Kiingl. May.ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kung!. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni
1917 om adoption; given Stockholms slott den 10 mars
1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 84 höft. (Nr 106)

1

2

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8,9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917
om adoption skola, 8 och 9 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

8 §‘

Sökes--— — — äro.

Ansökningen må ej bifallas, om vederlag är givet eller utfäst, ej
heller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre fråga är
om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd,
eller till nämnden å beloppet utfärdats förbindelse, vilken blivit av sökanden
och nämnden godkänd.

Avtal om vederlag eller underhåll, som, där det varit för rätten
kunnigt, bort föranleda avslag å ansökningen, vare, även om ansökningen
bifalles, utan verkan.

9 §•

Eätten bär att söka inhämta upplysning, huruvida vederlag eller
bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst, så ock att i övrigt
införskaffa erforderlig utredning. Har barnet ej fyllt aderton år, skall
yttrande inhämtas såväl från barnavårdsnämnden i den församling, där
adoptanten är kyrkobokförd, som ock, ifråga om barn utom äktenskap, från
den barnavårdsnämnd, som bar att utöva tillsyn över barnet, och eljest
från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av
dem, som har vårdnaden om barnet, är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen enligt 6 § andra
stycket ej erfordras, varde ändock i ärendet börd, där det kan ske.
Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej erfordras, skall ock han höras.

Varder------stadgat.

10 §•

För belopp, som efter vad i 8 § andra stycket sägs blivit inbetalt
till barnavårdsnämnden, skall genom nämndens försorg hos riksförsäkringsanstalten
eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpas en livränta,
lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt
avtalet hinder möter för sådant inköp, eller nämnden eljest finner, att
beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923.

Kun/jl. Maj:ts proposition nr 106.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bkanting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne. 3

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anför:

»I en till Kungl. Maj:t ställd, den 13 december 1922 dagtecknad
skrivelse har styrelsen för Barnavårdsbyrån i Stockholm anfört följande:

''Under sin mångåriga verksamhet i den sociala barnavårdens tjänst har
barnavårdsbyrån i Stockholm, bland annat, i betydande omfattning anskaffat
fosterhem för barn utom äktenskap, vilka ej lämpligen höra eller kunna ombänderhavas
av sin moder, ävensom i ett ej ringa antal fall förmedlat adoption.
Barnavårdsbyrån har under denna sin verksamhet funnit, i vilken utomordentlig
grad 1917 års lagstiftning varit ägnad att förbättra de utomäktenskapliga barnens
ställning, men ock varit i tillfälle iakttaga, att särskilt vissa bestämmelser
i lagen om adoption givit utrymme för missbruk i uppenbar strid mot de grunder,
varå bestämmelserna vila. Barnavårdsbyrån vill därför i underdånighet
hemställa, att med hänsyn till sålunda vunna erfarenheter någon jämkning i
lydelsen av 9 och 10 §§ av nämnda lag må företagas. Till utveckling härav får
barnavårdsbyrån i underdånighet anföra följande.

Enligt 9 § i lagen om adoption äger rätten i mål om adoption infordra
yttrande från barnavårdsnämnd och jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.
Flertalet underdomstolar i riket torde i regel infordra sådant yttrande.
Men åtskilliga underrätter hava i ett ej ringa antal fall lämnat tillstånd till
adoption, utan att barnavårdsnämnd blivit hörd. Och fall hava förekommit, då
tillstånd till adoption givits, ehuru förhållandena varit sådana, att barnets välfärd
allvarligt äventyrats. Visserligen innebär barnavårdsnämndens hörande ej
absolut garanti mot misstag. Men med den ökade verksamhet, som 1917 års lagstiftning
medfört för barnavårdsnämnderna, hava dessa förvärvat långt större
erfarenhet än tidigare. Barnavårdsnämnderna, som under sin verksamhet så småningom
vinna en ej ringa personalkännedom, hava ock långt större möjlighet än
domstolarna att — delvis med anlitande av barnavårdsmännen — i fria former
inhämta upplysningar rörande såväl adoptanten som barnet och dess föräldrar.

4

Kungl. Maj ds proposition nr 106.

Det synes barnavårdsbyrån därför ägnat att medföra större trygghet för att
adoption ej medgives i andra fall, än då det verkligen länder till barnets bästa,
om i 9 § i lagen om adoption skyldighet stadgas för domstol att, när adoption
begäres, inhämta yttrande såväl från barnavårdsnämnden i den ort, där adoptanten
har sin hemvist, som ock, ifråga om barn utom äktenskap, från den barnavårdsnämnd,
som har att utöva tillsyn över barnet, och eljest från barnavårdsnämnden
i den ort, där föräldrarna eller den av dem, som har vårdnaden om
barnet, har sin hemvist.

