Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
1
Nr 161.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift; given Stockholms slott den
10 mars 1923.
Kung], Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1923.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Linders anför vidare:
Bland förslag, som jag vid föredragandet av vissa skogslagstiftningsfrågor
den 27 oktober 1922 omförmälde såsom framgångna ur den så
Bihang till riksdagens protokoll 1923■ 1 saml. 127 höft. (Nr 161.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
Vissa under
lappmarksförordningen
hörande
tleogar.
Skogar inom
vissa städers
områden.
kallade skogslagstiftningskommitténs betänkande, var slutligen förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912
om skogsvårdsavgift. Sedan vid företagen omarbetning av detta förslag
det befunnits, att ändringar i nämnda förordning borde göras utöver
den angivna paragrafen, anhåller jag nu att, i anslutning till förut i
dag av mig framlagda förslag, få anmäla även sålunda omarbetat förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift.
Då i förslaget till förordning om skogsvårdsstyrelser, 6 §, skogslagstiftningskommittén
föreslog, att skogsvårdsstyrelses tilldelande av
bidrag ur skogsvårdskassan skulle avse under styrelsens tillsyn ställda
skogar, men inga andra, hade kommittén utgått ifrån, att även städers
och andra kommunskogar, häradsallmänningar och skvddsskogar skulle
stå under sagda tillsyn. Därjämte föreslog kommittén, att i de nuvarande
bestämmelserna om skogsvårdsavgift — enligt vilka från skyldigheten
att erlägga dylik avgift äro undantagna bland annat skogar, belägna
inom området för städer, som icke tillhöra landstingsområde —
skulle göras de ändringar, att dels denna frihet för sistberörda skogar
upphävdes och dels från skogsvårdsavgift fritoges nedanför Västerbottens
län belägna skogar, som lyda under den så kallade lappmark sförordningen.
Härigenom skulle — med undantag för statens skogar — bliva
tillämpad den av kommittén hävdade grundregeln, att behörigheten att
åtnjuta skogsvårdsbidrag och skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift
skulle motsvara varandra.
Beträffande de omförmälda under lappmarksförordningen lydande
skogarna framhöll kommittén, hurusom dessa icke stode under skogsvårdsstyrelses
tillsyn, samt anförde:
För närvarande torde åtminstone inom Västernorrlands län även dylika
skogar komma i åtnjutande av bidrag från skogsvårdsstyrelsen, ehuruväl detta icke
torde vara fullt överensstämmande med gällande bestämmelser. Genom den föreslagna
lydelsen av 6 § i lagen angående skogsvårdsstyrelser uppstode emellertid
ett bestämt hinder för fortsättande av en dylik praxis, men med upphörandet av
denna borde den gärd av rättvisa beredas berörda skogar, att de fritoges från
skogsvårdsavgift.
Kommitténs förslag härutinnan har biträtts av domänstyrelsen, och
mot detsamma lärer intet vara att erinra.
Den andra av kommittén avsedda ändringen i skogsvårdsavgiftsförordningen
gäller skogar, belägna inom området för städer, som icke
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
tillhöra landstingsområde. Dessa skogar hade före den nuvarande förordningen
fått utgöra skogsvårdsavgift men icke kunnat få del av några
skogsvårdsbidrag, enär inom dessa städer icke farinös några skngsvårdsstyrelser.
År 1920 infördes emellertid, i enlighet med vad i skogslagstiftningskommitténs
betänkande föreslagits, i lagen angående vård av
enskildes skogar stadgande om, att i fråga om skogsmark, som vore
underkastad bestämmelserna i lagen men belägen inom området för
stad, som nyss sagts, tillsynen skall utövas av skogsvårdsstyrelsen inom
det landstingsområde, varav staden omgives. Därmed följde ock möjlighet
att erhålla skogsvårdsbidrag för sådan skogsmark, och i sammanhang
därmed hade därför en återgångsrättelse bort vidtagas i skogsvårdsavgiftsförordningen,
så att dylik avgift åter skolat utgå från dessa
skogar. Så skedde emellertid ej, och det är sådan rättelse, som nu
föreslås, genom ändring i 5 § av förordningen.
