Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

1

Nr 158.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
skyddsskogar; given Stockholms slott den 10 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
skyddsskogar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 121 höft. (Nr 158.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Förslag

till

Lag angående skyddsskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1 mom. För bibehållande av skogar, vilkas bestånd erfordras till
skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, må efter förutgången
syn och undersökning Konungen förordna, att skog skall såsom
skyddsskog vara underkastad bestämmelserna i denna lag.

Förordnande, varom nu sagts, må även meddelas av länsstyrelsen
att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

2 mom. Skogar, varom förordnats efter ty i 1 mom. sägs, skola
stå under tillsyn av skogsstatens tjänstemän.

2 §•

1 mom. I skyddsskog må avverkning för tillgodoseende av fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov eller
av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten, som tillkommer innehavare
av servituts- eller nyttjanderätt, vilken uppkommit före denna
lags utfärdande, ske utan tillstånd.

Dock må vederbörande skogsstatstjänsteman, där han finner nödigt,
att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten
avverkning till husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum,
meddela föreskrift härom; skolande i ty fall fröträden förses med tydliga
märken och sådant område, som nyss sagts, å marken tydligt utmärkas,
varefter avverkning av fröträden eller inom området icke må ske, förrän
skogsstatstjänstemannens tillstånd därtill erhållits.

2 mom. Avverkning i skyddsskog för annat ändamål än i 1 mom.
sägs må äga rum allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande
skogsstatstjänsteman.

Skogsägaren vare berättigad att på en gång erhålla utsyning i
så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd
är förenlig. Dock må avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder
erfordras för återväxtens betryggande, allenast medgivas, om

3

Kungl. May.ts proposition Nr 158.

sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad eller föryngring
av skogen erfordras för beredande av bättre skydd lör närliggande
områden.

3 §•

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman,
och ådgger det denne att iöre den 1 påföljande oktober verkställa
utsyningen och stämpla de utsynade träden. liden, då förrätt ningen
beräknas skola äga rum, skall genom förrättningsmanneus försorg meddelas
sökanden genom rekommenderat brev, som skall med posten avsändas
senast tjugu dagar före förrättningen. _

Vid förrättningen skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga
kostnader för förrättningen skola stanna å statsverket.

4 §-

Den, som till annat ändamål, än som -sägs i 2 § 1 mom., avverkar
virke, vare pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för
utövande av kontroll över avverkningen meddelas av vederbörande skogsstatstjänsteman.

5 §-

Då utsyning verkställes, äger förrättningsmannen föreskriva de
åtgärder, som för återväxtens betryggande provas erforderliga.

För vidtagande av dessa åtgärder vare skogsmarkens ägare ansvarig.
År tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, vilken
med äganderättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
vare jämväl denne ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder,
som av hans avverkning föranledas, men må han av markens
ägare söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej annat
blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom
överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till
att åtgärderna måst vidtagas.

6 §.

Ägare till mark, vara denna lag äger tillämpning, vare berättigad
att ur den skyddsskogsfond, som skall finnas för länet, efter domänstyrelsens
beprövande och i mån av härför tillgängliga medel erhålla
anslag till utförande av skogsvårds- eller kulturåtgärder.

Vid beviljande av sådant anslag äge domänstyrelsen föreskriva

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

villkor för dess åtnjutande, ''såsom beträffande sättet för användning
därav eller skyldighet att underhålla därmed bekostade arbeten.

7 §•

Innan skogsstatstjänsteman, som handlagt förrättning, varom ovan
sagts, avreser från stallet, skall han mot bevis avgiftsfritt tillställa skogsägaren
eller hans ombud protokoll över förrättningen. Detta skall innehålla
uppgift på utsynat virkesbelopps storlek, den tid, för vilken utsyning
skall gälla, de åtgärder för återväxtens betryggande, som varda
föreskrivna, och tiden för deras vidtagande. Har föreskrift lämnats om
fröträds överhällande eller annan inskränkning i rättigheten att avverka
till husbehov, som i 2 § 1 mom. andra stycket sägs, skall noggrann uppgift
lämnas beträdande fröträd, om deras antal och trakten för deras
förekomst samt ifråga om område, där avverkning till husbehov ej må
under viss tid förekomma, om dess belägenhet och gränserna därför.

Protokollet skall förses med besvärshänvisning.

8 §•

Den med skogsstatstjänstemans beslut missnöjde må däröver föra
klagan genom besvär hos domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Den med domänstyrelscns beslut missnöjde må däröver hos Konungen
föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del
av samma beslut.

. . 9 §-

Har den tid, vilken blivit bestämd för vidtagandet av åtgärd till
återväxtens betryggande, gått till ända, och förekommer anledning antaga,
att åtgärden icke fullgjorts, företage vederbörande skogsstatstjänsteman
besiktning å marken. Till sådan förrättning skall markägaren samt,
där skogsstatstjänstemannen avser att gentemot anuan göra gällande förpliktelse
att ansvara för återvägtkostnaderna, jämväl denne bevisligen
kallas. Över förrättningen skall protokoll upprättas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd
icke fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på skogsstatstjänstemannen att föranstalta om vidtagande
av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits
eftersatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr lf>8.

5

10 §•

1 mom. Har åtgärd blivit enligt 9 § genom skogsstatstjänstemans
föranstaltande vidtagen, äger på framställning av denne överexekutor låta
hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna därför, där det visas,
att försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet medelst behöriga
räkningar styrkes.

Vdl den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalningfastställda
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stäm me
in kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet
ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt
för gäldenären att söka återvinuing.

2 mom. Går fastighet, vartill hörer skogsmark, å vilken på föranstaltande
av skogsstatstjänsteman företagits åtgärd enligt 9 §, till
försäljning efter utmätning eller i anledning av konkurs, skall ogulden
kostnad för samma åtgärd utgå ur köpeskillingen med enehanda förmånsrätt,
som 17 kap. 6 § haudelsbalken är stadgad för avgäld av
fast egendom. Dock upphöre förmånsrätten utt gälla, därest skogsstatstjänstemannen
icke inom tre månader efter det besiktning enligt 9 §
ägt rum eller i nämnda paragraf om förmält erkännande lämnats, hos
domaren gör anmälan, att sådan förmånsrätt tages i anspråk.

Sådan anmälan skall införas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, så ock i inteckningsboken. När full betalning
skett, skall ock anmälan härom göras och i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken införas efter vad nu sagts.

11 §

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller mot
föreskrift, som enligt densamma meddelats, vare straffet böter från och
med tjugufem till och med tvåtusen kronor, och skall det avverkade virket,
där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i
avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen
är för likartat fall stadgat. Skall å förseelsen, enligt forsta stycket
här ovan, följa, att virket dömes förbrutet eller att ersättning för dess
värde skall utgivas, varde ock den påföljd ådömd.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skog3statstjänste -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

man jämlikt 4 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med
tio till och med etthundra kronor.

12 §.

Allmänne åklagaren samt vederbörande skogsstatstjänsteman äge
lika behörighet att åtala förseelser, varom i 11 § sägs, samt att med
beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet
tillkomme jämväl den bevakande personalen vid skogsstaten; har
någon av denna gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast
inom fjorton dagar, göra anmälan därom bos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsstatstjänstemannen
att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som hos honom anmälts.

13 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse,
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt
är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har käut ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här
ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män
styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

14 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock högst
ettusen kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden skyddsskogsfonden i
länet; dock att, där någon av den bevakande personalen verkställt beslaget,
denne skall av åklagarandelen undfå hälften.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrntet, skall,
till dess Irågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 158. 7

medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen
sägs.

15 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
(nr 79 s. 7) upphäves, skall träda i kraft den 1 juli 1923.

Dock skall bikttagas:

1) Beträffande de områden, därå jämlikt meddelade förordnanden
nyssnämnda lag dittills ägt tillämpning, skall så anses, som både förordnande
enligt 1 § i den uya lagen meddelats.

2) I fråga om avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skall den förut gällande lagen äga tillämpning.

3) Har utsyning skett enligt den tidigare lagen, men avverkning av
det utsynade icke utförts innan den nya lagens ikraftträdande, må den
verkställas därefter, dock icke senare än inom fem år från utsjmingen
eller den kortare tid, som därvid bestämts.

4) I fråga om flygsandsfalten i Hallands län skall vad före denna
lags ikraftträdande gällt fortfarande lända till efterrättelse, till dess
annorlunda varder av Konungen förordnat.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 15S.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 oktober 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Brantino, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet.

I sammanhang med de förut anmälda ärendena angående förslag
till skogsvårdslag och lag angående vård av kommuuskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar
anhåller jag att i dag slutligen få framlägga förslag till lag angående
skyddsskogar.

Vid fråga om särskilda bestämmelser i den föreslagna skogsvårdslagen
för skogsmarker, som för sitt bibehållande i skogbärande skick
tarva en särskild omvårdnad, har jag yttrat, att jag icke kunnat biträda
skogslagstiftningskommitténs förslag att upphäva den nuvarande skyddsskogslagen
och föra de därunder lydande skogarna in under den förstnämnda
lagen och dess bestämmelser om skogar i exponerade lägen. I
stället har jag ansett de brister, som befunnits vidlåda 1903 års skyddsskogslag,
böra avhjälpas genom utarbetande av en ny sådan lag. Jag
anhåller nu att få redogöra för skälen till denna ståndpunkt.

Av de skogar, om vilka förordnande enligt skyddsskogslagen
meddelats, ligger den vida övervägaude delen inom Jämtlands län.
Enligt uppgift i domänstyrelsens årsberättelse för år 1920 utgjorde
skyddsskogarna inom nämnda län 1,100,000 hektar, medan inom Kopparbergs
län funnos 32,100 hektar, inom Västernorrlands län 4,380
hektar samt inom Gottlands län 1,704 hektar. De erfarenheter från
lagens tillämpning, som vunnits, avse ock huvudsakligen Jämtlands län.
Jag kommer sålunda i det följande att hänföra mig till de därinom
belägna skyddsskogarna, då det som sagt är förnämligast om dem det
är fråga och för övrigt vad som gäller om dem i stort sett lärer gälla
även beträffande övriga skyddsskogar.

Kanal. Maj:ts proposition Nr 158. 9

Do avseenden, i vilka klagomål kommit till synes beträffande de
inom skyddsskogarna rådande förhållandena, hava gällt såväl den skötsel
eller vård, som med nuvarande bestämmelser kan komma dessa skogar
till del, som utsyningsförfarandet och kontrollen. Klagomålen hänföra
sig med andra ord dels till själva det fundamentala i skyddsskogslagen
och dels till tillämpningen av lagen, sådan den är.

