Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.
1
Nr 171.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omläggning
av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. in.;
given Stockholms slott den 9 mars 1923.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
G-US T AF ADOLF.
Anders örne.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson,
Hansson, Åkerman, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Örne anför:
Vid anmälan den 19 juni 1919 av 1915 års bangårdskommissions
förslag till nya bangårdsanordningar i Stockholm ävensom järnvägsstyrelsens
däröver avgivna utlåtande anbefallde Kungl. Maj:t överståthållarBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 136 käft. (Nr 171). 553 23 1
Inledning.
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
ämbetet att infordra Stockholms stadsfullmäktiges yttrande i anledning
av nämnda förslag, varjämte Kungl. Maj:t dels bemyndigade statsrådet
och chefen för dåvarande civildepartementet att utse högst tre
delegerade för att med representanter för Stockholms stad förhandla i
Stockholms bangårdsfråga, dels ock anbefallde överståthållarämbetet att
anmoda Stockholms stadsfullmäktige att utse representanter för att med
de delegerade, som av nämnda departementschef komme att utses, förhandla
såväl angående det sätt, varpå nämnda bangårdsfråga borde tekniskt
lösas, som ock angående den medverkan av Stockholms stad, som
därvid måste förutsättas.
Sedan de i enlighet härmed utsedda representanterna för staten och
Stockholms stad avslutat sina förhandlingar, överlämnade statens delegerade
med skrivelse den 28 januari 1921 till kommunikationsdepartementet
betänkande ävensom preliminärt avtal mellan staten och Stockholms
stad i bangårdsfrågan. Det sålunda träffade avtalet avsåg genomförandet
av ett utav de delegerade uppgjort förslag till bangårdsanordningar
i Stockholm, vilket förslag av de delegerade benämndes 1921
års bangård sförslag.
Över nämnda förslag avgåvos infordrade yttranden av byggnadsstyrelsen
den 11 mars 1921, av statens förortsbanekommission för Stockholm
den 14 mars 1921 och av järnvägsstyrelsen den 17 maj 1921,
varefter förortsbanekommissionen den 23 september 1921 inkom med
en ny skrivelse i ämnet. Vidare inkommo framställningar i ämnet från
Djurgårdskommissionen samt från Liljeholmens fastighetsägareförening
och åtskilliga andra i frågan intresserade.
Vid anmälan av denna fråga den 13 april 1922 inför Kungl. Maj:t
förordade jag såsom chef för kommunikationsdepartementet vissa jämkningar
i 1921 års bangårdsförslag med därtill hörande avtal; och hemställde
jag i anslutning härtill om bemyndigande att vidtaga åtgärder
för åvägabringande av nya underhandlingar i Stockholms bangårdsfråga
mellan delegerade för staten och Stockholms stad. Denna hemställan
blev av Kungl. Maj:t bifallen.
Enligt berörda bemyndigande anmodade jag sedermera statens delegerade
vid de tidigare förhandlingarna — regeringsrådet L. A. V. Rydin,
distriktschefen vid statens järnvägar C. A. Schultz samt dåvarande förste
byrådirektören vid samma järnvägar A. G. Hellgren — att i angivet
syfte träda i förbindelse med Stockholms stads vederbörande myndighet.
Efter det i anledning härav regeringsrådet Rydin till Stockholms stadskollegium
avlåtit en skrivelse i ämnet, utsågo stadsfullmäktige vid sammanträde
den 30 juni 1922 tre delegerade för ifrågavarande underhandlingar,
nämligen borgarråden C. G. Juhlin-Dannfelt, C. H. F. Meurling
samt G. R. J. Åkerman.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171. 3
Efter avslutade förhandlingar hava statens delegerade med skrivelse
den 15 februari 1923 till kommunikationsdepartementet överlämnat betänkande
ävensom ett nytt, sistnämnda dag avslutat preliminärt avtal
mellan staten och Stockholms stad i bangårdsfrågan. Detta avtal avser
genomförandet av vissa av de delegerade föreslagna bangårdsanordningar
m. m., huvudsakligen avseende ny infartsled för västra stambanan över
den nya Hammarbyleden. Delegerades förslag benämnes i det följande
1923 års bangårdslorslag.
Över sistnämnda förslag har järnvägsstyrelsen avgivit infordrat yttrande
den 27 februari 1923. Vidare hava yttranden avgivits dels den
28 februari 1923 av byggnadsstyrelsen, i vad förslaget berör stadsplanefrågor,
dels ock, i fråga om vissa föreslagna markreservationer, av fångvårdsstyrelsen
den 21 februari 1923, arméförvaltningens fortifikationsdepartement
den 28 februari 1923, medicinalstyrelsen den 24 februari
1923 och domänstyrelsen den 28 februari 1923.
Innan ännu 1921 års bangårdsförslag av Kungl. Maj:t upptagits till
behandling, hade järnvägsstyrelsen i skrivelse den 12 december 1921
gjort framställning om anslag för vissa arbeten, avseende omändring av
Stockholms centralstation och utvidgning av Norrtulls godsstation. Detta
förslag föranledde emellertid icke någon framställning till 1922 års riksdag.
I skrivelse den 8 september 1922 med framställning angående
anslag att äskas av 1923 års riksdag har järnvägsstyrelsen förnyat sin
nyssnämnda framställning.
Vid anmälan den 8 januari 1923 av frågan om anslag till utgifter
för kapitalökning beträffande de under kommunikationsdepartementet lydande
affärsdrivande verken framhöll jag lämpligheten av att i samband
med eventuellt förslag om ny infartsled över Hammarbyleden, varom
förhandlingarna då ännu pågingo, även toges under omprövning järnvägsstyrelsens
förslag till ombyggnad av Stockholms centralstation m. m.
I enlighet med min hemställan har Kungl. Maj:t jämväl i den till
innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning, punkt 9, föreslagit riksdagen att i avbidan på den
proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, för båda nu nämnda
ändamål för budgetåret 1923—1924 beräkna ett gemensamt reservationsanslag
av 2,500,000 kronor.
Ett av de för lösande av Stockholms bangårdsfråga viktigaste problemen
avser sättet för ernående av erforderligt oberoende mellan järnvägstrafiken
å västra stambanans ingångslinje samt sjöfarten. Nämnda
bana korsas inom huvudstadens område av tre farleder, nämligen Lilje
-
Bangårds
frågans
allmänna
läge.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
holmsviken, som utgör inlopp till Årstaviken, samt Söderström och Norrström.
De över dessa farleder anlagda järnvägsbroarna, vilka samtliga
äro försedda med svängspann, hava följande fria höjder över Mälarens
medelvattenyta: vid Liljeholmsviken 1/75 meter, vid Söderström 2’25 meter
och vid Norrström 2‘75 meter. Farlederna genom Liljeholmsviken och
Norrström, vilka kunna trafikeras allenast av pråmar eller andra mindre
farkoster, äro för närvarande av jämförelsevis ringa betydelse för sjöfarten.
Söderström däremot är såsom den nuvarande huvudsakliga
genomfartsleden i Stockholm mellan Saltsjön och Mälaren av väsentlig
betydelse och upptager jämväl en betydande sjötrafik.
Tiderna för öppenhållande av svängbron över Söderström reglerades
till en början genom en av Kungl. Maj:t den 12 augusti 1864
utfärdad föreskrift i överensstämmelse med ett av de villkor, som av
Stockholms stadsfullmäktige uppställts för viss markupplåtelse för sammanbindningsbanans
anläggande. Enligt denna föreskrift skulle bron,
så länge seglationen påginge, stå Öppen minst halva tiden, räknad från
solens uppgång till dess nedgång och från solens nedgång till dess
uppgång varje dygn. Denna föreskrift ändrades av Kungl. Maj:t efter
stadsfullmäktiges tillstyrkan genom brev den 28 mars 1896, varigenom
föreskrevs, att bron skulle, under den tid sjöfarten påginge, varje dygn
hållas öppen för sjöfarten, så ofta och så länge järnvägstrafiken det
medgåve, dock sammanlagt minst halva dygnet, därav minst 4 timmar
under dagen, räknat från klockan 6 f. m. till klockan 8 e. m.
Den tid, som i enlighet härmed står till förfogande för järnvägstrafikens
förande över bron, är för nämnda trafiks del sedan länge till
fullo utnyttjad och är vid växande trafik otillräcklig för trafikens rationella
avvecklande. För sjöfarten utgör bron ett avsevärt hinder, särskilt
som det vid tågförseningar eller andra oförutsedda rubbningar i
tågtrafiken ofta ej kan undvikas, att de i vederbörande tidtabell fastställda
särskilda tiderna för brons öppenhållande måste jämkas, därvid
ej sällan en eller flera till och med på varandra följande, i tidtabellen
upptagna broöppningar måste helt och hållet inställas, ett förhållande
som inträffar trots järnvägsmyndigheternas strävan att på bästa sätt
tillgodose sjötrafikens önskemål att tiden mellan broöppningarna bliva
så korta som möjligt. Hänsynen till sjöfarten bereder jämväl såväl vid
tidtabellens upprättande som vid dess tillämpande avsevärda svårigheter.
I sådant hänseende kan påpekas, att vid bestämmandet av tågens avgångs-
och ankomsttider vid Centralstationen hänsyn måste tagas till,
förutom sjöfartsintresset, ett flertal andra förhållanden, såsom till den
trafikerande allmänhetens önskemål, till disponibel personal och rullande
Kun<jl. Maj:ts Proposition Nr 171.
o
materiel, till möjligheterna att å stationerna intaga tåg samt till förbindelserna
icke blott med en stor del av det egna landets utan ock med
utlandets järnvägar.
Önskvärdheten att undanröja eller åtminstone minska det hinder,
som sålunda järnvägstrafiken och sjöfarten ömsesidigt bereda varandra,
har sedan långliga tider tillbaka varit beaktad. Tillkomsten av eu ny
farled mellan Saltsjön och Mälaren, den s. k. Hammarbyleden, är jämväl
till stor del att tillskriva berörda förhållande och utgör en högst
betydelsefull åtgärd för vinnande av behövligt oberoende för de båda
trafikslagen. Efter Hammarbyledens upptagande beräknas en betydande
del av den nuvarande sjöfarten genom Söderström kunna hänvisas till
den nya leden. Härigenom skulle, å andra sidan, på grund av den
minskade sjöfarten i Söderström möjlighet vinnas till en inskränkning
av den nu fastställda tiden för öppenhållande av bron därstädes och
alltså större frihet ernås för järnvägstrafikens avvecklande. Förutsättningen
för att en dylik avlastning skall komma till stånd är emellertid,
att järnvägsövergången över den nya leden anordnas på ett för sjöfarten
tillfredsställande sätt.
För den allmänna planläggningen av bangårdsanordningarna i
Stockholm har tillkomsten av en ny segelled, särskilt avsedd för större
fartyg, mellan Saltsjön och Mälaren varit av väsentlig betydelse. Innan
planerna på den nya leden framkommit, voro utredningarna i Stockholms
bangårdsfråga i regel baserade på, att huvudpersonstationen
skulle anordnas som säckstation. Detta hade sin naturliga orsak däri,
att sjöfarten mellan Mälaren och Saltsjön då antogs sannolikt komma
att allt fortfarande framföras genom Riddarfjärden och nuvarande slussen
vid Söderström, varför det med hänsyn härtill ansågs nödvändigt, att
västra stambanan leddes över Riddarfjärden å segelfri höjd. En dylik
bro ansågs emellertid på grund av terrängförhållandena böra förläggas
antingen över någon av Essingeöarna eller över Långholmen och Smedsudden.
För att då erhålla ett centralt läge för huvudpersonstationen
var det nödvändigt, att västra stambanan efter övergången av Riddarfjärden
fördes österut in till Norrmalm, där nämnda station måste anordnas
såsom säckstation. Att dylika stationer just vid denna tidpunkt
anlades på flera platser utomlands, ansågs jämväl innebära en garanti
för, att säckstationstypen vore lämplig för en stor personstation.
Sedan frågan om Hammarbyleden trängt fram till aktualitet, kom
bangårdsfrågan emellertid i annat läge. Under förutsättning av en
dylik ny led har det ansetts vara för sjöfarten tillräckligt, att västra
stambanan korsade den nya leden å segelfri höjd, varemot brohöjden
6
Kung!,. Maj.is Proposition Nr 171.
över Riddarorden ansetts kunna eftergivas, enär sjöfarten i Söderström,
efter Hammarbyledens tillkomst, kunde antagas bliva avsevärt
mindre. De förslag till lösande av Stockholms bangårdsfråga, som sedan
år 1910 framlagts av järnvägsstyrelsen eller förordats av särskilda
sakkunnigberedningar och vilka bygga på direkt infartslinje samt Centralstationens
anordnande såsom genomgångsstation, hava jämväl fått sin
karaktär av berörda förhållande.
Beträffande de tidigare förslagen i Stockholms bangårdsfråga torde
få hänvisas till den redogörelse, som föreligger i 1921 års tryckta betänkande.
Bangårdsförslagen torde i stort sett kunna sammanföras i
vissa huvudgrupper, beroende på sättet för västra stambanans inledande
till huvudstaden samt anordnandet av Centralstationen.
I en första huvudgrupp kunna sammanföras de förslag, enligt vilka
västra stambanan framdrages i direkt linje över Södermalm till Norrmalm,
där huvudpersonbangården anordnas såsom genomgångsstation
på nuvarande eller närbelägen central plats. Till denna grupp höra
järnvägsstyrelsens förslag av år 1910 och år 1914 samt det av 1915
års bangårdskommission förordade förslaget ävensom 1921 års bangårdsförslag.
Hit kunna ock hänföras vissa av teknikern Adolf Johanson i
Vårgårda och ingenjören E. V. Westin framlagda projekt ävensom ett
av arkitekten Cyrillus Johansson framfört förslag.
Till en andra huvudgrupp kunna sammanföras de s. k. säckstationsförslagen,
enligt vilka västra stambanan införes till Stockholm antingen
över Essingeöarna eller över Södermalm och Långholmen till Kungsholmen,
varifrån den framdrages till en å Norrmalm förlagd, såsom
säckstation anordnad huvudpersonbangård. Hit höra det av järnvägsstyrelsen
år 1901 framlagda s. k. Essingeförslaget och 1901 års bangårdskommittés
förslag, båda avgivna innan planerna på Hammarbyleden
framkommit, ävensom det av 1915 års bangårdskommission utarbetade,
men ej förordade säckstationsförslaget. Till denna huvudgrupp äro jämväl
att hänföra av överstelöjtnanten B. Stafsing och arkitekten Hj. Törnqvist
framlagda förslag.
En tredje huvudgrupp bilda de förslag, enligt vilka en huvudpersonstation
skulle anordnas såsom genomgångsstation å Kungsholmen
eller annan icke centralt belägen plats inom Stockholm. Till denna
grupp hör det av 1915 års bangårdskommission utarbetade, men ej förordade
s. k. Kungsholmsförslaget. Såsom varianter av Kungsholmsförslaget
kunna räknas av kaptenen H. N. Pallin framlagda förslag. Till
denna grupp kan även hänföras ett av majoren Ingemar Petersson framlagt
projekt, enligt vilket västra stambanan skulle inledas till Stockholm
över Södermalm, Beckholmen och Skansen fram till Ladugårdsgärdet,
Kung1. May.ts Proposition Nr 171.
7
där huvudstationen skulle förläggas och anordnas såsom genomgångsstation.
Ett av J. W. Wahlström skisserat förslag kan Olik hänföras
till denna grupp.
Eu mellanställning mellan första och tredje gruppen intager ett
förslag, som framlagts av arkitektfirman Höög & Morssing m. fl., enligt
vilket förslag västra stambanan inledes över Södermalm, Långholmen,
Smedsudden till Kungsholmen, där huvudpersonstationen, anordnad såsom
genomgångsstation, förlägges mellan Fleminggatan och Klaraviken.
Till denna station skulle enligt förslaget norra stambanan ledas genom
tunnel under Norrmalm.
Innan jag härefter närmare redogör för det nu till behandling föreliggande
förslaget, torde i korthet böra erinras om den ståndpunkt, statsmakterna
tidigare intagit till frågan om västra stambanans omläggning
i anledning av den nja farledens tillkomst.
Beslutet om Hammarbyledens tillkomst daterar sig från den 25 maj
1914, då Stockholms stadsfullmäktige, under förutsättning av erforderligt
tillstånd från det allmännas sida, beslöto, att en ny farled för fartyg
med 5‘5 meters djupgående skulle anläggas från Saltsjön vid Danviken
genom Hammarbysjön, Årstaviken och Liljeholmsviken till Mälaren
med sluss vid Skanstull i huvudsaklig överensstämmelse med ett av
stadens byggnadskontor utarbetat förslag av den 5 september 1913.
Nämnda förslag förutsatte, att västra stambanan samtidigt med farledens
utförande omlades och inleddes på ny högbro över Årstaviken
vid ivrsta holmar samt att den nuvarande järnvägslinjen över Liljeholmsviken
slopades. I anslutning till vad förslaget i denna del innehöll
anhöllo jämväl stadsfullmäktige hos Kungl. Maj:t, att staten senast
till ingången av år 1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra
stambanan till Stockholm på sådant sätt, att den blivande sjötrafiken
genom Årstaviken och järnvägstrafiken bleve så vitt möjligt oberoende
av varandra.
Sedan åtskilliga myndigheter, bland andra järnvägsstyrelsen, avgivit
utlåtande över denna framställning, föreslog Kungl. Maj:t i en den 26
mars 1915 avgiven proposition, nr 109, riksdagen medgiva,
att staten finge — under förutsättning att Stockholms stad förbunde
sig att uppfylla vissa av järnvägsstyrelsen i sådant hänsende
föreslagna villkor, med de smärre jämkningar däri, som Kungl. Maj:t
kunde finna lämpliga — utfästa sig att till tiden för Hammarbyledens
Tidigare beslut
rörande
Hammarbyleden.
Framställning
av
Stockholms
stadsfullmäktige.
1915 års
riksdag.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Kungl. Maj:ts
beslut den
18/e 1915.
öppnande för allmän trafik, dock tidigast den 1 januari 1922, hava
ombyggt västra stambanans ingångslinje till Stockholm på sådant sätt,
att sjöfarten genom farleden samt järnvägstrafiken däröver bleve i erforderlig
mån oberoende av varandra, antingen genom att förlägga järnvägen
å bro över Årst aviken med omkring 26 meters fri höjd över
medelvattenytan och rörligt spann eller ock genom att förändra den nuvarande
järnvägslinjens korsning med farleden vid Liljeholmen sålunda,
att järnvägen framdroges å bro med omkring 4‘8 meters fri höjd över
medelvattenytan och rörligt spann.
Förenämnda av järnvägsstyrelsen föreslagna villkor finnas angivna
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.
Riksdagen, som i skrivelse den 11 maj 1915, nr 99, anmälde sitt
beslut i frågan, fann det, med hänsyn till Stockholms stads önskemål
att till avhjälpande av den rådande arbetslösheten igångsätta farledsföretaget
snarast möjligt, vara av vikt, att staden redan vid dåvarande
tidpunkt tillförsäkrades visshet därom, att sjöfarten i Hammarbyleden
komme att ställas i erforderligt oberoende av trafiken å västra stambanan.