Vad angår kommitténs av mig förut i dag vid redogörelse för
6 § av skogsvårdsstyrelseförordningen angivna ståndpunkt att anse utgörandet
av skogsvårdsavgift från statens skogar såsom en form, vari
staten lämnar understöd åt den enskilda skogsvården, har domänstyrelsen
härutinnan anfört följande:
I stort sett torde man kunna påstå, att skogar, för vilka hushållningsplaner
kunde med fördel upprättas, vore av den storlek och beskaffenhet, att skogsbruket
å desamma kunde bära sina omkostnader, varför desamma i allmänhet icke vore
i behov av understöd. Under sådana förhållanden syntes skogar av detta slag
icke heller böra erlägga skogsvårdsavgift. Till denna kategori av skogar borde
hänföras bland annat de allmänna skogar, från vilka avkastningen tillfördes statens
domäners fond, kyrkofonden eller andra ecklesiastika fonder, ävensom övriga
statens skogar. Styrelsens förslag innebure visserligen väsentliga förändringar ej
minst i det hänseendet att de årligen inflytande avgifterna torde komma att avsevärt
minskas till sitt totalbelopp, särskilt därigenom att skogsvårdsavgift icke
skulle utgå för virke, som avverkats å statens m. fl. allmänna skogar. Domänstyrelsen
vore emellertid icke övertygad om, att fullt så rikliga anslag till den enskilda
skogsvården å skogar, vilka stode under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, vore
behövliga, som de nu utgående. Om det nämligen förhölle sig så som överjägmästaren
i Västra distriktet meddelat, att skogsvårdsstyrelserna kunnat anhopa
fonder eller reserver av skogsvårdsavgifter till ett sammanlagt belopp av mer än
3,000,000 kronor, vore det tydligt att allt för stora belopp ställts till deras förfogande.
I varje fall syntes det domänstyrelsen icke vara farligt att slå in på nu
föreslagen väg, ty skulle på så sätt erhållna skogsvårdsavgifter icke räcka till för
den enskilda skogsvårdens understödjande, återstode ju alltid att anvisa statsanslag
härtill såsom för närvarande tillginge i viss omfattning. Ett sådant förfaringssätt
syntes för övrigt vara mera rättvist än att såsom nu betunga en gren av statens
Statens
skogar.
Departementschefen.
Härads
allm&nningar.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
affärsverksamhet med att ensam utbetala ett sådant statsbidrag utan att på något
sätt gottskrivas härför.
Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist att dess
affärs verksamhet skall betungas med att ensam utbetala ifrågavarande
statsbidrag utan att gottskrivas därför, därom är jag fullt ense med
styrelsen. Emellertid är jag tveksam om, huruvida skogsvårdsstyrelserna
även med den minskning i skogsvårdskassorna, som skulle ske genom
de allmänna skogarnas befriande från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande
förhållanden skulle hava tillräckliga medel till sitt förfogande.
Med hänsyn härtill har jag ansett det böra för närvarande anstå med
en ändring i antydd riktning. Frågan därom är ju av beskaffenhet att
kunna upptagas utan sammanhang med den nu förevarande lagstiftningen;
ett lämpligt tillfälle därtill vill synas erbjuda sig samtidigt med
en blivande lösning av frågan om häradsallmänningarnas utgörande av
skogsvårdsavgift.
I fråga om häradsallmänningar har Sveriges häradsallmänningsförbund
i en till Kungl. Maj:s ingiven framställning av den 8 april
1920 hemställt om sådan ändring i förordningen om skogsvårdsavgift,
att dylik ej skulle utgå för virke, avverkat å häradsallmänning. I motiveringen
härför anföres, att de för alla häradsallmänningar sammanlagda
skogsvårdsavgifterna i medeltal torde belöpt sig till, för åren
1911 —1915 ungefär 10,000 kronor och för de senare åren 20,0(»0 kronor,
varefter det vidare yttras bland annat följande:
»Många omständigheter tala för, att häradsallmänningarna, även om de hade
rätt därtill, knappast skulle kunna påräkna så stora fördelar av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, att de erlagda skogsvårdsavgifterna därigenom uppvägdes.