Det har sålunda anmärkts,

att lagen icke förpliktar skogsägarna till några som helst åtgärder
efter avverkning för underlättande av föryngringen, där sådana åtgärder
äro behövliga, och till följd härav icke ger några säkra garantier för
att ny skog inom rimlig tid skall uppkomma i den avverkades ställe,
att även med hänsyn till ett frivilligt utförande av återväxtåtgärder
och andra skogsvårdsarbeten de nuvarande förhållandena äro otillfredsställande,
enkannerligen ifråga om understöd av allmänna medel,

att med den nuvarande organisationen av lagens handhavande
skyddsskogsutsyningarna i allmänhet överlämnas åt tillfälligtvis anställd
extra personal, vilket menligt inverkar på kontinuiteten för utsyningarna,
att det är svårt att få till stånd en effektiv kontroll över avverkningarna,

samt att det saknas bestämmelser om giltighetstiden för träden vid
utsyningen åsätta stämpelmärken, om hantlangningskostnadernas gäldande,
om viss tid för begärandet och verkställandet av utsyningar under året
m. fl. mera i andra planet kommande förhållanden.

Av dessa sålunda angivna spörsmål är det, som avser organisationen
utav lagens handhavande, det som är avgörande för frågan om
en särskild lag för skyddsskogarna eller deras inordnande i den allmänna
skogsvårdslagen.

Huvudinnebörden i 1903 års skyddsskogslag är, att annan avverkning
än till husbehov må äga rum allenast efter utsyning. Denna utsyning
skall verkställas av skogsstatens tjänstemän. Då lagen tillkom,
torde man hava tänkt sig, att det blivande skyddsskogsområdet skulle
komma att utgöras av vissa bälten i fjällsluttningarna nedom kalfjällen.
Vid utstakningen å marken erhöll emellertid skyddsskogsområdet en avsevärt
större omfattning, så att det ej endast kom att omfatta den egentliga
fjällskogen i fjällens omedelbara närhet, utan jämväl betydliga områden
av det stora skogslandet nedom fjällskogsbältena. Att vid dessa förhållanden
stora krav blevo ställda på skogsstatens personal, är uppenbart.
Då länsstyrelsen efter lagens trädande i kraft den 1 januari 1905
i samma månad" utfärdade interimistiskt förordnande, enligt 1 § 2 mom.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 124 Käft. (Nr 158.) 2

liiitter %
skyddsakogslagcn.

Organisationen
av
lagens handhavande.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

i lagen, angående skyddsskogarnas omfattning i Länet, var detta uppdelat
i allenast fyra revir.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1906 androg domänstyrelsen
följande:

För utförande av utsyning under 1905 och 1906 hade anställts ett ganska stort
antal extra skogstjänstemän. Den redan tillförene inom ifrågavarande delar av länet
anställda skogspersonalen hade endast i mycket ringa grad kunnat handlägga utsyningar
åt enskilde inom skyddsskogsområdet eller utöva i samband därmed nödig
kontroll över avverkningen, enär personalens tid tagits i anspråk för förrättningar
å de allmänna skogarna, däri inbegripna jämväl renbetesfjallen. Erfarenheten hade
sålunda otvetydigt visat, att genom skyddsskogars avsättande i länet göromål
tillkommit i sådan myckenhet, att en stadigvarande ökning av skogspersonalen inom
länet vore absolut nödvändig, även om minskning av skyddsskogarnas omfattning
kunde tänkas inträda, sedan Kungl. Maj:t definitivt fastställt skyddsskogsgränsen. Då
det därjämte visat sig att, därest utsyningsförrättningarna åt enskilde inom skyddsskogsområdet
måste anförtros så gott som uteslutande åt extra skogstjänstemän,
bristande lokalkännedom hos förrättningsmännen samt ojämnhet i arbetets utför ande
icke kunde undvikas, i det att personalen komme att i stor utsträckning växla från
år till år, samt på grund därav berättigat missnöje med lagens tillämpning vore
att motse, föreslog styrelsen en omreglering av skogstjänstemännens i länet tjänstgöringsområden
genom inrättandet av tre nya revir därstädes. Vid denna reglering
ansåg styrelsen sig böra, så vitt ske kunde, sträva mot det mål, att skyddsskogarna
skulle komma att till huvudsakliga delar tillhöra vissa revir, på det att skogstjänstemännens
arbete med vården av statens skogar måtte i så ringa mån som
möjligt föranleda bristande intresse för de enskilde skogsägarnes skogshushållning

Vid föredragning av detta domänstyrelsens förslag inför Kungl.
Maj:t den 12 januari 1907 erkände departementschefen till fullo behovet
av en omreglering av skogstjänstemännens tjänstgöringsområden i länet
och en ökning i antalet av den ordinarie skogspersonalen därstädes, men
ansåg, att det av styrelsen framlagda förslaget om inrättande av tre nya
jägmästarbefattningar i Jämtland icke lämpligen borde företagas till
slutligt avgörande, förrän skyddsskogsgränsen inom länet blivit av
Kung!. Maj:t definitivt bestämd.

Frågan upptogs sedan ånyo av domänstyrelsen i dess framställning
om anslagsbehovet för skogsväsendet för år 1911, därvid styrelsen
förnyade sitt förslag om inrättande av tre nya jägmästartjänster i Jämtlands
län. Departementschefen tillstyrkte förslaget, och detta bifölls av
riksdagen.

Den utökning av den ordinarie revirpersonalen, som sålunda ägde
rum med ingången av 1911, visade sig emellertid ingalunda vara tillfyllest
för att avhjälpa de missförhållanden, rörande vilka domänstyrelsen
uttalat farhågor. Klagomålen över den med skyddsskogsutsyningarna

11

Kanal. Maj:tu proposition Nr 158.

betrodda personalens oerfarenhet och ständiga ombytande samt den därav
följande bristen på enhetlighet och kontinuitet i utsyningarnas verkställande
blevo allt allmännare. Av eu med skyddsskogarna väl förtrogen
skogsman beskrevos förhållandena år 1916 sålunda:

»Skyddsskogsassistentbefattningarna höra till de minst eftersökta, enär de
tillsättas endast för sommarmånaderna, vanligen under tiden 1 juni—31 oktober.
Den, som söker en dylik befattning, kan således riskera att få gå arbetslös under
övriga delen av året. Häri ligger orsaken till att det vanligen är de allra yngsta
skogstjänstemännen, som anmäla sig som sökande till dessa befattningar. En a
två somrar tillbringa de sålunda i skyddsskogarna och erhålla därefter vanligen
andra, mer långvariga förordnanden. De ha således sällan eller aldrig tillfälle att
besöka hyggesplatserna, sedan stämplingarna avverkats, och kunna således ej heller
utöva den självkontroll över utförda stämplingar som är synnerligen viktig för en
utsyningsförrättares utbildning. Ej heller kunna de under en sommar vinna den
praktiska erfarenhet om f|ällskogarnas natur, som är förutsättningen för en målmedveten
skyddsskogsskötsel. Visserligen äro skyddsskogarna, efter att förut hava
skötts av uteslutande extra personal, sedan den 1 januari 1911 inrangerade under
revirförvattningarna, men om någon avsevärd fördel vunnits därmed är tvivelaktigt.
Vid den år 1911 genomförda revirdelningen i Jämtland och Härjedalen avpassades
visserligen revirens storlek så, att skyddsskogsskötseln ej skulle behöva stå tillbaka
för statsskogsförvaltningen. På grund av skogsskötselns fortgående utveckling
samt förbättrade kommunikationer, vilka möjliggöra virkets noggranna tillvaratagande,
kan det emellertid befaras, - att revirförvaltame alltmer tvingas koncentrera
sitt arbete på skötseln av statsskogarna. Då detta i viss mån gäller även för den
å varje skyddsskogsrevir fast anställde assistenten blir följden den, att de enskildes
intressen i huvudsak komma att handhavas av tillfälligtvis anställda extra skogstjänstemän.
»

Redan i den norrländska skogsvårdskommitténs den 16 mars 1912
avgivna betänkande framlades förslag att ordna förvaltningen av skyddsskogarna
på ett annat sätt, nämligen genom att upprätta en särskild
förvaltning och personal för de enskilda skogarna inom, bland annat,
skyddsskogsområdet och Särna socken i Dalarna samt beträffande de
inom Vasternorrlands och Jämtlands län belägna enskilda skogar, varå
förordningen den 29 juni 1866 var gällande. Den föreslagna organisationen
omfattade för de omförmälda skogarna en skogsinspektör,
tre ordinarie, två biträdande och sex extra skogsingenjörer samt elva
ordinarie och ett av behovet påkallat antal extra tillsyningsman.

Detta av den norrländska skogsvårdskommittén väckta förslag om
skyddsskogsskötselns fullständiga skiljande från statsskogsförvaltningen
vann en allmän opinion för sig inom de för skyddsskogarna intresserade
kretsar.

Då det för kommittén gällde att fatta ställning till dessa frågor,
fann kommittén de uppgifter, som efter en reviderad lagstiftning för

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

skyddsskogarna borde åligga skyddsskogsmyndigheterna, nära överensstämma
med dem, som i fråga om andra enskilda skogar tillkomme
skogsvårdsstyrelserna, och härav väcktes hos kommittén tanken på att
under dessa styrelser förlägga även skyddsskogarna.

Kommittén yttrade härom vidare bland annat:

»Fördelarna av en sådan lösning liava synts kommittén påtagliga. Först och
främst torde de hittillsvarande, för kontinuiteten i skogshushållningen så menliga
täta ombytena av tjänstemän vida säkrare kunna undslippas härigenom än genom
det föreslagna .avskiljandet av en särskild personal inom skogsstaten för skyddsskogarna,
då väl även med ett dylikt avskiljande detta icke torde komma att för
de särskilda tjänstemännen bliva annat än mer eller mindre temporärt. Sålunda
.skulle enligt den norrländska skogsvårdskommitténs ovan omförmälda förslag av de
tjänstemän, skogsingenjörerna, vilka skulle hava den omedelbara befattningen med
ifrågavarande skogar, endast eu inom varje skogsvårdsområde hava ordinarie anställning.
Beträffande de övriga har man väl — såsom av förslaget om ålderstillägg
efter fem års tjänstgöring framgår — tänkt sig, att de biträdande skogsmgenjörerna
skulle bliva mera stadigvarande på sina platser, medan åter de extra
skogsingenjörerna, vilkas antal i förslaget beräknats till minst sex, eller mer än
hälften av samtliga skogsingenjörer, skulle anställas allenast under sex månader av
varje kalenderår. Om än genom den ordinarie skogsingenjörens fritagande från
varje befattning med statens skogar vunnes eu förbättring av de nuvarande förhållandena,
skulle dock därmed på grund av de ombyten, som säkerligen komme att
fortfara beträffande de extra och även, ehuru i'' något saktare tempo, de biträdande
skogsingenjörerna, den förtrogenhet med lokala och för skyddsskogarna specifika
förhållanden, som måste finnas hos alla handhavame av de därom gällande lagföreskrifterna,
för att ett tillfredsställande resultat skall bliva ernått, icke vinnas.

