
budgetåret utgått, icke vidare stode i något förhållande till budgeten, syntes icke
vara genomförbart. Man kunde då icke sträcka sig längre, än att i den centrala
statsräkenskapen och i budgetredovisningen inlades redovisning för kassafonden
och de produktiva fonderna, vilka alltjämt lämnade eller åtminstone vore avsedda
att lämna bidrag till budgetens realiserande. Man ansåg, att därigenom komme
den ojämförligt största och i varje fall ur statsfinansiell synpunkt viktigaste delen
av statskapitalet att redovisas i rikshuvudboken och där balanseras mot statsskulden.
Däremot måste de tillgångar, staten därutöver ägde i fastigheter, inventarier och
förråd m. m., i räkenskapshänseende betraktas såsom helt avskrivna. Beträffande
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
7
dessa tillgångar bleve man alltså alltjämt hänvisad till de mer eller mindre tillförlitliga
statistiska översikter, som vart nionde år uppgjordes och delgåves riksdagen.
Då emellertid budgetredovisningen av andra anledningar, på vilka det
icke vore nödigt att närmare ingå, måste utbrytas ur rikshuvudboken för att självständigt
avgivas, bleve det tekniskt möjligt att åstadkomma en rikshuvudbok,
däri statens samtliga tillgångar, oavsett om de hade direkt relation till riksstaten
eller icke, kunde kapitalbokslutmässigt sammanföras.
Och det vore riksräkenskapsverkets avsikt att — sedan budgetredovisningen
med sina säruppgifter enligt instruktionens föreskrifter blivit avskild ur kapitalbokslutet
— framlägga förslag till en rikshuvudbok, där statens hela kapital verkligen
bleve bokföringsmässigt och uttömmande redovisat.
Beträffande särskilt de affärsdrivande verkens kapitalbokslut hade riksräkenskapsverket
understrukit de svårigheter, som skulle uppstå för upprättandet
av dessa bokslut och inarbetandet i rikshuvudboken av deras resultat, därest räkenskapsåret
förlädes till tiden 1 juli—30 juni, ävensom framhållit, att det ur budgetsynpunkt
måste vara en avgjord fördel, att de affärsdrivande verkens huvudböcker,
vilka skulle till siffran bestämma det driftöverskott, som skulle tillföras statsverkets
budget, uppgjordes i så god tid, att detta överskott kunde tillflyta statskassan
inom utgången av det budgetår, för vars utgifter detta överskott skulle
tagas i anspråk.
Slutligen hade riksräkenskapsverket påpekat, att ett bibehållande för affärsverken
av kalenderåret såsom räkenskapsår medförde den ytterligare fördelen, att
man kunde med större noggrannhet beräkna det överskott, som från nämnda verk
borde bliva disponibelt för statsregleringsperioden.
Efter att hava redogjort för de nu berörda yttrandena rörande frågan om
budgetårets omläggning har riksräkenskapsverket i sin skrivelse den 13 september
1922 meddelat, att ämbetsverket för verkställande av den genom Kungl. Maj:ts
beslut den 9 juni 1922 anbefallda utredningen hos samtliga länsstyrelser och
övriga statsmyndigheter, vilka hade konti i rikshuvudboken, ävensom hos riksgäldskontoret
anhållit om uppgift å de åtgärder, som erfordrades för att efter
omläggningen av statsregleringsperioden till tiden 1 juli—30 juni årsräkenskaperna
måtte avse statsregleringsåret samt föreligga avslutade och till riksräkenskapsverket
ingivna i tillräckligt god tid för statsrevisorernas granskning och rikshuvudbokens
färdigställande till den 1 november. Med överlämnande av de sålunda
inhämtade yttrandena har riksräkenskapsverket vidare omförmält, att berörda
yttranden »i många fall» innehölle meddelande om, att några särskilda
åtgärder icke erfordrades för den ifrågasatta omläggningen av kapitalbokslutsåret.
De erinringar, som gjorts av vissa myndigheter, äro i huvudsak följande.
Flera länsstt/relser hava framhållit de svårigheter, som skulle uppkomma
därigenom, att bokslutsarbetet inträffade samtidigt med de under månaderna juli och
augusti forcerade förarbetena för prövningsnämndernas sammanträden, och som
skulle föranleda behov av ökade arbetskrafter.
Härom har emellertid riksräkenskapsverket yttrat att, då flertalet länsstyrelser
icke ansett någon personalökning erforderlig på grund av en omläggning
på föreslaget sätt av räkenskapsåret, detta kunde antagas icke heller bliva fallet
vid övriga länsstyrelser.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Förutom en del nya 1 jokföringäföreskri fter och andra dylika åtgärder, som
skulle påkallas av räkenskapsårsomläggningen, hava vidare vissa länsstyrelser föreslagit,
att räkenskapsåret för samtliga sådana kommunala myndigheter, försäkringsanstalter
och inrättningar, vilkas medel uppbures i sammanhang med kronouppbörden,
måtte omläggas till att sammanfalla med statens nya räkenskapsår, d. v. s.
budgetåret, vilket förslag biträtts av riksräkenskapsverket.
Statskontoret har beträffande räntekammarens räkenskaper förklarat, att
även med ett kapitalbokslutsår förlagt till tiden 1 juli—30 juni inga särskilda
åtgärder erfordrades för upprättandet av dessa räkenskaper inom vederbörlig tid.
Vidkommande åter fondbyråns räkenskaper har statskontoret framhållit, att
vissa svårigheter förelåge att färdigställa sagda räkenskaper i tillräckligt god tid,
ävensom att, för att så skulle kunna ske, ökad arbetshjälp måste ställas till nämnda
byrås förfogande, en arbetshjälp, som statskontoret dock ansåge sig kunna tillsvidare
bereda byrån ifråga utan att några medel för sådant ändamål behövde äskas.
Dessutom har statskontoret föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna angående
länsstyrelsernas fondmedelsrapporter och i sammanhang därmed viss omläggning
av hushållningssällskapens räkenskaper beträffande egnahemslånefonden. Mot dessa
förslag har riksräkenskapsverket icke haft något att erinra.
