Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.
1
Nr 134.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordningar
om dels ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 2 juni 1922
om automobilskatt, dels ock ändrad lydelse av 1 § i förordningen
nämnda dag om särskild skatt å automobilgummiringar;
given Stockholms slott den 9 mars 1923.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
dels ock förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den
2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 109 höft. (Nr 134.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt skall hava följande ändrade lydelse:
8 %■
Skattebelopp skall — — — — har sitt säte. I fråga om Stockholms
stad bör check, postremissväxel eller postanvisning vara ställd
till överståthållarämbetet för uppbördsärenden. Betalning av skatt i
fall, som i 7 § andra och tredje styckena sägs, må ock såväl i länen
som i Stockholms stad ske kontant.
Anteckning — — — — uppvisas.
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1923.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 2 juni 1922 (nr 261)
om särskild skatt å automobilgummiringar.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 2 juni 1922
om särskild skatt å automobilgummiringar skall hava följande ändrade
lydelse:
1 §•
För följande — — — — erläggas skatt av en krona 50 öre per
kilogram.
I första — — — — automobilgummiringar.
På Kungl. Maj:ts prövning må ankomma, huruvida beträffande
äutomobilgummiring av visst slag vid ringen fastsittande järnskena må
avräknas vid fastställande av den vikt, för vilken skatt skall erläggas.
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1923.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 134.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl,
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
!) mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, örne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför efter
gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet:
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 31 januari 1923 dagtecknad
skrivelse har generaltullstyrelsen anfört följande:
»Jämlikt 1 § av nådiga förordningen den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild
skatt å automobilgummiringar skall för automobil gummiringar, som till riket införas
eller inom riket tillverkas, erläggas skatt av en krona 50 öre för varje helt kilogram.
Såsom av innehållet i 4 § av samma förordning framgår, skall i den deklaration,
som tillverkare av automobilgummiringar har att avlämna, särskilt för varje leverans
angivas vikten av varje varuslag. Sålunda skall den i 1 § medgivna avrundningen
nedåt av vikten i detta fall uppenbarligen ske å totalvikten av varje deklarerat
varuparti och ej å vikten av varje i partiet ingående automobilring.
Med all sannolikhet har avsikten varit, att nämnda princip för den skattepliktiga
viktens fastställande även skulle tillämpas i det fall, att varan infördes till
riket. Då det emellertid författningsenligt icke möter något hinder att till tullbehandling
angiva varje särskilt kolli av ett inkommet varuparti, skulle en importör
kunna göra anspråk på att få de i ett parti ingående automobilringarna, därest de
utgöras av särskilda kolli, skattebelagda var för sig och att sålunda å varje ring
få tillämpad bestämmelsen, att skatt skall utgå endast för helt kilogram. Yrkanden
i denna riktning hava, enligt vad till styrelsens kännedom kommit, även framställts.
Anmärkas bör, att den tullbehandlingsförrättande tjänstemannen ofta icke äger kännedom
angående omfattningen av det parti, som införes. — I detta sammanhang må
ock upplysningsvis meddelas, att, enligt vad styrelsen äger sig bekant, även vid
försäljning inom landet av enstaka automobilgummiringar motsvarande uppfattning
gjort sig gällande, i det att köpare i skattebestämmelserna ansett sig äga stöd för
den uppfattningen, att han i fråga om det merpris, han på grund av skatten skulle
hava att erlägga, icke borde belastas för den del av vikten för varje ring, som
överstege helt kilogram.
Till undanröjande av rådande tveksamhet i fråga om skattebestämmelsernas
Förordningen
om skatt å
automobilgummiringar.
Framställning
från
generaltullstyrelsen.
Departements
chefen.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.
tolkning i berörda avseende och därmed även till åvägabringande av en ur såväl
statsverkets som affärsvärldens synpunkt säkerligen önskvärd enhetlighet i bestämmelsernas
tillämpning synes det styrelsen angeläget, att ifrågavarande författningsrum
erhölle en sådan lydelse, att hinder icke möter att i varje särskilt fall fastställa
den skattepliktiga vikten med den noggrannhet, som efter förhandenvarande
omständigheter kan anses påkallad. Detta synes lämpligen kunna ske genom en
föreskrift, att skatten skall erläggas med en krona 50 öre för 1 kilogram räknat.
Vid vågning i och för tullbehandling av tyngre gods behöver vikten av detsamma
enligt föreskrift i tulltaxeunderrättelserna icke upptagas med större noggrannhet än
enhet av kilogram. Vad importerad vara beträffar, torde sålunda icke vara någon
anledning befara,o att den ifrågasatta ändringen skulle leda till en alltför minutiös
viktberäkning. A andra sidan är det vid all tullbehandling vedertagen praxis, att
mindre vikter upptagas med delar av kilogram. Enahanda praxis lärer också tilllämpas
i den allmänna handeln.