Med skogs va rdssty relsern as personal är förhållandet annorlunda. Denna undergår
endast sällan förflyttning från en plats till en annan, och där så sker, är det i
regel inom samma styrelseområde. Den för en skogs rätta skötsel betydelsefulla
kännedomen om dess specifika egendomligheter är här med andra ord i regel att räkna på.

Skyddsskogstjänstemännens stabilitet är emellertid av vikt icke allenast för
deras kännedom om de lokala förhållandena, utan ock med hänsyn till olikheten
mellan de forstliga myndigheternas verksamhet å enskilde tillhöriga skogar och å
statens skogar. Medan denna senare är ett direkt handhavande av skogshushållningen
efter de av staten tillämpade riktlinjerna, går den förra ut på att kontrollera
den av skogsägarna själva utövade hushållningen, så att denna hållerfsig inom de
av lagen utstakade gränserna, samt att lämna dem upplysningar och bistånd till
ernående av en god skogsvård. Ett förflyttande av skogsstatstjänstemännen fram
och tillbaka mellan dessa båda verksamhetsområden skulle svårligen kunna undgå
att bliva till men, och detta så mycket mera som den undervisande och understödjande
verksamhetsgrenen, vilken utgör tyngdpunkten uti skogsvårdsstyrelsernas
arbeten, för framtiden bör bliva även å skyddsskogarna den viktigaste och mest
maktpåliggande, men hittills varit för skogsstatstjänstemännen tämligen främmande.

1 Väster- och ?s orrbotten har väl med 1915 års skogsförfattningar en verksamhet
i berörda riktning tagit sin början, men även där torde dock den fiskaliska sidan
av skogstjänstemännens åligganden vara den övervägande.»

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Med hänsyn till det resultat, vartill kommittén sålunda kommit,
framkastade kommittén vidare den frågan, huruvida därav borde, åtminstone
för Jämtlands län, föranledas eu särskild skogsvårdsstyrelse
för skyddsskogarna eller eljest en uppdelning ske mellan liera sådana
styrelser. Något bestämt förslag i sådant hänseende har dock kommittén
icke framlagt.

Kommitténs ordförande, vilken som förut nämnts avgivit ett särskilt
reservationsförslag, har i fråga om skyddsskogarnas överflyttande
uti den allmänna skogsvårdslagen och under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn
intagit samma ståndpunkt som kommittén. Så är även förhållandet
med skogsvårdsstyrelsernas delegerade i det förslag, som av dessa avgivits.

Domänstyrelsen har däremot föreslagit de nuvarande skyddsskogarnas
bibehållande uti en särskild lag och under tillsyn av skogsstateus tjänstemän.
Styrelsen har ansett endast dessa äga nog kompetens för ett rätt
handhavande av dessa skogar samt funnit den emot det hittillsvarande
systemet riktade kritiken icke äga något större fog. T det förra hänseendet
har styrelsen anfört:

Det kunde i rätt stor utsträckning sägas, att skogshushållning'' inom skyddsskogsområdena
icke vore en ekonomisk hantering. Skogen inom dessa områden
hade nämligen en helt annan uppgift än inom andra orter, i det att den ej finge
utan vidare skördas, då den vore mogen. Denna uppgift sträckte sig vida utöver
att enbart vara en inkomstkälla för ägaren. Vidsträckta områden krävde skogens
i viss mån orubbade, fortbestånd för att en trädvegetation där över huvnd skulle
kunna förekomma. Även med hänsyn till nederbördens fördelning och ytvattnets
avrinning spelade förekomsten av skyddsskogarna en betydande roll.

Det vore emellertid ej blott den inskränkning i avverkningen av dessa skogar,
vilken ägaren måste underkasta sig, som gåve berättigande åt nyssnämnda uttalande,
att skogshushållning å skyddsskogarna icke vore eu ekonomisk hantering,
utan också de”svårigheter och kostnader, som vore förenade med att åstadkomma
återväxt å dessa skogar.

Dessa svårigheter hade till stor de! sin grund i de klimatiska förhållanden,
vilka inom sagda trakter vore rådande, men härtill komme även inverkan av stormar
och de nackdelar, som följde av en stundom grund och mager jordmån.'' Alla dessa
omständigheter, vilka stundom var för sig kunde vara nog så hinderliga för skogens
föryngring, föranledde, där de samverkade, till en sådan behandling av skogen att
för Jatt rätt kunna taga hänsyn härtill erfordrades en ingående kännedom om desamma.
Det gällde alltså beträffande dessa skogars skötsel att hos dem, som omhänderhade
densamma, skulle finnas ej blott den teoretiska kunskap, som erfordrades
för. att kunna rätt bedöma alla dessa biologiska faktorers olika inverkan utan ock
en från det praktiska livet vunnen erfarenhet om sättet att kunna neutralisera
verkningarna av de svåra förhållandena.

Styrelsen hade med det sagda i korthet velat framhålla, att en riktig behandling
av skyddsskogarna vore ett synnerligen svårlöst problem samt att missgrepp
därvid kunde bliva ödesdigra. Det vore därför av vikt, att utsyningsförfarandet

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

vid avverkningar i skyddsskogarna lades i fullt kompetenta händer, och syntes det
styrelsen ofrånkomligt, att endast avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs
eller skogshögskolans jägmästarekurs kunde kvalificera för dylika arbeten, och att
man icke kunde eftergiva kravet, att varje avverkning inom skyddsskogarna, som
icke avsåge fastigheternas husbehov, skulle föregås av stämpling av varje särskilt
träd.

Vad angår den kritik, som av kommittén ägnats de av skogsstaten
verkställda utsyningarna åt skyddskogarna, har domänstyrelsen
funnit deusamma vederlagd uti de yttranden, som Norrlands skogsvårdsförbund
och Sveriges skogsägareförbund avgivit över kommitténs betänkande.
Styrelsen har förklarat sig med hänsyn därtill icke hava något
att i denna sak vidare tillägga än att de av skogspersonalen å skilda
tider verkställda utsyningarna i stort sett finge anses giva uttryck åt
den uppfattning angående, huru dylika utsyningar borde utföras, som
vid tiden för utsyningarnas verkställande varit gällande. Om berörda
kritik såges mot sagda bakgrund, och det förhållandet beaktades, att
vid tidigare utförda utsyningar virkessortiment, som vid en senare granskning
befunnits böra uttagas, vid utsyningstillfället icke ägt saluvärde,
och därjämte observerades, vad styrelsen anfört i fråga om det alltjämt
ännu olösta problem, som hette skyddsskogarnas föryngring, torde ej
mycket av denna kritik kvarstå såsom berättigat.

Sveriges skogsägareförbund har i sitt av domänstyrelsen åberopade
yttrande anfört:

»Kommittén har riktat en kritik mot det sätt, på vilket skogsstaten skött
skyddskogsutsyningarna, samt har därvid meddelat en statistik rörande tjänstgöringstidens
längd, ombyten å tjänstemän m. m. bland stämplingsförrättarna å skyddsskogarna.

Förbundet har en från kommittén avvikande åsikt om det sätt, på vilket
skogsstaten skött denna uppgift. Må vara att vissa berättigade anmärkningar kunde
göras mot stämplingama under de första åren, som skyddsskogslagen tillämpades.
Dessa anledningar till klagomål ha dock numera bortfallit. Skyddsskogsstämplingarna
verkställas numera i allmänhet tillfredsställande och ge ej anledning till
berättigat klander. Måhända kunna även nu enstaka fall påvisas, då mindre goda
stämplingar utförts, men dylika undantagsfall skulle förvisso lika litet kunna undvikas,
om stämplingama lades under skogsvårdsstyrelserna, samt bevisa intet om
det nuvarande systemets olämplighet. Kommittén synes ej hava till fullo beaktat,
att stämplingama å skyddsskogarna äro ett säsongarbete, som sommartid kräver
väsentligt ökade arbetskrafter. Svårighet att anskaffa dylika kommer att förefinnas
för skogsvårdsstyrelserna i minst lika hög, om ej rent av i högre grad än för
domänstyrelsen.

Måhända är det i känsla härav, som kommittén velat rucka på de nuvarande
bestämmelserna om skyddsskogsutsyningarnas utförande. Enligt dessa nu gällande
bestämmelser skall individuell utsyning, d. v. s. stämpling av varje särskilt träd,

Kurifjl. Maj:ts proposition Nr 158.

15

ske under skogligt bildad tjänstemans personliga ledning. Kommittén föreslår, att
denna individuella utsyning ej skall vara ovillkorlig, utan att den skall kunna
ersättas av s. k. anvisning, varvid å marken anvisas viss markerad avverkningstrakt,
eller att rent av det skall överlämnas åt skogsägaren att själv utsyna
enligt ett av honom framlagt förslag. Genom dessa förenklingar av proceduren
torde kommittén måhända ha tänkt sig att göra det möjligt för skogsvårdsstyrelsen
att gå i land med uppgiften. Förbundet är för sin del övertygat därom,
att skola skogsvårdsstyrelserna överhuvudtaget alls kunna övertaga detta arbete,
så är det alldeles nödvändigt, att det nuvarande kravet å individuell utsyning genom
kvalificerat folk helt släppes och enligt kommitténs förslag ersättes med stämpling
av länsskogvaktare, eller endast »anvisning» eller rent av fullmakt för skogsägaren
att själv stämpla. Ty skogsvårdsstyrelsen lärer aldrig bli i stånd att sommartid
uppdriva den tjänstemannastyrka, som en individuell utsyning kräver. Det torde vara
domänstyrelsen, vilken förfogar över en reserv av ett par hundratal extra tjänstemän,
förbehållet att kunna lösa denna uppgift. Man har ett intryck av att skogsvårdsstyrelserna
i allra högsta grad komme att taga sig vatten över huvudet, om
de gåve sig in på denna sak, vilken därför även enligt kommittén icke kan lösas
utan mycket starka förenklingar i själva utsyningsförfarandet. Att dessa förenklingar
skulle bliva till gagn för skyddsskogarnas skötsel och utveckling tillåter sig emellertid
förbundet betvivla. Förbundet har därför icke känt sig helt övertygat om
gagnet av att överflytta skyddsskogsstämplingarna från skogsstaten till skogsvårdsstyrelserna.
»

I sitt likaledes av domänstyrelsen åberopade yttrande har Norrlands
skor/svårdsfdi hund framhållit samma båda synpunkter som skogsägarförbundet,
nämligen dels att det skulle vara mindre välbetänkt att
inom de ömtåliga skyddsskogarna söka införa ett mindie noggrant
förfaringssätt än den nuvarande individuella utstämplingen, och dels att,
då redan domänstyrelsen haft vissa svårigheter att kunna anskaffa tjänstemän
för utsyningarna och nödgats tillgripa utvägen att därtill förordna
unga och om farna tjänstemän, dessa svårigheter givetvis skulle bliva
än större för skogsvårdsstyrelserna, vilka icke hade samma möjligheter
som domänstyrelsen att bereda sysselsättning för den del av personalen,
för vilken arbetet i skyddsskogarna på grund av omständigheternas
makt bleve ett säsongarbete. Förbundet har sålunda funnit mycket
tungt vägande skäl tala mot bifall till kommitténs förslag och lör ett
bibehållande tills vidare av den nuvarande ordningen, enligt vilken
bestyret med skyddsskogslagens handhavande åvilar domänstyrelsen
och skogsstaten. På samma gång har förbundet emellertid töi klarat
ett fullkomnande av det bestående i vissa avseenden synnerligen påkallat,
samt till sådana nödiga refbrmer i främsta rummet räknat uppfyllande
av skogsägarnas fordran att till förrättningsmän vid utsyningarna
hädanefter endast förordnades tjänst* män, som förvärvat skoglig erfarenhet
och icke sådana ur de yngsta och mest oerfarna årsklasserna. Sin

