Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

1

Nr 124.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om motorfordon m. m.; given Stockholms slott den 2
mars 1923.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

1) förordning om motorfordon;

2) stadga om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga);

3) förordning angående ändring av § 20 i ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och
Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Anders Örne.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 101 höft. 1Nr 124.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Förslag

till

Förordning om motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

KAP. 1.

Allmänna bestämmelser.

§ I I

denna förordning förstås, där ej annorlunda är angivet, med
motorfordon: varje för färd på marken avsett, för person- eller
godsbefordran inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin
(motor) och icke löper på skenor;

allmän väg: allmän väg å landsbygden, gata och annan allmän
plats i köping och municipalsamhälle, till körtrafik upplåten väg å
stads område, som icke är intaget i stadsplan, ävensom ödebygdsväg, jämte
till sådana vägar och gator hörande broar och färjor;

polismyndighet: för Stockholm överståthållareämbetet; för annan
stad, där poliskammare finnes, denna; för övriga städer magistrat eller,
där sådan ej finnes, stadsstyrelse och för landet landsfiskalen i orten.

KAP. 2.

. Om automobiler.

Om automobils beskaffenhet och utrustning.

§ 2.

Mom. 1. Med automobil förstås i denna förordning motorfordon,
som ej är att hänföra till motorcykel, varom i § 33 förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

3

Med automobils egen tjänstevikt, vilken beräknas efter direkt vågning
av den tyngd, som vilar å eu var av automobilens hjulaxlar, avses
vikten av automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning
av tyngsta till automobilen hörande karosseri, däri inbegripen vikten av
dels till automobilen hörande verktyg, reservdelar och reservgummi, ävensom
bränsle, smörjolja och vatten (tillbehör), dels ock den för automobilen
nödvändiga bemanningen.

Automobils egen tjänstevikt med avdrag av vad som beräknas
motsvara vikten å tillbehör och bemanning utgör automobilens egen
skattevikt.

Automobils bruttovikt utgör dess egen tjänstevikt med tillägg av, i
fråga om personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare,
för vilket automobilen är avsedd, och, beträffande lastautomobil,
den beräknade vikten av den största last, för vilken automobilen är inrättad
(maximilast).

Automobils största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när automobilens
vikt med passagerare eller last uppgår till dess bruttovikt, uppbäres
av det mest belastade hjulet.

Mom. 2. Automobil skall vara så konstruerad och utförd, att den
ur trafiksäkerhetssynpunkt är fullt tillförlitlig och i övrigt för sitt ändamål
lämplig. Automobil skall vara försedd med

a) styrinrättning, varigenom automobilen lätt kan styras, snabbt
och säkert vika undan och med lätthet vända;

b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende och fullt tillförlitliga
system för bromsning, av vilka åtminstone det ena skall äga förmåga
att, även om föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt hindra dess
förflyttning även å sluttande mark;

c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller
kopplas från drivhjulen;

d) lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler;

e) om automobilens egen tjänstevikt är över 350 kilogram, anordning
för backning;

f) om explosionsmotor användes, effektiv anordning för dämpande
av ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare); samt

g) backspegel framtill, som medgiver föraren att överskåda den
bakom liggande vägbanan; dock att denna föreskrift gäller allenast personvagn,
avsedd för mer än 7 personer (personomnibus), samt lastvagn,
vars bruttovikt överstiger 3,600 kilogram eller vars hjulringar icke alla
äro av mjuk kautschuk {gummi).

Mom. 3. Samtliga handtag och andra anordningar för automobilens

4

Kungl. May.ts proposition nr 124.

manövrering och bromsning skola vara anbragta på ett till förekommande
av förväxling lämpat sätt och så, att automobilföraren lätt kan åtkomma
dem, utan att han behöver flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet
från vägen.

Förarplatsen skall vara rymlig och lämpligt anordnad samt så belägen,
att föraren har god utsikt över körbanan.

Mom. 4. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande
eller gasformigt bränsle, skola vara så beskaffade, att eld eller olyckshändelse
genom explosion så vitt möjligt förekommes.

Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller
illaluktande gas i sådan grad eller på sådant sätt att avsevärdare obehag
eller olägenhet därav uppkommer. Rör och behållare skola vara på
bästa möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

Mom. 5. Hjulringarna få ej vara kullriga, så framt de ej äro av
gummi; ej heller få de hava tvärlister, framskjutande bulthuvuden eller
ändra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

Är marken snötäckt eller isbelagd, må broddning av hjulringarna
eller andra därmed jämförliga åtgärder till skydd mot slirning vidtagas.
Likaledes må, då marken är bar, till skydd mot slirning å hjulen tillfälligt
anbringas lämpliga anordningar, som ej kunna skada vägen.

Mom. 6. Automobils hjultryck må icke överstiga:

a) för hjulring med en bredd å slitytan av högst 8 centimeter 50
kilogram för varje centimeter av denna bredd;

b) för hjulring med en bredd å slitytan av mer än 8 men ej över
16 centimeter 400 kilogram med tillägg av 100 kilogram för varje centimeter,
varmed slitytans bredd överskjuter 8 centimeter;

c) för hjulring med större bredd å slitytan än 16 centimeter 1,200
kilogram med tillägg av 200 kilogram för varje centimeter, varmed slitytans
bredd överskjuter 16 centimeter.

Vid beräkning av det tillåtna hjultrycket må hänsyn tagas även
till mindre ökning av hjulringsbredden än hel centimeter.

Såsom slityta räknas bredden å ringens anliggningsyta mot vägen;
dock att i fråga om luttring slitytan räknas lika med den obelastade
ringens största bredd. Vid användandet av mer än en hjulring å samma
hjul räknas slitytans bredd lika med sammanlagda bredden av hjulringarnas
slitytor.

Erfordras för visst slag av hjulringar, att slitytan räknas annorlunda
än ovan stadgas, meddelas bestämmelser härom av Konungen.

När särskilda skäl därtill föreligga, äger länsstyrelse medgiva, att
automobil med större hjultryck än enligt ovan givna bestämmelser skulle

Kungl. Muj:ts proposition nr 124.

5

vara tillåtet må för viss tid brukas å allmän väg, vars körbana är tillräckligt
bärkraftig för den ifrågasatta trafiken. För gata eller annan
allmän plats i stad ankommer det på polismyndigheten i staden att lämna
sådant medgivande.

Om besiktningsmän.

§ 3.

Mom. 1. För verkställande av besiktning och annan förrättning,
som i denna förordning avses, skola länsstyrelserna, var för sitt län, förordna
besiktningsmän.

Övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av länsstyrelserna.

Mom. 2. Besiktningsmän må ej för något län utses till större antal
än det verkliga behovet oundgängligen kräver.

Mom. 3. Till besiktningsman må ej utses annan än den, som genom
avlagd examen vid teknisk läroanstalt eller genom sysslande med tillverkning
eller reparation av motorfordon eller eljest förvärvat ingående
kännedom om motorfordons konstruktion, skötsel och manövrering, samt
genom redbarhet, samvetsgrannhet och hedrande vandel tillvunnit sig
allmänt förtroende.

Besiktningsman, som själv skall innehava gällande körkort för
automobil, bör äga vana och skicklighet vid körning med sådant fordon.

Besiktningsman må ej den vara, som tillverkar eller bedriver handel
med motorfordon eller som yrkesmässigt meddelar undervisning till
utbildning av förare; ej heller den, som är delägare i handelsbolag eller
styrelseledamot i aktiebolag eller förening för ekonomisk verksamhet, som
bedriver tillverkning av eller handel med motorfordon eller som utbildar
förare.

Mom. 4. Skall besiktningsman utses, utfärdar länsstyrelsen därom
kungörelse, som införes i tidning, med tillkännagivande att den, som
önskar komma i åtanke vid befattningens tillsättande, har att sist inom
trettio dagar från kungörelsens offentliggörande inkomma med till länsstyrelsen
ställd ansökan, åtföljd av de handlingar till styrkande av sin
kompetens och lämplighet, som sökanden vill åberopa.

Länsstyrelsen förordnar därefter besiktningsman, varje gång för
en tid av fyra kalenderår. Avgår besiktningsman före utgången av den
för honom bestämda tjänstgöringstid, utses, i den ordning ovan sägs, ny
besiktningsman för den återstående tiden.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Ändå att tid, för vilken besiktningsman blivit utsedd, ej gått till
ända, må för honom meddelat förordnande återkallas, när skäl därtill
prövas föreligga.

Vid förfall för besiktningsman äger länsstyrelse förordna vikarie
för honom.

Mom. 5. Besiktningsman skall hava sin stationsort inom det län,
där han är förordnad till besiktningsman; och bestämmes denna stationsort
av länsstyrelsen. Hava flera av länets besiktningsmän samma slationsort,
äger länsstyrelsen efter omständigheterna meddela närmare bestämmelser
rörande fördelningen mellan dem av besiktningsmannagöromålen.

Besiktningsman äger ej verkställa förrättning inom annat län än
där hans stationsort är belägen.

För Stockholms stad och län må, utan hinder av vad ovan stadgats,
gemensamma besiktningsmän förordnas.

Mom. 6. Besiktningsman äger att under tjänstgöring bära särskilt
tjänstetecken, vilket fastställes av Konungen.

Mom. 7. Länsstyrelse skall en gång vid varje års början låta i
tidning kungöra, vilka personer, som äro inom länet förordnade till besiktningsmän
samt deras stationsort och postadress, ävensom den fördelning
mellan dem av besiktningsmannagöromålen, som må hava meddelats.
Avgår under året besiktningsman från befattningen eller varder ny besiktningsman
antagen eller meddelat förordnande återkallat, skall även därom
kungörelse utfärdas.

Mom. 8. Bestämmelser om besiktningsmännens verksamhet utöver
vad denna förordning innehåller meddelas i av Konungen för besiktningsmännen
utfärdad instruktion.

Om första besiktning och efterbesiktning av automobil samt om förbud mot

automobils användande.

§ 4.

Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad och tilldelad
igenkänningsmärke, vill hos besiktningsman anmäla densamma till besiktning
(första besiktning), skall därvid uppgiva den avsedda huvudsakliga
användningen av automobilen (personvagn eller lastvagn), dess tillverkare,
om denne är känd, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens
egen skattevikt och tjänstevikt, längd, bredd och största hjultryck,
drivkraftens art (flytande bränsle, elektricitet, ånga), motorns
cylinderantal och cylinderdimensioner, antalet av fabrikanten uppgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

7

hästkrafter hos motorn samt hjulringarnas bredd å slitytan och beskaffenhet,
varvid särskilt skall uppgivas, om ringarna äro av gummi eller ej.
Tillika skall angivas, i fråga om personvagn, det antal passagerare, för
vilket automobilen är avsedd, samt, beträffande lastvagn, maximilasten.

Mom. 2. Vid besiktningen skall, efter det vägning av automobilen
i fall av behov ägt rum för kontrollerande av de enligt mom. 1 om vikt
och hjultryck lämnade uppgifter samt jämväl övriga uppgifter granskats
och fullständigats, genom prov undersökas, huruvida automobilen till sin
beskaffenhet överensstämmer med de i § 2 meddelade bestämmelser.

Över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda
besiktningsinstrument, som tillika skall innehålla beskrivning
över automobilen.

§ 5.

Mom. 1. Har sådan ändring av automobil företagits, att de uppgifter,
som äro införda i automobilregistret, icke längre äro överensstämmande
med automobilens beskaffenhet, skall ägarén hos besiktningsman
anmäla automobilen till efterbesiktning. Därvid skall företes tidigare
för automobilen utfärdat besiktningsinstrument samt skriftligen angivas de
förändringar, som automobilen undergått.

Befinnes vid efterbesiktningen automobilen i de delar, som undergått
förändring, vara i föreskrivet och lämpligt skick, skall besiktningsinstrument,
upptagande dessa förändringar, av besiktningsmannen utfärdas.

Befinnes automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick,
skall besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos
länsstyrelsen i det län, där automobilen, enligt vad nedan i § 9 mom. 1
sägs, har sin hemort.

Mom. 2. Påkallar ägare i annat fall än i mom. 1 sägs efterbesiktning
av automobil eller vissa delar av sådan, skall med avseende
å sådan besiktning i tillämpliga delar gälla vad i mom. 1 är stadgat.

Mom. 3. Föreligger anledning antaga, att automobil till sin beskaffenhet
icke längre överensstämmer med föreskrifterna i § 2, äger länsstyrelse
låta genom besiktningsman undersöka automobilen.

Besiktningsmannen skall ofördröjligen till myndighet, som förordnat
om besiktningen, anmäla vad vid densamma iakttagits.

Kan besiktning, varom nu är sagt, icke äga rum på grund därav,
att automobilen undanhålles besiktningsmannen, skall denne ofördröjligen
anmäla förhållandet hos den myndighet, som meddelat förordnandet.

Mom. 4. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som
användes i yrkesmässig trafik, stadgas i § 27 mom. 3.

8

Kunyl. Maj:ts ■proposition nr 124.

§ 6.

Besiktningsinstrument, såväl för första besiktning som för efterbesiktning,
skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande
vara i två exemplar tillgängligt för ägaren till automobilen.

§ 7.

Mom. 1. Därest vid besiktning, varom i § 5 sägs, automobil befunnits
icke vara i föreskrivet eller lämpligt skick, äger länsstyrelse
meddela förbud mot automobilens användande.

Dylikt förbud må ock meddelas, om automobilen i sådant fall, som
i § 5 mom. 3 sägs, undanhålles besiktningsmannen.

Mom. 2. Förbud, varom i mom. 1 sägs, gäller för hela riket, intill
dess någon länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att automobilen
är i vederbörligt skick, förklarat binder för dess användande icke längre
föreligga.

Mom. 3. Har länsstyrelse meddelat förbud eller förklarande, varom
ovan sägs, beträffande automobil, som icke har sin hemort i länet, skall
länsstyrelsen om den vidtagna åtgärden omedelbart göra anmälan hos
länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Om registrering av automobil och om igenkänningsmärke.

§ B.

Mom. 1. Automobil må ej i andra fall än de, som angivas i mom.
2 och 3 av denna paragraf, tagas i bruk, innan den, på sätt i § 9 stadgas,
blivit registrerad och igenkänningsmärke tilldelats densamma.

Mom. 2. Erfordras i och för tillverkning eller sammansättning av
automobil, att densamma provköres, må tillstånd härtill meddelas av
polismyndighet, som därvid bestämmer plats och villkor för provkörningen.
Vid sådan körning skall automobilen föras av person, som innehar
gällande körkort.

Mom. 3. Skall automobil, som ej undergått besiktning, å väg,
gata eller plats, där automobiltrafik är tillåten, med egen motorkraft
föras till besiktningsman för undergående av första besiktning eller från
hamn, järnvägsstation, fabrik, magasin eller dylikt till utställningslokal
eller annat förvaringsrum, skall å automobilen föras särskild skylt (besiktnings
sky It) av beskaffenhet, varom är särskilt stadgat. Lag samma

Kungl. Maj:ta proposition nr 124.

9

vare om automobil provköres vid besiktning eller om densamma skall,
i fall varom nedan i detta mom. sägs, efter verkställd besiktning användas
i trafik''.

Besiktningsskylt skall i dubbla exemplar, mot nedsättning av skäligt
belopp, tillhandahållas vederbörande av polismyndigheten i orten.
Över utlämnade besiktningsskyltar skall polismyndigheten föra förteckning,
upptagande den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats,
dagen för utlämnandet samt skyltens nummer. Varder sedermera,
i enlighet med vad i § 9 mom. 4 sägs, skylt återställd, skall anteckning
därom likaledes ske i förteckningen samt det nedsatta beloppet efter
avdrag av havda omkostnader återbetalas.

Besiktningsskylt å automobil, varom här är fråga, skall på ett i
ögonen fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen.
I fråga om belysning av den bakre skylten skall gälla vad härutinnan
om igenkänningsmärke är stadgat.

Jämväl i övrigt skola de i denna förordning eller eljest meddelade
bestämmelser om körning med automobil lända till efterrättelse, dock
att automobil, som ej undergått besiktning, icke under några förhållanden
må framföras med större hastighet än, för personvagn, 15 kilometer
i timmen och, för lastvagn, 10 kilometer i timmen. Nämnda inskränkning
gäller dock icke vid besiktningsmans provkörning av automobilen,
men skall i detta fall automobilen förses med av polismyndigheten godkänt
tecken, utvisande att automobilen provköres av besiktningsman.

Om automobil vid besiktning befunnits i föreskrivet och lämpligt
skick, skall besiktningsmannen förse skyltarna med särskilt märke (besiktning
smärre), upptagande besiktningsmannens namn och stationsort
samt dagen för märkets anbringande, varefter besiktningsmannen skall
med sitt sigill (plomb) försegla besiktningsskyltarna.

Sedan besiktningsskyltarna blivit försedda med besiktningsmärke
och plomberats, får automobilen, i avbidan på att densamma efter registrering
får igenkänningsmärke sig tilldelad, under en tid av högst tre veckor
från det besiktningsmärke anbringats lika med registrerad automobil
användas i trafik, dock att automobil, vilken hålles till salu av den, som
tillverkar eller bedriver handel med motorfordon, må jämväl för tid därefter
nyttjas för provkörning.

§ 9-

Mom. 1. Hos länsstyrelse skall föras automobilregister för inskrivning
av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i denna förordning
förmäles eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 101 käft. (Nr 124.)

2

10

Kung}. Maj:ts proposition nr 124.

Automobil skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där automobilen
har sin hemort.

Automobil skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är
mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis användas å annan ort
än den, där ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna
inom olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller
tillhör automobilen ägare, som icke mantalsskrives, skall automobilen
anses hava sin hemort å den ort, där den företrädesvis skall brukas.

Mom. 2. Ansökan om registrering av automobil, som ännu icke är
registrerad, skall inom fjorton dagar från det automobilen förvärvats göras
av ägaren eller, om automobilen tillhör staten eller kommun, av den myndighet
eller person, som äger befogenhet att anställa förare å automobilen.

Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver
handel med motorfordon, beträffande automobil, som av honom
förvaras å lager eller hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens
namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skall fogas vederbörligt besiktningsinstrument i
två exemplar.

Mom. 3. Är ansökan om registrering icke vederbörligen gjord, eller
utvisar besiktningsinstrument, att automobil icke är i föreskrivet och
lämpligt skick, skall registrering vägras.

Mom. 4. Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa:

a) dag för registreringen jämte nummer i registret;

b) den avsedda huvudsakliga användningen av automobilen (personvagn,
lastvagn), typ (märke eller fabrikat), automobilens egen skattevikt
och tjänstevikt, längd, bredd och största hjultryck, drivkraftens art,
antalet hästkrafter hos motorn samt hjulringarnas beskaffenhet, ävensom,
i fråga om personvagn, det antal passagerare, som automobilen är avsedd
att föra, samt, beträffande lastvagn, maximilasten;

c) uppgift å automobilens hemort;

d) ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift
samt

e) uppgift å det automobilen tilldelade igenkänningsmärke.

Bevis om registreringen och uppgift om igenkänningsmärke skola
tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, vilket skall av länsstyrelsen
återställas till sökanden. Länsstyrelsen har tillika att mot skälig
ersättning tillhandahålla sökanden igenkänningsmärke i två exemplar
sedan sökanden i förekommande fall till länsstyrelsen överlämnat de i §
8 mom. 3 omförmälda besiktningsskyltarna.

Kungl. Maj:ta proposition nr 124.

11

Länsstyrelsen skall översända besiktningsskyltarna till den polismyndighet,
som utlämnat dem. Sålunda återbekomna skyltar må ej av
polismyndigheten ånyo utlämnas, utan att besiktningsmärket avlägsnats
från skyltarna.

§ 10.

Mom. 1. Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall denne
inom fjorton dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra anmälan för registrering
hos länsstyrelsen i det län, där automobilen är registrerad,
dock att, om äganderätten övergår genom arv eller testamente, tiden för
anmälan räknas, där boskifte erfordras, från det detta hölls, men, i annat
fall, vid arv, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades och,
vid testamente, från det testamentet blev beståndande.

Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift om nye ägarens
namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift samt, därest
automobilen till följd av äganderättens övergång skall enligt § 9 mom.
1 registreras i annat län, tillika upplysning därom.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen
förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,
som ovan sägs, förre ägaren.

Förre ägaren vare alltid berättigad att göra anmälan om övergång
av äganderätten till automobil; dock att genom sådan anmälan den nye
ägarens anmälningsskyldighet icke upphör. Har dylik anmälan gjorts
av förre ägaren och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens
övergång, äger länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet
gått till ända utan att skyldigheten fullgjorts, ur registret
avföra den förre ägaren, oaktat upplysning om den nye ägaren ej
kunnat erhållas.

Anmälan av förre ägaren vare avgiftsfri, där anmälningsskyldighet
ej för honom föreligger.

Mom. 2. Har registrerad automobil förstörts eller kommer den av
annan anledning icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom
fjorton dagar från det dylikt förhållande, ägaren veterligen, inträffade,
därom göra anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen
i det län, där automobilen är registrerad. Sådan anmälan skall
vara åtföljd av dels bevis till styrkande av de meddelade uppgifterna om
automobilen, dels ock de automobilen tilldelade exemplaren av igenkänningsmärke,
såvida dessa icke förkommit, i vilket fall länsstyrelsen prövar,
huru uppgift härom må styrkas.

Mom. 3. Har ägare av registrerad automobil för avsikt att under
viss tid ej nyttja automobilen i trafik, äger han rätt att om detta förhål -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

lande göra anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen
i det län, där automobilen är registrerad.

Sådan anmälan skall vara åtföljd dels, förutom av i § 11 mom. 1
stadgade avgifter, av en särskild avgift, svarande mot skatt för automobilen
under ett kalenderkvartal, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen
lika med registreringsavgift, dels ock av de automobilen tilldelade
exemplaren av igenkänningsmärke, såvida dessa icke förkommit, i
vilket fall länsstyrelsen prövar, huru uppgift härom må styrkas.

Sedan automobilen avförts ur registret, må den ej i andra fall än
i § 8 sägs nyttjas i trafik innan den ånyo blivit registrerad.

Ansökan om ny registrering av automobilen skall innehålla uppgift
om den förra registreringen och det automobilen därvid tilldelade
igenkänningsmärke. I övrigt skall i fråga om sådan registrering i tilllämpliga
delar gälla vad i § 9 är stadgat om registrering av automobil,
som icke förut registrerats.

Mom. 4. Inom fjorton dagar efter avslutandet av sådan efterbesiktning,
varom i § 5 mom. 1 och 2 samt § 27 mom. 3 sägs, har ägaren
av automobilen att till länsstyrelsen i det län, där automobilen är registtrerad,
om besiktningen göra anmälan och därvid foga vederbörligt besiktningsinstrument
i två exemplar eller, därest sådant icke upprättats, av
besiktningsman utfärdat bevis om att besiktningen verkställts.

Mom. 5. Sker i andra fall än ovan i mom. 1, 2, 3 och 4 sägs
ändring i förhållande, varom inskrivning i registret skett, skall anmälan
därom inom åtta dagar från det ändringen skedde göras hos länsstyrelsen
i det län, där automobilen är registrerad.

Mom. 6. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till
automobil eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt
§ 9 mom. 1 bör registreras i annat län än där registrering förut
skett, skall ansökan om ny registrering göras hos länsstyrelsen i det län,
där registreringen bör ske, inom en månad från det förändringen inträdde;
dock att denna tid i de fall, som omförmälas i mom. 1 första stycket av
denna paragraf, skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall
innehålla uppgift om den förra registreringen och det automobilen därvid
tilldelade igenkänningsmärke. I övrigt skall i fråga om sådan registrering
i tillämpliga delar gälla vad i § 9 är stadgat om registrering av automobil,
som icke förut registrerats.

Mom. 7. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall
den ändring anmärkas i registret.

Kungl, Maj:ts proposition nr 124.

13

Göres anmälan om efterbesiktning, varom i mom. 4 sägs, skall
detta antecknas i registret.

Är efterbesiktning verkställd på grund av myndighets förordnande,
skall anteckning i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen
iakttagits. Har länsstyrelse meddelat förbud eller förklarande
jämlikt § 7, skall anteckning jämväl därom ske i registret. Är i dessa
fall fråga om automobil, som har sin hemort i annat län, skall länsstyrelsen
i det län, där automobilen har sin hemort, därom underrättas i och
för vederbörliga anteckningars verkställande.

§ 11.

Mom. 1. Ansökan om registrering eller annan anmälan till automobilregistret
skall göras skriftligen och vara bevittnad samt åtföljd av
stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.

Mom. 2. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som
finnas för varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till
registret vägras.

Om vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse
att ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända
skriftlig underrättelse med uppgift tillika å skälen därför.

Mom. 3. Har hos länsstyrelse registrerats automobil, som förut är
i annat län registrerad, har länsstyrelsen att om registreringen skyndsamt
göra anmälan hos länsstyrelsen i det län, där den föregående registreringen
skett.

Mom. 4. Vad i automobilregistret antecknats skall genom länsstyrelses
försorg för rikets polismyndigheter kungöras i den omfattning
och på det sätt, som Konungen bestämmer.

Mom. 5. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom
om avgifter för registreringen och dess kungörande meddelas av
Konungen.

§ 12.

Mom. 1. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje
automobil sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande
bokstav, utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att:

A utmärker Stockholms stad,

B » Stockholms län,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

C utmärker

Uppsala län,

D

»

Södermanlands län,

E

Östergötlands län,

F

7>

Jönköpings län,

G

»

Kronobergs län,

H

Kalmar län,

I

»

Gottlands län,

K

Blekinge län,

L

Kristianstads län,

M

»

Malmöhus län,

N

Hallands län,

0

»

Göteborgs och Bohus län,

P

»

Älvsborgs län,

R

»

Skaraborgs län,

S

»

Värmlands län,

T

»

Örebro län,

U

»

Västmanlands län,

W

»

Kopparbergs län,

X

»

Gävleborgs län,

Y

»

Västernorrlands län,

Z

7>

Jämtlands län,

AC

»

Västerbottens län,

BD

»

Norrbottens län.

Ordningsnummer meddelas i löpande följd, dock att, om automobil
är avförd ur registret, dennas ordningsnummer må tilldelas annan
automobil.

Mom. 2. Igenkänningsmärke skall på ett i ögonen fallande sätt
anbringas, ett exemplar framtill och ett baktill å automobilen.

Mom. 3. Närmare bestämmelser om igenkänningsmärkes beskaffenhet
meddelas av Konungen.

Mom. 4. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller
för trafik i hela riket.

Om automobilförare.

§ 13.

Automobil må föras allenast av den, som därtill innehar gällande
tillstånd (körkort).

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 124.

15

Utan hinder av vad sålunda stadgas må den, som utbildar sig till
förare (elev), äga företaga övningskörning å plats och under villkor, som
av polismyndigheten i orten bestämmas. Vid dylik övningskörning skall
eleven vid förarplatsen åtföljas av lärare, som i § 14 mom. 1 avses; och
anses under körningen läraren såsom förare av automobilen.

§ 14.

Mom. 1. Utbildning av elev skall äga rum genom lärare, som
innehar gällande körkort för automobil och besitter vana och skicklighet
vid körning med sådant fordon.

Är körskola upprättad för meddelande av sådan utbildning, skall
skolan stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.
Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen i det län, dit
skolan är förlagd. Över ansökan om godkännande av lärare skall länsstyrelsen
infordra yttrande av den besiktningsman, som enligt vad nedan
sägs har att utöva tillsyn över skolan; och må denne genom särskilt
prov låta undersöka den föreslagna lärarens kompetens och lämplighet.

Körskola står under tillsyn av den besiktningsman, som länsstyrelsen
förordnar; och äger denne inspektera skolan och meddela de anvisningar
för dess verksamhet, som finnas erforderliga.

