Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

1

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för beredande
av lokaler åt eu hovrätt över Norrland; given Stockholms slott
den 16 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilngda utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag,
föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott fredagen den 16 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler riksdagens
skrivelse den 12 maj 1922, nr 151, däri riksdagen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa förnyad utredning angående inrättande
av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen och därvid
särskilt låta utföra beräkning av de kostnader för statsverket, som genom
ett dylikt inrättande skulle föranledas, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, samt anför:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 98 höft. (Nr 121.) 1

Historik.

Lagkommitién

1815.

Äldre lagberedningen

1843.

Nya lagberedningen

1884.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.21.

Då jag den 8 januari innevarande år inför Kung!. Maj:t anmälde
frågan om reglering av utgifterna under riksstatens andra huvudtitel,
anmärkte jag vid punkt [29] rörande anslag till byggnadsarbeten för
upprättande av en särskild hovrätt i Norrland, att den av riksdagen i
förevarande ärende begärda utredningen då ännu icke slutförts, och att
därför ej kunde slutgiltigt bedömas, vilken anordning med hänsyn till
hovrättens förläggande och beredande av lokaler för densamma kunde
vara den lämpligaste. Emellertid hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
byggnadsarbeten för inrättande av en särskild hovrätt i Norrland såsom
extra reservationsanslag beräkna ett belopp av 20,000 kronor.
Denna min hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall.

Sedan ifrågavarande utredning numera slutförts, ber jag att ånyo
få anmäla detta ärende och vill, innan jag övergår till eu närmare redogörelse
för den verkställda utredningen, först med några ord erinra om
utvecklingen av deri norrländska hovrättsfrågan.

Frågan om en uppdelning av Svea hovrätt har väckts på tal bl. a. dels
i de förslag till en genomgripande reform på rättegångsväsendets område,
som vid skilda tillfällen framlagts, dels i samband med den förstärkning
av Svea hovrätts arbetskrafter, som tid efter annan blivit nödvändig.

I det förra hänseendet vill jag blott i korthet erinra om att redan
den s. k. lagkommittén i sitt år 1815 framlagda betänkande angående
domstolarna i samband med förslaget om lagmansrätternas indragande
ifrågasatte, att divisionerna i de dåvarande två hovrätterna, Svea och
Göta hovrätter, skulle utflyttas till särskilda orter och erhålla var och eu
sin, efter landskapens folkmängd och vidd, avmätta domkrets. Som
skäl för en dylik anordning framhöll lagkommittén bl. a. önskvärdheten
av att hovrätterna bleve mera tillgängliga för den rättssökande
allmänheten samt att de vid underrätterna tjänstgörande domataspiranterna
sattes i tillfälle att någon tid årligen uppehålla sig vid närmaste
hovrätt, varigenom hovrätten ständigt skulle äga kännedom om dugligheten
hos dem, som vore att använda till domargöromål i orterna.

Förslaget om hovrättsdivisionernas utflyttning upptogs icke av den
s. k. äldre lagberedningen i dess år 1842 avgivna förslag, utan påyrkade
lagberedningen bibehållande av de — efter inrättandet år 1821 av hovrätten
över Skåne och Blekinge — tre hovrätterna,

Nya lagberedningen motsatte sig också i sitt 1884 avgivna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning sönderstyckningen av
hovrätterna i en mångfald mindre, men föreslog en ökning av antalet

Kungl. Maj.tn proposition Nr 121. 3

hovrätter till fem, nämligen förutom nuvarande tre hovrätter eu ny
hovrätt för västra Sverige i Göteborg samt en hovrätt i Norrland. 1
fråga om deri norrländska hovrätten yttrade nya lagberedningen:

»Sedan den äldre lagberedningens första yttrande avgavs, hava i åtskilliga
landsdelar inträtt förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel av den beskaffenhet,
att en förändring även i liovrättsindelniugen synes vara, om ock ej ur
processuell synpunkt ovillkorligen nödig, dock i hög grad praktiskt lämplig och
gagnelig. Särskild uppmärksamhet förtjäna härvid de norrländska landskapen, vilka
erhållit en ständigt växande betydelse, som för ett halvt sekel sedan knappt kunde
förutses. Det beroende i ekonomiskt avseende, vari såväl städer som landsbygd på
den tiden stodo till huvudstaden, har lämnat rum för en självständigare ställning,
och affärsrörelsens centrum är icke lika uteslutande som förr befintligt i Stockholm.
På sådan grund torde med allt skäl kunna antagas, att övervägande fördelar
skulle uppstå för den löftesrika norrländska bygden, därest även rättsskipningen i
högre instans flyttades närmare affärslivets nya huvudplatser. Ur denna synpunkt
föreställer sig beredningen, att frågan om inrättandet av en särskild hovrätt för
Norrland eller rättare sagt för de nordligaste länen bör utan uppskov tagas under
omprövning.»

Förstärkta lagberedningen biträdde i sitt år 1887 avgivna betänkande
nya lagberedningens förslag i förevarande avseende. Beträffande
hovrätternas antal voro fyra ledamöter av den stora beredningen
så till vida av skiljaktig mening, att de funno en tillökning i hovrätternas
dåvarande antal allenast med en vara tillfyllest och ansågo den nya
hovrätten böra förläggas till Norrland. Förstärkta lagberedningen påyrkade
alltså enhälligt inrättandet av en norrländsk hovrätt.

Aven vid det nu pågående utredningsarbetet angående en reform
av rättegångsväsendet har en utsmyckning av de nuvarande hovrätterna
på flera överrätter ansetts bliva nödvändig i samband med rättegångsreformens
genomförande, och ber jag i detta avseende få erinra om de
utlåtanden, vilka den 3 maj 1921 och 2 januari 1922 avgivits av processkommissionen,
för vilka utlåtanden jag närmare redogjort vid anmälan
inför Kungl. Maj:t den 17 februari 1922 av vissa lagförslag, betingade
av den nya hovrättens inrättande (prop. nr 108 sid. 8 och 37).

Förutom i samband med en allmän reform av rättegångsväsendet
hava, såsom jag tidigare nämnt, yrkanden på inrättande av en norrländsk
hovrätt vid upprepade tillfällen framställts, då fråga uppkommit
om beredande av förstärkning i arbetskrafterna för Svea hovrätt.

1 anledning av ett förslag av Kungl. Maj:t vid 1890 års riksdag
om överflyttande till Svea hovrätt av en division från Göta hovrätt,
varigenom antalet divisioner i Svea hovrätt skulle komma att uppgå till
sju, väcktes i riksdagen tvenne motioner, i vilka hemställdes om avslag
å ifrågavarande proposition och om skrivelse till Kung!. Maj:t med be -

Förstärkta
lag ber edningen
1887.

Processkom missionen.

1896 års
riksdag.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

1904 års
riksdag.

1921 års
riksdag.

1922 års
riksdag.

gäran om utredning angående upprättande av en norrländsk hovrätt.
Riksdagen avslog emellertid motionerna och biföll i stället det kungliga
förslaget.

Vid 1904 års riksdag hemställdes ånyo motionsvis, att frågan om
inrättande av en norrländsk hovrätt måtte tagas under omprövning och
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Magt måtte anhålla om utredning i
ärendet. Motionärernas förslag vann också tillstyrkan av det sammansatta
stats- och lagutskott, som behandlade frågan. Emellertid blev utskottets
hemställan ej godkänd av riksdagen.

Sedan genom beslut av 1917 års riksdag den från och med höstsessionen
1904 inrättade åttonde, extra divisionen uppförts på ordinarie stat,
beviljade 1920 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag medel för beredande
under år 1921 av tillfällig förstärkning av Svea hovrätts arbetskrafter
med en nionde, extra division för behandling huvudsakligen av vädjade
mål. Då i statsverkspropositionen vid 1921 års riksdag anslag begärdes
för upprätthållande av samma division äveu under år 1922, väcktes
inom riksdagens båda kamrar likalydande motioner, vari hemställdes
om riksdagsskrivelse till Kungl. Magt med begäran om utredning rörande
inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen.

I utlåtande (nr 6) av sammansatt stats- och första lagutskott tillstyrktes
motionärernas hemställan och anförde utskottet därvid bl. a., att det
syntes utskottet uppenbart, att med den omfattning Svea hovrätt dåmera
erhållit stora svårigheter måste uppstå att på ett tillfredsställande sätt
administrera densamma. Dessa svårigheter—anförde utskottet vidare —
som påtalades redan efter sjunde divisionens tillkomst, gjorde sig givetvis
med än större styrka gällande, sedan antalet divisioner ökats till nio.
Särskilt ville utskottet framhålla, hurusom den ledande och övervakande
verksamhet, som enligt hovrätternas arbetsordningar tillkomme presidenterna,
i Svea hovrätt på grund av det stora antalet ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän bleve i avsevärd mån försvårad, varjämte
hovrättsledamöternas möjlighet att erhålla tillräcklig kännedom om de i
hovrätterna tjänstgörande aspiranternas duglighet i hög grad inskränktes.

Utskottets utlåtande vann riksdagens godkännande och hemställde
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juni 1921 (nr 262), att
Kungl. Magt måtte taga under omprövning frågan om inrättande av en
särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt efter verkställd utredning
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

I anledning av denna riksdagens skrivelse framlade Kungl. Maj:t
i proposition nr 108 vid 1922 års riksdag tvenne lagförslag, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

5

dels förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
dels förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15
oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs. Dessa lagförslag avsågo att möjliggöra inrättande
av eu särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen. I propositionen
föreslogs Härnösand som förläggningsort för den nya hovrätten.

1 anledning av propositiouen väcktes i första kammaren motionen
nr 118 samt i andra kammaren motionerna nr 224, 225 och 238. 1 en
av dessa motioner yrkades avslag å propositionen; i de övriga yrkades
bl. a. dels att eu förestående utredning rörande kostnaderna för hovrätten
över Norrland även måtte omfatta Sundsvall som förläggningsort,
dels att utredning måtte verkställas rörande kostnaderna för statsverket
vid inrättande i Umeå av eu hovrätt omfattande Ångermanland samt
Västerbottens och Norrbottens län.

Propositionen och motionerna behandlades av sammansatt statsoch
första lagutskott. I utlåtande nr 6 hemställde utskottet, att riksdagen
ville med avslag å propositionen i skrivelse till Kungl. Magt
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa förnyad utredning angående
inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen
och därvid särskilt låta utföra beräkning av de kostnader för statsverket,
som genom ett dylikt inrättande skulle föranledas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I motiveringen till sin hemställan anförde utskottet hl. a., att av
riksdagens förut berörda skrivelse den 4 juni 1921 (nr 262) torde framgå,
att riksdagen i princip uttalat sig för inrättande av en hovrätt i
Norrland redan före genomförandet av den blivande rättegångsreformen.
Utskottet framhöll att, även om man finge anse, att genom den förebragta
utredningen ådagalagts, att skälen för inrättande av en hovrätt
i Norrland alltfort kvarstode orubbade, den hittills framlagda utredningen
i andra avseenden syntes vara mindre fullständig. Detta gällde
dels valet av plats för den nya hovrätten, dels själva kostnadsfrågan.
Beträffande de mest betydande engångskostnaderna eller utgifterna för anskaffande
av ämbetslokaler för den nya hovrätten samt de i samband därmed
stående utgifterna till möbler och andra inventarier, arkivinredning och
bibliotek hade departementschefen sålunda icke nu förebragt någon utredning.
Icke heller förelåge någon uppgift angående den skillnad i
utgifter, som skulle uppstå, om man beslöte sig för en annan plats än
Härnösand. Jämväl påpekades behovet av utredning rörande de kost -

G

Kungl. Maj:t\ proposition Nr 121.

Förläggnings ort.

Processkommissionen

8/s 1921.

Svea hovrätt
9/i9 1921.

nader för statsverket, som eventuellt bleve erforderliga för beredande av
bostäder åt den nya domstolens tjänstemän.

Under åberopande av vad som anförts i utskottsullåtandet biföll
riksdagen utskottets hemställan samt avlät till Kungl. Maj:t förutnämnda
den 12 maj 1922 dagtecknade skrivelse i ärendet (nr 151).

Av den utredning rörande förläggningsort för den nya hovrätten,
som förebragtes i det vid föregående års proposition (nr 108) fogade
utdrag av statsrådsprotokollet, vill jag här sammanfattningsvis återgiva
följande:

I ett yttrande till lagutskottet rörande den norrländska hovrättsfrågan
den 3 maj 1921 (prop. 1922 nr 108 sid. 8) framhåller processkommissionen
i huvudsak följande.

Det vore av vikt, att den nya hovrätten förlädes till sådan ort, som kunde
förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätt. En
inom kommissionen uppgjord provisorisk indelningsplan för överrätterna upptoge
en överrätt, omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt en, omfattande
Västerbottens och Norrbottens län. Då denna plan endast vore provisorisk, vore
kommissionen icke i stånd att, förr än ytterligare undersökningar ägt rum, avgiva
bestämt yttrande var inom ifrågavarande län överrätt eller överrätter lämpligen
borde förläggas. Emellertid skulle ett sådant rättegångssätt, som det kommissionen
tänkte sig — muntlig rättegångsförhandling — taga vida större lokalutrymme
i anspråk än hovrätterna med den nuvarande proceduren behövde. Därest icke en
ny hovrätt kunde provisoriskt inhysas i något tillgängligt hus utan ny lokal skulle
byggas, borde därför tillses, att tillräckligt utrymme erhölles, även efter det en
rättegångsreform enligt antydda linjer kommit till stånd.

I ett utlåtande den 2 december 1921 (prop. 1922 nr 108 sid. 26)
förklarar Svea hovrätt sig- ej vara fullt viss, huruvida hänsyn till de av
processkommissionen planerade framtida överrätterna borde spela någon
mera väsentlig roll vid avgörandet av frågan om förläggningsorten fölen
norrländsk hovrätt, som skulle träda i verksamhet under den närmaste
framtiden. Hovrätten anför i detta sammanhang bl. a.:

»Såsom processkommissionen erinrat, lärer det muntliga rättegångssätt, som
kommissionen tänker sig tillämpat vid överrätterna, taga i anspråk avsevärt större
lokalutrymme än hovrätterna med den nuvarande proceduren behöva. Det torde
under sådana förhållanden vara omtvistligt, huruvida, därest den norrländska hovrättens
lokalbehov skola tillgodoses genom nybyggnad, denna bör anordnas på sådant
sätt, att lokalerna skulle lämpa sig för behov, vilka först i en oviss framtid bliva
aktuella. Skulle åter möjlighet yppas för den norrländska hovrättens inrymmande
i redan befintlig byggnad, lärer vid övervägande av lämpligheten av den förläggningsort,
som härvid kunde ifrågakomma, möjligheten av att en ny överrätt kunde
komma att förläggas till annan ort än mindre få vara avgörande. Den omständigheten,
att en del av en sådan hovrätts personal då kunde få underkasta sig en flytt -

Knut;/. Maj:ts proposition Nr 121. 7

ning, som eljest bleve obehövlig, torde härvid vara av relativt underordnad betydelse.
Hovrätten finner sig alltså föranlåten att vid uttalande i den nu föreliggande
förläggningsfrågan bortse från de eventualiteter, eu blivande rättegångsreform
kan medföra i fråga om norrländska överrättens förläggning.

Det spörsmål, som enligt hovrättens mening först framställer sig till övervägande,
när det gäller att bestämma platsen för den hovrätt, som nu skulle
organiseras, är huruvida övre eller nedre Norrland bör i främsta rummet ifrågakomma.
Tages därvid hänsyn till ett av de skäl, som kraftigast plägat åberopas
till stöd för inrättande av en hovrätt i Norrland, nämligen önskvärdheten av lättad
tillgänglighet för den rättssökande allmänheten, måste erkännas, att den landsdel,
som lör närvarande är i detta avseende sämst ställd — nämligen övre Norrland
bolde hava särskilt anspråk på att få en överrätt dit förlagd. Då därvid valet
näppeligen torde kunna stå mellan andra orter än städerna Umeå och Luleå samt
av dessa orter den senare måhända i högre grad än den förra lämnar tillfälle för
där boende domstolsledamöter att vinna önskvärd erfarenhet om vissa norrländska
särförhållanden, skulle tilläventyrs Luleå äga ett visst företräde, likasom ett sådant
måhända ock skulle kunna ligga däri, att Norrbottens län i fråga om utvecklingsmöjligheter
av många anses stå framför Västerbottens län. Som emellertid nu
ifrågavarande hovrätt är avsedd att tjäna alla fyra de nordligaste länen, är uppenbart,
att inrättande av en hovrätt med så pass nordlig belägenhet, som Umeå och
ännu mera Luleå intager, icke skulle för Västernorrlands och Jämtlands län medföra
någon fördel framför det nuvarande läget, utan fasthellre motsatsen. Vid övervägande
av företrädet mellan, å ena sidan, Västerbottens och Norrbottens län samt,
å andra sidan, Västernorrlands och Jämtlands län, finner hovrätten, att inrättandet
av en hovrätt å ort inom något av sistnämnda län skulle för dem medföra alla
de fördelar, som vore möjliga, samt dessutom för de två förstnämnda länen vara
ett steg i av dem önskad riktning, varemot upprättandet av en hovrätt i de två
nordligaste länen skulle vara till direkt nackdel för Västernorrlands och Jämtlands
län.»

Efter att hava åberopat vissa statistiska uppgifter, utvisande enligt
hovrättens mening, att Västernorrlands och Jämtlands län med hänsyn till
lolkmängd ocli antalet rättegångsmål måste anses äga ett betydligt försteg
framför de två nordligaste länen, yttrar hovrätten vidare:

»Till vad redan anförts i fråga om nedre Norrlands företräde såsom förläggningsort
för den ifrågasatta nya hovrätten kan läggas den relativa fördel nyssnämnda
landsdel torde framför de två nordligaste länen erbjuda ur synpunkten
av hovrättspersonalens rekrytering. Ur sistnämnda synpunkt måste Svea hovrätt
för sin del betvivla, att en förläggning till övre Norrland under nuvarande förhållanden
över huvud skulle visa sig utförbar.

Då det härefter gäller att avväga, huruvida Västernorrlands eller Jämtlands
län må äga företräde såsom förläggningsort, vill hovrätten till en början hänvisa
till ovan angivna statistiska material. Av detsamma torde oförtydbart framgå,
att Västernorrlands län såsom arbetsfält för en hovrätt äger företräde framför Jämtlands
län.

Sant är, att Östersund, den enda plats i Jämtlands län, som kan ifrågakomma
såsom förläggningsort, beträffande kommunikationer med andra norrländska orter

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.

äger och kan förväntas bibehålla ett avgjort företräde framför de städer, som inom
Västernorrlands län kunna tänkas såsom säte för en ny hovrätt. Men å andra
sidan har Svea hovrätt ett livligt intryck av riktigheten utav vad länsstyrelsen i
Västernorrlands län anfört därom, att tyngdpunkterna för det ekonomiska livet inom
den del av Norrland, varom nu är fråga, hava i följd av landets klimat, dess hela
struktur och fördelningen av naturliga företräden städse hittills i huvudsak varit
förlagda till det utav de för Norrland så betydelsefulla floderna i deras nedre viktigaste
lopp genomskurna kustlandet. Någon väsentlig förändring i detta förhållande
torde ej vara att förvänta inom överskådlig framtid. En naturlig följd härav är,
såsom länsstyrelsen framhållit, att intressemotsättningar och andra anledningar till
den dömande myndighetens påkallande oftare yppa sig inom kustlandet än inom
de västligare, glesare befolkade delarna av Norrland. Vissa med trävaruindustrien
förknippade, för Norrland i det hela utmärkande förhållanden torde ock vara mest
utpräglade inom Västernorrlands län.

Då Svea hovrätt således anser sig böra förorda ort inom Västernorrlands
län såsom förläggningsplats för den nu tilltänkta hovrätten, står slutligen valet
mellan de två städer i detta län, som skäligen därutinnan kunna ifrågakomma,
eller Sundsvall och Härnösand.

