Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående befrielse
för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta
under vissa år d två statslån; given Stockholms
slott den 2 mars 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, liållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Schlyter, Orne.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför:

Till restaurering av tornbyggnaden å Linköpings domkyrka beviljade
på Kungl. Maj:ts framställning 1876 års riksdag ett extra
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 81 käft. (Nr 103.) 1

Befrielse för
Linköpings
domkyrka
från erläggande
av ränta
under vissa
år å två
statslån.

2

Kungl. May.ts proposition Nr 103.

anslag av 68,500 kronor. Kung!. Maj:ts framställning i ämnet till
riksdagen hade närmast föranletts av en skrivelse från länsstyrelsen
och domkapitlet i Linköping, vari dels meddelades, att till förfogande
för nämnda restaureringsarbete stodo enskilda bidrag till belopp av
92,881 kronor 20 öre, att Linköpings domkyrkoförsamling ntfäst sig
att erlägga 30,000 kronor, samt att domkyrkan syntes kanna genom
upptagande av ett lån själv svara för 30,000 kronor, men icke något
därutöver, dels ock hemställdes om anslag av statsmedel till visst,
för ändamålet ytterligare erforderligt belopp.

Sedan därefter framställning gjorts om beviljande åt domkyrkan av
förberörda lån å 30,000 kronor, i samband varmed upplystes, bland annat,
att en oförutsedd kostnad under tornbyggnadsarbetets fortgång uppstått
därigenom, att kyrkans gavelvägg åt tornsidan måst ommuras,
anvisade på Kungl. Maj:ts framställning 1882 års riksdag för fullbordande
av tornbyggnaden å Linköpings domkyrka jämte därmed
i sammanhang stående arbeten å riksgäldskontorets stat för år 1883
ett belopp av 30,000 kronor såsom lån att av domkyrkan återgäldas
med en årlig annuitet av fem procent å den ursprungliga lånesumman,
av vilken annuitet skulle beräknas fyra procent ränta å det
vid varje likvid återstående oguldna kapitalbeloppet och återstoden
anses såsom kapitalavbetalning.

I skrivelse den 1 december 1886 anmälde härefter domkyrkostyrelsen
att, utöver vad i det ursprungliga kostnadsförslaget upptagits,
åtskilliga arbeten å tornbyggnaden måst verkställas, enär
de prövats vara av oundvikligt behov för domkyrkans fortfarande
bestånd, varigenom utgifterna överstigit det ursprungliga kostnadsförslaget
med 59,779 kronor 79 öre, att för smides-och järnkonstruktioner
och prisförhöjning å rå kalksten m. in. uppkommit en merutgift
av 15,951 kronor 74 öre, att låga priser vid realisering av
maskiner och överblivna materialier bidragit till den uppkomna skillnaden
samt att, ehuru största delen av dessa överskjutande utgifter
täckts av vid arbetets början befintligt överskott av tillgångar och
sedermera tillkomna gåvor samt under tiden uppburna räntor, dock
uppstått en brist på cirka 30,000 kronor.

På Kungl. Maj:ts i anledning härav gjorda framställning anvisade
1887 års senare riksdag till betäckande av uppkommen brist
i den beräknade kostnaden för tornbyggnaden å Linköpings domkyrka
jämte därmed i sammanhang stående arbeten å riksgäldskon -

3

Kung!. Maj:ts proposition Nr 103.

torcts stat för år 1888 ett belopp av 30,000 kronor såsom lån att
av domkyrkan förräntas och återgäldas enligt samma grunder, som
bestämts i fråga om det tidigare lånet.

Under erinran om do sålunda beviljade lånen liar domkyrkostyrelsen
i Linköping i skrivelse den 24 mars 1921 meddelat, att domkyrkan
under vissa år varit urståndsatt att erlägga föreskrivna räntcoch
avbetalningar å ifrågavarande lån, ävensom hemställt om efterskänkande
av den skuld, vari domkyrkan på grund av omförmälda
uteblivna räntebetalningar häftade till riksgäldskontoret. Domkyrkostyrelsen
anför:

Intill år 1907 kunde domkyrkan ordentligt verkställa föreskrivna avbetalningar
å dessa lån. Men nämnda år befanns kyrkans skiffertak vara så bristfälligt,
att en omläggning därav var oundgängligen nödvändig, och då domkyrkan
ej ägde medel därtill, måste ett nytt amorteringslån å 20,000 kronor annorstädes
för ändamålet upptagas. Och eftersom det ej blev möjligt för domkyrkan att
förränta och amortera alla dessa lån jämte ett annat äldre lån å ursprungligen
25,000 kronor, såg sig domkyrkostyrelsen, sodan den förgäves vänt sig till Kungi.
Maj:t med anhållan om proposition till riksdagen angående avskrivning av domkyrkans
återstående skuld till staten, nödsakad att inställa sina avbetalningar å
statslånen, till dess de andra lånen blivit gäldade. I december 1920 erlade domkyrkostyrelsen
slutlikvid å det äldsta lånet, och vid 1921 års slut hoppas den
kunna göra detsamma beträffande det sist upptagna, varefter den är lika skyldig
som villig att fortsätta med avbetalningen å statslånen. Emellertid har nu under de
senast förflutna 15 åren, genom oguldna räntors läggande till kapitalen, domkyrkans
skuld till riksgäl dskontoret vuxit så, att den för närvarande är åtskilligt
större än den ursprungligen var, och det skulle, även under den förutsättning
att domkyrkan kunde årligen erlägga stadgade annuiteter, dröja inemot 50 år
innan hennes skuld till staten vore till fullo gulden. Det är tröstlöst att tänka
sig, att domkyrkan, vars årliga inkomster i medeltal belöpa sig till endast 6,000
kronor, med vilka underhållet av det väldiga templet, biskops- och domkyrkosysslomansgårdarna
med flera andra utgifter måste bestridas, under så lång tid
skall bliva urståndsatt att verkställa större nödiga reparationer å dessa byggnadet.
Och dock erfordras inom den närmaste framtiden en omfattande sådan, i
der att kopparplåtbetäckningen å domkyrkans tornspira, som från början synes
ha blivit opraktiskt anbragt, snart nog behöver omläggas. Kunde nu domkyrkan,
då man ej vågar hoppas på avskrivning av hela dess skuld till staten, åtminstone
bli befriad från erläggandet av det sedan år 1907 åsamkade räntebeloppet, så
skulle hon måhända bli i stånd att avbörda sig denna sin skuld, innan berörda
stora reparation på tornspiran behövde verkställas. Och eu sådan begäran kan
väl svårligen anses orimlig, då man besinnar, att domkyrkan vid medeltidens slut
ägde betydande tillgångar, 578 hela hemman, vilka avhänts henne samt ersatts
med den så kallade kronotionden, som, med det värde penningen nu har, är alltför
obetydlig, för att templets underhåll därmed skulle kunna ens nödtorftigt bestridas.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som beretts tillfälle att yttra
sig i ärendet, hava i utlåtande den 7 april 1921 anfört:

Ifrågavarande båda lån utbetalades av riksgäldskontoret till styrelsen för
domkyrkan, det förra den 2 februari 1883 och det senare den 5 januari 1888.
Enligt bestämmelse i de för lånen utfärdade skuldförbindelserna förfalla annuiteterna
årligen till betalning på samma dagar, som de, å vilka lånebeloppen
lyftats.

Den oguldna räntan löper för det äldre lånet från den 14 februari 1906 —
beroende därpå att 1906 års annuitet inbetalades några dagar för sent — och för
det yngre lånet från den 5 januari samma år.

Efter inbetalningen av de två annuiteter, som förföllo till betalning år 1906,
utgjorde riksgäld skontorets återstående kapitalfordran hos domkyrkan 19,055 kronor
54 öre å 1883 års lån och 22,308 kronor 17 öre å 1888 års lån. Räntan härå
ä 4 procent utgör för 15 år 11,433 kronor 30 öre respektive 13,384 kronor 95 öre
eller sammanlagt 24,818 kronor 25 öre, vartill alltså det belopp uppgår, om vars
efterskänkande domkyrkostyrelsen gjort framställning; och bör, i händelse denna
framställning bifalles, inbetalningen av annuiteterna, utgörande 1,500 kronor för
vartdera lånet, ånyo vidtaga år 1922 på de förut bestämda förfallodagarna.

Efter erhållen remiss hava kammarkollegiet och statskontoret
genom länsstyrelsen från Linköpings domkyrkoförsamling infordrat
yttrande rörande det belopp, varmed församlingen kunde vara villig
att årligen bidraga till domkyrkans underhåll. Till svar härå har
församlingen, med vilken domkapitlet och domkyrkostyrelsen i avgivna
yttranden förklarat sig instämma, anfört:

Vad domkyrkans underhåll angår, har det enligt gammal praxis ansetts tillkomma
domkyrkan att med sina medel sörja för vidmakthållandet av kyrkans
yttre, medan åter domkyrkoförsamlingen haft att svara för alla utgifter, som röra
kyrkans inredning, dennas vidmakthållande eller förnyande eller som sammanhänga
med kyrkans användning som gudstjänstlokal. I detta sammanhang må
särskilt erinras om de betydande utgifter, som församlingen årligen måste vidkännas
för det väldiga templets uppvärmning och belysning, utgifter som under
de sista 5 åren uppgått till i medeltal 15,000 kronor om året. Likaså anser sig
församlingen, som under de sista 40 åren bekostat bland annat restaurering av
såväl orgel som predikstol samt låtit inreda ny värmeledning, böra framhålla,
att åtskilligt av inredningen snart nog behöver förnyas — frågan härom har
under krigsåren måst uppskjutas — vilket kommer att kräva avsevärda utgifter
från församlingens sida.