Telegrafstyrelsen har gjort gällande, att betydande svårigheter skulle vara
förbundna med upprättandet av telegrafverkets kapitalbokslut i fullständigt skick
inom vederbörlig tid, därest räkenskapsåret på föreslaget sätt omlades. Särskilt
har telegrafstyrelsen uppehållit sig vid de olägenheter, som skulle vara förenade
med inventarieredovisningen. Styrelsen har emellertid förklarat, att till den 15
september skulle till riksräkenskapsverket kunna avlämnas uppgift å de siffror,
vilka erfordrades för införandet i rikshuvudboken. Trots att årsräkenskapen vid
sagda tidpunkt endast skulle föreligga i ofullständigt skick, skulle erfordras stark
forcering av arbete, anlitande av övertidsarbete och utökande av personalen. Riksräkenskapsverket
har — ehuru verket icke kunnat finna telegrafstyrelsens förslag
tillfredsställande vare sig i avseende på tidpunkten eller i avseende på formen för
de utlovade uppgifternas avlämnande — förklarat, att telegrafverkets förslag icke
i och för sig torde omöjliggöra rikshuvudbokens färdigställande till den 1 november.
Vattenfallsstyrelsen har anfört, att med de betydande olägenheter, som vore
förenade med bokslutsarbetets förläggande till sommaren, det vore uteslutet, att
räkenskaperna efter omläggning av räkenskapsåret skulle kunna färdigställas tidigare
än den 1 november, och att, därest överrevisorernas granskning av räkenskaperna
skulle äga rum före deras avlämnande till riksräkenskapsverket — vilket
ansåges lämpligast — tidpunkten måste sättas senare än den 1 november. Styrelsen
har vidare framhållit, att det räkenskapssammandrag, som jämte förvaltningsberättelsen
skulle avlämnas före den 15 september för räkenskapernas granskning
av riksdagens revisorer, icke kunde efter omläggningen av årsräkenskapen
avlämnas förrän den 1 november. Vad förvaltningsberättelsen angår, har styrelsen
framhållit det uppenbarligen omöjliga i att under hösten tillhandahålla
riksdagens revisorer någon sådan för nästföregående räkenskapsår.
Efter att hava påpekat en de! erforderliga ändringar i gällande bestämmelser
med anledning av den ifrågasatta omläggningen av räkenskapsåret, har styrelsen
slutligen framhållit önskvärdheten av, att kungl. kungörelsen den 30 juni 1920
angående vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet ändrades därhän, att
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
personalen för det arbete, som den under sommaren utförde utöver fastställd tjänstgöringstid,
erhölle särskild ersättning eller bereddes avkortad tjänstgöring under
annan tidsperiod, då bokslutsarbetet icke påginge.
Riksräkenskapsverket bär i anledning av vattenfallsstyrelsens uttalande framhållit,
att åt en eller par sakkunniga torde få uppdragas att undersöka, huruvida
och på vad sätt vattenfallsstyrelsens bokföringssystem må kunna förenklas.
Vad vattenfallsstyrelsen anfört angående gottgörelse i en eller annan form
åt den personal, som sålunda måste under sommarmånaderna utföra bokslutsarbete
å övertid har riksräkenskapsverket funnit värt beaktande, dock icke endast för
vattenfallsstyrelsens vidkommande.
Domänsty» elsen, som åberopat sitt tidigare här förut refererade utlåtande i
ämnet, har förklarat sig icke hava funnit någon anledning att frångå de i berörda
utlåtande framhållna synpunkter. Därutöver har styrelsen påpekat, att, för att det
överhuvudtaget skulle bliva möjligt att efter räkenskapsårets omläggning kunna få
bokslutet färdigt inom vederbörlig tid, det skulle bliva nödvändigt att anlita övertidsarbete
i betydligt större utsträckning än tillförene, vilket emellertid knappast
skulle låta sig göra under juli och augusti månader, de relativt sämsta arbetsmånaderna.
Den återstående möjligheten att åvägabringa det önskade resultatet genom
inkallande av extra personal stötte, vad anginge styrelsens kamerala byrå, på den
svårigheten, att årsräkenskapens avslutande fordrade förtrogenhet med det invecklade
räkenskaps väsendet, varjämte det för verket skulle ställa sig synnerligen
kostsamt.
Riksräkenskapsverket har meddelat, att verket från domänstyrelsen under
hand inhämtat, att dess huvudbok skulle kunna den 15 september föreligga i koncept,
vilket i så fall finge användas för riksbokslutet.
Vad övriga verk angår, hava de av dessa framförda erinringarna icke varit
av det slag, att riksräkenskapsverket funnit desamma utgöra hinder för den ifrågasatta
omläggningen.
För egen del har riksräkenskapsverket — efter att hava angivit de tider,
vid vilka de olika ämbetsmyndigheternas huvudböcker borde till ämbetsverket ingivas
efter en omläggning av kapitalbokslutsåret till tiden 1 juli—30 juni, samt
berört vissa författningsändringar, som skulle påkallas av sagda omläggning —
anfört väsentligen följande.
I fråga om den inverkan, räkenskapsårets omläggning skulle få på riksräkenskapsverkets
eget arbete, ville ämbetsverket fästa uppmärksamheten på, att
denna omläggning komme att utgöra hinder för budgetredovisningens framläggande
inom tre månader efter budgetårets utgång. Även om till kapitalbokslutet ansloges
en tid av fyra månader, måste arbetet därmed påbörjas under loppet av de tre
första månaderna och till följd därav åtminstone de ledande arbetskrafternas uppmärksamhet
i viss mån dragas från arbetet med budgetredovisningen. Ett försenande
av denna bleve därför en naturlig följd av kapitalbokslutsårets omläggning.
För att möjliggöra omläggningen av kapitalbokslutet och dess avlämnande till
statsrevisorerna den 1 november borde därför även med budgetredovisningen få
anstå till sagda tidpunkt.