Härvid finner hovrätten mot Sundsvall kunna anmärkas, att denna stad är
belägen i själva utkanten av det blivande domsområdet. Härutinnan äger Härnösand
i sin något nordligare belägenhet ett visst, ej alldeles oväsentligt företräde.
För Härnösand synes i viss mån även tala, att detta samhälle varit och alltjämt
torde vara att anse såsom centralpunkten för det kulturella livet i nedre Norrland
och såtillvida i jämförelsevis hög grad erbjuder företräde, som ur den av hovrätten
tidigare betonade rekryteringssynpunkten är av stor betydelse. Slutligen
måste enligt hovrättens mening en icke alltför ringa vikt fästas vid det förhållande,
att Härnösand i motsats till Sundsvall erbjuder möjlighet att inrymma den nya
hovrätten i lokaler, som tillhöra staten. Av utlåtanden, som i ärendet avgivits
av länsstyrelsen och andra, synes framgå, att vissa byggnader, som av staten disponeras,
härvid kunna ifrågakomma. Från Sundsvall, likasom från åtskilliga
andra städer, hava visserligen å kommunens vägnar framställts anbud om kostnadsfritt
upplåtande av domstolslokaler. Hovrätten måste emellertid beteckna det såsom
mindre tilltalande, om staten skulle vid avgörande av en fråga av den art det
här gäller låta bestämma sig av den mer eller mindre fördelaktiga beskaffenheten
av anbud från olika, om den nya domstolen konkurrerande städer, varemot hovrätten
finner det fullt i sin ordning, att vid avvägande av företrädet mellan två i
mycket jämförliga städer den omständigheten, att staten själv kan i den ena men
ej i den andra disponera erforderliga domstolslokaler, kommer i betraktande.»

Processkommissionen

*/i 1922.

Uti ett den 2 januari 1922 dagtecknat utlåtande i hovrättsfrågan
(prop. nr 108 sid. 39) yttrar processkommmissionen angående den nya
hovrättens förläggningsort bl. a.:

»Något tvivel om att en ny rättegångsordning kräver minst en överrätt
för de fyra nordligaste länen kan icke finnas. Och som av processkommissionens
redan förut i detta ärende åberopade yttrande till riksdagens lagutskott framgår,
upptager den inom kommissionen uppgjorda planen två norrländska överrätter, den

9

Kanal. Maj: tu proposition Nr 121.

tina för de tva nordligaste länen och den andra för Västernorrland» och Jämtlands
län. Av eu sådan indelning följer emellertid den olägenheten, att den nordligaste
av dessa överrätter säkerligen icke kan komma att bestå av mera än en avdelning,
varför frågan tarvar ytterligare noggrant övervägande. Med hänsyn till
ortsförhållandena och kommunikationerna i denna del av landet är dock sannolikt,
att man ej kan nöja sig med en hovrätt därstädes, såvida man icke vill låta densamma
i stor utsträckning bliva ambulerande. Enligt vad av handlingarna framgår,
skulle nämligen invånarna i Norrbottens och Västerbottens län icke få lättare
förbindelser med den ort inom nedre Norrland, där eu hovrätt kunde förläggas,
än de hava med Stockholm, och invånarna i Västernorrlands och Jämtlands län
skulle få avgjort sämre förbindelser med den ort inom övre Norrland, där en hovrätt
kunde förläggas, än de hava med Stockholm.

Nu angivna omständigheter försvåra i hög grad bedömandet av frågan, var
eu hovrätt, som nu skulle inrättas för samtliga ifrågavarande län, lämpligast bör
förläggas. På de skäl, som av Svea hovrätt anförts, synes emellertid härvid företrädet
böra lämnas åt någon ort inom Västernorrlands län. Bland de platser, som
där kunna komma i fråga, synes, på sätt Svea hovrätt anfört, valet böra stå
emellan Härnösand och Sundsvall. Vid bedömande av dessa bägge platsers relativa
företräde utgår processkommissionen från att den påbörjade järnvägsförbindelsen
mellan Härnösand och Sundsvall kommer till stånd, varigenom dessa bägge platser
bliva närmare förenade med varandra än nu är fallet. Efter denna järnvägs
fullbordande torde de bägge städerna i kommunikationshänseende bliva tämligen
likställda. Att Härnösand är lättare tillgängligt för befolkningen i Ådalen motväges
av att förbindelsen med Sundsvall är lättare för de centrala delarna av
Jämtland, som sedan länge ansetts där hava sin utfartsort. Vad angår övriga
omständigheter är att taga i betraktande, att Sundsvall är folkrikare och i högre
grad än Härnösand den kommersiella medelpunkten för kringliggande industridistrikt.
Detta medför bland annat, att i Sundsvall större förutsättningar för utveckling
av en duglig och tillräckligt talrik advokatkår finnas, något som är av
största vikt vid en rättegångsordning med muntlig förhandling. Å andra sidan
har Härnösand företräde därutinnan, att staden sedan gammalt är centralpunkten
för den civila och den kyrkliga administrationen samt det kulturella livet i dessa
trakter. Det måste anses vara av den största betydelse att, när en ny hovrätt
skall inrättas i denna relativt avlägsna bygd, den förlägges så, att nära kontakt
kan äga rum mellan hovrätten och dess personal å ena sidan samt övriga högre
statsmyndigheter i orten och deras funktionärer å andra sidan. Hovrättens förläggning
till centralpunkten för administrationen och det kulturella livet i orten
kan ock antagas skola minska de svårigheter, som säkert i varje fall skola möta
vid rekryteringen av en norrländsk hovrätt.

Vid övervägande av de omständigheter, som sålunda var för sig tala för
en av dessa städer, kan det vara tveksamt, huru valet bör utfalla. Men det vill
dock synas processkommissionen, så vitt frågan nu kan bedömas, som om Härnösand
i främsta rummet bör komma i fråga.»

Ur de från länsstyrelserna m. fl. inkomna utlåtanden, för vilka
närmare redogjorts i det vid förra årets preposition (nr 108 sid. 45 o. f.)
fogade statsrådsprotokollet, må här återgivas följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 suml. 98 höft. (Nr 121.) 2

Länsstyrels
m. fl.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller i anslutning till processkommissionens
uttalande om behovet av tvänne överrätter för de fyra nordligaste länen,
att lämpligaste förläggningsorterna för dessa syntes vara Luleå respektive Sundsvall.
Bland den förra stadens företräden framför t. ex. Boden, betonas särskilt förefintligheten
av mera omfattande undervisningsanstalter, nämligen högre elementarläroverk
och 8-klassigt läroverk för flickor. Vid valet mellan Luleå och Sundsvall
såsom plats för den nu ifrågasatta hovrätten, håller länsstyrelsen före, att den
landsdel, som nu måste anses vara den, som i det omhandlade avseendet hade att
kämpa med de största svårigheterna, i första rummet borde tillgodoses. I det avseendet
torde ingen som helst olika mening böra kunna råda därom, att övre
Norrland hade eu ojämförligt mycket sämre ställning än Västernorrland och Jämtland,
och därför, om statsmakterna beslutade, att en ny hovrätt skulle inrättas,
även borde få se denna förlagd inom sina gränser. Som ett ytterligare skäl
härför kunde åberopas, att det motiv, som dåvarande justitieombudsmannen [i
skrivelse till Konungen den 15 juli 1907] anförde för inrättande av en hovrätt i
Norrland, då han framhöll tillvaron av för denna landsdel gällande speciallagar,
kunde sägas hava än starkare giltighet, då frågan gällde övre Norrland. Bland
• annat vore ej mindre än tre olika skogslagar här gällande, och rörande lapparnas
förhållanden innehölle lagstiftningen även särskilda bestämmelser. Länsstyrelsen
vore alltså av den meningen, att, om plats skulle väljas för en hovrätt i de fyra
nordligaste länen och om denna plats även skulle lämpa sig som förläggningsort för
en överrätt, gemensam för Västerbottens och Norrbottens län, härtill borde utses Luleå,

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar bl. a.: Vid övervägande av

lämplig plats för en hovrätt inom Norrland kan väl sägas, att, så länge det
skriftliga förfarandet fortfarande skall gälla, förläggningserten kan hava en mera
underordnad betydelse. Mot en sådan mening bör dock göras den invändning,
att förläggandet av hovrätten måste hava betydelse även ur administrativ synpunkt.
Anledningen till placeringen av hovrätter i Jönköping och Kristianstad
torde väl hava varit bland annat synpunkten att dessa platser läge i centrum av
jurisdiktionsområdet. Förläggning av hovrätten till ett centrum underlättar
givetvis administrationen, bereder möjlighet för den överordnade myndigheten att
lättare granska förhållandena vid underlydande domstolar och att taga kännedom
om där anställd personal. Detta är uppenbarligen av stor betydelse för
rättsskipningen. Att Umeå stad har ett centralt läge inom det ifrågasatta jurisdiktionsområdet
framgår av en blick på kartan. Järnvägsförbindelserna peka ju
ock på Umeå stad såsom ett centrum i kommunikationsavseende.

Beträffande Sundsvall såsom ifrågasatt förläggningsort för hovrätten framhåller
länsstyrelsen vidare, att det övre Norrland eller närmare bestämt Norrbottens
och Västerbottens län hade sina egentliga förbindelser icke på Sundsvall utan direkt
på Stockholm. Då andra förläggningar av liknande art för Norrland ifrågasatts
med förläggning till Sundsvall, hade häremot uppkommit bestämda protester från
det övre Norrland. Därest, såsom processkommissionen syntes avse, framdeles i
hovrätterna skulle införas muntligt förfarande, kunde det väl ej vara möjligt, att
en hovrätt för övre Norrland skulle placeras så sydligt som i Härnösand eller
Sundsvall. Härigenom skulle givetvis kostnaderna för rättsskipningen komma att
onödigt fördyras för en befolkning, som i ekonomiskt avseende mången gång
icke vore så lyckligt lottad som befolkningen i de sydligare delarna av landet.

Kandi. Majits proposition Nr 121.

Ett särdeles vägande argument i denna fråga syntes vara anfört av presidenten
i Vasa hovrätt, förre justitieministern Karl Söderholm [Svensk juristtidning 1920
sid. 302], däri han med erfarenhet från Vasa hovrätt uttalat, att därest endast
en hovrätt inrättas i Norrland det kan ifrågasättas, huruvida ej anledning finnes
att för densamma välja en ort på nordligare breddgrad än Vasa [ungefär i jämnhöjd
med Örnsköldsvik], För det övre Norrland, d. v. s. Västerbottens och Norrbottens
län, som efter allt att döma komrne att för framtiden utvecklas, åtminstone
vad Västerbottens län anginge snabbare än de övriga norrländska länen, krävdes
med nödvändighet en förbättrad jurisdiktion och erinrar länstyrelsen härvid
särskilt om att tillgången på domarvikarier ofta vore mycket knapp.

Länsstyrelsen yttrar vidare: Fn särdeles viktig omständighet vid frågan om
förläggningen av hovrätten torde vara, att hovrätten skall kunna rekryteras på lämpligt
sätt. Man hyser i så fall farhågor för särskilt det övre Norrland, som anses
vara alltför isolerat och i klimatiskt avseende avskräckande. Mot dylika farhågor
kan till en början åberopas den omständigheten, att domarbefattningarna i övre
Norrland ingalunda sakna sökande. Svårigheten att skaffa jurister till övre Norrland
kan ej heller vara så stor, som det ibland framhålles. Helt visst skall
det finnas möjlighet att rekrytera hovrätten med bland annat underdomare från
Norrland, antingen infödda eller dit inflyttade. Huvudsaken är, att vederbörande
genom sin verksamhet där gjort sig förtrogna med speciellt norrländska rättsförhållanden.
Av det ovan sagda framgår, att länsstyrelsen anser platsen för en norrländsk
hovrätt, såväl provisorisk som efter den nya rättegångsreformen, böra vara
Umeå stad. En hovrätt i Härnösand, Sundsvall eller eventuellt Östersund kommer
att ligga alltför avlägset för att den skall kunna medföra de fördelar för de nordligaste
länen, som en hovrätt avser att tillgodoföra rättsskipningen därstädes.

Stadsfullmäktige i Östersund yttra bl. a.: Vid bedömande av frågan om
lämpligaste förläggningsplatsen för en hovrätt för Norrland synes det stadsfullmäktige
vara särskilt tvenne synpunkter som kräva beaktande: dels bör hovrätten
förläggas till en inom dess jurisdiktionsområde centralt belägen stad, och dels böra
förbindelserna mellan denna stad och områdets alla delar vara så snabba och bekväma,
som det över huvud taget inom det nuvarande och planerade kommunikationsväsendets
gränser är möjligt. Vad då beträffar den första av dessa synpunkter,
så synas av uppenbart framträdande geografiska skäl i främsta rummet endast två
städer kunna komma ifråga, nämligen Östersund och Umeå, den förra i sin egenskap
av inre Norrlands enda stad och skärningspunkten för inlandsbanan och mellanriksbanan,
den senare såsom liggande närmast i mitten av det ifrågasatta området
från norr till söder räknat och med förbindelse till norra stambanan. Det
förtjänar att kraftigt understrykas, att den materiella utveckling med ty åtföljande
ökning av folkmängden, som är att förvänta i inre Norrland i och med inlandsbanans
fullbordande, i minst lika hög grad faller Östersunds naturliga intressesfär
till del som kuststädernas. Till Östersund leder den direkta förbindelsen från dessa
områden, under det att trafiken har att söka sig till Umeå på tvärbanorna. Till
vad som i övrigt anförts, foga stadsfullmäktige påpekandet, att det knappast
kan vara hovrätten likgiltigt att äga en god och bekväm förbindelse med huvudstaden.
I detta avseende intager Östersund eu mycket gynnad ställning, då sträckan
Östersund—Stockholm kan tillryggaläggas på en dag respektive en natt.

Stadsfullmäktige framhålla även, att i fråga om institutioner av kulturell

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

art Östersunds stad torde tåla en jämförelse med, ja överträffa, övriga städer i
södra Norrland, som kunde ifrågakomma såsom förläggningsorter för en blivande
hovrätt. Utom ett högre allmänt läroverk för gossar, funnes i staden jämväl ett
åttaklassigt läroverk för flickor, samt ett offentligt bibliotek och tre muséer.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har såsom eget yttrande i ärendet åberopat
vad stadsfullmäktige i Östersund i saken andragit samt därjämte uttalat, att för
den händelse den norrländska hovrätten, som nu vore i fråga, komme att inrättas
inom något av de båda sydligaste norrländska länen, Jämtlands eller Västernorrlands
län, Östersund enligt länsstyrelsens mening genom sitt läge i en knutpunkt
av kommunikationerna för det inre landet och med goda förbindelser jämväl med
större delen av kustlandet lämpade sig synnerligen väl såsom förläggningsort för sagda
hovrätt, och i varje fall bättre än någon av de andra härtill ifrågakomna platserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför bl. a.: »Frågan om en eller två
överrätter anser länsstyrelsen vara av synnerligt stor betydelse för spörsmålet om
lämplig förläggningsort för den nya hovrätten; och utgår länsstyrelsen för sin del
i det följande därifrån, att två överrätter komma att i samband med processreformen
inrättas för de fyra här avsedda länens område. Länsstyrelsen anser
vidare av lätt funna och enligt dess mening för överskådlig framtid giltiga skäl
lika med processkommissionen, att av dessa överrätter den ena skall avses för
Norrbottens och Västerbottens samt den andra för Jämtlands och Västernorr lands län.

Här i ordningen följer nu att tillse, huruvida den nya hovrätten för Norrland
bör förläggas till orten för överrätten för de två nordligare av de fyra länen
eller till motsvarande ort inom de två sydligare.

Förläggning till den förra orten skulle, såsom redan ovan angivits, innebära
en betydande fördel för Norrbottens och även Västerbottens län. Samtidigt
skulle emellertid därav följa en stark försämring av det nuvarande läget för Jämtlands
och Västerbottens län; och dock uppvisa dessa senare båda län ett betydligt
försteg framför de två nordligare i avseende å folkmängd, befintliga och snart blivande
kommunikationer samt allmän utveckling liksom ock, i följd därav, med
avseende å antalet till överrätt fullföjda mål. — Bestämmes åter hovrättens säte
till en jämväl för blivande överrätt lämplig befunnen plats inom Jämtlands och
Västernorrlands län, så innebure detta förvisso i förhållande till nuvarande läge
ej blott en fördel för dessa båda län utan jämväl en beaktansvärd förbättring för
Västerbottens och Norrbottens län.

Vid nu i korthet angivna förhållanden, beträffande vilka icke torde här erfordras
någon närmare utveckling, synes det påtagligen givet, att den nya hovrätten
bör förläggas till ort inom Jämtlands eller Västernorrlands län.

Likaså lärer det vidare vara givet, att allenast stad kan ifrågakomma såsom
förläggningsort.

Bland de sålunda nu ifrågavarande båda länens städer torde Örnsköldsvik
icke böra ifrågasättas.»

Till förmån för hovrättens förläggning till Sollefteå talar enligt länsstyrelsens
mening stadens gynnsamma läge ur järnvägs- och posttrafiksynpunkterna samt
det förhållande, att staden vore en livlig affärsort. Bland de brister, som staden
företedde såsom förläggningsplats för överrätt framhåller länsstyrelsen, att stadens
läge knappast kunde anses gynnsamt ur sjöfartsförbindelsernas synpunkt, att staden
till folkmängden vore den minsta av Västernorrlands och Jämtlands läns städer och,

Kunfjl. Maj:ts proposition Nr 121. 13

att staden av offentliga undervisningsanstalter ägde jämte folkskola endast en kommunal
mcllanskola.

Emot Östersund såsom förläggningsort för hovrätten anför länsstyrelsen bl. a.:
»Tyngdpunkterna för det ekonomiska och eljest sociala livet inom det Norrland,
varom bär är fråga, hava i följd av landets klimat, dess hela struktur och naturliga
bonitetsfördelning stiidse hittills i huvudsak varit förlagda till kustlandet,
till det utav de för Norrland så betydelsefulla floderna i deras nedre, viktigare
lopp genomskurna kustlandet. Från detta kustland och i bredd med dess
stigande utveckling har odling och företagsamhet, väl oftast ledda av mer eller
mindre omedelbart skogsindustriella motiv, sökt sig, förnämligast efter ådalarna,
allt längre mot väster inom höglandet uppemot den skandinaviska fjällryggen.
penna med huvudriktning mot nordväst framskridande företagsamhet har alltjämt
''. väsentlig omfattning förblivit med sina ekonomiska och andra intressen knutna
till utgångspunkterna i kustlandet. Någon genomgripande förändring av det genom
nu antydda förhållanden skapade huvudläget inom mellersta och övre Norrland
torde ej vara att förvänta inom nu överskådlig framtid.

Det är sålunda inom det över de norrländska älvarnas nedre lopp i riktning
söder-norr sig sträckande, med tiden mot väster vidgade område, generellt benämnt
det norrländska kustlandet, som huvudorterna för Norrlands intressen och samhällsliv
äro att finna; och det är fördenskull också inom detta kustland, som för
Norrland säregna förhållanden rikast framträda samt kännedom om och överblick
över dem bäst och fullständigast kan vinnas.

En naturlig följd av de förhållanden, som nu berörts, är, att intressemotsättningar
och andra anledningar till den dömande myndighetens påkallande talrikare
yppa sig inom kustlandet än inom de västligare, glesare befolkade delarna av Norrland.
Såsom framgår av uppgifter i förevarande ärende, och även eljest är känt,
är också antalet domstolsärenden, jämväl hos överrätterna, konstant väsentligt större
från Västernorrlands län än från Jämtlands.

Med ledning av nu angivna omständigheter och överväganden synes det
länsstyrelsen,^ att vid valet av förläggningsort för den norrländska hovrätten Östersund
bör stå tillbaka för stad inom Västernorrlands läns kustland, vilken även i
övrigt kan anses lämplig såsom förläggningsort.»

Till förmån för Sundsvall såsom förläggningsort framhåller länsstyrelsen
huvudsakligen stadens goda kommunikationer och undervisningsanstalter samt stadens
egenskap att vara säte för en omfattande in- och utrikes affärsrörelse, vilket senare
förhållande vore av särskild betydelse för vinnande av önskemålet om förefinthgheten
på överrättsorten av erfarna och väl utbildade advokater. Emellertid syntes
stadens belägenhet i det så att säga yttersta sydöstra hörnet av den nya Norrlandshovrättens
liksom ock en blivande överrätts för Västernorrlands och Jämtlands län
domkrets vara av beskaffenhet att ej oväsentligt inkräkta på stadens allmänna lämplighet
i här åsyftade hänseende. Tydligen vore denna belägenhet ägnad att ej
sällan öka rättssökandes tidspillan och kostnader, liksom den ock kunde tänkas
vara till nackdel för den större delen av domskretsen vid kommunikation med
staden i hovrättsärende annorledes än medelst personlig inställelse.