Riksdagen biföll jämväl i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet men betonade samtidigt, att den ifrågasatta utfästelsen icke finge
innebära något föregripande av frågan om huru överbyggnaden över
Hammarbyleden slutligen skulle ordnas eller av den definitiva regleringen
av Stockholms bangårdsfråga. Enligt riksdagens mening borde
utfästelsen från statens sida avfattas så, att tydligt uttryck gåves därför,
att staten ägde ordna brofrågan på annat sätt än i enlighet med Kungl.
Maj:ts alternativa förslag, dock så att därigenom icke ställdes större
hinder i vägen för sjöfarten än som skulle komma att ske vid utförandet
av berörda alternativ.
Vid föredragning den 18 juni 1915 av riksdagens ifrågavarande
beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt järnvägsstyrelsen att på särskild framställning
av Stockholms stadsfullmäktige träffa sådant avtal med Stockholms
stad i föreliggande ämne, att staten lämnade den av riksdagen
godkända utfästelsen mot det att Stockholms stad
dels medgåve, att Kungl. Maj:t från den tidpunkt, då ifrågavarande
avtal träffades, skulle, efter det staden i varje säy^Hlt fall lämnats tillfälle
att yttra sig, äga att bestämma tiderna för i/1* ihållande av såväl
järnvägsbron över Söderström som de ifrågasatta nya broarna över
Hammarbyleden för västra stambanan och en blivande förortsbana;
dels åtoge sig att med äganderätt till statens järnvägar upplåta all
den staden tillhöriga mark, som erfordrades för västra stambanans om
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
9
läggning i slutligt läge över den nya farleden och för de i samband
därmed stående utvidgningar och anläggningar av stationer; att upplåta
den för den alternativt ifrågasatta provisoriska omläggningen av stambanan
erforderliga, staden tillhöriga marken att av statens järnvägar
med nyttjanderätt innehavas, så länge den behövde tagas i anspråk för
det angivna ändamålet; samt att utföra alla de omläggningar eller nyanläggningar
av gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av alla slag,
som nödvändiggjordes genom utförande av de nya järnvägs- och bangårdsanläggningarna;
dels
medgåve, att de kostnader, staten komme att nedlägga på
grund av sitt åtagande att i enlighet med stadens hemställan omlägga
västra stambanan till vinnande av oberoende mellan sjöfarten i farleden
och järnvägstrafiken, samt stadens tillhandahållande av markområden
och stadens kostnader för ovan omförmälda gator, vägar och ledningar
m. m., skulle vid den blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms bangårdsfråga
tillgodoräknas respektive parter på samma sätt, som om
markupplåtelserna ägt rum och arbetena utförts först sedan denna uppgörelse
blivit träffad — därvid dock dessförinnan avstådd mark och utförda
arbeten skulle beräknas till det värde, som de hade vid tiden för
markens avstående och arbetenas utförande, samt sagda värde i varje
fall genom överenskommelse eller skiljedom fastställas omedelbart, efter
det marken avståtts eller arbetet utförts;
dels åtoge sig att söka fastställelse å sådana ändringar av stadsplanen
och hamnplaner, som betingades av västra stambanans omläggning
och av genomförandet av de i samband därmed fastställda bangårdsplaner;
dels
och slutligen medgåve Kungl. Maj:t att träffa avgörande, i
händelse olika meningar angående statens och stadens skyldighet skulle
uppkomma.
På grund av de vidare utredningar, som föreliggande fråga sedermera
underkastats, har emellertid något avtal enligt ifrågavarande bemyndigande
icke blivit mellan staten och Stockholms stad ingånget.
I anledning av ^n utav Stockholms stads hamnstyrelse, på uppdrag
av stadsfullmäktige* .gjord ansökning, meddelade överståthållarämbetet
och länsstyrelsenJ9i^3*tockholms län genom gemensam resolution den 20
september 1915 Stockholms stad tillstånd att inrätta en allmän farled
genom Hammarbysjön och Årstaviken i huvudsaklig överensstämmelse
med byggnadskontorets förenämnda förslag den 5 september 1913, dock
under förutsättning att frågan om västra stambanans ingångslinje till
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 136 Käft. (Nr 171.) 553 23 2
Tillstånd till
inrättande av
Hammarbyleden.
Fastställd
plan för
Hammarbyledens
färdigställande.
Direktiv för
de senaste
förhandlingarna
mellan staten
och
Stockholms
stad.
1921 års
bangårdsförslag.
10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Stockholm anordnades i enlighet med Kungl. Maj:ts nyssberörda beslut
samt med iakttagande av vissa utav myndigheterna lämnade föreskrifter.
Vid sammanträde den 22 september 1921 hava Stockholms stadsfullmäktige
godkänt en av den s. k. Hammarbyledskommissionen förordad
plan för Hammarbyleden, enligt vilken plan farleden skulle kunna
fullbordas under år 1926. Anslag för bedrivande av arbetena å farleden
hava jämväl av fullmäktige anvisats i enlighet med nämnda plan.
De senaste förhandlingarna i Stockholms bangårdsfråga, vilkas resultat
nu föreligger till Kungl. Maj:ts prövning, hava föranletts av vissa
erinringar mot 1921 års bangårdsförslag ävensom det i samband därmed
upprättade avtalet i bangårdsfrågan. I anslutning till dessa erinringar
hava jämväl vissa direktiv givits för de nya underhandlingarna såväl
från statens som stadens sida. Då dessa direktiv varit grundläggande
för ifrågavarande förhandlingar, torde här en redogörelse böra lämnas
för vad i berörda hänseende förekommit.
1921 års bangårdsförslag omfattade huvudsakligen följande anordningar.
Västra stambanans huvudspår skulle enligt förslaget omläggas från en punkt
omkring 1 kilometer norr om Älvsjö station, framdragas över Årsta holmar på bro
med rörlig del och 26 meter fri höjd över medelvattenytan samt vidare över Södermalm
fram till nuvarande stambanan, som från en punkt ungefär vid Timmermansgatan
skulle följas genom nuvarande Södermalmstunneln och över nuvarande
sammanbindningsbanan fram till Centralstationen.
Förslaget avsåg att tills vidare bibehålla broarna över Söderström och Norrström
i huvudsakligen oförändrat plan- och höjdläge, frånsett en mindre ändring
framdeles av bron närmast Klara strand, men möjliggjorde, enligt vad i avtalet framhölls,
en höjning vid ett senare tidsskede av nuvarande järnvägsbron över Söderström.
Norra stambanans huvudspår skulle enligt förslaget omläggas mellan Järva
och Tomteboda övre station och förläggas utmed stambanans ursprungliga sträckning.
Mellan Tomteboda övre station och Centralstationen bibehölls nuvarande stambanan
i oförändrat läge.
Beträffande Centralstationen förutsatte förslaget, att denna station skulle, så länge
västra stambanan kvarlåge å nuvarande bro över Söder- och Norrström, i nuvarande
eller höjt läge, eller om densamma förlädes å annan direkt linje mellan Söderoch
Norrmalm, bibehållas å nuvarande plats, anordnad såsom genomgångsstation.
Det nuvarande stationshuset skulle bibehållas; när så befunnes erforderligt, skulle
en ny stationsbyggnad uppföras tvärs över spårsystemet vinkelrätt mot och sammanbyggd
med nuvarande stationshuset.
Kung!. Maj.is Proposition Nr 171.
11
Enligt förslaget skulle vidare fraktgodsrörelsen vid Norra stationen överflyttas
till godsstationen vid Norrtull, varjämte å Kungsholmen framdeles skulle anordnas
en ny godsstation. Slutligen omfattade förslaget anläggandet av ny rangerbangård
vid Årsta.
Förslaget avsågs att genomföras successivt allt efter trafikens krav å ökat utrymme,
och skulle i ett första byggnadsstadium att omedelbart utföras ingå omläggning
av västra stambanan å högbro över Hammarbyleden samt vissa utvidgningsarbeten
vid Centralstationen och Norrtulls godsstation.
Rörande fördelningen mellan staten och staden av kostnaderna för förslagets
genomförande innehöll förenämnda avtal, vars giltighetstid utgått den 1 juli 1922,
i huvudsak följande.
Staden skulle med full äganderätt till staten utan ersättning överlåta alla de
staden tillhöriga marker, som erfordrades för genomförande av 1921 års bangårdsförslag.
Häri skulle inbegripas även de staden tillhöriga marker, som sedan längre eller
kortare tid disponerats av statens järnvägar, och som efter genomförande av förslaget
fortfarande vore behövliga för järnvägsändamål.
Staten å sin sida skulle till staden med full äganderätt utan ersättning överlåta
alla de statens marker, som disponerades av statens järnvägar, men som efter
förslagets genomförande icke vidare erfordrades för järnvägsändamål. Härutöver skulle
staten överlåta vissa i avtalet angivna, staten tillhöriga fastigheter, vilka icke berördes
av järnvägsanläggningarna.
De för förslagets genomförande erforderliga enskilda tillhöriga områden skulle
förvärvas i vissa uti avtalet angivna fall av staden, i vissa fall av staten.
Utförandet av samtliga järnvägsanläggningar skulle bekostas av staten. Kostnaderna
för ändringar och nyanläggningar av gator och vägar skulle till huvudsaklig
del bestridas av staden; dock hade staten pålagts kostnaderna för vissa i
detalj angivna dylika arbeten.
I fråga om tiden för utförandet av de i förslaget ingående anordningarna hade
staten i huvudsak tillerkänts bestämmanderätten dock med undantag för de arbeten,
som avsågo stambanans omläggning över Hammarbyleden. Genom avtalet reglerades
vidare öppningstiderna för broarna över Hammarbyleden och Söderström.
Av de myndigheter, som anmodats yttra sig över 1921 års bangårdsförslag,
hava byggnadsstyrelsen ävensom statens förortsbanekommission
för Stockholm avstyrkt detsamma, under det att järnvägsstyrelsen
i huvudsak förordat förslagets genomförande.
Byggnadsstyrelsen har sålunda på anförda skäl förklarat sig icke kunna biträda
förslagets huvudidé, ett bibehållande och utvidgande av nuvarande järnvägsbron över
Söderström och Norrström, eller den föreliggande möjligheten av ändring av broläget
till Riddarholmens västra sida. Byggnadsstyrelsen, som för sin del hållit före,
att den definitiva sträckningen av västra stambanans ingångslinje till Stockholm
borde dragas över Långholmen—Smedsudden, har ifrågasatt igångsättandet av detaljerade
nya utredningar rörande bangårdsfrågans lösning i sådan riktning. Innan resultatet
av dessa utredningar förelåge, kunde styrelsen icke tillstyrka anläggandet
av eu högbro över Hammarbyleden vid Årsta, enär en dylik bro enligt styrelsens
mening skulle försvåra Smedsuddslinjens tillkomst. Styrelsen har ansett, att frågan
Yttranden
över
förslaget.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
om Hammarbyledens korsning för närvarande kunde provisoriskt lösas genom uppförande
av en bro med 4''8 meter fri höjd vid Liljeholmen.
Statens förortsbanekommission, som huvudsakligen behandlat bangårdsförslaget med
hänsyn till förortsbanefrågan, har därvid framhållit, att den lämpligaste vägen för
lösande av sistnämnda problem vore, att, på sätt jämväl tidigare ifrågasatts, den nuva
rande sammanbindningsbanan helt och hållet frigjordes från huvudbanetrafik och
finge ingå som en länk i förortsbanesystemet. Ett bortflyttande av statsbanetrafiken
från sammanbindningsbanan funne kommissionen även av andra av kommissionen
närmare utvecklade skäl ofrånkomligt. Med hänsyn härtill har kommissionen som
sin uppfattning uttalat, att bangårdsförslaget icke borde godkännas utan att i stället
ytterligare utredningar borde verkställas, grundade på västra stambanans fortledande
antingen över Arsta holmar samt över Långholmen och Smedsudden eller, om eu avsevärdare
modifikation i den fria brohöjden över Hammarbyleden vore möjlig, över
Liljeholmen samt därifrån över Långholmen och Smedsudden. I avvaktan på resultatet
av dessa utredningar, vilka jämväl borde omfatta utförande av ett särskilt förortsbanesystem,
funne kommissionen, i likhet med byggnadsstyrelsen, att den trängande
frågan om västra stambanans korsning med Hammarbyleden kunde lösas provisoriskt
genom anläggande av en lågbro med 4''8 meter fri höjd vid Liljeholmen,
vilken bro efter sex å sju års förlopp kunde ersättas antingen av en högbro vid
Arstaholmar eller annat därmed jämförligt högbroförslag. I samband med stambanans
fortledande framdeles över Långholmen och Smedsudden kunde, enligt kommissionens
mening, den föreslagna provisoriska lågbron få nyttig användning även för framtiden
såsom förbindelse mellan södra godsstationen och godsspårsanläggningen söder
om Årstaviken.
Mot detta utlåtande har ledamoten av kommissionen Hellgren anmält sin
reservation, varjämte ledamoten J. Bergström i särskilt yttrande utvecklat vissa synpunkter
i fråga om värdet av stadens prestationer enligt avtalet.
Järnvägsstyrelsen har till en början uttalat, att de huvudriktlinjer för bangårdsfrågans
lösning, som läge till grund för 1921 års bangårdsförslag och som byggde på
direkt ingångslinje för västra stambanan med högbro över Hammarbyleden, personstation
på Södermalm, lågbro över Riddarfjärden och Centralstationens bibehållande
på nuvarande plats, anordnad som genomgångsstation, av styrelsen allt fortfarande ansåges
vara de enda, som kunde leda till en från driftsteknisk samt byggnads- och driftsekonomisk
synpunkt antagbar lösning av bangårdsfrågan. Endast efter dessa huvudprinciper
kunde erhållas ett förslag, vars utbyggande gradvis kunde verkställas på
praktiskt-ekonomiskt överkomligt sätt.
Beträffande järnvägens korsning med Hammarbyleden har styrelsen framhållit,
bland annat, att det härvid gällde för staten att tillse, att den nya bron över
nämnda led anlades på en höjd över vattenytan, som möjliggjorde ett sådant dirigerande
av sjöfarten, att öppningstiderna för fartygens genomsläppande vid såväl
denna bro som den nuvarande svängbron över Söderström kunde begränsas i en utsträckning,
som möjliggjorde fri utveckling av järnvägstrafiken under överskådlig
tid. Då staten emellertid skulle bekosta arbetet med omläggningen av stambanan
över Hammarbyleden, vilket arbete dock främst vore betingat av kanalledens tillkomst,
vore det också nödvändigt, att staten av Stockholms stad erhölle motsvarande
ekonomiska utfästelser. Enligt styrelsens mening vore jämväl de fördelar, som genom
1921 års avtal vunnits för staten, så betydande, att de kunde försvara de avsevärda
kostnader, som vore förenade med omläggningen. En förutsättning härför vore dock,
att icke genom allt för stora krav från stadens sida på höjd och övriga dimensioner å
13
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.
bron över Hammarbyleden utgifterna för staten vid stambanans omläggning onödigt
ökades. Utan att vilja bestämt taga ståndpunkt till frågan, huruvida den blivande
kanalleden för att fylla sitt ändamål kunde kräva en så stor brohöjd, som 1921 års
bangårdsförslag förutsatte, ansåge dock styrelsen för sin del ingalunda uteslutet, att
även med mindre brohöjd skäliga krav på sjöfartsleden kunde bliva tillgodosedda.
Skulle det visa sig, att brohöjden endast obetydligt kunde minskas under föreslagna
26 meter, borde broläget vid Årsta holmar bibehållas. Om däremot avsevärd minskning
av brohöjden vore möjlig, kunde även andra brolägen ifrågakomma. En omläggning
av stambanan på bro vid Liljeholmen med allenast 4''8 meter fri höjd ansåge
dock styrelsen icke godtagbar ens såsom ett första byggnadsstadium.
Beträffande de tekniska anordningarna i 1921 års bangårdsförslag har styrelsen
påpekat, att tågspåren genom Södermalms personstation i förslaget förlagts i lutning
1 : 100. Ehuru ett förläggande av tågspåren i horisontellt läge eller i svagare
lutning uppenbarligen varit fördelaktigare, ansåge styrelsen dock, att nämnda detalj
i förslaget vore godtagbart med det driftssätt, som av vissa skäl för avsevärd tid
borde tillämpas vid denna personstation.
I fråga om bestämmelserna i 1921 års avtal har järnvägsstyrelsen i huvudsak
ansett sig kunna tillstyrka desamma, dock har styrelsen ansett nödvändigt, att
avtalet så ändrades, att statens järnvägars trafikbefäl finge befogenhet att för varje
tidtabell efter samråd med stadens vederbörande myndighet bestämma de särskilda
tiderna för öppenhållande av broarna över Hammarbyleden och Riddarfjärden. Ett
godtagande av avtalet i denna del, enligt vilket överenskommelse i berörda hänseende
skulle träffas mellan trafikbefälet och stadens hamnstyrelse, skulle enligt styrelsens
mening lätt leda till avsevärda olägenheter för den händelse dylik överenskommelse
ej kunde komma till stånd.
Djurgårdskommissionen, som i skrivelse den 28 februari 1921 yttrat sig i anledning
av 1921 års bangårdsförslag, har därvid hemställt, att i det avtal, som komme
att avslutas med Stockholms stad i bangårdsfrågan, bestämmelser måtte intagas därom,
att från såväl statens som stadens sida skulle reserveras marker för såväl en linje
över Smedsudden som över Beckholmen.
Innan ännu 1921 års bangårdsförslag av Kungl. Majt upptagits
till behandling, både järnvägsstyrelsen såsom tidigare omnämnts den 12
december 1921 framlagt förslag till förbättrade anordningar vid Stockholms
centralstation.
Förslaget i fråga avsåg huvudsakligen dels beredande av rymliga
och bekväma utrymmen för persontrafiken vid Centralstationen huvudsakligen
genom apterande av nuvarande banhall till personhall för avgående
resande, utökande av nuvarande plattformsutrymmen, fullständigt
särskiljande av avgående och ankommande resandetrafik samt anordnande
av särskild resgodsplattform för trafiken söderut, dels bortflyttning
av all ilgodsrörelse från Centralstationen till Norra stationens
nuvarande expeditions- och magasinslokaler, dels ock överflyttning av
den huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen från Norra stationen till
Norrtulls station, vilken senare station därför skulle avsevärt utvidgas.
Järnvägsstyrelsens
förslag
till
förbättrade
anordningar
vid Centralstationen.
14
Kungi. May.ts Proposition Nr 171.
Chefen för
kommunikationsdepartementet
den
nU 1922.
Beträffande detta förelag framhöll järnvägsstyrelsen, att de ifrågasatta
arbetena icke i någon mån sammanhängde med omläggningen av
stambanan över Hammarbyleden och ej kunde föregripa frågan om huru
Stockholms bangårdsförhållanden en gång i framtiden skulle slutligen
ordnas.