En förutsättning för möjligheten av den omläggning, varom vore fråga,
vore, att alla primärräkenskaper inkomme inom föreskriven tid i ett åtminstone
formellt felfritt skick. Erfarenheten hade emellertid visat, att det ständigt föreBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 140 höft. (Nr 182.) 2
10
Kung! Maj:ts preposition Nr 182.
komme, att än den ena än den andra redogöraren begärde uppskov med räkenskapens
avgivande, eller ock att mot den inkomna räkenskapen sådana anmärkningar
måste göras, som omöjliggjorde dess användning utan vidare för riksbokslutet.
Skulle reformen vara praktiskt genomförbar, måste åtgärder vidtagas för
avlägsnande av detta hinder. Då tiden för riksbokslutets verkställande i så hög
grad inskränktes, måste den personal, som toge befattning med detsamma, och som
i de otaliga fall, där så erfordrades, kunde direkt hos andra ämbetsverk ingripa
med råd och dåd för att underlätta vederbörandes arbete med primärräkenskaperna
och möjliggöra, att dessa i rätt tid inkomme till riksräkenskapsverket, högst väsentligt
ökas. En sådan ökning behövdes även för arbetet inom riksräkenskapsverket.
Personalökningen skulle i första rummet avse tjänstgöringen å riksbokslutsbyrån
under de fyra månaderna juli—oktober. Riksräkenskapsverkets organisation
tilläte visserligen, att riksbokslutsbyrån finge under ifrågavarande del av
året låna arbetskrafter från andra byråer under förutsättning, att dessa byråer
under återstoden av året bereddes den ersättning, de för fullgörande av sitt arbete
behövde.^ Härvid vore dock att märka, att varje sådan överflyttning verkade störande
på arbetet inom de byråer, som därav berördes. I viss mån fordrades särskilda
kvalifikationer för de olika byråerna, och även om en överflyttad tjänsteman
till anlag och utbildning vore väl skickad för sitt nya arbete, kunde man icke
begära, att han genast skulle vara inne i detsamma, varigenom misshushållning
med arbetskraft lätt uppkomme. För att åtminstone för framtiden kunna påräkna
tränad personal för ifrågavarande arbeten borde riksräkenskapsverket få de erforderliga
tjänstemännen anställda å ordinarie stat. Huru många som behövde anställas,
vore naturligtvis svårt att beräkna, allra helst som riksräkenskapsverket för sin
del ansåge den ödesdigra verkan av arbetets forcering i sig själv så allvarlig, att
den svårligen kunde uppvägas av en förstärkning av arbetskrafterna. Men med
hänsyn tagen till vad nyss anförts dels om nödvändigheten att i stor utsträckning
stå andra ämbetsverk till tjänst med arbetshjälp och dels om möjligheten av temporärt
överflyttande av arbetskrafter från en byrå till en annan, kunde riksräkenskapsverket
icke påtaga sig det ökade arbete, som nödvändigtvis måste bliva en
följd av kapitalbokslutsårets omläggning, med mindre än hos verket anställdes
ytterligare tre ordinarie revisorer.
Riksräkenskapsverket har vidare ansett sig böra undersöka, i vad mån den
åsyftade reformen kunde anses nödig och nyttig.
Det läge i sakens natur, anför riksräkenskapsverket härutinnan, att varje
reform, med vilken man avsåge att vinna vissa fördelar, i allmänhet också vore
förenad med större eller mindre olägenheter. En olägenhet med förevarande reformförslag
vore den, att den medförde ökade kostnader, och ansåge riksräkenskapsverket,
att särskilt under rådande förhållanden hänsyn borde tagas även till denna
sida av saken, om den än i jämförelse med reformens påstådda betydelse i övrigt
vore av mindre vikt.
Såsom en allvarlig olägenhet måste man, enligt riksräkenskapsverkets mening,
även anse, att en omläggning av statens ämbetsmyndigheters räkenskapsår
gjorde nödvändigt eller åtminstone högst önskligt att söka åstadkomma en liknande
omläggning av vissa kommunala och enskilda institutioners och inrättningars
räkenskapsår.
Även statistikåret måste i de fall, då det icke redan till sin natur vore
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
11
knutet vid budgetaret, omläggas på samma sätt som räkenskapsåret, och, då statistiken
i många fall utgjorde ett föreningsband mellan statsinstitutioner och mer
eller mindre enskilda institutioner, framginge även härav, till vilka vidsträckta
områden den föreslagna reformen komme att sträcka sina verkningar. Det syntes
icke vara på förhand klart, att allt detta även med den allra bästa vilja — vilken
för visso icke allestädes kunde påräknas — skulle kunna tillfredsställande ordnas.
Då propositionen angående budgetårets omläggning framlades för riksdagen,
hade såsom en fördel av kapitalbokslutets bibehållande vid kalenderår framhållits,
att hela det överskott, som hos ett affärsdrivande verk uppkomme under ett räkenskapsår,
skulle komma att under budgetåret inlevereras till statsverket. Denna
betydande fördel ginge man förlustig genom den nu föreslagna omläggningen.
Detsamma bleve åtminstone några år framåt förhållandet med önskemålet
att i rikshuvudboken kunna lämna en mera fullständig kapitalredovisning. Detta
önskemåls realiserande läge omedelbart inom möjligheternas område, om 1921 års beslut
stode fast, men måste i motsatt fall uppskjutas till en kanske avlägsen framtid.
Att den sista juni vore en särdeles olämplig tidpunkt för verkställande av
den inventering, som behövdes för att konstatera den kapitaltillgång, som skulle
redovisas, hade framhållits särskilt av telegrafstyrelsen.
För uppgörande av kapitalbokslut bleve efter omläggningens genomförande
så kort tid anslagen, att inga noggranna undersökningar hunne verkställas, och
att i många fall redovisningen av vissa medel måste uppskjutas till ett följande
bokslutsår. Detta gällde icke blott sådana ämbetsverk, som för sitt bokslut hade
att invänta uppgifter från utlandet, såsom t. ex. utrikesdepartementet och generalpoststyrelsen,
utan även alla sådana verk, som byggde sina bokslut på från underredogörare
inkomna räkenskaper eller rapporter. Även för uppgörande av rikshuvudboken
bleve tiden så knapp, att alla vidlyftigare utredningar angående anmärkta
felaktigheter i primärräkenskaperna måste uppskjutas till efteråt.