Rörande Härnösands lämplighet som förläggningsort för den ifrågasatta
“‘prätte.n anför länsstyrelsen bl. a.: »I fråga om järnvägs- och därav beroende
postforbindelser är Härnösand för närvarande sämre situerad än Sundsvall beträf -

14 Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

fande förbindelser med Mellansverige samt Jämtlands län. Denna nackdel föi
Härnösand kommer dock att i allt väsentligt försvinna med ostkustbanans öppnande
för trafik redan i dess sträckning Sundsvall Härnösand, liksom a andra sidan
därigenom den fördel Härnösand för närvarande äger gentemot Sundsvall ifråga
om förbindelser med de nordliga delarna av hovrättsdomskretsen, skulle i det väsentliga
upphöra. Någon avsevärd förändring i de båda städernas inbördes situation
i förevarande hänseende före och efter ostkustbanans tillkomst synes icke föranledas
av tvärbanan Forsmo—Hoting.

Beträffande Härnösands sjöfartsförbindelser gäller i huvudsak detsamma som
för Sundsvall. Dock lärer företräde få tillerkännas Härnösand beträffande förbindelserna
med den avsedda domskretsen, särskilt med tanke på den ej obetydliga
ångermanländska skärgården och den viktiga kommunikationsled, som Ångermanälven
upp till Nyland och även Sollefteå utgör.

I fråga om offentliga institutioner av värde för eu hovrätt och framtida
överrätt är staden Härnösand vida överlägsen Sundsvall. I Härnösand rörefinnas,
bland andra, läns- och stiftsstyrelse, lantmäterikontor, centralfängelse, jägmästarexpedition,
Hemsö fästnings kommendantsexpedition och kemisk station. Dess
undervisningsväsen är mångsidigare än i de allra flesta av rikets städer (folkskola,
stats- och landstingsseminarier, högre allmänt läroverk och 8-klassig flickskola, navigationsskola,
tekniskt gymnasium med fackskola för träindustri, skogsskola, dövstumsskola).
Rörande bildningsanstalter i övrigt är att nämna, hurusom föreningen
för norrländsk hembygdsforskning här har sin hemort liksom sina muserinstitutioner
och sin undervisningsverksamhet, ävensom att fråga föieliggei ellei
yppats om förläggande till Härnösand av ett norrländskt landsarkiv och en depa
av nationalmusei konstverk. Stadens sjukvårdsväsen, med hospital och ^
vidgning med bland annat en ögonavdelning varande länslasarett, är väl tillgodosett.
. , , , . ,

Det norrländska ekonomiska och eljest samhalliga livet har en av sina mest
betydande och starkast utpräglade centralorter, tillika en av de samhälleligt mest
komplicerade i Norrland, utmed den närbelägna ångermanländska nedre ådal upp
till Sollefteå. Norrländska särförhållanden torde träda särdeles tydligt fram inom
denna ådal och i dess förbindelse med det övriga Ångermanland utmed ådalen i
nordväst och jämväl norr om den stora skogshöjd, Skuleberget, som skiljer nedre
ådalen från Örnsköldsvikstrakterna. I fråga om tillfälle att vinna insikt om saregna
norrländska förhållanden står fördenskull Härnösandsorten ingalunda efter
Sundsvallstrakten; snarare torde den uppfattningen äga grund, att den förra orten
erbjuder bättre förutsättningar för en fullständigare och liksom objektivare överblick
över dem. .... . ... , ,

Med tanke på det betydande ekonomiska livet inom de angermanlandska

ådalarna och andra omständigheter, däribland även den, synnerligast efter ostkustbanans
öppnande, lätta förbindelsen med Sundsvallsorten, lärer Härnösand fa anses
icke stå väsentligt efter Sundsvall i fråga om utsikterna att efter ditförläggande
av en hovrätt där finna ett väl företrätt advokatstånd.»

I samband med den i det följande omförmälda utredningen anoående
kostnaderna för hovrättslokalers inredande, vilken utredning verk ■Ö -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 121.

15

ställts på grund av tidigare åberopade riksdagsskrivelsen den 12 maj
1922, hava stadsfullmäktige i Umeå, länsstyrelserna i Västerbottens och
Västernorrlands län samt Svea hovrätt gjort vissa uttalanden angående
lämplig förläggningsort för den nya hovrätten, av vilka uttalanden här
må återgivas följande.

Stadsfullmäktige i Umeå hava i skrivelse den 19 september 1922
framhållit, att en för de fyra nordligaste länen avsedd hovrätt erhölle
det utan jämförelse centralaste läget, om den förlädes till Umeå. I
skrivelsen an föres vidare:

»Då Eders Kung!. Makt ifrågasatt hovrättens förläggning till Härnösand,
anse sig stadsfullmäktige böra framhålla, att förbindelsen mellan trakterna norr
om Örnsköldsvik å ena sidan och Härnösand å andra sidan alltid varit otillfredsställande.
Järnvägsresan från Umeå till Stockholm kräver 20 timmar 29 minuter,
men från Umeå till Härnösand 23 timmar 35 minuter. I omvänd riktning äro
förhållandena enahanda.

Då det är en allmänt utbredd uppfattning, att resan från Stockholm till
Umeå är avsevärt längre än från Stockholm till Härnösand, torde det böra påpekas,
att tidsskillnaden är allenast omkring 2 timmar 45 minuter.

En blick på folkmängdsstatistiken visar, att den starkaste utvecklingen under
de senare åren förekommit i de båda nordligaste länen. Under tiden 1917—1921
har folkmängden ökats i Västernorrlands län med 2.3 procent, i Jämtlands län
med 5.3, i Västerbottens län med 5.8 och i Norrbottens län med 4.6 procent. Utvecklingen
torde helt säkert bliva ännu kraftigare i de båda nordligaste länen
under den närmaste framtiden, beroende på väg- och järnvägsbyggandet, elektricitetens
landvinningar och i samband därmed industriens utveckling samt kolonisationsverksamhetens
snabba utbredning.

Västernorrlands och Jämtlands läns sammanlagda folkmängd uppgick vid
senaste årsskiftet till 403,089 och Västerbottens och Norrbottens läns folkmängd
till 370,566. Härvid bör dock beaktas, att befolkningen i norra Ångermanland har
betydligt närmare väg till och bättre förbindelser med Umeå än med Härnösand
eller Sundsvall, varför det övervägande antalet invånare har större fördel av hovrättens
förläggning till Umeå än till någon av de övriga föreslagna städerna.

Det synes stadsfullmäktige för övrigt mindre ändamålsenligt att förlägga
hovrätten till det sydöstra hörnet av ett jurisdiktionsområde, vars sammanlagda
areal är 241,541 kvadratkilometer eller ett betydligt större område än hela det
övriga Sverige tillsammantaget.

Om en hovrätt för de fyra nordligaste länen inrättas, skulle areal och folkmängd
fördela sig sålunda:

Areal, kvkm.

Svea hovrätt................................................ 108,119

Göta hovrätt ................................................ 75,200

Hovrätten över Skåne och Blekinge....... 14,318

Norrlands hovrätt...................................... 241,541

Folkmängd.

2,243,731

2,055,236

881,694

773,655

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Med den starka utvecklingen i Norrland är det tydligt, att en hovrätt för
Norrland redan inom ett tiotal år har en lika stor folkmängd inom sitt område
som hovrätten över Skåne och Blekinge nu äger. Beaktas bör emellertid, att den
norrländska hovrättens verksamhetsområde erhåller en areal, som är omkring 17
gånger större än hovrättens över Skåne och Blekinge.

Därest vid en blivande rättegångsreform skulle visa sig, att för Norrland
erfordras ytterligare en hovrätt, synes det vara av vikt, att den första hovrätten
erhåller sådan förläggningsort, att ytterligare en hovrätt kan inrättas utan att den
förra behöver förflyttas. Stadsfullmäktige vilja i sådant avseende framhålla, att
i Finland hovrätter finnas i Vasa och Åbo—Vasa på en något sydligare breddgrad
än Umeå och Åbo på samma breddgrad som Gävle. Om den av riksdagen
i princip redan beslutade norrländska hovrätten förlägges till Umeå, synes en eventuell
andra hovrätt böra förläggas till Gävle eller Falun. I fall hovrätten förlägges
till Falun, synes med fördel kunna till samma hovrätt förläggas icke blott
Gävleborgs och Kopparbergs län utan även Värmlands län, då Falun är en för
dessa tre län centralt belägen stad med goda kommunikationer.

Vid en sådan utbrytning från Svea hovrätt skulle de olika hovrättsområdenas
areal och folkmängd bliva följande:

Areal, kvkm. Folkmängd.

Svea hovrätt............................................... 39,126 1,483,427

Göta hovrätt ................................................ 75,200 2,055,236

Hovrätten över Skåne och Blekinge........ 14,318 881,694

övre Norrlands hovrätt ............................ 241,541 773,655

Södra Norrlands, Dalarnes och Värmlands

hovrätt................................................ 68,993 760,304

5,954,316

Härav framgår, att den nu ifrågavarande hovrättens förläggning till Umeå
icke kan föranleda hovrättens förflyttning vid inrättandet av ytterligare en hovrätt
för Norrland. Däremot synes det, som om en förläggning till någon av de
övriga föreslagna städerna skulle medföra en framtida förflyttning, därest man
vill undvika, att hovrätterna förläggas alltför nära varandra. Då den nya hovrätten
väl företrädesvis bör inrättas i syfte att gagna framför allt övre Norrland,
varifrån kravet på en hovrätt också kommit, synas starka skäl tala för att såsom
förläggningsort väljes eu stad inom övre Norrland. Då Umeå stad är belägen i
södra delen av de båda nordligaste länen och har det bland hovrättsområdets städer
centralaste läget, synes valet av Umeå som förläggningsort för hovrätten
vara det ur alla synpunkter fördelaktigaste.»

Länsstyrelsen i Västerbottens lön förklarar sig i skrivelse den 18
oktober 1922 dela stadsfullmäktiges mening om att en ifrågasatt hovrätt
för Norrland lämpligast borde förläggas till Umeå och åberopar
länsstyrelsen såsom stöd för denna uppfattning de skäl, som stadsfullmäktige
i nyss återgivna skrivelse härför anfört, vilka skäl syntes länsstyrelsen
övertygande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

17

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön yttrar i skrivelse den 23 oktober
1922, att länsstyrelsen ej ville lämna oanmärkt, hurusom det under
ärendets behandling i 1922 års riksdag- motionsvis framkomna förslaget
om en norrländsk hovrätts förläggning till Umeå, varvid, enligt samma
förslag, Västernorrlands län skulle höra under två skilda hovrätter, icke
kunde vara att tillråda. Länsstyrelsen förklarar sig i detta sammanhang
vidhålla sin tidigare uttalade mening, att vid val av förläggningsort
för en hovrätt med de fyra nordligaste länen som domsomräde
Härnösand borde i främsta rummet ifrågakomma.

Svea hovrätt förklarar i ett infordrat utlåtande den 10 november
1922 sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning, att av de orter inom
de två sydligare norrländska länen, som kunde ifrågakomma som förläggningsort
för hovrätten, Härnösand vore den lämpligaste.

Vad därefter angår den av riksdagen begärda kostnadsutredningen,
vill jag nämna följande.

Av skäl, till vilka jag senare återkommer, har den av riksdagen
i skrivelse den 12 maj 1922 (nr 151) begärda utredningen angående
kostnaderna för beredande av lokaler åt en hovrätt över Norrland ansetts
böra begränsas till de tre städerna Umeå, Sundsvall och Härnösand.

Genom brev den 28 juli 1922 har Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län att anmoda stadsfullmäktige
i Härnösand och Sundsvall respektive Umeå, att envar beträffande
den stad, som av dem företräddes, medverka till den av riksdagen begärda
utredningen genom åvägabringande, vad staden anginge, av så fullständiga
upplysningar som möjligt i de av riksdagen framhållna avseenden, därvid
särskilt borde beaktas ej mindre frågan om kostnaderna för beredande av
nödiga ämbetslokaler för hovrätten, där erbjudande ej förelåge från vederbörande
stad att tillhandahålla dylika lokaler i slutligen iordningsställt
skick, än även möjligheterna att utan kostnader för statsverket bereda
bostäder åt de befattningshavare, som komme att för hovrätten anställas.

Vid remisskrivelsen var fogad en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria, i vilken uppgavs, att den nya hovrätten beräknades
från början lämpligen böra bestå av två förstärkta divisioner, men borde
vid lokalfrågans ordnande hänsyn tagas till att inom en törhända ej
alltför avlägsen framtid det kunde vUa sig behövligt att vid hovrätten
upprätta ytterligare en division. I hovrättsbyggnaden borde lämpligen
inrymmas bostadslägenhet för en expeditionsvakt.

Sedan den genom länsstyrelserna införskaffade utredningen inBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 98 käf t. (Nr 121.) 3

Engångskostnader

för inredning
av lokaler.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

V med.

Hovrättslokal.

Stadsfull mäktige.

kommit, anbefallde Kungl. Maj:t den 28 oktober 1922 Svea bovratt och
byggnadsstyrelsen att avgiva utlåtanden i ärendet.

De infordrade utlåtandena avgåvos av Svea hovrätt den 10 november
och av byggnadsstyrelsen den 14 december 1922.

Därjämte har Kungl. Maj:t den 20 december samma år anbefallt
byggnadsstyrelsen att inkomma dels med specificerad beräkning över
kostnaderna ej mindre för beredande för den ifrågasatta nya hovrätten av
lokaler i den för Hemsö kustartillerikår i Härnösand uppförda kaseruen
— därvid styrelsen hade att utgå ifrån att hovrätten skulle utgöras av
två divisioner och att förläggningen i kasernen endast bleve av provisorisk
natur i avbidan på den i samband med rättegångsreformen väntade
omorganisationen av hovrätterna — än även för anordnande av lokaler
för hovrättens provisoriska inrymmande i det f. d. Hedbergska huset i
Sundsvall, dels ock med utredning angående de kostnader för möbler
och andra inventarier samt arkivinredning, som kunde påkallas för
en hovrätt av nämnda omfattning.

Den 11 januari 1923 har byggnadsstyrelsen avgivit ifrågavarande
utlåtande, varvid fogats bland annat även ritningar till provisorisk lokal
för hovrättens inrymmande i nämnda kasern.

Vid framläggande av de resultat, som den sålunda och i övrigt verkställda
utredningen lämnat, kommer jag för vinnande av större överskådlighet
att särskilt för envar av de tre städerna Umeå, Sundsvall
och Härnösand behandla frågorna dels om anskaffande av lokaler för
hovrätten, dels om beredande av bostäder åt hovrättens tjänstemän m. in.

Såsom jag redan i mitt yttrande till det vid föregående års proposition
(nr 108) fogade statsrådsprotokollet omnämnt (sid. 40), hava
stadslullmäktige i Umeå, utöver det erbjudande de tidigare lämnat om
kostnadsfritt upplåtande av tomt m. m. i händelse av ett framtida uppförande
av en nybyggnad för hovrätten, i skrivelse den 3 mars 1919
uppgivit, att, sedan nybjrggnad uppförts för det inrättade dubbelseminariet
i Umeå, det i staden varande seminariehuset bleve disponibelt för
annat ändamål och att detta lämpade sig till hovrättsbyggnad. Med
hänsyn till att det ansåges dröja några några år, innan seminariets nya
byggnader bleve färdiga, erbjödo sig stadsfullmäktige vidare att i stadens
rådhus eller på annat sätt bereda erforderliga lokaler för hovrättens
behov tills vidare och till dess seminariebyggnaden efter dubbelseminariets
uppförande bleve disponibel för hovrätten.

Stadsfullmäktige hava därefter den 10 oktober 1921 bekräftat sina
tidigare gjorda erbjudanden i fråga om upplåtande av provisoriska lokaler

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

19

ävensom av tomt för en nybyggnad samt förbehållit sig att vid eu
blivande uppgörelse utforma närmare kontraktsbestämmelser.

I anledning av förut omförmälda remiss hava stadsfullmäktige
sedermera den 14 september 1922 förklarat att, därest en hovrätt förlädes
till Umeå och nuvarande seminariebyggnaden, de förbunde sig att,
så snart denna utrymts, verkställa och bekosta inredning av hovrättslokaler
enligt upprättade ritningar och ai-betsbeskrivning.

Ritningarna och arbetsbeskrivningen utvisa, att i källarvåningen
skulle anordnas förutom pannrum m. m. tre arkivrum samt att i bottenvåningen
skulle inredas sammanlagt 13 rum och i våningen 1 tr. upp
tillhopa 12 rum, därav 1 plenisal och 2 sessionsrum. Den nuvarande
vaktmästarbostaden, belägen i en å seminarietomten uppförd byggnad,
kunde användas till bostad för en expeditionsvakt.

På stadsfullmäktiges uppdrag hava G. Rosén, E. Gillberg och N.

H. Nyman i förut omförmäld skrivelse den 19 september 1922 preciserat
de gjorda erbjudandena.

Enligt ett vid skrivelsen fogat kostnadsförslag, upprättat av
drätseldirektören Nils Hj. Nilsson, skulle sammanlagda kostnaden för
ifrågavarande ändringsarbeten, vari inräknats även arkivinredning samt
anskaffande av korkmattor, uppgå till 110,000 kronor.

I nyssnämnda skrivelse den 19 september 1922 uppgives, att
byggnaden kan beräknas vara färdig att tagas i bruk av hovrätten den
1 januari eller senast den 1 juli 1925.

I förutnämnda skrivelse den 18 oktober 1922 förordar länsstyrelsen Länsstyrelsen,
i Västerbottens län för sin del, att den ifrågasatta hovrätten förlägges
till Umeå och att stadsfullmäktiges i sådant syfte genom beslutet den
14 september 1922 och i skrivelsen den 19 i samma månad gjorda
erbjudande måtte antagas. Länsstyrelsen framhåller också, att efter de
byggnads- och inredningsarbeten, som stadsfullmäktige utfäst sig att bekosta,
tillfredsställande lokaler för hovrätten kunde beredas.

I sitt förutberörda yttrande den 10 november 1922 förklarar Svea Svea hovrätt,
hovrätt, att, så vitt med ledning av ingivna ritningar kunde bedömas,
det av stadsfullmäktige gjorda anbudet i fråga om ämbetslokaler måste
betecknas såsom fullt antagligt. Tillräckliga lokaler för en hovrätt om
tre divisioner syntes stå att erhålla genom ändamålsenligt inredande av
den ifrågavarande byggnaden. I vissa detaljer syntes dock de företedda
ritningarna böra frångås. Den omständigheten, att byggnaden ej skulle
kunna i nyinrett skick tillhandahållas förrän i början eller mitten av
år 1925, syntes ej innebära någon mera väsentlig olägenhet. Utginge
man från att för undvikande av onödiga svårigheter i avseende å per -

Byggnads styrelsen.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

sonalens flyttning oktober eller måhända november månad helst borde
sättas till termin för den nya hovrättens trädande i funktion, kunde
det visserligen anses önskvärt, att de erbjudna lokalerna ställdes till
förfogande under hösten år 1924. Ett års uppskov syntes dock hovrätten
härvid ej spela någon större roll.

I utlåtande den 14 december 1922 anmärker byggnadsstyrelsen,
att seminariebyggnaden i Umeå, som uppförts åren 1886—87 för en
kostnad av omkring 75,000 kronor, för närvarande kunde värderas til

190.000 kronor. Byggnadsstyrelsen erinrar vidare om, att styrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den lOmars 1921 meddelat, att en av styrelsen företagen
förberedande undersökning givit vid handen, att byggnaden i fråga
vid seminariets utflyttning till nybyggnaden skulle med obetydlig förändring
kunna tillgodose vissa starkt trängande lokalbehov för statsverkets räkning,
i det att postkontoret skulle kunna i bottenvåningen erhålla fullt
tillräckligt utrymme med ej obetydliga utvecklingsmöjligheter genom
tillbyggnader och därjämte såväl länets lantmäterikontor som Norrbygdens
vattendomstol kunde inrymmas i den övre våningen. Byggnadsstyrelsen
åberopar jämväl ett av styrelsen den 16 mars 1922 på grund av kungl.
remiss avgivet utlåtande angående beredande av ny lokal för lantmäterikontoret
i Umeå, i vilket utlåtande styrelsen beräknat kostnaden för en
nybyggnad för lantmäterikontoret och vattendomstolen jämte inköp av
tomt till 298,500 kronor, vilket belopp emellertid dåmera kunde reduceras
till 250,000 kronor. Styrelsen framhåller även, att, om den gamla
seminariebyggnaden bleve disponerad för hovrättens räkning, den efter
vad styrelsen kunde finna oundvikliga följden härav bleve, att lantmäterikontorets,
vattendomstolens och postverkets lokalfrågor måste lösas
genom nybyggnad, vilket skulle medföra en kostnadsökning av minst

250.000 kronor utöver kostnaden för styrelsens år 1921 framlagda förslag
till seminariets ombyggnad. Enligt byggnadsstyrelsens mening
borde sålunda det från Umeå stads sida gjorda erbjudandet beträffande
gamla seminariebyggnaden stå tillbaka för tillgodoseendet genom användandet
av nämnda byggnad av det trängande behovet av förbättrade
lokaler för vissa andra i staden förlagda statsinstitutioner.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, dels, att byggnadsstyrelsen
i sitt nyssnämnda yttrande den 10 mars 1921 beräknat kostnaden
för lantmäterikontorets, vattendomstolens och postens inrymmande
i gamla seminariebyggnaden till 320,000 kronor, dels att styrelsen i
utlåtandet den 16 mars 1922 angående nybyggnad för lantmäterikontoret
i Umeå upplyst, att gamla seminariebyggnaden efter verkställd reparation
ej kunde beräknas bliva disponibel förrän omkring den 1 april 1926

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Beträffande lantmäterikontorets lokalfråga vill jag nämna, att Kungl.
Maj:t den 23 februari 1923, beslutat, att till riksdagen avlåta en proposition
angående nybyggnad för lantmäterikontoret i Västerbottens län,
för vilket ändamål för budgetåret 1923—1924 äskas ett extra reservationsanslag
av 120,000 kronor.