16

Kungl. Maj.ts proposition Nr 158.

uppfattning i dessa punkter har förbundet sammanfattat sålunda, att
skyddsskogarna allt fortfarande borde bibehållas under skogsstatens
uppsikt och kontroll, alt till förrättnirigsmän vid utsyningarna borde
förordnas endast tjänstemän med skoglig erfarenhet, att tillstånd till
avverkning för annat ändamål än husbehov endast undantagsvis borde
medgivas annat än efter stämpling samt att effektiv kontroll över utsyningarna
borde anordnas. Härförutom har, i syfte att för staten underlätta
anskaffandet av förrättningsmän och samtidigt gorå lagen mindre
tyngande för skogsägaren utan att dock i någon mån vedervåga dess
effektivitet, föreslagits, att skogsägare, som i sin tjänst hade anställd
fackligt utbildad skogstjänsteman, skulle på framställning kunna erhålla
domänstyrelsens tillstånd för sådan tjänsteman att under vederbörlig
kontroll handlägga utsyningsförrättningar å sina skyddsskogar, samt att,
om skogsägaren genom sakkunnig person låtit utarbeta hushållningsplan
för skog inom skyddsskogsområdet, han borde äga rätt att få sådan
plan granskad av vederbörande över jägmästare och fastställd att tjäna
till ledning vid skogens skötsel, varvid skilda skogar kunde sammanföras
till en gemensam hushållsenhet.

Av övriga yttranden, som inkommit, hava de utav skogsstatens
tjänstemän avgivna gått i riktningen av ett bibehållande utav den nuvarande
organisationen.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har däremot anslutit sig till
förslaget om skyddsskogarnas förläggande under skogsvårdsstyrelserna.

Sistnämnda ståndpunkt har även länsstyrelsen intagit. Styrelsen
har nämligen förklarat sig anse lämpligast, att skyddsskogarna komme
under tillsyn av samma myndighet, som hade att tillse de enskildas skogar
i allmänhet, alltså under skogsvårdsstyrelsen. Detta hade enligt länsstyrelsens
mening sin särskilt stora betydelse för den viktiga sida av tillsyniogsmyndigheternas
verksamhet, som avsåge framkallande och understödjande
av positiva åtgärder till skogsskötselns fromma. Å andra
sidan måste dock åt skogsvårdsstyrelsen givas större garantier, än enligt
kommitténs förslag vore fallet, för ett sakkunnigt och tillfredsställande
utförande av dess uppdrag i såväl förevarande som andra hänseenden.
Sålunda borde skogsvårdsstyrelsens sammansättning ombildas,
så att den skogliga sakkunskapen alltid finge någon företrädare där,
exempelvis genom eu av Kungl. Maj:t tillsatt, forstligt bildad ledamot,
som tillika kunde vara sekreterare. Åvenså erfordrades en ökad tillgång
på sakkunniga arbetskrafter för styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 158. 17

Av det anförda framgår, huru ömtålig och svårlöst frågan om de Dopartenuvarande
skyddsskogarnas ställning och handhavande enligt den nya mentsc 0 enlagstiftningen
är. Någon meningsskiljaktighet föreligger icke därom,
att dessa skogar för en rätt och deras fortvaro säkerställande skötsel
kräva särskilda förutsättningar hos de handhavande myndigheterna både
i fråga om teoretisk fackutbildning och praktisk erfarenhet. Från deras
sida, vilka påyrkat skyddsskogarnas fortfarande handhavande av skogsstaten,
har hävdats nödvändigheten av att handhavarna besitta tillräckligt
hög fackutbildning och omöjligheten att få detta krav uppfyllt, om
skyddsskogarna förläggas under skogsvårdsstyrelserna. De återigen,
som förordat sistberörda anordning, hava däri sett ett bättre tillgodoseende
av den kännedom om lokala förhållanden och övrig praktisk
erfarenhet, som befunnits i allt för hög grad brista hos hittillsvarande
utsyningsförrättare. Att finna en lösning, som fullt nöjaktigt tillgodoser
båda kraven, ställer sig synnerligen svårt.

Väger man emot varandra de skäl, som andragits för skogsstatens
och för skogsvårdsstyrelsernas befattning med skogarna i fråga,
lära emellertid de förra skälen vara att anse som de tyngst vägande.
Visserligen torde den framkomna kritiken mot det sätt, varpå utsyningarna
under de gångna åren av skyddsskogslagens tillämpning ägt
rum, icke hava helt vederlagts utav vad domänstyrelsen däremot anfört
och åberopat; särskilt synes därvid bemärkansvärt det av Norrlands
skogsvårdsförbund gjorda uttalandet om förordnande hädanefter endast av
erfarna utsyningsförrättare såsom en nödvändig reform. Men att under
de sista åren domänstyrelsen lyckats få till stånd bättre förhållanden
synes mig hava framgått, och man torde kunna påräkna en fortsatt
förbättring härutinnan. Å andra sidan äro ock de invändningar, som
gjorts beträffande skogsvårdsstyrelsernas förmåga att skaffa tillräckligt
stor och tillräckligt kompetent personal, sjmnerligen allvarliga. Det är
att märka, att i flertalet av de yttranden, i vilka anslutning till tanken
på skyddsskogarnas förläggande under skogsvårdsstyrelserna skett, på
samma gång gjorts mer eller mindre bestämda förbehåll om förstärkning
av såväl styrelsernas egen som deras tjänstemäns fackliga kompetens.

Även om föreskrifter meddelades till vinnande härav, torde emellertid
därmed icke kunna ernås samma grundval för en bättre tingens ordning
som ett bibehållande av skogsstatens befattning med dessa skogar kan
erbjuda.

Jag har alltså ansett mig icke böra tillstyrka någon ändring av
den nuvarande organisationen utav skyddsskogarnas handhavande.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 124 höft. (Nr 158.) B

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Jag övergår nu till det inom departementet uppgjorda förslaget
till ny lag i ämnet. Vid utarbetandet av detta har man haft att tillgå
kommitténs och reservantens bestämmelser om skyddsskogar och skogar
i exponerat läge i deras allmänna skogsvårdslag samt av domänstyrelsen
uppgjort särskilt förslag. Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava i sitt
lagförslag inlagt skyddsskogarna uti en särskild paragraf. Vad angår
domänstyrelsens förslag har särskilt varit att märka, att däri icke stadgats
någon kulturskyldighet. En del däri intagna bestämmelser äro av
mera reglementarisk innebörd, och det kunde därför sättas i fråga, huruvida
de höra hava sin plats i själva lagen. Emellertid återfinnas de i
stort sett i de väster- och norrbottniska skogsförordningarna, vilkas
handhavande likaledes tillkommer skogsstatens tjänstemän, och med
hänsyn härtill och då de avse förhållanden, som föranlett klagomål över
den hittillsvarande lagen, hava bestämmelserna medtagits i departementets
förslag.

De avseenden, vari ändringar eller förbättringar påkallats i de
förutvarande skogsvårdsbestämmelserna, får jag tillfälle att behandla
under respektive paragrafer i förslaget.

1 §•

Bestämmelserna om de skogar, som böra fälla under lagen, äro
desamma, som förefinnas i den nuvarande lagen. I fråga om innebörden
av meddelat förordnande har i överensstämmelse med vad som
skett beträffande svårföryngrade skogar i den föreslagna allmänna skogsvårdslagen
endast hänvisats till de följande bestämmelserna i lagen.

2 §‘

Huvudinnebörden i ett förordnande, att eu skog skall behandlas
såsom skyddsskog, är att för avverkning till annat ändamål än husbehov
fordras medverkan av vederbörande skogsvårdsmyndighet,

De föreskrifter angående husbehovsuttag, vilka av kommittén och
reservanten föreslagits beträffande svårföryngrade skogar, avsågo jämväl
skyddsskogar. De inneburo, att avverkning till husbehov i allmänhet
icke skulle vara underkastad annan inskränkning än som följde av en
tillämpning av de föreslagna ungskogsreglerna. Dock skulle skogsvårdsstyrelsen
äga att även mot husbehovsavverkningen freda vissa bestämda
träd eller viss trakt, om och så länge så funnes angeläget och annan
tillgång till husbehovets uttagande funnes, som utan märkligt men för
ägaren kunde anlitas.

19

Kungl. May.ts proposition Nr 158.

Domänstyrelsens skj^ddsskogs förslag innehåller, med i regel Iritt
uttag till husbehov, befogenhet för vederbörande utsyningsförrättare att
där han ansåge nödigt att vissa träd överhölles såsom fröträd eller att
till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område
tillsvidare ej linge äga ruin meddela föreskrift härom vid förrättningen.
Sådana fröträd skulle genom förrättningsmaunens försorg förses med
tydliga märken och sådant område å marken tydligt utmärkas. Utan
vederbörande skogsstatstjänstemans tillstånd finge sedan avverkning av
fröträden eller av skog inom dylikt område icke äga rum. Domänstyrelsens
förslag bibehåller dessutom stadgandena i den nuvarande lagens
2 § om rätt för Konungen att för visst fall förordna om större inskränkning
i ägarens rätt att bruka skogen än som regelrätt följer med en
skyddsskogsförklaring, samt om rätt för ägaren att i sådant fall påfordra
fastighetens inlösen av staten.

De angivna bestämmelserna om hållandet av fröträd äro hämtade
från lappmarksförordningen. Om utökningen av desamma i vad
angår fredandet av visst område har domänstyrelsen anfört, att den
ansetts nödig med hänsyn till förhållandena inom skyddsskogarna, samt
att det icke syntes behöva befaras, att därigenom fastighetsägarens intressen
skulle trädas för nära, enär i regel endast smärre områden
torde komma att beröras därav.

Ehuru husbehovsavverkningen å svårföryngrade skogar ansetts i
regel böra lämnas fri, kunde det sättas ifråga, om icke annat borde
gälla å skyddsskogarna, då ju där ännu ömtåligare förhållanden äro till
finnandes. Emellertid har i avgivna yttranden framhållits och av domänstyrelsen
vitsordats, att erfarenheten hittills givit vid handen, att husbehovsavverkningar
å skyddsskogarna i regel icke få den omfattning,
att de utöva någon menlig inverkan för den kvarstående eller närbelägna
skogen. På grund härav har icke någon allmän inskränkning i
husbehovsuttaget ansetts böra staddas.