Vid anmälan den 13 april 1922 av 1921 års bangårdsförslag framhöll
jag, att med hänsyn till den beräknade tiden för Hammarbyledens färdigställande
och de av 1915 års riksdag gjorda utfästelserna beträffande
anordnande av broförbindelse över farleden det syntes nödvändigt, att
statsmakterna vid 1923 års riksdag fattade ståndpunkt till frågan om
anordnande av ny ingångsled över farleden för statsbanetrafiken, varvid
förutsattes motsvarande ställningstagande från Stockholms stadsfullmäktiges
sida. Dessförinnan syntes emellertid böra tagas under övervägande,
huruvida åtgärder borde vidtagas för en förlängning av det då gällande
avtalet i bangårds frågan, vars giltighetstid, såsom förut nämnts, utgick
den 1 juli 1922, eller om ytterligare utredning i ärendet borde
äga rum.
På sätt av det föregående framgår, förordade jag för min del anordnande
av nya underhandlingar i bangårdsfrågan, vilket förslag jämväl
av Kungl. Maj:t bifölls. Beträffande riktlinjerna för dessa underhandlingar
anförde jag följande.
»När man går att fatta ståndpunkt till denna fråga, har man, enligt min mening,
att särskilt hålla i sikte de nu rådande ekonomiska svårigheterna, vilka sedan
tiden för avtalets träffande yttermera framträtt och som måste föranleda en noggrann
prövning, att ej ett förslag i förevarande ämne gives större proportioner, än
som kan anses nödvändigt.
Ur nu angivna synpunkt ställer sig bangårdsdelegerades förslag givetvis fördelaktigt,
då detta förslag till väsentlig del bygger på de nuvarande bangårdsanordningarna.
Icke minst av betydelse härvidlag är bibehållandet av sammanbindningsbanan
i huvudsakligen orubbat skick, vilken anordning kunnat vinnas genom att de nuvarande
tiderna för öppenhållande av svängbron över Söderström enligt förslaget till överenskommelse
skulle väsentligen inskränkas. Enligt vad såväl bangårdsdelegerade som
järnvägsstyrelsen uppgivit, beräknas stambanetrafiken med de överenskomna öppningstiderna
under mycket lång tid framåt kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörjas
å den nuvarande sammanbindningsbanan.
Frågan om öppningstiderna vid Söderström är givetvis på det allra närmaste
beroende av, huru infartslinjen över Hammarbyleden ordnas. Allenast under förutsättning
att tillräckligt oberoende mellan järnvägs- och sjötrafiken här vinnes för en
väsentlig avlastning av sjötrafiken från Söderström, kunna nämligen nämnda öppningstider
inskränkas i sådan grad, att järnvägstrafiken å den nuvarande sammanbindningsbron
för avsevärd tid framåt säkerställes. Då den verkställda utredningen
emellertid visat, att man under nu angivna förutsättning kan för lång tid framåt
Kungl. Maj. ts Proposition Pfr 171.
15
räkna med bibehållandet av nämnda bro, torde synnerligen starka skäl tala för att
man vid den planläggning av bangårdsfrågan, som må äga rum i samband med beslut
om ny ingångslinje över Hammarbyleden, i förevarande avseende bygger på de
nuvarande anordningarna. Visserligen kan man icke helt lämna ur sikte, att en förändring
av förbindelselinjen mellan Norrmalm och Södermalm en gång i tiden vid
växande trafik kan visa sig av behovet påkallad. Det synes mig dock ej nödvändigt
att nu fatta ståndpunkt till huru i sådan händelse skall förfaras, utan lärer detta på
förhand så ytterst svårbedömbara spörsmål för närvarande kunna lämnas å sido.
Jag kan därför ej förorda, att — på sätt, bland annat, från byggnadsstyrelsens sida
påyrkats — ytterligare utredning nu föranstaltas angående sättet för en omläggning
av nämnda linje. Icke heller finner jag det böra ifrågasättas att allenast med
hänsyn till förortsbaneintresset nu binda staten för en framtida omläggning av sammanbindningsbanan
till annan linje.
Vad ovan framhållits angående nödvändigheten av att för närvarande, så långt
ske kan, reducera bangårdsförslagets proportioner bör jämväl beaktas vid bedömande
av frågan angående sättet för anordnande av ny ingångslinje för stambanan över
Hammarbyleden, till vilken fråga det nu i främsta rummet är nödvändigt att taga
ståndpunkt. Det lärer alltså vara av vikt, att den blivande bron icke gives större
höjd än som kan vara oundgängligen nödig för erhållande av det erforderliga oberoendet
mellan järnvägs- och sjötrafiken. Yrkande om minskning i den av bangårdsdelegerade
föreslagna brohöjden och brons förläggning till Liljeholmen i stället för
till Årstaholmar har jämväl framkommit från byggnadsstyrelsens sida och i ett flertal
framställningar i ämnet. Även har anmärkts, att under alla förhållanden viss jämkning
av brohöjden vore betingad för ernående av mera tillfredsställande lutningsförhållanden
för den i förslaget ingående nya person stationen å Södermalm.
Från statens sida måste det uppenbarligen, på grund av de förut berörda ekonomiska
förhållandena, vara av intresse, att bron icke uppföres till större höjd än
som är nödvändig. Härvidlag har man dock att tillse, att några svårare hinder icke
uppställas för sjötrafiken, då från statens sida eftergifter icke synas kunna göras i
fråga om nödvändiga inskränkningar av öppningstiderna vid Söderström. Även bör
beaktas, att då i varje fall en ny bro måste komma till utförande, en sådan lösning,
som för mera avsevärd tid kan bliva bestående, är eftersträvansvärd.
Bangårdsdelegerade hava för sin del ansett sig böra stanna vid en bro av den
höjd, som redan tidigare från stadens sida påyrkats. Utan att för närvarande vara
beredd att härutinnan taga någon som helst ståndpunkt, anser jag det dock, med hänsyn
till vad såväl järnvägsstyrelsen som andra i ärendet hörda myndigheter yttrat,
kunna ifrågasättas, huruvida icke även med en mindre brohöjd sjötrafikens krav kunna
bliva skäligen tillgodosedda, I varje fall finner jag det nödvändigt, att, innan frågan
underställes riksdagens prövning, en mera ingående utredning föreligger angående betingelserna
och villkoren för anordnandet av ingångslinjen över Hammarbyleden på
nu antytt sätt. Särskilt torde böra undersökas och om möjligt särskilt förslag uppgöras
beträffande det alternativ, som i ärendet framkommit, nämligen anläggandet
av en bro vid Liljeholmen med ungefärligen samma höjd, som de av Stockholms
stad beslutade broarna vid Danviken och Skanstull. Uppförandet av eu dylik bro
skulle, åtminstone vad byggnadskostnaderna beträffa, för statsverket medföra en betydande
besparing i jämförelse med kostnaderna för en högbro vid Årstaholmar jämte
därav betingad linjeomläggning. Skulle en närmare utredning emellertid visa, att
detta eller andra alternativ med bro på låg eller medellåg höjd ur andra synpunkter
måste anses underlägset högbroalternativet, torde i varje fall böra övervägas, om ej
16
Uttalanden
av Stockholms
stads vederbörande
myndigheter.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.
en mindre jämkning av högbron vid Årstaholmar bör vidtagas i syfte särskilt att
åstadkomma bättre lutningsförhållanden å Södermalm.
Genom avtalet har staten tillförsäkrats all den Stockholms stad tillhöriga
mark, som erfordras för de utvidgningar eller nya bangårdsanordningar, vilka delegerade
ansett böra komma till utförande under den tid förslaget omfattar. Uppenbarligen
är det också angeläget, att redan nu mark reserveras för framtida utvidgningar
och i samband därmed stående ekonomiska spörsmål såvitt möjligt bliva klarlagda.
Däremot kan ifrågasättas lämpligheten av att för närvarande mera ingående
binda sig angående det sätt, på vilket sådana utvidgningar skola komma till stånd.
Särskilt gäller detta, såsom jag strax skall beröra, Centralstationens framtida utveckling.
Beträffande Centralstationen så lärer med den ståndpunkt jag intagit i fråga
om nuvarande sammanbindningsbanan samt beträffande förslagets proportioner över
huvud någon förflyttning av nämnda station under den tid det här gäller icke kunna
ifrågasättas. Man har därför att räkna med att vissa utvidgningar och förbättringar
av de nuvarande anordningarna därstädes snart nog måste vidtagas för att tillgodose
den växande trafikens krav. Däremot torde det icke vara nödvändigt och
knappast heller lämpligt att nu fastslå de närmare planerna för en mera fullständig
ombyggnad av stationen. Denna fråga torde så mycket mera böra lämnas öppen,
som de av järnvägsstyrelsen i skrivelsen den 12 december 1921 föreslagna anordningarna
äro avsedda att tillgodose trafikbehovet under femton å tjugu år framåt.
Huru den vidare utvecklingen av Centralstationen därefter bör ske, synes lämpligen
kunna ställas på framtiden. Det synes dock önskvärt, att mark reserveras för framtida
utvidgningar av stationen. Även om planerna därför ej nu fastställas, synes
dock möjlighet kunna beredas staden att ordna stadsplanen på ett sätt, som överensstämmer
med stadens intresse.
Oavsett de nya överenskommelser eller jämkningar i det föreliggande avtalet,
vilka kunna påkallas, därest vad jag nu föreslagit vinner beaktande, torde vissa
mindre jämkningar kunna ifrågasättas i den överenskommelse, som träffats mellan
de delegerade för staten och Stockholms stad. Sålunda hava från järnvägsstyrelsens
sida anmärkningar i vissa hänseenden riktats mot överenskommelsen, i vad den rör
sättet för bestämmande av de särskilda tiderna för öppenhållande av broarna över
Söderström och Hammarbyleden, vilka anmärkningar torde förtjäna beaktande. Järn
väl i övrigt torde de ändrade förhållandena kunna påkalla vissa avvikelser från det
träffade avtalet.»
De av Stockholms stads vederbörande myndigheter gjorda uttalandena
i fråga om delegerades förhandlingar återfinnas i stadskollegiets utlåtande
den 21 juni 1922, nr 206, i anledning av framställning från statens
delegerade om utseende av representanter för staden vid de nya
underhandlingarna.
Kollegiet yttrar därvid, efter att hava framhållit önskvärdheten av
att bangårdsfrågan och med denna sammanhängande problem bleve snarast
möjligt och så vitt som ske kunde klarlagda, följande:
»För vinnande av detta önskemål är det emellertid av vikt att även tillse,
att efter de nya förhandlingarnas återupptagande dessa bedrivas efter sådana rikt
-
Kung!. May.ls Proposition Nr 171. 17
linjer, att för stadens utveckling aktuella spörsmål därigenom vinna sin praktiska
lösning. I detta avseende finner stadskollegiet, i likhet med departementschefen, det
i främsta rummet angeläget, att frågan om det sätt, på vilket statsmakterna ärna att
före den beräknade tidpunkten för Hammarbyledens fullbordande genomföra 1915 års
riksdags utfästelser beträffande anordnande av broförbindelse för statsbanetrafiken
över farleden, snarast möjligt klarlägges. Mot de ytterligare undersökningar, som
i denna fråga äro av departementschefen ifrågasatta, är från stadens sida intet att
erinra, under förutsättning dock, att de så bedrivas, att hinder från statens sida ej
kommer att därigenom uppstå för ledens tagande i bruk vid av stadsfullmäktige avsedd
tidpunkt. Stadskollegiet vill i detta sammanhang även erinra därom, att kollegiet
den 28 april 1921 uppdragit åt den s. k. Hammarbyledskommissionen att undersöka,
huru korsningen mellan sjötrafiken å Hammarbyleden och statens järnvägars trafik
lämpligast bör ordnas.
Vad underhandlingarna i övrigt angår, har stadskollegiet funnit sig, med hänsyn
till vad departementschefen i frågan anfört, böra göra nedanstående erinringar
beträffande förhandlingarnas omfattning.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhåller departementschefen, att de
ekonomiska svårigheter, som efter avslutandet av 1921 års avtal än yttermera framträtt,
särskilt måste hållas i sikte, samt att de böra föranleda en noggrann prövning,
att förslag i bangårdsfrågan nu ej gives större proportioner än som kan anses nödvändigt.
I anslutning härtill har departementschefen bestämt avböjt tanken på
ytterligare utredning nu angående nytt läge för förbindelselinjen mellan Norrmalm
och Södermalm samt framhållit angelägenheten av att vid den planläggning av bangårdsfrågan,
som nu må äga rum, i förevarande avseende bygga på de nuvarande
anordningarna.
Stadskollegiet, som finner uppenbart, att de av departementschefen anförda,
ekonomiska betänkligheterna mot en omdaning i större omfattning av statsjärnvägarnas
anläggningar inom huvudstaden måste under nu radande förhallanden vinna
beaktande, måste dock för sin del framhålla nödvändigheten av, att frågan om den
nya bron över Hammarbyleden erhåller en sådan lösning, att denna icke avskär
möjligheterna för eller avsevärt försvårar en framtida ny ingångslinje för västra stambanan
över Smedsudden. Departementschefen anför angående detta spörsmål, att man
icke helt kan lämna ur sikte, att en förändring av förbindelselinjen mellan Norrmalm
och Södermalm en gång i tiden vid växande trafik kan visa sig av behovet
påkallad. Stadskollegiet finner sig med stöd av detta uttalande kunna med fog förutsätta,
att utredningarna redan nu givas den omfattningen, att därav tydligt framgår,
att framtida anslutning till en eventuell ny ingångslinje hålles öppen.
1 fråga om det framtida ordnandet av den för huvudstadens del viktiga förortstrafiken
lämnar departementschefens anförande icke några riktlinjer. Statsrådets
uttalande, att det icke bör ifrågasättas att allenast med hänsyn till förortsbaneintresset
nu binda staten för en framtida omläggning av sammanbindningsbanan till
annan linje, lämnar icke någon ledning för bedömande av statens framtida medverkan
till denna frågas lösning. Då den av Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 tillsatta förortsbanekommissionen,
i vars uppdrag ingar att verkställa utredning i fråga om huvuddragen
för ordnandet av Stockholms förortsbanefråga, ännu icke fullgjort sitt uppdrag,
synes det även omöjligt att i nu föreliggande sammanhang komma till en uppgörelse
angående de ekonomiska betingelserna för frågans framtida ordnande. Stadskollegiet
vill dock framhålla nödvändigheten av att redan nu underhandlingarna i bangårdsfrågan
givas den omfattningen, att de tekniska möjligheterna för förortsbanornas
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 136 Käft. (Nr 171.) 553 23 3
Huvuddragen
av 1923 års
förslag.
Förslagets
omfattning.
18 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.
framdragande hållas öppna. Det förslag, som i detta avseende avgivits den 22 juni
1921 (bill. 12 för år 1921) av den av stadsfullmäktige den 2 december 1918 tillsatta
trafikkommittén, bör härvid vinna vederbörligt beaktande.
Enligt de riktlinjer, som av departementschefen utstakats för omfattningen av
nu föreliggande underhandlingar, kommer slutlig ståndpunkt icke att fattas till åtskilliga
framtida spörsmål i Stockholms bangårdsfråga. Detta gäller även frågan
om den nuvarande Centralstationen, angående vilken departementschefen framhåller
olämpligheten av att nu fastslå de närmare planerna för en mera fullständig ombyggnad.
I detta senare avseende hänvisar statsrådet särskilt därtill, att det senaste,
av järnvägsstyrelsen den 12 december 1921 framlagda förslaget till provisoriska
omändringar av Stockholms bangårdsförhållanden är avsett att tillgodose trafikbehovet
under 15 å 20 år framåt.
Stadskollegiet finner det kunna ifrågasättas, huruvida under dessa förhållanden
skäl kunna anses föreligga, att, såsom departementschefen synes anse lämpligt, mellan
staten och staden avtal nu träffas angående överlåtande till staten av sådan mark,
som anses böra reserveras för framtida utvidgningar, angående vilkas genomförande
inga närmare riktlinjer dock nu komma att fastslås. Särskilt gäller denna fråga Centralstationens
framtida utveckling. Det synes kollegiet under förevarande förhållanden
höra övervägas, huruvida icke vid nu förestående markupplåtelse samma förfaringssätt,
som senast kommit till användning vid markupplåtelse för utvidgning av
Centralstationen och Norra stationen, fortfarande bör tillämpas, intill dess en mera
definitiv överenskommelse angående de framtida bangårdsförhållandena i Stockholm
kan bliva träffad.»
I samband härmed har kollegiet, i anledning av en utav samfundet
S:t Erik in. fl. föreningar till stadsfullmäktige gjord framställning om
stadens medverkan till ny utredning rörande Smedsuddslinjen, framhållit
nödvändigheten av att frågan om reservation av mark för en eventuell
sådan linje beaktades ej endast vad beträffar stadens utan även statens mark.
\ ad av stadskollegiet sålunda anförts har av stadsfullmäktige lämnats
utan erinran.
I enlighet med de direktiv, som sålunda givits för de nu avslutade
förhandlingarna, hava delegerade utgått från, att den nya ingångslinje
för västra stambanan, som påkallas av Hammarbyledens öppnande för
allmän trafik, skall ansluta sig till den nuvarande sammanbindningsbanan
mellan Norrmalm och Södermalm, vilken alltså av delegerade
förutsättes tills vidare förbliva orubbad. A andra sidan har hänsyn
tagits till att en förändring av sammanbindningsbanan framdeles kan visa
sig av behovet påkallad, varför planläggningen av den nya ingångslinjen
av delegerade ansetts böra ske på sådant sätt, att en eventuell förändring
av sammanbindningsbanan enligt föreliggande möjligheter framdeles icke
försvåras. Till frågan, huruvida och på vad sätt en dylik förändring skall
ske, hava delegerade icke ansett sig böra taga ståndpunkt. Jämväl i fråga
om Centralstationen hava delegerade utgått från ett bibehållande i stort
Kungl. Muj:ts Proposition Nr 171. 19
Bett av de nuvarande anordningarna. Dock liar ansetts nödvändigt att
i detta sammanhang planlägga för sådana utvidgningar och förbättringar
av dessa anordningar, beträffande vilka behov redan föreligger eller vilka
kunna bliva erforderliga inom eu närmare framtid. 1 detta hänseende
hava delegerade i huvudsak anslutit sig till det av järnvägsstyrelsen i
skrivelsen den 12 december 1921 framlagda förslaget till förbättrade
anordningar vid Centralstationen. Vissa mark- och trafikledsfrågor hava
jämväl ansetts böra regleras. Däremot har frågan om Centralstationens
vidare utveckling samt om en eventuell förflyttning av stationen i samband
med en framtida omläggning av sammanbindningsbanan lämnats
öppen.
Det förslag, varom delegerade med nu angivna utgångspunkt kommit
till enighet, åskådliggöres närmare å vid det preliminära avtalet fogade
ritningar samt innebär i huvudsak följande:
Västra stambanan omlägges över Hammarbyleden, på sätt i det följande kommer
att närmare beröras, och i samband därmed anordnas en mindre personstation å
Södermalm vid huvudlinjen.
De genom avtalet staten tillförsäkrade markområdena å Södermalm medgiva
utvidgning av stationsanordningarna i den mån trafiken så kräver.