Angående de erbjudna tillfälliga lokalerna, som, intill dess seminariebyggnaden
kunde bliva disponibel, skulle provisoriskt användas av hovrätten,
torde enligt en av stadsfullmäktiges i Umeå ordförande till mig
lämnad skriftlig uppgift i stadens rådhus till hovrättens förfogande
kunna ställas sammanlagt 14 rum. Av dessa äro för närvarande 4 rum
upplåtna till lantmäterikontoret, 3 rum disponerade för uppbörds- och
stadsfogdekontor samt tillhopa 7 rum för stadsfullmäktiges, elektricitetsverkets,
drätselkammarens och byggnadskontorets räkning. Lokalerna
skulle stå till förfogande från och med den 1 oktober 1924.

1 förevarande sammanhang vill jag beröra ett spörsmål, som synes
mig spela en viss roll vid bedömandet av frågan om hovrättens eventuella
förläggning till Umeå, nämligen den rätt staten kan äga till den
gamla seminariebyggnadens tomt.

I ett å stadsfullmäktiges vägnar utfärdat gåvobrev den 26 januari
1892 har ifrågavarande tomtområde upplåtits Datt användas till tomt för
folkskollärarinneseminarietD i Umeå, och har Kungl. Maj:t och kronan
den 13 februari 1893 av Umeå rådhusrätt beviljats lagfart å tomten.

När fråga sedermera uppkom om uppförande av nybyggnad för
ett dubbelseminarium i Umeå, beslöto stadsfullmäktige den 15 november
1912 att avlåta eu skrivelse till Kungl. Maj:t med erbjudande av staden
att kostnadsfritt upplåta erforderligt tomtområde för seminariets behov
m. m., varjämte stadsfullmäktige förklarade sig villiga att Demot eu
köpeskilling, ej överstigande 57,<)00 kronor, inköpa nuvarande seminarietomten
med åbyggnader här i staden, därest det nya dubbelseminariets
förläggande till Umeå göres beroende av en dylik åtgärd från stadens sidaD.

Sedermera hava stadsfullmäktige den 17 oktober 1913 med vidhållande
i övrigt av sina den 15 november 1912 gjorda erbjudanden i
fråga om förläggande till staden av ett dubbelseminarium, beträffande
upplåtelse av mark erbjudit sig att till tomtområde för seminariets behov
kostnadsfritt upplåta vissa områden. Stadsfullmäktiges skrivelse i ärendet
är dagtecknad den 20 oktober 1913.

Stadsfullmäktige beslöto därefter den 10 augusti 1917 att vidhålla
sina den 15 november 1912 och 17 oktober 1913 gjorda erbjudanden
för förläggande till Umeå stad av det ifrågasatta dubbelseminariet.

Den 21 december 1917 beslöto stadsfullmäktige bland annat att i

Tillfälliga

lokaler.

Statens rätt
till gamla
semariebyggnadens

tomt.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

stället för viss del av det tidigare erbjudna området erbjuda annat motsvarande
område.

Sedan 1920 års riksdag i anledning av en inom riksdagen väckt
motion (första kammaren nr 63) beslutat att — under förutsättning att
Umeå stad tillhandahölle byggnadstomt å villkor, som Kungl. Maj:t
funne sig kunna godkänna — bevilja anslag till uppförande av byggnader
för dubbelseminarium i Umeå, förklarade sig Kungl. Maj:t i skrivelse
den 3 mars 1922 antaga stadsfullmäktiges erbjudanden den 20
oktober 1913 med däri av stadsfullmäktige gjord ändring den 21 december
1917. Härvid gjordes dock icke det nya dubbelseminariets förläggande
till Umeå beroende av att staden inköpte den gamla seminariefastigheten.

Stadsfullmäktige i Umeå hava i skrivelse till Konungen den 3 mars
1919 i förevarande fråga anfört:

»Vid underhandlingar, som år 1912 fördes mellan staten och staden angående
förläggande av ett dubbelseminarium till Umeå, förbundo sig stadsfullmäktigeatt
för ett pris av högst 57,000 kronor från staten inlösa den nuvarande seminariebyggnaden,
åt vilken staden på sin tid upplåtit hela kvarteret Läraren till tomt.
På grund av de stora uppoffringar staden iklätt sig för dubbelseminariet hava
stadsfullmäktige också ansett sig äga berättigade anspråk på att få övertaga nämnda
fastighet, när seminariet flyttar till sina nya lokaler. Emellertid förklara sig stadsfullmäktige
härmed villiga att avstå från dessa anspråk, under förutsättning att
den nuvarande seminariebyggnaden tages i bruk för en till Umeå förlagd hovrätt.»

Vidare hava stadsfullmäktige i skrivelse till Konungen den 10
mars 1922 yttrat, att staden med hänsyn till de stora uppoffringar
staden underkastat sig för det nya dubbelseminariet ansett skäligt, att
staden finge inlösa gamla seminariet emot en köpeskilling, ej överstigande
57,000 kronor. Stadsfullmäktige hade visserligen den 3 mars
1919 så till vida ändrat mening, att stadsfullmäktige förklarat sig villiga
att avstå från sina anspråk å seminariet, men hade detta skett endast
under den uttryckliga förutsättningen, att den nuvarande seminariebyggnaden
toges i bruk för en till Umeå förlagd hovrätt.

Byggnadsstyrelsen har i förut berörda skrivelse till Konungen den 16
mars 1922 framhållit, att staten enligt styrelsens mening icke med hänsyn
till ordalagen i det av stadsfullmäktige den 26 januari 1892 utfärdade
gåvobrevet å den gamla seminarietomten torde kunna anses vara förhindrad,
att, sedan den nya seminariebyggnaden blivit iordningsställd,
använda den nuvarande på statens bekostnad uppförda seminariebyggnaden
för vilket annat statsändamål som helst än det ursprungligen
avsedda ändamålet.

I förut omförmälda stadsfullmäktigebeslut den 14 september 1922

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

förklara sig stadsfullmäktige medgiva att, därest eu hovrätt förlädes till
Umeå och nuvarande seminariebyggnaden, den för ett folkskollärarinneseminarium
till statsverket skänkta tomten finge användas för ifrågavarande
nya ändamål.

På uppdrag av stadsfullmäktige hava G. Rosén, E. Gillberg och
N. H. Nyman i förut åberopade skrivelsen den 19 september 1922 förklarat,
att staden icke kunde medgiva, att den för ett seminarium skänkta
tomten på sätt byggnadsst}^relsen i sitt den 16 mars 1922 dagtecknade
yttrande föreslagit, utnyttjades till postkontor, men däremot hade stadsfullmäktige
medgivit, att tomten finge utnyttjas för en hovrättsbyggnad,
därest hovrätten förlädes till Umeå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i skrivelse den 18 oktober
1922 såsom sin mening uttalat, att, då det tomtområde,5 å vilket nuvarande
seminariebyggnaden uppförts, upplåtits av stadsfullmäktige till
statsverket för ett folfcskollärarinneseminarium, området i fråga icke torde
kunna av statsverket disponeras för annat ändamål utan stadsfullmäktiges
medgivande.

Genom kungl. remiss har sedermera justitiekanslersämbetets yttrande
i ärendet infordrats, och har ämbetet i ett den 9 mars 1923 dagtecknat
utlåtande förklarat, att enbart på innehållet i 1892 års gåvobrev och
den omständigheten, att däri avsedda tomt icke längre användes för
avsedda ändamål, staden icke torde kunna grunda någon rätt att återfå
samma tomt. Ej heller har justi ti ekanslersämbetet kunnat finna, att
den äldre tomtens återbördande uppställts såsom ett bestämt villkor för
upplåtelsen av den för dubbelseminariet avsedda jorden m. m. På grund
av det anförda har ämbetet om ock med tvekan avgivit det yttrande,
att enligt remisshandlingarna staten syntes vara berättigad att använda
äldre seminarietomten för vilket som helst statsändamål.

I beslutet den 14 september 1922 förklara sig stadsfullmäktige Bostädar,
garantera, att tillräckligt antal bostadslägenheter finnas tillgängliga för
hovrättens personal mot gängse l^ra, därvid dock stadsfullmäktige
uttalat önskvärdheten av att, om möjligt ett år före hovrättens förläggning
till Umeå, vinna upplysning om det ungefärligen erforderliga
bostadsutrymmet.

Svea hovrätt anser i förberörda utlåtande den 10 november 1922
stadens anbud böra så förstås, att antalet och storleken av lägenheterna
komme att bero av det meddelande, som viss tid i förväg koinme att
från statens sida göras beträffande behovet, och att alltså den uppskattning
av behovet, som från statens sida ifrågakomme, utan vidare skulle

Samman fattning.

Sunds vall.

Hovrätts lokal.

Provisorisk
lokal i f. d.
Hedbergska
huset.

Stadsfull mäktige.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

lända staden till efterrättelse. Under sådan förutsättning syntes hovrätten
i denna del ej något vara att erinra mot anbudet.

Enligt stadsfullmäktiges i Umeå erbjudande skulle vid förläggande
till Umeå av en hovrätt om högst tre divisioner utan direkt kostnad
för statsverket tillhandahållas dels lokaler för hovrätten i slutligen iordningsställt
skick, dels bostäder mot gängse hyra för hovrättens tjänsteman.
På statsverket skulle i så fall stanna kostnaden för ämbetslokalernas
förseende med möbler och andra inventarier samt kostnaden för anskaffande
av ett hovrättens bibliotek.

Såsom framgår av den utredning, som av mig förebragtes den
17 februari 1922 (prop. nr 108 sid. 45), erbjuda sig i Sundsvall tvenne
alternativ för ordnande av hovrättens lokalfråga. Denna kan nämligen
lösas antingen definitivt genom uppförande av en nybyggnad,
till vilken staden förklarat sig villig att dels lämna fri tomt samt att
till denna kostnadsfritt framdraga vatten- och avloppsledningar, dels
ock bidraga med ett kontant belopp av 150,000 kronor, eller ock provisoriskt
genom hovrättens inrymmande i vissa delar av det i stadens
ägo varande f. d. Hedbergska huset.

Kostnaden för nybygguaden har byggnadsstyrelsen uppskattat till

430,000 kronor, varav, efter avräknande av stadens tillskott 150,000
kronor-, på statsverket skulle belöpa 280,000 kronor. Då av skäl, som
framdeles skola närmare angivas, nybyggnad för hovrättens räkning icke
nu bör ifrågakomma, torde anledning saknas att nu närmare ingå på
detta alternativ.

Enligt stadsfullmäktiges beslut den 19 juni 1919 och den 18 april
1922 utfäste sig stadsfullmäktige att för provisorisk lokal åt den tillämnade
hovrätten ställa våningen en trappa upp i det f. d. Hedbergska
huset och, där så funnes erforderligt, även större eller mindre del av
våningen två trappor upp i samma hus till statsverkets hyres fria förfogande,
med skyldighet dock för statsverket att på egen bekostnad ombestyra
erforderliga reparatiouer och nödiga förändringar. Utfästelsen
i fråga är bindande för en tid av 3 år, räknat från den 19 juni 1922,
och uppställa stadsfullmäktige därvid det villkor, att statsmyndigheterna
skola lämna underrättelse rörande ett eventuellt förläggande till staden
av hovrätten i så god tid, att de såsom provisoriska lokaler avsedda
lägenheterna kunna lagligen uppsägas ävensom utrymmas.

I anledning av Kungl. Maj:ts brev den 28 juli 1922 hava stadsfullmäktige
med stöd av lämnade anvisningar låtit stadens byggnadskoutor
upprätta ett förslag till de reparationer och förändringar av

25

Kungl. Muj:ts proposition Nr 121.

ifrågavarande hus, som ansetts nödiga för att där bereda lokal åt en
hovrätt med två divisioner. Sammanlagda utgifterna härför, vilka förutsättas
skola gäldas av statsverket, hava beräknats till 10,500 kronor,
vari ingå kostnader för uppförande av ett kassavalv med 2,0<>0 kronor.

Enligt den upprättade planen skulle till hovrättens förfogande
ställas förutom vaktrum o. d. 11 rum i våningen 1 tr. upp, varav 1
plenisal, tillika sessionsrum, samt 1 sessionsrum, samt i våningen 2 tr.
upp 7 rum, förutom vaktmästarbostad.

I skrivelse den 25 september 1922 förklara stadsfullmäktige att,
därest ytterligare lokaler skulle erfordras, ett par sådana i bottenvåningen
ävensom några till arkiv lämpliga lokaler i källaren mot särskild hyra
kunde upplåtas.

Svea hovrätt anmärker i sitt förberörda utlåtande den 10 november
1922, hurusom att döma av tillgängliga ritningar den av stadsfullmäktige
erbjudna provisoriska lokalen väl syntes vara tillräcklig för en
hovrätt om två divisioner men icke torde lämna utrymme för en tredje, för
den händelse eu sådan skulle behöva inrättas, innan nybyggnad kommit till
stånd, varvid likväl vore att märka, hurusom staden förklarat, att vissa
ytterligare lokaler i samma hus skulle kunna upplåtas mot särskild hyra.
Huruvida de erbjudna lokalerna i det hela kunde anses lämpliga, kunde
ej på grundvalen av tillgängliga handlingar bedömas.

I sitt utlåtande den 14 december 1922 förklarar byggnadsstyrelsen
sig anse den av de ifrågasatta ändringsarbetena betingade kostnaden
böra beräknas till 20,000 kronor, däri inbegripet ändring av bottenvåningen,
vilken som nämnts beräknats komma att tagas i anspråk, därest
tre divisioner skulle inrättas.

Enligt den specificerade kostnadsberäkning, som byggnadsstyrelsen
sedermera i anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 2Ö december 1922
låtit verkställa, och som styrelsen avgivit med skrivelse den 11 januari
1923, uppskattas de för inrymmande av en hovrätt om två divisioner
erforderliga reparationsarbetena till 15,000 kronor. Härtill skulle emellertid
ytterligare komma dels kostnad för omsättning av kakelugnar,
förslagsvis beräknad till 1,000 kronor, dels utgifter för anskaffande av
linoleummattor — de i lokalerna f. n. befintliga mattorna skulle enligt
lämnad uppgift ej ingå i stadens erbjudande om våningarnas hyresfria
upplåtande — vilka utgifter beräknats uppgå till omkring 6,000
kronor, dels och kostnader för arkivinredning, approximativt beräknade
till 4,000 kronor. Sammanlagt skulle således statsverkets utgifter stiga
till 26,000 kronor.

I sitt nu ifrågavarande utlåtande framhåller byggnadsstyrelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 98 käft. (Nr 121.) 4

Svea hovrätt.

Byggnads styrelsen.

26

Bostäder.

S ammanfattning.

Härnö sand.

Hovrätts lokal.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.

såsom olägenheter, vilka äro förenade med hovrättens förläggning till
det Hedbergska huset, förutom det särdeles knappa totalutrymmet, frånvaron
av korridorsystem och den övre våningens små rum och dåliga
dagerförhållanden.

Stadsfullmäktiges beslut den 19 juni 1919 och den 18 april 1922 innefatta
jämväl en utfästelse — bindande för en tid av 3 år från den 19 juni
1922 — att tillhandahålla minst 6 bostadslägenheter om vardera 5 å 6 rum
med nutida bekvämligheter till hovrättens tjänstemän emot skälig hyra.

I sin skrivelse den 25 september 1922 anföra stadsfullmäktige i förevarande
fråga bl. a.: Stadsfullmäktige vore icke benägna att utvidga det
gjorda erbjudandet därhän, att stadsfullmäktige skulle förbinda sig att
anskaffa bostäder åt flera hovrättens tjänstemän. Stadsfullmäktige kunde
icke för det dåvarande i annat avseende precisera sitt ifrågavarande
åtagande än att stadsfullmäktige förklarade sig villiga att vid hyrans
fastställande icke beräkna högre hyra än att sammanlagda hyresinkomsterna,
med avdrag av utgifterna för fastigheten, motsvarade högst
4''/ä % ränta å det utlagda byggnadskapitalet. För de ämbets- och tjänstemän,
som ytterligare komme att anställas vid hovrätten, ansåges utan
större svårigheter bostäder kunna förhyras i staden eller dess omedelbara
närhet.

Av den lämnade utredningen framgår, att statsverkets utgifter för
nybyggnad å de av staden erbjudna tomterna, avsedd för eu hovrätt om
3 divisioner, skulle uppgå till ett belopp av omkring 280,000 kronor.

Vid en provisorisk lösning av lokalfrågan genom hovrättens inrymmande
i det f. d. Hedbergska huset kunna åter statsverkets utgifter
för hovrättslokalernas iordningsställande i slutgiltigt skick beräknas uppgå
till omkring 26,000 kronor för en hovrätt om två divisioner. Skulle
hovrätten sedermera utvidgas till tre divisioner, skulle tillkomma kostnader
för lokalers iordningsställande i källar- och bottenvåningarna samt
årlig hyra för dessa lokaler.

Huruvida statsverket förutom nu nämnda utgifter kan komma att
få vidkännas kostnad för anskaffande åt hovrättens tjänstemän av bostäder
utöver dem, som enligt stadens åtagande tillhandahållas, torde icke
f. n. med säkerhet kunna avgöras.

För Härnösands del föreligga ej mindre än fyra olika förslag till
ordnande av hovrättens lokalfråga.

Ett av dessa, betecknat såsom alternativ H, går ut på uppförande
av en nybyggnad för hovrätten på en av staden till statsverkets förfogande
ställd tomt.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 121.

27

De tre övriga förslagen avse ej någon nybyggnad utan innefatta
utnyttjande för statsverkets räkning av de iuom stadens område ursprungligen
för Hemsö kustartillerikår uppförda kasernbyggnaderna, vilka
icke tagits i anspråk för nämnda ändamål, utan f. n. stå till stor del
odisponerade.

Det har därvid alternativt ifrågasatts, dels att lokaler åt hovrätten
skulle upplåtas i viss del av kasernen (alternativ !?), dels ock att ett
visst byte av lokaler skulle äga rum antingen så, att länsstyrelsen skulle
förläggas till nämnda kasern och i stället det nuvarande landsstatshuset
upplåtas åt hovrätten (alternativ (7), eller ock så, att i kasernen skulle inrymmas
folkskoleseminariet, vars hittillsvarande lokal i stället skulle upplåtas
åt hovrätten eller åt länsstyrelsen, i vilket sistnämnda fall hovrätten
skulle imymmas i landsstatshuset (alternativ D:1 resp. D;2).

Jag vill i nu angiven ordning närmare redogöra för vart och
ett av dessa förslag.

Redan i den vid föregående års proposition (nr 108 sid. 44) fogade
utredningen erinrades om ett av staden i skrivelse den 17 februari
1919 lämnat erbjudande, att, därest den nya hovrätten bleve förlagd
till Härnösand, kostnadsfritt upplåta en välbelägen och för ändamålet
fullt tillräcklig byggnadsplats, nämligen tomterna nr 351 och 352
vid Nybrogatan, samt att till tomtgränsen kostnadsfritt framdraga vattenoch
avloppsledningar ävensom ledningar för elektriskt ljus och elektrisk
kraft. Sedermera hava stadsfullmäktige den 14 mars 1922 upprepat
nämnda beslut.