Vad återigen beträffar möjligheten att från husbehovsuttagning
fritaga vissa träd eller trakter, har redan i fråga om svårföryngrade
skogar i den allmänna skogsvård slagen en utsträckning av vad domänstyrelsen
föreslagit ansetts vara på sin plats, nämligen så till vida att
ett dylikt fredningsdekret må kunna meddelas även utan sammanhang
med utsyning för saluavverkning. Än mera bör då givetvis detta vara
förhållandet här.

Med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde det icke vara
erforderligt att i den nya lagen bibehålla de nyss omförmälda stadgan -

Departe mentschefeu.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

deiiä i den nuvarande lagens 2 §. Genom möjligheten att freda vissa
fröträd eller trakter emot husbehovsavverkning- lärer man nämligen
komma så långt i fråga om trygghetsåtgärder, att mera näppeligen
skulle kunna behövas. Det må ock anmärkas, att berörda stadgande!!
i skyddsskogslagen icke lära i något fall hava bragts i tillämpning.

förbannat Beträffande avverkning för annat ändamål än husbehov, har i för ändamål

än slaget till den allmänna skogsvårdslagen motsvarande bestämmelse för
husbehov, svårföryngrade skogar avfattats så, att det fordras myndighetens tillstånd
till avverkningen. Därjämte har stadgats, att vid tillstånd skall i allmänhet
ske utsyning. I stället för utsyning må dock, där sådant finnes vara
tillräckligt, allenast anvisning göras av viss trakt, därå avverkningen får
företagas; och finnes ej heller sådan anvisning erforderlig, i ty att det är
uppenbart,^ att skogens återväxt icke äventyras genom den sökta avverkningen,
så må tillstånd givas utan vare sig utsyning eller anvisning.

Emot dessa bestämmelser, vilka ehuru med någon annan avfattning
återfunnos i kommitténs förslag, hade anmärkts, att de därigenom
avsedda lättnaderna i skogsvårdsstyrelsernas utsyningsarbete skulle innebära
en stor fara för föryngringen å svåra marker. Dessa betänkligheter
hava särskilt och än mera betonats i de yttranden, som särskilt
avse skyddsskogarna.

m°teJTf'' -ro 1 fråga om skyddsskogarna synas mig några medgivanden av
ifrågavarande innebörd icke kunna tillstyrkas, utan avverkningstillstånd
endast böra fa lämnas i samband med utsyning och stämpling av varje
däri inbegripen trädindivid.

Vad som ifrågasatts angående möjlighet att åt fackutbildad tjänsteman
hos enskild skogsägare skulle kunna anförtros verkställandet av
utsyning, kan jag icke biträda. Den objektiva säkerhet man beträffande
dessa förrättningar vill ernå, skulle därmed kunna spillas.

°rJuUyZa. ... • *Jen IU1Varande skyddsskogslagen stadgar, att skogsägaren är berättigad
att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som
med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig.

I kommitténs bestämmelser om skyddsskogar och skogar i exponerat
läge var föreslaget, att ägaren skulle vara berättigad erhålla tillstånd
till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som vore med skogens
återväxt förenlig; dock att avverkning i den omfattning, att särskilda
åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, allenast finge medgivas,
om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad. Därjämte

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

är att märka, att do av kommittén givna ungskogsbestämmelserna avsotts
att gälla även beträffande skyddsskogar och skogar i exponerat läge.

Domänstyrelsen bär i sitt förslag bibehållit stadgandet i 1903 års
skyddsskogslag.

Av Norrlands skogsvårdsförbund har uttalats, att de särskilda
klimatiska förhållanden, som rådde i skyddsskogarna, gjorde det till ett
önskemål, att kommitténs bestämmelser rörande växtliga ungskogar utsträcktes
att gälla även medelålders bestånd. Förbundet bar vidare beträffande
avverkningens begränsning i relation till reproduktionsåtgärdernas
skälighet anfört följande:

»Där förhållandena äro sådana, att kostnaderna för erhållande av återväxt
bliva oskäligt höga, kan emellertid en begränsning i skogens avverkning ej alltid
leda till skogens föryngring. Inom skyddsskogsområdet finnas nämligen mycket
omfattande skogsarealer, där skogen antingen alls icke reproducerar sig eller, i fråga
om granskog, huvudsakligen föryngrar sig på vegetativ väg, men ytterst otillfredsställande,
och detta vare sig skogen avverkas på det mest försiktiga sätt eller alls icke.
Med hänsyn härtill är kommitténs förslag i vad det avser nu omhandlade, svårföryngrade
trakter icke till fyllest. Varken staten eller den enskilde äro betjänade
med den av kommittén föreslagna försiktiga avverkningen. Målet, som man vill
nå, är, oaktat de därmed förenade kostnaderna, ett nytt bestånd, som skyddar nedanför
liggande områden. Då detta ej kan skapas endast genom uppoffringar av den
enskilde skogsägaren, bör staten träda hjälpande emellan och giva den enskilde sitt
stöd för bestridande av de kostnader, som erfordras för skogens reproduktion. Visserligen
kan vidtagande av direkta föryngringsåtgärder i dylika fall knappast ekonomiskt
försvaras, om hänsyn uteslutande tages till det blivande beståndets avkastning,
men då det, såsom nyss sagts, gäller att genom skogens bibehållande å sådana
områden skapa ett oundgängligen nödvändigt skydd för nedanför liggande områden,
måste åtgärden även ur ekonomisk synpunkt anses väl berättigad. Skogsvårdsförbundet
vill därför föreslå, att statsmakterna ställa årliga anslag till förfogande för
föryngringsåtgärders vidtagande i nu omhandlade fall.»

Samma fråga gäller även en anmärkning, som jag förut återgivit vid
motsvarande bestämmelse rörande svårföryngrade skogar i den allmänna
skogsvårdslageu. Anmärkningen gick ut på, att enda berättigade inskränkningen
i detta fall vore den växtbiologiska, nämligen att vederbörande
tjänsteman ansåge, att de kulturåtgärder, som skulle vara villkoret
för en kraftigare avverkning, ägde för små förutsättningar att
lyckas.

Då det ifråga om de svårföryngrade skogarna i den allmänna skogsvårdslagen
ansetts vara på sin plats, att jämväl lagens bestämmelser till
skydd för den yngre skogen skola äga tillämpning, kunde det synas än
mera befogat att föreskriva detta beträffande skyddsskogar. Med den

Departe mentschefen -

Utsyning.

Hantlang ningskostnad.

22. Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

klena och glesa skogsväxt, som linnes å stora delar av dessa, torde
emellertid sagda bestämmelser där bliva till föga gagn, och även i övrigt
torde förhållandena inom skyddsskogarna göra bestämmelserna mindre
behövliga.

Vad angår anmärkningen att omfattningen av en utsyning borde
begränsas endast med hänsyn till växtbiologiska förhållanden, får jag
såsom gällande även här åberopa, vad jag häremot anfört vid nyss angivna
ställe uti den allmänna skogsvårdslagen.

Vad Norrlands skogsvårdsförbund anfört om marker, där en nöjaktig
återväxt icke kan erhållas utan kostnader, som ur skogsekonomisk synpunkt
måste betraktas såsom oskäliga, har synts mig vara av den beskaffenhet,
att därtill måste tagas hänsyn. Det inom departementet utarbetade
förslaget har erhållit en därefter jämkad avfattning.

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf äro hämtade
från lappmarkslagen och föreslagna av domänstyrelsen. De avse, såsom
styrelsen anfört, att för vederbörande meddela, huru utsyning skall sökas
och vad vederbörande förrättningsman har att iakttaga i fråga om tiden
för utsyningens verkställande samt sökandens underrättande.

I den nuvarande skyddsskogslagen talas om »utsyning, som på
statens bekostnad av skogsstatens tjänsteman verkställes». Denna bestämmelse
har föranlett åtskilliga tvistigheter, huruvida densamma skulle
innebära, att endast utsyning men icke stämpling av träden skulle vara
lör skogsägaren avgiftsfri, eller om även stämplings- eller hantlangningskostnaden
skulle bäras av staten. Härför har kommittén lämnat en utförlig
redogörelse.1 Jag torde kunna inskränka mig till en blott hänvisning
dit, då det resultat, vartill kommittén kommit, eller att hantlangningskostnaden
bör påvila skogsägaren, svnes hava blivit biträtt utan
meningsskiljaktighet.

Det har alltså införts stadgande om att vid utsvning sökanden
skall utgöra nödig hantlangning. 4

4 §•

Bland de bristfälligheter, som anmärkts mot den nuvarande lagen,
är även att den saknar bestämmelser, som möjliggöra en effektiv kontroll
av skyddsskogsavverkningarna.

En närmare redogörelse för berörda anmärkningar har lämnats av

1 Komm. bet. I, sid. 330—335.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

23

kommittén, som jämväl redogjort för de bestämmelser i kontrollsyfte,
vilka finnas i andra skogsförfattningar.1 För egen del har kommittén
ansett stadgande om utsynade träds förseende med stämplingsmärken
och rotstämplarnas kvarlämnande å stubbarna hava sin rätta plats i
själva lagen, men andra bestämmelser vara av beskaffenhet att böra ingå
i de för vederbörande myndigheter eller tjänstemän i frågakommande
reglementariska föreskrifter.

Domänstyrelsen återigen har upptagit bestämmelsen i lappmarksförordningen
om förpliktelse för vederbörande att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen
meddelas av skogsstatstjänstemannen.

Då sistberörda bestämmelse är mera överensstämmande med de
författningar, enligt vilka skogsstaten bar att taga befattning med enskildas
skogar, har densamma upptagits i departementsförslaget.

5 §•

Bland de avseenden, vari ändringar eller förbättringar påkallats
uti de gällande skyddsskogsbestämmelserna, möter främst frågan om
reproduktions- eller andra skogsvårdsåtgärder i sammanhang med avverkning.

Den nuvarande lagen stadgar icke någon skyldighet i berörda
hänseende. Detta torde hava berott på uppfattningen, att sådana åtgärder
icke vore behövliga eller knappt ens möjliga att vidtaga och att
därför det skydd för skogarnas bestående, som läge enbart i utsyningstvånget,
finge vara tillfyllest. Om därvid tagits i sikte de närmast kalfjällen
belägna, egentliga fjällskogarna, har emellertid med den omfattning,
skyddsskogsområdet erhöll, erfarenheten medfört eu annan åsikt åtminstone
beträffande den längre ned liggande, större delen därav. Av kommittén
har återgivits en utav en med skyddsskogarna särskilt förtrogen skogsman
avfattad redogörelse för de ifrågavarande markerna2, och enligt denna
redogörelse måste på stora delar av desamma verkställas kultur, om de
skola bliva skogsproduktiva. I en annan från samma håll lämnad framställning
heter det bl. a.:

»Man utgick ifrån alldeles för optimistisk uppfattning vid lagens stiftande,
då man antog, att återväxten skulle säkerställas enbart genom statskontroll på avverkningarna.
A friska marker äro visserligen utsikterna för skogarnas föryngring
goda, men alls icke å de vidsträckta genom olämplig humusform — s. k. råhumus
— degenererade markerna eller å marker besvärade med en ymnig ogräsvegetation.