Det senast anförda innefattade den viktigaste anmärkningen mot den ifrågasatta
omläggningen. Om densamma endast innebure, att kapitalboksluts- och budgetåren
skulle sammanfalla, vore därom mindre att säga. Men då en följd av
reformen måste bliva, att kapitalbokslutet skulle föreligga så kort tid efter utgången
av räkenskapsåret, komme detta visserligen att lätt och på ett tillfredsställande
sätt kunna fullgöras av en del, ja till och med av flertalet av de redovisande
myndigheterna, men för några av dem och för själva rikshuvudboken
kunde snabbheten i bokslutet vinnas endast på bekostnad av noggrannheten. Och
riksräkenskapsverket ville upprepa vad verket redan i sitt principutlåtande angående
budgetårets omläggning anfört, att man på rikshuvudboken måste ställa de största
anspråk ifråga om tillförlitlighet, och att fördenskull de huvudböcker, på vilka
rikshuvudboken skulle grundas, icke finge vara summariska. Riksräkenskapsverket
hade, såsom i det föregående omförmälts, strävat att fullständiga rikshuvudboken.
Därvid hade riksräkenskapsverket bland annat haft i tankarna denna huvudboks
betydelse, då riksdagen såge sig nödsakad att söka erhålla lån i in- eller utlandet.
Att ett åtminstone temporärt hinder för denna strävan efter fullständighet nu uppkommit,
vore, såsom nämnt, att beklaga. Men huru viktig än fullständigheten
vore, vida viktigare vore tillförlitligheten. Detta kunde svårligen förnekas. Riksräkenskapsverket
kunde väl förstå den tankegång, som läge bakom ett krav på
att de förvaltande myndigheterna skulle kunna i sina egna huvudböcker avläsa
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
anslagsförvaltningens resultat, liksom kravet på att rikshuvudboken skulle innehålla
en fullständig budgetredovisning. Men det räkenskapssystem, som numera
blivit genomfört för så gott som hela statsverket, både av många anledningar
tagit sikte på att särskilja dessa båda redovisningar, och numera både varken rikshuvudboken
eller i allmänhet myndigheternas huvudböcker till uppgift att utvisa
anslagsställningen. Denna uppvisades, vad statsverket i sin helhet beträffade, uti
budgetredovisningen och, beträffande de särskilda förvaltningarna, i »dispositionstabeller»,
som skulle särskilt avgivas.
Vad sedan vidkomme de fördelar, som vore avsedda att vinnas genom ifrågavarande
reform, så syntes av den riksdagsskrivelse, vari utredningen begärdes, att
riksdagen dels ansåge det så att säga teoretiskt riktigast, att de tidsperioder, för
vilka kapitalredovisning och budgetredovisning uppgjordes, sammanfölle, dels uppställde
det praktiska kravet, att de med verifikationer försedda specialräkenskaperna
icke finge hänföra sig till annan tidsperiod än budgetredovisningen, detta med
hänsyn till statsrevisorernas granskning.
Tänkte man först på redovisningen av medel tillhörande statsregleringen,
förefölle det, som om riksdagen förbisett eller icke beaktat, att efter statsbokföringsreformen
månatliga redovisningar avgåves, och att verifikationerna hänförde sig
till dessa. Biksräkenskapsverket ville härvid fästa uppmärksamheten på, att även
ifråga om ett sådant ämbetsverk som arméförvaltningen, som ännu icke berörts
av statsbokföringsreformen, månatliga med verifikationer försedda redovisningar
sedan lång tid vore i bruk. Genom ett dylikt redovisningssystem, från vilket det
väl icke vore meningen att återgå till mera otidsenliga förhållanden, hade ju sörjts
för, att redovisningen kunde ansluta sig både till den sammanfattning, som för
tiden 1 juli — 30 juni gjordes i den centrala budgetredovisningen, och till en
central kapitalredovisning, som utgjorde eu sammanfattning för kalenderår. Verifikationerna
följde månadsredovisningarna och blevo för statsrevisorerna tillgängliga
i en utsträckning och med en snabbhet, som icke ändrades genom den nu
föreslagna omläggningen.
Vad åter anginge de affärsdrivande verken, vilka icke inginge i statsverkets
bokföringssystem, utan hade en fristående bokföring, hade det redan framhållits,
att det ur budgetsynpunkt måste vara en avgjord fördel, att deras huvudböcker,
vilka skulle till siffran bestämma det driftöverskott, som skulle tillföras statsverkets
budget, uppgjordes i så god tid, att detta överskott kunde tillflyta stats.
kassan innan utgången av det budgetår, för vars utgifter det skulle tagas i anspråk.
Och beträffande verifikationerna till dessa verks räkenskaper, förhölle det
sig så, att de enligt 1921 års beslut förelåge hos statsrevisorerna samtidigt med
räkenskaperna, men att, om den tilltänkta omläggningen genomfördes, det torde
vara att befara, att huvudböckerna, om de överhuvud bleve färdiga, i många fall
inkomme utan verifikationer, och att dessa senare bleve tillgängliga först vid nästa
års statsrevision. I sådant fall bleve resultatet av reformen rakt motsatt det av
riksdagen avsedda.
Biksräkenskapsverket kunde efter denna jämförelse icke se annat än att olägenheterna
kvarstode såsom verkliga och påtagliga utan motsvarande fördelar.
Biksräkenskapsverket har jämväl framhållit, att, därest räkenskapsåret skulle
från och med den 1 juli 1923 omläggas till att sammanfalla med budgetåret, ett
kapitalbokslut måste upprättas för första halvåret 1923. Därav eventuellt upp
-
Kungl. Maj:ts propositioyi Nr 182.
13
kommande kostnader trodde riksräkenskapsverket icke bliva större, än att de kunde
bestridas av till myndigheternas eller Kungl. Maj:ts disposition ställda medel. Skulle
emellertid så belinnas vara fallet, särskilt med hänsyn till att ett särskilt kapitalbokslut,
det andra för året, måste göras under tiden närmast efter utgången av
juni månad 1923, måste därför erforderligt anslag äskas redan å riksstaten för budgetåret
1923—1924.