På grund av det sålunda anförda får styrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att 1 § av nådiga förordningen
den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar måtte
erhålla följande ändrade lydelse:
''För följande arbeten av mjuk kautschuk, som till riket införas, utan att tullfrihet
enligt särskilda bestämmelser därför åtnjutes, eller som inom riket tillverkas,
nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt yttergummi eller delar därtill
för ringar till automobiler (även motorcyklar) skall i den ordning nedan stadgas
erläggas skatt av en krona 50 öre för 1 kilogram räknat.’»
Den i generaltullstyrelsens skrivelse avsedda bestämmelsen i förordningen
om automobilgummiringar, att skatt för sådana ringar skall
utgå med en krona 50 öre »för varje helt kilogram», har enligt min uppfattning
den innebörd, som generaltullstyrelsen velat inlägga i densamma,
att nämligen den avrundning till helt kilogram, som medgivits, avser
helt parti ringar och icke varje särskild ring för sig. Något förtydligande
i denna del skulle jag knappast anse erforderligt. Bestämmelsen
i fråga var motiverad av det praktiska skäl, att det för tullmyndigheterna
skulle innebära någon lättnad, om de ej behövde röra sig med
ojämna belopp. Då det nu visat sig, att bestämmelsen av vederbörande
ringimportörer utnyttjas för att kringgå lagstiftarens mening, och detta
på ett sätt, som förorsakar tullmyndigheten ett betydande arbete, finnes
givetvis all anledning att vidtaga ändring. Det av generaltullstyrelsen
förordade förslaget överensstämmer påtagligen mycket nära med den
innebörd, som torde innehållas i den nuvarande lydelsen, och innebär i
själva verket en ytterst obetydlig avvikelse från vad man från början avsett.
Jag förordar fördenskull en ändring i anslutning till det av generaltullstyrelsen
väckta förslaget.
Kung!. Majtts proposition Nr 134.
I eu till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har Nordiska OvermanringAktiebolaget
gjort gällande, att vissa typer av de av bolaget saluförda s. k.
Overmanringarna bleve hårdare beskattade, än som vore förenligt med
grunderna för gällande bestämmelser angående automobilbeskattningen.
It olaget anför i sin skrivelse, bland annat, följande:
Overmantingen tillverkades i tvenne modeller, vilka i princip och verkningssätt
vore lika, men som differerade i fråga om fastsättningsmetoden. Den ena, som
kallades för »standardmodell», fastsattes på ett med luftringar analogt sätt, och erfordrade
särskilda, för ringen speciella fastsättningsdelar; den andra, »påpressbar
modell», vore i likhet med massivringen fastvulkaniserad vid en järnskena och kunde
utan ändring av hjulet monteras, där massivringar förut använts. För båda typerna
åtginge för samma bärförmåga i det närmaste samma gummikvantitet. Vid den
påpressbara typen tillkomme emellertid järnskenan, varigenom totalvikten för en
ring av denna typ bleve avsevärt mycket högre.
Bolaget anhöll på den grund om vidtagande av sådan ändring i
gällande bestämmelser om särskild skatt å automobilgummiringar, att
järnskenan finge beträffande O ver manringar frånräknas vid beskattningen.
Över berörda framställning hava utlåtanden inhämtats från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt från generaltullstyrelsen, varjämte
Svenska vägföreningen beretts tillfälle att avgiva yttrande.
Svenska vägföreningen anför, bland annat, följande:
Inom föreningen utförda försök hade visat, att automobilringar av märket
Överman i fråga om vägslitande inverkan närmast vore jämförbara med luftringar.