1 Koram. bet. I sid. 323—327.

2 Komm. bet. I sid. 263—266.

Reproduktionsåtgärder

efter avverkning.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Den invändningen skulle någon nu kanske vilja göra, att det nu är för tidigt
att yttra sig om denna sak, då lagen endast tillämpats under en tid av 11 år. Jag
vill då framhålla, att det finnes många trakter på skyddsskogarna, där föryngringsförhållandena
efter gamla avverkningar kunna studeras. Dessa avverkningar hava
visserligen förts utan någon som helst tanke på skogsvårdens fordringar, men de
hava dock mången gång slumpvis givit upphov till större eller mindre föryngringsytor,
vilka utgöra goda material till studier i föryngringsförhållandena.

Jag har undersökt hundratals sådana ytor på olika marker och i skilda
beståndstyper.

Vad granskogarna beträffar kan jag i korthet sammanfatta de resultat, jag
kommit till, sålunda:

1) A bördiga marker i sluttande, fuktiga lägen har återväxten i allmänhet
varit nöjaktig i så små luckor, att den omgivande skogen väl beskuggat marken.
Å större luckor har vanligtvis en så ymnig örtvegetation infunnit sig, att återväxten
omöjliggjorts eller i högsta grad försvårats.

2) A medelgoda marker har återväxten i allmänhet varit bäst å luckor, som
varit så stora, att solljuset fått obehindrat verka på markytan. Denna inverkan
har resulterat i en omvandling av markbeteckningen och en ökning av inarktemperaturen,
vilka båda omständigheter gynnat självsådden. Där efter avverkningarna
tjockare risanhopningar uppkommit, hava dessa under långa tider försvårat uppkomsten
av återväxt.

3) A genom djupare råhumusbildning degenererade marker har föryngringen
uteblivit eller infunnit sig ställvis och då endast på särskilt karakteristiska platser,
nämligen på multnade lågor och grövre grenar, på multnade stubbar och rotarmar,
tätt intill förekommande björkar samt någon gång vid rotvalv i mineraljordmånen.

Med sådana resultat för ögonen vågar jag påstå, att skyddsskoyxlagrn med
dess bestämmelse om utsyningstvång för stora arealer ej kan tillgodose föryngringsintresset.

Förutom av de resultat, jag kommit till genom egna undersökningar angående
föryngringsförhållandena, har jag funnit stöd för denna min uppfattning i offentliga
uttalanden av flera med skyddsskogarna förtrogna personer.

Jägmästare Wilh. Lothigius framhöll på ett möte härstädes av »Föreningen
för skogsvård i Norrland» år 1908, att »de växande ej allt för illa medfarna bestånden
genom den föreskrivna omsorgsfullare utsyningen erhålla värdefull om ock
ej tillräcklig vård, då däremot å degenererade marker, uppkomna antingen genom
försumpning eller ock genom oförståndig avverkning, skyddsskogslagens bestämmelser
endast kan förlänga dessa markers övergångstid till impediment, men ej förhindra
övergången.»

Samma år anför jägmästare A. Holmgren i en uppsats »Bidrag till kännedom
om norra Jämtlands fjällskogar» exempel på marker, å vilka återväxten uteblivit
efter avverkningar, som företagits för 30 å 40 år sedan, detta huvudsakligast beroende
på markbetäckningen.

I kungl. domänstyrelsens årsberättelse för år 1913 meddelas, att överjägmästaren
i mellersta Norrlands distrikt anser, att inom skyddsskogarna »återväxt
på många ställen icke är att förvänta utan att kulturåtgärder vidtagas*.

Jägmästare Berlin anser i en uppsats »Om skyddsskogar», införd i 1 häftet
av förbundets tidskrift år 1915, att »skyddsskogarnas framtid är synnerligen oviss».

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

I tidskriften »Skogen», 1 häftet samma år, uttalar jägmästare E. Geete, att
inom skyddsskogarna »förekomsten av plantor, vilka trots sin ringa storlek kunna
hava en rätt framskriden ålder, plägar dock vara ganska ringa». I »Norrlands
skogsvårdsförbunds tidskrift» säger samme författare, »att även om ett skogsbestånd
genom skyddsskogslagen för långa tider framåt kan bevaras, så främjas föryngnngen
med ganska stor visshet ej i någon högre grad genom nuvarande behandling».

Dessutom vill jag omnämna, att jag sett massor av utsyningsinstrument —
upprättade av olika skyddsskogstjänstemän • - i vilka mycket pessimistiska uttalanden
gjorts i föryngringsfrågan.

Som ett allmänt omdöme om skyddsskogslagen skulle man kunna säga, att
den verkat mycket gott i det den förhindrat avsaluavverkningar i fjällgränsen och
skogens allt för hastiga realisering under en tid, då industrien gjort enorma framsteg
och år efter år slukat allt större virkesmängder, men att den för vissa skogsområden
endast verkat fördröjande på exploaterandet av virkeskapitalen och ej förmått skapa
några säkra garantier, att ny skog inom rimlig tid, om ens någonsin, skall uppkomma
i den avverkades ställe.

Detta är lagens huvudfel, ett fel, som med tiden kommer att leda till sorgliga
konsekvenser. Nystartade industrier, livligare efterfrågan på virke, stegrade virkespriser
samt allt bättre kommunikationer samverka till en snabb reducering av de
ännu relativt virkesrika skyddsskogarna. Förr eller senare inträffar den tidpunkten
för vissa skogsområden, att någon vidare utsyning därstädes ej kan beviljas, ity att
återväxt saknas. När detta förhållande i en ej långt avlägsen framtid blir mer
allmänt förekommande, då inträffar förr eller senare den stunden, då man av förhållandena
tvingas att även inom skyddsskogsområdet med energi gripa sig an med
kulturåtgärder. Men då har man försuttit en tid, under vilken mycket kunnat medhinnas,
och vad värre är — förutsättningarna att då på naturlig eller konstlad väg
skaffa återväxt äro då förminskade.

Ju längre man dröjer att taga itu med nödvändiga skogsvårdsarbeten, dess
mindre blir skogarnas avkastning och således även skogsägarnas förmåga att nedlägga
kostnader på skogsvård. Medan inkomsterna flöda rikligare, äro utgifterna mindre
kännbara. Det är därför från inkomsterna av de nutida avverkningarna, som utgifterna
böra utgå till uppdragande av nya skogar och till höjande av degenererade
markers produktionsförmåga.

På anförda grunder anser jag, att en snar förändring av skyddsskogsskötseln
är av nöden. En rationell behandling av skogen med strävan efter en snabb skogsföryngring
och med förhöjning av markens produktionsförmåga som mål är enda
sättet att säkerställa skyddsskogarnas framtid.»

Kommittén har på grund av vad den funnit utrett ansett det vara
utom all fråga, att man för framtiden måste räkna med obligatoriska
reproduktionsåtgärder även inom skyddsskogarna.

Denna uppfattning delas av reservanten och ligger jämväl bakom
skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag i frågan.

Domänstyrelsen har däremot icke funnit nödigt att stadga någon
kulturskyldighet.

Vid möte av Norrlands skogsvårdsförbund har det gjorts gällande,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 124 käft. (Nr 158.) 4

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

att lagstadgad skyldighet för skogsägaren eller utsyningstagaren att i
vissa fall företaga åtgärder för underlättande av föryngringen vore nödvändig.

I andra avgivna yttranden har någon invändning mot reproduktionsskyldighet
även på skyddsskogarna icke försports.

^Departe- . Med den utredning, som förekommit om behovet och betydelsen av
men so e en. åtgärder för betryggandet av återväxt å skyddsskogarna, och den allmänna,
icke minst från skogsägarna själva visade uppfattningen härutinnan, har
det synts mig riktigt, att vid avverkning efter utsyning, d. v. s. i regel
för annat ändamål än till husbehov, reproduktionsskyldighet bör åligga
skogsägaren. °

Givetvis böra på enahanda sätt som för närvarande är stadgat i
gottlandslagen och föreslagits i den nya allmänna skogsvårdslagen, de
åtgålder, som i det särskilda fallet äro att vidtaga, bestämmas och föreskrivas
av skogsstatstjänstemannen i sammanhang med utsyningen.
Härav föranledas då ock bestämmelser rörande effektuerandet i vissa^fäll
utav vad som föreskrivits.

rfroZktions •• Med införandet av obligatoriska åtgärder för erhållandet av återrePåtgardernS''
vaxt efter avverkning för annat ändamål än husbehov följer ock nödvändigheten
att i lagen fastslå, vem ansvaret för de föreskrivna åtgärderna
skall åligga. Då sådan avverkning må ske endast efter utsyning,
synes ej tillräcklig anledning finnas att lägga något ansvar å annan
avverkare än markägaren. Förslaget upptager därför — i motsats till
allmänna skogsvårdslagen — blott markägaren såsom reproduktionsskyldig.

. . 6 §''

Domänstyrelsen har i sitt förslag till skyddsskogslag — likasom
i det allmänna skogsvårdslagsförslaget — infört bestämmelse om rätt
för skogsmarksägare att av allmänna medel erhålla bidrag till utförande
av skogsvårds- och kuliuråtgärder. Såsom skäl för intagandet av en
dylik bestämmelse i lagen har styrelsen anfört, att ett tydligt utsägande
av berörda rätt synts styrelsen angeläget med hänsyn därtill, att skogsvård
sstyrelserna inom vissa delar av landet hittills från erhållande "av
sådana bidrag helt uteslutit vissa kategorier av skogsägare.