Vid riksräkenskapsverkets skrivelse den 13 september 1922, för vars huvudsakliga
innehåll nu redogjorts, linnes bifogat ett protokollsutdrag, utvisande, att en
avvikande mening framförts inom ämbetsverkets styrelse vid förevarande ärendes
.behandling. Enligt vad som framgår av berörda protokollsutdrag var reservanten
av den uppfattningen, att statsräkenskapsåret med nödvändighet måste sammanfalla
med budgetåret. De svårigheter, som alltid uppstode, då det gällde att på
kort tid åstadkomma ett riksbokslut måste och kunde, enligt reservantens åsikt,
övervinnas, även om detta bokslut komme att upprättas efter budgetårets utgång
i stället för såsom förut efter utgången av kalenderåret. Att ett övervinnande av
svårigheterna, anförde reservanten vidare, vore möjligt, därom vittnade även de
uttalanden, som gjorts av majoriteten av de ämbetsverk och myndigheter, vilka
hörts i frågan.
Bibehållande av kalenderåret såsom räkenskapsår medförde, förutom den
olägenheten, att bokslutet komme att upprättas för annan tid än den, för vilken
statsmakterna uppgjort sina beräkningar, även den nackdelen, att samma års statsrevisorer
komme att få granska budgetredovisning för en period och rikshuvudbok
för en annan, och att något särskilt kapitalbokslut för 1923 års förra hälft icke
komme att upprättas.
I anledning av, bland annat, de olägenheter, som för vissa av de
affärsdrivande verken angivits komma att uppstå vid räkenskapsårets förläggande
till tiden 1 juli—30 juni, togs vid frågans förberedande behandling
inom finansdepartementet under övervägande, huruvida man
vid en eventuell omläggning till budgetår av statens kapitalbokslut
skulle kunna bibehålla kapitalboksluten för statens affärsverk vid kalenderår.
Man utgick härvid från, att en omläggning av statens kapitalbokslut
till annan tid än kalenderår icke med nödvändighet förutsatte,
att denna omläggning skulle omfatta även affärsverkens kapitalräkenskaper,
enär dessa verk i förhållande till statsregleringen i vissa avseenden
intoge en särställning. I enlighet med denna uppfattning utarbetades
å finansdepartementets budgetbyrå en promemoria i ämnet,
som sedan remitterats till affärsverkens styrelser för yttrande.
I sagda promemoria framhölls, att en anordning med kalenderåret
såsom kapitalbokslutsår för statens affärsverk men budgetåret såsom
rikshuvudboksår och kapitalräkenskapsår för statsförvaltningen i övrigt
med hänsyn till den samhörighet med rikshuvudboken, som jämväl
affärsverkens kapitalräkenskaper ägde, icke vore genomförbar med mindre,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
än att för dessa verk upprättades kapitalräkenskapsavslutningar även
vid budgetårets åtgång. Dessa räkenskapsavslutningar behövde emellertid
endast vara av den omfattning, att ur desamma kunde hämtas material
för uppgörandet av de i den för budgetår upprättade rikshuvudboken
inlagda konti över vederbörande affärsverk jämte tillhörande affarsfonder.
Denna utväg, anfördes vidare i promemorian, att med bibehållande
av kapitalboksluten för affärsverken vid kalenderår avsluta vissa delar
av nämnda verks kapitalräkenskaper även vid budgetårets utgång hade
tidigare berörts i en uti budgetårskoinmitténs betänkande (sid. 78—84)
införd promemoria rörande ifrågasatt omläggning av affärsverkens budgetår
till tiden 1 juli—30 juni; och hade kommittén i anslutning till
denna promemoria förordat halvårskapitalbokslut vid affärsverken i vad
sagda bokslut avsåge medelsredovisningen, detta jämväl i betraktande
av önskvärdheten av att vid nämnda verk kunna ständigt följa rörelsens
gång.
Åven i de från affärsverksstyrelserna infordrade yttrandena över förutnämnda
promemoria gjorde sig olika uppfattningar gällande.
Generalpoststyrelsen hade lika litet som ifråga om räkenskapsårets omläggning
till att sammanfalla med budgetåret något väsentligt att erinra mot upprättandet
av den ifrågasatta räkenskapsavslutningen vid budgetårets utgång, detta vad
anginge postverkets räkenskaper. Vad däremot vidkomme räkenskaperna för postsparbanken,
som från och med år 1923 vore inordnad i postverket, kunde någon
exakt kapitalräkenskapsavslutning icke lämnas utan avsevärda arbeten och betydande
kostnader. Enligt styrelsens förmenande kunde det emellertid ifrågasättas,
huruvida det kunde anses nödvändigt, att uppgifter lämnades beträffande postsparbanksrörelsen,
då ju den av sagda rörelse eventuellt uppkommande vinsten
tillsvidare icke skulle inlevereras till statskassan, utan avsättas till en reservfond.
Under förutsättning att särskilda åtgärder icke skulle behöva vidtagas för
upprättande av räkenskapsavslutning beträffande postsparbankrörelsen, syntes den
ifrågasatta räkenskapsavslutningen vid budgetårets slut för postverkets vidkommande
icke komma att draga någon nämnvärd merkostnad.
Telegraf- och järnvägsstyrelserna finna en anordning med kalenderåret
såsom kapitalbokslutsår och en räkenskapsavslutning vid budgetårets utgång i för
rikshuvudbokens upprättande erforderliga delar synnerligen lycklig, och anser
telegrafstyrelsen, att en sådan anordning icke skulle medföra några ökade kostnader,
under det att järnvägsstyrelsen är av den åsikten, att kostnaderna icke skulle
bliva av sådan storleksordning, att Kungl. Maj:t, då det gällde att taga ståndpunkt
till frågan om räkenskapsårets förläggning, behövde taga någon som helst hänsyn
därtill.
Vattenfalls- och domänstyrelserna åter intaga en annan ståndpunkt.