Häradsallmänningarna hava nämligen sedan lång tid tillbaka sin administration
så anordnad, att de genom egen hjälp kunna utföra alla skogsvårdsarbeten och
uppdraga de plantor, som erfordras för den i förhållande till deras ytvidd jämförelsevis
obetydliga skogsodlingen. De förmåner, som kunna erbjudas genom av
skogsvårdsstyrelserna kostnadsfritt eller till nedsatt pris lämnat plantörsbiträde och
anskaffade plantor, hava därför för dem ett ojämförligt mycket mindre värde än
för enskildas skogar, och detsamma är även fallet med förrättningar av annan art,
vilka pläga ombesörjas av skogsvårdsstyrelserna. Härtill kommer dessutom, att
många av de skogsvårdsarbeten, vilka äro särskilt nödvändiga å de i enskild ägo
befintliga skogarna, såsom skogsodling å äldre kalmarker och avdikning av för
skogsbörd synnerligen lämpliga områden, merendels redan hava utförts å häradsallmänningarna,
och i varje fall äro förhållandena å dessa sedan lång tid tillbaka
i många avseenden välskötta skogar sådana, att åtgärder av ovannämt slag icke
äro särskilt påträngande eller erfordras i större utsträckning. Dessa i och för sig
lyckliga omständigheter skulle emellertid utan tvivel och måhända med ett visst
Kungl. May.ts proposition Nr 161. 5
berättigande medföra, att häradsallmänningar, även om de hade rätt därtill, icke
skulle kunna påräkna en skogsvårdsavgifterna motsvarande andel utav de penninganslag,
som vissa skogsvårdsstyrelser lämna för verkställande av skogsvårdsarbeten,
och med all sannolikhet skulle de i detta avseende få stå tillbaka för de enskilda
skogarna. Bästa utvägen för att skapa rättvisa torde därför vara att helt befria
häradsallmänningama från erläggandet utav skogsvårdsavgifter. Härigenom skulle
även ett annat missförhållande kunna vinna rättelse.
Från många häradsallmänningar utdelas hela eller en del av virkesskörden
kostnadsfritt till delägarna, varigenom skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift
delvis bortfaller. Förfaringssättet är emellertid oftast förenat med den olägenheten,
att vissa delägare få mera virke än de behöva, under det att andras utdelning är
otillräcklig för deras husbehov. För att råda bot härpå har inom flera allmänningar
all utdelning av virke upphört och i stället försäljes detta å auktioner,
vilka endast äro upplåtna för delägarna. Härigenom blir emellertid virket icke
kostnadsfritt upplåtet till avverkning, varför skogsvårdsavgift måste erläggas därför
på sätt lagen bestämmer, vilket icke kan anses stå i överensstämmelse med rimlighet
och rättvisa.
När bestämmelserna om skogsvårdsavgift först tillkommo, var tanken den,
att varje skog, för vilken sådan erlagts, under tidernas lopp och så småningom
skulle återbekomma avgiften i form av anslag för skogsvård eller genom fördelar
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, och samma tanke torde hava föresvävat lagstiftaren
vid avfattningen utav den nuvarande förordningen om skogsvårdsavgifter,
vilket antydes utav bestämmelsen att av de skogsvårdsavgifter, vilka influtit inom
ett visst landstingsområde, skola nittio procent ställas till dess skogs vårdsstyrelses
förfogande, varigenom de sålunda komma enbart detta landstingsområdes skogar
till godo. Det kan därför synas egendomligt, att häradsallmänningama skola ställas
utanför den för lagen grundläggande tanken.»
Domänstyrelsen har beträffande erläggandet av skogvårdsavgift
från häradsallmänningama framfört samma synpunkter som beträffande
statens skogar, under särskilt framhållande av dels att det vore orättvist
att pålägga vissa kategorier skogar en beskattning, varav endast
andra men icke de själva hade någon nytta, samt dels att skogsvårdsavgifterna
visserligen erlades genom trävaruindustrien, men ytterst och
i sista hand betaltes av ägaren till råvaran, vadan de innerst vore en
beskattning av skogsbruket. 1
1 överensstämmelse med vad kommitténs förslag i förevarande
hänseende innebar, anser även jag att, därest häradsallmänningama förläggas
under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, de även framgent böra
utgöra skogsvårdsavgift, men att i motsatt fall så icke bör ske. Då
emellertid frågan om dessa allmänningars skogsvårdsorganisatoriska ställning
icke kunnat framläggas vid innevarande riksdag, utan måst anstå,
som jag dock hoppas endast till nästa år, torde någon ändring i de
Departements
chefen.