Vidare vill församlingen erinra om, att den vid liera tillfällen, då större
reparationer å kyrkans yttre måst vidtagas, ej undandragit sig att i sin mån bidraga
till kostnaderna härför. Så t. ex. bidrog församlingen till restaureringen
av kyrkans torn åren 1876—1886 med 30,000 kronor, bekostade 1892 nya takrännor
till domkyrkan och 1899 innerdörrar vid dess tornportal. Församlingen
torde icke heller för framtiden, där så beböves, komma att undandraga sig att

o

Kungl. May.ts proposition Nr 103.

lämna dylika bidrag. Däremot anser sig församlingen, i betraktande av vad ovan
anförts, icke kunna på förhand utfästa sig att till kyrkans yttre underhåll årligen
lämna något visst kontant bidrag.

Länsstyrelsen, som den 25 februari 1922 avgivit yttrande i ärendet,
har uttalat, att domkyrkostyrelsens framställning syntes länsstyrelsen
vara i S3mnerligen hög grad förtjänt av beaktande.

För egen del hava kammarkollegiet och statskontoret den 30
mars 1922 avgivit gemensamt utlåtande i iirendet. Ämbetsverken
yttra:

Huvudsakligast därigenom, att under restaureringsarbetenas gång det visat
sig nödvändigt att utföra en del icke tidigare förutsedda arbeten, har domkyrkan
fått vidkännas avsevärt större kostnader, än som ursprungligen varit avsett och
som domkyrkan med hänsyn till sina tillgångar och inkomster då ansågs kunna
bära. Frågan är nu om domkyrkans ekonomi för närvarande kan anses vara
sådan, att den medgiver förräntande och amortering av hela den nuvarande skulden
till riksgäldskontoret, utan att därigenom ändamål åsidosättas, som böra med
domkyrkans medel tillgodoses. Under åren 1918—1920, för vilka ämbetsverken
haft tillgång till domkyrkans räkenskaper, hava i medeltal per år inkomsterna belöpt
sig till 8,186 kronor, utgifterna, bortsett från amortering samt räntor å numera
slutbetalda lån, till 3,026 kronor samt överskottet sålunda till 5,160 kronor. Eftersom
de domkyrkan åliggande årliga annuiteterna å de bägge lånen från riksgäldskontoret
uppgå till sammanlagt 3,000 kronor, skulle sålunda, under förutsättningav
oförändrade inkomster och utgifter, uppstå ett årligt överskott av 2,160 kronor.
Bland utgifterna för nämnda år ingå emellertid underhållskostnader för domkyrkans
fastigheter allenast med ett belopp av i medeltal cirka 2,000 kronor och då
domkyrkan har att svara för underhållet av biskops- och syssloman sgårdarna
samt jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 26 november 1696 för det utvändiga underhållet
av den stora domkyrkobyggnaden, kan tydligtvis detta belopp ingalunda
anses utgöra en riktig medeltalssiffra för en längre följd av år, då givetvis större
och kostsammare reparationsarbeten emellanåt måste förekomma, utan lärer detta
belopp böra beräknas väsentligt högre. Domkyrkan torde visserligen de närmaste
åren kunna förvänta någon ökning av sina inkomster av kronotionde på grund
av höjning av tioårsmedelmarkegångsprisen, men å andra sidan lärer väl sannolikt
en nedgång av dessa pris under de för åren 1918—1920 gällande sedermera
vara att vänta.

Efter erinran om det av Linköpings domkyrkoförsamling i ärendet
avgivna yttrande anföres vidare:

Ämbetsverken måste jämväl anse, att med hänsyn till de församlingen redan
åvilande utgifterna för domkyrkans räkning samt därtill, att domkyrkobyggnaden
såsom församlingskyrka torde vara av obehövligt stora mått, några regelbundna
bidrag från församlingen till underhållet av domkyrkans yttre icke skäligen
kunna påfordras.