Jämlikt 10 § av lagen om adoption skall rätten söka inhämta upplysning,
huruvida å någondera sidan vederlag är givet eller utfäst. Tillkommer vederlag
den, som söker tillstånd att antaga adoptivbarn, äger rätten, där så prövas skäligt,
förelägga honom att vidtaga de åtgärder, rätten aktar nödiga till betryggande
av, att vederlaget helt eller delvis användes till barnets bästa. Efterkommes
ej ett sådant föreläggande, förfaller ansökningen. I lagen den 6 juni 1902
om fosterbarns vård stadgas, att om barn under sju år mot ersättning fostras
hos andra än sina föräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare, fostraren
skall stå under tillsyn av det allmänna. Då emellertid adoptivföräldrar
äro jämställda med naturliga föräldrar, äger, även då adoption sker mot ersättning,
tillsyn från det allmännas sida ej rum över vården av barnet. Med hänsyn
härtill är det uppenbart, att adoption ej bör medgivas i andra fall, än då ett
barn med full trygghet kan lämnas utan tillsyn från det allmännas sida. Detta
är möjligt, endast då en djup önskan att åtaga sig föräldraplikter, ej behovet av
medel till förbättring av den egna ekonomien är den verkliga orsaken till adoptantens
önskan att adoptera. Att det senare ofta är förhållandet, när vederlag
vid adoption begäres, har tyvärr erfarenheten visat under de år, som förflutit
efter adoptionslagens tillkomst. Och denna erfarenhet har bestyrkts av den undersökning,
barnavårdsbyrån under detta år verkställt rörande hithörande förhållanden.
Hörande denna undersökning får barnavårdsbyrån meddela följande.

I tidningen Socialdemokraten förekom i december månad 1921 en artikel
»Handeln med småbarn måste stoppas med lagförbud och straff», i vilken framhölls,
hurusom en uppmärksam läsare av dagspressen icke kunnat undgå att
stanna vid de ofta återkommande annonserna om fosterbarn med en i de flesta
fall stereotypt lika formulering: »Ett barn önskas som eget mot en summa i ett
för allt. Svar till b,000 kr.» I artikeln åberopades, bland annat, vissa uppgifter
av inspektrisen i Stockholms stads fosterbarnsinspektion, fröken Eva Harling,
rörande inspektionens erfarenheter i hithörande frågor. Sålunda uppgavs, att
trafiken med fosterbarn mot en summa i ett för allt vuxit oerhört, sedan den
nya lagen om adoption kommit till. Numera adopterades helt enkelt barnet mot
att föräldrarna betalade en summa, som i de flesta fall hölle sig vid 3,000—5,000
kronor. Och sedan barnet adopterats, vore fosterbarn sinspektionen ur spelet.
Den hade ingen möjlighet att utöva tillsyn. En adoption måste visserligen föregås
av en undersökning, men hur lätt vore det icke att skaffa intyg, att familjen
vore väl känd etc. Det vore nödvändigt att få ett lagstadgat förbud med straffbestämmelser.
Förr komme denna fosterbarnsindustri icke att upphöra.

Chefen för byrån för fattigvårds- och barnavårdsärenden i socialdepartementet
G. H. von Koch fäste i skrivelse den 17 december 1921 barnavårdsbyråns
uppmärksamhet å nämnda tidningsartikel och hemställde, att barnavårdsbyrån
ville meddela sina erfarenheter i fråga om de i artikeln berörda förhållanden

5

Kungl. Maj:ta proposition nr 106.

ävensom, för den händelse barnavårdsbyrån funnit missförhållanden av ifrågavarande
art förekomma, framlägga yttrande om de åtgärder, som enligt byråns
mening lämpligen borde vidtagas. Barnavårdsbyrån, som även själv uppmärksammat,
att annonserna om fosterbarn eller adoptivbarn mot en summa i ett för
allt under senare år förekommit i betydligt ökat antal, beslöt i januari 1922 att
låta besvara sådana annonser för att söka vinna upplysning om annonsörerna och
om motivet till deras annonser. Från socialdepartementets byrå för fattigvårdsocb
barnavårdsärenden översändes med anledning härav alla i Stockholmspressen
förekommande annonser om mottagande av barn mot en summa i ett för allt.
Barnavårdsbyrån tillställde härefter annonsörerna en skriftlig uppmaning att sätta
sig i förbindelse med barnavårdsbyrån. Samtidigt framställdes vissa frågor. På
125 skrivelser från barnavårdsbyrån erhöllos omkring 40 svar. I en del av dessa
förklarades öppet, att den begärda summan skulle användas för helt andra ändamål
än barnens underhåll och uppfostran, exempelvis för färdigbyggandet ar ett
eget hem, för betalning av en inteckning eller annan skuld, för fortsättande av
eu handel eller annan affärsrörelse o. s. v. Och anledning föreligger naturligen
att antaga, att bland de annonsörer, som ej besvarat barnavårdsbyråns hänvändelse,
fanns flertalet av dem, vilka önskade uteslutande draga egen ekonomisk
fördel av åtgärden. Att så många som 40 av de 125 annonsörerna insände svar
till en sådan institution som barnavårdsbyrån visar emellertid, att dessa ansågo
anordningen fullt lovlig. I februari 1922 avlät barnavårdsbyrån svar till chefen
för byrån, för fattigvårds- och barnavårdsärenden i socialdepartementet och framhöll
därvid, bland annat, att barnavårdsbyrån ansåge upplysningsverksamhet
i hithörande frågor i hög grad påkallad, då det ofta endast vore av okunnighet
om vådorna av att fosterbarn utlämnades på dessa villkor, som personer inläte sig
därpå.