Länsstyrelsen i det län, dit skolan är förlagd, äger att, i händelse
godkänd lärare befunnits oskicklig eller eljest olämplig såsom sådan, återkalla
godkännandet. Har sådant återkallande meddelats, utfärdar länsstyrelse
därom kungörelse, som intages i tidning i orten.

Envar, som annorledes än i körskola vill såsom yrke bedriva
utbildning av elever, skall vara godkänd såsom lärare av länsstyrelsen i det
län, där han är mantalsskriven; och skall beträffande sådan verksamhet
i tillämpliga delar gälla vad här ovan är stadgat om körskola.

Mom. 2. Elev, som erhållit utbildning till förare och önskar erhålla
körkort, skall undergå prövning rörande sin kännedom om automobil
och körning med sådant fordon hos besiktningsman i det län, där han
är mantalsskriven, eller, om han så hellre önskar eller icke är bosatt
i riket, hos besiktningsman i det län, där han erhållit sin utbildning.
Har han erhållit utbildning utom riket, äger han för prövningen vända
sig till besiktningsman i det län, där han vistas. Han skall vid prövningen
förete dels bevis om den undergångna utbildningen, utfärdat av
den, som meddelat denna, dels ock åldersbevis och läkarintyg, varom i
§ 15 mom. 1 a) och b) förmäles.

16

Kungl. Maj:ts -proposition nr 124.

För prövningen skall lämplig automobil tillhandahållas besiktningsmannen;
och anses vid sådan prövning eleven såsom förare av
automobilen.

Mom. 3. Befinnes elev, som fyllt 18 år, efter förhör och prov
under olika trafikförhållanden, vara väl förtrogen med konstruktionen,
skötseln och manövreringen av automobil samt äga nödig kännedom om
gällande allmänna föreskrifter rörande trafik med motorfordon och om
bestämmelserna i vägtrafikstadgan, ävensom, enligt besiktningsmannens
uppfattning, vara lämplig såsom förare, skall besiktningsmannen ofördröjligen
meddela eleven bevis, att han inför besiktningsmannen avlagt
godkänt prov som förare av automobil. Detta bevis, bör angiva den
lärare eller körskola, som utbildat eleven samt typen å och arten av
drivkraften hos den automobil, med vilken provet ägt rum.

§ 15.

Mom. 1. För erhållande av körkort har elev, som undergått godkänd
prövning inför besiktningsman, att till länsstyrelsen i det län, där
han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven i riket, till
länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan
därom, med angivande av fullständigt namn, yrke och hemvist samt
därvid foga

a) bevis om sökandens födelseår och födelsedag;

b) intyg av läkare, att sökanden icke lider av sådant lyte, sådan
sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörsel förmågan, som väsentligen
minskar hans förmåga att föra automobil; skolande det anses föreligga
erforderlig grad av synskärpa, därest denna utan användande av
glas uppgår till antingen minst 0.7 å vartdera ögat för sig eller minst
0.8 å det ena ögat och minst 0.5 å det andra, samt erforderlig grad av
hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning väl
uppfattas på 4 meters avstånd;

c) bevis av besiktningsman, varom i § 14 mom. 3 förmäles;

d) av sökanden undertecknad, bevittnad uppgift, huruvida han
tidigare sökt eller erhållit körkort;

e) intyg, som kan av länsstyrelse godtagas, att sökanden gjort sig
känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande; samt

f) fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen kan
anbringas å körkortet.

Har sökanden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits och har

Kungl. Maj-.ts proposition nr 124.

17

lian fyllt 18 år, bär länsstyrelsen att för honom utfärda körkort, innefattande
tillstånd att föra automobil.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd
i hela riket. Körkort för automobil berättigar jämväl till förande av
motorcykel, varom i § 34 sägs.

Mom. 2. Över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning
i liggare eller kortregister; och skall därvid för varje körkort antecknas
nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens
namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist.

Mom. 3. Befinnes förare hava vid färd med automobil gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet eller varit berusad eller föreligga eljest sådana
förhållanden, att föraren måste anses olämplig att föra automobil,
skall den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, återkalla detsamma samt
därvid förklara, att länsstyrelsen vill, sedan viss tid, minst två månader
och högst två år, gått till ända, på ansökan upptaga till prövning frågan
om utfärdande av nytt körkort.

Har sådan återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning
överlämna körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet om återkallelsen upphävt,
skall körkortet återställas till föraren.

Ansökan om utfärdande av nytt körkort skall, därest den av länsstyrelsen
angivna tid överstiger sex månader, vara åtföljd av handlingar,
frånsett åldersbevis, av beskaffenhet, varom i mom. 1 sägs, utfärdade
efter det den av länsstyrelsen bestämda tid gått till ända.

Beslut, varigenom länsstyrelse återkallat körkort, skall antecknas i
den liggare eller det kortregister, varom i mom. 2 förmäles, och genom
länsstyrelsens försorg för rikets polismyndigheter kungöras på sätt Konungen
förordnar. Om dylika beslut skall meddelande även intagas i
tidning i orten. Beslut, varigenom återkallelse av körkort, efter anförda
besvär, upphävts eller ändrats eller varigenom, efter återkallelse, nytt
körkort utfärdats, skall likaledes kungöras och meddelas på sätt ovan
är stadgat.

Mom. 4. Har förare ådömts straff för förseelse mot denna förordning
eller mot 18 kap. 15 § strafflagen eller mot 11 kap. 15 § strafflagen,
i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik, åligger det domstolen
att ofördröjligen om utslaget meddela underrättelse till den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet för föraren.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 101 höft. (Nr 124.)

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

18

Om körning med automobii m. m.

§ 16.

Jförn. 1. Körning med automobii vare, där ej nedan annorlunda
sägs, tillåten å varje allmän väg samt å gata och annan allmän plats i
stad, som är upplåten för körtrafik.

4/om. 2. Därest körning med automobii å viss allmän väg kan till
följd av vägens ringa bredd eller eljest för dylik trafik otjänliga beskaffenhet
eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet,
skall länsstyrelsen meddela förbud mot all autoinobiltrafik å vägen.

Erfordras eljest för trafiksäkerhetens främjande eller vägens skyddande
inskränkning i rätten att med automobii befara viss allmän väg,
skall länsstyrelse förklara sådant befarande antingen under hela året
eller under viss tid av året förbjudet, med mindre de föreskrifter iakttagas
i avseende å automobilens tyngd, bredd eller hjultryek, som länsstyrelsen
för varje fall kan finna nödigt meddela.

Mom. 3. Automobii med ett största hjultryck överstigande 2,000
kilogram eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter
må ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i
det län, där vägen är belägen. Vid meddelande av sådant tillstånd skola
fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens
tyngd eller eljest, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens främjande
eller vägens skyddande. Därvid må ock, om till följd av den
ifrågavarande trafikens förstörande inverkan å körbanan underhållet av
allmän väg oskäligen försvåras, föreskrivas skyldighet för tillståndets
innehavare att bidraga till ombesörjande av sålunda försvårat underhåll
efter ty länsstyrelsen bestämmer.

Mom. 4. Beträffande gata eller annan allmän plats i stad meddelas
förbud eller tillstånd enligt mom. 2 och 3 av polismyndigheten i
staden.

Mom. 5. Därest för automobiltrafik upplåten allmän väg tillfälligt
avstänges för trafik, skall länsstyrelse, där så lämpligen kan ske, bereda
möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma å annan väg, även om
sådan trafik å denna väg eljest är förbjuden.

Mom. 6. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av
utfartsväg eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss
person tillstånd att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

19

föreskrivas, för viss resa eller under viss tid eller tillsvidare med automobil
befara viss allmän väg, vara automobiltrafik eljest icke må
äga rum.

Mom. 7. Inom område, där militära övningar skola företagas, må
under tiden för övningarna automobil, som därvid brukas, framföras jämväl
å allmän väg, som eljest icke är upplåten för automobiltrafik, därest
anmälan härom i god tid förut skett bos vederbörande länsstyrelse.

Mom. 8. Allmän väg må, även om automobiltrafik därå eljest ej
är medgiven, befaras med automobil av läkare eller veterinär i och för
sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt
samt i andra därmed jämförliga fall av nödläge.

§ 17.

I fråga om enskilda vägar och andra enskilda områden ankommer
det på ägaren av vägen eller området att avgöra, huruvida körning med
automobil därstädes må äga rum. Har sådan väg upplåtits för automobiltrafik
och är den allmänneligen befaren, äger länsstyrelse enahanda
befogenhet och skyldighet som beträffande allmän väg.

§ 18.

Mom. 1. Vid framförande av automobil skall hastigheten städse
begränsas så, att nödig försiktighet iakttages, och sålunda noga avpassas
efter körbanans och den närmaste omgivningens överskådlighet och beskaffenhet
samt förekomsten av annan trafik.

Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att
automobilen under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel
av den framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.

Härjämte skall iakttagas, att hastigheten aldrig må överstiga:

f)1 för automobil, vars alla hjul äro försedda med luftringar:

a) för personvagn avsedd för högst 7 personer: km. i tim.

å landsbygden i allmänhet...............45;

inom stads och köpings bebyggda område ävensom inom annat
tättbebyggt samhälle...............35;

b) för lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kilogram . 30;

c) för personomnibus och för lastvagn med bruttovikt över stigande

2,500 men ej 3,600 kilogram.........25;

d) för lastvagn med bruttovikt överstigande 3,600 kilogram . . 20;

20

Kungl. May.ts proposition nr 124.

2) för automobil med massiva gummiringar: km. i tim.

a) med en tjocklek av minst 4 centimeter..........20;

b) med en tjocklek understigande 4 centimeter........10;

3) för automobil med hjulringar av järn eller annat hårt

material........................10.

Äro automobils hjulringar av annat slag, än nu nämnts, bestämmer
Konungen, huruvida automobilen med avseende å den tillåtna hastigheten
är att jämställa med automobil, som omförmäles under 1) eller 2)
eller 3) här ovan.

Mom 2. Med avseende å körhastigheten för automobil inom stads
och köpings bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle
skall iakttagas:

att den i mom. 1 angivna högsta tillåtna hastigheten för sådan
ort må användas allenast när körbanan är bred och utsikten fri samt
trafiken i övrigt lätt att överskåda och bedöma;

att vid gatukors eller å öppen plats, där flera trafikleder utmynna,
eller när mörker eller dimma råder, hastigheten alltid skall nedbringas
efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver;

samt att vid vändning om gatuhörn eller där körbanan är så hal,
att automobilen lätteligen slirar, större hastighet icke må användas än
att automobilen kan stannas så gott som ögonblickligen.

Vid körning med automobil å landsbygden skall iakttagas:

att den i mom. 1 angivna, högsta tillåtna hastigheten må komma
till användning allenast vid full dager och å torr, hård och jämn väg,
invid vilken byggnad, mur, plank, häck eller annat skymmande föremål
icke finnes, samt då föraren kan överskåda minst 200 meter av den närmast
framförliggande vägsträckan ävensom erforderliga delar av de vägar,
som ansluta sig till nämnda vägsträcka, och ej heller eljest någon omständighet
föreligger, som kan betinga en lägre hastighet;

att vid färd i kurva eller å uppblött väg eller där vägbanan är
ojämn och gropig eller skymmande föremål finnas invid vägbanan eller
när mörker eller dimma råder, hastigheten skall nedbringas så som vid
varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten och vägens skyddande
kräver;

samt att, där körbanan är så hal, att automobilen lätteligen slirar,
större hastighet icke må användas än att automobilen kan stannas så
gott som ögonblickligen.

Mom 3. Länsstyrelsen äger medgiva, att för personomnibus, som
framföres allenast å allmän väg, därå särskilda anordningar vidtagits för

Kungt. MajUs proposition nr 124.

21

sådan trafik, hastigheten å samma väg må höjas till högst 30 kilometer
i timmen. Enahanda befogenhet med avseende å viss gata eller annan
allmän plats i stad tillkommer polismyndigheten i staden.

Mom. 4. Där i följd av viss allmän vägs svaga beskaffenhet eller
uppblötta tillstånd eller annat särskilt förhållande så prövas nödigt, äger
länsstyrelse föreskriva inskränkning i den i mom. 1 angivna högsta tilllåtna
hastigheten antingen under hela året eller under viss tid av året
eller beträffande automobil av viss beskaffenhet.

Föreligga synnerliga skäl att för viss gata eller annan allmän plats
i stad meddela inskränkning beträffande automobils hastighet, äger polismyndigheten
i staden därom förordna.

Mom. 5. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke automobil
inrättad för transport av sjuka (ambulansbil) eller automobil, som användes
vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polistrupp.

Mom. 6. Ifrågasättes att för tävling eller vid annat särskilt tillfälle
framföra automobil med större hastighet än den i mom. 1 angivna,
må tillstånd härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa
sådana vilkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik
ej uppkommer. Därvid må ock, om till följd av den ifrågavarande
trafikens förstörande inverkan å körbanan underhållet av allmän väg
oskäligen försvåras, föreskrivas skyldighet för tillståndets innehavare att
bidraga till ombesörjande av sålunda försvårat underhåll efter ty länsstyrelsen
bestämmer.

§ 19.

Mom. 1. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång
varje år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom
länet, vilka icke må befaras med automobil, ävensom angående gällande
inskränkningar dels i rätten att befara allmän väg med automobil eller
visst slag av automobil, dels ock i den i § 18 mom. 1 angivna, högsta
tillåtna hastigheten.

Kungörelsen bör ävenledes upptaga de vägar, som få befaras med
automobil utan andra inskränkningar än som äro stadgade i denna förordning.

Närmare bestämmelser om dylik kungörelse meddelas av Konungen.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,
skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Mom. 2. Hos länsstyrelse skall för allmänheten hållas tillgänglig

22

Kungl. Maj ds proposition nr 124.

karta i lämplig skala, varå med röd färg äro tydligt utmärkta de för
automobiltrafik tillåtna vägarna inom länet, därvid de vägar, för vilkas
trafikerande med automobil särskilda bestämmelser £älla, böra betecknas
med streckade röda linjer.

Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång
varje år insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; dock att, om
ändringar icke skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro
av mera omfattande art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande
noggrann uppgift å ändringarna, må vara tillfyllest.

Mom. 3. Under året vidtagna ändringar i förhållanden, varom i
mom. 1 sägs, skola, på sätt där är stadgat, skyndsamt kungöras och utmärkas
å den i mom. 2 omförmälda karta.

§ 20.

Mom. 1. Vägvisare, varom förmäles i 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 (nr 68),
skall, om någon av de vägar, som stöta samman, är förbjuden för automobiltrafik,
målas röd i vad avser den förbjudna vägen.

Mom. 2. Råder inskränkning i rätten att med automobil befara
viss allmän väg, vare sig inskränkningen avser automobil av viss beskaffenhet
eller viss tid eller eljest tillåten hastighet, skall sådant på lämpligt
sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller invid vägen.

Å för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet
är av nöden, såsom vid skarpa krökar, branta backar eller där
utsikten eljest är skymd och vid korsningar med järnväg eller spårväg,
anbringas tjänligt varningstecken.

Det ankommer på länsstyrelse att beträffande nämnda anordningar
meddela de närmare föreskrifter, som må vara av nöden.

Erfordras vid gata eller annan allmän plats i stad varningstecken,
varom i detta mom. sägs, skall härvid enahanda befogenhet, som i avseende
å allmän väg tillkommer länsstyrelse, tillkomma polismyndigheten
i staden.

Mom. 3. Kostnad för anbringande av anslag eller varningstecken,
varom i mom. 2 är sagt, skall, såvitt angår stads område, bestridas av
staden men eljest av vederbörande vägkassa.

§ 21.

Mom. 1. Under färd skall å automobil föras

a) igenkänningsmäfken, så anbragta som i § 12 mom. 2 sägs'', samt

Kun tji. Maj:ts proposition nr 124.

23

av beskaffenhet, varom är särskilt stadgat, eller, därest automobilen ej
ännu tilldelats igenkänningsmärke, föreskrivna besiktningsskyltar;

b) å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall
eller porslip, upptagande dels ägarens namn och hemvist samt automobilens
hemort, dels tiden för senast verkställd besiktning av automobilen,
dels ock, beträffande personoinnibus och lastvagn, automobilens egen
tjänstevikt, bredd och största hjultryck, ävensom det högsta antal passagerare
automobilen är avsedd att föra eller automobilens maximilast;

c) då mörker råder, två tända lyktor framtill å samma höjd, en å
vardera sidan, med vitt sken, tillräckligt starkt att kunna upplysa vägen
minst 50 meter framför automobilen, ävensom baktill å automobilen en
lykta, s,om med vitt sken fullständigt belyser det å automobilen anbragta
bakre igenkänningsmärket samt visar rött ljus bakåt.

Mom. 2. Å automobil, varom förmäles i § 18 mom. 5, skall under
mörker föras, förutom andra för automobiler stadgade lyktor, tillika framtill
en tänd lykta med kraftigt rött sken.

Mom. 3. Å lastvagn med en bruttovikt överstigande 3,600 kilogram
skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas automobilens egen
tjänstevikt och maximilast.

Mom. 4. Förare skall, innan körningen börjar, förvissa sig om, dels
att automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i mom. 1 och
2 är föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro
i fullgott skick och verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt och skall såvitt
möjligt hållas fritt från smuts. Detsamma gäller i fråga om besiktningsskylt,
där sådan skall föras.

Mom. 5. Å automobil må under färd i stad eller annat tättbebyggt
samhälle brukas allenast signalapparat med jämn, dov ton; dock
att å automobil, varom förmäles i § 18 mom. 5, skall såsom signalapparat
användas antingen kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller
sirén med genomträngande gäll ton.

Mom. 6. Bländande ljus må ej användas vid färd i stad eller annat
tättbebyggt samhälle, ej heller annorstädes vid möte med annan vägfarande
än gående.

Mom. 7. Förare må icke röka tobak under färd i stad eller annat
tättbebyggt samhälle.

Mom. 8. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana
åtgärder, att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

Mom. 9. Det åligger förare dels att så behandla motorn, att rök,
ånga eller gas icke utsläppes i sådan mängd, att avsevärdare obehag eller

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

olägenhet härav uppstår, dels ock att vid smutsigt väglag, då gående
person passeras, begränsa hastigheten, så att den gående ej utsättes för
onödigt smutsstänk.

Användes explosionsmotor, må vid färd i stad eller annat tättbebyggt
samhälle eller annorstädes, då olägenhet för annan vägfarande kan
därav uppstå, gaserna icke givas fritt avlopp.

Mom. 10. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade
körkort för att på tillsägelse av polisman uppvisas.

Polisman må ej förvägras avläsa automobilens skyltar och andra
märken och apparater.

Om skyldighet för förare att under färd medföra det å skatt för
automobilen senast bekomna kvitto samt uppvisa detsamma för polisman
gäller vad i förordningen om automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260)
är stadgat.

Om släpvagn till automobil.

§ 22.

Mom. 1. Skall släpvagn för tillfälligt eller stadigvarande bruk
kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara tillfredsställande
och, om mer än en släpvagn brukas, effektivt bromsningssystem
vara anordnat. Länsstyrelse och vederbörande polismyndighet i stad
äga, när helst anledning därtill föreligger, låta genom besiktningsman
undersöka, huruvida släpvagnen med kopplings- och bromsningsanordningar
är i betryggande och lämpligt skick. Med avseende å sådan besiktning
och i anledning därav påkallade åtgärder gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna härovan i § 5 mom. 3 och § 7.

Släpvagns hjultryck må icke överstiga det för automobil enligt
denna förordning föreskrivna största hjul tryck.

Å släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall under färd föras
skyltar av metall eller porslin, upptagande dels ägarens namn och hemvist,
dels ock släpvagnens egen tjänstevikt, bredd och största hjultryck
ävensom maximilast.

År släpvagn tillkopplad automobil, skall det igenkänningsmärke,
som eljest skulle föras baktill å automobilen, anbringas baktill å släpvagnen
eller, om flera släpvagnar användas, å den sista av dessa. Detta
igenkänningsmärke skall under mörker hållas belyst på sätt är föreskrivet
om motsvarande igenkänningsmärke å automobil.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Mom. 2. Släpvagn med ett största hjultryck Överstigande 2,OCH)
kilogram eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter
må ej framföras utan särskilt tillstånd, vad beträffar allmän väg, av
länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, och, vidkommande gata eller
annan allmän plats i stad, av polismyndigheten i staden. I fråga om
meddelande av sådant tillstånd skall vad i § 16 mom. 3 och 4 är stadgat
beträffande automobil äga motsvarande tillämpning.

Släpvagn må icke användas till personbefordran utan att tillstånd
därtill meddelats, för allmän väg, av länsstyrelse och, för gata eller annan
allmän plats i stad, av polismyndigheten i staden.

Sådant tillstånd erfordras ock, om mer än en släpvagn skall tillkopplas
automobil.

Mom. 3. Automobil med släpvagn må, om fordonen äro försedda
med luftringar, framföras med en hastighet av högst 20 kilometer i timmen;
dock må länsstyrelse, om släpvagnen är av ringa vikt och avsedd
allenast för last, medgiva fordonens framförande å viss allmän väg med
en hastighet av högst 30 kilometer i timmen.

Är släpvagn försedd med massiva gummiringar med en tjocklek
understigande 4 centimeter eller med hjulringar av järn eller annat hårt
material, gäller om hastigheten vad i § 18 är stadgat för automobil med
ringar av nämnda beskaffenhet.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik.

§ 23.

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig
trafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om annan automobiltrafik,
vad §§ 24—29 här nedan stadgas.

§ 24.

Mom. 1. Den, som vill utöva yrkesmässig trafik, har att därtill
söka särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

Mom. 2. Avser ansökan bedrivande av yrkesmässig trafik i regelbunden
fart å viss vägsträcka (linjetrafik), meddelas trafiktillståndet av
länsstyrelsen i det eller, de län, där trafiken skall äga rum.

Mom. År fråga om yrkesmässig trafik inom viss stad eller å
viss ort på landsbygden (köping, municipalsamhälle, badort o. s. v.) med Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 101 käft. (Nr 124.) 4

26

Kungl. Alaj:ts proposition nr 124.

delas tillstånd till sådan trafik (lokaltrafik), vad beträffar stad, av polismyndigheten
i staden och, vidkommande ort å landsbygden, av vederbörande
länsstyrelse.

Mom. 4. Vill någon inom visst län bedriva yrkesmässig trafik, som
ej är att hänföra till linje- eller lokaltrafik, meddelas trafiktillståndet av
länsstyrelsen i detta län.

Skall trafiken icke begränsas till visst län, meddelas trafiktillståndet
av länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Mom. 5. Vid ansökan om trafiktillstånd skall fogas uppgift om
den eller de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte
skall bifogas vederbörligt utdrag ur automobilregistret för sådan
automobil eller, där automobil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter
om automobilens beskaffenhet, som enligt § 9 mom. 4 skola införas
i registret.

I fråga om ansökan om tillstånd till linjetrafik stadgas i § 25.

Mom. 6. När helst anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd
återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet.

Därest någon, som innehar trafiktillstånd, varom i mom. 4 sägs,
idkar linjetrafik eller lokaltrafik utan att hava härtill förvärvat vederbörligt
tillstånd och icke efterkommer vederbörande myndighets föreläggande
att inom viss tid söka sådant tillstånd, skall förstnämnda trafiktillstånd
av länsstyrelsen återkallas.

§ 25.

Mom. 1. Ansökan om trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver
vad i § 24 mom. 5 angives, innehålla uppgifter om den vägsträcka,
varå trafiken skall äga rum, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik
eller godstrafik eller bådadera, ävensom om huru trafiken i övrigt
skall anordnas och bedrivas och om den taxa för befordringen, som
önskas fastställd.

Mom. 2. Över ansökan om tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse
ej mindre höra vägstyrelsen och polismyndigheten i orten än även, om
förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan
lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra,
som beröras av trafiken eller som ärendet eljest kan angå, tillfälle att
yttra sig.

Mom. 3. Om anordnande av linjetrafik å viss vägsträcka, där
sådan ej bedrives, anses önskvärd, bör länsstyrelse låta sig angeläget
vara att vidtaga lämpliga åtgärder för tillkomsten av sådan trafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

27

§ 26.

Innan tillstånd till linjetrafik eller lokaltrafik meddelas, må, om
anledning därtill föreligger, på sökandens bekostnad anställas undersökning,
dels huruvida de allmänna vägar eller gator och andra allmänna
platser i stad, som komma att beröras av trafiken, äro så beskaffade,
att trafiken utan fara eller särskild olägenhet där kan äga rum, dels
ock genom besiktningsman huruvida för trafiken uppgiven automobil är
därför lämplig.

Undersökning, varom ovan sägs, må, där fråga är om linjetrafik,
kunna anförtros åt särskild sakkunnig förrättningsman, som, i anledning
av framställning av länsstyrelse efter sökandens hörande, förordnas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§ 27.

Mom. 1. Vid prövning av ansökan om tillstånd till linjetrafik eller
lokaltrafik skall hänsyn tagas till behövligheten och lämpligheten av den
ifrågasatta trafiken. Om särskilda omständigheter sådant påkalla, må
dylik hänsyn jämväl tagas vid prövning av ansökan om tillstånd till
annan yrkesmässig trafik.

Tillstånd till linje- och lokaltrafik skall upptaga de villkor och bestämmelser
för trafiken, som prövas nödiga. Beträffande linjetrafik må
därvid ock, om till följd av trafikens förstörande inverkan å körbanan
underhållet av allmän väg eller gata oskäligen försvåras, föreskrivas skyldighet
för tillståndets innehavare att bidraga till ombesörjande av sålunda
försvårat underhåll efter ty myndighet, som meddelar tillståndet, bestämmer.
Sökande av tillstånd till linjetrafik må även efter sådan myndighets
beprövande kunna åläggas ställa skälig säkerhet för fullgörande av
den ersättningsskyldighet, som han vid utövande av den ifrågavarande
trafiken kan ådraga sig.

Av länsstyrelses beslut om tillstånd till linjetrafik skola avskrifter
tillställas vederbörande vägstyrelse och polismyndighet, varjämte meddelande
om beslutet skall intagas i tidning i orten.

Mom. 2. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan
att vara för sådan trafik godkänd av myndighet, som har att meddela
trafiktillståndet. Ej heller må yrkesmässig trafik med tillkopplad släpvagn
bedrivas, utan att detta medgivits av nämnda myndighet och släpvagnen
blivit i angiven ordning för trafiken godkänd. Vid godkännande,

28

jIfungl. Maj:ts proposition nr 124.

varom ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den
största last, som må befordras med fordonet. Avses att i yrkesmässig
trafik bruka lastvagn för befordran av personer, skola härför påkallade
anordningar å lastvagnen godkännas av myndighet, som har att meddela
trafiktillstånd. Därvid skall bestämmas det högsta antal passagerare,
som må befordras med fordonet.

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när helst
anledning därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas.

Mom. 3. För utrönande av huruvida automobil, som användes i
yrkesmässig trafik, är i föreskrivet och lämpligt skick skall densamma
minst en gång varje kalenderår uppvisas hos besiktningsnian för undergående
av efterbesiktning.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens
avslutande utfärda och tillhandahålla autoinobilens ägare bevis om att
besiktningen verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och
lämpligt skick, skall besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan
därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin
hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda
efterbesiktningen stadgas i § it) mom. 4.

Har trafiktillståndet meddelats av annan eller andra myndigheter
än länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens
ägare inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till
den eller de myndigheter insända bevis om att besiktningen verkställts.

De i § 5 mom. 3 och § 7 stadgade befogenheter för länsstyrelse
att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud mot
automobilens användande tillkomma med avseende å automobil, som användes
i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

§ 28.

Mom. 1. Vid linjetrafik eller lokaltrafik må skjutslegan icke utgå
med högre belopp än fastställd taxa medgiver. Sådan taxa, för såväl
person- som godsbefordran, skall fastställas av länsstyrelse, som meddelat
trafiktillståndef, eller, därest sådant tillstånd meddelats av flera
länsstyrelse^ av länsstyrelsen i det län, där trafiken huvudsakligen skall
äga rum; dock att för lokaltrafik inom viss stad taxan skall fastställas i

Kungl. 4faj:ta proposition nr 124. 29

den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868
(nr 22) angiver.