Vattenfallsstyrelsen anför, att enligt dess uppfattning innebure en dylik anordning,
att för de affärsdrivande verken skulle årligen upprättas två fullständiga
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
15
bokslut, ett per den 30 juni och ett per den 31 december, varjämte förslagets genomförande
syntes styrelsen nödvändiggöra uppläggning av olika räkenskaper för varje
halvår. En sådan anordning kunde enligt styrelsens mening icke vara ägnad att
åstadkomma någon som helst lättnad i de olägenheter, som vore förenade med det
ena bokslutets förläggande till sommaren med relativt kort frist för räkenskapernas
överlämnande till riksräkenskapsverket, utan måste tvärtom medföra ökat arbete
och ökade kostnader. Storleken av denna kostnadsökning för statens vattenfallsverks
vidkommande vore det emellertid icke möjligt för vattenfallsstyrelsen att ens
tillnärmelsevis uppskatta.
Domänstyrelsen säger sig, för den händelse juniräkenskapsavslutningen skulle
utgöra något annat än blott ett kassabokslut, vara nödsakad att avstyrka hela förslaget,
enär det enligt styrelsens förmenande i sådant fall bleve fråga om ett fullständigt
bokslut även vid budgetårets slut, och understryker styrelsen ånyo de redan förut
framhållna svårigheter ur arbetsbelastningssynpunkt, som skulle uppstå vid ett
sommarbokslut, särskilt för revirförvaltningarna, samt därav föranlett behov av
personalförstärkning.
Såsom framgår av vad jag nu anfört, hava endast få ämbotsmyndigheter
haft något av större vikt att invända mot en omläggning
av statens räkenskapsår till samma tidsperiod som budgetåret eller tiden
1 juli—30 juni. Det långt övervägande flertalet har antingen direkt
uttalat sig för en sådan omläggning eller ock i stort sett ej haft något
att erinra däremot.
För egen del har jag funnit det vara ett naturligt önskemål, att
efter omläggningen av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni jämväl räkenskapsåret
omlägges till samma tidsperiod. Endast om starka skäl tala
mot ett sammanförande av budget- och räkenskapsår synes man böra
frångå denna ordning.
Skiljer man budget- och räkenskapsår, blir förhållandet, att statens
i budgetredovisuingen upptagna kapital, vari bland anuat ingår statsverkets
kassafond, kommer att hänföra sig till en annan tidpunkt än
det i rikshuvudboken redovisade statskapitalet, vilket i viss mån skulle
försvåra bedömandet av det stntsfinansiella läget.
En annan olägenhet av skilda budget- och räkenskapsår är den
av riksdagen redan berörda svårigheten att kunna med tillhjälp av de
för en tidsperiod upprättade, med verifikationer försedda specialräkenskaperna
granska använde ingen och f örvaltningen av de för en annan
period beviljade riksstatsanslagen. För alla de verk, vid vilka st atsbokföringsreformen
ännu ej är genomförd och vid vilka räkenskaperna f<utfarande
upprättas allenast årsvis, måste för en granskning inom statsrevisionen
av medelsdispositionerna en särskild halvåisavslutning vidtagas, vilken
givetvis skulle kräva ett betydande extra arbete. Åven beträffande de
Departement9-chefen.
16 Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
ämbetsmyndigheter, som hava sina räkenskaper lagda enligt det nya
systemet, kvarstår den olägenheten, att man vid en specifik anslagsgr ans Ilning
måste använda månadsredovisningar, tillhörande tvänne olika årsräkenskaper.
De invändningar, som anförts mot en omläggning av räkenskapsåret
till budgetår, hava icke varit av principiell natur utan så gott som
uteslutande rört sig om svårigheterna att fa räkenskaperna och rikshuvudboken
färdiga i tillräckligt god tid för riksdagens revisorers
granskning.
Det är emellertid ej nödvändigt, att alla räkenskaper, vilka äro
underkastade granskning av riksdagens revisorer, skola samtidigt och
redan vid revisionsförrättningens början överlämnas till revisorerna.
Såsom riksdagen i den förut refererade skrivelsen den 23 maj 1922
omförmält, kan sålunda rikshuvudboken behöva avlämnas först under
revisionens fortgång, förslagsvis den 1 november.
Att efter en omläggning av räkenskapsåret till tiden 1 juli 30
juni vissa svårigheter ur arbetsbelastningssynpunkt förefinnas för riksräkenskapernas
färdigställande i tillräckligt god tid för statsrevisionens
granskning, kan icke bestridas. Svårigheterna synas dock icke vara
större, än att de med god vilja och lämpliga anordningar kunna
övervinnas.
Vad till en början angår den från en del myndigheter framhållna
olägenheten av omläggningen, att den med bokslutsarbetet sysselsatta
personalen skulle få möjligheten till semesterledighet under sommaren
beskuren samt bliva utsatt för arbetsforcering under den varma årstiden,
torde något hinder för beredande av semester för sagda personal
under försommaren i allmänhet icke förefinnas. Detta gäller framför
allt riksräkenskapsverket, som ej i full utsträckning kan påbörja bokslutsarbetet,
förrän räkenskapsmaterialet inkommit från övriga verk. Åtskilliga
verk skulle enligt den av riksräkenskapsverket uppgjorda planen hava
avgivit sin huvudbok så tidigt som den 1 augusti, varefter semester ju
kunde uttagas.