De vore mycket elastiska, och den dynamiska stötverkan mot vägen bleve därigenom
jämförelsevis ringa. En med Overmanringar försedd bil hade därjämte en mjuk
och jämn gång och vore i detta hänseende nära jämställd med bil, försedd med
luftringar. Genom själva sin konstruktion hade dessutom Overmanringarna den fördelen
ur vägskyddssynpunkt, att de ej kunde användas i trafik, då de nått en
viss slitningsgrad; de bibehölle alltså under hela slitningstiden i mycket hög grad
samma goda egenskaper, som kännetecknade de oanvända ringarna. Härmed vore
ock sagt, att Overmanringarna på ett förmånligt sätt skilde sig från de massiva
gummiringarna. Användandet av Overmanringar syntes alltså, liksom fallet vore
med luftringar, ur vägskyddssynpunkt böra uppmuntras. Yad beträffade Overmanringens
standardmodell, vore gällande bestämmelser om skatt å ringarna väl avvägda,
då dessa ringar beskattades något kraftigare än luftringar, men i jämförelse
med massiva gummiringar vore Overmanringarna mycket ogynnsamt ställda. De
av bolaget förda s. k. påpressbara ringarna vore däremot i förhållande till de
massiva ringarna mycket hårt beskattade. Föreningen tillstyrkte därför ändring
i gällande bestämmelser i det av bolaget anförda syfte.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att, då skatten på automobilringar
närmast tillkommit för att utgöra en ersättning för det slitage, som genom ringarna
utövades på vägbanan, men detta slitage givetvis vore oberoende av ringarnas fastsättningssätt
och av järnvikten, det syntes styrelsen obilligt att, såsom nu torde
ske, ringens fastsättningssätt i ena fallet skulle öva inflytande på beskattningsbe
-
Framställning
från
Nordiska
Overmanringaktiebolaget.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.
Departements
chefen.
loppet för själva automobilgummiringen. Styrelsen tillstyrkte för den skull, att
Kungl. Maj:t täcktes medgiva sådan ändring i eller förklaring till förordningen om
särskild skatt å automobilgummiringar, att vid beskattning av med fastvulkaniserad
järnskena försedd automobilgummiring skatten måtte beräknas med avdrag för vikten
av det i ringen ingående järnet, således efter endast gummivikten.
Generalltullstyrelsen, som i ämnet inhämtat utlåtande från tullbehandlingsinspektionen
i Stockholm, anför, bland annat, följande:
Då Overmanringar och vissa s. k. cushions-ringar måste betraktas vara åtminstone
i viss mån likställda med luftringar i fråga om åverkan å vägbanan, syntes
det uppenbart, att vissa cushions-ringar, nämligen de med järnskena försedda, i beskattningshänseende
kommit att intaga en missgynnad ställning i förhållande till de mera
vägslitande massivringarna. Styrelsen hade fördenskull tagit i övervägande, huru en
skattelindring för dessa ringar lämpligen skulle kunna genomföras. Emellertid måste
det dels möta stora svårigheter att på ett ur lagteknisk synpunkt tillfredsställande sätt
definiera de vägbesparande ringarna, dels torde man hava att räkna med att i framtiden
nya typer komme att uppträda på marknaden, vilka, ehuru de icke kunde anses
fylla de i skattebestämmelser med angivet syfte uppställda betingelser, dock ägde
med de i sådana bestämmelser avsedda ringarna jämförliga vägbesparande egenskaper.
Under sådana omständigheter syntes det icke återstå annan utväg än att
låta en eventuell skattelindring innefatta samtliga med järnskena försedda automobilgummiringar.
En ifrågasatt möjlighet att därvid tillämpa en särskild reducerad
skattesats för ifrågavarande slag av ringar syntes styrelsen komma att drabba
synnerligen ojämnt. Det syntes därför lämpligare, att skattelindringen åvägabragtes
på sådant sätt, att vid viktberäkningen avdrag medgåves för järnskenans verkliga
vikt. Visserligen kunde anföras, att vid ett sådant förfarande de i egentlig mening
massiva ringarna med järnskena komme att ur skattesynpunkt intaga en mera
gynnad ställning, än som med hänsyn till ifrågavarande ringars vägslitande egenskaper
vore berättigad. Emellertid torde denna oegentlighet i viss mån bortelimineras
därigenom, att ifrågavarande ringar i allmänhet torde hava kortare slitningstid
än Overmanringarna och med avseende å användningen vore i förhållande till
de sistnämnda underkastade strängare trafikbestämmelser. Så till vida skulle den
nu ifrågasatta anordningen medföra en viss olägenhet, att det givetvis måste möta
vissa svårigheter att bestämma vikten av den med gummiringen fast förenade järnskenan.
I sådant hänseende bleve man i första hand hänvisad att lita till av
fabrikanten avgiven deklaration angående järnskenans vikt. Emellertid kunde sådana
uppgifter underkastas vederbörlig kontroll, och syntes i betraktande härav hinder
ej föreligga för skattelindringens genomförande på nu angivet sätt. Styrelsen hemställde
alltså, att till första stycket i 1 § förordningen den 2 juni 1922 om särskild
skatt å automobilgummiringar måtte göras ett tillägg av följande lydelse: »Vid
hjulring fastsittande järnskena medräknas icke i den skattepliktiga vikten».
Av de i förevarande ärende avgivna yttrandena framgår, synes
det mig, att fog förefinnes för den gjorda framställningen. Vissa länsstyrelser
hava var för sitt län resolverat, att automobilgummiringar av
typen Överman och vissa liknande typer i trafikhänseende få likställas
med luftringar.