Barnavårdsbyrån vände sig sedermera i skrivelser den 9 maj 1922 till
Svenska tidningsutgivareförbnndets styrelse och Publicistklubbens styrelse med
hemställan, att nämnda styrelser ville söka utverka tillstånd för byrån att i den
annonsspalt i tidningarna, där ifrågavarande annonser förekomma, kostnadsfritt
få införd en uppmaning om hänvändelse till byrån i dessa frågor. Genom bemedling
av nämnda styrelser och Stockholmspressens ekonomiska förening, som samtliga
funno framställningen behjärtansvärd, hava tidningarna med stort tillmötesgående
under sommaren och hösten, i allmänhet omedelbart ovanför ifrågavarande
annonser, intagit följande meddelande: »Barn mot en summa i ett för allt. I denna
ömtåliga fråga lämnas råd och upplysningar kostnadsfritt av Barnavårdsbyrån.
Trievaldsgränd 3. Sthlm.» Till början av november detta år har med anledning
av detta meddelande hos barnavårdsbyrån gjorts omkring 900 skriftliga förfrågningar
och omkring 250 personer hava personligen infunnit sig å byråns expedition
för att erhålla närmare upplysningar.

Att med ledning av de till barnavårdsbyrån inkomna skriftliga förfrågningar
närmare angiva motiven hos dem, som sålunda vänt sig till byrån, är ej
lätt. Flertalet skrivelser hava endast innehållit förfrågningar, om barn funnes
för adoption eller fostran och om den summa, som komme att lämnas. Endast i
ett mindre antal fall hava brevskrivarna omnämnt, att de behövde penningarna
till inköp av en fastighet eller en bostadslägenhet, till förbättrande av den egna
ekonomien i allmänhet eller dylikt. En del hava sagt sig vara barnlösa och
önska adoptivbarn mot ersättning såsom en hjälp till barnens underhåll och upp -

6

Rungl. Maj:ts proposition nr 106.

fostran. I dessa fall har det antagligen i allmänhet förelegat en allvarlig önskan
att erhålla ett barn att vårda. På de skriftliga förfrågningarna har till en början
svarats med översändande av ett tryckt cirkulär, däri framhölls, att om brevskrivarens
avsikt vore att upptaga ett litet barn för att helt bliva i föräldrars
ställe för barnet, detta syfte bäst vunnes genom adoption utan ersättning. Vore
det däremot hans önskan att taga ett fosterbarn mot ersättning, tillrådde byrån
honom att taga barnet mot månadsbetalning. Ville brevskrivaren efter att hava
tagit del av byråns syn på denna fråga — att barn helst^ borde adopteras utan
ersättning eller också utackorderas såsom fosterbarn mot månadsbetalning — fortfarande
sätta sig i förbindelse med byrån, utlovade byrån att ytterligare tillhandagå
med råd och upplysningar.

Efter erhållet cirkulär från barnavårdsbyrån hava några återkommit med
begäran om fosterbarn mot månadsbetalning, men endast ett mycket ringa antal
hava velat taga adoptivbarn utan ersättning. Det stora flertalet av dem, som
skriftligen vänt sig till barnavårdsbyrån, hava efter mottagandet av cirkuläret
ej återkommit. Detta är onekligen ganska betecknande och torde visa, att i mycket
stor omfattning behovet av förtjänst varit motivet till den första hänvändelsen
till byrån. . „

Det har naturligen varit lättare att vinna närmare upplysningar i fråga
om dem, som personligen vänt sig till barnavårdsbyråns expedition, än i fråga
om dem, som dit gjort endast skriftlig hänvändelse. I fråga om dem, som personligen
besökt byråns expedition, har byråns föreståndarinna och de två personer,
som närmast biträtt henne, uppgivit, att de genom samtal funnit, att avsikten
i stor utsträckning varit att med de mottagna medlen förbättra den egna
ekonomien och att, när spekulanterna ej kunna erhålla en större summa med barnet,
de icke heller velat mottaga detta. De ändamål, för vilka penningarna önskats,
ha varit mångskiftande, inköp av en bostadslägenhet, inköp av redskap för
trädgårdsskötsel, medel till fortsättande av en näring, medel för »gårdens» behov
o. s. v., och de belopp, som fordrats, ej sällan betydande, i ett fall 15,000 kronor.