Beträffande de av vissa länsstyrelser påpekade svårigheter, som
skulle uppkomma därigenom att bokslutsarbetet efter räkenskapsårets
omläggning på föreslaget sätt skulle infalla samtidigt med de under
månaderna juli och augusti forcerade förarbetena för prövningsnämndernas
sammanträden, torde böra erinras om den betydande lättnad,
som beretts länsstyrelserna genom den framflyttning med icke mindre
än två månader av tiden för avslutandet i länen av sagda nämnders
arbeten, vilken beslöts vid 1922 års riksdag.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Med anledning av den av riksräkenskapsverket framställda invändningen
mot den ifrågasatta omläggningen av räkenskapsåret, att denna
omläggning skulle utgöra hinder för budgetredovisningens framläggande
inom tre månader efter budgetårets utgång, ber jag få
framhålla, att, ehuruväl nämnda redovisning torde utan olägenhet kunna
avlämnas till statsrevisionen något senare än den 1 oktober, ett dylikt
uppskov icke synes behöva i regel ifrågakomma, detta med hänsyn
såväl till de arbetskrafter, vilka stå ämbetsverket till buds, som ock till
de lättnader för budgetredovisningens upprättande, vilka vunnits genom
införandet av månatliga redovisningar. Beträffande särskilt riksräkenskapsverkets
personalfråga vill jag allenast påpeka, att såsom ett viktigt
syfte med sammanförandet i ett verk av kammarrättens revisionsavdelning
och statskontorets riksbokslutsbyrå framhållits just, att under den
tid, då arbetet behövde forceras å bokslutet, därför kunde användas
lämplig del av revisionsavdelningens personal. Och vad angår riksräkenskapsverkets
uttalande, att det skulle bliva nödvändigt att i vissa fall
till förebyggande av felaktigheter i primärräkenskaperna från riksräkenskapsverket
detachera bokslutspersonal till vederbörande verk för att
där biträda vid räkenskapernas upprättande, vill det synas, som om
riksräkenskapsverket i detta sammanhang underskattat de fördelar, som
statsbokföringsreformen medfört. På grund av sagda reform har ju
nämligen, förutom den lättnad, som åstadkommits genom räkenskapernas
uniformering, förenkling och överskådligare uppställning, beretts möjlighet
att genom avgivande av månatliga medelsredovisningar, vilka i riksräkenskapsverket
kunna granskas månad efter månad, successive under
årets lopp få eventuella felaktigheter i redovisningarna undanröjda, till
fördel för upprättandet av årsräkenskapen.
Det synes svårt att förklara, att en arbetsomläggning, som i och
för sig ej medför någon direkt ökning i den utkrävda arbetsprodukten
utan endast en koncentrering av vissa delar av arbetet inom en kortare
tidrymd, skulle kunna kräva en så avsevärd förstärkning av arbetskraften,
som riksräkenskapsverket angivit. Jag kan också så mycket
mindre biträda en sådan uppfattning, som enligt min mening den
ifrågasatta omläggningen snarast skulle onödiggöra visst dubbelarbete,
som är förenat med att bibehålla räkenskapsåret vid kalenderår. Om
nämligen kassafondens ställning skall kunna redovisas jämväl i rikshuvudboken
— och jag förutsätter, att ett sådant krav ej kan eftergivas
— måste nämligen för sistnämnda fall vid kalenderårets utgång
upprättas en särskild avslutning av riksstatstitlarna, vilken skulle bliva
obehövlig, om både budget- och räkenskapsår utlöpte den 30 juni.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 samt. 146 höft. (Nr 182.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
På nu anförda skäl finner jag personalfrågan för riksräkenskapsverkets
del ej böra tillmätas någon avgörande betydelse för bedömandet
av det föreliggande huvudspörsmålet. I fråga om övriga verk och myndigheter
torde man, med bortseende tillsvidare från affärsverken, om
vilka jag strax skall yttra mig, kunna utgå från att, om överhuvudtaget
på grund av räkenskapsårsomläggningen några kostnader för förstärkta
arbetskrafter komma att uppstå, dessa komma att uppgå till skäligen
obetydliga belopp.
Vad riksräkenskapsverket anfört därom, att en omläggning av
räkenskapsåret komme att medföra, att tillsvidare måste anstå med tilltänkt
komplettering av rikshuvudboken med en fond för kronans publika
hus, är denna invändning av underordnad betydelse, enär den framförda
frågan ännu befinner sig på ett förberedande stadium. Då utredningen
i sinom tid föreligger färdig, lärer räkenskapsårets förläggning icke
komma att utgöra något som helst hinder för förslagets förverkligande.
Bland i övrigt anförda skäl mot räkenskapsårets förläggande till
budgetåret torde jag vidare böra erinra om att från vissa länsstyrelser
och andra ämbetsmyndigheter ifrågasatts, att en omläggning av statens
räkenskapsår borde föra med sig en omläggning av vissa kommunala
myndigheters och inrättningars samt mer eller mindre enskilda institutioners
räkenskaper. Utan att uttala någon mening om en dylik omläggnings
ändamålsenlighet vill jag framhålla, att den ej står i sådant
samband med frågan om statens räkenskapsår, att anledning föreligger
att i detta sammanhang närmare ingå härpå. Beträffande frågan, huruvida
räkenskapsårsomläggningen skulle komma att påkalla förändring
av statistiken i ytterligare mån än som betingas redan av budgetårets
omläggning, vill jag endast erinra, att statistiska centralbyrån icke —
vare sig i sitt utlåtande rörande budgetårets omläggning eller i sitt yttrande
angående förändringen av räkenskapsåret — anfört några skäl
från statistisk synpunkt mot omläggningarna ifråga.
Om jag alltså å ena sidan finner de av mig nu berörda erinringarna
mot en omläggning av räkenskapsåret till tiden 1 juli—30 juni av mindre
betydelse i förhållande till de skäl, som enligt min mening tala för en
dylik omläggning, vill jag å andra sidan medgiva, att från vissa av de
affärsdrivande verkens styrelser, i synnerhet domänstyrelsen, framhållits
olägenheter av betydenhet, som skulle följa av berörda omläggning.
De affärsdrivande verken intaga emellertid en särställning till statsregleringen,
i det att de till densamma endast avbörda sina nettoöverskott
och från densamma få mottaga vissa kapitalökningsanslag, medan
deras bruttoinkomster och utgiftsstater ligga helt vid sidan av stats
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
budgeten. Vid eu eventuell omläggning av statens räkenskapsår till att
sammanfalla med budgetåret kan man fördenskull utan olägenhet bibehålla
affärsverkens räkenskaper vid kalenderår, under den förutsättningen
nämligen att, på sätt framhållits i förutnämnda inom finansdepartementet
utarbetade promemoria i ämnet, räkenskapsavslutningar verkställas även
vid budgetårets utgång i erforderliga delar, för att de uppgifter, som
behövas för uppbyggande av affärsverkens och deras fonders konti i
rikshuvudboken, skola kunna tillhandahållas riksräkenskapsverket.