Ej heller vid annan yrkesmässig trafik, som icke endast avser befordran
av gods, må skjutslegan utgå med högre belopp än som medgives
i taxa, vilken det åligger länsstyrelse att för länet utfärda. Även
för befordran av gods skall i enahanda ordning, som nyss nämnts, fastställas
taxa, när sådan med hänsyn till förhållandena kan anses av behovet
påkallad.

Mom. 2. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst län fastställd,
skall, om resan börjat inom detta län men utsträckes även till annat
län, den i förstnämnda län gällande taxan fortfarande tillämpas, där ej
annorlunda avtalas.

Mom. 3. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för
vfiken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran
av trafikant uppvisas.

§ 29.

Mom. 1. Ej må någon tjänstgöra såsom förare av automobil i
yrkesmässig trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd av den
myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller, därest sådant tillstånd
lämnats av flera myndigheter, av länsstyrelsen i det län, där trafiken
huvudsakligen äger rum.

Till sådan automobilförare må ej antagas annan än den, som innehar
gällande körkort och uppnått 20 års ålder samt i övrigt efter prövning
av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i dylik trafik.

Tillstånd, varom här är fråga, medför icke rätt att föra personomnibus
i yrkesmässig trafik, utan att föraren av myndighet, som meddelat
trafiktillståndet, godkänts såsom förare av sådan automobil.

Mom. 2. Myndighet, som meddelat tillstånd eller godkännande,
varom i mom. 1 sägs, äger, när helst anledning därtill föreligget, återkalla
tillståndet eller godkännandet. Sådant beslut skall kungöras i tidning
i orten. Sker återkallelse av tillstånd eller godkännande för någon,
sohl innehar av annan myndighet utfärdat körkort, skall meddelande om!
återkallelse!!, med upplysning om skälen därför, tillika lämnas sistnämnda
myndighet.

Mom. 3. Bevis om tillstånd och godkännande, som i denna paragraf
avses, skall under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för
polisman.

30

Kunyl. Maj:ts proposition nr 124.

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande i
riket införts från utlandet, och om tillstånd att föra sådan automobil.

§ 30.

Mom. 1. Innehar någon, som icke har hemvist här i riket, bevis
av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där han har hemvist,
eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobil, som
av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till sin
beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter
för att där få användas i allmän trafik, vare besiktning av automobilen
ej av nöden, utan skall allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten
å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd att begagnas.
Om beviset är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort vad honom,
enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande av
skatt för automobilen, utfärdar polismyndigheten eller av denna förordnad
tjänsteman genom anteckning å beviset eller annorledes tillstånd att
i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen igenkänningsmärke.

Mom. 2. Företes icke bevis, som i nästföregående mom. sägs, skall
automobilen underkastas besiktning på sätt i § 4 föreskrives. Därest
automobilen, enligt intyg av besiktningsman, befinnes uppfylla de i § 2
meddelade bestämmelser, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,
varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande
av tillstånd att i riket bruka automobilen.

Mom. 3. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet
såväl å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som,
därest ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över
automobilen, ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot svarande
uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen
samt det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

Mom. 4. Igenkänningsmärke, varom i denna paragraf förmäles,
skall bestå av, utom särskilt ordningsnummer, benämningen, vare sig i
dess helhet eller i lämplig förkortning, å den ort, där den polismyndighet,
som tilldelar automobilen märket, har sitt säte. Igenkänningsmärket
skall av polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden;
och skall om märkets anbringande gälla vad i § 12 mom. 2 är stadgat.

Närmare bestämmelser om igenkänningsmärkets beskaffenhet meddelas
av Konungen.

Länsstyrelse skall övervaka, att märken, varom i denna paragraf
sägs, ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas

Kungl. May.t» proposition nr 124. 31

tillgängliga hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

Mom. 5. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs,
skall av polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet,
som i mom. 1 omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger
rätt att föra automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund
varav personen måste anses olämplig att föra automobil, skall dock tillstånd
vägras. Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna
förordning samt vägtrafikstadgan, skola sådana av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd
föra anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

Mom. 6. Bevis om tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall
under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 31.

Mom. 1. Tillstånd, varom i § 30 förmäles, att här i riket bruka
eller föra automobil gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden
av länsstyrelse utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här
är fråga, återkallas av envar länsstyrelse, i vars län automobilen brukats.

Mom. 2. Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må,
utan hinder därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke,
fortsätta färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

§ 32.

Med avseende å trafik med automobil, vars ägare är undersåte i
sådan främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention
rörande automobiltrafik, skall, i stället för vad här ovan i §§ 30 och 31 är
föreskrivet, gälla vad Konungen i sådant avseende särskilt stadgat.

KAP. 3.

Särskilda bestämmelser om motorcyklar.

§ 33.

Tvåhjuligt motorfordon benämnes i denna förordning motorcykel.
Förses tvåhjuligt motorfordon med bivagn (sid-, för- eller släpvagn),
anses jämväl sådant fordon såsom motorcykel.

32

\ f . v . r. .. i.,. ^ * f s

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

§ 34.

I avseende å motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram, gäller
i tillämpliga delar vad här ovan är stadgat angående automobil, dock
med följande undantag.

Å motorcykel erfordras endast ett bromssystem.

I ansökan om registrering av motorcykel skall angivas, huruvida
den är försedd med bivagn.

Vid registrering av motorcykel skall länsstyrelse i särskild avdelning
av automobilregistret införa

aj dag för registreringen jämte nummer i registret;

b) motorcykelns huvudsakliga användning och typ (märke eller
fabrikat), vikt, drivkraftens art och antalet hästkrafter hos motorn, hjulringarnas
beskaffenhet samt huruvida motorcykeln är försedd med bivagn;

c) uppgift å motorcykelns hemort;

d) ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift;

e) uppgift å det motorcykeln tilldelade igenkänningsmärke.

Vad om igenkänningsmärke för automobil är stadgat gäller även
för motorcykel; dock skall för varje län ordningsnummer för motorcyklar
meddelas i löpande följd i särskild serie, börjande med nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och lyktor, såsom är föreskrivet
för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta.
Är till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från
motorcykeln vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt sken.

Med avseende å prövning av elev, som vill förvärva rätt att föra
motorcykel, samt utfärdande av körkort gäller vad i §§ 14 och 15 är
stadgat, dock att prövningen inför besiktningsman må kunna avse allenast
utrönande av elevs förtrogenhet med konstruktionen, skötseln och manövreringen
av motorcykel samt kännedom om gällande allmänna föreskrifter
rörande trafik med motorfordon och om bestämmelserna i vägtrafikstadgan.
Utfärdat körkort skall innehålla tillstånd att föra motorcykel. Körkort
för motorcykel medför icke rätt att föra automobil.

Över utfärdade körkort för motorcyklar skall hos länsstyrelse föras
liggare eller kortregister; och gäller härom vad om liggare eller register
för automobil är stadgat.

Beträffande rätten att med motorcykel färdas å allmän väg, å gata
eller annan allmän plats i stad, ävensom å enskilt område, som allmänneligen
befares, gälla, om till motorcykeln är kopplad bivagn, samma bestämmelser
som för automobil.

Motorcykel utan bivagn må framföras även å väg, varå automobil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

33

trafik icke är tillåten, därest ej enligt § 16 mom. 2 meddelat förbud
omfattar jämväl dylik motorcykel eller vägen är enskild och ägaren förbjudit
trafik å vägen med motorcykel.

§ 35.

I avseende å motorcykel, vars vikt uppgår till högst 50 kilogram,
skola, vare sig motorcykeln är försedd med fast eller löstagbar motor,
allenast följande bestämmelser i denna förordning äga tillämpning,
nämligen:

1) § 2 mom. 2 punkterna a), d) och f);

samt

2) i tillämpliga delar § 18 samt §§ 46, 48, 50, 51, 53 och 55.

Med avseende å rätten att med sådan motorcykel befara väg, gata

eller allmän plats gäller vad om annan motorcykel är stadgat i § 34.

Motorcykel, varom här är fråga, skall vara försedd med minst en
snabbt och säkert verkande broms samt vid mörker föra tänd lykta framtill,
och må sådan lykta icke kasta bländande ljus vid färd i stad eller
annat tättbebyggt samhälle, ej heller annorstädes vid möte med annan
vägfarande än gående.

Därest, jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse, igenkänningsmärke
skall vara anbragt å motorcykeln, skall detta märke vid mörker
vara belyst.

Å motorcykel, varom i denna paragraf sägs, tillämpas i övrigt de
föreskrifter, som rörande velociped äro eller varda för olika orter meddelade
och icke strida mot de i denna paragraf givna bestämmelser.

KAP. 4.

Om motorredskap och traktortåg.

§ 36.

Mom. 1. Beträffande traktor, lokomobil, lantbruks- eller väglagningsmaskiner
och dylika, vilka för framdrivande äro försedda med motor
men äro att anse allenast såsom arbetsredskap (motorredskap), skall iakttagas
följande.

Motorredskap må, vid begagnande annorstädes än å arbetsplatsen,
endast vid färd till och från denna plats samt eljest tillfälligt framföras
å allmän väg och å gata eller annan allmän plats i stad, och må sådant
framförande ske allenast under förutsättning att motorredskapet icke

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 101 käft. (Nr 124.) 5

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra avsevärd
skada å körbanan.

Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet
än 10 kilometer i timmen, och skall därvid å motorredskapet under
mörker föras tänd lykta med vitt sken, så anbragt att ljuset är synligt
på avstånd såväl framifrån som bakifrån.

Länsstyrelse äger meddela förbud mot eller föreskriva inskränkningar
i framförandet av motorredskap å viss allmän väg. Beträffande
gata eller annan allmän plats i stad meddelas förbud eller föreskrifter,
varom här är fråga, av polismyndigheten i staden.

I övrigt skola allenast stadgandena i §§ 47, 48, 50, 51, 53 och
55 här nedan äga tillämpning å motorredskap.

Mom. 2. Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter om
inom landet befintliga motorredskap eller vissa slag av sådäna, meddelar
Konungen bestämmelser, huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende
befinnes erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.

§ 37.

Mom. 1. Därest motorredskap användes för gods- eller passagerarebefordran
genom sammankoppling med härför särskilt avsedd släpvagn,
betecknas motorredskapet tillsammans med släpvagnen i denna förordning
såsom traktortåg.

Mom. 2. Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla
följande.

Trafik med traktortåg å allmän väg eller å gata eller annan allmän
plats i stad må icke äga rum utan tillstånd av offentlig myndighet. Sådant
tillstånd meddelas av länsstyrelse i det eller de län, där trafiken
skall äga rum, eller, om trafiken skall försiggå allenast inom viss stad,
av polismyndigheten i staden.

Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, om anledning
därtill förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning
dels huruvida de allmänna vägar eller gator och andra allmänna platser
i stad, som komma att beröras av trafiken, äro så beskaffade, att
trafiken utan fara eller särskild olägenhet där kan äga rum, dels ock
genom besiktningsman huruvida för trafiken avsedda motorredskap och
släpvagnar äro i betryggande skick och lämpliga för trafiken.

Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och
bestämmelser för trafiken, som prövas nödiga. Därvid må ock, om till
följd av den ifrågavarande trafikens förstörande inverkan å körbanan
underhållet av allmän väg eller gata oskäligen försvåras, föreskrivas skyl -

Kung!. Maj:tu proposition nr 124.

35

(lighet för tillståndets innehavare att bidraga till ombesörjande av sålunda
försvårat underhåll efter ty myndighet, som meddelar tillståndet,
bestämmer.

Ej må traktortåg användas i trafik, med mindre för trafiken avsedda
motorredskap och släpvagnar med tillhörande kopplingsanordningar och
bromssystem godkänts av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd.
I sammanhang med godkännandet skall bestämmas det högsta antal
passagerare eller den största last, som må föras å traktortåget.

När helst anledning därtill föreligger, kan trafiktillstånd, ävensom
godkännande, varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat
tillståndet eller godkännandet.

Förare av traktortåg må allenast den vara, som innehar gällande
körkort för automobil.

Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 15 kilometer
i timmen eller, om motorredskapet eller någon av de släpvagnar, som
ingå i traktortåget, har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10
kilometer i timmen.

Å traktortåg skall finnas namnskylt, såsom i § 21 mom. 1 b) är
föreskrivet för automobil.

Under mörker skola å traktortåg föras dels framtill å traktorn två
tända lyktor med vitt sken, tillräckligt starkt att kunna upplysa vägen
minst 50 meter framför traktorn, dels ock baktill å den sista släpvagnen
en tänd lykta, visande rött sken bakåt.

Mom. 3. Ifrågasättes, att traktortåg skall mot ersättning tillhandahållas
allmänheten för befordran av gods eller passagerare, skall i avseende
å sådan yrkesmässig trafik, utöver eller i stället för bestämmelserna
här ovan, i tillämpliga delar gälla vad i §§ 24—29 är stadgat.

Mom. 4. I övrigt skola allenast bestämmelserna här nedan i §§ 39,
40, 41, 42, 44 och 48—55 i tillämpliga delar gälla för traktortåg.

KAP 5.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 38.

Mom. 1. Brukas automobil eller motorcykel, varom i § 34 förmäles,
i strid mot bestämmelse i § 8 mom. 1 eller § 10 mom. 3 tredje
stycket eller mot förbud, som meddelats enligt § 7, vare ägaren förfallen
till böter från och med tvåhundra till och med ettusen kronor.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Mom. 2. Brakas automobil eller motorcykel, varom i § 34 förmäles,
oaktat fordonet ej överensstämmer med de i denna förordning
angående sådant fordons beskaffenhet och utrustning meddelade föreskrifter,
vare ägaren, där ej brukandet allenast avsåg att med anledning
av under färd uppkommen skada å fordonet framföra detta till närmast
belägna plats för skadans avhjälpande samt uppenbar fara ej var därmed
förenad, förfallen till böter från och med tjugofem till och med
femhundra kronor.

Lag samma vare, om någon brukar släpvagn, som icke till sin
beskaffenhet eller utrustning överensstämmer med vad i § 22 mom. 1
är föreskrivet.

Mom. 3. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit
vad på honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare
han fri från ansvar.

Mom. 4. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och
ägde föraren vetskap om det hinder för fordonets brukande, som förelåg,
vare jämväl han förfallen till de böter, som i nämnda moment för förseelsen
äro stadgade.

Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen
angående ansvarighet för skada i följd av automobil trafik är till utgivande
av ersättning för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan
brukare vara förfallen till ansvar, varom i mom. 1 sägs.

§ 39.

Förer någon automobil eller motorcykel, varom i § 34 sägs, eller
traktortåg utan att vara berättigad till förande av fordonet eller traktortåget
i den trafik, varom fråga är, straffes med böter från och med
etthundra till och med ettusen kronor.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare
av ovan nämnt motorfordon eller traktortåg anställer och brukar den,
som icke äger rätt att föra motorfordon eller traktortåg av det slag
eller i den trafik, varom fråga är, ävensom förare, vilken under färd,
som ej avser övningskörning enligt § 13, överlämnar åt annan att föra
motorfordonet utan att denne är därtill berättigad.

§ 40.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i § 34 sägs, eller
traktortåg å väg, gata eller plats, varest motorfordonet eller traktortåget
icke må framföras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

37

eller brukas automobil eller släpvagn i trafik, vartill särskilt tillstånd
enligt § 16 mom. 3 eller § 22 mom. 2 erfordras, utan att dylikt
tillstånd erhållits,

eller brytes mot föreskrifterna i § 2 mom. G, § 5 mom. 1 eller § 8
mom. 3 första och tredje styckena eller § 21 mom. 1 a) eller c), mom. 2,
4 eller 6 eller § 22 mom. 1 andra och fjärde styckena eller § 27 mom.
3 eller § 37 mom. 2, sista stycket,

straffes den felande med böter från och med tio till och med femhundra
kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti
de i ovannämnda lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel,
varom i § 34 förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller
besiktningsskylt, där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att
förhindra fordonets igenkännande, må böterna höjas intill ettusen kronor
eller till fängelse i högst tre månader dömas.

§ 41.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i § 34 sägs, eller
traktortåg med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes
den felande med böter från och med tio till och med ettusen kronor.

Har förare vid förseelse, varom i denna paragraf sägs, ådagalagt
grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller
egendom, må till fängelse i högst tre månader dömas.

§ 42.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes
den, som åsidosätter föreskrifterna i § 15 mom. 3 andra stycket, § 21
mom. 1 b), mom. 3, 5, 7, 8, 9 eller 10, § 22 mom. 1 tredje stycket,
§ 28 mom. 3, § 29 mom. 3, § 30 mom. 6 eller § 37 mom. 2 näst sista
stycket.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de
i ovannämnda lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel,
varom i § 34 förmäles.

Till straff enligt första stycket är ock den förfallen, som brukar
automobil eller motorcykel, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet
införts, utan att tillstånd till fordonets användande här i riket
erhållits eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Länsstyrelse
äger i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall
omhändertagas av polismyndighet.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

§ 43.

Mom. 1. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i § 9
mom. 2 är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i § 34 sägs,
eller underlåter eljest någon, som enligt denna förordning är pliktig göra
anmälan till automobilregistret, sådan anmälan inom den härför i varje
fall stadgade tid, böte den, vilken registrerings- eller anmälningsskyldigheten
åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen till ansvar jämlikt
§ 38 mom. 1, från och med tjugofem till och med femhundra kronor.

Mom. 2. Envar, som i anmälan till automobilregistret mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio
till och med ettusen kronor.

§ 44.

Mom. 1. Utövar någon yrkesmässig trafik eller trafik med traktortåg,
varom i § 37 sägs, utan att vara därtill berättigad, böte från och
med tjugofem till och med femhundra kronor.

Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande
av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan
bestämmelse i förenämnda fall tillämpas.

Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som
ej är godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i
sådan trafik utan medgivande, som i § 27 mom. 2 sägs, eller brukas i
traktortåg ingående motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt
för sådan trafik, böte trafiktillståndets innehavare från och med tjugofem
till och med femhundra kronor.

Ägde föraren vetskap därom, att godkännande eller medgivande,
varom ovan sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar
som nyss sagts.

Mom. 3. Fordras vid yrkesmässig trafik högre betalning än fastställd
taxa medgiver eller åsidosättas i avseende å trafiken av vederbörande
myndighet meddelade föreskrifter, böte den felande från och
med tio till och med femhundra kronor.

§ 45.

Bedrives yrkesmässig utbildning av förare vid körskola, där icke
godkänd lärare finnes anställd, vare den, som är för rörelsen ansvarig,
förfallen till böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med
vad i denna förordning föreskrives bedriver yrkesmässig utbildning av
förare.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

§ 46.

Brukar någon motorcykel, varom i § 35 sägs, som icke överensstämmer
med vad om sådant fordon är i nämnda paragraf stadgat, och
avsåg ej brukandet allenast att med anledning av under färd uppkommen
skada å motorcykeln framföra denna till närmast belägna plats
för skadans avhjälpande samt uppenbar fara ej var därmed förenad, böte
från och med tio till och med tvåhundra kronor.

Till enahanda ansvar gör sig ock den förfallen, som bryter mot
övriga bestämmelser i denna förordning, som äro tillämpliga å motorcykel,
varom i nyssnämnda paragraf är fråga.

§ 47.

Brukar någon motorredskap, varom i § 36 sägs, i strid mot vad i
nyssnämnda paragraf är föreskrivet eller mot förbud eller inskränkningar,
som meddelats på grund av samma paragraf, böte från och med tio till
och med femhundra kronor.

§ 48.

Ej må straff enligt denna förordning tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

§ 49.

De för ägare av motorfordon stadgade ansvarsbestämmelser skola
äga tillämpning, i händelse motorfordonet tillhör någon, som står under
förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där motorfordonet
äges av oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat
samfund eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem,
som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon,
som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av
förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i
följd av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den
överordnade drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som
enligt § 44 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig
trafik eller till trafik med traktortåg.

40

Kungl. Maj:is proposition nr 124.

§ 50.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt
rum och han därav undfått del, fällas till det straff, som för sådan
förseelse är stadgat; dock att fängelsestraff ej må överstiga tre månader.

§ 51.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att
angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej
finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 52.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av
körkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten
därom göra framställning hos den myndighet, som har
att meddela sådan återkallelse.

§ 53.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

KAP. 6.

Särskilda föreskrifter.

§ 54.

Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer
på besiktningsman, skall till denne erläggas avgift enligt följande taxa:

För första besiktning eller efterbesiktning:

Kungl. MajUs proposition nr 124. 41

av automobil................15 kronor,

av motorcykel med eller utan bivagn.....10 »

av motorredskap..............15 »

av släpvagn................10 »

För prövning av förares kompetens enligt § 14

eller § 29 mom. 1............10 »

Avgift för besiktning och prövning erlägges i förskott och återfås
icke, även om motorfordonet, motorredskapet eller släpvagnen icke befunnits
i föreskrivet och lämpligt skick eller det avlagda provet icke
godkänts.

Evad besiktning kommit till stånd eller till följd av ägarens förhållande
ej kunnat verkställas, äger besiktningsmannen för därav föranledda
resor utom stationsorten uppbära rese- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente (fjärde klassen),

I avgiften ingår gottgörelse för utfärdande av besiktningsinstrument
eller annat intyg, ävensom för deras översändande i föreskrivna fall till
vederbörande myndighet.

Besiktningsman är skyldig att, i den ordning Konungen bestämmer,
avgiva redovisning för uppburna avgifter. De grunder, efter vilka besiktningsman
äger tillgodogöra sig arvode ur uppburna avgifter, bestämmas
av Konungen.

Mom. 2. Ersättning för besiktning gäldas av motorfordonets, motorredskapets
eller släpvagnens ägare. Kan ersättning för besiktning,
som av myndighet anbefallts, icke utbekommas av ägaren, gäldas den
av staten.

Mom. 3. Ersättning för prövning enligt § 14 eller § 29 mom. 1
gäldas av den, som påkallat prövningen.

§ 55.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av
länsstyrelse eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd; dock gälle beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse
intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

§ 56.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för
speciella militära ändamål konstruerade motorfordon; ej heller å motor Biliang

till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 101 käft. Nr 124.) 6

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

fordon, som användas uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde
eller annat dylikt inhägnat område.

Därest beträffande vissa andra statsverket tillhöriga motorfordon
undantag i särskilt hänseende, från denna förordning visas vara påkallat,
meddelas bestämmelser härom av Konungen.

övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1924 och äger
tillämpning jämväl å motorfordon, motorredskap, släpvagn och traktortåg,
som då äro i bruk. Vid nämnda tid skola, i den mån ej nedan annorlunda
sägs, förordningen om automobiltrafik den 30 juni 1916 (m 315)
med däri sedermera gjorda ändringar, kungörelsen angående tillämpningen
i vissa fall av nyssnämnda förordning den 29 augusti 1921 (nr 529)
med däri sedermera gjorda tillägg, kungörelsen angående bestämmande
av automobils egen vikt den 20 oktober 1922, (nr 500) ävensom alla
på grund av § 13 mom. 2 eller § 14 mom. 3 i förordningen om automobiltrafik
den 30 juni 1916 meddelade särskilda förfoganden upphöra att
gälla.

Tjänstgöringstiden för samtliga nu tjänstgörande besiktningsmän
skall utgå den 31 december 1923; och åligger det länsstyrelse att med
avseende å förordnande av besiktningsmän enligt denna förordning i
god tid vidtaga sådana förberedande åtgärder, att de nya besiktningsmännen
må vara utsedda och kunna tillträda sina befattningar den 1
januari 1924.

Beträffande vid förordningens ikraftträdande registrerade motorfordon
skola föreskrifterna i § 2 mom. 6 rörande hjulringsbredd och
hjul tryck, ävensom bestämmelserna om påföljd för överträdelse av
nämnda föreskrifter, träda i kraft den 1 januari 1926, intill vilken tid
bestämmelserna i förevarande avseende uti förut gällande förordning
om automobiltrafik fortfarande äga tillämpning.

Förare, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande på
grund av äldre författning äger föra motorfordon, är fortfarande härtill
berättigad.

Före den 1 juli 1924 skall varje innehavare av körkort, som utfärdas
före denna förordnings ikraftträdande, hos polismyndighet upp -

Kungl. Maj:l» proposition nr 124.

43

visa körkortet och därvid inlämna sitt fotografi i sådan storlek, att
det lämpligen kan anbringas å körkortet.

Underlåtenhet härutinnan straffas med böter från och med tio till
och med etthundra kronor.

Polismyndigheten har att, utan kostnad för innehavaren, å körkortet
anbringa och avstämpla fotografiet.

Förare, som enligt hittillsvarande bestämmelser erhållit ännu gällande
tillstånd att tjänstgöra såsom förare i yrkesmässig trafik, men
saknar körkort, äger, utan föregående prövning, att hos myndighet, som
enligt § 15 har att meddela körkort, avgiftsfritt utbekomma sådant.

44

Kungl. Maj.-ts proportion nr 124.

Förslag

till

Stadga om trafiken å yägar och gator (Yägtrafikstadga).

Härigenom förordnas som följer:

1.

I denna stadga förstås med

väg: varje väg, gata och annan allmän plats, som är upplåten för
allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares;

vägfarande: envar, som å väg framför fordon av vad slag det vara
må eller rider eller leder djur eller åker velociped, skidor, kälke eller
sparkstötting eller går;

fordon: alla slag av vagnar å hjul för dragare, av motorfordon,
motorredskap och andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, velocipeder,
kälkar, sparkstöttingar, dragkärror o. s. v.

§ 2.

Är å väg anordnad gångbana, må denna ej begagnas av annan
vägfarande än gående, därest icke undantag måste äga rum för färd
tvärsöver banan eller av annan särskild orsak. Vid möte å gångbana
böra de mötande vika till vänster.

För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer
är stadgat om trafiken å trottoar.

Där särskild gångbana icke är anordnad, skall den, som framför
fordon, låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten,

Gående bör ej genom onödigt uppehåll å körbana hindra trafiken
därstädes med fordon; han bör iakttaga särskild försiktighet vid beträdande
av körbana och vid vägkorsningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

45

§ 3.

Å velociped skall föras ringklocka.

Om förande å motorfordon av apparat för avgivande av ljudsignaler
är stadgat i förordningen om motorfordon.

Om förande av klocka eller bjällra vid färd med släddon i stad är
stadgat i ordningsstadgan för fikets städer.

§ 4.

Framföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall,
därest icke belysning å vägen är anordnad, å fordonet föras tänd lykta
med vitt sken, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån. Velociped skall framtill föra tänd lykta med vitt
sken.

Beträffande viss väg å landet med ringa trafik äger länsstyrelse
meddela de eftergifter i fråga om tillämpningen av vad i första stycket
stadgas, vartill anledning kan förefinnas. Föreskrift om dylik eftergift
skall kungöras samt i den ordning, länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas
medelst anslag å eller invid vägen.

Om lyktor å motorfordon är stadgat i förordningen om motorfordon.

§ 5.

Dragare må ej å väg köras av den, som på grund av lyte, bristande
kroppskrafter eller okunnighet icke kan behandla dragare; ej heller
må annan bruka sådan person till dylik körning.

Om rätt att föra motorfordon stadgas i förordningen om motorfordon.

§ 6.

Fordon må ej lämnas å väg utan att det föres så långt till sidan
av vägen, att andra fordon fritt kunna komma förbi. Under mörker
skall å fordon för dragare och motorfordon, som lämnas å väg, finnas
tänd lykta, därest icke belysning å vägen är anordnad. Är fråga om
annat än tillfälligt uppehåll, skall fordonet föras utanför vägen eller till
anvisad plats. >

Förspänd dragare må ej lämnas obunden å väg utan erforderlig
tillsyn.