Av ovannämnda 1,150 personer, som skriftligen eller personligen vänt sig
till byrån, hava sammanlagt ej ens tio velat taga adoptivbarn utan ersättning.

Vid den verkställda utredningen har naturligen ej kunnat fast avgränsas
de fall, då adoption åsyftats såsom slutmål, från de fall, då så ej varit förhållandet.
Men under utredningen har det gång på gång visat sig, att, även då fråga
varit om adoption, det egna ekonomiska intresset varit en väsentligt medverkande
omständighet och att, då en större penningsumma ej kunnat erhållas med barnet,
någon önskan att taga detta ej längre förelegat. Otvivelaktigt har möjligheten
att erhålla vederlag vid adoption hos flertalet av dessa personer väckt tanken att
på denna väg söka bereda sig inkomst.

Bestämmelsen om vederlag vid adoption synes barnavårdsbyrån emellertid
icke blott ägnad att föranleda missbruk. Den torde ej heller vara erforderlig för
tillgodoseende av de legitima intressen, den främst skolat tjäna. Enligt 13 § av
lagen om adoption åligger samma underhållsskyldighet adoptant i avseende å
adoptivbarn som föräldrar i avseende å barn i äktenskap. Adoptivbarnets naturliga
föräldrar äro pliktiga bidraga till barnets underhåll, allenast så framt adoptanten
blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. I samband med lagens
tillkomst framhölls, att lagen sålunda utginge från den förutsättning, att adoptanten
i regel åtoge sig att med egna medel bestrida kostnaderna för adoptivbar -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

nets underhåll och uppfostran. Tillika erinrades emellertid, att genom särskilt
avtal bidrag kunde utlästas från de naturliga föräldrarnas sida. Ett sådant bidrag
kan naturligen utfästas att utgå periodiskt, exempelvis månatligen eller ock
med ett belopp en gång för alla. Att märka är emellertid, att, även om ett underhållsbidrag
en gång för alla utbetalats, denna omständighet ej medför, att
adoptivbarnet går förlustig den underbållsrätt, som enligt 13 § av lagen om adoption
subsidiärt tillkommer detta i förhållande till de naturliga föräldrarna.

Då i 10 § adoptionslagen upptogos stadganden om vederlag, avsågs därmed
främst att möjliggöra adoption i de fall, när ett penningbidrag erfordrades för att
underlätta den underhållsbörda, adoptionen medförde för adoptanten. Sålunda yttrade
lagberedningen i sina motiv, att ett ersättningsbelopp till adoptanten vore
berättigat, exempelvis då adoptivföräldrarna vore i små villkor, så att de svårligen
kunde genomföra sin önskan att taga ett adoptivbarn, med mindre de erhölle
något bidrag till de med barnets vård och uppfostran förenade utgifter. Å andra
sidan har lagberedningen i motiven upprepade gånger framhållit, att det omsorgsfullt
måste förebyggas, att adoption komme till stånd på grund av beräkning hos
adoptanten att därigenom vinna ekonomisk fördel. Om sådan beräkning spelade
någon mera avgörande roll, vore det att befara, att adoptionen icke komme att
motsvara, vad härmed främst borde avses, eller att bereda barnet ett gott föräldrahem.
Lagberedningen framhöll också, att vederlag vid adoption från denna
synpunkt kunde innebära en stor fara. Hade adoptanten tagit barnet huvudsakligen
för vederlagets skull, vore fara för handen, att barnet icke erhölle den vård,
det borde få. Adoptantens intresse ginge i sådant fall ut på att snarast möjligt
bli av med barnet men få behålla vederlaget. Åtminstone funnes sannolikhet för,
att vederlaget ej bleve använt för barnets bästa. Av hänsyn härtill meddelades
bestämmelsen i 10 § andra punkten, enligt vilken rätten, där så prövades skäligt,
äger förelägga adoptanten att vidtaga åtgärder till betryggande av att vederlaget
helt eller delvis användes till barnets bästa.