Förslaget förutsätter vidare, att fraktstyckegodsrörelsen överflyttas från nuvarande
Norra stationen till Norrtulls godsstation, där nya godsmagasin uppföras. De
anordningar, som i detta hänseende finnas angivna å avtalet bilagda ritningar, överensstämma
med järnvägsstyrelsens förslag den 12 december 1921.
Då delegerade utgått från, att Norrtulls station framdeles kommer att bliva
huvudgodsstationen för de norra stadsdelarna, har genom avtalet staten tillförsäkrats
den stadens mark, som kräves för en framtida utbyggnad av stationen.
Delegerade förutsätta, att Centralstationen under avsevärd tid kommer att bibehållas
å nuvarande plats, och finna därför åtgärder för förbättring av de nuvarande
otillfredsställande anordningarna vid Centralstationen och Norra stationen icke
vidare kunna undanskjutas. Delegerade hava jämväl utgått från att det förslag i
sådant hänseende, som järnvägsstyrelsen framlagt, skall inom den närmaste tiden
komma till utförande. För genomförande av de föreslagna anordningarna behöver
ingen mark vid Centralstationen eller Norra stationen, utöver vad statens järnvägar
för närvarande disponera, tagas i anspråk. Emellertid hava statens delegerade ansett
sig böra i detta sammanhang tillförsäkra staten rätt att, i den mån så kräves,
taga i anspråk ett staden tillhörigt område, beläget väster om bangården i kvarteren
Gäddan och Ugglehuvudet, vilket område i form av en rektangel skjuter in i järnvägsområdet
och härigenom försvårar detta områdes ändamålsenliga utnyttjande.
Genom avtalet har vidare reglerats statens i viss mån svävande dispositionsrätt till
de staden tillhöriga markområden vid Centralstationen och Norra stationen, vilka av
statens järnvägar disponeras.
Nya bangårdsanordningar
m. m.
Bangårds
anordningar.
Reglering av
vissa markfrågor
vid
Centralstationen.
20
Kung1. Maj:ts Proposition nr 171.
Reglering av
vissa markfrågor
vid
Södermalms
godsstation.
Förvärv av
mark för framtida
utvidgningar
söder
om Årsta
m. m.
Departements
chefen.
Södermalms godsstation bibehålies enligt förslaget å nuvarande plats. För att
bereda staden möjlighet att framdeles anordna en gatuförbindelse söder om stationen
från Södra bantorget till Svedenborgsgatan, därest ett av staden planerat framdragande
av denna gata i viadukt över bangårdsområdet framdeles kommer till stånd, har
överenskommelse träffats om utbyte av en del av nuvarande stationsområdet vid
Folkunga- och Västgötagatorna mot ett staden tillhörigt område väster därom, å
vilket sistnämnda område frilastgodsbangården i en framtid skulle kunna förläggas.
Likaledes har avtal träffats om markbyte vid Södra bantorget, varigenom torgets
västra gräns skulle komma att ligga i en rak linje. Genom avtalet har staten, utöver
vad nu angivits, tillförsäkrats viss staden tillhörig mark för en framtida utvidgning
av anordningarna vid Södra stationen.
1921 års bangårdsförslag upptog anläggning av en ny rangerbangård vid Årsta,
vilken vore avsedd att komma till utförande, då godstrafiken så ökats, att rangeringen
icke längre på nöjaktigt sätt kunde avvecklas vid Tomteboda. Genom föreliggande
avtal har staten tillförsäkrats den staden tillhöriga mark, som erfordras för denna
bangård. Behovet av densamma är enligt delegerades mening icke beroende av den
nuvarande sammanbindningsbanans bibehållande.
Vissa andra mindre markförvärv, avsedda för framtida anordningar, hava jämväl
genom avtalet reglerats.
Med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen är det, såsom
jag redan tidigare framhållit, nödvändigt att vid prövning av föreliggande
förslag tillse, att staten icke nu binder sig för arbeten av större
omfattning än som kan anses oundgängligen påkallat. Den fråga, till
vilken det härvid i främsta rummet gäller att taga ståndpunkt, avser
sättet för anordnandet av ny ingångslinje för västra stambanan över
Hammarbyleden. De härför erforderliga arbetena måste nämligen snarast
möjligt påbörjas, därest de anordningar, som påkallas för vinnande av
erforderligt oberoende mellan sjöfarten och järnvägstrafiken, skola kunna,
på sätt av statsmakterna ställts i utsikt, hinna fullbordas till tiden för
den nya ledens färdigställande eller, enligt vad nu beräknas, till den
1 januari 1927. Då de nuvarande anordningarna vid Centralstationen
och Norra stationen sedan länge varit otillfredsställande såväl för allmänheten
som ock med hänsyn till järnvägstekniska och driftsekonomiska
krav, men åtgärder för avhjälpande av dessa olägenheter hittills i stort
sett fått anstå i avvaktan på lösningen av berörda fråga om ny infartsled
för västra stambanan, torde jämväl i förevarande sammanhang till
prövning böra upptagas föreliggande förslag om förbättrade anordningar
vid nämnda stationer. För nedbringande av statens kostnader för ifrågavarande
arbeten är det uppenbarligen önskvärt att i möjligaste mån
bygga på de nuvarande bangårdsanordningarna och att så långt sig
göra låter utnyttja dessa. Därest, såsom den föreliggande utredningen
ger vid handen, genom jämförelsevis mindre ändringar av bestående
anordningar möjlighet vinnes att för avsevärd tid framåt säkerställa järn
-
21
Kungl. May.ts Proposition Nr 171.
vägstrafiken, är det enligt min mening ej vare sig nödvändigt eller
lämpligt att i detta sammanhang närmare fastslå utvecklingen av bangårdsfrågan
för tiden därefter. Det gäller sålunda tillse, att de arbeten,
som nu skola komma till utförande, icke planläggas på sådant sätt eller
i den omfattning, att ett fastlåsande av bangårdsfrågan i viss riktning
härigenom sker, utan att olika möjligheter i sådant hänseende hållas
öppna. Emellertid är det angeläget, att mark redan nu tillförsäkras
staten eller i varje fall reserveras för framtida utvidgningar, i den mån
sådana nu kunna förutses, och att de ekonomiska mellanhavandena mellan
staten och Stockholms stad i möjligaste mån klarläggas.
Jag övergår härefter till en närmare granskning av det föreliggande
förslaget, därvid till en början torde få behandlas frågan om
västra stambanans nya ingångslinje över Hammarbyleden.
För lösande av frågan om sättet för anordnande av västra stambanans
nya ingångslinje över Hammarbyleden hava delegerade i första
hand haft att taga ståndpunkt till frågan om den erforderliga fria brohöjden
vid ledens korsning.
Beträffande sistnämnda fråga hava delegerade till en början lämnat
en redogörelse för de utredningar, som tidigare verkställts rörande den
erforderliga fria brohöjden över Hammarbyleden. Härav framgår, att
samtliga de förslag till omläggning av västra stambanans ingångslinje,
vilka efter framträdandet av planerna för Hammarbyleden avgivits av
järnvägsstyrelsen eller särskilda för ändamålet tillsatta sakkunnigberedningar,
förutsatt förläggandet av nämnda bana på bro över den nya
leden med 26 meter fri böjd över medelvattenytan. Förslag om brons
förseende med rörlig del framställdes däremot först år 1912 av Stockholms
hamnstyrelse, sedan dylik anordning ifrågasatts beträffande den
då planerade nya järnvägsbron över Södertälje kanal. Oaktat man sålunda
vid alla de officiella utredningar, som tidigare verkställts i förevarande
avseende, kommit till i stort sett samma resultat, hava delegerade emellertid,
med hänsyn till de direktiv, som givits för delegerades underhandlingar,
ansett sig böra verkställa nya ingående utredningar angående
behovet av den tidigare föreslagna brohöjden. I nu angivet syfte hava
till eu början på delegerades anhållan genom järnvägsstyrelsens försorg
utarbetats olika förslag till västra stambanans förande över Hammarbyleden
med brohöjder varierande mellan 4.3 och 26 meter.
Över dessa förslag har den av Stockholms stad tillsatta s. k. Hainmarbyledskommissionen
avgivit yttrande den 1 augusti 1922. Berörda
yttrande, vilket i huvudsak finnes återgivet i delegerades betänkande,
Omläggningen
av
västra stambanans
Ingångslinje
över
Hammarby
leden.
Delegerades
utredning
rörande fri
brohöjd.
22
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.
innehåller en ingående utredning rörande masthöjden å de fartyg, vilka
kunna antagas komma att passera Hammarbyleden, därvid till grund för
utredningen lagts bland annat vissa närmare angivna undersökningar
rörande de fartyg, som under vissa år besökt Värtahamnen ävensom
Göteborgs hamn. Av denna utredning finner kommissionen framgå,
att en fast bro för västra stambanan över Årstaviken med fri höjd
understigande 18 meter skulle utestänga så gott som all mastad trafik,
att en dylik bro med en fri höjd av 22 meter skulle utestänga 45
å 70 procent av de mastade fartygen,
att en dylik bro med 24 meters fri höjd skulle utestänga 30 å 40
procent av samma fartyg samt
att en dylik bro med 26 meters fri höjd skulle utestänga omkring
15 procent av de mastade fartygen.
Med stöd av den verkställda utredningen framhåller kommissionen,
att, då bron över Hammarbyleden med hänsyn till terräng- och lutningsförhållandena
icke kunde givas större fri höjd än 26 meter, densamma
under alla förhållanden borde förses med rörlig del. Därest så bleve
fallet, komme frågan om huru högt bron för tillgodoseende av sjöfartens
krav borde förläggas att bliva beroende av, huru ofta den kunde komma
att öppnas. Kunde detta ske med korta mellanrum eller så ofta sjöfarten
det krävde, så kunde bron givetvis förläggas så lågt som helst,
men om bron mera sällan kunde öppnas, så borde den enligt kommissionens
mening förläggas på så stor höjd, att större delen av fartygen
kunde gå fritt under densamma.
Kommissionen har härefter granskat de möjligheter, som i nu nämnda
hänseende förelåge med de öppningstider, som stadgats i 1921 års avtal,
enligt vilket bron över Hammarbyleden skulle komma att hållas öppen
minst tre timmar per dygn, därav minst 1 V2 timme mellan klockan 6
f. m. och klockan 11 e. m. Såsom resultat av denna granskning anför
kommissionen, att ett godtagande av en fri höjd för järnvägsbron av
12.5 meter enligt kommissionens mening skulle i så hög grad förringa
värdet av Hammarbyleden, att en inskränkning, såsom enligt 1921 års
bangårdsförslag förutsattes, av öppningstiden för nuvarande bron över
Söderström från 4 timmar mellan kl. 6 f. m. och kl. 8 e. m. till 3 timmar
mellan kl. 6 f. m. till kl. 11 e. m. därvid icke syntes böra från
stadens sida medgivas. Först i och med en fri höjd av 24 å 26 meter
kunde fri genomfart för så stor del av den mastade trafiken ernås, att
en verklig lättnad för sjöfarten, även med bibehållande av den ifrågasatta
öppningstiden, vunnes.
23
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.
Kommissionen bär slutligen uttalat, att därest den grad av oberoende
mellan sjöfarten genom Hammarbyleden och trafiken å den blivande
järnvägsbron skulle kunna vinnas, som med ledens upptagande
och stambanans omläggning avsetts, och som även med hänsyn till farledens
betydelse av kommissionen ansåges erforderlig, bron helst borde
givas eu fri höjd av 26 meter över medelvattenytan. Kommissionen anser
dock, att en minskning av den fria höjden under bron från 26 meter
till ned emot 24 meter möjligen skulle kunna medgivas, för den händelse
betydelsefulla fördelar ur järnvägs- eller annan synpunkt därigenom
stode att vinna. Den kostnadsbesparing, som genom en dylik minskning
av höjden skulle ernås, funne kommissionen emellertid så obetydlig,
att den vore utan betydelse vid valet av brohöjden.
Hammarbyledskommissionen hade i sitt nu berörda yttrande utgått
från, att den nya järnvägsbron över Hammarbyleden samt bron över
Söderström skulle hållas öppna för sjötrafiken allenast under de i 1921
års avtal angivna tider. Emellertid hava delegerade ansett sig böra
taga under övervägande, huruvida icke nämnda öppningstider skulle
kunna i någon mån utsträckas och härigenom möjlighet vinnas till en
minskning av den fria höjden under förstnämnda bro.
På grund av den utredning, som av delegerade i berörda hänseende
verkställts, och med kännedom om de rubbningar i den för öppningstiderna
uppgjorda tidtabellen, som nödvändigtvis måste uppstå genom
tågförseningar och andra i tågdriften uppstående oförutsedda händelser,
till huvudsaklig del beroende av omständigheter, varöver tågledningen
i Stockholm icke kan råda, hava statens delegerade kommit till den
övertygelsen, att någon utsträckning av de i 1921 års avtal angivna
öppningstider för svängbron över Söderström icke kan ifrågasättas.
Beträffande järnvägsbron över Hammarbyleden hava nämnda delegerade
däremot, under förutsättning att genom utsträckande av de i
nyssnämnda avtal bestämda tiderna för brons öppenhållande ett avsevärt
sänkande av brohöjden skulle möjliggöras, ansett sig kunna medgiva,
att i en blivande överenskommelse mellan staten och staden öppningstiderna
för bron bestämdes till samma antal timmar, som i 1921 års
avtal bestämts för bron över Söderström, eller sex timmar varje dygn,
därav minst tre timmar under tiden mellan klockan 6 f. m. och klockan
11 e. m.
Med anledning av berörda medgivande har Hammarbyledskommissionen
avgivit förnyat yttrande den 31 oktober 1922. Kommissionen
har därvid på anförda skäl funnit den ifrågasatta utsträckningen av
öppningstiderna, särskilt med hänsyn till den ojämna fördelning därav,
24
Kungl. May.ts Proposition Nr 171.
som enligt utredningen skulle bliva erforderlig, vara av föga praktiskt
värde för sjöfarten samt förklarat sig icke kunna frångå sin tidigare i
utlåtandet den 1 augusti 1922 angivna ståndpunkt i fråga om erforderlig
fri höjd för den planerade permanenta järnvägsbron över Årstaviken.
Stockholms hamnstyrelse, som på anmodan av stadens delegerade
den 1 november 1922 yttrat sig i föreliggande fråga, har därvid förklarat
sig vilja helt instämma i Hammarbyledskommissionens förenämnda uttalanden.
Efter en redogörelse för den sålunda verkställda utredningen anföra
delegerade följande:
»Enligt inom järnvägsstyrelsen verkställda beräkningar skulle kostnaderna för
omläggning av västra stambanans ingångslinje, däri inberäknat kostnaderna för
en mindre personstation å Södermalm, komma att med nu gällande priser ställa sig
sålunda:
med |
1) För en |
linje Över År sta holmar fri brohöjd ........................................................ |
.... 9,000,000 kronor |
» |
20 » |
» » ...................................................... |
.... 9,500,000 » |
» |
24 » |
» » ........................................................... |
.. . 9,700,000 » |
» |
26 » |
» » .......................................................... |
.... 9,850,000 » |
med |
2) För en |
linje vid Liljeholmen fri brohöjd............................................................ |
3,130,000 kronor |
12.6 » |
» » .......................................................... |
... 5,760,000 » |
|
» |
20 » |
» » ........................................................... |
. 9,350,000 » |
y> |
24 » |
» » .............................. ............................. |
... 10,600,000 » |
» |
26 » |
» » ............................................................ |
... 11,550,000 » |
Vid valet |
mellan dessa alternativa brohöjder får givetvis |
kostnadsfrågan icke |
enbart tillmätas avgörande betydelse. Man bar visserligen att taga nödig hänsyn
till statens intresse av att, särskilt under nu rådande ekonomiska situation, statens
kostnader för linjeomläggningen i möjligaste mån nedbringas, men å andra sidan
kan ej bortses från nödvändigheten av att bron förlägges på sådan höjd, att erforderligt
oberoende vinnes mellan järnvägs- och sjötrafik och att alltså genom broanläggningen
svårare hinder icke uppkommer för sjötrafiken. Allenast under denna förutsättning
kan avlastning av sjötrafiken vid Söderström vinnas i sådan omfattning,
att en minskning av öppningstiderna därstädes möjliggöres. Med hänsyn till de betydande
kostnader, som i varje fall föranledas av linjeomläggningen, måste jämväl
en sådan lösning av brofrågan vara eftersträvansvärd, som kan antagas bliva för
avsevärd tid bestående.
Med Hammarbyledens upptagande, varå staden kommer att nedlägga högst betydande
belopp, har man velat skapa en särskilt för den stora trafiken användbar
farled, genom vilken skulle framföras dels större delen av de mastade eller med
högre överbyggnad försedda fartyg, som nu taga vägen genom slussen vid Karl Johans
torg, dels sådana fartyg med gods från och till stadens Mälarhamnar, som på grund
av sin storlek icke kunna passera nämnda sluss, dels ock sådana större fartyg i genomgående
trafik.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
25
Därest västra stambanans korsning med den nya leden anordnas på sådant
sätt, att en stor del av dessa fartyg, liksom nu är fallet vid Söderström, få ligga i
timmar i väntan på genomfartsmöjlighet, torde syftet med den nya sjöfartsleden kunna
sägas vara till väsentlig del förfelat och de å denna led nedlagda medlen bliva till stor
del utan nytta. Det är härvid att märka, att i den mån sjöfarten icke kan passera fritt
under den blivande bron, genomfartsmöjligheterna bliva helt beroende av järnvägstrafikens
utveckling. Att nu för någon längre tid framåt närmare beräkna den
sannolika trafikökningen torde, på sätt Hammarbyledskommissionen framhållit, vara
särdeles vanskligt. Dock må erinras, att tiderna för öppenhållande av den nuvarande
järnvägsbron över Söderström allt efter järnvägstrafikens stegring undan för undan
måst jämkas. Jämväl har 1915 års bangårdskommission med stöd av tillgängligt
statistiskt material rörande järnvägstrafikens utveckling gjort det uttalande, att med
den fortsatta ökning i tågantalet, varmed man hade att räkna, tämligen snart en tidpunkt
måste komma, då järnvägsbron praktiskt taget icke kunde öppnas under dagens
lopp utan endast några få timmar om natten. Huruvida eller när en dylik utveckling
av järnvägstrafiken kan komma att inträda, undandrager sig för närvarande bedömande.
Men man kan dock icke med säkerhet räkna med, att den utsträckta
öppningstid av sex timmar per dygn för en blivande bro över Hammarbyleden, som
av statens delegerade under vissa förutsättningar medgivits, skall kunna för någon
mera avsevärd tid bereda sjöfarten avsedda fördelar, då redan en jämförelsevis mindre
stegring i järnvägstrafiken torde, medföra, att öppningstiderna måste förläggas med
avsevärda mellanrum. Vid nu berörda förhållande föreligger givetvis från sjöfartssynpunkt
ett starkt krav på brons förläggande på sådan höjd, att sjöfarten i möjligaste
mån kan passera fritt under densamma.
Delegerade hava jämväl med stöd av den verkställda utredningen kommit till
den uppfattningen, att en lösning av brofrågan, som är avsedd att bliva bestående
för en längre framtid, icke kan byggas på en fri brohöjd, som väsentligt understiger
den i 1921 års bangårdsförslag upptagna.