Ett särskilt skäl, varför man beträffande massiva gummiringar
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.
låtit en fastsittande järnskena medräknas i vikten, är att finna däri, att,
om en sådan ring slites starkt, ringen blir att anse nära nog såsom
en järnring. Automobiler, försedda med verkliga järnringar, äro föremål
för en högre automobilskatt på grund av den stora vägslitning,
som de förorsaka. Tydligtvis bör man ej möjliggöra, att på en
omväg automobiler med ringar av i det närmaste samma beskaffenhet
som järnringar komma väsentligt lindrigare undan. Ringar av den typ,
som föreliggande framställning avser, kunna däremot på grund av sin
särskilda beskaffenhet ej slitas längre än till en viss gräns, varefter
ringen delar sig i två delar. Järnskenan är beträffande ifrågavarande
ringtyp även så till vida en mera tillfällig anordning, att praktiskt
taget samma ring också saluföres i en typ med annan, lös, fastsättningsanordning.
Någon rationell grund för att i skatteavseende bedöma ringarna
olika i ena och i andra fallet synes svår att finna.
Av de inhämtade yttrandena och vad jag nu anfört torde framgå,
att skäl finnas för att beträffande normen för skattens beräkning göra
skillnad mellan olika typer av ringar med fastsittande järnskenor.
Detta ändamål synes mig icke uppnås på den av generaltullstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna vägen att tillåta ett
avräknande av vikten av fastsittande järnskena beträffande alla slag av
ringar. I generaltullstyrelsens yttrande har också denna utväg snarast
angivits såsom ett slags nödfallsutväg. Såsom generaltullstyrelsen anmärkt,
möter visserligen svårighet att i lagtext få fram en lämplig skiljelinje
mellan mer eller mindre vägbesparande ringar. Det avsedda ändamålet
synes emellertid lämpligen kunna vinnas genom att lägga avgörandet
i det speciella fallet i Kungl. Maj:ts hand. Jag förordar för
min del ett tillägg till 1 § i förordningen om särskild skatt å automobilgummiringar
i sådant syfte.
I detta sammanhang skall jag tillåta mig att upptaga även ett
spörsmål om en mindre väsentlig ändring i förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt.
I 8 § av denna förordning äro meddelade föreskrifter om sättet
för uppbörden av automobilskatt. Enligt dessa föreskrifter skall skatten
erläggas genom insändande till länsstyrelsen av postanvisning eller genom
avlämnande eller insändande av check eller postremissväxel. Däremot
innehåller paragrafen icke någon bestämmelse om kontantbetalning. Anledningen
till gällande föreskrift, som har sin förebild i äldre författningar,
är att finna i kontrollsystemet i länsförvaltningen.
I ett särskilt avseende lär emellertid detta system, särskilt i Stock -
Förordningen
om automobilskatt.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.
holms stad, hava visat sig något omständligt, nämligen vid nyregistrering
av automobiler. Registrering kan ej erhållas utan att skatt i samband
med ansökningen betalas. Genom att skatte- och registreringsmyndigheterna
utgöra skilda avdelningar — i Stockholms stad även lokalt åtskilda
— förorsakas härav en omgång, som ytterligare ökas därigenom
att vederbörande skall betala i check, postremissväxel eller postanvisning.
Nu har i avseende å utfärdande av kvitton å automobilskatt, närmast
av andra skäl, utarbetats ett system, vilket i kontrollavseende torde,
i synnerhet om det ur denna synpunkt utnyttjas endast i mera begränsad
omfattning såsom vid nyregistrering, i och för sig erbjuda så stor
effektivitet, att kontantbetalning beträffande sådana fall kan medgivas
(se Svensk författningssamling 1923 nr 6). Det förefaller, som om
nämnda kvittenssystem skulle kunna göra det möjligt för länsstyrelserna
att även mellan och inom sina respektive avdelningar ordna med uppbörd
och registrering på sådant sätt, att onödig omgång vid nyregistrering
undvikes.
En formell jämkning i 8 §, föranledd av den nyligen genomförda
omläggningen av överståthållarämbetets räkenskapsväsen, synes även
böra nu vidtagas, i det att den särskilda bestämmelsen angående insättning
i riksbanken av skattebelopp å överståthållarämbetets räkning för
allmänna utskylder bör utgå.
Föredraganden uppläser härefter inom finansdepartementet upprättade
förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, dels och
förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 2 juni 1922
(nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar samt hemställer, att
berörda förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla och förordnar, att proposition av den
lydelse, bil. litt. .. . vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.