Med anledning av de erinringar, som framställts mot halvårsavslutningar
från vattenfalls- och domänstyrelsernas sida, ber jag få framhålla
följande.
Då telegraf- och järnvägsstyrelserna ansett sig kunna utan svårighet
och nämnvärda kostnader åstadkomma räkenskapsavslutning per den 30
juni, synes redan detta förhållande utgöra anledning att antaga, att de
svårigheter, vattenfallsstyrelsen befarat, skola vara överkomliga. Redan
nu uppgöras vattenfallsverkens redovisningar för månad, och föras även
huvudböckerna månadsvis. Emellertid lär fördelningen av kostnaderna
för vattenfallsstyrelsen på de många olika rörelsegrenarna vara ett mycket
tidskrävande arbete. Men det torde ej vara ogörligt att i en räkenskapsavslutning
den 30 juni göra en dylik fördelning ganska summarisk,
om den definitiva fördelningen uppskjutes till bokslutet den 31 december.
Åven i andra avseenden torde lättnader kunna ske beträffande räkenskapsavslutningen
för första halvåret. Inventeringar behöva givetvis ej
ske vid halvårsskiftet. Jag förutsätter emellertid, att vid den omläggning
av vattenfallsverkens bokföring, som redan lär vara påtänkt, i syfte att
vinna förenkling och centralisering, nödig hänsyn tages till möjligheten
att underlätta upprättandet av avslutning vid budgetårets utgång.
Vad därefter angår domänverket, lärer enligt inhämtade upplysningar
möjlighet förefinnas för domän styrelsen att genom ett utnyttjande
av de till styrelsen normalt ingående rapporter utan större kostnad
kunna lämna riksräkenskapsverket de uppgifter, som behövas för upprättandet
av domänstyrelsens och domänfondens konti i rikshuvudboken.
I fråga om samtliga affärsverk bör för övrigt gälla, att den räkenskap,
som uppgöres per den 30 juni, icke bör av riksräkenskapsverket
självständigt granskas, utan bör densamma undergå revision först i
samband med bokslutet per den 31 december. Det synes mig ock böra
kunna ordnas så, att affärsverkens införande i rikshuvudboken grundas
allenast på rapporter till riksräkenskapsverket, så uppställda i enlighet
med av verket lämnade formulär, att ur desamma utan vidare kunna
hämtas alla de siffror, som böra inflyta i rikshuvudboken.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Då det givetvis är av stort intresse, att affärsverkens definitiva
årsresultat bliva för riksdagen ävensom för allmänheten lätt tillgängliga,
bör på grundval av de fullständiga boksluten den 31 december genom
riksräkenskapsverkets försorg från trycket utgivas en sammanställning
av affärsboksluten i enlighet med rikshuvudbokens uppställning. 1 samma
publikation kunna då införas de statistiska tablåerna, vilka alltså för framtiden
skulle grunda sig på de definitiva räkenskapsresultaten.
Med hänsyn till vad nu anförts, synas några betänkligheter icke
behöva hysas mot möjligheten att göra en omläggning av räkenskapsåret,
så att detta med undantag för de affärsdrivande verken kommer att
sammanfälla med budgetåret.
Såsom framgått av den av mig lämnade redogörelsen torde man
ej kunna beräkna, att rikshuvudboken skall föreligga avslutad förrän
omkring den 1 november. Med denna eventualitet har riksdagen jämväl
räknat i sin skrivelse i ämnet. Någon allmän förskjutning i tiden
för avlämnande av budgetredovisningen torde man däremot ej behöva
förutsätta. Det försenade avlämnandet till statsrevisionen av rikshuvudboken
lärer emellertid icke bliva till någon verklig olägenhet, då statsrevisionens
huvudsakliga arbetsmaterial — specialräkenskaperna — föreligger
färdigt vid revisorernas sammanträde. Av samma anledningtorde
ej heller vara att befara några större olägenheter, därest på grund
av särskilda förhållanden under något år budgetredovisningen skulle
hinna färdigställas först någon kortare tid efter den 1 oktober.
Nu berörda förhållanden torde få en avgörande betydelse, då det
gäller att framdeles taga ställning till frågan om ökning av statsrevisionens
sammanträdestid. Givet- är att, om denna tid utsträckes att
omfatta jämväl första hälften av december månad, olägenheterna av att
rikshuvudboken avlämnas till statsrevisorerna först i början av november
ytterligare minskas. Frågan om statsrevisionens sammanträdestid liksom
om övriga förändringar beträffande revisionens verksamhet behöver
emellertid icke upptagas till avgörande förrän vid 1924 års riksdag.
Innan den av riksdagen begärda utredningen i dessa avseenden igångsättes,
är det emellertid önskligt att erhålla uttalande, om riksdagen
finner den förut berörda förskjutningen i tiden för avlämnandet av rikshuvudboken
vara av den betydelse, att en omläggning av räkenskapsåret
ej bör komma till stånd.
Därest nu statens huvudräkenskapsår omlägges att sammanfalla
med budgetåret, blir det en given följd, att ett särskilt bokslut måste
upprättas för första halvåret 1923 liksom för affärsverken en räkenskaps
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
avslutning bör ske den 30 juni 1923. Sagda bokslut behöver emellertid
icke i någon mån forceras. 1923 års statsrevisorer böra nämligen endast
granska 1922 års räkenskaper, vadan arbetet med rikshuvudboken
för nämnda halvår ej behöver igångsättas förrän efter det budgetredovisningen
för samma tid föreliyger färdig.
Sker den ifrågasätta räkenskapsomläggningen, torde under 1924
två statsrevisioner få äga rum, en för första halvåret 1923 och en för
budgetåret 1923—1924.
Med hänsyn till den sålunda föreliggande möjligheten att utsträcka
tiden för upprättandet av räkenskaperna för första halvåret 1923, inklusive
rikshuvudboken, torde några särskilda kostnader för arbetsförstärkning
för verkställandet av sagda halvårs bokslut icke behöva beräknas.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande
rörande omläggning av räkenskapsåret för statens verk och myndigheter,
med undantag för de affärsdrivande verken, till att omfatta tiden
1 juli—30 juni.
Vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 146 käft. (Nr 182.)
i