Mot denna uppfattning har från vissa håll invänts, att Saltsjöbanans bro över
Hammarbyleden vid Danvikstull förlagts på en höjd av endast 12.5 meter fritt över
medel vattenytan. Frånsett emellertid att Danviksbron kan sägas i viss mån vara av
provisorisk karaktär, i det att Saltsjöbanan är avsedd att en gång framdragas på
segelfri höjd, utgör denna förortsbanebro etto betydligt mindre hinder för sjöfarten
än en bro för stambanan på liknande höjd. Å Saltsjöbanan framgå nämligen tågen
synnerligen regelbundet med vissa bestämda för broöppningarna fullt tillräckliga intervaller,
som på grund av nämnda banas ringa utsträckning icke i någon avsevärd omfattning
behöva influeras av tillfälliga tågrubbningar. Vid den nu ifrågasatta bron
över Hammarbyleden däremot kan icke undvikas, att även under normala förhållanden
vissa tider under dygnet en avsevärt tätare tågtrafik än under de övriga tiderna
måste framföras, på grund varav under dessa tider broöppningar endast kunna ske
under mycket korta tider och med avsevärda mellanrum. Härtill kommer, att vid
den på statsbanan framgående mera långgående trafiken och med hänsyn till den
mångfald olika förhållanden, som påverka densamma, tågrubbningar icke sällan måste
uppstå, varigenom de redan förut knappa öppningstiderna förskjutas och därvid lätt
nog kunna helt bortfalla.
Att Skanstullbron förlagts å 12.5 meters höjd har sin grund ej allenast uti
det förhållandet, att över densamma framgår gatu- och spårvägstrafik, som icke i
samma grad som järnvägstrafik ställer hinder i vägen för broöppningar i för sjöfartens
tillgodoseende erforderlig utsträckning, utan även därpå, att densamma vid eventuellt
i framtiden uppkommande behov torde utan svårighet kunna påbyggas.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 136 käft. (Nr 171.) 55323 4
26
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.
Även om man alltså fastslår, att för vinnande av en slutgiltig lösning av förevarande
fråga västra stambanan bör förläggas i högt läge över Hammarbyleden, kund»
dock ifrågasättas att såsom en tillfällig lösning godtaga en lägre brohöjd av 4.8 eventuellt
12.5 meter, vilket jämväl från åtskilliga håll påyrkats.
Vad då till en början beträffar förslaget om en bro med 4.8 meter fri höjd vid
Liljeholmen, så har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 17 maj 1921 uttalat sig mot
anläggande av en dylik bro även i ett första byggnadsstadium.»
Efter att hava refererat vad järnvägsstyrelsen i sistnämnda hänseende
anfört, yttra delegerade vidare:
»Huru stor frekvensen av större fartyg genom den nya farleden kan bliva
under en första tidsperiod, för vilken en provisorisk anordning kunde ifrågasättas,
kan naturligtvis icke förutsägas. Under förutsättning emellertid att leden kommer
att erbjuda de fördelar för sjöfarten, som med densamma avsetts, torde dock med
säkerhet kunna påräknas, att redan från början åtminstone flertalet av de större fartyg,
som nu trafikera slussen vid Karl Johans torg, komma att taga vägen genom
farleden. Så torde jämväl i stor utsträckning bliva fallet beträffande fartyg med
gods från eller till stadens Mälarhamnar, vilka på grund av sin storlek icke kunna
passera slussen och därför hittills nödgats lasta eller lossa å Saltsjösidan. Härjämtebör
även kunna påräknas, att leden omedelbart skall tagas i anspråk för större fartyg
i genomgående trafik, i den mån sådana komma att insättas på hamnarna i
Mälaren.
Efter allt att döma kommer Hammarbyleden sålunda redan från början att
tagas i användning för en icke obetydlig trafik av mastade eller med överbyggnad
försedda fartyg. Intet av dessa fartyg skulle emellertid kunna passera under en bro
på 4.8 meter fri höjd över vattnet. Med anläggandet av en sådan bro skulle därför
de avsevärda olägenheter, som nu besvära fartygen vid sammanbindningsbanan över
Söderström, överflyttas till den nya farleden och där göra sig kännbara i än högre
grad, enär nämnda trafik genom Hammarbyleden redan från början kan förväntas
bliva större än den nuvarande trafiken av samma slag genom slussen vid Karl Johans
torg.
Med brons förläggande på 12.5 meter fri höjd över vattnet skulle givetvis en
viss lättnad ernås, i det att en stor del av de ångfartyg, som nu passera slussen vid
Karl Johans torg, skulle kunna gå fritt under en dylik bro, men för de större far
tygen
skulle olägenheterna fortfarande kvarstå. Av de mastade fartyg, som åren
1915 och 1919 besökte Yärtahamnen, skulle således, enligt vad i det föregående påvisats,
intet enda kunna passera fritt under en bro med 15 meter fri höjd. Av de
i Göteborgs hamn år 1908 undersökta fartygen med 3—6 meters djupgående skulle
endast 56 fartyg av 3,739 eller 1.5 % kunna passera under en bro med 15 meter
fri höjd och under en bro med 12.5 meter fri höjd intet enda fartyg.
Med hänsyn till det nu anförda hålla delegerade före, att västra stambanan
redan i ett första ombyggnadsskede bör förläggas å bro över Hammarbyleden, vars
höjd över medel vattenytan ej väsentligt understiger 26 meter. Stadens delegerade
hava jämväl förklarat, att staden allenast under denna förutsättning är villig att
genom markupplåtelse ekonomiskt medverka till ombyggnadsarbetena samt medgiva
minskning i de nuvarande öppningstiderna vid Söderström.
Av förut återgivna beräkningar framgår, att kostnadsskillnaden mellan en linje
27
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.
över Årsta holmar med fri brohöjd av 26 meter och en dylik linje med fri brohöjd
av 24 meter utgör allenast 150,000 kronor.
Vid linjens framdragande över Liljeholmen utgör kostnadsskillnaden mellan en
fri brohöjd av 26 meter och en dylik höjd av 24 meter 950,000 kronor.
Nu angivna siffror torde utvisa, att vid val av höjdläge för järnvägsbron mellan
26 och 24 meter kostnadsfrågan saknar avgörande betydelse. Vid sådant förhållande
synes en minskning av den tidigare föreslagna brohöjden, 26 meter, icke böra ifrågasättas,
såvida ej ur andra synpunkter vägande skäl tala därför. I detta hänseende
har anmärkts, att sistnämnda brohöjd skulle vid linjens framdragande över Årsta
holmar medföra vissa ogynnsamma lutningsförhållanden för den planerade personstationen
å Södermalm. De sålunda anmärkta olägenheterna kunna dock till väsentlig
del undanröjas, därest, såsom delegerade föreslå, bron förlägges något västligare än
enligt 1921 års bangårdsförslag. Därigenom kommer nämligen avståndet mellan bron
och Södra stationen att förlängas med 213 meter, varigenom lika god profil å banan
över Södermalm kan erhållas som genom sänkning av bron i dess östliga läge — enligt
1921 års förslag — med 2 meter. Den nu ifrågasatta förskjutningen västerut
har å andra sidan ej behövt medföra större total förlängning av linjen Älvsjö—Södra
stationen än 68 meter, beroende därpå att avståndet mellan bron och Älvsjö station
blivit kortare. Den linjesträcka, som vid omläggningen skall nybyggas, blir enligt föreliggande
förslag 170 meter kortare än enligt 1921 års förslag. I samband härmed må
framhållas, att den föreslagna nya linjen blir 780 meter kortare än den nuvarande.»
Beträffande planläget för västra stambanans ingångslinje anföra delegerade
härefter följande:
»Därest, på sätt delegerade förordat, västra stambanan framdrages på högbro
över Hammarbyleden, torde annat broläge än vid Årsta holmar icke böra ifrågakomma.
Detta läge medgiver den kortaste och ekonomiskt fördelaktigaste sträckningen
mellan Älvsjö och Södra stationen samt den bästa och billigaste rangerbangårdsanläggningen
söder om Årstaviken. De verkställda kostnadsberäkningarna utvisa
jämväl, att en bro i högt läge vid Liljeholmen ställer sig dyrare i anläggningskostnad
än en bro i motsvarande läge vid Årsta.
Även med hänsyn till sjöfartens och gatutrafikens krav torde Årstaläget vara
ntt föredraga. Verkställd utredning visar sålunda, att den nya farleden, sådan denfiamma
enligt föreliggande plan tänkts förlagd söder om Årsta holmar, skulle kunna
genom en därstädes uppförd bro framdragas på ett för sjöfarten lämpligt sätt samt
att bron från vartdera hållet skulle bliva för sjöfarande synlig på långt avstånd.
Vid Liljeholmen återigen, där den nya bron skulle förläggas omedelbart väster om
den nuvarande järnvägsbanken, skulle broöppningen komma att ligga i en krök å
farleden, vilket ur sjöfartssynpunkt vore synnerligen ofördelaktigt, då härigenom fartygens
manövrering skulle försvåras. Härtill kommer, att gatubron vid Liljeholmen
ligger på föga mer än en fartygslängd från läget för den ifrågasatta järnvägsbron,
ett förhållande, som ytterligare skulle försvåra fartygens manövrering på platsen
samt medföra att gatubron i de flesta fall måste öppnas i samma ögonblick som
järnvägsbron, och att sålunda dess öppningstider icke obetydligt skulle ökas till förfång
för spårvägs- och gatutrafiken på densamma.
Av delegerade verkställd utredning utvisar, att linjens förläggning till Årsta
liolmar med det av delegerade föreslagna västliga läget är synnerligen lämplig även
Delegerades
utredning
rörande
planläget.
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Delegerades
förslag.
för anslutning till en framtida Smedsuddslinje. Efter en på anmodan av stadens
delegerade av civilingenjörerna Erik Winell oeh Carl Sender verkställd utredning
hava dessa jämväl uttalat, att genom brons förläggande till Årsta holmar Smedsuddslinjens
tillkomst vore fullt möjlig och att i anslutning därtill även framtida bangårdsanordningar
på Södermalm kunde på tillfredsställande sätt utföras. Det föreslagna
nya broläget medgiver även god anslutning till stadsplanen för den del av
Södermalm, som kan komma att beröras av en eventuell Smedsuddslinje.
De utredningar i detta avseende, som utförts av 1915 års bangårdskommission,
gåvo även till resultat, att ett broläge vid Årsta bolmar vore det lämpligaste, vare
sig stambanan därifrån norrut ledes direkt till nuvarande Centralstationen eller över
Långholmen—Smedsudden.
Mot den nu förordade linjesträckningen har anmärkts, att genom slopandet av
den nuvarande personstationen vid Liljeholmen åtskilliga nackdelar skulle förorsakas
de därstädes boende. Någon nämnvärd olägenhet torde dock härav icke följa, enär
huvudtrafiken vid Liljeholmen för närvarande utgöres av omstigningstrafik för resande
till och från Södra stationen, vilken trafik efter linjeomläggningen ej vidare
blir behövlig, då å Södermalm kommer att redan från början anläggas en personstation
vid huvudlinjen, samt enär lokaltrafiken mellan Liljeholmen och Stockholm
huvudsakligen ombesörjes medelst spårväg.»
Delegerade hava med stöd av den verkställda utredningen förordat,
att västra stambanans ingångslinje redan i ett första ombyggnadsskede
förlägges på bro med 26 meter fri höjd över Hammarbyleden vid Årsta
holmar.
Det förslag till omläggning av västra stambanan, som av delegerade
i enlighet med nu berörda uppfattning utarbetats, innebär följande:
Västra stambanans huvudspår omläggas från en punkt omkring 1
kilometer norr om Ål vsjö station, framdragas över Årsta bolmar på bro
med rörlig del och 26 meter fri böjd över medelvattenytan samt fortsättas
vidare över Södermalm fram till nuvarande stambanan i närbeten
av Timmermansgatan.
Såsom av det föregående framgår, bar bron över Hammarbyleden
tänkts förlagd i ett något västligare läge än enligt 1921 års bangårdsförslag.
Borrningar, som på delegerades föranstaltande utförts, hava
givit vid handen, att grundförhållandena i det nya planläget äro för
broanläggningen gynnsamma.
På grund av förflyttningen av västra stambanans huvudspår förutsätter
förslaget, att persontrafiken vid Liljeholmens personstation nedlägges.
Däremot har godsstationen därstädes tänkts bibehållen.
Den nuvarande personstationen å Södermalm ersättes enligt förslaget
av en ny, i samband med linjeombyggnaden anordnad mindre personstation,
förlagd vid huvudlinjen. Därest ett av staden planerat framdragande
av Svedenborgsgatan i viadukt över det blivande bangårds
-
29
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171.
området framdeles kommer till stånd, bör, enligt delegerades mening,
stationshuset förläggas till Svedenborgsgatan. Däremot hava delegerade
lämnat öppet, huruvida stationshuset redan från början skall förläggas
till denna plats eller vid Timmermansgatan, och finna delegerade det
böra ankomma på järnvägsstyrelsen att vid arbetenas närmare planläggning
taga ståndpunkt till denna fråga.
Mot delegerades förslag i mi berörda del har järnvägsstyrelsen icke
haft något att erinra.
Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande över föreliggande förslag ånyo
framhållit sin tidigare ståndpunkt, att den definitiva sträckningen av
västra stambanans ingångslinje borde dragas över Långholmen, ävensom
betonat vikten av att detaljerade utredningar rörande bangårdsfrågans
lösning i sådan riktning igångsattes. I avvaktan härpå finner styrelsen
angeläget att varje åtgärd, som förhindrar eller försvårar Smedsuddslinjens
framtida tillkomst, undvikes. Styrelsen, som ur nu angivna
synpunkt funnit ett broläge vid Liljeholmen såsom ett första utgångsläge
för västra stambanan att föredraga framför ett broläge vid Årsta
holmar, har vidare verkställt en kritisk granskning av de möjligheter,
som med sistnämnda broläge förelåge för anknytning till en blivande
Smedsuddslinje, och har styrelsen därvid, utan att vilja bestämt yttra
sig härom, ifrågasatt huruvida icke för vinnande av bättre anslutning
till en dylik linje eller med hänsyn till stadsplanen någon mindre jämkning
i delegerades förslag borde ske.
Såsom sammanfattning av sitt uttalande i bangårds frågan yttrar
byggnadsstyrelsen, att ehuru styrelsen i betraktande av rådande ekonomiska
förhållanden hölle före, att en halvhög bro vid Liljeholmen såsom
ett första utbyggnadsstadium läte sig väl försvara, då en dylik broförläggning,
utom att vara ekonomiskt fördelaktig, motverkade ett fastlåsande
för framtiden av stambanans nuvarande ingångslinje över Söderström,
ansåge sig styrelsen dock med hänsyn till de bestämda önskemål,
som från Stockholms stad framkommit om anordnande redan från början
av en fri brohöjd av 26 meter över Hammarbyleden, icke böra avstyrka
förslaget om brons förläggning till Årsta holmar och till sagda höjd, i
samband varmed byggnadsstyrelsen emellertid ville understryka den fara
för stambanans fastlåsande i sitt nuvarande läge över Söder- och Norrström,
som denna förläggning innebure.
Byggnadsstyrelsen har dessutom ansett sig böra framhålla, dels att
vid träffandet av eventuellt avtal mellan staten och Stockholms stad om
brons förläggande till Årsta holmar såsom villkor borde uppställas en
Järnvägs
styrelsen.
Byggnads
styrelsen.
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Departe
mentschefen.
ingående utredning rörande brons planläge med hänsyn till att en framtida
utbyggnad av Smedsuddslinjen skulle kunna ske på ur teknisk och
ekonomisk synpunkt fördelaktigt sätt, vilket planläge sedermera borde
underställas Kungl. Maj:ts prövning, dels ock att i avtalet sådan överenskommelse
borde träffas, att ett mera omfattande utbyggande av personstationen
å Södermalm tillsvidare förhindrades, då ett sådant utbyggande
skulle försvåra en blivande omkastning av infartslinjen.
Den av delegerade verkställda utredningen rörande den erforderliga
brohöjden över Hammarbyleden torde giva vid handen, att de fördelar,
som äro avsedda med den nya ledens öppnande, för sjöfartens del stå att
vinna endast vid västra stambanans förläggande i högt läge över leden.
Stadens delegerade hava jämväl, med beaktande härav, förklarat, att
staden allenast under nämnda förutsättning vore villig att genom markupplåtelse
ekonomiskt medverka till ombyggnadsarbetena samt medgiva
minskning i de nuvarande öppningstiderna vid Söderström.
Vid nu angivna förhållande och med hänsyn till den i övrigt förebragta
utredningen torde de tidigare ifrågasatta alternativen, avseende banans
förläggande i lågt eller halvhögt läge, icke vara att förorda. Innan staten
binder sig för de väsentliga kostnader, som föranledas av en linjeomläggning
i av delegerade föreslagen omfattning, gäller det emellertid
tillse, att från stadens sida lämnas sådana utfästelser, som kunna vara
för staten godtagbara. I detta hänseende synes jämväl det nu underställda
avtalet kunna anses motsvara rimliga krav. Genom avtalet har
staden, i överensstämmelse med det av riksdagen uppställda huvudvillkoret
för statens åtagande i förevarande avseende, med äganderätt till
staten överlåtit all den mark, som behöver tagas i anspråk för omläggningen
och de i samband därmed stående stationsanordningarna. Härutöver
har staten i viss omfattning tillförsäkrats mark för framtida utvidgningar,
vilka icke stå i direkt samband med nyssnämnda arbeten,
varjämte statens järnvägars markinnehav vid Centralstationen ordnats.
Vidare vinnes genom avtalet sådan minskning i de nuvarande öppningstiderna
för svängbron över Söderström, vilka tider icke lära kunna inskränkas
utan stadsfullmäktiges medgivande, att, enligt vad av järnvägsstyrelsen
verkställda tidtabellsutredningar utvisat, statsbanetrafiken därstädes
kan å nuvarande två spår på ett tillfredsställande sätt ombesörjas
under lång tid framåt.
Vid granskningen av 1921 års bangårdsförslag har anmärkts, att den
föreslagna brohöjden av 26 meter vid linjens framdragande över Arsta
holmar skulle komma att medföra vissa ogynnsamma lutningsförhållanden
för den planerade personstationen å Södermalm och att med an
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.
31
ledning därav i varje fall viss jämkning av nämnda brohöjd vore nödvändig.
Genom brons förläggande i ett något västligare läge än enligt
1921 års förslag kunna nämnda olägenheter emellertid utan minskning
av brohöjden till väsentlig del undanröjas. På grund härav och då
utredningen utvisat, att en sänkning av bron med en eller annan meter
icke skulle komma att medföra någon betydande kostnadsbesparing
men å andra sidan för sjöfarten innebära avsevärda olägenheter, synes
någon jämkning av den nu föreslagna brohöjden icke böra ifrågasättas.