Kostnaden för uppförande av en nybyggnad har av byggnadsstyrelsen
uppskattats till 430,000 kronor. Något kontant bidrag från
stadens sida till byggnadskostnadens bestridande har icke varit ifrågasatt.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 17 februari 1922
(prop. nr 108 sid. 67) erinrade jag om att möjlighet funnes att inreda
lokaler för den norrländska hovrätten i den för Hemsö kustartillerikår
i Härnösand uppförda kasernbyggnaden och att under denna förutsättning
statsverkets kostnad för hovrättslokalers inredande torde komma
att stanna vid ett jämförelsevis blygsamt belopp.

Innan jag övergår till en redogörelse för de olika myndigheternas
yttranden rörande föreliggande alternativ, vill jag lämna några upplysningar
angående den ursprungligen för Hemsö kustartillerikår i Härnösand
uppförda kasernbyggnaden.

Det må då först erinras om att 1914 års senare riksdag till nyanläggningar
och nyanskaffningar för stärkande av det fasta kustförsvaret beviljat ett anslag av
13,748,690 kronor att utgå av värnskattemedel. Bland nämnda nyanläggningar

Alternativ A.

*

(Nybyggnad.)

Stadsfullmäk tige.

Alternativ B.
(Hovrätten»
förläggning
till Hemsö
kustartillerikårs
kasern.)

28

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 121.

ngick även omförmälda kasernbyggnad, för vilken i de till 1914 års senare riksdag
framlagda beräkningarna upptagits ett sammanlagt belopp av 700,000 kronor.
Ifrågavarande byggnader voro avsedda att huvudsakligen utgöras av kasernbyggnad,
byggnad för matinrättning samt exercisbus. Mark för kasernbyggnadens
förläggning uppläts av stadsfullmäktige i Härnösand enligt erbjudande den 4
januari 1916 under förutsättning av det för kustbefästningarna i Härnösands
skärgård avsedda kustartilleriförbandets förläggande till Härnösand med kasernetablissement
å den s. k. Hovsjorden. Avtal härom avslutades mellan marinförvaltningen
och staden den 20 september och den 15 oktober 1917.

Genom kungligt brev den 12 september 1916 bemyndigades marinförvaltningen
bl. a. att sluta avtal i enlighet med avgivet anbud om uppförande av omförmälda
byggnader. Kostnaderna för uppförande av byggnaderna jämte tillhörande
ledningar skulle enligt nämnda brev med ett belopp av sammanlagt högst

1.100.000 kronor utgå av de av 1914 års senare riksdag för stärkande av det fasta
kustförsvaret beviljade medel.

Sedan marinförvaltningen i enlighet härmed avslutat kontrakt om uppförande
av ifrågavarande byggnader, anmälde ämbetsverket till Kungl. Maj:t den
13 juni 1918, att verket den 26 april nämnda år funnit sig nödsakat att förklara
kontraktet från entreprenörens sida brutet.

Sedermera anmodades fortifikationsbefälhavaren den 11 juli 1918 att fullfölja
de oundgängligen nödiga arbetena med egen arbetsstyrka. Den 24 oktober
1918 inkom marinförvaltningen till Kungl. Maj:t med utredning angående kostnaderna
för kasernetablissementets fullbordande, och utvisade denna utredning, att
utöver förut anvisat belopp å 1,100,000 kronor ytterligare 550,000 kronor vore
erforderliga. Kungl. Maj:t äskade ock i proposition med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för år 1919 ett reservationsanslag av 550,000 kronor för täckande
av merkostnader för ifrågavarande byggnadsarbete.

Riksdagen fann emellertid, att ett uppskov med byggnadsarbetena borde
äga rum, och beviljade för bestridande av de särskilda kostnader för byggnadernas
vård in. m., som kunde bliva en följd av uppskovet, ett reservationsanslag å
tilläggsstat för år 1919 av 50,000 kronor.

Sedan dessa medel ställts till marinförvaltningens disposition, anmälde förvaltningen
den 24 september 1919, att för tiden efter den 1 maj 1920 erfordrades
ytterligare medel såväl för tillsyn, vård och underhåll av byggnaderna i befintligt
skick som ock för deras uppvärmning vintertid.

I proposition med förslag till tilläggsstat för år 1920 äskade sedermera
Kungl. Maj:t ett reservationsanslag å 42,000 kronor för tillsyn och underhåll av vissa
för förläggning i Hemsö fästning avsedda byggnader. Av beloppet i fråga beräknades

22.000 kronor för iordningsställande i kasernbyggnaden av två lägenheter för inkvartering
av underofficerare.

Riksdagen beviljade det äskade anslaget.

Enligt vad från marinförvaltningen upplysts, äro dessa medel numera förbrukade,
men återstår av det ursprungliga byggnadsanslaget ett belopp av omkring

15.000 kronor, vilket torde åtgå för bestridande av kostnaderna för tillsyn å
samt vård av byggnaderna intill den 1 juli 1924.

I anledning av framställning från 1921 års riksdag i skrivelse nr 4 a (p. 60
har Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 anbefallt byggnadsstyrelsen att verkställa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 29

undersökning rörande den framtida användningen av ifrågavarande kasernbyggnad,
därest densamma vid den blivande revisionen av försvarsväsendet icke skulle
komma att för sitt ursprungliga ändamål avses.

På en av mig framställd förfrågan, huruvida kasernbyggnaden
kunde förväntas för framtiden komma att tagas i anspråk för försvarets
rakning eller om densamma kunde förväntas stå till förfogande för annat
statsändamål, har statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i skrivelse
den 28 december 1922 efter inhämtande av försvarsrevisionens
yttrande upplyst, att, såvitt han för det dåvarande kunde bedöma,
nämnda byggnad icke torde komma att för framtiden tagas i anspråk
för försvarets räkning. I skrivelsen meddelas vidare, att Kungl. Magt
upplåtit dels genom brev den 28 april 1922 vissa källar- och vindsutrymmen
uti ifrågavarande byggnad såsom förrådslokaler för Härnösands
landstormsområde nr 67 a, dels ock genom brev den 1 september
1922 vissa lokaler i vindsvåningen av samma byggnad åt Svenska
röda korset, allt under villkor att lokalerna, därest Kungl. Maj:t funne
desamma icke längre kunna upplåtas för berörda ändamål, skulle avträdas
å laga fardag efter minst fyra månaders i förväg skedd uppsägning.

Jag vill tillika nämna, att, efter vad jag inhämtat, för närvarande
ytterligare lokaler upplåtits i byggnaden dels för bostad åt kommendanten
. för Hemsö fästning samt för kommendants- och fortifikationsexpeditionen,
för vilka ändamål tagits i anspråk vissa utrymmen i
kasernbyggnadens nordvästra flygel, dels för bostäder åt tvenne underofficerare,
vilka bostäder upplåtits i den sydöstra flygeln respektive en
och två trappor upp.

I avseende å byggnadernas nuvarande tillstånd, vill jag tillägga,
att förutom kasernen även den för matinrättningen avsedda byggnaden
är uppförd. Till exercishuset är för närvarande endast grunden
lagd. A kasernen resterande byggnadsarbeten utgöras huvudsakligen
av yttre putsning och dylikt samt av inläggning av golv och trappor
i de icke i bruk tagna delarna, varjämte även vissa snickeri- och målningsarbeten
återstå.

Jag övergår nu till en redogörelse för de olika myndigheternas
yttranden.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 28 juli 1922 hava stadsfullmäktige
i Härnösand genom arkitekten J. Wikberg låtit verkställa
utredning angående kostnaderna för de inredningsarbeten, som vore erforderliga
för att i ifrågavarande kasernbyggnad bereda lokaler åt en
hovrätt av den storlek, varom fråga vore. Det har därvid ansetts lämpligast,
om för hovrättens lokalbehov toges i anspråk kasernens syd -

Stadsf ullmäktige.

Länsstyrelsen.

Svea liovrätt.

Byggnads styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

östra flygel, omfattande tre våningar jämte källarvalv. Enligt utredningen
förefinnes ock möjlighet att för lokalerna taga i anspråk hela
våningen 1 tr. upp samt bottenvåningen i ena flygeln. Kostnaderna för
nödvändiga förändringar och komplettering av de inredningsarbeten,
som ännu återstå, beräknar Wikberg uppgå till högst 65 å 70,000
kronor. I ett sedermera den 4 december 1922 avgivet yttrande uttalar
Wikberg emellertid den förmodan, att ifrågavarande kostnad kunde
nedbringas till 50,000 kronor.

Det bör nämnas, att, enligt vad jag inhämtat, i intetdera av dessa
tvenne förslag inberäknats kostnaderna för anskaffande av korkmattor
och arkivinredning, ej heller kostnaden för utvändig puts- och avfärgning
av byggnaden, sockelbehandling, grusnings- och stensättningsarbeten
o. d. Enligt vad jag i det följande kommer att nämna, har byggnadsstyrelsen
beräknat utgifterna för de yttre byggnadsarbetena, m. m. till

30,000 kronor.

Vid sammanträde med stadsfullmäktige den 26 september 1922
hava dessa förklarat sig villiga, att, därest ämbetslokaler för en till
staden förlagd hovrätt för de fyra nordligaste länen skulle komma att
anskaffas enligt förevarande alternativ, ställa till Kungl. Maj:ts förfogande
ett belopp av 50,000 kronor för därav föranledda omändringsarbeten.

Länsstyrelsen framhåller i sitt utlåtande den 23 oktober 1922,
att de minsta kostnaderna för statsverket äro förenade med inrättande
av en hovrätt i Härnösand enligt alternativ B.

Svea hovrätt gör i sitt utlåtande den 10 november 1922 gällande,
att alternativet B erbjuder en antaglig lösning av lokalfrågan, varvid
hovrätten emellertid förutsätter, att samtliga våningar i huvudbyggnadens
ena hälft avdelas till domstolslokaler och tjänstebostäder
åt expeditionsvakter.

I sitt utlåtande den 14 december 1922 uppger byggnadsstyrelsen,
att enligt en av styrelsen gjord undersökning lokaler för hovrätten i
kasernetablissementet lämpligast kunna beredas på så sätt, att hela den
sydöstra hälften av kasernbyggnaden upplåtes till hovrätten. Erforderliga
ombyggnads- och kompletteringsarbeten måste enligt en av styrelsen
verkställd beräkning väntas draga en kostnad av omkring 150,000
kronor. Enligt vad jag inhämtat har byggnadsstyrelsen vid kostnadernas
beräkning utgått ifrån att hovrätten skulle utgöras av tre divisioner samt
att hovrätten skulle definitivt förläggas till kasernen.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 20 december 1922 har
byggnadsstyrelsen sedermera med skrivelse den 11 januari 1923 överlämnat
en på styrelsens uppdrag verkställd specificerad kostnadsberäkning

Kun al. Maj:ts proposition Nr 121.

31

för anordnande av lokaler för hovrätten i kasernbyggnaden, varvid på
grund av remissens avfattning vederbörande haft att utgå ifrån att hovrätten
skulle utgöras av två divisioner och att förläggniugen i kasernen
endast bleve av provisorisk natur i avbidan på den i samband med
rättegångsreformen väntade omorganisationen av hovrätterna. Ifrågavarande
beräkning, som avser nödiga omändringsarbeten i bottenvåningen
och våningen 1 tr. upp i kasernens sydöstra flygel, slutar på en summa
av 75,000 kronor, vari även ingår kostnad för inköp av korkmattor.
För arkivinredning skulle tillkomma 5,000 kronor. Hovrätten skulle enligt
uppgjorda ritningar taga i anspråk, förutom arkiv, expeditionsvaktsrum
o. d., i bottenvåningen 9 rum, därav ett större och ett mindre
sessionsrum, samt i våningen 1 tr. upp ävenledes 9 rum, vartill skulle
komma bostad åt expeditionsvakt. I byggnadsstyrelsens sistnämnda
skrivelse framhålles vidare, att, för att lokalerna må kunna tagas i
bruk för avsedda ändamål, byggnadens yttersidor böra putsas och
stensatta rännor anordnas för avledande av vatten från stuprören
ävensom åtgärder vidtagas för planering och grusning av kasernbyggnadens
närmaste omgivning och av väg från landsvägen till kasernporten.
Dessa arbeten anses enligt kostnadsberäkningen betinga ett belopp av

30,000 kronor.

Med hänsyn till att dessa arbeten till största delen erfordras
för byggnadernas behöriga konservering samt kasernområdets ordnande,
böra utgifterna i fråga enligt min mening ej anses såsom av hovrättens
inrättande direkt föranledda kostnader. Enligt vad vederbörande tjänsteman
i byggnadsstyrelsen på förfrågan upplyst, anses putsningsarbeten
i varje fall böra verkställas inom den närmaste tiden, då byggnaden
måste anses lida skada av att i längden stå oputsad. Det torde vara
att förvänta, att, sedan byggnaden blivit ställd under byggnadsstyrelsens
inseende, erforderliga medel härför äskas under sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen till 1924 års riksdag.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att byggnadsstyrelsen
i sitt förutnämnda utlåtande den 14 december 1922 erinrar om att den
tomt, på vilken kasernen är uppförd, på sin tid upplåtits av staden till
statsverket för att användas till kasernändamål. Under förutsättning att
hovrätten förlädes till Härnösand syntes från stadens sida numera icke
hinder möta för områdets användning till det ifrågasatta nya ändamålet.

Förslaget om hovrättens förläggande till landsstatshuset och länsstyrelsens
förflyttning till kasernen (alternativ C) beräknar Wikberg skola
medföra kostnader dels av högst 6 å 7,000 kronor för ändringsarbeten
å landsstatshuset, varvid hovrätten har beräknats komma att utgöras

Alternativ G.

(Hovrättens
förläggning
till landsstatshuset.
)

32

Stadsfull mäktige.

Länsstyrelsen.

Svea hovrätt.

Byggnads styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

av tre divisioner, dels ock av 75 å 80,000 kronor för kompletteringsoch
ändringsarbeten å kasernbyggnaden. Länsstyrelsens lokaler skulle
i så fall inrymmas i tre våningar jämte källarvåningen i sydöstra flygeln,
varigenom länsstyrelsen skulle komma att disponera omkring 50 procent
större utrymme än i landsstatshuset.

Någon hänsyn till utgifterna för anskaffande av korkmattor, arkivinredning
samt för yttre arbeten å kasernbyggnaden m. in. har vid
kostnadsberäkningen icke tagits.

Åven vid genomförande av detta alternativ gäller stadsfullmäktiges
förut omförmälda utfästelse om bidrag med 50,000 kronor.

Länsstyrelsen anser sig emellertid i sitt utlåtande den 23 oktober
1922 icke kunna förorda förevarande förslag. Länsstyrelsens förflyttning
till den uti stadens utkant belägna kasernbyggnaden måste enligt länsstyrelsens
mening otvivelaktigt vara oläglig för allmänheten, för vilken
det vore av största vikt att utan onödig tidsutdräkt kunna infinna sig i
länsstyrelsen i och för därstädes ofta pågående skogs- och andra försäljningar
samt andra sammanträden ävensom för besök och rådfrågningar
i allmänna angelägenheter.

I ett senare utlåtande, dagtecknat den 24 november 1922, till vilket
jag i det följande återkommer, har länsstyrelsen ytterligare berört förevarande
förslag och funnit sig ej kunna förorda detsammas genomförande
bl. a. med hänsyn därtill, att den mera konstanta utrymmesbrist, som
beträffande länsstyrelsen gjorde sig gällande, kunde förväntas bliva avlägsnad
för den närmare framtiden, om genom inrättandet av ett landsarkiv
för Norrland eller annorledes tillfälle bereddes länsstyrelsen att i
annans vård överlämna arkivalier, som ej vore för länsstyrelsens arbete
behövliga.

I Svea hovrätts yttrande den 10 november 1922 betecknas förevarande
förslag såsom det alternativ, som närmast efter alternativ A
bör komma i betraktande. Landsstatshuset skulle, såvitt hovrätten kunnat
bedöma, erbjuda tillräckliga och lämpliga lokaler för den nya domstolen.

Byggnadsstyrelsen anför i sitt utlåtande den 14 december 1922
angående nu ifrågasätta förslag bl. a., att den av arkitekten Wikberg
beräknade kostnadssumman måste anses otillräcklig. För reparationerna
i landsstatshuset bnrde beräknas 10.000 kronor och ändringsarbetena
i kasernen torde icke kunna utföras för lägre kostnad än motsvarande
arbeten enligt alternativ B, eller, enligt styrelsens dåvarande beräkning,

150,000 kronor. Det vore vidare att märka, att eventuellt behövlig
ökning av länsstyrelsens utrymme icke kunnat beräknas samt att för

33

Kungl. Majiis proposition Nr 121.

länsstyrelsen fullt lämpliga tjänsterum icke utan ännu större kostnader
kunde erhållas i kasernen.

Enligt från byggnadsstyrelsen lämnad uppgift skulle utöver nämnda
belopp å 150,000 kronor komma förutnämnda utgifter för putsning, sockelbehandling
och terrassering med tillhopa 30,000 kronor. Däremot är kostnaden
för arkivinredning och mattor inberäknad i beloppet 150,000 kronor.

Förslaget om hovrättslokalernas förläggning till folkskoleseminariets
nuvarande byggnad och seminariets förflyttning till kasernbyggnaden
(alternativ D:l) eller ock seminariets förläggande till kasernbyggnaden,
länsstyrelsens förflyttning till seminariebyggnaden och hovrättens förläggande
till 1 andsstatshuset (alternativ D:2) har framförts av stadsfullmäktige,
vilka vid sammanträde den 14 november 1922 beslöto att såsom
tillägg till sitt förutnämnda beslut den 20 september 1922 förklara sig
villiga, att, därest för beredande av lokaler för en till staden förlagd
hovrätt för de f}U’a nordligaste länen en förflyttning av folkskoleseminariet
till kasernbyggnaden samt inrättande av lokaler åt hovrätten i folkskoleseminariets
nuvarande huvudbyggnad eller, efter förflyttning av länsstyrelsen
till nämnda byggnad, i landsstatshuset skulle ifrågakomma, jämväl
till kostnaderna för därav betingade ändringsarbeten bidraga med 50,000
kronor.

Vidare hava stadsfullmäktige vid sammanträde den 22 november
1922 förklarat sig villiga, att, därest folkskoleseminariets huvudbyggnad
på någotdera av nu angivna sätt toges i anspråk, på skäligavillkor
efter sakkunniga och opartiska personers värdering åt staden förvärva till
seminariet hörande bostadsbyggnader, däribland nuvarande rektorsbostaden,
som från stadens sida framhållits såsom en lämplig bostad åt hovrättens
president, jämte den mark av folkskoleseminariets nuvarande
tomtområde, som icke bleve behövlig för dit förlagda nya statsinstitutioner.

Vad beträffar kostnadsfrågan har utredning verkställts av arkitekten
Vikberg, som enligt utlåtande den 11 november 1922 uppskattat kostnaden:

1) för seminariebyggnadens omändring till lokal för en hovrätt
om tre divisioner till:

högst 10 a 12,000 kronor, därest större förändringar i nuvarande
byggnaden icke skulle vidtagas, och

högst 35 k 40,000 kronor, därest seminariebyggnaden ändrades
till överensstämmelse i huvudsak med plananordningen för hovrättsbyggnaden
i Malmö,

2) för inredande av lokaler för seminariet i kasernens sydöstra
flygel, varvid till gymnastiklokaler skulle tagas i anspråk byggnaden
för matinrättning, till:

Bihang Ull riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 98 höft. (Nr 121.) 5

Alternativ
D:l) och D:2).
(Hovrättens
förläggning
till seminariebyggnaden
;
eventuellt till
landsstatshuset).

Stadsfullmäk tige.

34

Länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
högst 90,000 kronor.

Beträffande åter alternativ D:2 — seminariets förläggande till kasernbyggnaden,
länsstyrelsens förflyttning till seminariebyggnaden och hovrättens
förläggning till landsstadshuset — har Wikberg gjort följande
kostnadsberäkning:

1) för inredande av hovrättslokaler i landsstatshuset,

högst .......................................................................................... kronor 7,000

2) för inredande av länsstyrelsens lokaler i seminariebyggnaden,
högst ........................................................... » 40,000

3) för inredande av seminariets lokaler i kasernen,

högst .......................................................................................... » 90,000

Summa: högst kronor 137,000.

I ett senare avgivet yttrande av den 4 december 1922 anger
Wikberg kostnaden för sistnämnda inredningsarbete m. m., därest seminariet
utökas till dubbelseminarium, till sammanlagt 335,000 å 345,000
kronor.