För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer
är stadgat.

46

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 124.

§ 7.

Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för
dragare eller som rider, åker velociped eller leder djur, att hålla till
vänster vid möte, så ock för att tillåta upphinnande fordon att passera
förbi (omkörning).

Omkörning får ske allenast när körbanan kan fritt överskådas och
må ej äga rum i skarpare vägkrökar. Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det
medgiver, alltid ske till vänster.

Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra
sida, låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen
förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd
in på korsande körbana.

§ 8.

Varje vägfarande bör iakttaga all den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han
bör uppträda hänsynsfullt mot andra vägfarande och vid vägen boende
samt uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen uppsatta anslag
och varningstecken. Han skall efterkomma polismans anvisningar till
trafikens ordnande och stanna, när polisman härtill ger tecken.

När så erfordras, skall förare av fordon i god tid medelst ljudsignal
eller tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av motorfordon skall vid vägkorsningar och vägkrökar eller
eljest då utsikten över vägen är skymd eller då gående eller den, som
åker velociped, kälke eller sparkstötting, befinner sig i fordonets väg,
i tid giva varningssignal. Enahanda skyldighet åligger den, som åker
velociped.

Förare av fordon, vilken ärnar stanna, skall till ledning för bakom
kommande vägfarande höja hand eller piska uppåt. Vid möte med annan
körande eller den, som rider eller leder djur, åligger det förare att, om
den mötande giver sådant tecken, iakttaga särskild försiktighet eller, om
tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra
vägfarande genom utsträckning av hand eller piska eller på annat sätt
utvisa den riktning, varåt han ämnar vika av. Velocipedåkande skall,
där tecken med hand ej lämpligen kan ges, signalera med ringklockan.

Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare av for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

47

don icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill
händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga sig att uppgiva
namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar om händelsen.

Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan allmän
plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städer.

§ 9-

För förare av motorfordon gäller särskilt följande.

Vid möte med körande å sådan plats, att förbikörning i följd av
vägens beskaffenhet icke kan äga rum, skall motorfordonet föras tillbaka
till härför lämplig plats, såvida icke för detta fordon förefinnes avsevärt
större svårighet att backa än för den mötande att genom lämplig åtgärd
komma förbi.

Möter eller upphinner motorfordon ridande eller körande eller person,
som leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna motorfordonet
för att lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av.
Om så begäres eller eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och
föraren vara behjälplig att, vid möte, leda djuret förbi motorfordonet
och, vid omkörning, vidtaga annan erforderlig åtgärd.

Även eljest, då kreatur finnes i närhet av motorfordon, skall föraren
iakttaga den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande
av olycksfall.

§ 10.

Vägfarande skall, där så ske kan, lämna fri plats för fordon inrättat
för transport av sjuka, för brandkårsfordon och för fordon, som
användes av polistrupp, ävensom för likprocession och tågande militärtrupp.

§ 11.

Erfordras beträffande viss väg, som icke ligger inom stads planlagda
område, eller beträffande del av sådan väg förbud mot trafik med
fordon av visst slag eller med last av viss beskaffenhet eller viss tyngd,
eller påkallas eljest inskränkningar, försiktighetsmått eller andra särskilda
åtgärder beträffande trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse
att meddela föreskrifter i sådant avseende och kungöra dylikt påbud,
vilket tillika skall i den ordning myndighet, som meddelat föreskrifterna,
bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.

Föreskrifter i förevarande avseende beträffande gata eller annan

Kungl. Majds proposition nr 12i.

48

allmän plats, som ligger inom stads planlagda område, meddelas för
Stockholm av överståthållareämbetet, för annan stad, där poliskammare
finnes, av denna, samt för övriga städer av magistrat, eller, där sådan
ej finnes, av stadsstyrelse.

Beträffande motorfordon och motorredskap gäller härförutom vad i
förordningen om motorfordon är stadgat.

§ 12.

Kostnad för anbringande av anslag, varom i §§ 4 och 11 förmäles,
skall, såvitt angår stads område, bestridas av staden men eljest av
vederbörande vägkassa.

§ 13.

Den, som bryter mot vad enligt denna stadga eller på grund
därav meddelade föreskrifter åligger honom att iakttaga, straffes med
böter från och med två till och med tvåhundra kronor; dock skall, om
förseelsen sker vid framförande av motorfordon, dömas till böter från
och med tio till och med ettusen kronor.

Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

§ 14.

Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter
skall åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 15.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1924.

Kungl. Maj:Is proposition nr 124.

49

Förslag

till

Förordning angående ändring av § 20 i ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att § 20 i ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 20.

Uppkommer i stad fråga att, utöver vad denna stadga eller lag
och författning eljest innehåller eller lämnar åt magistrat eller polismyndighet
att närmare bestämma, ny eller ytterligare föreskrift må för staden
i avseende å allmänna ordningen därstädes meddelas, kan förslag
därom framställas såväl av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

allmänna rådstugan som av magistraten. Framställes förslaget----

ogillar. Väckes----stadgande.

Finner----förordna.

Från vad----ifrågakommer.

Sådant----vardera.

Enahanda----ändring däri.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1924.

Bihang till riksdagens protokoll 192-3. 1 saml. 101 höft. (Nr 124.)

7

50

KungI. Maj:ts proposition nr 124.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 2 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne anför:

Till följd av automobiltrafikens hastiga utveckling har behov gjort
sig gällande av en genomgripande revision av nu gällande förordning
om automobiltrafik, ehuru denna är av så jämförelsevis sent datum som
den 30 juni 1916 och däri den 25 september 1920 vidtagits avsevärda
förändringar. I skrivelse den 12 juni 1920, nr 360, vari riksdagen avgav
yttrande över då föreliggande förslag till ändringar i förordningen,
anhöll sålunda riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
rörande en allmän revision av automohilförordningen samt snarast möjligt
till riksdagen inkomma med de förslag, vartill denna utredning kunde
giva anledning.

Med anledning härav tillkallade, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande,
chefen för kommunikationsdepartementet den 31 december 1920
sakkunniga för verkställande av denna utredning. Efter viss sedermera
skedd ändring beträffande de sakkunnigas sammansättning hava dessa
utgjorts av landshövdingen A. Schotte, ordförande, byråchefen i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen överstelöjtnanten F. Enblom, droskägaren W.
Hilding, polismästaren G. Hårleman, droskchauffören J. E. Käll och sekreteraren
i kungl. automobilklubben kaptenen A. Koriander.

Med skrivelse den 28 oktober 1922 hava de sakkunniga avlämnat
betänkande med förslag till, bland annat, förordning om motorfordon,
lag angående ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon,
stadga om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga), lag angående
bestridande av kostnader för anslag och varningstecken, varom förmäles
i § 20 mom. 2 i förordningen om motorfordon och § 11 i stadgan om

51

Kungl. Maj-.t» proposition nr 124.

trafiken å vägar oeli gator samt förordning angående ändring av § 20
ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868.

Över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av samtliga
länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, chefen
för generalstaben, arméförvaltningen, sakkunniga för maskinell vägtrafik,
kungl. automobilklubben, svenska vägföreningen, automobilbesiktningsmännens
förening, Stockholms autobilförarfackförening och trafikbilägarnes
riksförbund. Sedan sakkunniga för maskinell vägtrafik i sitt över betänkandet
avgivna yttrande framlagt förslag till vissa utförligare bestämmelser
i fråga om den yrkesmässiga automobiltrafiken, har detta yttrande
jämte de sakkunnigas betänkande varit tillgängligt för de övriga hörda
myndigheterna. Skrivelser i ärendet hava härutöver inkommit från vissa
intresserade sammanslutningar och enskilda.

En sammanfattning av de avgivna yttrandena har uppgjorts inom
departementet och kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott.

De sakkunniga hava inledningsvis framhållit den betydande utveckling,
som trafiken med motorfordon jämväl i vårt land tagit under de
senare åren. Även till de avlägsnaste delar av landet hade motorfordonet
trängt fram, och dess förekomst på våra gator och vägar vore numera
en allmän företeelse. Allt flera typer av dylika fordon hade trängt fram
till vårt land, och årligen komme en mängd nya »märken» i handeln.
Ej minst beträffande lastautomobiler hade utvecklingen varit högst anmärkningsvärd.
Ett betydligt antal sådana av en mängd olika konstruktioner
och typer vore numera i trafik, av vilka många vore av betydande storlek
och tyngd. Medelst tillkopplade bivagnar sökte man ock allt mer utnyttja
den dragkraft, som själva motorfordonet kunde utveckla. Nya
uppfinningar hade också givit anledning till motorkraftens tagande i bruk
såsom drag- och drivkraft på andra områden, särskilt i jordbruket.

Efter att hava omnämnt, att vid 1921 års slut i riket torde hava
funnits omkring 25,500 automobiler och närmare 18,000 motorcyklar samt
att det med all sannolikhet kunde antagas, att minst 60,000 personer i
landet nu innehade körkort eller andra tillstånd till framförande av
automobiler eller motorcyklar, framhålla de sakkunniga, att det vore
uppenbart, att denna utveckling av trafiken med motorfordon haft en
högst betydande inverkan på hela vägtrafiken. Visserligen hade därav
följt, att hästarna allt mer vant sig vid motorfordonen och att svårigheterna
och riskerna för hästtrafiken minskats. Men å andra sidan bjöde
givetvis de allt talrikare motorfordonen å våra vägar ökade faror för
olycksfall. I och med att allt flera människor förde motorfordon kunde

Allmänna

synpunk ter.

Motorfor donsförord ningen.

Automobil sakkunniga.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

det ej hjälpas, att sådana fordon emellanåt komme i händerna även på
mindre skickliga, ovarsamma personer. I förhållande till trafikens ökning
kunde antalet olycksfall och överträdelser av gällande trafikbestämmelser
icke anses vara oroväckande stora; och näppeligen kunde påstås, att i
stort sett trafiksäkerheten å våra vägar och gator, utöver vad som måste
bli en given följd av själva trafikökningen, blivit på ett för andra trafikanter
alltför äventyrligt sätt tillbakasatt genom motorfordonen. Beklagliga
olyckshändelser inträffade dock alltjämt, och ehuruväl dessa ingalunda
alltid vore att tillskriva motorfordonen, utan ibland också föranleddes
av okunniga och ouppmärksamma körsvenner, måste det dock konstateras,
att alltför många okunniga och vårdslösa förare av motorfordon funnes,
för att allt i detta avseende skulle anses väl beställt.

De olika slag av fordonstrafik, som förekomme å våra gator och vägar,
hade icke heller ännu tillräckligt anpassat sig efter varandra, och ovisst
vore väl, om så någonsin kunde ske fullständigt. Men det måste dock
enligt sakkunnigas mening konstateras, att förhållandena i detta avseende
förbättrats, trots den ökade och till sin art så väsentligt förändrade
trafiken. Med stöd av nya eller omlagda bestämmelser för den allmänna
gatu- och vägtrafiken samt ett kraftigt beivrande av förseelser mot dessa
bestämmelser borde det också vara möjligt att så småningom komma till
ett för trafiksäkerheten tillfredsställande resultat.

Beträffande särskilt motorfordonstrafikens inverkan på vägarna framhålla
de sakkunniga, att den ofantliga utsträckningen av vårt vägnät samt
de olika naturförhållandena i olika delar av landet gjorde det svårare i
vårt land än i flera andra länder icke blott att tillräckligt betrygga
trafiksäkerheten utan även att förekomma skador å vägarna. Dessa
svårigheter ökades genom att våra vägar ofta vore krokiga, smala och illa
byggda och därmed också mindre motståndskraftiga för en livlig och
tung trafik. De vore i regel anlagda och underhållna för den trafik
med hästar och andra dragare, som förr var den uteslutande förekommande,
och de vore därför flerstädes icke tjänliga för trafik med motorfordon,
åtminstone där denna trafik vore av större livlighet och tyngd.
Det kunde icke vara möjligt, att i ett land som vårt och med vårt nuvarande
vägsystem inom överskådlig tid vinna fullt tjänliga vägar för
den starka och årligen allt mera vidgade motorfordonstrafiken. Samtidigt
som vi måste inrikta våra strävanden på att så småningom förbättra de
viktigaste vägförbindelserna i landet och här och var kanske få till stånd
för automobiltrafik särskilt byggda vägar, gällde det därför att sörja för
såväl att motorfordonen gjorde minsta möjliga skada å vägarna som ock
att vägunderhållet förbättrades, därvid i görlig mån också borde tagas
sikte på den ökade trafiken med motorfordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

5;$

Trafiken med motorfordon vore av utomordentlig betydelse för hela
landet. Den närmade dem som förr voro varandra fjärran, den spelade
eu viktig roll på en mängd av näringslivets områden, den besparade tid
och pengar. 1 ett land som vårt med sina ofantliga avstånd kunde betydelsen
av en livlig och omfattande motorfordonstrafik icke skattas nog
högt. Det gällde därför enligt sakkunnigas mening att icke i strävandet att
skydda vägarna och förekomma vägunderhållets försvårande gå så långt,
att trafiken med motorfordon hämmades eller att dess utveckling äventyrades.
Intressena kolliderade visserligen på detta liksom på så många
andra områden, men det krävdes att med öppen blick för framtiden och
utvecklingen söka avväga intressena mot varandra, att sträva till att
förlika dem och giva vardera det utrymme, som kunde vara rättvist och
skäligt. De restriktioner i olika avseenden, som sakkunniga funnit sig
böra föreslå för vägarnas skyddande, borde emellertid icke få tagas till
intäkt för att låta det nuvarande otillfredsställande vägunderhållet fortgå.
Det vore till fromma för all vägtrafik att få till stånd ett bättre underhåll
av vägarna, vilket i längden också ställde sig ekonomiskt fördelaktigare
för dem, som vägunderhållet ålåge.

De i förhållande till nu gällande bestämmelser viktigaste ändringar,
som av de sakkunniga föreslagits, hänföra sig, enligt av sakkunniga lämnad
sammanfattande redogörelse, i korthet till följande förhållanden och områden.

Med den utveckling och ökade användning, som med motor (kraftmaskin)
drivna fordon under senare åren nått, hade det först varit nödigt
att i lagstiftningen uppmärksamma även andra motorfordon än automobiler
och motorcyklar. I någon mån hade även hänsyn måst tagas till de
motorredskap, som under senaste tiden kommit i bruk i vårt land. Det
hade överhuvud gällt att omarbeta automobilförfattningarna i syfte att
bättre än de nu gällande anpassa dem efter motorernas ökade användningssätt.
Detta hade föranlett till, att sakkunnigas framlagda automobilförordning
fått rubriken »förordning om motorfordon» och att den nuvarande
lagen om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik ersatts
med ett förslag till »lag angående ansvarighet för skada i följd av trafik
med motorfordon».

I förordningen om motorfordon hade också i särskilda kapitel behandlats
olika slag av motorfordon, varjämte bestämmelserna med avseende
å motorfordonens beskaffenhet och utrustning i görlig grad anpassats
efter motorfordonteknikens nuvarande ståndpunkt. Särskild hänsyn hade
också tagits till nödvändigheten att förekomma, att fordonets vikt och dettas
på vägbanans slitning inverkande delar bleve ödeläggande för vägbanan.

54

KungI. Maj:ts proposition nr 124.

Genom i viss mån skärpta bestämmelser angående besiktning av
automobiler hade sakkunniga sökt att vinna ökad trygghet mot att icke
mindervärdiga eller riskabla motorfordon komme in i trafiken.

Den hittillsvarande besiktningsmansinstitutionen hade väsentligen
omlagts i syfte att vinna för sina viktiga uppgifter fullt kvalificerade
personer. I sammanhang härmed hade ansetts nödigt att föreslå en
ledande och sammanhållande institution över besiktningsmännen, besiktningsmännens
chefsmyndighet, överbesiktningsmannen.

Den för trafiksäkerheten grundläggande betydelsen av fullt kompetenta
och skickliga förare av motorfordon hade ägnats ett mycket ingående
övervägande, som resulterat i förslag om skärpning i rätten att utbilda
förare och om strängare prövning av förarekompentensen. Vissa andra
bestämmelser för vinnande av ökad trygghet för ett varsamt och hänsynsfullt
framförande av motorfordon hade också föreslagits.

I nu gällande bestämmelser om rätten att färdas med motorfordon å
väg å landet hade vissa jämkningar ifrågasatts. Härvid hade sakkunniga
å ena sidan ansett sig kunna vidga området av de för trafik med motorfordon
tillåtna vägarna i landet, men å andra sidan sökt sörja för, att
behövliga inskränkningar i rätten att befara vissa vägar med motorfordon
eller med vissa sådana bleve meddelade. I sammanhang härmed hade
sakkunniga också tillgodosett behovet av en vidsträcktare kännedom om
de förbud och inskränkningar, som i sådant hänseende vore gällande för
de olika vägarna.

Frågan om den hastighet, varmed en automobil finge framföras,
hade gjorts till föremål för allvarliga överväganden. Sakkunniga hade
ansett det icke kunna bestridas, att motorfordon för närvarande allmänt
framfördes med en hastighet, som överstege, ofta till och med ansenligt,
den nu lagligen gällande. De i förordningen om automobiltrafik innehållna
bestämmelserna i förevarande hänseende vore av den art, att en
strikt tillämpning av desamma vore förenad med vissa svårigheter. Sakkunniga
hade sökt att avfatta de nya hastighetsbestämmelserna efter i
olika situationer föreliggande förhållanden, som borde inverka på den
fart, varmed motorfordonet finge framföras. På samma gång som därmed
större utrymme lämnats åt förarens skicklighet och omdömesförmåga,
hade en del absoluta hastighetstal kunnat undvikas. Åtskilliga sådana,
hänförliga till de olika motorfordonens beskaffenhet, tyngd, hjultryck
o. s. v., hade dock synts icke kunna undvaras. Genom lokala förfoganden
borde visserligen de bestämda hastighetstalen kunna inskränkas, när så
prövades nödigt för viss väg eller gata. Men dylika fall torde icke behöva
bli talrika, åtminstone vad trafiken med personvagnar anginge.

55

Kung1. Maj:ts proposition nr 124.

Frågan om obligatoriskt införande av självregistrerande hastighetsm ätare
hade varit föremål för ingående övervägande, men hade detta spörsmål
icke ännu befunnits moget till lösning.

Bestämmelserna om den yrkesmässiga automobiltrafiken hade i
viktiga delar omlagts och fullständigats.

Slutligen hade ansvarsbestämmelserna översetts, och straffet för
överträdelser av förordningens stadganden i några fall ytterligare skärpts,
medan i andra någon nedsättning av bötesstraffet ägt rum.

De sakkunnigas förslag torde, på sätt jämväl allmänt uttalats i de
avgivna yttrandena, vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund fölen
förnyad lagstiftning i ämnet. Förslaget synes sålunda jjå ett i allmänhet
lyckligt sätt hava anpassats efter utvecklingens krav samtidigt
som hänsyn i möjligaste mån tagits till trafiksäkerlietsintresset samt angelägenheten
att söka skydda vägarna och förekomma vägunderhållets
försvårande. Beträffande de viktigaste ändringarna, som förslaget innehaller,
har jag i flertalet fall kunnat ansluta mig till de sakkunnigas
uppfattning. I åtskilliga hänseenden hava dock i förslaget ändringar
och tillägg ansetts böra ske, för vilkas innebörd hänvisas till den följande
framställningen.

De sakkunniga hava, såsom tidigare omnämnts, vidare framlagt
förslag till en allmän stadga om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga).
Till denna stadga har överflyttats en väsentlig del av de trafikregler,
som innehållas i nuvarande automobilförordning.

Allmänna bestämmelser till reglerande av all trafik för såväl stad
som landsbygd finnas som bekant för närvarande ej meddelade. Tidigare
hava visserligen några föreskrifter i sådant hänseende funnits,
nämligen i gästgivareordningen den 12 december 1734, vari regler voro
uppta,gna angående förfarandet vid möte mellan olika vägfarande. Nämnda
gästgivareordning ersattes sedermera av stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878, vari de ifrågavarande bestämmelserna ej intogos.
För närvarande är det endast för städer och stadsliknande samhällen,
som allmänna föreskrifter om trafiken finnas. Dessa äro meddelade
i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, varjämte
med stöd av § 20 i denna stadga eu mängd bestämmelser i dessa ämnen,
ofta sammanfattade i särskilda trafikreglementen, tillkommit för de
olika samhällena. En viss befogenhet att för de olika länen utfärda
trafikföreskrifter torde även tillkomma vederbörande länsstyrelser.

Frågan om utfärdande av en allmän trafikstadga har under de
senaste åren vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.

Departe mentschefen.

Yugtra fl list
ad gn.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Framställningar i ämnet hava sålunda inkommit från Svenska teknologföreningen,
kungl. automobilklubben, riksdagens justitieombudsman m. fl.
Den sistnämnde framhöll sålunda i skrivelse den 28 februari 1921, bland
annat, att utan tillkomsten av en dylik stadga en revision av automobilförordningen
syntes tämligen ändamålslös, da många av de automobilolyckor,
som inträffat, icke alls eller icke enbart förorsakats av automobilförares försummelse,
utan ofta vållats av en körsvens eller fotgängares eget oförstånd.
Automobii- De sakkunniga hava uttalat, att även om^ bestämmelserna i ord sakkunniga.

ningsstadgan för rikets städer delvis vore föråldrade och ofullständiga,
något behov att för städernas del allena ifrågasätta en särskild trafikstadga
knappast kunde anses föreligga. För landsbygden måste däremot
de nuvarande förhållandena betecknas såsom otillfredsställande, varför
en särskild lagstiftning här vore nödig. Denna lagstiftning borde
lämpligen göras gemensam för landsbygd och städer och begränsas
att avse sådana föreskrifter rörande själva trafiken, som för närvarande
syntes mest trängande. Ordningsstadgan för rikets städer borde i förevarande
hänseende lämnas orubbad, och genom hänvisningar i trafikstadgan
sörjas för att det nödiga sambandet mellan de båda stadgorna
upprätthölles, så att icke vid lagtillämpningen tveksamhet behövde råda
om vilken av författningarna vore att tillämpa i ett speciellt fall. Om
vidare sådan åtgärd vidtoges, att vissa erforderliga trafikföreskrifter för
stad kunde tillkomma i annan och enklare ordning än medelst utfärdande
av ordningsföreskrifter enligt § 20 i ordningsstadgan, bleve anordningen
i det hela icke allt för komplicerad. Med avseende å förhållandet
mellan en allmän vägtrafikstadga och en särskild förordning om
motorfordon hade sakkunniga utgått från att vägtrafikstadgan ej borde
innehålla bestämmelser om motorfordons beskaffenhet, besiktningar, förares
utbildning och prövning in. m., utan att till denna stadga borde överföras
endast rena trafikföreskrifter och allenast sådana, som vore av betydelse
för annan trafik. De motorfordontrafiken avseende speciella trafikföreskrifterna
hade därför bibehållits i förordningen om motorfordon,
i följd varav vissa hänvisningar i trafikstadgan till förordningen om
motorfordon icke kunnat undvikas.

Departe- Det framlagda förslaget till allmän trafikstadga skulle enligt min

mentschefen. mening komma att fylla ett länge känt behov och torde kunna förväntas
bliva till synnerligt gagn för trafiken å våra vägar och gator. Så gott som
samtliga över förslaget hörda myndigheter hava även uttalat sig för dess
snara antagande, endast en länsstyrelse har yttrat sig i motsatt riktning.

I likhet med de sakkunniga anser jag det emellertid vara av vikt,
att man vid förslagets avfattning iakttager all den varsamhet, som det i

Kungl. Maj:tu proposition nr 124.

57

flera avseenden grannlaga ämnets natur kräver. Endast beträffande de
mest elementära grunderna för en allmän trafik torde man sålunda
kunna ifrågasätta att nu meddela bestämmelser, och bör man härvid ej
gå längre än som ur den allmänna trafiksäkerhetens synpunkt kan anses
oundgängligen påkallat. Om så sker, måste ett ingripande på ifrågavarande
område anses ligga ej minst i landsbygdsbefolkningens eget intresse.

I stort sett synes även förslaget ur nu angiven synpunkt tillfredsställande.
I vissa hänseenden har jag dock ansett lindringar i de föreslagna
bestämmelserna kunna ifrågasättas; härtill återkommer jag vid
behandlingen av de särskilda paragraferna.

Beträffande förslagets förhållande till övriga författningsföreskrifter
hava två av de sakkunniga, med vilka även några av de hörda myndigheterna
instämt, i avgiven reservation uttalat sig för att förordningen om
motorfordon borde samarbetas med stadgan om trafiken å vägar och gator
till en vägtrafikstadga. Då det emellertid måste anses vara av vikt, att den
nya vägtrafikstadgan ej kommer att innehålla alltför detaljerade bestämmelser
om motorfordon, utan endast sådana allmänna föreskrifter, som äro av
betydelse för all trafik, har jag ansett tillräcklig anledning ej föreligga att
i nu ifrågavarande hänseende frångå de sakkunnigas förslag, helst stadgan
är att betrakta såsom ett försök, ur vilket en för vårt lands förhållanden
i allo lämplig lagstiftning först efter hand kan förväntas komma till stånd.

På sätt nyss antytts, hava de sakkunniga ansett viss ändring på- Ändring i
kallad i § 20 ordningsstadgan för rikets städer. Då åtskilliga trafikföre- gt<^lnai^®"r
skrifter innehållas i denna stadga, torde en ytterligare utveckling av rikets
dessa föreskrifter eller meddelande av nya sådana böra med nuvarande städer,
lydelse av berörda lagrum tillkomma i den ordning där föreskrives, således
i regel efter stadsfullmäktiges beslut. De sakkunniga hava emellertid
ansett denna ordning vara alltför omständlig, och därför i förslagen
till förordningen om motorfordon och vägtrafikstadga föreslagit, att en
del trafiken berörande bestämmelser skulle kunna meddelas beträffande
stad av polismyndigheten och i avseende å köping och municipalsamhälle
av vederbörande länsstyrelse. För sådant ändamål kräves emellertid
en mindre jämkning i avfattningen av § 20 ordningsstadgan. Mot
de sakkunnigas förslag i denna del, vilket lämnats utan anmärkning från
de hörda myndigheterna, har jag ingen erinran att framställa.

Av chefen för justitiedepartementet har jag inhämtat, att han anserÖrriga förde
av de sakkunniga föreslagna förändringarna i nu gällande bestämmelser flförlåf!
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik icke för närvarande
påkalla åtgärd. Någon olägenhet av den skiljaktiga betydelse,
som ordet automobil således kommer att äga i de olika författningarna,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 101 käft. (Nr 124.) 8

58

Kungl. Majtts proposition nr 124.

Special moti vering.

Förordningen
om motorfordon.

§ I -

Automobiis

vikt.

lärer ej behöva uppkomma. I fråga om förslaget till lag angående bestridande
av kostnader för vissa anslag och varningstecken återkommer jag
till behandlingen härav i det följande.

Jag övergår härefter till en motivering av de särskilda paragraferna
i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, därvid jag till behandling
upptager endast sådana frågor, beträffande vilka ändringar i de
sakkunnigas förslag av annan än huvudsakligen formell karaktär ansetts
böra vidtagas eller som eljest ansetts påkalla särskilt yttrande.

Då jag i förslaget, i stället för »Konungens Befallningshavande» använt
det kortare uttrycket »länsstyrelse», har, med hänsyn till innehållet
i kungörelsen den 21 februari 1919 (nr 69), sista stycket i § 1 av de
sakkunnigas förslag uteslutits.

Med anledning av den i samma paragraf förekommande definitionen
å motorfordon må framhållas, att härunder måste inbegripas ett fordon
av dylikt slag även om därå tillfälligtvis anbringats skidor eller medar.

§ 2 innehåller bestämmelser om automobiis beskaffenhet och utrustning.

I mom. 1 har angivits vad som i förordningen förstås med automobil
till skillnad mot motorcykel.