Detta yttrande torde bland annat hänsyfta på det förhållandet, att
skogsvårdsstyrelsen inom Jämtlands län de senare åren funnit sig av
gällande bestämmelser förhindrad att av sina medel lämna bidrag till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

27

skyddsskogarna. Detta förhållande har som bekant föranlett åtskilliga
klagomål och framställningar, varom utförligt redogöres i kommitténs
betänkande.1 Frågan förevar i det ärende jag den 27 januari 1922 anmälde
inför Köers Kungl. Maj:t i anledning av skrivelse från riksdagen den 9
april 1921, nr 115, angående fondering av de från skyddsskogarna i
Jämtlands län inflytande skogsvårdsavgifterna. Jag framhöll därvid den
enstämmiga uppfattning, som visat sig råda därom, att de angivna förhållandena
i fråga om skyddsskogarna inom Jämtlands län och deras
uteslutning från bidrag ur skogsvårdskassan vore otillfredsställande ur
såväl rättmätighetens som den praktiska skogsvårdens synpunkt. De
ändrade bestämmelser, som erfordrades för ett slutgiltigt ordnande av
denna fråga, ansåg jag emellertid, i likhet med riksdagen, böra prövas
och avfattas i samband med övriga de enskildas skogar rörande lagstiftningsfrågor,
som voro under förberedelse. Men på samma gång
hade vad som framhållits angående skyddsskogarnas tillstånd och behovet
av skogsvårdsåtgärder därstädes synts mig giva vid handen, att understödjandet
av dylika åtgärder borde möjliggöras så snart ske kunde.
Med anledning härav och då det befunnits, att något förslag i nyssberörda
skogslagstiftningsfrågor på grund av ämnets vidlyftighet icke
kunnat framläggas vid 1922 års riksdag, hade undersökts möjligheten
och lämpligheten av att, utan föregripande av blivande lagstiftning,
vidtaga provisoriska åtgärder i den förevarande frågan. På grund av
berörda undersökning hemställde jag om proposition till riksdagen med
förslag till bestämmelser av innebörd, att de från skyddsskogarna i
Jämtlands län inflytande skogsvårdsavgifterna skulle hållas avskilda
för sig samt efter frånräknandet av de tio procent därav, som enligt
förordningen om skogsvårdsavgift skola redovisas till statskontoret, av
skogsvårdsstvrelsen i länet förvaltas och användas för berörda skogars
räkning. Sålunda avlåten proposition bifölls av riksdagen.

Med den uppdelning av skogsvårdsavgifterna inom Jämtlands län,
vilken sålunda redan åvägabragts, och då med den nu föreslagna anordningen
att bibehålla skyddsskogarna under skogsstatens tjänstemän
omhänderhavandet av de från dessa skogar inflytande skogsvårdsavgifterna
lärer komma att helt överflyttas från skogsvårdsstvrelsen,
torde den ifrågavarande bestämmelsens införande i lagen icke vara påkallat
i samma grad som förut. Den har dock synts böra bibehållas,
jämväl med hänsyn till svårigheten att annars på lämpligt ställe inpassa
ett stadgande i ämnet. Hessutom har bestämmelsen synts vara
väl på sin plats med hänsyn till innehållet i 2 § 2 mom.

1 Komm. bet. I sid. 266—273.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Att, såsom domänstyrelsen har framhållit, förslag till de åtgärder,
för vilka anslag finge begäras, borde uppgöras av skogsstatstjänstemännen
samt domänstyrelsen besluta om anslagens tilldelande, synes även mig
vara riktigt.

7 §-

Att i lagen intaga de här föreslagna föreskrifterna om utsyningsprotokoll
och dess innehåll, kunde måhända synas mindre behövligt.
Likasom uti 3 § innefattas emellertid här en del bestämmelser, vilkas
avsaknad i den nuvarande lagen föranlett klagomål. På grund härav
och då motsvarande föreskrifter finnas uti lappmarksförordningen hava
de i enlighet med domänstyrelsens förslag medtagits.

Mellan domänstyrelsens förslag och departementsförslaget må framhållas
de olikheterna, att i det sistnämnda dels införts bestämmelse om
tid, för vilken en utsyning skall gälla, och dels vidtagits vissa jämkningar
rörande vidtagandet av skogsvårdsåtgärder, beroende på stadgandena
om obligatoriska reproduktionsåtgärder.

8 §''

De härutinnan meddelade bestämmelserna överensstämma med vad
i andra författningar är stadgat.

9 och 10 §§.

Uti hittills gällande författningar, där skogsstatens tjänstemän hava
att taga befattning med enskildas skogar, förekommer icke någon reproduktionsskvldighet,
och därför icke heller någon bestämmelse om ingripande
i händelse av försummelse därutinnan.

Uti domänstyrelsens förslag har, med dess struktur, icke heller
någon sådan bestämm» lse varit erforderlig.

Uti ett par av de avgivna yttrandena har emellertid denna fråga
berörts. Sålunda har från ett håll påyrkats, att för skapande av garanti
att utsyningstagaren komme att bekosta sin anpart av skogsvårdskostnaden,
borde han, innan avverkningen finge påbörjas, vara skyldig
att till skyddsskogsförvaltningen avlämna till vederhäftigheten styrkt
borgensförbindelse å ett av denna myndighet beräknat belopp.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det såsom en genomgående
regel i de förevarande förslagen böra stadgas, att fullgörandet av eftersatta
åtgärder bör framtvingas från skogsägaren själv, i stället för att
de skola vidtagas genom vederbörande myndighets föranstaltande. Det

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

medel, länsstyrelsen ansett härtill kunna med nog effekt användas, är
föreläggandet av vite.

För min del har jag icke kunnat finna något av dessa angivna
sätt böra upptagas, då de icke ansetts lämpliga uti den allmänna skogsvårdslagen.
Vad beträffar ställaudet av säkerhet för kostnadsbeloppet,
synes det så mycket mindre kunna sättas ifråga, som här det ekonomiska
utbytet av en avverkning måugen gång måste bliva avsevärt
mindre än å andra marker. Att genom vitesförläggande söka framtvinga
åtgärder förekommer uti de väster- och norrbottniska skogsvårdsförordningarna
i fråga om åtgärder för skogsmarks ondäggning till åker
och dylikt. Men härvid är att märka, att ett föranstaltande av dylika
åtgärder genom de myndigheter, som handhava nämnda förordningar,
skulle vara mindre lämpligt redan därför, att berörda åtgärder ju avse
ändamål, som äro främmande för dessa myndigheter. Någon särskild
anledning att icke låta vederbörande skogsstatstjänsteman föranstalta om
utförandet av åtgärder, som försummats av skogsägaren, synes icke
föreligga. Tvärtom torde detta stå väl tillsammans därmed att det ju
är han, som uppgjort det mer eller mindre detaljerade förslaget till
åtgärderna.

Uti förslaget till den allmänna skogsvårdslagen är för motsvarande
fall stadgat, att om den tid, som bestämts för vidtagandet av föreskriven
åtgärd, gått till ända och anledning förekommer att antaga, att
åtgärden icke fullgjorts, skogsvårdsstyrelsen skall låta undersöka förhållandet
genom besiktning på stället, så framt ej markägaren erkänner
försummelsen. Dylik besiktning verkställes av någon styrelsens skogligt
bildade tjänsteman jämte två gode män. Att anordna en dylik besiktning
av annan än skogsvårdsmyndigheten själv lärer i fråga om skyddsskogarna
icke låta sig göra. Det torde ock vara här mindre av nöden,
alldenstund skogsstatstjänstemannen intager en mera myndighetsbetonad
ställning gentemot den enskilda skogsägaren än en skogsvårdsstyrelse,
vilken på visst sätt eller i vissa avseenden kan sägas vara en hans
motpart. Emellertid torde en besiktning vara av behovet påkallad med
hänsyn till bestämmelserna i 10 §. För detta ändamål har dock besiktningen
utan olägenhet synts kunna verkställas av skogsstatstjänstemannen
själv.

I fråga om skogsstatens utbekommande av förskjutna reproduktionskostnader
samt säkerhet därför böra uppenbarligen samma bestämmelser
givas som i den allmänna skogsvårdslagen. Dock har någon
markägares ersättning av kostnad för skogsstatsijänstemannens besiktning
icke synts böra föreskrivas.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

11-15 §§.

Rörande dessa bestämmelser må framhållas, att åtalsrätt här synts
böra tillkomma förutom allmäune åklagaren jämväl vederbörande skngsstatstjänsteman.
De skäl, som föranlett förslaget att i den allmänna
skogsvardslagen tillerkänna sådan rätt jämväl åt skogsvårdsstyrelsen
och dess tjänstemän, torde hava motsvarande giltighet.

Övergångsbestäm melser.

Beträffande flygsandsfälten i Hallands län hava bestämmelser meddelats
genom kungl. brev den 16 juni 1847 och 27 juli 1860 samt
länsstyrelsens i nämnda län kungörelse den 31 december 1861. På
föranledande av länsstyrelsens därom gjorda framställning blev vid
promulgerandet av 1903 års skyddskogslag stadgat, att de sålunda angående
berörda flygsandsfält förut gällande bestämmelserna dock skulle
lända till efterrättelse, till dess anorlunda bleve av Konungen förordnat.

Kommittén, reservanten och domänstyrelsen hava jämväl i sina
förslag^ gjort undantag för skogarna å dessa flygsandsfält, varemot
skogsvårdsstyrelsernas delegerade icke funnit någon anledning föreligga
till ett dylikt undantagande.

De hittills gällande bestämmelserna torde emellertid i vissa hänseenden
vara strängare än vad i den föreslagna skyddsskogslagen är
stadgat. Särskilt må framhållas, att desamma ansetts utgöra hinder mot
verkställande av ståndskogslikvid vid skifte. Jag har därför ansett de
ifrågavarande Hygsandsfälten fortfarande böra bibehållas under de förutvarande
bestämmelserna och förty i lagen infört föreskrift härom.

I övrigt torde någon motivering till övergångsbestämmelserna ej
vara erforderlig.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ifrågavarande
inom departementet utarbetade, såsom bilaga till detta protokoll fogade
förslag till lag angående skyddsskogar samt hemställer, att lagrådets yttrande
över detsamma måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen
omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Julius Söderhjelm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

31

Bil.

Förslag

till

Lag angående skyddsskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

För bibehållande av skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd
mot flygsandstält eller fjällgränsens nedgående, må efter förutgången
syn och undersökning Konungen förordna, att skog skall såsom skyddsskog
vara underkastad bestämmelserna i denna lag.

Förordnande, varom nu sagts, må även meddelas av länsstyrelsen
att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

2 §•

1 mom. I skyddsskog må avverkning för tillgodoseende av fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov eller
av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten, som tillkommer innehavare
av servituts- eller nyttjanderätt, vilken uppkommit före denna
lags utfärdande, i allmänhet ske utan inskränkning.

Dock må vederbörande skogsstatstjänsteman, där han finner nödigt,
att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten
avverkning till husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum,
meddela föreskrift härom; skolande i ty fall fröträden förses med tydliga
märken och sådant område, som nyss sagts, å marken tydligt utmärkas,
varefter avverkning av fröträden eller inom området icke må ske, förrän
vederbörligt tillstånd därtill erhållits.

2 mom. Avverkning för annat ändamål än i 1 mom. sägs må äga
rum allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Skogsägaren vare berättigad att på en gång erhålla utsyning i så
stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd må
vara förenlig. Dock må avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder
erfordras för återväxtens betryggande, allenast medgivas, om

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad eller föryngring
av skogen erfordras för beredande av bättre skydd för nedanför liggande
områden.

3 §•

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande jägmästare,
och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyningen
och stämpla det utsynade virket. Tiden, då förrättningen
beräknas skola äga rum, skall genom förrättningsmanDens försorg meddelas
sökanden genom rekommendt rat brev, som skall med posten avsändas
senast tjugu dagar före förrättningen.

Vid förrättningen skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga
kostnader för förrättningen skola stanna å statsverket.