Skyddsskogar.
Departements
chefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
gällande reglerna om skogsvårdsavgift erläggande från häradsallmänningarna
nu icke böra göras.
Vad härefter beträffar skyddsskogar, inträffade under år 1914, att
skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands läns landstingsområde, där den vida övervägande
delen av dylika skogar ligger, efter att förut hava ur skogsvårdskassan
lämnat bidrag även till dem, från nämnda år fann sig förhindrad
därtill. Härav föranleddes tvistigheter och framställningar, varför
närmare redogjorts uti kommitténs betänkande.1 ■ Kommittén, som
ansåg den av skogsvårdsstyrelsen sist hävdade meningen vara överensstämmande
med lagen, men att i saken förelåg ett missförhållande, som
borde avhjälpas, fann lösningen härav giva sig själv därigenom, att
enligt kommitténs förslag skyddsskogar fördes in under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn.
Domänstyrelsen, som icke kunnat biträda detta sistnämnda förslag
utan hemställt om skyddsskogarnas bibehållande under skogsstatens tillsyn,
har likväl ansett, att från dessa skogar fortfarande bör erläggas
skogsvårdsavgift, vilken borde ställas till domänstyrelsens förfogande.
_ Nya framställningar gjordes emellertid i ämnet till Kungl. Maj:t,
varvid framhölls, att de rådande förhållandena icke borde få fortvara
ända till dess en definitiv ny skogslagstiftning kunde genomföras. I
anledning härav ansåg jag mig böra upptaga frågan för sig, och på
min hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 27 januari 1922 att, i avbidan
på den nya skogslagstiftningen, föreslå riksdagen att bifalla uppgjort
förslag till bestämmelser därom, att den del av de till den omförmälda
skogsvårdsstyrelsen inflytande skogsvårdsavgifterna, vilken erlagts från
skyddsskogar, skulle hållas avskild från övriga under styrelsens förvaltning
stående medel samt att styrelsen skulle äga att därav lämna understöd
och bidrag till kultur- och andra skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna
inom länet. Sedan denna proposition av riksdagen bifallits, 2
utfärdades bestämmelser i ämnet den 13 april 1922 (ur 159 och 160),
varjämte föreskrifter meddelats om erforderliga uppgifter i deklarationer
och skogsvårdsavgiftslängder angående skogarnas egenskap av skyddsskogar
(Svensk författningssamling nr 37).
Genom dessa provisoriska åtgärder har sålunda beträffande Jämtlands
län saken ordnats så, att skogsvårdsavgifter, som erläggas från
skyddsskogarna, överlämnas till skogsvårdsstyrelsen samt, avskilda från
1 Komm. bet. I sid. 266 o. följ.
2 Prop. nr 56; Utsk. 10 samt nr 21; F. K. prof. 19: 6; A. K. prof. 22: 30; Riksd. skriv, nr 92.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
7
dennas övriga medel, av styrelsen användas till skogsvårdsbidrag å
skyddsskogarua. I och för sig är denna anordning, med olika myndigheter
för övervakande av skogslagens efterlevnad och för understödjande
av skogsvårdsarbeten, ägnad att kunna medföra svårigheter och den hör
därför icke bibehållas i en blivande lag. Frågan bliver då, huruvida
över huvud taget skogsvårdsavgift fortfarande bör utgå från skyddsskogarna
samt, om så är fallet, i vilken ordning dessa avgifter höra
handhavas och tillgodogöras.
Vad det förstnämnda hänseendet beträffar, kunde det måhända i
förstone synas onödigt att uttaga eu avgift från vissa skogar och sedan
låta den komma dessa själva tillgodo. Emellertid lärer på dylikt sätt
säkerhet vinnas för att en viss andel av det genom avverkningen tillgodogjorda
skogskapitalet användes till åtgärder för beredandet av framtida
skogskapital. Skulle så endast kunna påräknas ske med medel,
varöver skogsägaren själv förfogade, lärer man få förutsätta, att avsevärt
mindre bleve åtgjort. Härtill kommer vidare, att med ställandet av
dessa avgifter till vederbörande myndighets förfogande, tillfälle beredes
denna att låta dem komma till användning på lämpligaste sätt och ställe.