Enligt vad Wikberg på förfrågan uppgivit, hava ej i kostnaden
för något av angivna förslag inräknats utgifter för inköp av korkmattor
och anskaffande av arkiviuredning, ej heller för yttre putsning av kasernbyggnaden
och terrassering m. m.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar i sitt den 24 november
1922 dagtecknade utlåtande, att det i alternativ D:1 innehållna förslaget
om hovrättens förläggande till seminariets nuvarande huvudbyggnad
(lärohus) vore värt särskilt beaktande. Efter lämpliga förändringar skulle,
såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, nämnda byggnad vara väl ägnad
att inrymma hovrättens ämbetslokaler. Skulle efter genomförande av
den under förberedelse varande rättegångsreformen för hovrättens verksamhet
erfordras ökat lokalutrymme, utöver det förut i anspråk tagna,
borde detta ökade lokalbehov kunna intill viss omfattning tillgodoses
redan inom det nuvarande lärohuset och, i den mån än ytterligare utrymme
vore nödigt, medelst ur arkitektoniska och andra synpunkter
möjliga och väl utförbara tillbyggnader till jämförelsevis lägre kostuader.
En förflyttning av seminariet till kasernen skulle enligt länsstyrelsens
mening medgiva vinnandet av fördelar såväl därutinnan, att seminariets
i dess nÉirvarande skick aktuella behov av ökade lokaler kunde tillgodses
som ock därutinnan att för seminariet redan nu kunde i kasernen
avses så stort utrymme, att seminariets utvidgning till dubbeleeminarium
eller förseende med parallellavdelningar eller studentkurser kunde omedelbart
genomföras, då den eljest lämpliga tidpunkten därför vore inne.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.

35

Länsstyrelsen erinrar i kostnadsfrågan om den av arkitekten Wikberg
avgivna utredningen, enligt vilken kostnaderna för anordnande i
kasernbyggnaderna av lokaler för seminariet uppskattats till omkring

90,000 kronor samt kostnaderna för de för hovrättens inrymmande i
seminariets lärohus erforderliga ändringsarbetena till högst 40,000 kronor.
Den kostnadssumma nu angivna belopp gåve vid handen skulle emellertid
enligt länsstyrelsens mening kunna minskas genom antagande från
statens sida av stadsfullmäktiges genom beslut den 22 november 1922
gjorda erbjudande att på skäliga villkor och efter värdering åt staden
förvärva till seminariet hörande bostadsbyggnader jämte den mark av
seminariets nuvarande område, som ej bleve behövlig för den till seminariebyggnaden
förlagda statsinstitutionen. Nämnda område omfattade
29,600 kvadratmeter eller 6 tunnland, och därå vore uppförda, förutom
rektorsbostad och gymnastikhus, två mindre bostadshus, för närvarande
upplåtna till bostad, det ena åt seminariets vaktmästare och det andra
åt dess maskinist. Av sistnämnda två hus syntes åtminstone det ena
lämpligen kunna tagas i anspråk till bostad åt en hovrättens expeditionsvakt.

Länsstyrelsen ifrågasätter vidare, att i folkskoleseminariets gymnastikhus
skulle inrymmas länets lantmäterikontor och att dettas nuvarande
lokaler i det s. k. gamla residenset skulle upplåtas såsom tjänstebostad
åt landshövdingen i länet.

Vid länsstyrelsens yttrande har fogats ett uttalande av överlantmätaren
i länet, vari denne för sin del tillstyrker den föreslagna förflyttningen
av lantmäterikontoret.

Beträffande länsstyrelsens ställning till alternativ D: 2, innefattande
liksom alternativ C länsstyrelsens förläggande till seminariebyggnaden,
tillåter jag mig hänvisa till länsstyrelsens av mig tidigare återgivna
yttrande beträffande sistnämnda alternativ.

Byggnadsstyrelsen yttrar i sitt utlåtande den 14 december 1922
angående alternativen D: 1 och D: 2 bl. a.:

»Byggnadsstyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra, att Eders Kungl.
Maj:t vid föredragning den 29 juni 1921 av riksdagens skrivelse den 17 i samma
månad, nr 4 A, angående regleringen av ntgifterna under riksstatens för år 1922
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet, anbefallt byggnadsstyrelsen
att, efter hörande av länsstyrelsen i Härnösand och eventuellt
andra statsmyndigheter, för vilka yppats behov av lokaler, verkställa undersökning
rörande den framtida användningen av det påbörjade kasernetablissementet i
Härnösand, därest detsamma vid den blivande revisionen av försvarsväsendet icke
skulle komma att för sitt ursprungliga ändamål avses. Byggnadsstyrelsen lärer
inom den närmaste tiden bliva i tillfälle för Eders Kungl. Maj:t förebringa resultatet

Byggnad?

styrelsen.

36

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.

Svea hovrätt

Bostäder.

av den till åtlydnad härav verkställda undersökningen. Styrelsen anser sig
emellertid höra i detta sammanhang erinra om, huru vissa i Härnösand förlagda
statsmyndigheters lokalfrågor för närvande äro ordnade. Länsstyrelsen är sålunda
förlagd till landsstatshuset — — — — och lantmäterikontoret i gamla residens byggnaden

vid torget---—. För landshövdingen förhyres bostad. Rektors bostaden

är belägen i östra fonden av Nybrogatan och seminariet har sin byggnad
strax norr därom. Såväl länsstyrelsen och lantmäterikontoret som ock folkskoleseminariet
behöva ökade utrymmen, och det måste anses önskvärt, att bostad
beredes landshövdingen i någon kronan tillhörig byggnad. Byggnadsstyrelsen
har nu tänkt sig, att länsstyrelsen skulle förläggas till folkskoleseminariet och
lantmäterikontoret till seminariets gymnastikbyggnad. Det gamla länsresidenset,
som en gång utdömts såsom bostad åt landshövdingen, skulle återgå till denna
sin ursprungliga användning. Folkskoleseminariet skulle förläggas i kasernen,
som dessutom skulle lämna utrymme till bostad för seminariets rektor, och hovrätten
i nuvarande landsstatshuset.

Genom en dylik omgruppering av i Härnösand förlagda statsinstitutioner,
vilken givetvis skulle föranleda mer eller mindre genomgripande ändringar i de
därav berörda byggnaderna, skulle, enligt styrelsens förmenande, för dessa institutioner
vinnas en fullt tillfredsställande förläggning, varvid samtidigt det nya
kasernetablissementet skulle i sin helhet komma till användning. Byggnadsstyrelsen
är emellertid ännu icke i tillfälle angiva kostnaderna för genomförandet av
detta förslag.»

Svea hovrätt har genom remiss den 7 december 1922 beretts tillfälle
att yttra sig jämväl om nu ifrågavarande alternativ och anför hovrätten
i utlåtande den 19 i samma månad, att, så vitt hovrätten kunnat
bedöma, seminariebyggnaden efter vidtagande av vissa ej alltför omfattande
ändringar torde erbjuda nödigt utrymme för tillgodoseende av
domstolens lokalbehov, ävensom att byggnaden med hänsyn till sin
belägenhet torde vara väl lämpad för ändamålet, varemot densamma,
sådan den för närvarande befunnes, ur yttre arkitektonisk synpunkt
knappast syntes fylla kravet på en värdig domstolslokal.

I bostadsfrågan hava stadsfullmäktige den 26 september 1922 utfäst
sig att genom stadens försorg lämpliga bostäder för hovrättens personal
skulle vid hovrättens flyttning till staden, om denna bleve stadsfullmäktige
meddelad minst ett år i förväg, bliva tillgängliga, i den mån
behovet av bostäder icke täcktes genom enskild byggnadsverksamhet
eller på annat sätt, med förbehåll likväl för staden att genom kontrakt
precisera de närmare bestämmelserna beträffande fullgörande av detta
stadens åtagande.

På grund därav att under de förberedande förhandlingarna hos
stadsfullmäktige antalet rum, som kunde erfordras, beräknats till 75
inklusive kök, framhåller Svea hovrätt i sitt utlåtande den 10 november

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

1922, att detta antal syntes otillräckligt och att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke de i stadsfullmäktiges beslut omförmälda villkoren borde
redan nu närmare preciseras.

I anledning av detta yttrande hava stadsfullmäktige vid sammanträde
den 22 november 1922 uttalat, att berörda utfästelse ej vore
inskränkt till något visst rumsantal utan gällde det antal lägenheter
och rum, som efter förhållandena kunde befinnas erforderligt. I fråga
om innehållet i övrigt av det kontrakt, varom vid utfästelsen
gjorts förbehåll, åberopa stadsfullmäktige vad drätselkammaren i avgivet
yttrande anfört, nämligen att ifrågavarande villkor i huvudsak
borde gälla antalet lägenheter och deras storlek samt bostadshusens
anordning som enfamiljshus, tvåfamiljshus eller större bostadskomplex
ävensom tidpunkten för bostädernas tillhandahållande.

Sedermera har Svea hovrätt i sitt förberörda utlåtande den 19
december 1922 ansett sig böra uttala, att de sålunda gjorda förklarandena
syntes erbjuda den garanti för tillmötesgående från stadens sida,
som i frågans dåvarande läge kunde begäras.

Av det sagda framgår, att statsverkets kostnader för beredande av
lokaler åt hovrätten kunna beräknas uppgå till, vid genomförande av:

alternativ A............................................... kronor 430,000

» B............................................... » 30,000

» C............................................... » 110,000.

För de olika alternativen B hava, oberäknat arkivinredning och
korkmattor, statsverkets kostnader för lokalfrågans ordnande av arkitekt
Wikberg beräknats uppgå till lägst 52,000 och högst 87,000 kronor,
beroende på den omfattning, i vilken de ifrågasatta byggnads- och andra
arbetena skulle komma till utförande. Därvid har dock hänsyn ej tagits
till seminariets utökning till dubbelseminarium i samband med dess förflyttning
till kasernbyggnaden.

Vid alternativen B—D tillkommer för yttre putsning av kasernbyggnaden
jämte terrassering m. m. 30,000 kronor..

Några utgifter för statsverket i och för anskaffande av bostäder
för hovrättens tjänstemän komma ej att uppstå, om hovrätten förlägges
till Härnösand. Däremot torde med hänsyn till att vid val av alternativet
B en av de i kasernbyggnaden åt underofficerare vid den militära
förläggningen i Härnösand upplåtna bostäderna skulle tagas i anspråk
för en hovrättens expeditionsvakt, statsverket få vidkännas kostnad för

Sammanfat

ning.

Övriga engångskost

nader.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

anskaffande av annan bostad åt ifrågavarande militära beställningshavare.
Den för statsverket av nämnda anledning uppkommande merkostnad
torde ej komma att överstiga 1,000 kronor för år.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 20 december 1922 har
byggnadsstyrelsen den 11 januari 1923 avgivit yttrande angående de
kostnader för möbler och andra inventarier samt arkivinredning, som
påkallas för en hovrätt, avsedd att utgöra två divisioner, och uppskattar
byggnadsstyrelsen ifrågavarande kostnad i fall av hovrättens förläggning
till Hemsö kustartillerikårs kasern i Härnösand till sammanlagt
högst 50,000 kronor, av vilket belopp enligt uppgift omkring

45.000 kronor ansetts belöpa på möbler, gardiner och armatur samt

5.000 kronor på arkivinredningen. Sistnämnda belopp har av mig inräknats
i det förut angivna beloppet för inre ändringsarbeten å den föreslagna
hovrättslokalen. I händelse hovrätten förlägges till det f. d.
Hedbergska huset i Sundsvall skulle enligt byggnadsstyrelsens beräkning
med hänsyn till det mindre utrymme, som i nämnda lokal står
till buds, kostnaden för anskaffande av möbler, armatur och gardiner
m. m. ej överskrida 43,000 kronor. Det för arkivinredningen i det
Hedbergska huset beräknade beloppet 4,000 kronor har inräknats i kostnaderna
för inre ändringsarbeten. Skulle hovrätten förläggas till Umeå,
kan kostnaden för anskaffande av möbler m. m. uppskattas till samma
belopp som vid förläggningen till Härnösand eller 45,000 kronor.

Anslag för anskaffande av möbler m. m. torde ej behöva äskas
förrän av 1924 års riksdag.

Bland engångskostnaderna böra även upptagas utgifter för anskaffande
av ett hovrättens bibliotek. Det härför erforderliga beloppet
anser jag — med hänsyn bland annat till att biblioteket helt naturligt
till avsevärd del kommer att bestå av offentligt tryck — ej komma att
överstiga 10,000 kronor.

De med hovrättens inrättande förenade flyttningskostnaderna komma
att avse flyttningskostnadsersättning för de av Svea hovrätts tjänstemän,
vilka komma att förflyttas till den norrländska hovrätten, ävensom
kostnad för flyttning av eu del av hovrättens arkiv.

Stadsfullmäktige i Umeå hava den 14 september 1922 förklarat
sig villiga att bestrida samtliga flyttningskostnader till Umeå för hovrättens
personal och arkiv. Från övriga ifrågavarande städer — Sundsvall
och Härnösand — föreligger däremot ej något motsvarande erbjudande.

39

Kungl. Ma}:ta projtosition Nr 121.

Medan jag i statsrådsprotokollet vid föregående års proposition
för ifrågavarande ändamål beräknade förslagsvis 25,000 kronor, torde
med hänsyn bland annat till att, på sätt jag får tillfälle att närmare
omnämna längre fram, flyttningsskyldighet nu ansetts böra åläggas flera
befattningshavare beloppet, inberäknat jämväl kostnaden för flyttning av
eu del av hovrättens arkiv, böra uppskattas till, vid hovrättens förläggning
till

Sundsvall, högst .................. kronor 32,000

Härnösand, högst..................... » 35,000.

Beloppet i fråga skall bestridas ur huvudtitelns allmänna anslag
för rese- och traktamentspenningar och kommer att belasta 1924—1925
års budget.

Jag vill i detta sammanhang ej underlåta att påpeka, att av den
sammanlagda flyttningskostnaden omkring 15,000 kronor beräknats
utgå för biljetter och frakt å statens järnvägar. Nämnda belopp kommer
således ett statens affärsdrivande verk till godo och torde statsverkets
verkliga utgifter för transporten i fråga stanna vid avsevärt
lägre belopp.

Följande tablå innehåller en översikt över de med de olika förläggningsorterna
och alternativen förbundna engångsutgifterna, därvid
jag dock icke medtagit förslagen om uppförande av nybyggnad för
hovrätten, enär dessa förslag, såsom jag senare blir i tillfälle att utveckla,
f. n. sakna aktuellt intresse. Den i tablån för Härnösand under alternativ
B angivna kostnaden 80,000 kronor — upptagen enligt byggnadsstyrelsens
beräkning — innefattar icke kostnaden för yttre putsningsarbeten
å kasernbyggnaden samt terrasseringsarbeten in. m., vilken kostnad
byggnadsstyrelsen uppskattat till 30,000 kronor. Enahanda är förhållandet
med det för alternativ C upptagna beloppet. Kostnadsuppgiften
för alternativen D: 1 och D: 2 är grundad på arkitekten Wikbergs beräkningar.
I beloppen ingå ej kostnader för arkivinredning och korkmattor,
ej heller för yttre putsnings- och terrasseringsarbeten m. m.
Därest seminariet skulle utvidgas till dubbelseminarium, skulle utöver
angivna belopp enligt Wikbergs beräkning komma en kostnad av 245,000
å 255,000 kronor. Byggnadsstyrelsen har approximativt uppskattat
kostnaden för hovrättslokalers inredande i seminariebyggnaden till

20,000 kronor högre än Wikbergs under b) upptagna alternativ och
uppskattat de i alternativ D: 2 ingående kostnaderna för reparation av
landsstatshuset till 3,000 kronor högre än Wikberg.

Sammanfattning
av
engångskostnaderna.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Föiläggningsofter och

lokaler för hovrätten

Utgifter för inredningsar-beten m. m. (inberäknat kost-nader för arkivinredning
och korkmattor)

Loka-len är
belägen
i fastig-het till-hörig

Utgifter
för an-skaffan-de av
möbler

Flyttnings-kostnader av-sedda att be-stridas av1 2 3

Samman-

lagda

engångs-

Bostäder

Samman-lagda ut-

(lärav avsedda att
bestridas av

samt ett
hovrät-tens bibi.
(bestri-das av
staten)’

staten

staden

utgifter
att be-stridas
av staten

gifter

kr.

staten ] staden
kr. kr.

kr.

kr.

Umeå:

folkskoleseminariet
(3 divisioner)........

Sundsvall:
f. d. Hedbergska huset
(2 divisioner) ...

Härnösand.

Alt. B., kasernen
(2 divisioner).........

Alt. C., landsstats
huset (3 divisioner)

(länsstyrelsen till ka
sernen).................

Alt. D: 1, folkskolese
minariebyggnaden (3
divisioner); (seminariet
till kasernen):

a) utan större förändringar
i seminariebyggnaden
..

b) vid större föränd ringar

i seminariebyggnaden.
........

Alt. D: 2, landsstatshuset
(3 divisioner);

(seminariet till kasernen,
länsstyrelsen
till seminariebyggnåden).
................

1 Avser beträffande samtliga alternativ en hovrätt om 2 divisioner.

2 Flyttningskostnaderna vid hovrättens förläggande till Umeå bestridas av Umeå stad.
Något belopp å dessa kostnader har ej uppgivits.

3 Enligt byggnadsstyrelsens beräkning.

4 Våningarna 1 och 2 tr. upplåtas hyresfritt.

s Staden därjämte villig att från statsverket inköpa till seminariet hörande bostadsbyggnader
jämte viss mark.

110,000

110,000

staten

55,000j —

a

55,000

Anskaffas i
erforderligt
antal genom
stadens för-sorg. |

•'' 26,000

26,000

sta-den 4

53,000i 32,000

111,000

6 bostadslä-genheter till-handahållas
av staden.

3 80,000

30,000

50,000

staten

55,000| 35,000

1

1

120,000

Anskaffas i
erforderligt
antal genom
stadens för-sorg.

3 160,000

110,000

50,000

55,000| 35,000

—

200,000

~

102,000

52,000

6 50,000

55,000 35,000

—

142,000

i

130,000

80,000

5 50,000

»

55,000! 35,000

i

1

—

170,000

—

137,000

87,000

‘ 50,000

55,000! 35,000

177,000

41

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.

Bland varaktiga kostnader komma främst i betraktande avlöningar.
Visserligen lärer, därest riksdagen bifaller förevarande förslag, fastställandet
av stat för den nya hovrätten först böra ankomma på 11)24
ars riksdag. Emellertid synes det mig, för att riksdagen redan nu må
vinna eu överblick över kostnaderna även i denna del, lämpligt att
angiva grunderna för hovrättens organisation och den beräknade merkostnaden
för befattningshavarnas avlöning.

I sitt utlåtande i ämnet den 2 december 1921 (prop. 1922 nr 108 sid. 31)
föreslår Svea hovrätt, att den norrländska hovrätten skall bestå av president och
tolv hovrättsråd, fördelade till tjänstgöring på två divisioner, vardera om sex
ledamöter. Varje division hade att på tjänsterummet arbeta fem dagar värjo
vecka och några av årets veckor sex dagar. Presidenten skulle utöva ordförandeskapet
å vardera divisionen en dag varje vecka, vilken dag det hovrättsråd, som
eljest fungerade som ordförande, borde vara fri från arbete å ämbetsrummet. Hovrätten
håller för sannolikt, att i en ej alltför avlägsen framtid tre divisioner
komma att tarvas. På vardera divisionen skall enligt hovrättens förslag tjänstgöra
två fiskaler och en notarie. Vidare böra anställas en advokatfiskal och en sekreterare,
och anser hovrätten att, i likhet med vad fallet är i hovrätten över Skåne
och Blekinge, advokatfiskal!! torde kunna förpliktas handhava även arkivariegöromålen
och sekreteraren tillförbindas att jämväl utöva de göromål, som i Svea
hovrätt tillkomma aktuarierna. I fråga om extra ordinarie tjänstemän samt
kontorsbiträden och expeditionsvakter har hovrätten ansett sig icke äga anledning
att för det dåvarande avgiva närmare uttalande. Hovrätten framhåller vidare,
hurusom den nya hovrättens inrättande, vare sig den komme att bestå av två
eller tre divisioner, ej möjliggjorde Svea hovrätts minskande med mera än två
divisioner. Pa grund härav skulle således bl. a. 2 hovrättsrådsbefattningar nyinrättas.

f mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 17 februari 1922 (propnr
108 sid. 67) anslöt jag mig i huvudsak till Svea hovrätts förslag
och beräknade det för avlöning till ordinarie befattningshavare vid den
norrländska hovrätten erforderliga anslagsbeloppet till 231,120 kronor.
Statsverkets merutgift för avlöningar till ifrågavarande tjänstemän beräknade
jag — efter avdrag av avlöningarna till de från Svea hovrätt
förflyttade ordinarie befattningshavarna — skola uppgå till 89,776 kronor,
vilket belopp dock med hänsyn till möjligheten att entlediga vissa ickeordinarie
tjänstemän av mig ansågs vara något för högt beräknat.