Det synes mig angeläget, att redan i detta sammanhang närmare
klargöres ett längre fram i förslaget på några håll förekommande begrepp,
som jämväl är av betydelse för automobilskattens utgörande, nämligen
vad som förstås med automobilens egen vikt. Genom kungörelse
den 20 oktober 1922 (n:r 500) har fastslagits vad som i nu gällande
automobilförordning avses med automobiis egen vikt, nämligen vikten av
automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta
till automobilen hörande karosseri, men med frånräknande av vikten av
till automobilen hörande verktyg, reservdelar och reservgummi, ävensom
bränsle, smörjolja och vatten. Denna egna vikt torde fortfarande böra
läggas till grund för automobilskattens beräknande, och lärer för sådant
ändamål benämningen egen skattevikt kunna lämpligen användas. Den
vikt, som är av betydelse vid automobilens framförande och som också
bekvämast direkt kan uppvägas, torde emellertid vara vad som oftast i
dagligt tal avses med automobilens vikt eller vikten i fullt driftfärdigt
och bemannat skick utan frånräknande av vikten av förenämnda effekter.
Särskilt begrepp för denna vikt torde jämväl lämpligen böra införas och
angivas med automobilens egen tjänstevikt.

Beträffande lastautomobil äro flera bestämmelser enligt de sakkunnigas
förslag, såsom föreskrifterna angående den tillåtna största hastigheten,
satta i beroende av den största last, för vilken automobilen är
inrättad (maximilast). Då emellertid graden av åverkan på vägarna är

Kungl. May.ts proposition nr 124.

59

beroende ej på lastförmågan utan på fordonets vikt med full last samt
tjänstevikten å olika lastautomobiler för samma maximilast kan i betydande
grad växla, bär jag ansett den sammanlagda vikten av dels automobilen
(tjänstevikten) och dels dess maximilast böra vara avgörande i
förevarande hänseende. Denna sammanlagda vikt torde kunna benämnas
automobilens bruttovikt. För personautomobil motsvaras denna vikt av tjänstevikten
med tillägg för den beräknade vikten av högsta antalet passagerare.

Ifrågavarande viktsdefinitioner hava införts under mom. 1, och har
i övergångsbestämmelserna intagits föreskrift, att med den nya automobilförordningens
ikraftträdande förenämnda kungörelse den 20 oktober
1922 skall upphöra att gälla.

Slutligen har i § 2 mom. 1 intagits stadgande om vad som förstås
med automobils största hjultryck, till vilken fråga jag straxt återkommer.

Mom. 2 i § 2 innehåller vissa föreskrifter i fråga om automobilens Automobils
utrustning. Dessa föreskrifter synas mig dock böra föregås av ett allmäntochbyggnädsstadgande
om att automobil skall vara så konstruerad och utförd, att sätt.
den ur trafiksäkerhetssynpunkt är fullt tillförlitlig och i övrigt för sitt
ändamål lämplig.

Till belysande av denna sak anser jag mig böra omnämna en av
sakkunnig person i en till mig avgiven promemoria framförd fråga om automobilens
^balansering. Härom anföres i promemorian bland annat följande:

»Det är i huvudsak tre olika moment, som därvidlag äro av betydelse»

■nämligen förhållandet mellan belastningen på fram- och bakaxeln, förhållandet
mellan hjulbasens längd (axelavståndet) och längden av den överskjutande bakändan
samt slutligen karosseriets och lastens höjdförhållande med hänsyn till
spårvidden, d. v. s. tyngdpunktens läge över marken.

Den även i vårt land under senare tider vunna erfarenheten ger vid handen,
att bakaxeln icke får vara för tungt belastad i förhållande till framaxeln,

•ty i så fall lyder vagnen icke styrningen. Anledningen till företeelsen är den,
ätt vid en för stor belastning av bakhjulen i förhållande till framhjulens belastning
erhålles icke så stor friktion mellan vägbanan och framhjulen, att denna
blir tillräcklig att leda vagnen, med andra ord framhjulen glida på vägbanan i
viss riktning, oavsett hur man med styrinrättning vrider desamma.

I fråga om hjulbasens längd i förhållande till karosseriets eller lastflakets
längd och speciellt i förhållande till den överskjutande bakändan hava under senare
tider mycket olämpliga konstruktioner kommit till utförande. Detta gäller
speciellt de avarter av omnibussar, som i stor utsträckning nu användas inom
landet. Man har för att erhålla ett fullt utnyttjande av chassiets lastkapacitet
— då man icke kunnat bygga ut framåt eller åt sidorna — sträckt ut karosseriet
bakåt. Genom denna olämpliga anordning uppkommer hos bakvagnen en sviktrörelse
med framaxeln såsom centrum. Denna rörelse spädes på vid varje ojämnhet
i vägbanan. Härigenom uppkomma alldeles oanade momentana belastningar
;å bakaxeln, vilket bl. a. haft till följd ständigt återkommande fjäder-, axel- och
ringbrott. Men icke allenast vagnen far illa härvidlag; även vägbanan blir genom

Hastighets apparat.

60 Kunyl. Maj:ts proposition nr 124.

detta belastningsförhållande onödigt åverka»!. Då ett avsevärt antal av nu i
trafik gående omnibussar äro på detta sätt oriktigt konstruerade, är det tydligt, att
en lagbestämmelse till förhindrande av detta är av synnerligt stort behov påkallad.

Vad slutligen beträffar frågan om tyngdpunktens läge över marken i förhållande
till spårvidden, så är det ju tydligt, att ju högre tyngdpunkten kommer,
ju större risker finnas för en överhalning av bilens överbyggnad; härigenom minskas
ju samtidigt trafiksäkerheten och ökas påkänningen å vägbanan och vagnen.
Detta gäller i främsta rummet automobiler, som skola framföras med en större
hastighet och speciellt de med en relativt tung överbyggnad försedda omnibussarna.*

Det vill Synas mig, att de sålunda framförda synpunkterna förtjäna
att beaktas. Visserligen torde det icke vara möjligt att uppställa särskilda
regler för automobils tillfredsställande ^balansering i nu berörda
avseende, utan lärer erfarenheten härutinnan få bliva i erforderlig grad
vägledande. Med den formulering, jag givit förenämnda stadgande om
automobils konstruktion och utförande, skulle emellertid i detsamma inrymmas
möjlighet för besiktningsman att för varje fall pröva automobils
tillförlitlighet jämväl i det avseende, som nu närmare berörts.

I mom. 2 g) av de sakkunnigas förslag har införts en ny föreskrift
om att personvagn ävensom lastvagn, vars maximilast icke överstiger
1,500 kilogram, skall vara försedd med apparat, som för föraren visar
den hastighet, varmed han framför automobilen (hastighetsvisare). Genom
dylik hastighetsvisare avläses den hastighet, med vilken fordonet
vid varje tidsmoment framföres, men kan i allmänhet icke konstateras,
med vilken hastighet fordonet framförts på en viss tillryggalagd vägsträcka,
för vilket ändamål erfordras självregistrerande hastighetsmätare.
Automobilsakkunniga framhålla ifråga om hastighetsvisare, att de numera
kommit i allmänt bruk särskilt uti Amerika och att de visat sig
ganska tillförlitliga. Beträffande hållbarheten vore dock icke uteslutet,
att anordningen vid den nuvarande konstruktionen kunde komma i olag
särskilt vid mera ihållande trafik. Hastighetsvisaren erbjöde emellertid i
stort sett föraren ett gott stöd, såväl vid de tillfällen, där gällande
föreskrifter ålade honom att hålla en viss lägre hastighet, som då han
t. ex. på långa, raka, folktomma vägar kunde frestas att överskrida den
stadgade maximihastigheten.

Ifråga om de självregistrerande hastighetsmätarna framhålla de
sakkunniga, att dessa uppenbart skulle bliva ett gott stöd för vederbörande
polismyndigheter att kunna kontrollera de stadgade hastighetsbestämmelsernas
efterlevnad. Då emellertid ännu icke framkommit eu praktiskt
användbar självregistrerande hastighetsmätare, hava de sakkunniga icke
ansett sig kunna förorda, att några bestämmelser, syftande till att obligatoriskt
införa dylika mätare, intoges i förordningen om motorfordon.

Kung!. Maj:tu proposition nr 124.

61

I dessa frågor har emellertid icke samstämmighet rått bland de
sakkunniga. Två av dessa hava sålunda i särskilda reservationer uttalat
betänkligheter mot ett obligatoriskt införande av hastighetsvisare. Två
andra reservanter hava framhållit betydelsen av att fordonen bleve utrustade
med sådana hastighetsmätare, som kunde vara hjälpmedel även
för de myndigheter och den tjänstepersonal, vilka lagstiftningen ålade
att utöva kontroll över trafiken, d. v. s. självregistrerande hastighetsmätare.
Innan något avgörande kunde träffas i fråga om dessa apparater,
vore det emellertid nödvändigt, att de bleve ingående prövade och
underkastade tekniskt sakkunnig granskning. Därest på grund av sålunda
erhållet resultat Kungl. Maj:t skulle finna skäl föreskriva obligatoriskt
användande av apparaterna, torde bestämmelse härom då omer
delbart böra utfärdas i särskild författning. Reservanterna förmenade
därför, att i förordningen om motorfordon borde meddelas bestämmelse
av innehåll, att automobiler skulle efter förordnande av Konungen
vara utrustade med apparater av nu ifrågavarande slag.

I likhet med de förstnämnda reservanterna och ett flertal av de
hörda myndigheterna måste jag ställa mig tveksam ifråga om lämpligheten
av att införa en bestämmelse om obligatoriska hastighetsvisare.
Mot den enda fördel, man skulle vinna med dessa hastighetsvisare,
nämligen att föraren vid varje tidsmoment kan avläsa hastigheten, har
man att väga en hel del olägenheter, som äro förbundna med desamma.
Anordningen föreligger hittills icke i sådana tillförlitliga konstruktioner,
att den icke lätt kan komma i olag. Härav skulle kunna orsakas långa
avbrott i automobilens användande, då reparation av apparaten i regel
icke torde kunna verkställas å andra ställen än där särskild sakkunskap
härför är tillfinnandes. Apparaten blir lätt missvisande, om ringar användas
av andra dimensioner än de vanliga, för vilka visaren är inställd.
Vidare är det icke uteslutet, att icke visaren kan distrahera föraren, som
i första rummet bör hava sin uppmärksamhet riktad på körbanan. Föraren
kan också frestas överstiga den vid varje tillfälle lämpliga hastigheten,
då han ser, att han ej är uppe i maximihastigheten. Slutligen
bör icke heller bortses ifrån att anskaffandet av visare till flertalet automobiler,
som nu icke äro försedda med dylika, skulle draga avsevärda
kostnadsbelopp, vilka till större delen skulle komma att gå till utlandet.
Vid angivna förhållanden finner jag, att bestämmelsen om hastighetsvisare
bör utgå ur förslaget.

Icke heller synes det erforderligt, att uti förordningen nu inrymmes
en sådan bestämmelse ifråga om självregistrerande hastighetsmätare,
som av vissa reservanter bland de sakkunniga förordats. Frågan

62

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 124.

Hjulringsbredd
och
hjultryck.

om konstruktionen av dylika mätare befinner sig ännu på experimentets
stadium. Det måste vara av vikt, att slutlig ställning icke tages till införande
av dylika apparater, förrän ej blott fullt tillförlitliga konstruktioner
utprovats utan jämväl anordningen kan genomföras för rimliga
kostnader. Skulle förutsättningarna för de nya apparaternas införande
framdeles föreligga, kan ju en ändring av förordningen efter riksdagens
hörande lätteligen vidtagas.

De av sakkunniga i mom. 6 föreslagna bestämmelserna om hjulringsbredder
hava utformats i huvudsaklig anslutning till i § 1 av kungörelsen
den 29 augusti 1921 angående tillämpningen i vissa fall av automobilförordningen
m. m. upptagna ännu ej ikraftträdda föreskrifter, dock med
viss lindring beträffande automobiler med de största tillåtna hjultrycken.
I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att i förut åberopade
promemoria framställts förslag om hjultryckets angivande efter kvadratcentimeter
av anliggningsytan mellan hjulring och vägbana i stället för,
som hittills skett och sakkunniga föreslagit allt fortfarande skola äga
rum, efter centimeter av hjulringsbredden. Som särskild anledning att
övergå till detta nya beräkningssystem anföres tillkomsten av nya ringkonstruktioner,
såsom cushionringar och de stora hårdpumpade pneumatiska
ringarna. Även om det ifrågasatta systemet ur rent teoretisk synpunkt
måste betraktas som överlägset det hittills tillämpade systemet, så
erbjuder dock detta senare så stora praktiska fördelar genom sin enkelhet
och lättfattlighet, att det åtminstone tills vidare synes böra bibehållas.
Då därjämte i det föreliggande förslaget inrymts en bestämmelse
om att, därest det för visst slag av ringar erfordras att slitytan räknas
annorlunda än i förordningen stadgas, Konungen meddelar bestämmelser
därom, så anser jag mig icke böra ifrågasätta någon ändring i nu berörda
avseende i de sakkunnigas förslag.

I mom. 6 hava de sakkunniga föreslagit, att största hjultrycket skall
uppmätas genom direkt vägning av automobilen med maximilast. De sakkunniga
hava förmenat, att hjultrycket icke kan på annat sätt nöjaktigt
utredas. Givetvis är det fullt riktigt, att det hjultryck, som svarar mot
den egna tjänstevikten, svårligen tillförlitligt kan erhållas på annat sätt
än genom vägning av trycket å automobilens båda axlar. Den ökning i
hjultrycket, som tillkommer av själva lasten, bör dock uppenbarligen
utan svårighet låta beräkna sig, då man känner lastens storlek och
läge i förhållande till automobilens axlar. Det torde ofta, särskilt då
avståndet är långt mellan automobilens hemort och vågplatsen, bliva
förenat med både besvär och kostnader att hålla på den ovillkorliga
fordran, att automobilen skall vägas jämväl med full last. Därför

KungI. Maj:ts proposition nr 124.

63

synes mig också den möjligheten böra lämnas öppen, att största hjultrycket
må beräknas på det sätt, att till det hjultryck, som erhållits
genom direkt vågning och som svarar mot automobilens tjänstevikt,
lägges det, som beräknas uppkomma av den för automobilen avsedda
största lasten. På detta sätt torde nu i de flesta fall det största hjultrycket
uträknas, och hava närmare normer för denna uträkning utgivits
av automobilbesiktningsmännens förening. Lämpligast torde sålunda
vara, att medelst vågning av tyngden å vardera av automobilens båda
axlar utrönes dess tjänstevikt och det hjultryck, som svarar däremot.
Yägningen kan då ske utan besvär eller särskilda kostnader. Utgående
från sålunda erhållen vikt och hjultryck torde icke blott den egna skattevikten,
efter eventuellt erforderliga kompletterande vägningar av reservdelar
m. m., utan även bruttovikten och det däremot svarande hjultrycket
med nöjaktig noggrannhet låta utan svårighet beräkna sig.

Bestämmelse om vad med största hjultryck förstås och sättet för
beräknande av automobilens tjänstevikt har intagits i § 2 mom. 1.

Utom i de avseenden, för vilka nu närmare redogjorts, har jag
beträffande denna paragraf på ett par ställen vidtagit smärre, huvudsakligen
formella ändringar, som i allmänhet icke torde tarva närmare förklaring.
Här må endast omnämnas, att i stället för de sakkunnigas förslag,
att automobil skall vara försedd med anordning, varigenom drivkraften
ögonblickligen kan avkopplas, ansetts böra bibehållas nu gällande
stadgande att anordningen skall vara sådan, att motorn ögonblickligen
kan stoppas eller kopplas från drivhjulen, detta av den anledning, att
åtskilliga motorcyklar, för vilka motsvarande bestämmelse skulle gälla,
torde sakna anordning för ögonblicklig avkoppling av drivkraften.

Besiktningsmännens uppgifter äro av två slag, nämligen dels att
besiktiga automobiler, dels att undersöka kompetensen hos dem, som önska
erhålla tillstånd att framföra automobil. Såsom av det följande framgår,
torde besiktning av automobiler alltjämt vara av behovet påkallad. Den
tilldelandet av körkort föregående prövningen av förareelever är avsedd
att bibehållas och i viss mån skärpas. Besiktningsmannainstitutionen
torde därför även i framtiden vara oundgängligen nödvändig.

De sakkunniga hava föreslagit icke blott ett bibehållande i huvudsak
av den nuvarande besiktningsmannaorganisationen utan även en utveckling
av densamma genom tillsättande av en besiktningsmännens
chefsmyndighet, överbesiktningsmannen. I fråga om de skäl, som de
sakkunniga härför anfört, ävensom beträffande de uppgifter, som vore
avsedda att tilldelas den nye tjänstemannen m. m., tillåter jag mig hänvisa
till betänkandet.

§ 3.

Besiktning smän.

Överbesikt ningsman.

Automobil sakkunniga.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Avgivna yttranden.

Departe mentschefen.

Av de hörda myndigheterna hava tre länsstyrelser tillstyrkt förslaget
och förklarat sig av den nya institutionen vänta ett avsevärt och
kostnaderna för densamma väl uppvägande gagn. Det stora flertalet av
de myndigheter, som yttrat sig i frågan, har likväl bestämt avstyrkt
automobilsakkunnigas förslag. Farhågor hava uttalats för att överbesiktningsmannen
blott vore begynnelsen till ett nytt ämbetsverk och att
institutionen sålunda åtminstone i framtiden komme att draga avsevärda
kostnader. Främst har emellertid påpekats, att flertalet av de åligganden,
som skulle ankomma på den nya myndigheten, kunde lika väl och i
vissa fall kanske bättre fullgöras på annat sätt. Fastställande av formulär
till besiktningsinstrument m. m. syntes icke kräva någon särskild
myndighet utan torde lämpligen kunna ske genom Kungl. Maj:t.
Överbesiktningsmannens tilltänkta befattning med körskolorna och lärarna
vid desamma syntes kunna fullgöras av den eller de mest lämpliga av
besiktningsmännen i länen. Detsamma vore förhållandet med prövningen
av personomnibus’ lämplighet in. in. Länsstyrelserna vore icke i allmänhet
i behov av något särskilt stöd vid val av besiktningsman. Skulle
biträde härutinnan i något fall erfordras, syntes möjlighet icke saknas
att erhålla sakkunnigt sådant.

Med den starka utveckling, som automobiltrafiken numera nått, och
med hänsyn isynnerhet till den omfattande yrkesmässiga trafiken och de
i samband därmed uppkommande invecklade tekniska spörsmålen av olika
slag vore det naturligen såväl för automobilväsendet självt som för besiktningsmännen
och de olika myndigheter, som äga att bestämma i vägoch
trafikfrågor, av värde att hava tillgång till en på detta område specialiserad
och hela landet omfattande sakkunskap, sådan som en överbesiktningsman
skulle kunna erbjuda. Att i enlighet med vad de sakkunniga
föreslagit låta chefsmyndigheten utövas av någon teknisk tjänsteman
i exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde emellertid,
såsom i ett av de angivna yttrandena påpekas, vara en mindre tillfredsställande
lösning av frågan. Sysslan lärer, därest något väsentligt skall
stå att vinna med densamma, böra anförtros åt en person med särskild
sakkunskap, som kan helt ägna sina krafter åt uppgiften. En följd härav
blir emellertid — ehuru farhågorna för uppkomsten av ett nytt ämbetsverk
synas sakna all grund — att institutionen kommer att draga en
kostnad, som rätt avsevärt överstiger, vad de sakkunniga för ändamålet
beräknat. Med hänsyn härtill och då av de i frågan avgivna yttrandena
synes framgå, att något mera trängande behov av den ifrågavarande
chefsmyndigheten för ortsmyndigheternas del icke föreligger, anser jag

Kung!. Maj:ts proposition nr 124. ö5

mig icke kunna för närvarande tillstyrka de sakkunnigas förslag i detta
hänseende.

Andra stycket i mom. 1 av 3 § i förslaget liar därför i enlighet
härmed ändrats. För vissa härav påkallade jämkningar i andra stadganden
redogöres under vederbörande paragrafer.

Såsom ett led i strävandena att höja besiktningsmannakårens kvali- Besiktningsfikationer
hava de sakkunniga sökt att ernå en minskning av besiktnings- måntår
männens antal, rörande vilket för närvarande inga begränsningar finnas Automobiistadgade
och som i en del län synts de sakkunniga alldeles för stort. I för- sakkunniga,
slaget har sålunda införts en föreskrift om att detta antal icke måtte
inom något län sättas högre än fyra, såvida ej särskilda omständigheter
påkallade avvikelse från denna regel.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vara av vikt, att antalet Departebesiktningsmän
avsevärt nedbringas, och har jag ej heller något i huvud- mcntscliefensak
att erinra mot de av de sakkunniga härutinnan gjorda beräkningar.

Det torde dock måhända vara mindre lämpligt att i förordningen fastslå
en viss mer eller mindre godtyckligt vald siffra, vilken likvisst finge,
om behovet så fordrade, överskridas. Det av de sakkunniga åsyftade
ändamålet synes kunna nås genom ett stadgande om att besiktningsmän
icke må inom något län utses till större antal än det verkliga behovet
oundgängligen kräver. Ett sådant stadgande torde medgiva en smidigare
anpassning efter det i olika delar av landet i hög grad växlande behovet
av besiktningsmän.

De av sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande kompetens- Kompetensvillkor
för besiktningsmän ansluta sig i stort sett till nu gällande före-slktningsman''
skrifter härutinnan. Ehuruväl examen från teknisk läroanstalt ansetts i
regel vara en värdefull kvalifikation, har en dylik icke synts böra föreskrivas.

En viktig nyhet är emellertid stadgandet, att besiktningsman icke
må tillverka eller driva handel med motorfordon eller yrkesmässigt utbilda
automobilförare. Beträffande motiven till detta förslag, vilket icke
utan tvekan från de sakkunnigas sida framlagts, må hänvisas till betänkandet.

Från en del av de hörda myndigheterna hava betänkligheter an- Departeförts
mot detta stadgande, framför allt på grund av svårigheterna att mentscliefeui
landsorten uppleta till besiktningsmannasysslan kompetenta personer,
vilka icke driva handel med motorfordon. Då en bestämmelse av ifrågavarande
art emellertid lärer vara ägnad att i hög grad stärka besiktningsmännens
ställning och tillvinna dem ökat förtroende för opartiskhet
och omsorg vid fullgörande av sitt uppdrag, anser jag mig böra godtaga

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 101 käft. (Nr 124.) 9

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Stationsort
för besiktningsman

m. m.

Avgivna

yttranden.

Departem
entschefen.

de sakkunnigas förslag. Att, såsom från några håll föreslagits, vidtaga
en ytterligare skärpning av stadgandet, kan jag däremot ej förorda.

Bestämmelserna rörande förfarandet vid tillsättande av besiktningsmän
hava ■— frånsett smärre jämkningar med anledning av uteslutandet
av stadgandena om besiktningsmännens chefsmyndighet — upptagits i
enlighet med de sakkunnigas förslag. Ifråga om de nyheter, som detta
innebär, och motiven härför tillåter jag mig hänvisa till betänkandet.
Stadgande har i samband härmed ansetts böra meddelas om befogenhet
för länsstyrelse att vid förfall för besiktningsman förordna vikarie.

Sakkunniga hava icke ansett sig höra föreslå några stadganden,
som kunde innebära avsevärda inskränkningar i allmänhetens nuvarande
frihet vid valet av besiktningsman. Yissa bestämmelser till reglerande
av besiktningsmännens arbetsområde m. m. hava dock synts påkallade.
Sålunda har föreslagits, att länsstyrelse skall bestämma stationsort inom
länet för besiktningsman, att, därest flera besiktningsmän hava samma
stationsort, länsstyrelse äger meddela närmare bestämmelser om fördelningen
mellan dem av göromålen samt slutligen att besiktningsman icke
må verkställa förrättning inom annat län än där hans stationsort är
belägen.

I vissa av de avgivna yttrandena hava betänkligheter yppats mot
stadgandet, att besiktningsman icke må verkställa förrättning inom annat
län än där hans stationsort är belägen. En dylik bestämmelse kunde
komma att medföra tidsspillan och onödigt besvär för allmänheten. Särskilt
hava från såväl överståthållarämbetet som länsstyrelsen i Stockholms
län framhållits de olägenheter, som de föreslagna bestämmelserna
komme att medföra med avseende å besiktningsförhållandena i Stockholms
stad med omnejd. För närvarande funnes nämligen förordnade för staden
och länet gemensamma besiktningsmän, vilka utövade sin verksamhet i
Stockholm. Denna anordning hade befunnits synnerligen praktisk särskilt
i fråga om den yrkesmässiga trafiken, som till stor del bedreves
mellan Stockholms stad och ort inom länet. Stockholm vore, fastän beläget
utanför länet, likväl dettas centralpunkt. Då det vore av stor vikt,
att anordningen fortfarande kunde i huvudsak bibehållas, borde ett undantagsstadgande,
som medgåve detta, givas.

Det nuvarande systemet med så gott som fullständig frihet för
allmänheten vid val av besiktningsman innebär otvivelaktigt vissa möjligheter
till missbruk, i det att en besiktningsman genom efterlåtenhet, i
synnerhet vid prövning av förare, kan obehörigen tillskansa sig uppdrag
till förfång för andra besiktningsmän. Denna olägenhet kunde undanröjas

Kungl. Maj-.ts proposition nr 124.

67

genom en bestämd distriktsindelning med ensamrätt för besiktningsmännen
till alla förrättningar inom respektive distrikt; yrkanden på införandet
av en dylik anordning hava även från olika håll framställts. På av
sakkunniga anförda grunder anser jag emellertid en så genomgripande
förändring av den nu gällande ordningen icke vara att förorda.

I stort sett synas de av sakkunniga föreslagna stadgandena vara
väl motiverade. Då förslaget om inskränkning av besiktningsmännens
verksamhetsområde till det län, där de förordnats, icke föranlett särskilda
erinringar från myndigheterna i de delar av landet, där bestämmelsen
möjligen kunde medföra vissa olägenheter, nämligen särskilt Norrland
med dess stora avstånd, har jag ansett mig sakna anledning ifrågasätta
ett uteslutande av det generella stadgandet härom.

Däremot synas starka skäl förefinnas att beträffande Stockholms
stad och län medgiva en undantagsbestämmelse av ovan antytt slag.

De sakkunniga hava medgivit, att den nu förefintliga anordningen med
för staden och länet gemensamma besiktningsmän hittills icke vållat några
olägenheter. Farhågor hava likväl uttalats för att densamma kunde i
framtiden medföra vissa komplikationer vid redovisningen av besiktningsavgifter
m. m. Dessa farhågor synas icke tillräckligt grundade. I varje
fall torde möjliga olägenheter härutinnan väl uppvägas av de stora fördelar
i praktiskt hänseende, som anordningen bjuder.

En bestämmelse, som medgiver anställande allt framgent av gemensamma
besiktningsmän för Stockholms stad och län, har därför intagits
i förslaget.

I detta sammanhang torde böra omnämnas en av automobilbesikt- Tjömstetecken.
ningsmännens förening i särskild skrivelse gjord hemställan, att i förslaget
till förordning om motorfordon måtte intagas stadgande om rätt
för besiktningsman att under tjänstgöring såsom sådan bära särskilt
tjänstetecken. Besiktningsmännen hade ofta under sitt arbete behov av
att kunna på ett lätt uppfattbart sätt dokumentera sin tjänsteställning.

Detta gällde isynnerhet vid besiktning av motorfordon, som företoges efter
förordnande av myndighet, men även i andra fall, såsom vid förareprövning
å mera trafikerade leder i stad till förekommande av obehövligt
ingripande från polismyndighetens sida m. m.