Av den här framlagda utredningen framgår, att redan under de år, lagen
om adoption nu varit i tillämpning, de av lagberedningen uttalade farhågorna i
fråga om förevarande bestämmelse visat sig grundade. Det har visat sig, att, då
vederlag kräves, det egna ekonomiska intresset i stor utsträckning är grunden till
adoptantens önskan att adoptera. Och barnavårdsbyrån anser, att bestämmelsen
varit ägnad att framkalla den uppfattningen, att villkor om vederlag vid adoption
vore ett fullt naturligt och normalt avtalsvillkor. Bestämmelsen har vidare i
viss mån bidragit till att väcka eller i varje fall sprida tanken på barns bortsättande
i fosterhem mot ett belopp en gång för alla. Huru mycket lämpligare
ersättningens utbetalande i form av månadsbidrag är, och huru olämplig, ja farlig,
engängsbetalningen kan vara. behöver ej närmare utvecklas. Och fåran är
naturligen störst, där tillsyn över barnets vård ej utövas från det allmännas sida,
vilket — såsom ovan framhållits — är fallet dä adoption beviljats. Med hänsyn
därtill bör det enligt barnavärdsbyråns mening ej ifrågakomma, att adoption medgives
i andra fall, än då ett barn kan med trygghet lämnas utan tillsyn från det
allmännas sida. Detta är ej möjligt, då penningbidrag från de naturliga föräldrarna
är en omständighet, som väsentligt medverkar till att adoptanten vill adoptera.
En djup önskan att själv åtaga sig föräldraplikter bör vara den verkliga
orsaken till adoptantens begäran om tillstånd till ad'' ption. Endast i sådant fall
kan det förväntas, att barnet mottages med den föräldrakänsla, som giver barnet

8

[Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

skydd mot brist och vanvård. Grund till försiktighet synes därför enligt barnavårdsbyråns
mening alltid föreligga, då penningbidrag fordras, och i varje fall
bör adoption tillåtas, endast om detta bidrag med säkerhet framstår allenast som
ett medel för adoptanten att bättre sörja för adoptivbarnets uppfostran, ej såsom
ett medel att förbättra den egna ekonomien.

Enligt barnavårdsbyråns mening kan behovet av understöd från de naturliga
föräldrarnas sida fullt tillgodoses genom den möjlighet att sluta avtal om
underhållsbidrag, som föreligger. Ett sådant avtal, som vid barns bortsättande
i fosterhem bör avse månatliga bidrag, kan däremot, då fråga är om adoption,
lämpligen avse ett bidrag eu gång för alla. Redan genom beloppets karaktär
av underhållsbidrag — ej vederlag — klargöres adoptantens förpliktelse att använda
detsamma för barnets underhåll och uppfostran. Trygghet för att det
erlagda beloppat kommer till behörig användning bör vidare, så långt det är
möjligt, kunna vinnas därigenom, att lydelsen av 10 § adoptionslagen jämkas till
närmare överensstämmelse med 10 § i lagen om barn utom äktenskap. Enligt
sistnämnda lagrum skall belopp, som underhållsskyldig åtagit sig att till barnets
underhåll utgiva en gång för alla, betalas till barnavårdsnämnden. Nämnden
skall hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpa
en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, om ej
nämnden finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets
underhåll. Denna bestämmelse har erhållit stor praktisk betydelse och visat sig
ägnad att, där ett engångsbidrag kan givas, i hög grad betrygga barnets rätt.
Genom en sådan ändring av 10 § adoptionslagen komme möjligheten att genom
adoption göra ekonomisk vinning att väsentligen förminskas och därmed faran
för missbruk av adoptionsinstitutet. En följd därav, att det engångsbelopp, vars
utbetalande lagen medgiver, utgör ett underhållsbidrag till barnet, blir ock, att
om barnet dör, innan bidraget för sitt ändamål förbrukats, detsamma återgår till
de naturliga föräldrarna.

Barnavårdsbyrån hemställer därför, att 10 § adoptionslagen på så sätt omarbetas,
att adoption mot vederlag ej tillätes, samt att föreskrift meddelas, att
därest ett underhållsbidrag en gång för alla gives, därmed skall förfaras enligt
bestämmelserna i 10 § av lagen om barn utom äktenskap. Det kan naturligen
ifrågasättas att giva domstolen rätt att medgiva undantag från regeln om medlens
överlämnande till barnavårdsnämnden. Det synes emellertid byrån lämpligast
att även i detta fall — liksom då fråga är om barn utom äktenskap — låta det
ankomma på nämnden att bestämma, huruvida medlen helt eller delvis må utlämnas
till adoptanten. Barnavårdsnämnden kan lättare efter någon tids erfarenhet
bedöma, i vilken mån förvaltningen bör betros adoptivföräldrarna.

Även med den av barnavårdsbyrån föreslagna kydelsen av 10 § adoptionslagen
kan det naturligen inträffa, att av de naturliga föräldrarna vederlag i hemlighet
gives till adoptanten och att således vinningslystnad är den verkliga
grunden till adoptantens begäran om tillstånd till adoption. Med hänsyn till
adoptivbarnets skyddslösa ställning är det därför alltid nödvändigt, att domstolen
omsorgsfullt prövar, huruvida barnet med trygghet han betros adoptanten, och
härvid är en noggrann undersökning av de ekonomiska utfästelser, som kunna
vara förbundna med barnets överlämnande, av största betydelse. Härunder kan
det liksom för närvarande hända, att de naturliga föräldrarna och adoptanten i
strid mot det verkliga förhållandet förneka, att ersättning i någon form skall