Jag utgick därvid ifrån att i samband med Svea hovrätts delning''
en viss förstärkning av de ordinarie arbetskrafterna borde äga rum genom
inrättande vid den norrländska hovrätten av vissa befattningar, vilka
icke skulle besättas genom förflyttning av motsvarande befattningshavare
från Svea hovrätt. \ idare är att märka, att nämnda siffra å merkostnaderna
89,776 kronor ej angav den effektiva merbelastningen av budgeten,
enär bland annat genom upprättandet av två nya ordinarie hovrättsrådsbefattningar
vid den norrländska hovrätten en motsvarande minskning
av antalet extra ledamöter i Svea hovrätt självfallet skulle hava inträtt.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 98 höft. (Nr 121.) 6

Varaktiga

kostnader.

Svea hovrätt
’/«» 1921.

Departementschefen
1922..

42

Avläningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Jag ifrågasatte i nämnda yttrande vidare, att till vikariatsersättningar,
arvoden till divisionsordförandena, avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare m. m. samt renskrivningskostnader skulle erfordras
ett årligt anslag av 24,000 kronor.

Såsom jag senare blir i tillfälle att närmare utveckla, torde den
arbetsbörda, som kan beräknas falla på den norrländska hovrätten, motsvara
ungefär 25 procent av den Svea hovrätt nu åvilande arbetsbördan.
Det synes då naturligt, att vid sistnämnda hovrätts delning omkring eu
fjärdedel av arbetskrafterna överflyttas från Svea hovrätt till den norrländska
hovrätten. Att nu, i likhet med vad som i fjolårets proposition
var avsett, i samband med Svea hovrätts delning genomföra en viss förstärkning
av hovrättens ordinarie arbetskrafter har jag ej ansett böra
ske. Med hänsyn till det förändrade läge, vari frågan om förstärkningav
hovrätternas arbetskrafter numera kommit, och under beaktande tillika
av önskemålet om besparingar i statsutgifterna, har jag funnit, att för
närvarande ej bör vidtagas annan åtgärd, än att ur Svea hovrätt utbrytes
den fjärdedel av hovrättens arbetskrafter, som kan anses motsvara den
genom norrlandshovrättens upprättande föranledda minskningen i arbetsbördan.

Från Svea hovrätt, som för närvarande består av åtta ordinarie
och två extra divisioner, skulle således till den norrländska hovrätten
överflyttas två ordinarie divisioner samt extra ledamöter, motsvarande
ungefär en halv extra division. Vid den norrländska hovrätten torde
emellertid tillsvidare ej böra inrättas hovrättsrådsbefattningar, motsvarande
två divisioner, vardera om 5 ledamöter, utan i likhet med vad fallet
är vid hovrätten över Skåne och Blekinge utöver presidentbefattningen
allenast 9 ordinarie hovrättsrådsbefattningar. Härtill skulle komma
dels 2 extra ledamöter, en på vardera divisionen, dels en tredje extra
ledamot, som — under förutsättning, att den anordning i avseende å
presidentens tjänstgöring, som jag i det följande kommer att förorda,
vinner gillande — skulle tilldelas den division, å vilken allenast 4 hovrättsrådsbefattningar
skulle finnas. Att jag ej redan nu gör framställningom
sistnämnda 3 ledamotsbefattningars uppförande på ordinarie stat
beror främst på min önskan, att i avvaktan på verkningarna av ifrågasatta
åtgärder för minskning av hovrätternas arbetsbörda någon tids
erfarenhet måtte vinnas rörande det permanenta behovet av arbetskrafter
i hovrätterna.

Då de tvenne till förflyttning avsedda divisionerna i Svea hovrätt
omfatta sammanlagt tio hovrättsrådsbefattningar, men på sätt förut
nämnts allenast 9 hovrättsråd skulle förflyttas, bör en hovrättsrådsbefatt -

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ning vid Svea hovrätt vid inträffande ledighet hållas vakant och sedermera,
ifall eu norrländsk hovrätt med den organisation jag föreslår
kommer till stånd, indragas, såvida det ej linnes ändamålsenligare att i
stället förvandla den extra ledamotsbefattning, som alltsedan krigshovrättens
omorganisation funnits vid Svea hovrätt, till ordinarie.

Vid den norrländska hovrätten torde i avseende å presidentens
tjänstgöring böra tillämpas den anordning, som, enligt vad jag förut
nämnt, föreslagits av Svea hovrätt, och enligt vilken presidenten skulle
vara befriad från att vara ordinarie ordförande å den ena divisionen,
mot det att han tjänstgjorde som ordförande en dag varje vecka å vardera
divisionen. Jag vill anmärka, att samma anordning är avsedd att
f. o. in. innevarande års höstsession tillämpas jämväl vid hovrätten över
Skåne och Blekinge, sedan riksdagen vid behandling av frågan om
tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter i enlighet med statsutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 24 funnit ifrågavarande
anordning för den skånska hovrättens del ej giva anledning till erinran.

Antalet ordinarie tjänstemän och deras placering i lönegrad enligt
avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) skulle vid den norrländska
hovrätten — med tillämpning av den vid hovrätten över Skåne
och Blekinge iakttagna placeringen i lönegrad — bliva följande:

1 president................................................................. A 3

9 hovrättsråd ............................................................ B 20

1 sekreterare, tillika aktuarie .............................. B 15

1 advokatfiskal, tillika arkivarie........................... B 15

2 notarier................................................................... B 14

3 fiskaler.................................................................. B 14

3 kontorsbiträden, kvinnliga ................................. C 2

2 expeditionsvakter................................................... B 1.

Anslaget till avlöning av dessa tjänstemän skulle i avrundat belopp
uppgå till, vid hovrättens förläggning till:

Umeå (E:ort, inberäknat kallortstillägg), ... kronor 181,300: —

Sundsvall (Gkort), ............................................ » 189,000: —

Härnösand (F:ort), ............................................. » 184,500: —

I jämförelse med fjolårets förslag har bland de ordinarie tjänstemännen
nu en minskning ifrågasatts med 3 hovrättsråd, 1 fiskal, 1
kvinnligt kontorsbiträde och 1 förste expeditionsvakt. Den på dessa
tjänstemän belöpande delen av det i fjolårets proposition beräknade
avlöningsanslaget uppgår till 46,650 kronor.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Vidare har jag funnit, att — bortsett från hovrättsråden — förflyttning
bör kunna ske av ett större antal tjänstemän än som i fjolårets
förslag ifrågasattes. Sålunda böra av tjänstemännen utöver förut föreslagna
1 notarie och 2 fiskaler kunna förflyttas ännu 1 notarie och 1
fiskal, samt vidare 3 kvinnliga kontorsbiträden och 2 expeditionsvakter.
På dessa nu ytterligare till förflyttning föreslagna befattningar belöper
av nämnda anslag 28,620 kronor.

Inberäknat de till förflyttning föreslagna 9 hovrättsrådsbefattningarna
ävensom den till indragning ifrågasatta tionde hovrättsrådsbefattningen,
skulle anslaget till avlöningar av ordinarie tjänstemän vid Svea hovrätt
kunna nedsättas med i avrundat belopp tillhopa 166,200 kronor. Den
genom norrlandshovrättens upprättande föranledda varaktiga kostnadsökningen
kan således under nämnda anslagstitel — oavsett dyrtidstillägg
— beräknas uppgå till, vid hovrättens förläggning till:

Umeå,................................................. kronor 15,100: —

Sundsvall, ....................................... y> 22,800: —

Härnösand,............................................. y> 18,300: —

Vid närmare utformande av den nya hovrättens organisation bör
det enligt min mening tagas under övervägande, huruvida ej antalet
notariebefattningar vid den norrländska hovrätten kan begränsas till en
och alltså den ena av de nu till förflyttning avsedda två befattningarna
helt indragas. Vidare kan ifrågasättas, om ej genom den norrländska
hovrättens inrättande en sådan minskning i aktuarie- och liknande
göromål kan förväntas inträda vid Svea hovrätt, att även en minskning
i den med dessa göromål sysselsatta tjänstemannapersonalen kan äga
rum t. ex. därigenom att en av de två aktuariebefattningarna indrages.
Efter nu ifrågasatta ytterligare indragningar skulle anslagen till avlöningar
av ordinarie tjänstemän vid Svea hovrätt och hovrätten över
Norrland kunna nedsättas med tillhopa respektive 14,880, 15,336 och
15,108 kronor, varvid dock är att märka, att angivna anordning kan
föranleda ett i någon mån ökat behov av icke-ordinarie arbetskrafter.

Emellertid torde sist berörda indragningsfrågor böra underkastas
ytterligare prövning. Försiktigheten synes mig därför bjuda, att dessa
besparingsåtgärder ej tagas i beaktande vid beräkning av den genom
den norrländska hovrättens inrättande föranledda merkostnaden. Beloppet
i fråga torde vid sådant förhållande böra beräknas till förut nämnda
respektive 15,100, 22,800 och 18,300 kronor.

I fråga om övriga ordinarie anslag på Svea hovrätts stat föranleder
upprättandet av den norrländska hovrätten icke något ökat

45

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.

auslagskrav, utan torde eu delning av anslagen böra ske så, att omkring
en fjärdodel av anslagen överföres till den norrländska hovrätten.

Av anslaget å extra stat för tillfällig förstärkning av hovrätternas
arbetskrafter bör ett belopp, motsvarande avlöning åt 3 extra ledamöter,
beräknas för den norrländska hovrätten.

Då Svea hovrätt som bekant f. n. är synnerligen trångbodd, tordo, Expeusäven
om två divisioner nu förflyttas till Norrland, någon avsevärd minsk- ans’au
ning i det av hovrätten disponerade lokalutrymmet ej kunna förväntas
uppstå och därmed ej heller någon mera betydande nedgång av kostnaden
för lokalernas uppvärmning, vilka kostnader bestridas av andra
huvudtitelns anslag för skrivmaterialier och expenser, ved m. in., kunna
beräknas inträda.

Utgifterna för uppvärmning av den norrländska hovrättens lokaler
böra därför uppföras såsom av hovrättens inrättande föranledda merkostnader.
Beloppet i fråga torde icke komma att överstiga, vid hovrättens
förläggning till:

Umeå,....................................... kronor 3,500: —

Sundsvall, ............................ » 3,000: —-

Härnösand,.............................. » 6,400: —.

Den sammanlagda årliga merkostnad, som på grund av Svea hov- Sammanrätts
delning sålunda skulle tillskyndas statsverket, skulle följaktligen faltnin9-utgöra, vid den norrländska hovrättens förläggning till:

Umeå,................................... kronor 18,600: —

Sundsvall, .......................... » 25,800: —

Härnösand,........................... » 24,700:—.

Vad angår belastningen å budgetåret 1924 — 1925 — det första,
för vilket anslag för här ifrågavarande ändamål erfordras — vill jag
anmärka, att någon minskning i den beräknade merkostnaden kommer
att äga rum på grund av att den nya hovrätten i dess helhet är avsedd
att träda i funktion först under hösten 1924.

av

Då riksdagen, som redan år 1921 i princip uttalat sig för inrättande
en hovrätt i Norrland utan avvaktan på genomförandet av en blivande
rättegångsreform, påföljande år vidhöll sin uppfattning härutinnan,
torde det icke vara erforderligt att nu vidlyftigt ingå på de
förut framförda skälen till utbrytande av ett par divisioner från Svea
hovrätt och dessas förläggande till något av de nordligaste länen. I
själva verket torde behovet av denna delning för varje år som går bliva
allt mera uppenbart.

Departe mentschefen.

Behovet av
Svea hovrätts
delning och
inrättandet
av en särskild
hovrätt över
Norrland.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Redan när hovrätten år 1896 försågs med en sjunde division, framhölls
inom riksdagen, att en så stor personal och en så vidlyftig apparat,
som Svea hovrätt genom tillförande till densamma av ytterligare eu
division komme att erhålla, icke skulle kunna vara för ändamålet fullt
lämplig, i det formerna bleve för tunga och långsamma, sammanhållningen
slappades, kontrollen försvårades och det så att säga administrativa
arbetet inom hovrätten komme att sakna tillräckliga arbetskrafter.
Vid 1904 års riksdag framhöll också det sammansatta stats- och lagutskott,
till vilket vissa då väckta motioner angående upprättande av en
norrländsk hovrätt remitterats, vådorna av Svea hovrätts ökning utöver
sju divisioner. De sålunda framförda betänkligheterna äga givetvis än
större fog, sedan hovrätten genom tillkomsten av nya extra divisioner
den 1 september 1904 — ordinarie sedan 1918 — den 1 januari 1921
och den 10 september 1922 svällt ut till icke mindre än tio divisioner.

I sammansatta stats- och första lagutskottets av 1921 års riksdag
godkända utlåtande nr 6, avgivet efter tillkomsten av hovrättens nionde
division, erinras främst om svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt
administrera ett verk av Svea hovrätts storlek. Särskilt framhöll utskottet,
hurusom den ledande och övervakande verksamhet, som enligt
hovrätternas arbetsordningar tillkomme presidenterna, i Svea hovrätt på
grund av det stora antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i
avsevärd mån försvårades, varjämte hovrättsledamöternas möjlighet att
erhålla tillräcklig kännedom om de i hovrätten tjänstgörande aspiranternas
duglighet i hög grad inskränktes, och slutade utskottet med ett konstaterande
av att sålunda redan Svea hovrätts dåvarande storlek — åtta
ordinarie och en extra division — enligt utskottets mening syntes nödvändiggöra
eu delning av hovrätten.

Svea hovrätt har också i sitt i ärendet den 2 december 1921 avgivna
utlåtande (prop. 1922 nr 108 sid. 25) framhållit, att upprättandet
av en hovrätt för de fyra nordligaste länen medförde vissa onekliga fördelar,
framförallt förknippade med minskandet av Svea hovrätts dåvarande,
ur administrationssynpunkt allt för stora personal och ämbetsområde.

Visserligen är det min förhoppning att genom vissa redan vidtagna
åtgärder och andra, varom Kungl. Maj:t beslutat för riksdagen
framlägga förslag, den nuvarande arbetsbalansen vid hovrätten skall inom
eu ej alltför avsevärd tid kunna betydligt nedbringas och därmed till en
del behovet av hovrättens tionde division bortfalla. Emellertid bör det
icke fördöljas, att Svea hovrätt i ett nyligen avgivet utlåtande över vissa
i nyssnämnda syfte ifrågasatta åtgärder uttalat, att det vore uppenbart,
att med hittillsvarande tillströmning av mål de båda nu arbetande extra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

47

divisionerna vore nödvändiga redan för att förhindra, att balansen ytterligare
uppginge. Huru frågan om det stadigvarande behovet av extra
divisioner i Svea hovrätt än kan komma att lösas, ansluter jag mig
under alla förhållanden obetingat till uppfattningen, att den Svea hovrätt
åvilande arbetsbördan gör hovrättens delning till en angelägenhet av
trängande vikt.

Till förmån för inrättandet av en särskild norrländsk hovrätt har
i den tidigare diskussionen i frågan även framhållits, att rättsskipningen
i de avlägsna norrländska bygderna uppenbarligen måste komma att
lida av det oerhörda avståndet till överdomstolen och dennas bristande
orientering i de säregna norrländska förhållandena. Vad härom anförts
i bl. a. nya lagberedningens tidigare återgivna uttalande torde icke behöva
här närmare utvecklas. Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla en synpunkt, på vilken lagkommittén i sitt av mig omnämnda
betänkande från 1815 syftade och som äger betydelse även i vår tid.
Det är den närmare kontakt, som genom hovrättsdivisionernas utflyttning
kommer att skapas mellan överrätt och underrätt, varigenom bl. a.
ett utbyte av arbetskrafter dem emellan i långt större omfattning än
eljest blir möjligt. Härmed sammanhänger ock hovrättens ökade förmåga
att utöva kontroll över underdomstolarna.

Ett värdefullt vittnesbörd till förmån för inrättandet av en norrländsk
hovrätt är även det i 1921 års riksdagsmotion citerade uttalandet
av dåvarande presidenten i Vasa hovrätt angående vikten av att de områden,
inom vilka hovrätterna skola handha rättsvården, icke äro alltför
vidsträckta, och hans vitsordande av att han vid tjänstgöringen i Vasa
hovrätt ej kunnat se annat än fördelar därav, att hovrätten för norra
Finland förlagts till Österbotten. Jag vidhåller även mitt eget tidigare
uttalande, att enligt mitt förmenande förläggandet av en hovrätt till
Norrland måste tillerkännas icke ringa betydelse därutinnan, att därigenom
ledamöterna i hovrätten beredes möjlighet att leva och verka mitt
uppe i de förhållanden, som sätta sin särskilda prägel å ett ej oväsentligt
antal av målen vid domstolarna inom de norrländska länen. Den
närmare beröringen med livet häruppe måste tillföra hovrättsledamöterna
■ökad möjlighet att rätt förstå åskilliga av de spörsmål, som komma
under deras skärskådande, och därmed tillförsäkra de rättssökande ett
mera sakkunnigt bedömande av tvistefrågorna.

Såsom av den i fjolårets proposition förebragta utredningen framgår,
hava mot inrättandet av en norrländsk hovrätt åtskilliga betänkligheter
anförts, däribland hänsyn till den förestående rättegångsreformen
ävensom farhågan för att i framtiden svårigheter skulle yppa sig att

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Jurisdiktionsområdefc

för och
organisationen
av en
norrländsk
hovrätt.

uppehålla en tillfredsställande kompetens inom ledamotsgraden i en norrländsk
hovrätt. Svea hovrätt har för sin del funnit de med hovrättens
delning förenade olägenheterna fullt motväga fördelarna av den föreslagna
åtgärden, men understryker, att det vill synas som om befolkningen
i de nordligaste länen av såväl reella som vissa ideella hänsyn betraktar
det såsom ett intresse av synnerlig vikt, att en norrländsk hovrätt
kommer till stånd, och finner detta vara en omständighet, som ej
bör av statsmakterna lämnas obeaktad.

För min del tvekar jag icke att beteckna fördelarna för rättsskipningen
av Svea hovrätts delning vida överväga de därmed förenade,
enligt min mening betydligt överskattade olägenheterna. Processkommissionen
har för sin del uttalat, att hänsynen till en blivande rättegångsreform
enligt kommissionens uppfattning icke lägger hinder i
vägen för ett bifall till förslaget om inrättande redan nu av en hovrätt
för de fyra nordligaste länen. Och någon fara för att det skulle visa
sig omöjligt att för framtiden tillfredsställande rekrytera en norrländsk
hovrätt — vilken automatiskt erhåller sin första ledamotsuppsättning
genom förflyttning från Svea hovrätt — anser jag icke vara för handen,
blott man tillser, att hovrätten icke erhåller en ur rekryteringssynpunkt
olämplig förläggningsort.

Jurisdiktionsområdet för den norrländska hovrätten var enligt fjolårets
förslag avsett att omfatta Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

Inom riksdagen väcktes emellertid en motion (andra kammaren
nr 238), vari föreslogs, att hovrättens domkrets i stället måtte omfatta
allenast Västernorrlands läns Ångermanlandsdel samt Västerbottens och
Norrbottens län. Under Svea hovrätt skulle således fortfarande förbliva
Jämtlands län samt den södra delen av Västernorrlands län (Medelpad).

I likhet med länsstyrelsen i sistnämnda län, som i skrivelse den
23 oktober 1922 förklarat detta förslag icke vara att tillråda, har jag
funnit mig icke kunua förorda detsamma. Administrativt torde det
givetvis komma att erbjuda svårigheter att. låta ett och samma län till
olika delar lyda under skilda hovrätter. Om betänkligheter icke mött
mot en dylik uppdelning av ett län, skulle jag av skäl, som framgå
av vad jag straxt skall komma till, i stället varit benägen föreslå sådan
delning av Gävleborgs län, att Hälsingland förts till den norrländska
hovrätten.

Ett ytterligare skäl för att låta de fyra nordligaste länen odelade
lyda under samma hovrätt utgör det förhållande, att därigenom und^
vikes eu uppdelning på olika hovrätter av de kyrkliga administrations -

49

Kungl. Maj:ls proposition Nr 121.

områdena, enär Härnösands och Luleå stift just omfatta de fyra nordligaste
länen. Mot en dylik uppdelning möta, med hänsyn därtill att
hovrätten är överdomstol jämväl i förhållande till domkapitlen, betänkligheter
av samma slag som mot eu uppdelning av länen.