Då bärandet av ett särskilt legitimationsmärke torde vara till fördel Departeej
blott för besiktningsmännen själva utan även för polismyndighet ochmiutschefc“*
den allmänhet, med vilken besiktningsmännen under sin tjänsteutövning
komma i beröring, torde intet vara att erinra mot det ifrågasatta stadgandet,
vilket därför upptagits i förslaget.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

§# 4—7. Bestämmelse!'' om besiktning av automobil infördes redan i 1906

Besiktning, års automobilförordning. Automobilen ansågs icke böra legaliseras såsom
allmänt befordringsmedel utan att den vore »tekniskt ofarlig». Därför
uppställdes i författningen vissa grundfordringar med avseende å automobils
beskaffenhet och utrustning och samtidigt gåvos bestämmelser om
att uppfyllandet av dessa fordringar skulle konstateras genom besiktning
av en härför särskilt förordnad, tekniskt sakkunnig person, besiktningsmannen.
Därest automobilen fyllde de i förordningen uppställda anspråken
samt befanns vara jämväl i övrigt för sitt ändamål lämplig,
upprättades ett besiktningsinstrument, vilket insändes till länsstyrelsen,
som med stöd av detsamma tilldelade automobilen igenkänningsmärke;
först härefter fick automobilen tagas i bruk. Förutom denna första besiktning
stadgades för automobil i yrkesmässig trafik en vart tredje år
återkommande förnyad besiktning för utrönande av huruvida automobilen
fortfarande vore i föreskrivet och lämpligt skick. Härjämte medgavs länsstyrelse
rätt att när helst anledning fanns att antaga, att automobil icke längre
uppfyllde givna föreskrifter, föranstalta om en undersökning härutinnan.

Med automobilfabrikationens snabba utveckling följde, att automobilerna
kommo att fylla allt högre ställda anspråk på driftsäkerhet
och att ur denna synpunkt mindrevärdiga fabrikat jämförelsevis sällan
fördes i marknaden. Detta förhållande jämte den allt starkare standardiseringen
av fabrikationen gjorde, att betydelsen av den stadgade första
besiktningen alltmera minskades.

Härutinnan skedde emellertid en ändring i och med införandet år
1915 av bestämmelser om en mera omfattande registrering av automobiler.
Den registrering, som därförut skett i samband med tilldelande
av igenkänningsmärke, hade haft till huvudsaklig uppgift att bereda
möjlighet till identifiering av automobiler vid inträffade olyckshändelser
m. m. och hade därför varit av tämligen enkel beskaffenhet. Nämnda
år stadgades, att i registren skulle intagas detaljerade uppgifter beträffande
automobils beskaffenhet i flera avseenden. Dessa uppgifter skulle
vid besiktningen lämnas till besiktningsmannen och — efter vederbörlig
kontroll och eventuell komplettering — inflyta i besiktningsinstrumentet,
varifrån de infördes i registret. Härigenom kom besiktningen att vid sidan av
sin ursprungliga uppgift — att vara kontroll å fordonens ofarlighet i tekniskt
hänseende — få en ny och betydelsefull sådan, nämligen att utgöra
grundval för det nya, i många hänseenden viktiga registreringsförfarandet.

En periodiskt återkommande besiktning var ursprungligen, såsom
nämnts, stadgad allenast beträffande automobiler i yrkesmässig trafik.
Genom 1916 års automobilförordning skärptes och utvidgades emellertid

Kuntjl. Muj:ts proposition nr 124. (J9

bestämmelserna om dylik besiktning, i det att jämväl automobiler i enskild
trafik underkastades en vart tredje år återkommande besiktning,
samtidigt med att för automobiler i yrkesmässig trafik stadgades årlig
besiktning. Såsom skäl för att ålägga jämväl den enskilda automobiltrafiken
den tunga, som ett periodiskt besiktningstvång obestridligen innebär,
anfördes, att ett haveri med en automobil kunde i vissa fall vara en
mycket farlig sak, ej allenast för den, som färdades i automobilen, och
att det allmänna ägde full rätt att fordra garanti för, att varje automobil
vederbörligen underhölles.

Ifråga om den registreringen föregående första besiktningen ansluter Automobiisig
automobilsakkunnigas förslag i allt väsentligt till nu gällande före- sakknnni^askrifter.
Såsom en ny bestämmelse har föreslagits, att förnyad besiktning
alltid skall äga rum, när sådan ändring av automobil företagits, att
uppgifterna i automobilregistret icke längre äro överensstämmande med
automobilens beskaffenhet. De i samband med föreskrifterna om förbud
mot automobils användande givna stadgandena rörande av myndighet
påkallad undersökning av fordonets beskaffenhet hava i sak bibehållits.

Med avseende å periodiskt återkommande efterbesiktningar hava de sakkunniga
medgivit, att genom desamma icke skapades full garanti för att
en automobil hölles i föreskrivet och trafikdugligt tillstånd. Enär det
emellertid vore antagligt, att det goda skick, vari landets automobilpark
befunne sig, kunde åtminstone delvis tillskrivas efterbesiktningarna, och
då det icke syntes påkallat att utan tvingande skäl frångå ett system,
som utfallit väl, borde en periodisk efterbesiktning för alla automobiler
bibehållas. De sakkunniga hava dessutom föreslagit någon skärpning av
nu gällande bestämmelser, i det att alla lastvagnar, jämväl de i enskild
trafik, avsetts skola underkastas årlig besiktning.

•Två av de sakkunniga, herrar Enblom och Koriander, hava i dessa Reservation,
frågor intagit en annan ståndpunkt än sakkunnigas flertal, i det de yrkat
fullständigt slopande av såväl första besiktningar som periodiska efterbesiktningar.
Besiktningarna vore ur trafiksäkerhetssynpunkt värdelösa.

Verkliga bristfälligheter å fordonets vitala delar upptäcktes icke genom
den i allmänhet tämligen ytliga undersökningen och kunde oftast icke
bringas i dagen med mindre fordonet fullständigt söndertoges å verkstad.
Behovet av uppgifter till automobilregistret kunde tillgodoses genom
en alla erforderliga sådana innehållande anmälan av ägaren. Besiktningsbestämmelsernas
slopande skulle medföra stora besparingar av
arbete, tid och penningar. Räknat efter det år 1921 i landet befintliga
antalet automobiler kunde den årliga utgiften i besiktningsavgifter anslås
till icke mindre än 400,000 kronor.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Avgivna

yttranden.

Departe mentschefen.

En mycket stor del av de myndigheter och korporationer, som beretts
tillfälle att yttra sig över automobilsakkunnigas förslag — däribland
ej mindre än ett tiotal länsstyrelser — har framfört önskemål om inskränkning
av de nu gällande föreskrifterna om besiktning, medan allenast
få uttryckligen uttalat sig för ett bibehållande av desamma i föreslagen
omfattning. Många röster hava böjts för ett fullständigt slopande
av besiktningssystemet; även från besiktningsmannahåll har uttalande
i denna riktning gjorts. Särskilt bar emellertid påpekats önskvärdheten
av att de periodiska efterbesiktningarna, isynnerhet i fråga
om den icke yrkesmässiga trafiken, avskaffades. Härvid hava åberopats
ovanberörda av herrar Enblom och Koriander framförda argument och
särskilt framhållits, att den garanti för fordonens trafiksäkerhet, som genom
dessa besiktningar erhölles, vore ytterligt svag.

Bland dem, som uttalat sig för besiktningsbestämmelsernas bibehållande,
må nämnas automobilbesiktningsmännens förening, som gentemot
ovannämnda skäl framhållit, att vid efterbesiktningarna ofta kunnat
upptäckas förslitningar och felaktigheter, vilka, om de fått fritt utveckla
sig, skulle kunnat åstadkomma stora olyckshändelser. Det vore visserligen
riktigt, att det läge i vagnägarens intresse att hålla sitt fordon i
gott skick, men detta skedde ofta icke i större grad än de obligatoriska
efterbesiktningarna tvingade till — särskilt i fråga om lastvagnar och
automobiler i yrkesmässig trafik.

Vad till en början beträffar frågan om den första besiktningen, så
torde det visserligen få medgivas, att densamma numera ur trafiksäkerhetssynpunkt
i allmänhet icke är av samma betydelse som tidigare varit
fallet. Särskilt gäller detta givetvis i fråga om motorfordon av förut i
marknaden befintlig typ. Ur enbart nämnda synpunkt kunde därför måhända
en »typbesiktning», sådan som förekommer exempelvis i Frankrike
och vars införande även här i landet från visst håll förordats, vara tillräcklig.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har emellertid
den första besiktningen numera sin största betydelse såsom utgörande
grundval för registreringen. De egenskaper hos ett motorfordon, beträffande
vilka anteckning sker i registret — såsom vikt, största hjultryck,
ringarnas beskaffenhet, maximilast m. m. — äro av avgörande betydelse
i flera viktiga hänseenden, t. ex. i fråga om rättigheten att framföra
fordonet å vissa vägar och beträffande den hastighet, med vilken fordonet
må framföras. Efter tillkomsten av den nya automobilskatten, vilken
uträknas med ledning av uppgifterna i automobilregistret, är det vidare
nödvändigt, att dessa uppgifter, särskilt såvitt angår automobils egen

71

Kungl. Maj:ta proposition nr 124.

skattevikt och ringarnas beskaffenhet, bliva tillförlitliga. Erfarenheten
visar emellertid, att de upplysningar rörande automobiler, som lämnas
av dessas ägare vid anmälan till första besiktning, äro synnerligen
bristfälliga. Detta är också mycket naturligt, ty eu del av de förhållanden,
varom anmälan skall ske, äro sådana, som svårligen kunna kontrolleras
utan sakkunniga undersökningar och beräkningar. Genom besiktningsförfarandet
erhålles emellertid garanti för att uppgifterna i
registret om automobils beskaffenhet bliva med verkligheten överensstämmande.
Såsom förhållandena sålunda gestaltat sig, måste den från en
del håll framförda tanken på slopandet av de första besiktningarna och
införandet i dessas ställe av blotta anmälningar till registret av automobilägare
bestämt avvisas.

Vad härefter beträffar de s. k. efterbesiktningarna, d. v. s. besiktningar
av automobil, som undergått den ovan avhandlade första besiktningen,
synes intet vara att erinra mot de sakkunnigas förslag, att sådan
efterbesiktning skall äga rum dels om registrerad automobil undergått
sådan ändring, att i registret införda uppgifter icke längre äro överensstämmande
med automobilens beskaffenhet, dels oek i det fall att vederbörande
länsstyrelse finner anledning till antagande, att automobilen till
sin beskaffenhet icke längre överensstämmer med de i § 2 meddelade
föreskrifterna.

Vad de periodiskt återkommande efterbesiktningarna angår, torde
man däremot i betraktande av de från många håll framförda, till synes
icke alldeles oberättigade tvivelsmålen angående dessa efterbesiktningars
värde ur trafiksäkerhetssynpunkt och med hänsyn till de rätt avsevärda
utgifter och besvär, som genom desamma åsamkas automobilägarna, hava
anledning att ställa sig mera tveksam.

I fråga om automobiler i yrkesmässig trafik torde dock sådana
efterbesiktningar ej böra avskaffas. Ett allmänt intresse förefinnes här
av att dessa automobiler städse befinna sig i trafikdugligt och lämpligt
skick. Härtill kommer, att trafikbilarna i stort sett torde vara i högre
grad än privatfordonen utsatta för en ständig påfrestning och förslitning,
som naturligen i hög grad ökar risken för haveri. Särskilt när det gäller
sådan trafik, där allmänheten mera regelbundet utsättes för faran av
olyckshändelser och där dessa kunna bliva av mycket stor omfattning,
såsom i fråga om personomnibusar, synes fordran på en regelbundet återkommande
undersökning i trafiksäkerhetshänseende vara synnerligen berättigad.

I fråga om den enskilda automobiltrafiken lärer däremot allmänhetens
intresse av en periodvis återkommande kontroll å fordonens trafik -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

säkerhet vara av tämligen underordnad betydelse, helst erfarenheten torde
giva vid handen, att det största antalet olyckshändelser med motorfordon
har sin grund i förarnas vårdslöshet eller okunnighet och ej äro beroende
på bristfälligheter å automobilen. Då det dessutom torde kunna förutsättas,
att de privata automobilerna — vare sig de användas i ägarens
arbete eller måste betraktas som rena lyxföremål — i ägarens eget intresse
och alldeles oavsett efterbesiktningarna i regel underkastas tillfredsställande
vård och tillsyn, har jag ansett de från många håll framställda kraven
på slopande av efterbesiktningarna kunna åtminstone för den enskilda
automobiltrafikens del vinna tillmötesgående.

Med avseende å de ändringar i den av sakkunniga föreslagna lagtexten,
som i anslutning till vad ovan anförts eller i övrigt vidtagits,
må anföras följande.

För ernående av större överskådlighet och reda har det synts lämpligt
att verkställa viss omgruppering av stadgandena §§ 4—7. Sålunda
hava bestämmelserna om besiktning av automobil och stadgandena om
förbud mot automobils användande särskiljts.

§ 4 i automobilsakkunnigas förslag har bibehållits i stort sett oförändrad.
I mom. 1 hava företagits sådana jämkningar, som påkallats av
de bestämmelser ifråga om fordonens vikt, som, enligt vad tidigare sagts,
ansetts böra meddelas. Uppgiften å det antal personer, för vilket personvagn
är inrättad, har — liksom i vissa av de följande paragraferna
— ansetts böra ändras till att avse antalet passagerare, då nämligen
hänsyn till föraren tages vid bestämmande av tjänstevikten. I mom.
2 har införts stadgande om att automobilen skall vid besiktningen underkastas
vågning för utrönande av vikt och hjultryck, såvida behov härav
föreligger — tillförlitlig vågsedel kan ju företes. Då, enligt vad under
§ 2 framhållits, endast tjänstevikten och däremot svarande hjultryck behöver
genom vågning utrönas, torde kunna påfordras tillhandahållande
genom besiktningsmannen av för ändamålet lämpad våg.

I § 5 hava sammanförts samtliga för automobilväsendet i allmänhet
givna stadganden om när efterbesiktning skall eller kan ske, hur därvid
skall tillgå och vilka åtgärder från besiktningsmans sida som i olika
fall skola vidtagas. Sålunda har här upptagits bestämmelsen i § 6 mom.
1 i de sakkunnigas förslag om rätt för länsstyrelse att föranstalta om
besiktning av automobil samt de i § 7 mom. 1 och 2 givna stadganden
om vissa åtgärder från besiktningsmans sida.

I § 5 mom. 1 har tillagts en föreskrift om skyldighet att vid anmälan
till besiktning, som här avses, förete tidigare utfärdat besiktningsinstrument;
detta torde vara av nöden, därest arten och omfattningen av

Kungl. Maj:ta proposition nr 124.

73

de vidtagna ändringarna å automobilen skola kunna med någon tillförlitlighet
utrönas. Vidare bär ansetts böra utsägas, att ändringarna skola
av den, som gör anmälan, skriftligen angivas för besiktningsmannen.

Det av de sakkunniga i tredje stycket av ifrågavarande moment
upptagna stadgandet om anmälan till registret efter skedd efterbesiktning
har ansetts böra överflyttas till § 10, där ju finnas angivna övriga fall,
då skyldighet till sådan anmälan föreligger.

Då i enlighet med vad ovan anförts allenast de automobiler, som
användas i yrkesmässig trafik, hädanefter ansetts böra vara underkastade
periodiska efterbesiktningar, hava bestämmelserna om sådana uteslutits
ur § 5. En hänvisning till stadgandena härom under den avdelning av
förordningen, som behandlar den yrkesmässiga trafiken, har dock ansetts
böra inflyta.

Under § 6 har upptagits viss i de sakkunnigas förslag i § 7
mom. 3 förekommande bestämmelse om besiktningsinstruments tillhandahållande.

I § 7 hava sammanförts de förut i §§ 6 och 7 spridda stadgandena
om förbud mot automobils användande.

Av automobilsakkunniga i §§ 8—12 föreslagna bestämmelser om §§ 8—12.
registrering av automobil och om igenkänningsmärke överensstämma i stort Registreringssett
med hittills gällande stadganden i ämnet. I huvudsak vill jag för-bestämmelser
orda de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende och kan sålunda ej
ansluta mig till ett av två reservanter bland de sakkunniga framlagt förslag
om införande av ett centralregister i stället för det nu länsvis förda
registret.

I några hänseenden har jag emellertid ansett ändringar böra vidtagas
i de sakkunnigas förslag.

Helt nya anordningar hava av de sakkunniga i § 8 förordats beträffande
automobils utmärkande i trafik, innan den hunnit registreras.

Förslaget i denna del skulle möjliggöra en skärpt kontroll i avseende å
användningen av automobil i dylikt fall. De nu brukade provvagnsskyltarna
hava nämligen i flera fall föranlett till missbruk. I ett avseende
torde emellertid en skärpning av de föreslagna föreskrifterna böra
äga rum. Enligt förslaget skulle nämligen, sedan en automobil blivit besiktigad
och därvid försetts med särskilt å de s. k. besiktningsskyltarna
anbragt och förseglat besiktningsmärke, automobilen få i avbidan på registreringen
lika med registrerad automobil användas i trafik. Tillräcklig
anledning synes emellertid ej föreligga att medgiva ett så utsträckt
nyttjande av automobil före registreringen. Visserligen finnes i förslaget
viss tid stadgad, inom vilken vid ansvarspåföljd ansökan om registrering

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 101 käft. (AV 124.) 10

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

skulle ske, men användningen av ej registrerad automobil .synes bäst
förebyggas därigenom, att densamma efter besiktningsmärkes anbringande
får nyttjas endast under viss begränsad tid, förslagsvis tre veckor, vilken
tid torde kunna antagas vara tillräcklig för registreringens verkställande.
Beträffande automobil, vilken hålles till salu av den, som tillverkar eller
bedriver handel med motorfordon, bör emellertid begagnande få äga rum
utan sådan tidsbegränsning, dock endast för provkörning, varmed här
självfallet förstås jämväl sådan körning, som är nödvändig för att demonstrera
automobilens egenskaper för eventuella köpare. Att märka är
härvid, att registreringsskyldighet för sådan automobil ej skulle föreligga.
I enlighet med sålunda angivna grunder har sista stycket i § 8 omformulerats,
i samband varmed ur kontrollsynpunkt stadgande upptagits
därom, att å besiktningsmärke skall angivas även dagen för märkets anbringande.

Efter införandet av den nya automobilskatten är det av särskild
betydelse, att automobilregistret blir tillförlitligt; automobilskattelängden
skall nämligen upprättas med ledning av registret. Det har emellertid
visat sig, bland annat, att anmälningar om övergång av äganderätten
till automobiler hittills ofta ej blivit i stadgad ordning verkställda,
vilket haft till följd, att oriktiga uppgifter om äganderätten kommit att
inflyta i automobilskattelängden. Särskilda åtgärder hava därför måst
vidtagas för vinnande av rättelse i innevarande års automobilskattelängd
ävensom i samband därmed i registret. För ernående för framtiden av
säkrare uppgifter hava de sakkunniga föreslagit, att vid äganderättsöverlåtelser
den nye ägaren skulle såsom hittills vara skyldig att anmäla
överlåtelsen, samt att därjämte den förre ägaren skulle vara berättigad
att själv anmäla överlåtelsen, för att i fall av försummad anmälan från
nye ägarens sida kunna freda sig från framtida skattskyldighet. Förslaget
synes ändamålsenligt och torde därför böra godtagas. Att, på
sätt från några av de hörda myndigheterna ifrågasatts, stadga skyldighet
jämväl för den förre ägaren att göra anmälan har jag ej ansett mig
kunna förorda. Emellertid har det synts lämpligt, att i förordningen
meddelas närmare bestämmelse huru skall förfaras med anledning av
inkommen anmälan från den förre ägaren, varjämte uttryckligen stadgats,
att dylik anmälan skall vara avgiftsfri. I samband härmed har
för det fall, att till följd av inträffad förändring beträffande äganderätten
automobilen skall registreras i annat län än där registrering förut
skett, den nye ägaren ansetts böra åläggas att göra anmälan om äganderättens
övergång till det register, där automobilen tidigare varit upptagen.

75

Kunyl. Maj:fn proposition nr 124.

Även i ett annat avseende har på grund av den nya automobilskatten
ändring ansetts böra vidtagas i registreringsbestämmelserna. Sedan
en automobil en gång blivit införd i registret, tinnes enligt nu gällande
och av de sakkunniga föreslagna bestämmelser ingen möjlighet att
få automobilen ur registret avförd i andra fall än om densamma förstörts
eller av annan anledning icke vidare skall komma att användas här i
riket. Med hänsyn till innehållet i automobilskatteförordningen blir härav
följden, att skatt alltid måste för registrerad automobil erläggas även
om densamma ej kommer till användning. Detta torde ej vara med
rättvisa förenligt i sådana fall, att t. ex. automobilen av en handlande
under längre tid hålles i lager för försäljning eller om eljest den tid,
under vilken automobilen ej nyttjas, är mera avsevärd. Ifrågasättas
kunde ju, om ej för dylika fall borde så förfaras, att restitution av automobilskatten
under vissa villkor medgåves. Emellertid skulle detta medföra,
att automobilregistret i viss mån förlorade sin egenskap att vara
grundläggande för skattelängden, vartill kommer, att fog torde finnas för
att ej heller i registret skola upptagas sådana automobiler, som helt äro ur
bruk. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag därför ansett
mig böra förorda en sådan anordning, att automobil, som sålunda är
avsedd att för viss tid ej nyttjas, skall kunna under vissa förutsättningar
avföras ur registret för att sedermera ånyo registreras, först då densamma
skall komma till användning. Befrielse från skatt, eventuellt
restitution av redan erlagd sådan, komme då i enlighet med automobilskatteförordningens
bestämmelser att erhållas med ingången av det kalenderkvartal,
som infaller näst efter det automobilen avförts ur registret,
och skulle skatt ånyo behöva erläggas först med ingången av det
kalenderkvartal, som infaller näst efter det ny registrering skett. Då det
ej på förhand kan uppställas någon viss tid, före vars utgång automobilen
skall åter införas i registret, lärer det enklaste medlet att undgå
missbruk av det nu ifrågasatta förfarandet vara, att som villkor för anmälan
om automobilens avförande ur registret i nu förevarande fall uppställes,
att inbetalning sker, förutom av stadgade registreringsavgifter, av
en särskild avgift, som svarar mot skatt för automobilen för viss tid,
förslagsvis ett kalenderkvartal, och vilket belopp lämpligen borde av länsstyrelse
redovisas lika med vanlig registreringsavgift.

För vinnande av säkrare kontroll över att igenkänningsmärke ej
olagligen begagnas samt att förut omnämnda besiktningsskyltar återställas
hava igenkänningsmärkena ansetts böra tillhandahållas av länsstyrelserna
mot skälig ersättning. I samma syfte torde böra stadgas,
att vid anmälan för automobils avförande ur registret de automobilen

§§ 13-15.

Förarutbildning
m. m.

Automobil sakknnniga.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

tilldelade igenkänningsmärkena skola återställas till vederbörande länsstyrelse.

Automobil, som med tillämpning av nyss angivna förfarande avförts
ur registret, skulle, innan den ånyo registrerats, få begagnas endast under
samma villkor, som gälla för oregistrerad automobil, d. v. s. med användande
av besiktningsskyltar och besiktningsmärke och för den tid och
under de vilkor i övrigt, som angivas i § 8.

I enlighet med sålunda angivna grunder hava vissa ändringar föreslagits
i §§ 8—12 av förslaget.

Slutligen må bland mindre väsentliga ändringar, som vidtagits i de
sakkunnigas förslag, omnämnas, att medan besiktningsskyltarna enligt
detta förslag skulle kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten, jag ansett
som villkor för skyltarnas utlämnande kunna påfordras, att deposition
sker av ett skäligt belopp, vilket sedermera efter avdrag för omkostnaderna
skulle återbetalas vid skyltarnas återställande (§ 8 mom. 3).

De sakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt den viktiga
frågan om utbildning av lämpliga automobilförare. Behovet av mera ingående
föreskrifter på detta område än hittills har synts de sakkunniga
oavvisligt med hänsyn till den allt livligare automobiltrafiken och den otillfredsställande
undervisning, som för närvarande bedrives vid vissa chaufförskolor.

Den viktigaste nyheten, som de sakkunniga föreslagit beträffande
förarutbildningen, är att utbildning av förarelever som yrke ej skulle få
bedrivas av annan person än sådan som av länsstyrelse godkänts såsom
lärare. Om körskola upprättats för meddelande av utbildning, skulle
skolan stå under ledning av sålunda godkänd lärare. Över ansökan om
godkännande av lärare skulle länsstyrelse infordra yttrande av överbesiktningsmannen,
som skulle äga att genom besiktningsman eller annorledes
genom särskilt prov låta undersöka den föreslagne lärarens kompetens
och lämplighet. Körskola skulle stå under tillsyn av överbesiktningsman,
som själv eller genom besiktningsman ägde inspektera skolan
och meddela de anvisningar för dess verksamhet, som funnes erforderliga.

Utbildning av förarelev skulle emellertid jämväl få äga rum genom
annan än den, som bedreve dylik utbildning som yrke. Sådan lärare
skulle ej behöva godkännas av länsstyrelse, men, på sätt skulle fordras
för alla lärare, innehava gällande körkort och besitta vana och skicklighet
vid körning med automobil.

Sedan elev sålunda vid körskola eller annorledes erhållit förarutbildning,
skulle han, på sätt i fölslaget närmare angives, hava att
undergå prövning av besiktningsman, vilken hade att meddela bevis om

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

(let avlagda provet, varefter eleven skulle hava att hos länsstyrelse, med
företeende av detta bevis, läkarbetyg och vissa andra handlingar, göra
ansökan om körkort, innefattande tillstånd att föra automobil. Beträffande
de, närmare regler, som skulle gälla i sistnämnda hänseende iivensom i
fråga om utfärdande och återkallande av körkort med mera, hänvisas till
betänkandet.

Genom de sakkunnigas förslag, mot vilket erinringar i allmänhet
ej framkommit, skulle en god grund komma att läggas för ernående av
en bättre förarutbildning, och synes förslaget därför i huvudsak kunna
förordas till antagande. Visserligen skulle än större säkerhet för erhållande
av goda förare vinnas, om förarutbildningen, även om den ej
dreves yrkesmässigt, obligatoriskt handhades av godkända lärare. För
vårt lands vidkommande synes man åtminstone för närvarande ej kunna
fordra en sådan obligatorisk undervisning, då detta särskilt för lantbefolkningen
i de mera glest befolkade delarna av landet skulle kunna ställa
sig alltför betungande och kostbart, varjämte svårigheter säkerligen skulle
möta att erhålla kompetenta lärare i tillräckligt antal och på lämpliga
platser. Uppenbarligen kommer emellertid den efterföljande prövning,
som en elev skall undergå inför besiktningsman, att bliva till sin omfattning
och grundlighet i viss mån beroende på vem som handhaft elevens
utbildning.

Då, såsom tidigare omnämnts, jag ej ansett mig böra förorda införande
av särskild överbesiktningsman, torde de åligganden, som enligt
förslaget skulle ankomma på denne i förhållande till körskola, i stället
böra anförtros åt den eller de besiktningsmän, som länsstyrelsen förordnar.
Om tilläventyrs för något län ifrågavarande åligganden ej kunna
lämpligen anförtros åt besiktningsman inom länet, torde hinder ej böra
möta att anlita besiktningsman i angränsande län. Besiktningsman, som
för nu berörda ändamål anlitas, torde enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
böra härför tillerkännas något mindre arvode, jämte erforderlig
resekostnad, att utgå av till länsstyrelserna inflytande avgifter för
registrering av motorfordon.

I avseende å innehållet av det läkarintyg, som enligt § 15 mom. 1 b)
skall företes för erhållande av körkort, hava de sakkunniga föreslagit,
att sökanden icke får lida av sådant lyte eller sådan nedsättning av syneller
hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra
automobil, varjämte de sakkunniga angivit vissa minimikrav, som skulle
fordras för att erforderlig grad av syn- och hörselförmåga skulle anses föreligga.
I denna fråga har medicinalstyrelsen avgivit yttrande samt därvid
åberopat en ingående utredning av medlemmen av dess vetenskapliga

Departe mentschefen.