9

Kungl. Maj tfa proposition nr 106.

utgå till denne. Barnavårdsbyrån vill dock ej av hänsyn härtill ifrågasätta en
bestämmelse om rätt för domstolen att avfordra parterna en förklaring på heder
och samvete rörande ifrågavarande förhållanden. En sådan bestämmelse skulle
kräva ett särskilt stadgande om straffpåföljd vid falsk förklaring och lämpligheten
av ett dylikt stadgande anser sig barnavårdsbyrån ej kunna bedöma. De
krav på straffåtgärder, som framställts i den tidigare diskussionen, vill byrån
således icke för närvarande biträda. Barnavårdsbyrån anser dessutom, att domstolarna
i allmänhet böra kunna genom barnavårdsnämnderna erhålla även denna
fråga behörigen utredd. Skulle det visa sig, att med hänsyn till föreliggande
utredning möjligheten av obehöriga ekonomiska beräkningar från adoptantens
sida ej kan anses utesluten, bör ansökningen om tillstånd till adoption avslås.
Barnavårdsbyrån anser det vara vida att föredraga, att adoption tillätes i ett
färre antal fullt betryggande fall än i ett större antal fall men med risk att tillstånd
till adoption gives ovärdiga personer. Fall av vanvård eller misshandel av barn,
där domstol stadfäst ett adoptivförhållande, äro ägnade att på ett betänkligt sätt
kompromettera adoptionen såsom rättsinstitut.

Erhåller 10 § adoptionslagen det innehåll, här ovan föreslagits, kan fortfarande
det legitima intresse, som understundom kan föreligga att bereda en adoptant
ett bidrag från de naturliga föräldrarnas sida till kostnaderna för adoptivbarnets
underhåll och uppfostran tillfullo tillgodoses, medan å andra sidan faran
för egennyttiga beräkningar från adoptantens sida väsentligen minskas. Att
detta skulle innebära en betydande vinst för det sociala barnavårdsarbetet, därom
hyser barnavårdsbyrån en på erfarenheterna från sin verksamhet grundad övertygelse.
Då det naturligen är av största vikt, att det för samhället så betydelsefulla
arbetet för det uppväxande släktets vård icke motverkas genom lagbestämmelser,
som visat sig giva anledning till missbruk, får barnavårdsbyrån i underdånighet
uttala den förhoppningen, att denna dess framställning upptages till nådigt
övervägande.’

Förevarande skrivelse åsyftar vissa ändringar i 9 och 10 §§ i
lagen den 14 juni 1917 om adoption. Förstnämnda lagrum innehåller,
bland annat, ett bemyndigande för rätten att i mål om adoption infordra
yttrande från barnavårdsnämnd. Att nämndens hörande icke påbjöds
för de normala fallen, då den, som skall adopteras, är minderårig,
lärer främst hava berott därpå, att dessa nämnder då ännu på många
orter i vårt land voro ganska oprövade. På sätt barnavårdsbyrån framhåller,
är förhållandet härutinnan numera ett annat, och goda skäl synas
mig tala för, att denna källa för upplysningars inhämtande städse utnyttjas,
så framt ej den, som skall adopteras, uppnått den ålder, att
tillsyn från nämndens sida i allmänhet ej längre bör ifrågakomma, eller 18
år. Även beträffande frågan, från vilken eller vilka nämnder yttrande
bör inhämtas, är jag ense med barnavårdsbyrån.

Lagen om adoption innehåller i 10 § följande bestämmelse: »Rätten
har att söka inhämta upplysning, huruvida å någondera sidan vederlag

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 34 käft. (Nr 106.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

är givet eller utfäst. Tillkommer sökanden vederlag, äge rätten, där så
prövas skäligt, förelägga honom vidtaga de åtgärder rätten aktar nödiga
till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes till barnets
bästa. Efterkommes ej sådant föreläggande, vare ansökningen förfallen».
Såsom framgår av lagberedningens motivering är den tanke, som ligger
till grund för detta stadgande, i huvudsak denna. Vid den utredning,
som rätten ex officio har att företaga i adoptionsärenden, är det av vikt
att konstatera, huruvida ekonomiska intressen av en eller annan art äro
förknippade med ansökningen. Om detta visar sig vara händelsen och
sökanden eller annan härvid får antagas fullfölja egoistiska syften, är
ansökningen icke förtjänt av bifall. Men händelsen kan även vara den,
att sökanden tagit eller betingat sig ekonomiska förmåner i barnets intresse.
Det förekommer stundom fall, då barnet kan förväntas få ett
gott hem hos adoptivföräldrar, vilka av ekonomiska skäl ej kunna fullfölja
sin önskan att upptaga barnet, om de ej erhålla något bidrag till
de med barnets vård och uppfostran förenade utgifterna. Den grannlaga
prövningen, huruvida ett sådant fall föreligger, ankommer på rätten.
Enligt det anförda lagrummet har rätten, om den härvid kommer till
det resultat, att adoption bör få äga rum, jämväl att avgöra, huruvida
det bidrag, varom fråga är, kan anförtros åt adoptanten att av honom
fritt disponeras i barnets intresse, eller huruvida beträffande beloppet i
dess helhet eller till någon del särskilda åtgärder böra föreskrivas till
betryggande av att syftet vinnes.