Under förutsättning av västra stambanans förläggande på nu angiven
höjd över Hammarbyleden har ett broläge vid Årstaholmar påvisats
vara det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste ävensom väl ansluta sig
till terrängförhållandena därstädes. Jämväl med hänsyn till sjöfartens
och gatutrafikens krav har ett dylikt läge ansetts vara att föredraga
framför ett broläge vid Liljeholmen. Verkställd utredning har vidare
givit vid handen, att linjens förläggande till Arsta holmar med det av
delegerade föreslagna västligare läget möjliggör god anslutning till en
Smedsuddslinje, därest en sådan i en framtid ansåges böra komma till stånd.
Byggnadsstyrelsen har, såsom förut nämnts, framställt yrkande, att
innan broläget vid Arsta holmar definitivt fastslås, ytterligare utredningskall
verkställas rörande den lämpligaste sträckningen för en Smedsuddslinje
samt brons förläggande med hänsyn härtill. En dylik utredning
kan jag dock ej finnna för närvarande behövlig, då delegerades
förslag i detta hänseende synes grundat på så ingående undersökningar,
som i frågans nuvarande läge kunna vara erforderliga. Emellertid är att
märka, att staten enligt avtalet skall uppföra järnvägsbron över Årstaviken
på sådant sätt, att framdragande av hamngator utmed Årstavikens
södra och norra stränder icke hindras, ävensom åtager sig att vid nämnda
järnvägsbros uppförande vidtaga sådana anordningar, som av Stockholms
stad påkallas för underlättande av anläggande av en framtida gatubro
invid eller ovanpå järnvägsbron och som utan olägenhet för sistnämnda
bro kunna vidtagas, dock att härav orsakad merkostnad skall bestridas
av Stockholms stad. Av nu berörda anledning kan möjligen någon
mindre jämkning av broläget bliva nödvändig, och torde det böra ankomma
på järnvägsstyrelsen att efter underhandlingar med stadens vederbörande
myndighet träffa avgörande härom.
I likhet med byggnadsstyrelsen finner jag angeläget tillse, att stationsanordningarna
å Södermalm icke givas sådan omfattning, att ingångslinjens
definitiva sträckning därigenom fastlåses. Förslaget tillgodoser
även denna synpunkt, då för närvarande allenast en mindre personstation
å Södermalm förutsättes komma till utförande samt stationsanord
-
32
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Förbättrade
anordningar
vid Centralstationen
m. m.
Järnvägsstyrelsen
deri
i2/t2 1921.
ningarna därstädes i övrigt i huvudsak bibehållas oförändrade. Enligt vad
jag inhämtat, kan av den beräknade kostnaden för linjeomläggningen,
9.850.000 kronor, å den planerade personstationen antagas belöpa cirka
175.000 kronor. I varje fall finner jag anledning icke föreligga att, på
sätt byggnadsstyrelsen ifrågasatt, från statens sida påyrka sådan överenskommelse,
varigenom staten i förhållande till Stockholms stad skulle
binda sin handlingsfrihet i avseende å en eventuell utbyggnad av denna
station. Uppenbarligen måste, därest utvidgning eller förändring av
stationsanordningarna framdeles visar sig behövlig, frågan om vidtagande
av på grund härav erforderliga åtgärder underställas Kungl. Mapts och
riksdagens prövning, därvid nu berörda synpunkt lärer komma att bliva
vederbörligen beaktad.
På grund av det nu anförda anser jag mig kunna tillstyrka förslaget
i föreliggande del. Beträffande kostnaderna för förslagets genomförande
samt anslagsfrågan torde jag i det följande få återkomma.
Jag övergår härefter till förslaget rörande förbättrade anordningar
vid Centralstationen och Norra stationen.
I sin skrivelse den 12 december 1921 har järnvägsstyrelsen framhållit,
att behovet av förbättrade trafikanordningar vid Centralstationen sedan
många år varit synnerligen trängande. De nuvarande anordningarna
vid nämnda station motsvarade icke på något sätt nutidens berättigade
anspråk på dylika anläggningar. De obekväma och allt för knappa utrymmena
vållade ständigt — och detta även vid nuvarande starkt reducerade
trafik — stora svårigheter för såväl den resande allmänheten
som järnvägspersonalen. Ehuru från järnvägens sida alla åtgärder vidtoges
för att med de tillgängliga resurserna på bästa möjliga sätt ordna
trafiken, åtgärder som genom de allt för trånga och icke ändamålsenliga
lokalerna ofta medförde avsevärda kostnader, vore det i synnerhet vid
högtrafik — och dylik uppstode regelmässigt åtskilliga gånger om året
— omöjligt att avveckla trafiken på ett sätt, som kunde motsvara den
resande allmänhetens skäliga anspråk.
Det förslag till förbättringar i förevarande avseende, som av järnvägsstyrelsen
framlagts och som av delegerade tillstyrkts, finnes angivet
å nämnda skrivelse bifogade ritningar samt innebär, såsom redan i det
föregående omnämnts, huvudsakligen dels beredande av rymliga och bekväma
utrymmen för persontrafiken vid Centralstationen, dels bortflyttning
av all ilgodsrörelse från nämnda station till Norra stationen, dels
ock överflyttning av den huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen från
Norra stationen till Norrtulls station, vilken senare station därför skulle
avsevärt utvidgas.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 171. 33
Beträffande den närmare innebörden av förslaget anför styrelsen
följande:
»Vidkommande först centralstationshusets omändring avser förslaget att till det
yttre återställa huset i dess ursprungliga arkitektoniskt tilltalande skick genom borttagande
av de vid en föregående förändring gjorda tillbyggnaderna, bestående dels i
den åt Centralplanen utbyggda delen av vestibulen, dels i korridoren utmed husets
framsida från vestibulen till III klass väntsal och dels i den vid husets södra gavel
fogade tillbyggnaden för ankommande resgods.
Förutom den stora vinst från estetisk synpunkt, som härigenom vinnes, ernås
även genom tillbyggnadernas borttagande den betydelsefulla fördelen, att den öppna
planen utanför Centralstationen kan vidgas, och bättre uppställningsplats beredas för
antomobiler.
De huvudsakliga förbättringarna bestå emellertid i förändring och utvidgning
av lokalerna i stationshuset.
Kardinalpunkten här är den nuvarande banhallens inbyggande till en stor personhall
för avgåeDde resande. De nu i banhallen befintliga spåren skulle sålunda
borttagas. Hallen skulle förses med väggar på alla sidor, taket inklädas och värmeledning
anordnas från den något utvidgade värmecentralen i nuvarande stationshuset.
Golvet skulle beläggas med plattor. Och jämväl i övrigt skulle avgångshallen beträffande
inredning och färgbehandling givas ett tilltalande utseende.
Förslaget avser vidare, att i nuvarande stationshuset den ursprungliga vestibulen
jämte lokalerna för avgående resgods omdanas till en rymlig biljetthall med stora och
ljusa biljettexpeditioner på båda sidoväggarna. Genom dörrar i fonden av denna
biljetthall sker tillträdet direkt till den stora avgångshallen.
I denna anordnas utmed bortre långväggen en disk av erforderlig längd för avgående
resgodsets överlämnande.
II klass väntsal skulle bibehållas å nuvarande plats och något utvidgas, varemot
III klass väntsal skulle ersättas av avgångshallen, vari inrymts plats för såväl
byffé som trevligt anordnade sittplatser i erforderlig utsträckning. I och II klass
matsal, vars storlek visat sig alldeles otillräcklig, skulle flyttas till nuvarande III
klass väntsal. Utrymmen för effektförvaring hava givits sådan belägenhet, att de äro
lätt åtkomliga för såväl avgående som ankommande resande. Styrelsen har vidare
tänkt sig, att, på sätt tillämpas å större stationer utomlands, i avgångshallen en del
mindre butikslokaler skulle anordnas för försäljning av sådana förnödenheter, som
för den resande allmänheten vore behövliga. Förutom den fördel som härigenom
skulle vinnas för den resande allmänheten, skulle statens järnvägar sålunda kunna
erhålla en icke obetydlig inkomst av hyror för dessa butiker.
Plattformsspärr för resande norrut skulle anordnas utmed avgångshallens norra
vägg och för resande söderut i södra ändan av den västra hallväggen.
En stor olägenhet med nuvarande anordningar vid Centralstationen är att finna
däri, att den avgående och ankommande trafiken icke kunnat åtskiljas i erforderlig
utsträckning. Sålunda korsas den från vestibulen kommande avgående resandeströmmen
med den från tågen norrifrån och från Västeråsbanan ankommande, vilka
resande nu skola lämna stationen genom utgången i banhallens sydöstra hörn.
Denna brist har genom förslaget helt avlägsnats, och är i detsamma skiljandet
av ankommande och avgående trafiken fullständigt genomfört. Förslaget avser nämBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 136 häjt. (Nr 171.) 553 23 5
Central
stationen.
Personhallen
för avgående
resande.
Anordningar
för
ankommande
trafiken.
34
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Lokalstation
för norra
trafiken.
Spår- och
plattformsanordningar.
ligen att förlägga utgångarna för den ankommande resandetrafiken norrifrån norr om
avgångshallen och den söderifrån söder om avgångshallen, båda helt avskilda från
denna.
Enligt förslaget skulle de resande norrifrån och från Yästeråsbanan från den
för denna trafik avsedda plattformen erhålla en direkt utfart genom stationshusets
norra flygel, d. v. s. den väg, som för närvarande användes för lokaltrafiken norrifrån.
Invid denna utgång skulle lokaler för ankommande resgodset från Norra
stambanan och Västeråsbanan beredas i den mellan centralstationshuset och annexet
belägna byggnaden, som för närvarande användes till ilgodsexpedition, och komme
härigenom resgodset att både bekvämt kunna införas från tågen och bliva lätt tillgängligt
för avhämtning av allmänheten.
Den ankommande resandeströmmen söderifrån skulle liksom nu ledas från plattformarna
ned i nuvarande persontunnel, som bibehålies oförändrad. Sedan strömmen
passerat tunneln, ledes den genom en mindre vestibul direkt ut på det gatuplan
söder om stationshuset, som bildats genom borttagande av den nuvarande byggnaden
för ankommande resgods.
Till lokaler för ankommande resgodset söderifrån skulle apteras nuvarande
magasinet för avgående ilgods, vilka lokaler komme att såväl ur statens järnvägars
trafiksynpunkt som för allmänheten hava ett mycket gynnsamt läge.
Såsom av planritningen framgår skulle nya tullokaler förläggas invid utgången.
Ersättning för den i södra ändan av nuvarande byggnad för ankommande resgods
belägna postbryggan vinnes i förslaget genom anordnande av lokaler för posten
i södra ändan av nuvarande byggnad för avgående ilgods. Genom denna förflyttning
av poströrelsen vinnes att transport på postkärror till och från tågen kan ske,
utan att som hittills komma i kontakt med persontrafiken.
Anordningar för Norra stambanans och Västeråsbanans lokaltrafik, för vilken
lokaler hittills varit förlagda i stationshusets norra flygel, hava i förslaget inrymts i
annexet i de lokaler, som nu användas för ankommande ilgodset.
Yad spåranordningarna vid Centralstationen beträffar avser förslaget ingen
principiell förändring av det nuvarande trafikeringssystemet. Stationen bibehålies
således som hittills som genomgångsstation för södra trafiken och som säckstation
för den norra. Antalet tågspår för den södra trafiken samt för Norra stambanans
och Västeråsbanans fjärrtrafik är detsamma som hittills. Någon utökning
härav anses nämligen icke behövlig ens för en mycket stegrad trafik. Däremot hava
tågspåren för norra lokaltrafiken i förslaget vunnit en sedan länge behövlig utvidgning
från två till tre.
En viktig förbättring, som förslaget medför, är att samtliga tågspår å stationen
erhållit för även de största persontåg fullt tillräckliga längder.
Vidkommande härefter plattformarna hava dessa i förslaget erhållit en för de
största persontåg tillräcklig längd och har även bredden å de plattformar, där så ansetts
nödigt, i större eller mindre mån utökats. Förslaget upptager vidare uppförande
av plattformstak över samtliga plattformar till erforderlig längd ävensom för ernående
av billigare underhåll beläggning av samtliga plattform sytor med plattor. För avgående
trafiken söderut har anordnats en särskild resgodsplattform för befordran av
resgods- och postkärror. Härigenom vinnes dels att allmänheten befrias från de obehag
och de risker, som äro förenade med nuvarande förhållanden, då sagda trafik sker å
personplattformarna, dels ock att framförande av resgods- och postkärrorna kan ske
avsevärt snabbare än nu är fallet.
35
Kung1. Maj. ts Proposition Nr 171.
Förslaget innebär såsom ovan nämnts ett överflyttande av ilgodsrörelsen från
nuvarande Centralstationen till Norra station, där nuvarande magasinet för avgående
fraktgods tankes använt för såväl avgående som ankommande ilgods och nuvarande
expeditionslokaler för fraktgodset skulle apteras till expeditionslokaler för ilgodstrafiken.
Någon nämnvärd förändring av dessa lokaler blir härför icke nödvändig. Vad särskilt
ur- och ilastning av godset mellan magasin och järnvägsvagn beträffar kommer
denna förflyttning att vara till stor fördel, då genom densamma avhjälpes den hittills
ofta mycket kännbara bristen på lossningsspår utmed ilgodsmagasinen.
Den huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen skulle såsom förut angivits bortflyttas
från Norra station till Norrtulls station. Dock har det synts styrelsen nödvändigt
att å Norra station bibehålla vissa godsslag, nämligen dels järnvägstullgodset,
som expedieras i nuvarande tullokaler därstädes, dels ock färskvaror och mjölk, då
dessa senare varor i stor utsträckning äro avsedda att överföras till Centralsaluhallen
och andra invid Norra station belägna livsmedelsetablissement, samt även i övrigt på
grund av sin natur måste beredas en centralt belägen avlastningsplats för möjliggörande
av snabb distribution.
För överflyttande till Norrtulls station av huvudsakliga delen av fraktgodsrörelsen
innebär förslaget en utbyggnad av anordningarna vid Norrtulls station. Det nuvarande
magasinet därstädes om 2,400 kvadratmeter skulle användas för avgående
fraktgods och den hittillsvarande med detta magasin sammanbyggda expeditionslokalen
utnyttjas till expedition för avgående fraktgods. För vinnande av nödigt utrymme
för avgående fraktgodset avser förslaget vidare att hit förflytta det under högtrafiken
1916 strax söder om Kungsgatan uppförda magasinet om 750 kvadratmeter. För avgående
fraktgodsrörelsen vinnes sålunda ett sammanlagt magasinsutrymme om 3,150
kvadratmeter. Storleken av nuvarande magasinet för avgående gods vid Norra station
utgör 2,600 kvadratmeter.
Vidare upptager förslaget uppförande av nytt magasin för ankommande fraktgods
om 4,800 kvadratmeters yta samt'' uppförande intill detta av ny expeditionsbyggnad
för ankommande fraktgods. Nuvarande magasinet för ankommande gods vid
Norra station har en golvyta av 3,100 kvadratmeter.
Dessutom skulle frilastbangården i erforderlig grad utvidgas.
För genomförande av dessa utvidgningar vid Norrtull erfordras förutom statens
järnvägars mark ett staten tillhörigt område om 24,000 kvadratmeter, som för närvarande
disponeras av domänstyrelsen.
Då i samtliga förslag till bangårdsfrågans lösning numera förutsättes, att fraktgodsrörelsen
från Norra stationen skall överflyttas till Norrtull och denna senare station
således med all säkerhet framdeles kommer att bliva huvudgodsstationen för de
norra stadsdelarna, har inom järnvägsstyrelsen uppgjorts förslag till stationens framtida
utbyggnad efter i relation härtill tilltagen måttstock.
De nu till utförande föreslagna anläggningarna utgöra första ledet härav, och
kunna således framdeles erforderliga utbyggnader i mån av behov successivt ske på
grundval härav.
Vad beträffar utvidgade godslastningsanordningar och uppförande av nya godsmagasin
för de norra stadsdelarna har Kungl. Maj:t och riksdagen redan 1914 härom
fattat beslut. 1914 års senare riksdag har nämligen beslutat ombyggnad av Norra
stationen, varvid de nuvarande godsmagasinen skulle slopas och nya godsmagasin
därstädes uppföras om en sammanlagd yta av 8,800 kvadratmeter. Sedermera har
emellertid 1915 års bangårdskommission i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 17
Norra
etationon.
Norrtulls
station.
36
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.
oktober 1916 uttalat sig för att de beslutade arbetena vid Norra station icke borde
komma till utförande, då en förflyttning av fraktgodsrörelsen från Norra station till
Norrtulls station med all säkerhet vore lämplig att inom en snar framtid genomföras.
I skrivelse den 1 november 1916 har styrelsen meddelat vad kommissionen sålunda
anfört och därvid framhållit, att därest förflyttning av godsrörelsen från Norra station
till Norrtull framdeles komme till stånd, borde givetvis de för ombyggnadsarbetena
vid förstnämnda station beviljade anslagsmedlen tagas i anspråk för anläggningar vid
Norrtull. Några nya anläggningar vid Norra station hava i anledning härav ej heller
kommit till utförande.»
Kostnaderna för genomförande av nu berörda förslag beräknades
med i december 1921 gällande priser sålunda:
för Stockholms centralstation .............................. 4.0 milj. kronor;
» Norrtulls station................................................ 2.4 » »
Summa 6.4 milj. kronor.
På grund av sedermera inträffad nedgång i arbets- och materialkostnader
har järnvägsstyrelsen i sin skrivelse den 8 september 1922
beräknat motsvarande kostnader till följande belopp:
för Stockholms centralstation .............................. 3.6 milj. kronor;
i> Norrtulls station............................................... 2.0 )) »
Summa 5.6 milj. kronor.
En väsentlig del av dessa arbeten, vilka avse omdaning av gamla
anläggningar att motsvara nuvarande behov, äro, enligt vad järnvägsstyrelsen
framhållit, av den beskaffenhet, att medel till desammas utförande
böra bestridas ur förnyelsefonden. Sålunda beräknar styrelsen,
att av denna fond skola bestridas kostnaderna för omdaning av stationsbyggnader
och banhall vid Centralstationen samt flyttning och omläggning
av plattformar och spårsystem vid Centralstationen och Norrtull. Kostnaderna
för de arbeten, som i enlighet härmed skulle bestridas ur förnyelsefonden,
utgöra enligt styrelsens kostnadsberäkning i september
1922:
för Stockholms centralstation .............................. 2.9 milj. kronor;
» Norrtulls station................................................ 0.3 » »
eller tillhopa 3.2 milj. kronor.
För utförande av vissa andra arbeten däremot, vilka äro av natur
att motivera kapitalökning, anser järnvägsstyrelsen medel böra äskas av
riksdagen. Dessa arbeten avse utökande av nuvarande spårsystem, plattformar
och plattformstak samt uppförande av nytt godsmagasin och ny
godsexpeditionsbyggnad vid Norrtull.
Kungl. Majds Proposition Nr 171.
37
Av riksdagen skulle i enlighet härmed behöva äskas:
för Stockholms centralstation.............................. 0.7 milj. kronor;
)> Norrtulls station.............................................. 1.7 » »
eller tillhopa 2.4 milj. kronor.
I skrivelsen den 8 september 1922 har styrelsen föreslagit utförandet
av ifrågavarande arbeten under en tidrymd av två år, för vilket
ändamål under budgetåret 1923—1924 skulle erfordras ett belopp av
1,200,000 kronor.
Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande betonat de olägenheter ur
stadsplanesynpunkt, som Centralstationens bibehållande och vidare utbyggande
å dess nuvarande plats måste medföra för Stockholms stad.
Styrelsen ville därför understryka vikten av att de kostnader, som nedlades
på ändringar och tillbyggnader, inskränktes till de för järnbanedriften
oundgängligen nödvändiga.
Enligt det föreliggande förslaget till avtal har frågan om Centralstationens
vidare utveckling samt om lämpligheten att vid en eventuell
framtida omläggning av sammanbindningsbanan förflytta stationen lämnats
öppen. De av järnvägsstyrelsen föreslagna ändrade anordningarna
vid Stockholmsstationerna, vilka jämväl i avtalet förutsatts komma till
stånd, avse sådana förbättringar, som utan föregripande av bangårdsfrågans
vidare utveckling ansetts för den närmaste framtiden erforderliga
för tillgodoseende av allmänhetens och trafikens berättigade krav.
Såsom ovan påpekats och även av de delegerade vitsordats, har
sedan länge behov av förbättrade anordningar vid Centralstationen förelegat.
Särskilt under helgtrafik och viss säsongtrafik äro förhållandena,
som torde vara allmänt bekant, ytterst otillfredsställande såväl för den
resande allmänheten som för tågens regelrätta expedierande. Detta
gäller i främsta rummet den långväga trafiken. Denna trafik måste av
naturliga skäl koncentreras till vissa morgon- och kvällstimmar, varvid
kan inträffa, att icke mindre än ett tiotal fjärrtåg måste expedieras inom
en kortare tidsperiod än en timme. Vid en dylik tågknut under högtrafik
ställas givetvis synnerligen stora krav såväl på för allmänheten
avsedda lokaler som ock å tjänste- och magasinsutrymmen.
Nu berörda krav fyllas emellertid icke på långt när av de nu vavande
anordningarna vid Centralstationen. Sålunda kan framhållas, att
biljettexpeditionerna äro så trånga, att vid helger extra biljettförsäljningslokaler
måste anordnas i utanför stationshuset belägna byggnader, och
att jämväl utrymmet för expediering av avgående resgods är för litet.
Byggnads
styrelsen.
Departements
chefen.
38
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Det torde vidare vara allmänt känt, att stora vestibulen, där biljettförsäljning,
expediering av resgods och andra för den resande trafiken erforderliga
expeditioner äro förlagda, är otillräcklig. Det har sålunda hänt,
att resandeköer måst bildas på Centralplanen framför stationshuset. Åven
de nuvarande väntsalarna äro trånga och otillräckliga, vilket bidrager till
att vid högtrafik en stor del av den resande allmänheten i väntan på tågmåste
vistas ute å det öppna området framför spärrarna. Här är emellertid
utrymmet vid starkt koncentrerad trafik ofta så upptaget av köer
till de avgående tågen, att resandeströmmarna från de ankommande tågen
och från vestibulerna måste tränga sig fram genom de nämnda köerna,
vartill kommer, att å denna plats samtidigt skola framföras post- och
resgodskärror samt att vid vissa tillfällen på grund av bristande magasinsutrymme
där måste uppläggas ankommande resgods. På grund av
otillräckligheten av sistnämnda utrymme har man även, förutom nyssnämnda
åtgärd att upplägga resgods å planen framför spärrarna, tidvis
måst förflytta ankommande ilgods till Norra stationen för att därigenom
erhålla ökat utrymme för resgodset. En dylik åtgärd är emellertid för
den resande allmänheten till stort obehag, då de resande i regel äro vana
vid att hämta sitt resgods å helt annan plats å stationen. Det kan vidare
anmärkas, att allt tillgängligt utrymme i stationsbyggnaderna är så utnyttjat,
att behövliga manskapsrum icke kunnat beredas personalen
annat än i källare och entresolerade smårum.
Visserligen har trafiken hittills trots de vid högtrafik särskilt framträdande
svårigheterna nödtorftigt kunnat ombesörjas, men har detta
kunnat ske endast genom eftersättande av den resande allmänhetens berättigade
krav på bekvämt och tidsenligt betjänande samt med i många
fall* utnyttjande till det yttersta av järnvägens personal och förefintliga
anordningar.
Vid angivna förhållanden lärer det icke vara lämpligt att längre
uppskjuta de åtgärder, som erfordras för avhjälpande av berörda olägenheter,
vilka givetvis komma att göra sig än mera kännbara, i den mån
en stegring av den allmänna trafiknivån ånyo inträder.
Genom det föreliggande förslaget skulle vinnas en högst nödig förbättring
av anordningarna, främst för persontrafiken vid Centralstationen,
varigenom dessa anordningar under en lång tid framåt skulle bliva tillfredsställande.
Järnvägsstyrelsen har beräknat, att efter förslagets genomförande
någon nämnvärd utvidgning av stationen icke skulle behöva
ske under de närmaste 15 å 20 åren.
Enligt vad järnvägsstyrelsens utredning giver vid handen, skulle
de ifrågasatta åtgärderna jämväl möjliggöra en avsevärd förenkling av
järnvägsdriften vid Stockholmsstationerna.
Kung!. Majrts Proposition Nr 171.
39
Efter bortflyttande från Norra stationen av den huvudsakliga delen
av fraktgodsrörelsen skulle den under Centralstationen nu lydande ilffodsrörelsen
kunna överflyttas från nuvarande lokaler invid Centralsta
.
1/
tionshuset till magasinsbyggnaderna vid Norra bantorget, i samband varmed
arbetet å de båda hittills skilda bangårdarna vid Centralstationen
och Norra stationen skulle kunna ställas under enhetlig ledning.
Den koncentrering av godsrörelsen, som vinnes genom förläggande
av huvuddelen av Norra stationens nuvarande fraktgodsrörelse till Norrtulls
station, vilken senare station sedan lång tid tillbaka varit huvudstationen
för norra stadsdelarnas vagnslastgodstrafik, medför ur driftssynpunkt
avsevärda fördelar på grund av ökade möjligheter till utnyttjande
av material och personal.
I följd av sålunda angivna förhållanden skulle vid förslagets genomförande
en avsevärd driftkostnadsminskning vinnas. Denna besparing har
med i december 1921 gällande priser beräknats till omkring 200,000 kronor
per år.
Åven om man utgår från att, såsom från åtskilliga håll påyrkats,
stambanetrafiken framdeles skall bortflyttas från den nuvarande sammanbindningsbanan
och lämna plats för en nord-sydlig förortsbana, så lärer
det dock, med hänsyn till de högst avsevärda kapitalutlägg, som äro
förenade med en dylik omläggning av trafiken, vara till fördel för såväl
staten som staden, att sådana åtgärder i möjligaste mån ställas på framtiden
och icke vidtagas tidigare än förhållandena det oundgängligen kräva.
Genom de förbättrade anordningar, som vid genomförande av föreliggande
förslag för relativt ringa kostnad vinnas vid Centralstationen, samt det
större oberoende, som genom avtalets minskade öppningstider för svängbron
över Söderström åstadkommes mellan järnvägs- och sjötrafiken,
torde — även om hänsyn tages till den lokaltrafik, som nu fram föres
och kan behöva framföras å stambanan — trafikens rationella ombesörjande
komma att säkerställas för lång tid framåt. Därigenom kan
tidpunkten för de kapitalutlägg för såväl staten som staden, som erfordras
för eventuella omläggningar, på sätt ovan antytts, av lokaltrafiken
och därmed förbundna ändrade linje- och bangårdsanordningar, i motsvarande
grad framskjutas. Detta förhållande torde fullt motivera det
nu ifrågasatta utlägget av 3''6 miljoner kronor, att huvudsakligen utgå av
förnyelsefondsmedel, för förbättrade anordningar vid Centralstationen,
även om vid de framtida åtgärderna i bangårdsfrågan nu föreslagna arbeten
vid nämnda station tilläventyrs ej skulle komma till full nytta.
Beträffande den ifrågasatta förflyttningen av godsrörelsen till Norrtull
är att märka, att denna åtgärd ingår i samtliga förslag, som på
40
Kängl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Avtalet.
Markförvärv.
senare tid framkommit till bangårdsfrågans lösning, vadan genomförandet
av förslaget i denna del kan förutsättas bliva till gagn, huru än
bangårdsfrågan kommer att utvecklas.
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig kunna tillstyrka
föreliggande förslag till vissa förbättringar vid Stockholmsstationerna.
För detta förslags genomförande behöva andra staden eller enskilda
tillhöriga markområden icke tagas i anspråk utöver vad statens järnvägar
för närvarande disponera än ett mindre, staden tillhörigt område
vid Norrtulls station, vilket område genom avtalet tillförsäkrats staten.
Beträffande den staten tillhöriga under domänstyrelsens förvaltning
stående mark, som erfordras för förslagets genomförande, har järnvägsstyrelsen
förklarat sig ämna inkomma med särskild framställning.
Det av delegerade till Kungl. Maj:ts prövning överlämnade avtalet,
vilket äger giltighet allenast under förutsättning, att detsamma blivit
före den 15 juli 1923 av vederbörande parter godkänt, innebär i huvudsak
följande.
Genom avtalet har staten med äganderätt förvärvat all den Stockholms stad
tillhöriga mark, som erfordras för omläggning av västra stambanan och i samband
därmed stående anordningar, ävensom härutöver i avsevärd utsträckning mark för
sådana framtida utvidgningar, vilka, huru än bangårdsfrågan kommer att gestalta sig,
beräknas bliva erforderliga. För den föreslagna linjeomläggningen behöver enskild mark
icke tagas i anspråk.
Vid Centralstationen har statens järnvägars nuvarande innehav av staden tillhörig
mark ordnats. I detta hänseende är att märka, att en väsentlig del av de
markområden vid nämnda station och Norra stationen, vilka utnyttjas för järnvägsändamål,
tillhöra Stockholms stad. Vissa av dessa områden hava av staden kostnadsfritt
upplåtits till statens järnvägar med nyttjanderätt för den tid, de för nämnda
järnvägars drift användas. Vissa andra områden åter hava jämlikt stadsfullmäktiges
medgivande den 27 april 1914 upplåtits under villkor, att desamma skulle tillgodoräknas
staden vid en blivande slutlig uppgörelse i bangårdsfrågan. Övriga av ifrågavarande
områden disponeras av statens järnvägar dels enligt avtal mot årlig hyra,
dels ock utan särskilt avtal.
Genom avtalet har staten tillförsäkrats rätt, i den mån sådan ej redan förefinnes,
att utan ersättning disponera staden tillhöriga, av statens järnvägar nu disponerade
markområden söder om en vid Norra stationen dragen, i avtalet angiven gräns,
så länge dessa områden för järnvägsändamål användas. Arealen av denna mark
uppgår till omkring 28,233 kvadratmeter. De staden tillhöriga mindre områden norr
om nyssnämnda gräns, vilka av statens järnvägar nu disponeras, ingå i den mark,
som med äganderätt överlåtits till staten.
Slutligen har, som tidigare omnämnts, staten berättigats att taga i anspråk och
utan ersättning för järnvägsändamål disponera viss del av kvarteren Gäddan och
Ugglehuvudet.
A andra sidan har Stockholms stad genom avtalet förvärvat vissa av statens
järnvägar nu disponerade markområden, vilka äro eller framdeles komma att bliva
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171. 41
föx- järnvägsändamål obehövliga. Förvärvandet av dessa områden har för staden
varit önskligt huvudsakligen ur stadsplanesynpunkt. Bland ifrågavarande områden
ingår jämväl den å Södermalm belägna delen av nuvarande järnvägslinjen Liljeholmen—Södra
station.
Med utgående från den värdering av ifrågavarande markområden, som efter
verkställd utredning användes av 1921 års bangårdsdelegerade, skulle värdet av den
mark, staten genom avtalet med äganderätt förvärvar, uppgå till 10,946,000 kronor,
därav å mark, som erfordras för västra stambanans omläggning, belöper 1,997,000
kronor. I dessa belopp är ej inräknat värdet av den mark, som får av staten
utan ersättning disponeras, så länge den användes för järnvägsändamål.
Värdet av den mark, som staden förvärvar genom avtalet, beräknas uppgå till
6,265,000 kronor.
De bangårdsanordningar, vilka av delegerade föreslagits eller förutsatts framdeles
komma till utförande, skola bekostas av staten.
Kostnaderna för gatuarbeten ävensom erforderliga förändringar eller nyanläggningar
av kajer skola bestridas av Stockholms stad. Dock har staten i vissa särskilda
angivna fall ålagts att ensam bekosta sådana arbeten, då dessa arbeten direkt påfordrats
på grund av spårsystemets förändring.
Enligt avtalet förbinder sig staten att uppföra järnvägsbron över Årstaviken
på sådant sätt, att framdragande av hamngator utmed Årstavikens södra och norra
stränder icke hindras, samt att vid nämnda järnvägsbros uppförande vidtaga sådana
anordningar, som av Stockholms stad påkallas för underlättande av anläggande av
en framtida gatubro invid eller ovanpå järnvägsbron, och som utan olägenhet för
sistnämnda bro kunna vidtagas, dock att härav orsakad merkostnad skall bestridas
av Stockholms stad.
Enligt avtalet åligger det vidare staten att bekosta borttagande av nuvarande
järnvägsbanken över Årstaviken till det djup, som ungefärligen motsvarar djupet av
viken å ifrågavarande plats före bankens anläggande, och till den bredd, som erfordras
för farledens framdragande.
1 enlighet med av 1915 års riksdag i förevarande hänseende uppställt villkor,
har Stockholms stad förbundit sig att i god tid vidtaga på staden ankommande åtgärder
för genomförande av de stadsplaneändringar, som påkallas av avtalet.
Å de områden, som genom avtalet upplåtas till staten med ägande- eller
nyttjanderätt, har staten befogenhet att vidtaga de anordningar för trafikens tillgodoseende,
som staten finner lämpliga.
Beträffande tidpunkten för utförande av respektive arbeten äger staten jämväl
träffa avgörande, dock med vissa väsentliga inskränkningar beträffande de arbeten,
som stå i samband med västra stambanans omläggning. I avtalet har nämligen stadgats
skyldighet för staten att till den 1 januari 1927 hava fullbordat den nya bron
över Årstaviken samt på nyss angivet sätt borttagit järnvägsbanken vid Liljeholmen,
dock med reservation för force majeure.
Stockholms stad har å andra sidan utfäst sig att bedriva arbetet med Hammarbyleden
så, att denna farled öppnas för genomgående sjötrafik senast 6 månader efter
den nuvarande järnvägsbankens borttagande. Därest emellertid omständigheter inträffa,
som nödvändiggöra ett uppskov med stadens ifrågavarande arbeten, får i motsvarande
grad uppskov ske med de staten åliggande arbetena,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 136 käft. (Nr 171.) 558 23 6
Byggnadsarbetenas
utförande
m. m.
Tid och sätt
för arbetenas
utförande.
42
Kungl. Maj.is Proposition Nr 171.
Anlägg
ningarnas
underhåll.
Öppenhållande
av
broarna över
Hammarbyleden
och
Söderström.
Vissa markreservationer
m. in.
Förortsbane
frågan.
Samtidigt med den nya brons fullbordande skall enligt avtalet en ny personstation
vid huvudlinjen vara anordnad för Södermalm. Därest ej annorlunda överenskommes,
skall, senast i samband med Svendenborgsgatans framdragande över bangården,
stationshuset förläggas till denna gata.
Det framtida underhållet av de anläggningar, som angivas i avtalet, skall med
vissa undantag bekostas av den part, som bekostat anläggningarna.
Såsom villkor för statens åtagande i fråga om västra stambanans omläggning i
samband med Hammarbyledens tillkomst har 1915 års riksdag föreskrivit bland annat,
att Kungl. Maj:t skulle äga bestämma tiderna för öppenhållande av broarna över såväl
Hammarbyleden som Söderström. Emellertid har ett dylikt villkor nu liksom tidigare
från stadens sida mött bestämt motstånd, varför maximitiderna för broarnas öppenhållande,
på sätt skett i 1921 års avtal, jämväl i föreliggande avtal fixerats. Då den
tidigare föreslagna brohöjden icke ansetts kunna minskas, hava statens delegerade ej
heller ansett sig kunna medgiva någon utsträckning av de i 1921 års avtal angivna
öppningstiderna. Bestämmelserna i detta avtal hava därför i huvudsak bibehållits
oförändrade, dock har med beaktande av de från järnvägsstyrelsens sida gjorda erinringarna
statens järnvägars vederbörande trafikbefäl tillerkänts befogenhet att för varje
tidtabell bestämma de särskilda tiderna för broarnas öppenhållande efter samråd med
stadens hamnmyndighet.
Genom avtalet har staten och staden ömsesidigt förbundit sig att icke å vissa
områden vidtaga sådana åtgärder, att användande av någon del av dessa områden
för järnvägsändamål därigenom försvåras eller fördyras, utan att underhandlingar
mellan parterna dessförinnan upptagas i frågan.
De områden, varom dylik överenskommelse genom avtalet träffats, utgöra
dels den staden tillhöriga marken mellan Centralstationsområdet och Klaraviken,
som kan bliva behövlig för en framtida utvidgning av Centralstationen,
dels vissa områden å Södermalm, eventuellt erforderliga för framtida utvidgning
av person- och godsstationerna därstädes,
dels vissa områden å Kungsholmen, som framdeles kunna komma till användning
för framdragande av en järnvägslinje i nordsydlig riktning från Smedsudden
till Karlbergskanalen och anordnande av en godsbangård i huvudsaklig överensstämmelse
med 1921 års bangårdsförslag,
dels vissa områden å Södermalm och Långholmen, över vilka en järnvägslinje
kan tänkas framdragen för att genom en bro Långholmen—Smedsudden vinna anslutning
från den nu föreslagna järnvägsbron över Arsta holmar till nyssnämnda järnvägslinje
över Kungsholmen och
dels vissa delar av Karlbergs kungsgård, över vilka förbindelsespår kunna anläggas
från angivna järnvägsanläggningar å Kungsholmen till Tomteboda rangerbangård
och till nuvarande huvudspåren mellan Tomteboda och Centralstationen.
Därest framdeles fråga uppkommer om ny sträckning av järnvägslinjen mellan
Södermalm och Norrmalm eller eljest någon fråga rörande sättet för västra stambanans
ledande genom huvudstaden eller angående mera avsevärda förändringar beträffande
bangårdsområdena i Stockholm, skall enligt avtalet, om staten eller Stockholms
stad det påfordrar, dem emellan upptagas förhandling för lösning av sålunda
föreliggande fråga.
I avtalet återfinnas vissa bestämmelser, avsedda att underlätta tillkomsten av
en nordsydlig förortsbana. Sålunda har medgivits, att, därest broar för en dylik
43
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.
bana mellan Norrmalm och Södermalm komma att anläggas, dessa broar få sammanbyggas
med de nuvarande järnvägsbroarna över Norr- och Söderström, eller, om med
hänsyn till sistnämnda broars bestånd binder däremot möter, förläggas så nära samma
broar, som utan risk för dessa kan ske. Dessutom har avtalats, att därest framdeles
statsbanespåren komma att bortflyttas från nuvarande järnvägsbroarna, Stockholms
stad äger att för förortsbane- eller gatutrafikens tillgodoseende tillösa sig dessa broar
mot ersättning, varom framdeles kan överenskommas.