78

Kungl. Maj:t8 ■proposition nr 124.

råd, professorn A. Gallstrand. Med anledning av innehållet i denna utredning
har jag till en början vidtagit sådan ändring i förslaget, att
läkarbetyget ansetts böra upptaga även att sökanden ej lider av sådan
sjukdom, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil.
Vidare hava strängare fordringar i avseende å den erforderliga graden
av synskärpa uppställts, därvid jag i huvudsak anslutit mig till det av
styrelsen framlagda förslaget, som för övrigt torde nära överensstämma
med nu tillämpad praxis härutinnan. Det bör uppmärksammas, att
dispensrätt för Kungl. Maj:t föreligger och även torde böra utövas i
speciella fall, då visserligen de i författningen uppställda fordringarna
på kroppsliga egenskaper icke fyllas, men där det kan konstateras att
någon risk ur trafiksäkerhetens synpunkt ej behöver föreligga för meddelande
av körkort.

I likhet med de sakkunniga anser jag de uti nyss berörda hänseenden
för erhållande av körkort föreslagna bestämmelserna böra gälla
i avseende å all trafik och har därför ej upptagit medicinalstyrelsens
förslag, att i avseende å syn- och hörselförmågan andra och strängare
föreskrifter skulle gälla för erhållande av tillstånd till yrkesmässig trafik.

I sammanhang härmed må omnämnas, att medicinalstyrelsen föreslagit
viss kortare giltighetstid, eller tre år, för körkort, efter vilken tids
utgång körkortets förnyande skulle vara beroende på ny läkarundersökning,
ävensom förordat uttrycklig bestämmelse, att indragning av körkort skulle
kunna äga rum, då innehavare av sådant genom skada, sjukdom eller
dylikt blivit påtagligt olämplig att föra automobil. Att upptaga föreskrift
att körkort skola gälla endast för viss kortare tid har synts mig
ej böra ifrågasättas. Däremot bör givetvis indragning av körkort kunna
äga rum i sådana fall som nyss angivits; att så kan ske lärer emellertid
följa av den föreslagna lydelsen av § 15 mom. 3 första stycket.

De mindre ändringar, som i övrigt vidtagits i §§ 13—15 av de
sakkunnigas förslag, torde endast i ett avseende påkalla särskild motivering.
I § 12 mom. 4 i gällande automobilförordning stadgas, att om
förare ådömts straff för förseelse mot nämnda förordning eller mot 11
kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik,
det skall åligga åklagaren att ofördröjligen insända utslaget i målet till
den länsstyrelse, som utfärdat körkort för föraren. I denna bestämmelse,
som tillkommit i syfte att bereda länsstyrelserna tillgång på material för
bedömande av frågor om indragning av körkort, hava de sakkunniga
föreslagit den ändring, att endast vid ett mimmistraff av 100 kronors
böter dylika uppgifter skulle insändas, varjämte sådant insändande föreslagits
skola ankomma på vederbörande domstol i stället för på åklagarne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

79

I likhet med ett stort antal av de hörda myndigheterna anser jag den
sålunda föreslagna begränsningen beträffande utslagens insändande ej
lämplig, helst även ett upprepat antal smärre förseelser ofta bör kunna
utgöra anledning till återkallande av körkort. Jag föreslår därför bibehållande
av det nu gällande stadgandet, dock med tillägg att meddelande
bör lämnas även om utslag angående förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen.
Mot att insändandet av uppgifterna anförtros åt domstol i stället
för åklagarne bar jag intet att erinra. Stadgandet torde dock böra givas
sådan innebörd, att domstolarna må kunna på det sätt, som finnes lämpligast,
således vare sig genom avskrift av utslaget eller annorledes, om
detsamma meddela underrättelse till länsstyrelserna.

För erhållande av körkort skulle enligt förslaget liksom hittills
fordras att sökanden fyllt 18 år. Från nu gällande bestämmelse i detta
avseende har dispens i ett stort antal fall meddelats. Det synes, såsom
de sakkunniga även framhålla, böra förutsättas, att sådan dispens ej
vidare meddelas.

I § 16 bar jag upptagit de sakkunnigas förslag till sådan ändringav
hittills gällande bestämmelser, att som huvudregel alla allmänna vägar
skulle vai''a tillåtna för automobiltrafik, men att länsstyrelse skulle äga
skyldighet att från sådan trafik undantaga vägar, som i följd av sin beskaffenhet
vore härför olämpliga, eller meddela de inskränkningar i rätten
till trafiken, som befunnes påkallade. Uppenbarligen är det av vikt,
att länsstyrelserna vid meddelande av dylika stadganden noggrann! tillse,
att å viss väg ej framsläppes tyngre automobiltrafik än vägen kan tåla.

Från något håll har framkastats förslag om att en formlig klassificering
av vägarna med hänsyn till deras trafikerande och motståndsförmåga
borde äga rum. På sätt och viss har även ett försök till viss
uppdelning av vägarna med hänsyn till deras förmåga att bära olika tung
trafik redan gjorts i § 2 av den förut omnämnda kungörelsen den 29
augusti 1921 angående tillämpningen i vissa fall av nu gällande automobilförordning
m. m. Hithörande bestämmelser hava dock ej varit av
tvingande natur, utan endast avsedda att tjäna vederbörande länsstyrelser
till ledning. Att fastslå dessa eller liknande bestämmelser till formlig
efterrättelse torde åtminstone för närvarande icke låta sig göra. Våra
vägar befinna sig i alltför mångskiftande tillstånd beträffande vägbredd,
väggrundens och körbanans beskaffenhet, lutnings- och krökningsförhållanden
m. m. för att någon allmän för hela landet gällande uppdelning
av desamma på ett tre- eller fyrtal klasser skulle kunna genomföras.
Det synes ej heller nödigt, att de i berörda kungörelse till ledning uU
färdade bestämmelser fortfarande kvarstå. Skulle det visa sig erforderligt,

§ 16.

Tillåtna

vägar.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Ersättning
rid viss trafik.

Automobil sakkunniga.

Yttranden.

att vissa normer i nu ifrågavarande avseende sammanfattas och utgivas
till länsstyrelsernas ledning, lärer detta kunna ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg.

De sakkunniga hava i § 16 mom. 3 föreslagit, att automobil med
ett största hjuttryck överstigande 2,000 kilogram eller med större bredd
än 210 centimeter ej skulle få framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd
av vederbörande länsstyrelse. Även detta förslag anser jag mig
böra förorda, med det förtydligande allenast, att i automobilens bredd
skall inräknas även bredden å last.

Bland de villkor, som vid meddelande av tillstånd till framförande
av sådana tyngre automobiler skulle av länsstyrelse kunna stadgas, hava
de sakkunniga upptagit föreskrift om skyldighet för tillståndets innehavare
att för skada, som å allmän väg förorsakas av den ifrågavarande
trafiken, utgifva ersättning efter ty länsstyrelsen bestämmer.
Samma skyldighet skulle jämväl i vissa andra fall enligt de sakkunnigas
förslag (se § 18 mom. 6, § 22 mom. 2, § 26 mom. 1 och § 37 mom. 2)
kunna stadgas, nämligen vid meddelande av tillstånd till linje- eller
lokaltrafik, till framförande av automobil vid tävling eller dylikt tillfälle
med större hastighet än den eljest medgivna samt till framförande av
tyngre släpvagn eller traktortåg.

I motiveringen till nämnda stadgande i § 16 mom. 3 hava de sakkunniga
bland annat uttalat den uppfattning, att efter tillkomsten av
den nya automobilskatten några särskilda ersättningsbelopp för ökat vägunderhåll
icke borde få i förväg föreskrivas vid meddelande av tillstånd
till den tyngre automobiltrafik, varom här vore fråga. Detta borde dock
icke utesluta ersättningsskyldighet för skada, som av den tyngre automobiltrafiken
vållades å väg. En prövning av ersättning för åstadkommen
skada vore ju något helt annat än att i förväg i själva trafiktillståndet
fastställa vissa ersättningsbelopp, oberoende av om skada uppkomme eller ej.
För att undvika den långa och tidsödande domstolsvägen hade det ansetts
lämpligast, att länsstyrelse finge pröva och avgöra dylika ersättningsmål.

Gentemot förslaget i denna del hava betänkligheter uttalats av
flera av de hörda myndigheterna, som framhållit, att det icke vore överensstämmande
med svensk rättsuppfattning att låta administrativ myndighet
pröva rena skadeståndsmål — en prövning, som enligt förslaget
ej ens alltid skulle tillkomma vederbörande länsstyrelser utan för städernas
del polismyndighet — samt att det vore särdeles svårt att bestämma
storleken av dylik skadeersättning. I stället har från några håll
förordats, att viss avgift på förhand skulle bestämmas, som tillstån dshavaren
skulle hava att erlägga.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Genom den nya automobilskatten — varunder jag i detta samman- me°t*p0^n.
bang även inbegriper den särskilda skatten å gummiringar — torde automobiltrafiken
väl få anses i stort sett lämna det bidrag till det genom
densamma orsakade ökade vägunderhållet, som kan anses skäligt. Emellertid
synes det icke kunna bortses från att man vid bestämmande av
denna skatt måst taga hänsyn till den mera normala automobiltrafiken
och ej sådana speciella fall, då genom trafiken vägarna utsättas för särskild
påfrestning, såsom vid den tyngsta lastautomobiltrafiken, regelbunden
trafik med automobilomnibusar, hastighetstävlingar med automobiler m. m.

Jag erinrar i detta sammanhang om att bevillningsutskottet i sitt utlåtande
nr 2 till innevarande års riksdag, vilket blivit av riksdagens kamrar
godkänt, avstyrkt väckt motion om ökning av automobilskatten för
tyngre lastautomobiler. Utskottet har därvid yttrat, bland annat, att det
syntes obestridligt, att trafiken med de tunga lastautomobilerna på derå
håll åstadkommit en starkt förstörande verkan å vägarna och att det syntes
föreligga ett visst fog för uppfattningen, att dessa automobiler i alltför
ringa utsträckning komme att lämna bidrag till vägunderhållet. Emellertid
skulle en höjning av skatten för alla tyngre automobiler ej verka
rättvist. Därest med hänsyn till den särskilda skada å vägarna, lastautomobiler
i många fall åstadkomme, ett ökat bidrag till vägunderhållet
ansåges böra påläggas ägare till sådana automobiler, kunde därför enligt
utskottets mening ifrågasättas, om icke denna ersättning borde utgå vid
sidan av den egentliga automobilskatten.

Jag är även benägen tillstyrka, att vid meddelande av trafiktillstånd
i sådana speciella fall, som nyss omförmälts, skyldighet bör kunna
stadgas att i någon form utgiva särskilt bidrag för försvårat vägunderhåll.
Enligt vad av det sagda framgår, torde sådant bidrag böra ifrågakomma
endast om det låter sig fastslå, att vägbanan av den ifrågavarande
trafiken åverkas på ett kraftigare sätt än som kan anses vara
fallet vid den allmänneligen förekommande motorfordons- och övriga
trafiken. I allmänhet torde denna ökade åverkan å vägen böra vara
konstaterad, innan det särskilda bidraget kan närmare fastslås. Detta
bör tydligen dock icke utgöra hinder för att om erfarenhet redan föreligger
om dylik åverkan från jämföi''lig trafik — något som särskilt kan
vara händelsen vid den s. k. linjetrafiken — sådant bidrag, eventuellt i
form av viss avgift per tillryggalagd vägsträcka, bestämmes redan vid
tillståndets beviljande. Sistnämnda tillvägagångssätt medför ju den fördelen,
att trafikanten från början vet vilka omkostnader han har att
räkna med för trafiken.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 101 käft. (År 124.) 11

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 124.

Ifrågavarande bidrag, som alltid måste förutsättas komma den
vägsträcka tillgodo, å vilken trafiken framgår, torde kunna utgå icke
blott som kontant bidrag till vägunderhållets ombesörjande utan jämväl
i form av prestanda in natura, såsom t. ex. framkörande av vissa lass
grus eller dylikt. Denna senare form, vilken redan på sina håll praktiseras,
torde vara lämplig särskilt i de fall, då vägunderhållet verkställes
in natura av de väghållningsskyldiga själva.

Därest tillämpningen av en bestämmelse om särskilt bidrag till
vägunderhållet sker på det sätt som nu antytts, torde någon fara icke
förefinnas för att den berörda automobiltrafiken skulle komma att på
något sätt orättvist betungas. Däremot möjliggöres undantagsvis, att
trafik, som befinnes nödig och nyttig, icke behöver avlysas från viss
väg, även om denna icke är av den fullgoda beskaffenhet, att den kan
tåla denna trafik vid det ordinära för den vanliga trafiken erforderliga
vägunderhållet.

Jag har i anslutning till vad sålunda anförts vidtagit en omformulering
av de sakkunnigas förslag till bestämmelse i nu berörda avseende.

§ 18. Bestämmelserna angående den hastighet, med vilken automobil må

Hastighets- framföras, finnas meddelade i § 14 i gällande automobilförordning. Man
bestämmelser, bar härvid skilt på å ena sidan personautomobiler och lastautomobiler,
bestämmelser v^kas lastningsförmåga icke överstiger 1,000 kilogram, och å andra sidan
lastautomobiler, vilkas lastningsförmåga överstiger den angivna. För
vardera av dessa två kategorier har ytterligare skilts på om automobilen
framföres i stad, köping eller annat samhälle eller om automobilen framföres
annorstädes, och gälla härvid olika regler allteftersom färden sker
vid dagsljus, vid mörker eller vid dimma. Personautomobil och mindre
lastautomobil få sålunda vid dagsljus framföras med en största hastighet,
i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle, därest stadens myndigheter
ej annorlunda besluta, av 20 kilometer i timmen och annorstädes
av 30, i vissa fall 40 kilometer i timmen; för större lastautomobil äro
motsvarande siffror 15 och 20 kilometer. Vid mörker och dimma äro
lägre hastigheter stadgade.

Aatomobii- De sakkunniga hava ansett helt nya grunder böra fastställas för

sakkunniga, bestämmande av den största tillåtna hastigheten i olika fall. Sålunda
har anordningen att för mörker och dimma föreskriva särskilda lägre
satta maximihastigheter på av sakkunniga angivna skäl ansetts böra helt
övergivas. Däremot har avgörande hänsyn tagits dels till de nyttjade
automobilringarnas beskaffenhet — om de äro luftringar, massiva gummiringar
eller ringar av järn eller annat hårt material — dels ock till om
fråga är om personvagn eller lastvagn samt automobilens lastningsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

83

umgå. För automobil, vars alla hjul äro försedda med luftringar, skulle
sålunda, om fråga är om personvagn avsedd för högst 7 personer och
trafik å landsbygden i allmänhet, gälla en högsta hastighet av 45 kilometer
i timmen — sålunda högre än den högsta för landsbygden nu
stadgade eller 40 kilometer i timmen. Inom stads och köpings bebyggda
område ävensom inom annat tätt bebyggt samhälle skulle maximihastigheten
i motsvarande fall utgöra 30 kilometer i timmen — således även
för detta fall en högre hastighet än den nu stadgade. I andra fall än
de sålunda angivna skulle maximihastigheten, efter vagnarnas och ringarnas
olika beskaffenhet m. m., variera mellan 30—10 kilometer i timmen.
För t. ex. lastvagn med luftringar, inrättad för en maximilast ej
överstigande 1,000 kilogram, skulle maximihastigheten utgöra 30 kilometer
i timmen — sålunda även i detta fall, såvitt angår tätt bebyggt samhälle,
en ökning av den nu stadgade.

Utöver de sålunda bestämt angivna maximihastigheterna hava de
sakkunniga ansett vissa allmänna regler böra fastställas med avseende å
utnyttjandet av dessa hastigheter m. m. Dessa regler återfinnas dels i
§18 mom. 1 första och andra styckena dels i § 18 mom. 2. Såväl härutinnan
som beträffande motiveringen av hastighetsbestämmelserna i övrigt
hänvisas till betänkandet.

Mom. 3—6 i § 18 innehålla stadganden om undantag och inskränkningar,
som skulle kunna särskilt föreskrivas eller eljest gälla i avseende
å de allmänna hastighetsbestämmelserna.

Två av de sakkunniga hava varit skiljaktiga och för sin del för-skiljaktighet,
ordat, att maximihastigheten för personautomobil inom stads och köpings
bebyggda område måtte fastställas till 35 i stället för av de sakkunnigas
majoritet föreslagna 30 kilometer i timmen.

Att, på sätt från några håll påyrkats, för alla eller åtminstone Departevissa
slag av automobiler helt borttaga de i maximisiffror angivna hastig- mentschefen
hetsbestämmelserna, finner jag ej kunna ifrågasättas. Enbart hänsynen
till våra vägars beskaffenhet och vägunderhållet torde, såsom de sakkunniga
framhålla, till fullo motivera bibehållande av en lagstadgad
maximihastighet.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag till hastighetsbestämmelser,
har allmänt gjorts gällande, att dessa vore att vida
föredraga framför nu gällande föreskrifter i ämnet. Till denna uppfattning
ansluter jag mig; endast i några hänseenden har jag ansett jämkningar
i förslaget böra vidtagas.

För vanliga personvagnar, försedda med luftringar, hava de sakkunniga,
som nyss nämnts, föreslagit maximihastigheten till 45 kilometer

84

§ 19-

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

i timmen å landsbygden i allmänhet och 30 kilometer i timmen inom
stads och köpings bebyggda område ävensom inom annat tätt bebyggt samhälle.
Beträffande den för landsbygden sålunda angivna maximihastigheten
saknar jag anledning föreslå ändring. Däremot synes det kunna ifrågasättas,
om ej den föreslagna maximihastigheten för städer och tätt bebyggda
samhällen kan något höjas. Härvid må erinras, att enligt de i
förslaget upptagna allmänna reglerna för utnyttjande av maximihastigheten
bland annat skulle gälla, att den största tillåtna hastigheten för
städer och samhällen finge användas endast när körbanan är bred och
utsikten fri samt trafiken i övrigt lätt att överskåda och bedöma. Redan
nu torde, enligt vad reservanterna bland de sakkunniga och vissa av de
hörda myndigheterna upplysa, i särskilt de större städerna automobilerna
å gator, som äro särskilt lämpade för automobiltrafik, ofta framföras
med en hastighet, som ligger mellan 30—35 kilometer i timmen, vilket
även läte sig väl förena med trafiksäkerhetens krav. Då fastställande av
en allt för låg maximisiffra lätteligen kunde medföra, att bestämmelserna
i ämnet ej komme att efterlevas, föreslår jag en höjning av maximihastigheten
i nu ifrågavarande fall till 35 kilometer i timmen.

För lastvagn, försedd med luftringar, är enligt de sakkunnigas förslag
maximihastigheten beroende på den maximilast, för vilken vagnen
är inrättad. Beträffande förslaget i denna del hänvisas till vad som yttrats
i motiveringen till § 2. Med hänsyn till vad där anförts torde i
stället för maximilasten bruttovikten, d. v. s. den egna tjänstevikten och
maximilasten tillsammans, böra vara avgörande i nu förevarande hänseende;
och hava härav betingade ändringar i § 18 vidtagits.

För automobiler med massiva gummiringar med en tjocklek understigande
4 centimeter hava de sakkunniga föreslagit en maximihastighet
av 15 kilometer i timmen. Då emellertid alltför tunna massiva gummiringar
ifråga om inverkan å vägbanan äro närmast att jämställa med
ringar av järn eller annat hårt material, har jag ansett mig böra tillmötesgå
den från ett flertal håll uttalade önskan om en nedsättning av maximihastigheten
för ifrågavarande grupp av fordon till 10 kilometer i timmen.

Beträffande slutligen den ändring, som vidtagits i § 18 mom. 6,
hänvisas till motiveringen härovan under § 16 mom. 3.

I likhet med ett stort antal av de hörda myndigheterna anser
jag införande i tidning ej böra äga rum av kungörelsen med uppgifter
om automobilvägar. Härmed komme nämligen avsevärda kostnader
utan motsvarande nytta att drabba statsverket. I stället torde
böra i § 19 stadgas, att länsstyrelsernas kungörelser i ämnet skola mot
ersättning tillhandahållas allmänheten.

Kungl. Maj:ls proposition nr 124.

85

Från flera håll har anmärkts, att det vore onödigt påfordra insändande
varje år av sådana fullständiga kartkopior, som avses i 2 mom.
av denna paragraf, utan att i stället, där endast obetydligare ändringar
ägt rum i tidigare insända kartor, ett meddelande om dessa ändringar,
eventuellt å karta, vore tillfyllest. Stadgandet i 2 mom. har ansetts böra
undergå omredigering i sådan riktning.

I syfte att vinna kostnadsbesparing har vidare insändande av kartkopior
ansetts böra äga rum endast till en myndighet, nämligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

De sakkunniga hava framlagt förslag till särskild lag angående be- § 20.
stridande av kostnaden för anslag och varningstecken, varom förmäles
i § 20 mom. 2 motorfordonförordningen och § 11 vägtrafikstadgan. Då
sistnämnda två författningar äro avsedda att tillkomma efter riksdagens
medverkan, synes emellertid hinder ej möta, att de i berörda lagförslag
upptagna föreskrifter, mot vilkas innehåll jag ej har något att erinra,

§ 21.

införas i dessa författningar.

Beträffande de jämkningar, som föreslagits i de sakkunnigas förslag
till § 21, torde få omnämnas följande.

Mom. 3 har undergått sådan ändring, att å vagnen ansetts böra tydligt
utmärkas egen tjänstevikt och maximilast. I mom. 4 har intagits stadgande,
att igenkänningsmärke och besiktningsmärke skola i möjligaste
mån hållas fria från smuts. Enligt mom. 6 av de sakkunnigas förslag
skulle bländande ljus vid färd å landsbygden ej få användas vid möte
med annan vägfarande, men har förbudet ansetts böra begränsas att avse
möte med annan vägfarande än gående.

I §§ 23—29, motsvarande §§ 23—28 i de sakkunnigas förslag,
behandlas de särskilda föreskrifterna om yrkesmässig automobiltrafik. trafik.

De nu gällande bestämmelserna i detta ämne hava av de sakkun- Automobiiniga
fullständigt omarbetats. De sakkunniga hava härvid skilt på olika sakkunniga,
slag av dylik trafik, nämligen linjetrafik, lokaltrafik och annan yrkesmässig
trafik.

§§ 23-29.
Yrkesmässig

Under begreppet linjetrafik inbegripa de sakkunniga yrkesmässig
trafik å viss i förväg bestämd vägsträcka. Härunder falla sålunda även
de alltmera vanliga omnibuslinjerna. Trafiktillstånd skulle här meddelas
av vederbörande länsstyrelse i det eller de län, där trafiken skall utövas.

Tillstånd till lokaltrafik eller yrkesmässig trafik inom viss stad eller
å viss ort på landsbygden, skulle meddelas, vad beträffar stad, av polismyndighet
i staden och, vidkommande ort å landsbygden, av vederbörande
länsstyrelse.

För annan yrkesmässig trafik skulle tillståndet meddelas av läns -

86

Kungl. May.ts ■proposition nr 124.

Sakkunniga
för maskinell
vägtrafik.

styrelse i det lön, där trafiken skall bedrivas, men om trafiken icke skall
begränsas till visst län, av länsstyrelsen i det län, där automobilen har
sin hemort.

Tillstånd till vanlig yrkesmässig trafik komme, enligt vad de sakkunniga
framhålla, att i allmänhet meddelas utan någon prövning av
behovet. Beträffande linje- och lokaltrafik skulle däremot före meddelande
av tillstånd en prövning av behövligheten och lämpligheten av den
ifrågasatta trafiken äga rum genom den myndighet, som hade att bevilja
tillståndet. Något monopol på dylik trafik anse de sakkunniga dock
ej kunna ifrågasättas.

Förslaget innehåller i övrigt bestämmelser om närmare villkor vid
tillstånd till yrkesmässig trafik, fastställande av taxa och godkännande
av fordon för sådan trafik, utfärdande av förartillstånd i dylik trafik m. m.

De sakkunniga för maskinell vägtrafik hava i sitt över automobilsakkunnigas
betänkande avgivna utlåtande yttrat sig över förslaget i nu
förevarande delar. Särskilt hava förstnämnda sakkunniga med hänsyn
till linjetrafikens, betydelse för utvecklingen av landets kommunikationsväsende
till behandling upptagit frågan om denna trafik och främst
spörsmålet, huruvida linjetrafiken borde få utvecklas under fri konkurrens
eller om något slag av monopol eller ensamrätt borde beredas densamma.
Beträffande den ingående motivering, som de sakkunniga rörande sistnämnda
spörsmål förebragt, torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.
De sakkunnigas majoritet hava härutinnan kommit till samma uppfattning
som de automobilsakkunniga, nämligen att införandet av koncessionstvång
för närvarande ej borde äga rum, men att däremot före
beviljande av tillstånd prövning av behövligheten och lämpligheten av
den ifrågasatta trafiken borde verkställas. Två av de sakkunniga hava
varit av skiljaktig mening och för sin del förordat införande av koncessionssystem.

Beträffande de närmare föreskrifterna för linjetrafiken hava sakkunniga
för maskinell vägtrafik ansett, att för denna trafikform fylligare
specialbestämmelser borde meddelas än som innefattades i automobilsakkunnigas
förslag, detta i syfte att förordningen skulle komma att för
linjetrafiken verka såväl normerande och reglerande som ock främjande
på ett sätt som hittills icke i önskvärd utsträckning varit fallet. Förslag
har sålunda av de sakkunniga för maskinell vägtrafik framlagts dels till
utförliga föreskrifter angående innehållet av ansökan om linjetrafik och
dels till något mera specificerade anvisningar angående handläggningen
av sådan ansökan. Vidare hava de ansett nödvändigt att inrycka uttrycklig
bestämmelse om att tillstånd till yrkesmässig trafik i allmänhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

87

eller av särskilt slag skall kunna när som helst återkallas samt föreskrift
om påföljd för idkande av linje- eller lokaltrafik utan tillstånd till sådan
trafik. I fråga om innebörden av begreppet linjetrafik hava de sakkunniga
föreslagit sådan jämkning i automobilsakkunnigas förslag, att med linjetrafik
skulle förstås yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka.

Beträffande formen för meddelande av de föreslagna tilläggsbestämmelserna
för linjetrafiken, hava de sakkunniga för maskinell vägtrafik
framlagt alternativa förslag till inarbetande av bestämmelserna i förordningen
om motorfordon ocdi till utfärdande av desamma i form av eu
särskild författning.

Av de myndigheter, som avgivit yttrande i ärendet, har endast ett
fåtal uttalat sig för ett koncessionssystem för linjetrafiken i enlighet med
det förslag, som framlagts av reservanterna bland de sakkunniga för maskinell
vägtrafik. Det övervägande antalet myndigheter har däremot i
denna fråga anslutit sig till den uppfattning, varåt flertalet av nämnda
sakkunniga i likhet med automobilsakkunniga givit uttryck. Angående
utformande av de närmare föreskrifterna för linjetrafiken har det fullständigare
förslag, som avgivits av de sakkunniga för maskinell vägtrafik,
ganska allmänt förordats av myndigheterna.

Med all sannolikhet kommer den som linjetrafik bedrivna automobiltrafiken
att snart nog utvecklas till ett mycket viktigt led i vårt kommunikationsväsende;
i många fall torde den även bliva en värdefull ersättning
för järnvägar, som äro önskvärda men av ekonomiska skäl icke
kunna komma till stånd. Närmare utredning angående förutsättningarna
och lämpligaste sättet för bedrivande av denna slags trafik är inom kort
att förvänta från de sakkunniga för maskinell vägtrafik. I nu förevarande
sammanhang bör emellertid tillses, att motorfordonförordningens
bestämmelser i ämnet givas en sådan form, att, såvitt ankommer på denna
förordning, en utveckling i rätt riktning av linjetrafiken främjas.