Barnavårdsbyråns skrivelse ger visserligen icke anledning till det
antagandet, att de principer, som uppbära det ifrågavarande stadgandet,
blivit av domstolarna missförstådda. Den av byrån verkställda utredningen
synes däremot visa, hurusom bland allmänheten mången anser
det såsom en naturlig sak, att adoptanten söker tillgodose sina egna
ekonomiska intressen. Detta innebär tydligen en fara för att samtycke
till adoption sökes och, på grund av de med utredningen förknippade
svårigheterna, erhålles även i andra fall än de av lagen åsyftade. På
sätt byrån framhåller är detta så mycket mera betänkligt, som vården
om adoptivbarn ej är underkastad den beträffande fosterbarn stadgade
kontrollen från det allmännas sida.

I vad mån den nyss nämnda, om jag så får säga, affärsmässiga uppfattningen
av adoptionen kan hava sin grund i nyss anförda stadgande
är svårt att avgöra. Nekas kan dock icke, att lagrummets avfattning
kan giva anledning till missförstånd. Här talas sålunda om vederlag
såsom något med adoptionen i vissa fall förenligt, och det kunde synas,
som om adoption skulle kunna medgivas, även om vederlaget delvis vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

11

avsett för annat än barnets bästa. Den oklarhet, som sålunda vidlåder
lagrummet, bär sin grund däruti, att ordet vederlag användes i eu allt
för vidsträckt bemärkelse. Därunder inbegripes nämligen ej blott eu
gottgörelse, som endera kontrahenten mottagit för vad han å sin sida
presterat eller utfäst sig att prestera, utan även vad adoptanten mottagit
i sin egenskap av barnets blivande representant och sålunda åtminstone
i första hand i dess intresse. Detta är emellertid två olika
saker, som böra hållas strängt åtskilda även terminologiskt. I förra
fallet föreligger ett verkligt vederlag; i senare fallet åter är det åtminstone
i regel fråga om ett bidrag till barnets underhåll. Sammanfattas dessa
företeelser under en gemensam beteckning, kan detta så mycket lättare
vålla missförstånd, som rätten att erhålla bidrag till barns underhåll för
icke länge sedan ganska allmänt uppfattades såsom en vårdnadshavaren
tillkommande rätt, över vilken denne kunde efter behag disponera. I den
nya lagstiftningen på familjerättens område har emellertid den uppfattningen
flerstädes kommit till klart uttryck, att underhållsrätten tillkommer
den, vars behov är i fråga.

En adoption mot vederlag i egentlig mening lärer böra en gång
för alla förbjudas. Visserligen kunna fall tänkas, då den omständigheten,
att vederlag givits eller utfästs, icke tyder på att för barnets välfärd
främmande synpunkter spelat en obehörig roll. Men dessa sällsynta fall
måste stå tillbaka för de förut berörda hänsyn, som kräva, att varje köpslagan
angående barnet klart och otvetydigt framstår såsom något otillbörligt.
Lagen bör sålunda innehålla ett ovillkorligt stadgande, att ansökning
om tillstånd till adoption ej må bifallas, om vederlag är givet
eller utfäst.

En regel sådan som den nyssnämnda skulle emellertid förlora all
praktisk betydelse, om avtal angående bidrag till barnets underhåll lämnades
utan beaktande vid adoptionsärendets behandling. Vad som i verkligheten
avsåge vederlag, kunde då klädas i underhållsbidragets form.
Risken härför är tydligen mindre, om bidraget utfästes att utgå periodiskt
under tiden tills barnet kan förväntas vinna förmåga att försörja
sig självt. Mot en adoption, som är förknippad med ett sådant avtal,
möta emellertid betänkligheter av annan art. Är meningen redan från
början, att vårdnadshavaren under barnets hela uppväxttid skall stå i
ett dylikt ekonomiskt beroende av de naturliga föräldrarna, är adoption
ej den rätta formen för rättsförhållandets ordnande. Den definitiva och
väsentliga förändring i barnets rättsställning, som adoptionen innebär,
är på sin plats allenast om adoptanten är eller genom ett bidrag i ett
för allt sättes i stånd att för framtiden underhålla barnet. En annan

12

Kungl. Majits proposition nr 106.

sak är, att de förutsättningar, under vilka adoptionen skedde, sedermera
kunna slå fel och att det på den grund kan bli nödvändigt taga i anspråk
den subsidiära underhållsskyldighet, som enligt lagens 13 § åvilar
de naturliga föräldrarna och som icke upphör på grund därav, att ett
underhållsbidrag i ett för allt utgivits i samband med adoptionen.