Om sålunda skogsvårdsavgift fortfarande bör utgöras från skyddsskogarna,
har man att avgöra, vilken myndighet bör hava att taga befattning
därmed, då densamma icke enligt den nya lagen bör tillkomma
skogsvårdsstyrelsen. Härutinnan har domänstyrelsens förslag synts mig
vara att följa. I enlighet därmed har uti förslaget till skyddsskogslag
intagits bestämmelse om, att skyddsskogsfond skall finnas för varje län,
där skyddsskogar finnas, samt att ur denna anslag skall i mån av därför
tillgängliga medel lämnas ägare av nämnda skogar till utförande av
skogsvårds- eller kulturåtgärder.
De bestämmelser, som härutöver äro erforderliga för ordnandet
av dessa förhållanden, motsvara dem, som enligt vad jag ovan redogjort
provisoriskt meddelats beträffande Jämtlands län. Sålunda bör
kungörelsen den 27 januari 1922 (nr 37) angående viss bestämmelse för
nämnda län rörande deklaration till ledning vid virkestaxering ävensom
skogsvårdsavgiftslängd generaliseras att gälla varje län, där skyddsskog
finnes. Berörda kungörelse tillhör emellertid finansdepartementets handläggning.
Vidare synes mig det ovan angivna brevet den 13 april 1922
(nr 160) till länsstyrelsen i Jämtlands län angående viss bestämmelse
rörande uppbörd av skogsavgifter — varigenom länsstyrelsen anbefallts
att vid den densamma enligt 3 § av kungörelsen den 8 februari 1918
(nr 54) angående uppbörd av skogsvård savgifter m. m. åliggande utbetalning
till skogsvårdsstyrelsen av skogsvårdsavgiftsmedel uppgiva,
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
huru stor del därav influtit från skyddsskogar — böra ersättas genom
att åt nyssnämnda 3 § i 1918 års kungörelse gives en ny lydelse, av
innehåll, att länsstyrelse skall av influtna skogsvårdsavgifter utbetala dels
till domänstyrelsen den del, som influtit från skyddsskogar inom länet,
och dels till vederbörande skogsvårdsstyrelse den andel av återstoden,
som är stadgad i förordningen om skoy:svårdsavgift. Föreskrift i sådant
hänseende bör alltså utfärdas i samband med utfärdande av nya skogsvårdslagar.
Det antydda stadgandet i förordningen om skogsvårdsavgift om
vissa andelar av inflytande sådana avgifter är 4 § i förordningen, där det
heter att nittio procent därav skola tillhandahållas skogsvård sstyrelsen
inom landstingsområdet samt tio procent redovisas till statskontoret för
att av Kungl. Maj:t i män av förefallande behov fördelas mellan samtliga
skogsvårdsstyrelser i riket. Detta stadgande bör sålunda jämväl
ändras i enlighet med vad ovan angivits.
För skyddsskogarnas del lärer härmed uppbörden, redovisningen
och användningen av därifrån utgjorda skogsvårdsavgifter bliva ordnade.
Departementschefen uppläser härefter inom departementet utarbetat,
såsom bilaga vid detta protokoll fogat förslag till förordning om vissa
ändringar i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att antaga samma förslag till förordning om ändrad lydelse av 4
och 5 §§ i förordningen den It oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.
9
Bilaga.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ i förordningen den 11 oktober
1912 om skogsvårdsavgift skola erhålla följande ändrad lydelse:
4 §•
Av de genom skogsvårdsavgift^ inom varje landstingsområde
inflytande medel skall sådan del, som erlagts från skyddsskogar, överlämnas
till domänstyrelsen samt av återstoden nittio procent tillhandahållas
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redovisas
till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov
fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.
5 §•
Denna förordning gäller icke virke, som avverkats inom Västerbottens
eller Norrbottens län, eller å sådana utom nämnda län belägna
skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18
(uni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1923, från och
med vilken dag förordningen den 13 april 1922 (nr 159) med vissa
bestämmelser angående skogsvårdsavgift^- från skyddsskogarna inom
Jämtlands län skall upphöra att gälla.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 127 käft. (Nr 161.)
2