Det viktigaste spörsmålet härutinnan är det tidigare berörda, huruvida
monopol genom koncession i någon form bör kunna lämnas å idkande
av linjetrafik, varmed jag i likhet med sakkunniga för maskinell
vägtrafik förstår yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka.
Beträffande berörda spörsmål ansluter jag mig till den uppfattningen, att
ett dylikt koncessionssystem ej bör ifrågakomma. Avgörande för mig är
i sådant hänseende, att ett uteslutande av konkurrensen på det sätt, som
kommer att äga rum genom koncession, kunde verka hindrande för en
lycklig utveckling av denna trafikform. Däremot torde möjlighet böra
beredas ej endast till erforderlig reglering av linjetrafiken utan även till förhindrande
av oberättigad konkurrens å området. Frånsett den rena okynnes -

Yttranden.

Departe mentschefen.

88

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 124.

konkurrensen, bör sålunda, om linjetrafik exempelvis drives å viss vägsträcka
på ett sätt, som till fullo motsvarar behovet och allmänhetens
berättigade anspråk, annan företagare kunna förhindras att driva linjetrafik
å samma vägsträcka. Detta synes på ett lämpligt sätt kunna ske
genom den föreslagna bestämmelsen, att vid meddelande av tillstånd till
linjetrafik prövning skall ske av frågan om behövligheten och lämpligheten
av sådan trafik. Härmed skulle i själva verket en viss grad av
temporär monopolrättighet kunna åstadkommas, utan att tillståndshavaren
vore säker för att icke när som helst kunna utsättas för konkurrens.

I fråga om detalj bestämmelserna för linjetrafiken hava sakkunniga
för maskinell vägtrafik ansett, att mera fullständiga stadganden än autoinobilsakkunniga
föreslagit borde i författningen upptagas. Ehuru det torde
kunna förväntas, att utan särskilda författningsföreskrifter länsstyrelserna
i allmänhet komme att förfara ungefär på sätt sakkunniga för maskinell
vägtrafik föreslagit, anser jag dock, med hänsyn till linjetrafikens stora
betydelse och de garantier, som härvid erfordras, lämpligt att närmare
bestämmelser i förevarande förordning intagas beträffande såväl ansökningens
innehåll som densammas prövning. Jag har således efter vissa
omarbetningar och sammandragningar av sakkunnigas för maskinell vägtrafik
härutinnan framlagda förslag, i förordningen upptagit bestämmelser
det huvudsakliga syfte, som nämnda sakkunniga framlagt.

Ett tillstånd till vanlig yrkesmässig trafik bör givetvis ej få utan
vidare utnyttjas för drivande av t. ex. endast droskrörelse i viss stad
eller annat samhälle. Särskilda bestämmelser måste därför meddelas,
förutom beträffande linjetrafiken och den vanliga yrkesmässiga trafiken,
för s. k. lokaltrafik; och har jag i sådant hänseende i huvudsak intet
att erinra mot automobilsakkunnigas förslag. Jämväl i fråga om sådan
lokaltrafik skall vid prövning av ansökan om tillstånd hänsyn tagas till
behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken.

Från några länsstyrelsers sida har påyrkats, att även i fråga om
vanlig yrkesmässig trafik prövning borde medgivas ur synpunkten av
behövligheten och lämpligheten av trafiken, något som för övrigt redan
nu i vissa fall ägt rum. Då denna yrkesmässiga trafik antingen icke
alls är lokalt begränsad eller, då begränsning förekommer, omfattar visst
län, synes visserligen något behov eller utrymme i vanliga fall icke föreligga
för en sådan prövning. Emellertid torde man ej kunna bortse från
det förhållandet, att gränsen mellan linje- och lokaltrafik, å ena, samt annan
yrkesmässig trafik, å andra sidan, ofta är ganska svävande. Fall kunna
därför förekomma, då det för fredande av linje- eller lokaltrafik mot
osund konkurrens kan befinnas påkallat att vägra tillstånd till annan

Kungl. Alaj:ts proposition nr 124.

89

yrkesmässig trafik. Med hänsyn härtill torde hinder ej höra läggas i
vägen för eu prövning ur nyss angiven synpunkt jämväl av ansökning
om sådan yrkesmässig trafik, som ej är att hänföra till linje- eller lokaltrafik,
för vilket ändamål eu ändring i avfattningen av § 27, som motsvarar
§ 26 i de sakkunnigas förslag, iigt rum.

Beträffande de särskilda paragraferna, som avse yrkesmässig trafik,
må anföras följande.

Som nyss nämnts, skulle med linjetrafik förstås trafik i regelbunden
fart å viss vägsträcka. Sådan regelbundenhet torde vara för handen,
även om trafiktiderna ej äro till klockslaget bestämda, utan exempelvis
om ett visst antal turer utföres för varje vecka.

Automobilsakkunnigas föreliggande förslag till motorfordonförordning
stadgar kriminellt ansvar för den, som idkar yrkesmässig trafik utan
tillstånd. Däremot finnes icke föreskrivet, huru förfaras skall, då linje- eller
lokaltrafik idkas av den, som icke innehar tillstånd till sådan särskild trafik
men väl till annan yrkesmässig trafik. Denna lucka synes böra fyllas.
I likhet med de sakkunniga för maskinell vägtrafik anser jag dock, att
kriminellt ansvar icke bör ifrågakomma i sådant fall, bland annat därför
att det understundom torde möta svårighet att rättsligt fastslå, huruvida
linje- och lokaltrafik eller annan yrkesmässig trafik idkas. I § 24 mom.
6 har därför i stället föreslagits, att föreläggande skulle kunna givas att
söka tillstånd till linje- eller lokaltrafik; uraktlåtes detta, skall länsstyrelse
återkalla tillståndet till yrkesmässig trafik, och fortsättes trafiken även
därefter, inträder kriminellt ansvar. Med här givna stadganden har länsstyrelse
även, åtminstone i någon mån, medel i sin hand att stävja
uppenbarligen illojal konkurrens mot linje- och lokaltrafik.

Av de sakkunniga för maskinell vägtrafik har föreslagits, att kostnaden
för sådan undersökning angående vägarnas beskaffenhet med mera,
som kan äga rum före beviljande av tillstånd till linjetrafik, skulle kunna
helt eller delvis gäldas av allmänna medel, där länsstyrelse med hänsyn
till trafikens betydelse för det allmänna sådant bestämde. Detta stadgande
har ej upptagits, utan hava kostnaderna ifråga ansetts böra alltid
bestridas av sökanden.

Automobilsakkunniga hava föreslagit bestämmelse om skyldighet
för innehavare av tillstånd till linje- och lokaltrafik att efter vederbörande
myndighets beprövande utgiva ersättning för skada, som av trafiken förorsakas
å allmän väg m. m. Denna bestämmelse, som ansetts böra gälla
endast linjetrafiken, har omformulerats i anslutning till vad som yttrats
i motiveringen till § 16 mom. 3.

I fråga om linjetrafik vill jag tillika föreslå stadgande, att sökande

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 101 käft. (AV 124.) 12

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

av trafiktillstånd efter vederbörande myndighets beprövande må kunna
åläggas ställa skälig säkerhet för fullgörande av den ersättningsskyldighet,
som han vid utövande av den ifrågavarande trafiken kan ådraga sig. I
likhet med automobilsakkunniga anser jag vissa skäl tala för att ägare av
motorfordon i allmänhet ålägges skyldighet att hava detta försäkrat för
skada å tredje man. En dylik förpliktelse torde emellertid ej kunna
stadgas utan att ytterligare utredning av detta spörsmål äger rum. I
fråga om särskilt linjetrafiken är frågan av särskild betydelse. Denna
trafik, för vilken i allmänhet användas relativt stora motorfordon och
som ofta fortgår under ogynnsamma förhållanden, innebär nämligen större
risker för den trafikerande allmänheten än annan trafik. Genom ett
stadgande av nyss angiven innebörd skulle tillstånd till sådan trafik, där
så anses behövligt och lämpligt, kunna vägras med mindre sökanden antingen
tager försäkring av angiven art till visst belopp eller presterar viss
borgen eller annan säkerhet för att han kan fullgöra sina förpliktelser.

Enligt § 20 mom. 1 i gällande automobilförordning må i yrkesmässig
automobiltrafik allenast användas automobil, som blivit för trafiken
godkänd av den eller de myndigheter, som hava att meddela trafiktillstånd.
Automobilsakkunniga hava föreslagit begränsning av detta stadgande
till att avse personomnibus ävensom annan automobil, som användes
i linje- eller lokaltrafik. Härutinnan ansluter jag mig emellertid till
de sakkunniga för maskinell vägtrafik, som ansett de nu gällande föreskrifterna
i detta hänseende böra bibehållas.

Stadgandena om efterbesiktning av automobil i yrkesmässig trafik
hava ansetts böra kompletteras och ändras i anslutning tid det förslag
till ändringar i besiktningsbestämmelserna, som i det föregående framlagts.

I § 28 av automobilsakkunnigas förslag har upptagits stadgande, att
till automobilförare ej må antagas annan än den, som innehar gällande
körkort och uppnått 21 års ålder samt i övrigt finnes lämplig såsom förare
i dylik trafik.

Den angivna åldern 21 år överensstämmer med den nu stadgade.
Från nu gällande bestämmelser i detta hänseende har emellertid dispens
av Kungf. Maj:t i allmänhet beviljats för person, som fyllt 19 år och
medelst intyg av läkare eller annan visar sig äga god kroppskonstitution.
Antalet av sådana dispensärenden har varit ganska betydande
och av desamma framgår, att i många fall behov av undantag från den
stadgade åldersbestämmelsen finnes. Då det därjämte icke synes lämpligt
att i samma omfattning som skett hädanefter meddela dispens från förordningens
bestämmelse om minimiålder och därigenom på sätt och vis sätta

Kungl. Maj:ta proposition nr 124.

91

en av förordningens föreskrifter ur kraft, föreslår jag under § 29 en nedsättning
av den angivna åldern till 20 år, därvid må erinras, att redan för utfärdandet
av körkort fordras intyg av läkare, att sökanden icke lider av
sådant lyte eller sådan sjukdom eller nedsättning av syn- eller hörselförmågan,
som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil. Ett stöd
för den föreslagna nedsättningen av åldersgränsen torde även finnas däri,
att såväl i Sverige och de övriga nordiska länderna som i alla de länder,
vilka antagit den i Versailles avslutade internationella luftfartskonventionen,
endast fordras att hava fyllt 19 år för att få föra luftfartyg i
yrkesmässig trafik.

Till styrkande av att sökanden befinnes lämplig såsom förare i
yrkesmässig trafik synes böra fordras intyg i sådant hänseende av besiktningsman.

Med stöd av 18 § i förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt § so.
har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 26 januari 1923 meddelat vissa
bestämmelser om skatt å automobil, som för tillfälligt brukande i riket
från utlandet införts. Med hänsyn till innehållet i 4 § av denna kungörelse
torde mom. 1 i § 30 av motorfordonsförordningen, vilket lagrum
motsvarar § 29 i de sakkunnigas förslag, böra kompletteras med stadgande,
att före utfärdande av tillstånd, som där avses, sökanden skall
styrka sig hava fullgjort vad honom åligger i avseende å erläggande av
skatt för automobilen.

I mom. 4 och 5 av § 30 har ett tillägg skett till automobilsakkunnigas
förslag för att utmärka, att, förutom automobilförordningen, jämväl vägtrafikstadgan
skall finnas tillgänglig hos polismyndighet och överlämnas till
förare av automobil, som i paragrafen avses.

Stadgandet i § 29 mom. 6 av de sakkunnigas förslag, att polismyndigheten
skall över där avsedda tillstånd insända uppgift till chefen för
kommunikationsdepartementet — vilket stadgande är hämtat från nu gällande
förordning — torde sakna egentlig betydelse och har därför ej upptagits.

Under § 31 hava sammanförts §§ 30 och 31 i de sakkunnigas § 31.
förslag, varigenom olika paragrafnumrering i fortsättningen av förslaget
kunnat undvikas.

I de sakkunnigas förslag har upptagits ett stadgande att om till § 34.
motorcykel är kopplad sidvagn, skall framtill å den från motorcykeln Motorcyklar.
vända delen av sidvagnen föras lykta med rött sken. Då detta skulle
kunna föranleda till sådan förväxling, att skenet ansåges härröra från
baklyktan å ett fordon, har i stället i § 34 ansetts böra föreskrivas, att
lyktan i fråga skall visa vitt sken.

92

Klingl. Maj:ts proposition nr 124.

§§36 och 37. I §§ 36 och 37 hava vissa bestämmelser meddelats beträffande

Motorredskap motorredskap och traktortåg. I likhet med de sakkunniga anser jag ej
°Ch tågkt°r lämpligt, att å nu förevarande område, som förut ej varit reglerat genom
lagbestämmelser, några allt för detaljerade föreskrifter — såsom
angående redskapens tyngd och beskaffenhet med mera — för närvarande
givas. Endast i ett par punkter har jag funnit erinringar eller uttalanden
med anledning av de sakkunnigas förslag påkallade.

De i § 36 föreslagna bestämmelserna om motorredskaps framförande
å allmän väg, gata eller allmän plats gälla, såsom av de sakkunnigas
motivering framgår och även torde böra uttryckligen angivas i
lagtexten, endast där vägen eller gatan ej är redskapets arbetsplats. I
följd härav kommer stadgandet om att vid sådan färd å allmän väg redskapet
ej må framföras med större hastighet än 10 kilometer i timmen
ej heller gälla då till exempel en traktor med snöplog som redskap begagnas
å allmän väg. Detta är av betydelse, då från viss håll anmärkts,
att nämnda hastighet kunde vara hindrande låg för rationellt utnyttjande
av en dylik traktor.

Jag har ansett det böra föreskrivas, att å motorredskap skall vid färd
under mörker å allmän väg eller å gata eller annan allmän plats i stad
föras tänd lykta med vitt sken.

De sakkunniga hava i § 37 mom. 2 föreslagit, att i samband med
tillstånd till trafik med traktortåg skyldighet skulle kunna stadgas för
tillståndets innehavare att utgiva ersättning för viss skada å allmän väg.
Förslaget i denna del har ansetts böra ändras i enlighet med de grunder,
som ovan angivits under § 16 mom. 3. Den föreslagna bestämmelsen
angående förande under mörker av tända lyktor å traktortåg har
ansetts böra förtydligas.

I fråga om yrkesmässig trafik med traktortåg har, i stället för vad
av de sakkunniga härutinnan föreslagits, hänvisning ansetts kunna äga
rum till stadgandena angående dylik trafik med automobil.

§§ 38—53. I §§ 38—53 hava upptagits föreskrifter i avseende å förordningens

Ansvarsbe- efterlevnad.

sta™™lser Bland de sakliga ändringar, som beträffande dessa paragrafer före slagits

i automobilsakkunnigas förslag, må här anmärkas följande.

Enligt § 38 av de sakkunnigas förslag är brukande av automobil
eller motorcykel, som icke registrerats och erhållit igenkänningsmärke,
där sådant bort ske, belagt med bötesstraff från och med 25 till och
med 500 kronor. För underlåtenhet att inom föreskriven tid söka registrering
är däremot straffet enligt § 43 mom. 1 böter från och med
300 till och med 1,000 kronor. Den för sistnämnda förseelse stadgade

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

jämförelsevis stränga straffbestämmelsen har givetvis föranletts av önskan
att söka såvitt möjligt förekomma försök av motorfordonsägare att undandraga
sig automobilskatt genom uraktlåtenhet att verkställa föreskriven
registrering. Det synes emellertid knappast befogat att så strängt straffa
uraktlåten registrering, där den försumlige ej tillika gjort bruk av automobilen.
Automobilskatten har ju motiverats därmed, att bruket av
automobiler medförd* osedvanlig slitning av vägarna, och enligt § 10
3 mom. är ägare även berättigad att få automobil avförd ur registret
och sålunda erhålla befrielse från skatt, därest han under viss tid ej vill
nyttja automobilen i trafik. Vid sådant förhållande framstår en uraktlåtenhet
att verkställa föreskriven registrering i och för sig blott såsom
en, visserligen icke obetydlig, ordningsförseelse, under det att samma
uraktlåtenhet, då den förbindes med bruk av motorfordonet, väsentligen
får karaktären av ett långt straff värdare försök att undandraga sig skatt.
Med hänsyn härtill har i § 38 mom. 1 föreslagits strängare påföljd för
nyss omförmälda brukande av motorfordon, nämligen 200—1,000 kronors
böter. Samma påföljd har synts böra drabba brytande av förbud enligt
§ 7, då en dylik överträdelse måste anses innebära ett betänkligt åsidosättande
av myndighets bud och vara ägnad att medföra fara för trafiksäkerheten.
Underlåtenheten att verkställa föreskriven registrering har icke
ansetts böra föranleda strängare straff än försummelse att göra annan
anmälan till registret, I följd härav hava mom. 1 och 2 i § 43 i de
sakkunnigas förslag sammanslagits till ett moment. Härjämte har uttryckligen
stadgats, att, om någon fälles till ansvar jämlikt § 38 mom. 1
för det han utan registrering brukat motorfordon, han icke skall därjämte
fällas till särskilt ansvar för den underlåtna registreringen jämlikt
§ 43 mom. 1.

Med hänsyn därtill, att åtskilliga av de i §§ 40 och 42 åberopade
författningsrummen enligt sin lydelse icke direkt avse motorcykel, varom
i § 34 förmäles — ehuru de likväl enligt § 34 skola i tillämpliga delar
gälla beträffande motorcykel —, har det synts ur formell synpunkt riktigast
att till §§ 40 och 42 göra ett tillägg, så att straffbestämmelserna
otvivelaktigt komma att i erforderlig utsträckning äga tillämpning jämväl
å motorcykel av ifrågavarande slag.

o sista stycket av § 40 hava de sakkunniga föreslagit, att förare
ej må ådömas ansvar på grund av att motorfordonets baktill förda igenkänningsmärke
icke varit i stadgad ordning belyst, där föraren visar, att
han vidtagit alla på honom ankommande åtgärder för belysningen. Då
ett dylikt stadgande kan vara ägnat medföra minskad omsorg från förarens
sida i avseende å iakttagandet av ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

94

Kungl. Maj:ts proposition, nr 124.

betydelsefullt stadgande, har jag ansett den föreslagna straffrihetsgrunden
ej böra upptagas. Av i huvudsak samma skäl kan jag ej förorda vad i
§ 42 andra stycket föreslagits i fråga om befrielse i visst fall från ansvar
för underlätet uppvisande av körkort.

För framförande av motorfordon med större hastighet än den tilllåtna
torde i § 41, i stället för de straffsatser, som innehållas i de två
första styckena av de sakkunnigas förslag, höra sädgås en allmän straffsats
av böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.

Beträffande § 44 torde i mom. 3 straff böra stadgas för överträdande
av särskilda föreskrifter, som meddelas i samband med tillstånd
till yrkesmässig trafik.

L Med anledning av stadgandet i § 29 mom. 1 att prövning av lämp lighet

som förare i yrkesmässig trafik skall verkställas av besiktningsman,
har den i § 54 mom. 1 avsedda taxan kompletterats att gälla även för

detta fall. . ..

•# Därest myndighets kungörelse eller beslut skall enligt vad i lör ordningen

stadgas införas i tidning, har bestämmelse i § 55 av automobilsakkunnigas
förslag meddelats om i vilka tidningar dylikt tillkännagivande
skall intagas. Då det torde vara olämpligt att binda länsstyrelsernas
handlingsfrihet i detta hänseende, har stadgandet ej upptagits.
I stället har i de olika paragrafer, där dylikt tillkännagivande påbjudits,
föreskrivits, att detta skall införas i »tidning i orten».

6. Från såväl chefen för generalstaben som arméförvaltningen har på yrkats,

att ej endast liksom nu de för speciella militära ändamål konstruerade
motorfordonen matte undantagas från förordningens tillämpning,
utan även att den nya förordningen helt eller åtminstone i de delar, som
avsåge besiktning, registrering, prövning av förare m. m., ej måtte givas
tillämpning å försvarsverket tillhöriga automobiler i allmänhet. Därvid har
framhållits bland annat, att sådana automobiler underkastades synnerligen
noggranna leveransbesiktningar och ständigt återkommande tillsyn, att
automobilerna vore registrerade hos militär myndighet och försedda med
igenkänningsmärken av särskilt slag, att det vore synnerligen olämpligt att
krigsmaktens automobilbestånd skulle framgå av ett offentligt register samt
att de prov, som de militära förarna underkastades, vore mycket mera ingående
och svåra än de, som fullgjordes inför besiktningsman. Att i den
omfattning, som sålunda ifrågasatts, från förordningen undantaga försvarsverket
tillhöriga automobiler anser jag mig ej kunna förorda. Då emellertid
undantag beträffande såväl dessa som möjligen vissa andra statens
automobiler kan i ett eller annat hänseende finnas påkallat från den nya
förordningens stadganden, har jag under § 56, som motsvarar § 57 i de

Kungl. Maj: t» proposition nr 124.

95

sakkunnigas förslag, upptagit en bestämmelse om att, därest sådant undantag
visas påkallat, Kungl. Maj:t kommer att därutinnan meddela erforderliga
bestämmelser.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att den, som på grund av äldre övergångsförfattning
äger föra motorfordon, skulle hava att inom viss tid efterbestammelserdess
ikraftträdande undergå ny läkarundersökning. I likhet med de sakkunniga
anser jag emellertid tidigare utfärdade körkort böra utan vidare
tillerkännas giltighet.

Beträffande de särskilda paragraferna i vägtrafikstadgan må an- Vägtraflkföras
följande. stadgan.

Att märka är, att de i § 2 för gående givna regler endast hava § 2.
karaktären av råd. Uttrycken »bör» och »böra» hava sålunda använts i
stället för »skall» och »skola». Överträdelse av dessa regler bör i följd
härav ej vara belagd med straff, för vilket ändamål ett förtydligande
torde få ske i § 13, motsvarande § 12 i de sakkunnigas förslag. Stadgandena
synas ändock väl försvara sin plats i trafikstadgan som regler,
vilka böra inpräglas i den allmänna uppfattningen.

I § 4 hava upptagits bestämmelser om belysningsanordningar å § 4.

fordon under färd. Sålunda har föreslagits, att om med dragare förspänt

fordon framföres å väg'' under mörker, å fordonet skall föras tänd lykta
med vitt sken, så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån. Velociped skulle framtill föra tänd lykta med vitt
sken.

I fråga om detta stadgande hava de hörda myndigheterna i vissa
fall förordat en skärpning, i andra fall en mildring av detsamma. Då

en ny föreskrift av denna art ej torde böra göras strängare än ur trafik säkerhetens

synpunkt kan anses oundgängligen påkallat, anser jag icke
lämpligt, att man för närvarande går längre än av de sakkunniga föreslagits.
Däremot synes det mig kunna ifrågasättas, om ej en lindring
av stadgandet i vissa hänseenden kan äga rum. Sålunda torde, på sätt
av en länsstyrelse framhållits, den ifrågavarande skyldigheten ej böra gälla
vid färd å sådan väg, där belysning finnes anordnad. Sin egentliga betydelse
skulle de föreslagna reglerna få beträffande sådana vägar, där
automobiltrafik mera allmänt förekommer; i sådana fall måste det anses som
ett verkligt intresse för lantbefolkningen själv att olyckshändelser kunna
undvikas genom anbringande av belysningsanordningar även å fordon för
dragare. Å vägar, där praktiskt ingen eller i allt fall ringa automobiltrafik
äger rum — jag syftar främst på vissa trakter av Norrland — är
däremot betydelsen av sådana anordningar mindre framträdande. Det

96

Kung1. Maj:ts proposition nr 124.

har därför synts mig böra beredas möjlighet för vederbörande länsstyrelser
att beträffande viss väg å landet med ringa trafik meddela de eftergifter
i fråga om tillämpningen av stadgandet ifråga, vartill anledning
kan förefinnas. Innan dylik eftergift meddelas, torde yttranden böra
inhämtas från vederbörande vägbållningsdistrikt och polismyndighet.
Föreskrift om eftergift synes böra kungöras och på lämpligt sätt tillkännagivas
medelst anslag å eller invid vägen.

I § 6 meddelas bestämmelser om lämnande av fordon å väg. Förutom
vissa redaktionella jämkningar i första punkten föreslår jag, ifråga
om det i andra punkten upptagna stadgandet att under mörker skall å
fordon, som lämnas å väg, finnas tänd lykta, därest icke belysning å
vägen är anordnad, sådan ändring att härunder komma att inbegripas
endast motorfordon och fordon för dragare.

Första punkten i § 7 av de sakkunnigas förslag innehåller, att
fordon i allmänhet skall framföras på vänstra sidan av vägen. På sätt
av en länsstyrelse framhållits, torde ett stadgande av ett så allmänt
innehåll med hänsyn till vägarnas beskaffenhet näppeligen lämpa sig
för vårt land, då den körbara delen av vägbanan ofta går än å ena än
å andra sidan av vägen. Stadgandet ifråga har därför uteslutits.

Förbud mot omkörning har ansetts böra stadgas ej endast, som de
sakkunniga föreslagit, när körbanan ej kan fritt Överskådas, utan jämväl
i skarpare vägkrökar.

De föreslagna bestämmelserna i § 8 första stycket om vad varje
vägfarande har att iakttaga till förekommande av olycksfall och vid sitt
uppträdande mot andra vägfarande in. in. synas närmast vara att betrakta
som råd, varför uttrycket »skall» ansetts böra utbytas mot »bör».
En överträdelse av dessa bestämmelser komrne därför ej, på sätt framgår
av § 13, i och för sig vara belagd med straff.

De sakkunniga hava vidare i § 8 upptagit ett stadgande av innehåll,
att om körande vill att mötande fordon skall stannas, han skall höja
hand eller piska uppåt. Från en länsstyrelse har anmärkts, att det på
landet är vanligt, att körande genom att höja hand eller piska uttrycker
önskan, att den mötande skall iakttaga särskild försiktighet, och att först
upprepade sådana tecken anses innefatta önskan om att det mötande fordonet
skall stanna. Då de nya bestämmelserna så vitt möjligt böra anpassas
efter lantbefolkningens vanor, har en ändring av stadgandet i nu
angivna hänseende föreslagits.

Yad beträffar stadgandet i § 10 är att märka, att den vissa
trafikerande givna förtursrätten uppenbarligen icke får så begagnas, att
hinder i den allmänna trafiken onödigtvis därigenom uppstår. I detta

97

Kanyl. May.ts proposition nr 124.

sammanhang må erinras, att beträffande militärtrupp finnes i tjfinstgöringsreglementet
för armén intaget ett stadgande om att sådan trapp
ej må vid marscher och övningar mer än oundgängligt är hindra (len

allmänna samfärdseln å gator eller vägar. ,

Under § 12 har införts bestämmelse om sättet för,, bestridande av
kostnader för anslag, varom i §§ 4 och 11 förmärs. Härutinnan hänvisas
till motiveringen beträffande § 20 motorfordonsförordningen.

1 § 13, motsvarande § 12 i de sakkunnigas förslag, har föreslagits »
eu ändring i förtydligande riktning, beträffande vars innebörd hänvisas
till vad som yttrats under §§ 2 och 8. Vidare har den allmänna straffsatsen
ansetts böra bestämmas till 2—200 kronors böter, dock att for förare
av motorfordon straffsatsen torde böra utgöra 10—1,000 kronors böter.

I enlighet med sålunda angivna grunder hava inom departementet
utarbetats förslag till dels förordning om motorfordon, dels stadga om
trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga), dels ock förordning angående
ändring av § 20 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
18(58 Över dessa förslag bör riksdagens yttrande inhämtas.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande
därvid, att Kungl. Maj:t. vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga
den slutliga prövningen av samma förslag och förordna om författningars
utfärdande i ämnet.

Departe ments chefens hemställan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kung]. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet skall avlåtas till riksdagen av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Ädelgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 101 käft. {Nr 124.) 13