Emot ett bidrag av sistnämnda beskaffenhet bör lagen, såsom nyss
antyddes, ej ställa sig avvisande. Det är också bidrag av denna art,
som 10 §, rätt fattad, närmast åsyftar, då där talas om vederlag såsom
något i vissa fall med adoptionen förenligt. Lagrummet lägger det i
rättens hand att, där så prövas skäligt, förelägga adoptanten att vidtaga
de åtgärder, rätten aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt
eller delvis användes till barnets bästa. Såsom framgår av motiveringen
åsyftas härvid sådana åtgärder som inköp av livränta för barnet under
dess uppväxttid eller insättande av ett kapital i en bank, som åtager sig
att utgiva räntan åt adoptanten och kapitalet åt barnet, när det uppnått
myndig ålder. Skall trygghet ernås mot adoption för vinnings skull,
synes det emellertid lämpligt att, på sätt barnavårdsbyrån föreslår, efter
mönstret av 10 § i lagen om barn i äktenskap giva en ovillkorlig föreskrift,
att beloppet skall omhändertagas av barnavårdsnämnden och av
denna disponeras på sätt där för ett liknande fall föreskrives. Det lärer
dock ej böra uppställas såsom villkor för samtycke till adoptionen, att
beloppet är inbetalt redan då samtycke gives. Adoption bör även få
komma till stånd, om förbindelse å beloppet utfärdats till nämnden och
blivit av sökanden och nämnden godkänd. Att beloppet härvid är ställt
att betalas i flera poster, bör naturligtvis lika litet här som vid tillämpningen
av 10 § i lagen om barn utom äktenskap anses beröva avtalet
dess egenskap att avse Visst belopp en gång för alla’.

Om bestämmelser av nu angivna innehåll upptagas i adoptionslagen,
är det visserligen utan vidare klart, att rätten skall söka inhämta
upplysning, huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Det synes mig emellertid lämpligt, att rättens skyldigheter
härutinnan inskärpas genom ett uttryckligt stadgande. Barnavårdsbyrån
diskuterar även frågan, huruvida rätten bör tillerkännas befogenhet att
avfordra sökanden och barnets föräldrar en förklaring på heder och samvete
rörande ifrågavarande förhållanden vid äventyr av straff för falsk
förklaring. Byrån avvisar dock denna tanke, och jag delar den uppfattning,
att bestämmelser av nämnda innebörd ej böra upptagas i lagen.
Däremot tror jag det vara lämpligt, att lagen frånkänner ett avtal om
vederlag eller underhåll, som, där det varit för rätten kunnigt, bort föranleda
avslag å ansökningen, all verkan. Om adoptanten i hemlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 13

mottager vederlag eller underhållsbidrag, riskerar han sålunda att detta
återkräves.

Skola hithörande bestämmelser byggas på nu angivna grunder,
lärer det bäst överensstämma med adoptionslagens systematik, att i 8 §,
som behandlar de sakliga förutsättningarna för adoption, upptagas förbudet
mot vederlag och de regler, som ha avseende på bidragsavtalens
förenlighet med adoption. Stadgandet om rättens plikt att föranstalta
om utredning i hithörande frågor bör lämpligen upptagas i 9 § och regeln
om disponerandet av bidragsbelopp, som inflyta till barnavårdsnämnden,
i 10 §.»

Föredraganden uppläser härefter ett inom justitiedepartementet i
samråd med lagberedningen utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av
8, 9 och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 {nr 378) om adoption, av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar1), och hemställer att för det i §
87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets yttrande över förslaget
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bar bär
nteslntits.

14

Kungl. Majäa proposition nr 106.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl Maj:ts lagråd den 9 mars
1923.

Närvarande:

justi tierådet Sundbebg,
regeringsrådet Thulin,
justitieråden Stenberg,
Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
19 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9 och 10 §§ i lagen
den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Einar Stenbeck.

Justitieråden Sundberg, Stenberg och Koersner lämnade förslaget
utan anmärkning.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

»Jag lämnar förslaget utan annan erinran, än att stadgande, som
kan föranleda att bidrag till adopterat barns underhåll inbetalas till
barnavårdsnämnd, ej synes mig böra meddelas utan att uttryckligen fastslås,
att inbetalningen sker under kommunal eller statlig garanti för medlens
förvaltning.»

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ta proposition nr 106.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 9 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den
19 januari 1923 remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 8, 9
och 10 §§ i lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption, därvid föredraganden
hemställer, att förslaget, vilket av lagrådets flesta ledamöter
lämnats utan erinran, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
N. Cervin.