De avgörande invändningarna mot motionärernas förslag äro emellertid,
dels att genom upprättandet av en hovrätt med så begränsad
domkrets som den föreslagua Svea hovrätt icke skulle erhålla en tillräckligt
avsevärd lättnad i sin arbetsbörda, dels att åt en dylik hovrätt
ej kunde beredas en ur olika synpunkter lämplig organisation.

Till belysning av det sat-da vill jag anföra vissa statistiska uppgifter
angående till Svea hovrätt inkomna mål.

j

Till

S v e

a li o v r ä

t t i

n k o

m n a

mål

i medeltal årligen

1921

1922

1906-

-1910

1911-

-1915

1916-

-1920

Antal 1 %

Antal

O/

/o

Antal

%

|

Antal | %

Antal

%''

Norrbottens lön ............

173

5.9

137

4.0

182

4.7

219

4.7

246

5.3

Västerbottens län............

170

5.8

172

5.1

216

5.6

212

4.5

277

6.o

Västernorrlands län.........

430

14.6

410

12.0

382

9.9

384

8.2

420

9.1

Jämtlands län ...............

159

5.4

224

6.6

225

5.9

235

5.0

265

5.8

Summa

932

31.7

943

27.7

1,005

26.1

1,050

22.4

1,208

26.2

Övriga län.....................

2,007

68.8

2,459

72.3

2,837

73.9

3,635

77.6

3.398

73.8

Summa för hovrätten

2,939

100

3,402

100

3,842

100

4,685

100

4,606

100

Enligt denna tabell har under de senaste tolv åren från de fyra
nordligaste länen i genomsnitt härflutit omkring 25 procent av samtliga till
Svea hovrätt inkomna mål. Om, såsom Svea hovrätt antagit, hovrättens
nuvarande 10 divisioner erfordras redan för avarbetande av de till hovrätten
årligen inkommande målen, skulle alltså för målen från de nämnda
länen krävas omkring 2 Va divisioner eller 12 å 13 ledamöter. På
Jämtland och Medelpad kunna antagas belöpa omkring 10 procent av
samtliga mål, motsvarande arbete för en division. Skulle nämnda landskap
avskiljas från den norrländska hovrättens jurisdiktionsområde, skulle
alltså för Ångermanland och de båda nordligaste länen icke behövas
mera än 1 ]/s hovrättsdivision eller utom presidenten blott 6 ledamöter.
Under antagande återigen att för Svea hovrätt i dess helhet, efter
genomförande av planerade åtgärder för arbetsproduktens ökande, skulle
erfordras mindre än 10 divisioner, skulle detta i sin tur medföra, att
på Ångermauland och de båda nordligaste länen skulle komma ännu
mindre än 1 V* division. Det torde utan vidare vara klart, att en delning
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 93 höft. (Nr 121.) 7

Förlägg ningsort.

50 Kungt. Maj:ts proposition Nr 12i.

av Svea hovrätt, som innebure att blott 1 Va division eller 15 procent av
hovrättens nuvarande arbetskrafter flyttades ut och 8 Va divisioner — 85
procent — stannade kvar, icke skulle medföra den minskning av hovrättens
arbetskvantum och domsområde, som av de i frågan hörda myndigheterna
ansetts önskvärd.

Härtill kommer vidare att, såsom processkommissionen i sitt i
fjolårets proposition (sid. 38) återgivna utlåtande erinrat, erfarenheten från
vårt land alldeles bestämt talar för önskvärdheten att överrätterna ej
göras för små. Kommissionen hade därför också utgått ifrån att om
möjligt varje överrätt borde få minst två avdelningar. Denna storlek
skulle, som nämnt, en hovrätt med de fyra nordligaste länen till jurisdiktionsområde
erhålla. Av de 13 ledamöter, som enligt gjord beräkning
erfordras för en dylik hovrätt, skulle, en vara president och de 12 övriga
fördelas på två avdelningar med sex ledamöter på varje. Fjolårets motionärer
tänkte sig också, att den av dem föreslagna hovrätten för Ångermanland
samt Västerbottens och Norrbottens län skulle omfatta två divisioner —
president och 9 hovrättsråd — men de hava härvid tydligen icke
beaktat, att ett sålunda begränsat jurisdiktionsområde ej kan bereda full
sysselsättning åt en hovrätt av denna storlek.

Då jag sålunda icke kan tillstyrka, att en delning av Svea hovrätt
verkställes efter sådana principer, att hovrättens arbetsbörda lättas
med allenast 15 procent, och då jag på det bestämdaste måste avråda
ifrån att nu upprätta en hovrätt med mindre än två divisioner, måste
jag komma till det resultat, att eu norrländsk hovrätt för närvarande
icke under några förhållanden bör organiseras för ett mindre jurisdiktionsområde
än de fyra nordligaste länen.

Vad därefter angår frågan, till vilken ort inom Norrland den nya
hovrätten lämpligen bör förläggas, vill jag därom nämna följande.

Ur de synpunkter, vilka, såsom jag i det föregående utvecklat
(s. 45—48), främst påkalla en delning av Svea hovrätt och organiserandet
av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen redan under nu bestående
rättegångsordning — nämligen dels Svea hovrätts allt för stora omfattning
och arbetsbelastning,dels önskvärdheten av att möjlighet beredes hovrättens
ledamöter att leva och verka mitt uppe i de förhållanden, som sätta sin
särskilda prägel å ett ej oväsentligt antal av målen vid domstolarna
inom de norrländska länen — måste det betecknas såsom relativt likgiltigt,
till vilken ort inom det verkliga Norrland den nya hovrätten
förlägges. Om det, såsom jag tror mig hava visat, ur allmänna rättsskipningssynpunkter
är angeläget att redan nu en särskild hovrätt inrättas
för de fyra nordligaste länen, kommer således enligt min mening

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 121.

51

hovrättens hela jurisdiktionsområde att, oberoende av förläggning-sorten,
hava gagn av hovrättens inrättande.

Bland hörda myndigheter har vidare länsstyrelsen i Västerbottens
län framhållit, att så länge det skriftliga förfarandet i hovrätterna fortfarande
gäller, det är av en mera underordnad betydelse var hovrätten
förlägges. Åven jag förmenar, att det under nu bestående rättegångsordning
ur rättsskipningssynpunkt är av underordnad vikt, hurudana
kommunikationerna till hovrättsstaden från hovrättsområdets olika delar
äro. Emellertid är det givetvis, i den mån resor kunna ifrågakomma till
hovrätten, alltid en fördel, om hovrätten är förlagd till en ort med goda
kommunikationer, liksom det måste vara att förorda, att hovrätten förlägges
till någon ort inom de tätare befolkade delarna av området,
vilka ju jämväl tillföra hovrätten det största antalet mål.

En synnerligen viktig och i själva verket avgörande synpunkt är
den, vilken ort har de bästa utsikterna att trygga en god rekrytering
av hovrätten och att främja en god utbildning av dess ledamöter för
deras domarkall. I detta avseende har en ort med rikare pulserande
liv såväl på det intellektuella som det kommersiella och industriella området
företräde framför en härutinnan mindre utvecklad plats. Beträffande
Norrland måste ur rekryteringssynpunkt även beaktas, att ju
nordligare en ort är belägen, desto mindre lockande blir den för ett
stort antal av dem, som kunna ifrågakomma att rekrytera hovrätten.
Såsom ett självklart krav måste det betecknas, att vid valet mellan olika
ifrågakommande orter företräde gives åt dem, i vilka högre skolundervisning
kan erhållas.

1922 års sammansatta stats- och första lagutskott underströk i
sitt utlåtande ett av processkommissionen föregående år gjort uttalande
rörande bikten av att den nya hovrätten förlägges till sådan ort, som kan
förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte för en överrätt,
samt erinrade i detta sammanhang om betydelsen av frågan, huruvida
rättegångsreformen skulle komma att kräva inrättandet icke allenast
av en utan av två hovrätter i Norrland. Emellertid hade processkommissionen
vid sitt nämnda uttalande räknat med möjligheten, att en
ny hovrättsbyggnad skulle uppföras för den nya hovrätten. Detta anser
jag just med hänsyn till rättegångsreformen och ovissheten om de krav
ett nytt rättegångssätt kan komma att ställa på de blivande överrätterna
i lokalavseende ej böra ifrågakomma. 1 stället bör enligt min mening den
norrländska hovrätten tills vidare allenast mera provisoriskt inrymmas i
någon redan befintlig lokal, som utan allt för stora kostnader kan inredas
till bruk för hovrätten. Då härtill kommer, att även om processkommis -

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

sionen med större bestämdhet kunnat uttala sig om vad dess blivande
förslag kunde komma att innehålla med avseende å antalet hovrätter i
Norrland och deras förläggningsorter — under hand har jag inhämtat,
att processkommissionen i dessa avseenden icke nu kan uttala sig närmare
än som skett i dess förlidet år avgivna utlåtande — så skulle
dock statsmakterna helt visst icke varit beredda att i detta sammanhang
fatta någon ståndpunkt i denna fråga, föregripande prövningen av ett
framtida förslag. Jag finner därför Svea hovrätt hava förfarit riktigt, när
den vid sitt uttalande i föreliggande fråga bortsett från de eventualiteter,
en blivande rättegångsreform kan medföra i fråga om norrländska överrätters
förläggning. Detta hindrar emellertid icke, att vid bedömandet
av en viss orts lämplighet hänsyn även bör tagas till sannolikheten av
att den skulle kunna ifrågakomma som förläggningsort för en överrätt
efter rättegångsreformens genomförande.

Granskar man nu närmare ur förut angivna synpunkter de orter,
som nämnts i samband med frågan om hovrättens förläggning, kunna
till en början de mindre städer, i vilka ej finnes tillfälle till högre skolundervisning,
lämnas ur räkningen. Härefter återstå Luleå, Umeå, Hernösand,
Sundsvall och Östersund. Av dessa torde den sistnämnda icke
kunna ifrågakomma såsom förläggningsort för en norrländsk hovrätt
efter rättegångsreformens genomförande, vare sig det inom de fyra nordligaste
länen då skulle finnas en eller två hovrätter. De tätare befolkade
kustlandskapen skulle alldeles givet i konkurrensen med Jämtland om
en överdomstols förläggning komma att avgå med segern. För en hovrätt
omfattande allenast de två nordligaste länen skulle givetvis Luleå
kunna ifrågakomma som förläggningsort, men det förefaller icke uteslutet,
att med hänsyn till Luleås nordliga belägenhet även för ett sålunda
begränsat hovrättsområde Umeå ur rekryteringssynpunkt skulle anses
vara att. föredraga. I alla händelser skulle tydligtvis icke Luleå men
väl Umeå kunna ifrågakomma för eu hovrätt, omfattande de fyra nordligaste
länen. Till de skäl, som sålunda anförts för att nu icke räkna
med Östersund och Luleå såsom förläggningsorter för en överrätt, kommer
ytterligare i den nu aktuella förläggningsfrågan den omständigheten, att
i ingendera av dessa städer finnes möjlighet att i avbidan på rättegångsreformens
genomförande för någon längre tid provisoriskt inrymma hovrätten
i någon redan befintlig byggnad. Beträffande de sålunda återstående,
nu ifrågakommande städerna — Umeå, Härnösand och Sundsvall
— synes ingen avgörande invändning mot deras lämplighet såsom
förläggningsorter för en hovrätt kunna framdragas. På grund härav har
jag beträffande dessa tre städer — av vilka envar jämväl vid 1921 års

Kanyl. Maj:ts ''proposition Nr 121.

58

riksdag från olika håll föreslogs såsom den blivande hovrättens förläggningsort
— låtit verkställa förut återgivna utredning angående kostnaderna
för hovrättens eventuella förläggning till var och en av dem.

Såsom av denna utredning framgår, innebär förslaget om hovrättens
förläggning till Umeå en ur ekonomisk synpunkt för staten
synnerligen förmånlig lösning. Staden har nämligen åtagit sig att bestrida
alla erforderliga byggnads- och inredningsarbeten i den statsverket
tillhöriga gamla seminariebyggnaden. Staten skulle endast hava
att sörja för lokalernas möblering samt anskaffande av bibliotek för
hovrätten. Därtill kommer, att staden, såsom förut nämnts, förklarat
sig villig att även bestrida flyttningskostnaderna — ett erbjudande vartill
motsvarighet saknas från övriga städers sida.

För hovrättens förläggande till Sundsvall skulle staten återigen,
utöver nyssnämnda utgifter för möbler och bibliotek, få vidkännas kostnader
dels för inredningsarbeten med 26,000 kronor, dels ock för hovrättens
flyttning med 32,000 kronor.

Beträffande lokalfrågan för en till Härnösand förlagd hovrätt stå —
bortsett från förslaget om nybyggnad — trenne olika möjligheter till
buds, nämligen hovrättens inrymmande 1) i sydöstra delen av Hemsö
kustartillerikärs kasern, 2) i landstatshuset, därvid länsstyrelsen skulle
förflyttas till kasernen, och 3) i folkskoleseminariets byggnad, därvid
seminariet skulle flyttas till kasernen. En ifrågasatt kombination av de
båda sista alternativen är hovrättens inrymmande i landstatshuset, länsstyrelsens
förflyttning till folkskoleseminariet och seminariets förläggande
till kasernen. Varje anledning torde emellertid saknas att kombinera
hovrättsfrågan med någon av övriga nu nämnda byggnadsfrågor, då
dessa senare enligt min tanke ej äro aktuella och då hovrättens inrymmande
i kasernen dels innebär den ur kostnadssynpunkt fördelaktigaste
lösningen och dels icke kan anses fastlåsa övriga byggnadsfrågor på
något för framtiden bindande sätt, i det att de inredningsarbeten, som
nu kunna genomföras i kasernen, vid ett framtida lokalbyte exempelvis
med seminariet ingalunda skulle vara bortkastade utan i allt väsentligt
komma jämväl det nya ändamålet till godo. Enligt det alternativ, som
sålunda synes mig vara att föredraga, nämligen hovrättens provisoriska
förläggning till kasernen, skulle statsverkets engångskostnader för hovrättens
förläggande till Härnösand bliva — förutom utgifterna till möbler
och bibliotek — 30,000 kronor för inredningsarbeten och 35,000 kronor
till flyttningskostnader.

Aven om sålunda ur kostnadssynpunkt Sundsvall och Härnösand
i förläggningsavseeude. ställa sig något mindre fördelaktiga för statsverket

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

än Umeå, är dock skillnaden så pass obetydlig, att kostnadsfrågan ej
kan få bliva avgörande, om ur andra synpunkter företräde kan givas åt
någon av städerna. Icke heller äger någon av de ifrågakommande, för
hovrätten avsedda lokalerna ur lämplighetssynpunkt något avgjort företräde
framför de övriga. Andra synpunkter måste härvidlag fälla utslaget,
och vill jag i sådant avseende framhålla följande.

Från den förut berörda synnerligen viktiga rekryteringssynpuukten
måste, då det nu gäller allenast eu hovrätt för samtliga de fyra

nordligaste länen, enligt min mening det betydligt nordligare belägna
Umeå vika för de sydligare belägna Sundsvall och Härnösand. Ur

synpunkten av att erhålla den bästa möjliga rekrytering torde åter

Härnösand äga något försteg framför Sundsvall. Sundsvalls företräde
med hänsyn till större folkmängd och ostridigt i industriellt och handelsavseende
rikare pulserande liv torde nämligen mer än väl uppvägas
därav att Härnösand av gammalt i administrativt och kulturellt avseende
utgör centralpunkten i dessa trakter. Härtill kommer att, om
hovrätten förlädes till det sydligare belägna Sundsvall, mot densammas
förläggning skulle med större skäl än om den förlägges till Härnösand
kunna anmärkas, att hovrätten komme att hava sitt säte i en utkant av
sitt jurisdiktionsområde. Jag vill även erinra därom, att såväl Svea hovrätt
som processkommissionen enhälligt som sin åsikt gjort gällande
att, särskilt från nu nämnda synpunkter, Härnösand är att föredraga
framför de andra platser i Norrland, som lämpligen kunna ifrågakomma.
Det torde icke heller lida något tvivel, att om hovrätten förlägges till
Härnösand, densamma även efter processreformens genomförande har
utsikt att få stanna kvar å denna ort. Vid valet mellan Sundsvall och
Härnösand måste enligt min mening viss betydelse även tillerkännas
dels det förhållandet att, om Härnösand väljes till förläggningsort, hovrätten
får sina lokaler förlagda till en staten tillhörig byggnad, för vilken
för närvarande ej finnes någon användning, under det att hovrätten,
förlagd till Sundsvall, provisoriskt skulle få sina lokaler inrymda i en
stadens byggnad, där den icke gärna skulle kunna förbliva efter rättegångsreformens
genomförande, dels ock den omständigheten, att Härnösands
stads erbjudande att bereda bostäder åt hovrättens tjänstemän är
från statens synpunkt mera betryggande än motsvarande utfästelse av
Sundsvalls stad.

Mot Härnösand såsom förläggningsort har invänts, att staden i
jämförelse med Sundsvall ägde sämre järnvägsförbindidser. Aven om,
såsom jag förut anmärkt, under nuvarande rättegångsordnings fortbestånd
kommunikationerna till hovrättsstaden spela en relativt underordnad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 55

roll, må dock här framhållas, att i och med öppnandet av ostkustbanan
å sträckan Sundsvall—Härnösand, vilket beräknas komma att ske redan
år 1925, Härnösand icke heller i kommunikationsavseende kan anses
komma att stå tillbaka för Sundsvall.

På grund av vad nu sagts måste jag fasthålla vid min redan
vid avlåtandet av förra årets proposition i ämnet intagna ståndpunkt,
att den norrländska hovrätt, varom nu är fråga, helst bör förläggas
till Härnösand. Bland de olika utvägar, som erbjuda sig till erhållande
därstädes av nödiga lokaler för hovrätten, ansluter jag mig, som nämnt,
obetingat till den, enligt vilken hovrätten skulle få sin provisoriska
förläggning till Hemsökasernen.

Engångskostnaderna för detta förslags realiserande — bortsett från
kostnaden för yttre putsningsarbeten i kasernbyggnaden m. m., vilken
kostnad, såsom förut (sid. 31) nämnts, anses erforderlig oberoende av
om hovrätten förlägges dit eller ej — ställa sig, såsom förut utretts, på
följande sätt:

1) inre ändringsarbeten å kasernbyggnaden ..................... kronor 30,000

2) möbler, gardiner, armatur m. m..................................... » 45,000

3) bibliotek ............................................................................ » 10,000

4) flyttningskostnader........................................................ » 35,000

Summa kronor 120,000.

Av detta belopp skulle dock, såsom tidigare angivits, allenast
20,000 kronor behöva äskas för budgetåret 1923—1924. Återstående
beloppet, 100,000 kronor, skulle komma att belasta först 1924—1925
års budget.

Av de av hovrättens inrättande föranledda varaktiga merkostnaderna,
på sätt förut nämnts beräkuade till 24,700 kronor för år, skulle ingen
del behöva äskas å 1923—1924 års riksstat, utan anslag för ändamålet
behöva första gången begäras först för budgetåret 1924—1925, vid vilken
tidpunkt emellertid en ungefär motsvarande minskning i det nu utgående
anslaget till tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter synes
vara att förvänta.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för beredande av lokaler till en hovrätt över Norrland för
budgetåret 1923—1924 anvisa ett extra reservationsanslag
av.................................................................................................... kronor 20,000.

Kostnads beräkning.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siegfried Matz.

Innehåll.

Sid.

Historik ............................................................................................................................ 1

Förläggningsort ............................................................................ . .;............................... 6

Engångskostnader för inredning av lokaler:

Umeå ....:............................................................................................................... 18

Sundsvall ................................................................................,............................. 24

Härnösand:

Alternativ A ..................................................... ........................ • .................... 26

» B ..................................................................................................... 27

» C ..................................................................................................... 31

» I) ............................................................................................... ... 33

Övriga engångskostnader ..........:................................................................................• 38

Sammanfattning av engångskostnader ............................................................................ 39

"Varaktiga kostnader ......1.................................................................................................. 41

Departementschefen:

Behovet av Svea hovrätts delning och inrättandet av en särskild hovrätt över Norrland ..... 45

Jurisdiktionsområdet för och organisationen av en norrländsk hovrätt .■.......................... 48

Förläggningsort —;........................................•.......................... 30

Kostnadsberäkning ................................................................................................... 55

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.