Tvister, som framdeles kunna uppstå angående tolkningen eller tillämpningen Tvister
av avtalet eller i samband därmed stående rättsförhållanden, skola hänskjutas till rörande avskiljemän
enligt lag. Detta gäller dock ej avtalets bestämmelser angående framtida
förhandlingar eller parternas åtagande i fråga om reservation av vissa marker.
Mot förslaget i förevarande del hava vissa erinringar framställts av Yttranden
järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen samt arméförvaltningens fortifika- uve> f°’sla9ettionsdepartement,
under det övriga i ärendet hörda myndigheter lämnat
förslaget utan anmärkning.
Järnvägsstyrelsen har till en början påpekat, att bestämmelser saknades oin den
staden tillhöriga mark, som erfordrades för bropelare för den nya bron över Arsta
holmar. Då styrelsen emellertid erhållit upplysning om, att denna mark av de delegerade
icke medtagits i avtalet av den anledning, att det ej vore slutligen fastslaget,
var dessa bropelare komme att placeras, ansåge sig styrelsen kunna utgå från, att
staden utan ersättning skulle upplåta den för pelarna erforderliga marken, varjämte
styrelsen förutsatte, att staden under byggnadstiden skulle tillhandahålla även erforderliga
arbetsutrymmen i vad sådana erfordrades å i stadens ägo varande mark.
Under nu angivna förutsättning och med avseende å de för delegerades förhandlingar
givna direktiven, hade styrelsen ansett sig kunna tillstyrka det föreliggande
avtalet i bangårdsfrågan. Styrelsen ville emellertid härvid göra en bestämd
reservation beträffande den i avtalet bestämda tiden för färdigställandet av den nya
bron över Hammarbyleden. Styrelsen funne nämligen denna tid vara kort, och om
än det ej finge anses uteslutet att utföra den ifrågavarande bananläggningen med
den stora brobyggnaden inom densamma, vågade styrelsen dock ej utfästa sig till
mera, än att, i vad på styrelsen ankomme, bedriva arbetet för brons utförande med
all den skyndsamhet, som utan en oekonomisk forcering av utrednings- och byggnadsarbetena
kunde vara möjlig. Ett oeftergivligt villkor för arbetenas fullbordande
inom avtalad tid vore också, att de för arbetenas utförande i avsedd takt årligen erforderliga
anslagen av statsmakterna beviljades.
Byggnadsstyrelsen funne den i avtalet gjorda reservationen av mark för en eventuell
omläggning framdeles av stambanans ingångslinje vara av mindre värde, då
reservationen ej baserade sig på någon av staden eller järnvägsstyrelsen godkänd
planläggning. De områden, som reserverats, hade därigenom i areal fått onödig omfattning
men vore dock säkerligen ej tillfyllest. Då framdragningen av den eventuella
inf artslinjen även berörde enskilda markområden, kunde genom dessas bebyggande
stora svårigheter uppstå.
Styrelsen funne vidare överenskommelsen om markreservationen väl vag och
böra givas mer bindande form. Det föreslagna avtalet innebure nämligen föga utöver
vad i regel tillämpades även utan ett särskilt avtal.
44
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
Departe
mentschefen.
Då avtalet emellertid understrukit en förpliktelse till ömsesidig medverkan mellan
stat och stad att ej genom olämpliga åtgärder förhindra Smedsuddslinjens framtida
tillkomst, ville byggnadsstyrelsen endast hemställa, att i samband med avtalets träffande
beslut måtte fattas om omedelbar utredning rörande en Smedsuddslinjes lämpliga
förläggning, och att de gjorda marköverenskommelserna därefter måtte justeras.
Härigenom kunde åtgärder för skydd även av enskild mark lättare genomföras, och
för såväl staten som staden vore det av ekonomisk betydelse, att ej onödigt stora
markområdens användning under lång tidsperiod omöjliggjordes. Dr stadsplanesynpunkt
vore det av den största vikt, att en linje för stambanans indragande klarlades,
då staden omöjligen kunde uppreda alla de stora problem, som fått under långa tider
vila just i avvaktan på denna för all planläggning grundläggande fråga. Detta gällde
även statens mark.
Byggnadsstyrelsen har vidare framhållit, att framförandet av järnvägstrafiken över
Norr- och Söderström på sätt nu skedde knappast kunde med hänsyn till trafikförhållandena
från stadens sida godtagas för längre tid framåt samt att de i avtalet
förutsatta åtgärderna för förortsbanetrafikens ordnande mellan Norrmalm och Södermalm
knappast kunde anses utförbara.
Arméförvaltningens fortifikationsdepartement har till en början erinrat, att den under
ämbetsverkets förvaltning stående mark, som berördes av förslagets bestämmelser om
markreservationer, omfattade dels ett område av Marieöerg, som användes för ammunitionsfabriken
i Stockholm, dels ock ett till krigsskolan upplåtet område av Karlbergs
kungsgård, samt att planer på försäljning av dessa områden tidigare förelegat, i vilket
sammanhang förslag till stadsplan jämväl upprättats. Det föreliggande avtalet lade
emellertid, enligt ämbetsverkets mening, för obestämd tid hinder i vägen för utnyttjande
av ifrågavarande områden på sätt, som förut avsetts. Genom förbindelsen att
icke utan förhandlingar vidtaga sådana åtgärder, att användandet av någon del av
områdena för järnvägsändamål därigenom försvårades eller fördyrades, omöjliggjordes
försäljning av områdena, så länge bangårdsfrågan icke vunnit sin slutliga lösning. För
den skull vore önskligt, att den allsidiga utredning om alla för de omhandlade områdena
erforderliga trafiklederna, som i allt fall förr eller senare bleve nödvändig,
omedelbart företoges, så att slutgiltigt avtal angående de delar av områdena, som för
trafiklederna erfordrades, kunde upprättas. Fortifikationsdepartementet ville i detta
sammanhang anmärka, att anförda bestämmelse, sådan den avfattats, icke synts tillräckligt
betryggande.
Med framhållande av de olägenheter, som vore förenade med områdenas reserverande
för en till synes lång framtid, ville fortifikationsdepartementet å andra sidan
göra gällande, att områdena icke kunde för försvaret undvaras, förrän ammunitionsfabriken
och krigsskolan var för sig flyttats till annan plats. Med stöd av vad i riksdagen
förekommit i sammanhang med beslut om nytt övningsfält för de i Stockholm
garnisonerade trupperna och kasernetablissemangens förläggande till Järvafältet, ville
ämbetsverket vidare framhålla, att områdena icke borde avhändas försvaret utan full
ersättning för deras värde, vare sig denna ersättning skulle gäldas av staden eller av
statens järnvägars medel.
Det förslag till avtal i bangårdsfrågan, som nu föreligger till prövning,
ansluter sig i stort sett till de villkor, som av 1915 års riksdag
uppställts för västra stambanans omläggning, samt sjmes vara av beskaffenhet
att kunna av staten i all huvudsak godtagas.
Kung}. Maj. ts Broposition Nr 171. 45
I ett hänseende synes emellertid, såsom järnvägsstyrelsen framhållit,
från statens sida erinran kunna göras mot avtalet, nämligen beträffande
stadgandet om den tid, som skulle gälla för fullbordandet av västra
stambanans omläggning och som påkallats av den beräknade tiden för
Hammarbyledens färdigställande. I avtalet har stadgats, att bron över
Årstaviken skall vara fullbordad samt den nuvarande järnvägsbanken
vid Liljeholmen borttagen i viss angiven omfattning senast den 1 januari
1927, med reservation för force majeure. Det är emellertid uppenbart,
att staten i berörda avseende ej kan förbinda sig till annat än att snarast
möjligt efter avtalets godkännande påbörja arbetena med linjeomläggningen
och att, i vad på staten beror, bedriva arbetena med all
den skyndsamhet, som utan oekonomisk forcering av utrednings- och
byggnadsarbetena kan vara möjlig, i avsikt att de skola vara fullbordade
till den ifrågasatta tiden. Skulle på grund av oförutsedda omständigheter
— såsom försenade leveranser, oberäknat vidlyftiga utredningar
eller dylikt — arbetenas fullbordande bliva fördröjt utöver nämnda
tid, oaktat staten fullgjort allt vad på staten i förevarande avseende
skäligen ankommer, bör en sålunda uppkommen förskjutning i tiden för
arbetenas färdigställande ej kunna läggas staten till last. Det är jämväl
att märka, att utförandet av bron över Årstaviken förutsätter vissa gemensamma
utredningar av järnvägsstyrelsen och stadens vederbörande
myndigheter, en omständighet som kan komma att verka fördröjande i
avseende å arbetenas påbörjande och bedrivande. Jämkning i avtalets
bestämmelser i berörda del i huvudsaklig överensstämmelse med järnvägsstyrelsens
yttrande lärer därför böra ske, innan det från statens sida
god kännes.
Vidare har anmärkts, att bestämmelser saknas angående statens rätt
att taga i anspråk den mark å Årsta holmar, som erfordras för bropelarna
till den nya bron. Enligt motiveringen till avtalet skall staten
emellertid erhålla afl den mark, som behöver tagas i anspråk för linjeomläggningen.
Vid sådant förhållande och då, innan bron uppföres, i
varje fäll ytterligare överenskommelse rörande brobyggets detaljer måste
träffas, förutsätter jag i likhet med järnvägsstyrelsen, att denna fråga
framdeles tillfredsställande ordnas. Likaledes torde i samband därmed
överenskommelse böra träffas om tillhandahållande av den stadens mark,
som erfordras under ombyggnadstiden.
I likhet med delegerade finner jag angeläget tillse, att icke å de
staten eller staden tillhöriga marker i och invid huvudstaden, vilka kunna
komma att tagas i anspråk för framtida bangårdsanläggningar, sådan
bebyggelse sker eller sådana åtgärder i övrigt vidtagas, som kunna
46
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 171.
förhindra kommunikationernas framtida rationella utveckling. De bestämmelser
angående markreservationer, som för tillgodoseende av denna
synpunkt intagits i avtalet, beröra följande staten tillhöriga markområden,
nämligen dels viss mindre del av det till centralfängelset å
Långholmen hörande området, dels ett område tillhörande Stockholms
hospital, vilket område nu till övervägande del användes såsom park
eller trädgård och även framdeles, så länge hospitalet är förlagt till
Ivonradsberg, torde komma att användas för samma ändamål, dels ett
område vid Marieberg, för närvarande disponerat för ammunitionsfabriken
i Stockholm, dels slutligen ett till Krigsskolan upplåtet område av Karlbergs
kungsgård. Så snart frågan om avyttring av dessa områden eller
förändrad användning därav blir aktuell, måste uppenbarligen en närmare
utredning i förevarande avseende äga rum, oavsett avtalets bestämmelse
härom. Vid sådant förhållande synes från statens sida anledning till
erinran mot avtalet i denna del icke föreligga.
Beträffande de framkomna önskemålen om omedelbart igångsättande
av ingående nya utredningar rörande Stockholms bangårdsförhållanden,
vill jag här ytterligare betona, att den verkställda utredningen givit vid
handen, att, sedan de av mig ovan förordade åtgärderna genomförts,
den nuvarande sammanbindningsbanan samt bangårdsanordningarna i
övrigt kunna för lång tid framåt bibehållas i huvudsakligen oförändrat
skick. Att nu i delta sammanhang fatta ståndpunkt till den vidare
utvecklingen av bangårdsfrågan eller fastslå statsbaneanläggningarnas
utseende i framtiden lärer knappast vara möjligt eller ens lämpligt. Det
torde därför ej vara för statens del påkallat att nu fatta beslut om igångsättande
av de begärda utredningarna.
Nu föreliggande förslag avser icke att lösa ordnandet av de för
stadens utveckling viktiga förortskommunikationerna, i vilken fråga särskild
utredning pågår, vars resultat inom kort är att förvänta. De bangårdsanordningar,
som äro avsedda att komma till utförande, äro emellertid
icke av beskaffenhet att förhindra eller försvåra förortstrafikens ordnande,
utan hållas härvid de olika möjligheter öppna, som låta sig förena
med vad förut yttrats om utnyttjande för en närmare framtid av nuvarande
linje- och bangårdsanordningar.
De öppningstider, som genom avtalet bestämts för såväl bron över
Söderström som den nya bron över Hammarbyleden, torde vara för järnvägstrafiken
fullt tillfredsställande och hava jämväl ansetts kunna ur
sjöfartssynpunkt godtagas. Vid sådant förhållande har jag ej funnit
anledning till erinran mot den avvikelse från de av riksdagen tidigare
uppställda Aullkoren, som i denna del ägt rum.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 171.
47
Enligt den träffade överenskommelsen skola vidare tvister, som
framdeles kunna uppkomma angående tolkningen eller tillämpningen av
avtalet, i regel hänskjuta# till skiljeman enligt lag. Jämväl i denna del
har en avvikelse skett från de tidigare villkoren. Då emellertid, enligt
vad jag inhämtat, stadens delegerade bestämt påyrkat en bestämmelse
av nyss angivet innehåll och densamma ej synes oskälig, har jag ej
velat motsätta mig densamma.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig kunna tillstyrka
ett godkännande av det föreliggande avtals förslaget med den av mig förordade
jämkningen däri.
Föreliggande förslag förutsätter utförande inom den närmaste tiden
av följande bangårdsarbeten, nämligen dels omläggningen av västra stambanan
över Hammarbyleden jämte anordnandet i samband därmed av en
mindre personstation å Södermalm, dels utvidgningar och förändringar
vid Centralstationen och Norra stationen i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag den 12 december 1921, dels ock utvidgning av Norrtulls
godsstation enligt samma förslag.
Byggnadskostnaderna för dessa arbeten beräknas utgöra:
Västra stambanans omläggning jämte anord -
nande av mindre personstation å Södermalm ........ 9,85 miljoner kronor;
Utvidgningar och förändringar vid Centralstationen
och Norra stationen ................................. 3,6 » »
Utvidgning av Norrtulls godsstation ............... 2,0 » »
eller tillhopa 15,45 miljoner kronor;
En del av nu berörda arbeten äro emellertid av den beskaffenhet,
att deras utförande ansetts böra bestridas av förnyelsefondsmedel. Kostnaden
för de arbeten, som ansetts vara vara av natur att motivera kapitalökning,
har beräknats till 12,250,000 kronor.
Beträffande de nu angivna kostnadsbeloppen bör emellertid beaktas,
att desamma, innan definitiva planer upprättats och jämväl med hänsyn
till ovissheten om blivande prisnivå vid tiden för arbetenas utförande,
måste betraktas såsom approximativa.
För bedömande av den ekonomiska innebörden av föreliggande förslag,
jämfört med tidigare förslag, må här erinras följande.
Enligt de approximativa uppgifter, som återfinnas i motiveringen
till 1921 års förslag, skulle byggnadskostnaderna, beräknade enligt 1921
års prisläge, för sådana arbeten, som avsåge en omgestaltning av de nuvarande
förhållandena, enligt nedannämnda förslag uppgå till:
Kostnads
frågan.
48
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 171.
Anslags
frågan.
1921 års bangårdsförslag.................................. 40,0 miljoner kronor;
1915 års bangårdskommissions huvudförslag 63,0 )) »
Förslag till stambanans omläggning över
Långholmen med säckstation vid nuvarande Centralstationen
.................................................................... 90,o » »
1915 års bangårdskommissions förslag med
centralstation å Kungsholmen ................................... 113,0 i> »
Bortser man från förslagens helt olika omfång och innebörd och
jämför man endast de kapitalutlägg, som skulle påkomma staten för de
olika förslagens genomförande, finner man, även med hänsynstagande
till prisnivåns fall sedan år 1921, att det nu föreliggande förslaget medför
avsevärt mindre kapitalutlägg i jämförelse med övriga förslag.
För genomförande av ifrågavarande arbeteu skulle av riksdagen
behöva äskas:
för omläggningen av västra stambanan m. m............. 9.85 milj. kr.
» omändring av Centralstationen samt utvidgningar
av Norrtulls station m. m....................................... 2.4 » »
eller tillhopa 12.25 milj. kr.
Återstoden av kostnaderna för sistnämnda arbeten torde, på sätt
järnvägsstyrelsen ifrågasatt, böra bestridas av förnyelsefondsmedel.
I detta sammanhang kan erinras, att 1914 års senare riksdag för
utförande av vissa förändringar av spårsystemet vid Centralstationen i
Stockholm jämte därmed sammanhängande arbeten beviljat ett anslag av
5,480,000 kronor, varefter sedermera för dessa arbeten av 1916 och
1917 års riksdagar beviljats ytterligare anslag å sammanlagt 1,959,900
kronor. I nämnda anslag ingick bland annat den beräknade kostnaden
för uppförande av godsmagasin och utförande av vissa andra utvidgningsarbeten
vid Norra stationen. Dessa arbeten vid Norra stationen
hava emellertid icke utförts och böra ej heller komma till utförande,
enär de fortsatta utredningarna i Stockholms bangårds fråga givit vid
handen lämpligheten av ett förflyttande av den huvudsakliga delen av
fraktgodsrörelsen från Norra stationen till Norrtulls station. Emellertid
hava de medel, som avsetts för nyssnämnda arbeten vid Norra stationen,
måst tagas i anspråk för fullbordandet av andra i den ursprungliga planen
ingående anläggningar, vilka på grund av den under kristiden inträffade
prisstegringen icke kunnat hållas inom den beräknade kostnadsramen.
4!)
Kung!. Maj:tu Proposition Nr 171.
Vid nu angivna förhållande skulle det ovan angivna beloppet,
12,250,000 kronor, behöva i sin helhet anvisas såsom nytt anslag, och
torde detta anslag böra upptagas med ett för samtliga arbeten gemensamt
belopp.
Då på grund av erforderliga utredningar första byggnadsåret torde
komma att kräva mindre kapitalutlägg än de senare och då förnyelsefondsmedel
stå till förfogande för de ifrågasatta arbetena för omändring
av Centralstationen m. m , torde anslaget för budgetåret 1923—1924
kunna begränsas till det belopp, som i statsverkspropositionen för ändamålet
beräknats, eller 2,500,000 kronor. Mot storleken av detta belopp
har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra. Återstoden
av det erforderliga anslaget torde böra fördelas med ungefärligen
lika belopp under de tre följande budgetåren.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels bemyndiga Kungl. Mäj:t ätt å svenska statens vägnar
godkänna det mellan delegerade för staten och Stockholms stad
den 15 februari 1923 träffade preliminära avtalet rörande
Stockholms bangårdsfråga med av mig härovan angiven jämkning;
dels
ock för omläggning av västra stambanans ingångslinje
över Hammarbyleden samt förbättrade anordningar vid
Stockholms centralstation m. m. för budgetåret 1923—1924 anvisa
ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av ................................................................. kronor 2,500,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Departe
mentschefens
hemställan.
bihang Ull riksdagens protokoll 1623. 1 samt. 136 höft. (Nr 171.)
653 28 7