4 §.

Den, som till annat ändamål än husbehov avverkar virke, vare
pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande
av kontroll över avverkningen meddelas av vederbörande skogsstatstjänsteman.

5 §‘

Då utsyning verkställes, äger förrättningsmannen föreskriva de
åtgärder, som för återväxtens betryggande prövas erforderliga.

För vidtagande av dessa åtgärder vare skogsmarkens ägare ansvarig.
År tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses
den, vilken med äganderättsanspråk innehar densamma.

6 §-

Ägare till mark, varå denna lag äger tillämpning, vare berättigad
att ur den skyddsskogsfond, som skall finnas för länet, efter domänstyrelsens
beprövande och i mån av härför tillgängliga medel erhålla
anslag till utförande av skogsvårds- eller kulturåtgärder.

Vid beviljande av sådant anslag äge domänstyrelsen föreskriva
villkor för dess åtnjutande, såsom beträffande sättet för användning
därav eller skyldighet att underhålla därmed bekostade arbeten.

? §•

Innan skogsstatstjänsteman, som handlagt förrättning, varom ovan
sagts, avreser från stället, skall han mot bevis utan lösen tillställa skogsägaren
eller hans ombud protokoll över förrättningen. Detta skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

33

innehålla uppgift på utsynat virkesbelopps storlek, den tid, för vilken
utsyning skall gälla, de åtgärder 1''ör återväxtens betryggande, som må
hava föreskrivits, och tiden för deras vidtagande. Har föreskrift lämnats
om fröträds överhållande eller annan inskränkning i rättigheten
att avverka till husbehov, som i 2 § 1 mom. andra stycket sägs, skall
utförlig uppgift lämnas beträffande fröträd, om deras antal och trakten
för deras förekomst samt ifråga om område, där avverkning till husbehov
ej må under viss tid förekomma, om dess belägenhet och gränserna
därför.

Protokollet skall förses med besvärshänvisning.

8 §■

Den med skogsstatstjänstemans beslut missnöjde må däröver föra
klagan genom besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan
tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos
domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från den dag,
klaganden erhöll del av samma beslut.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen
föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del
av samma beslut.

9 §•

Har den tid, vilken blivit bestämd för vidtagandet av åtgärd till
återväxtens betryggande, gått till ända, och förekommer anledning antaga,
att åtgärden icke fullgjorts, företage vederbörande skogsstatstjänsteman
besiktning å marken. Till sådan förrättning skall markägaren
bevisligen kallas. Över förrättningen skall protokoll upprättas.

Erhålles markägarens erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts,
vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på skogsstatstjänstemannen att föranstalta om vidtagande
av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits
eftersatt.

10 §.

1 mom. Har åtgärd blivit enligt 9 § genom skogsstatstjänstemans
föranstaltande vidtagen, äge på framställning av denne överexekutor låta
hos skogsmarkens ägare omedelbart uttaga kostnaden därför, där det visas,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 124 käft. (Nr 158.) 5

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

att försummelse befunnits föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga
räkningar styrkes.

Vill den, hos vilken kostnad sålunda uttagits, emot det uttagna
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan
därom till domstol sist inom tre månader därefter.

2 mom. Går fastighet, vartill hörer skogsmark, å vilken på föranstaltande
av skogsstatstjänstemun företagits åtgärd enligt 9 §, till
försäljning efter utmätning eller i anledning av konkurs, skall ogulden
kostnad för samma åtgärd utgå ur köpeskillingen med enahanda förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbalken är stadgad för avgäld av
fast egendom. Dock upphöre förmånsrätten att gälla, därest skogsstatstjänstemannen
icke inom tre månader efter det besiktning enligt 9 §
ägt rum eller i nämnda paragraf omförmält erkännande lämnats, hos
domaren gör anmälan, att sådan förmånsrätt tages i anspråk.

Sådan anmälan skall införas i inteckningsprotokoliet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, så ock i inteckningsboken. När full betalning
skett, skall ock anmälan härom göras och i inteckningsprotokoliet
och inteckningsboken införas efter vad nu sagts.

11 §•

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller mot
föreskrift, som enligt densamma meddelats, vare straffet böter från och
med tjugufem till och med tyåtusen kronor, och skall det avverkade virket,
där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i
avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Inn> fattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som genom sådan
avverkning tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat
vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel
i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut
är sagt.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman
jämlikt 4 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med
tio till och med etthundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

35

12 §.

Allmänne åklagaren samt vederbörande skogsstatstjänsteman åge
lika behörighet att åtala förseelser, varom i 11 § sägs, samt att med
beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet
tillkom me jämväl den bevakande personalen vid skogsstaten; har
någon av denna gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast
inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.

13 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse,
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt
är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här
ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män
styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

14 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock högst
ettusen kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden skyddsskogsfonden i
länet; dock att, där någon av den bevakande personalen verkställt beslaget,
denne skall av åklagarandelen undfå hälften.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

15 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
(nr 79) upphäves, träder i kraft den 1 juli 1923.

Dock skall iakttagas:

1) Beträffande de områden, därå jämlikt meddelade förordnanden
nyssnämnda lag dittills ägt tillämpning, skall så anses, som hade förordnande
enligt 1 § i den nya lagen meddelats.

2) I fråga om avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skall den förut gällande lagen äga tillämpning.

3) Hai utsyning skett enligt den tidigare lagen, men avverkning av
det utsynade icke hunnit utföras innan den nya lagens ikraftträdande,
må den verkställas därefter, dock icke senare än inom därför bestämd
tid eller, om sådan ej bestämts, inom fem år från utsyningen.

.4) I fråga om flygs* ndsfälten i Hallands län skall vad före denna
lags ikraftträdande gällt fortfarande lända till efterrättelse, till dess annorlunda
varder av Konungen förordnat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd dett
2 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet STENBERG,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27
oktober 1922, hade Kuugl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas över
upprättat förslag till lag angående skyddsskogar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren Yngve
Wisén.

I anledning av detsamma avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Lagrådet:

Till de inledande bestämmelserna i denna § synes lämpligen böra
fogas, att skoysstatens tjänstemän åligger övervaka, att lagens bestämmelser
behörigen iakttagas.

2 §•

Lagrådet:

Då rätten att avverka till husbehov ej skall vara underkastad annan
inskränkning än som följer av bestämmelsen i 1 mom. andra stycket,
äro de i slutet av första stycket i samma mom. intagna orden »i allmänhet»
missvisande, vadan någon jämkning i stadgandets avfattning bör
vidtagas.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Thulin:

Där^~. tadgandet i slutet av 2 mom. om tillstånd till avverkning
visst fall, då föryngring av skogen erfordras för beredande av bättre
skydd för områden, som ligga utom skogen, skall gälla även för skogar,
vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält, bör det omredigeras
så, att däri ej talas om skydd allenast för nedanför liggande områden.

5 §.

Thulin, Stenberg och Koersner:

Att i fråga om skogsägares och avverkares ansvar för återväxtåtgärder
här meddela andra regler än i 10 § av förslaget till skogsvårdslag
upptagits lärer ej vara av förhållandena påkallat; den av departementschefen
åberopade omständigheten, att i här avsedda fall avverkning må
ske endast efter utsyning, torde ej vara av avgörande betydelse. Vi
hemställa alltså om ändring av andra stycket i förevarande § till överensstämmelse
med 10 § i nämnda förslag.

Därjämte hänförde sig en var av lagrådets ledamöter till sina vid
sist berörda § gjorda uttalanden.

7 §‘

Thulin:

På sätt eljest plägar iakttagas, där handling utan kostnad skall
tillhandahållas vederbörande, torde i förevarande § uttrycket »utan lösen»
böra utbytas mot »avgiftsfritt».

8 §■

Lagrådet:

I överensstämmelse med lagrådets framställning i samma syfte vid
18 § av förslaget till lag om vård av kommunskogar med flera skogar
hemställes om uteslutande av överjägmästaren såsom mellaninstans mellan
underordnad skogsstatstjänsteman och domänstyrelsen.

10 §.

Lagrådet:

I 1 mom. andra stycket bör utsägas, att i mål, som där avses,
kronan skall instämmas som svarandepart.

Vad angår 2 mom. kan lagrådet lika litet här som beträffande
skogsvårdslagen förorda införandet av förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 §

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

handelsbalken för ogulden reproduktionskostnad. Såsom ersättning i
viss man för sådan förmånsrätt har lagrådet i sitt utlåtande över förslaget
till skogsvårdslag uttalat sig för att säkerhet skall kunna krävas
och genom avverkningsförbud framtvingas för mera betydliga återväxtkostnader.
Denna anordning lämpar sig emellertid ej för fall, varom
nu är fråga. Kostnaderna lära, där de i något lall ej kunna uttagas
hos den för dem ansvariga, få drabba skyddsskogsfonden.

11, 12 och 14 §§. .

Lagrådet:

I fråga om 11 § andra stycket, 12 och 14 §§ hänvisas till de
anmärkningar, som lagrådet framställt vid motsvarande bestämmelser
— 26 § 3 mom., 27 och 29 §§ — i förslaget till skogsvårdslag.

Thulin och Köersner:

Därest i enlighet med förslaget till skogsvårdslag särskilda föreskrifter
komma att meddelas om svårföryngrade skogar, synes, då under
skyddsskogarua lära hava inlagts betydande områden, beträffande vilka
nämnda föreskrifter torde lämna erforderligt skydd, förnyad undersökning
böra äga rum, huruvida de områden, å vilka nu gällande skyddsskogslag
äger tillämpning, böra såsom skyddsskogar bibehållas.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet, och redogör för lagrådets
genom utdrag av protokollet över jordbruksärenden den 27 oktober 1922
inhämtade yttrande över upprättat förslag till skyddsskogslag.

Härefter anför föredragande departementschefen, hurusom i yttrandet
ingå erinringar av mera principiell innebörd blivit emot förslaget framställda,
samt att, förutom redaktionella ändringar, jämkningar vidtagits
i enlighet med de erinringar, som gjorts, i vissa delar dock endast i
den mån och på sätt, som skett vid motsvarande ställen i det förut i
dag anmälda förslaget till skogsvårdslag. Rörande dessa delar hänvisar
departementschefen till nämnda förslag och vad han därom anfört.

Med anledning av vad tre ledamöter inom lagrådet uttalat därom,
att förnyad undersökning borde äga rum, huruvida de hittills varande
skyddsskogsområdena borde bibehållas såsom skyddsskogar, framhåller
departementsschefen, hurusom frågan om en dylik åtgärd icke stode i
samband med eller särskilt gjordes aktuell av det nu från lagda lagförslaget.
Givetvis stode en sådan åtgärd Kungl. Maj:t öppen, om den
funnes påkallad.

Föredragande departementschefen uppläser slutligen det jämkade
förslaget till lag angående skyddsskogar, vilket finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll, samt hemställer, att förslaget måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 158.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 124 käft. (Nr 158.)

6