G

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Av det anförda torde framgå, att domkyrkans ekonomi, även om medel icke
saknas för löpande mindre underhållsarbeten, får anses vara så svag, att domkyrkan
icke torde kunna! jämsides med förräntning och amortering av dess nuvarande
skuld till riksgäldskontoret tillfredsställande fullgöra densamma åliggande
underhåll av kyrkobyggnaden och de övriga fastigheterna. Då det väl får anses
vara ett statsintresse, att underhållet av kyrkobyggnaden, som obestridligen utgör
ett av vårt lands förnämligaste och värdefullaste arkitekturminnesmärken från
gången tid, icke genom brist på medel i något avseende försummas, synes goda
skäl tala för att staten bispringer domkyrkan genom ett tillmötesgående av domkyrkostyrelsens
ansökning, detta så mycket mera, som anledningen till domkyrkans
iråkade ekonomiska svårigheter ytterst har sin grund i den genom oförutsedda
omständigheter uppkomna kostnadsökningen för de av statsmakterna år
1876 beslutade restaureringsarbetena.

Även vid bifall till den gjorda ansökningen skulle domkyrkan icke komma
att slutamortera lånen förr än år 1939 respektive 1945, vadan först därefter en
annuiteterna motsvarande del av domkyrkans inkomster skulle komma att stå till
förfogande för andra ändamål.

Byggnadsstyrelsen har i den 31 maj 1922 i ärendet avgivet yttrande
anfört:

Byggnadsstyrelsen ansluter sig till vad kammarkollegiet och statskontoret
anfört och vill endast ytterligare framhålla, att de medel, som finnas tillgängliga
för underhåll av domkyrkan och övriga fastigheter, vilkas underhåll skola bekostas
av domkyrkans inkomster, äro synnerligen knappa, icke minst med hänsyn
till domkyrkans oersättliga värde såsom ett av landets främsta kyrkobvggnadsmonument
från medeltiden.

I skrivelse den 19 januari 1923 har härefter domkyrkostyrelsen
förnyat sin förut i ämnet gjorda framställning, dock med den ändring
att befrielse begäres från skyldigheten att till riksgäldskontoret
inbetala den ränteskuld, som åsamkats under åren 1906—1921, d. v. s.
under 16 år — i stället för såsom förut begärts 15 år — varunder
föreskrivna inbetalningar å statslånen ej blivit erlagda. I samband
härmed upplyses, att styrelsen, som nu ser sig i tillfälle att
för domkyrkans räkning fortsätta avbetalningarna på lånen, den 5
januari 1923 till riksgäldskontoret insänt samma dag förfallen annuitet
å lånet av år 1888. Till vad styrelsen förut anfört rörande
förestående reparationer å domkyrkan har styrelsen tillagt, att i kyrkans
valv upptäckts sprickor, som, när grundlig undersökning hunne
verkställas, kundo befinnas vara av den art, att de oförtövat krävde
ett omfattande reparationsarbete i tempelvalven.

Med de knappa inkomster, Linköpings domkyrka förfogar över,
bär det givetvis mött stora svårigheter för domkyrkan att under nyss

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 7

angivna sexton år betala ränta och amortering å de båda statslånen
och samtidigt fullgöra sina övriga ekonomiska förpliktelser. Sedan
numera ett par andra lån slutamorterats och domkyrkan åter börjat
erlägga föreskrivna annuiteter å statslånen, är det ju tänkbart, att
domkyrkan därjämte skulle kunna verkställa avbetalningar å den å
sistnämnda lån uppkomna rån teskulden. Med hänsyn till domkyrkans
underhållsskyldighet i avseende å domkyrkobyggnaden samt biskopsocli
domkyrkosysslomansgårdarna kan man emellertid icke lita på
att denna utväg skall visa sig framkomlig. Därigenom skulle nämligen
för avsevärd tid framåt domkyrkans inkomster bliva så hårt anlitade,
att endast jämförelsevis obetydliga reparationer kunde utföras,
under det att medel komme att saknas för oundgängliga större reparationer.
Under sådana omständigheter synes det nödvändigt att bispringa
domkyrkan. Visserligen hade det under nuvarande förhållanden
varit önskvärt, att statens anlitande för ändamålet kunnat undvikas.
Då emellertid någon annan utväg icke torde stå till buds, och
då, såsom kammarkollegiet och statskontoret framhållit, domkyrkans
ekonomiska svårigheter kunna hänföras till kostnadsökningen för de
av statsmakterna år 1876 beslutade restaureringsåtgärderna, anser jag,
att staten nu bör träda hjälpande emellan. Så har förut skett i ett
flertal fall, då det visat sig omöjligt att bestrida omkostnaderna för
reparation av domkyrka allenast med de bidrag, som vederbörande
domkyrka och församling kunnat ställa till förfogande, samt med
eventuellt insamlade gåvomedel.

Vad särskilt angår Linköpings domkyrka, som utgör ett synnerligen
vackert minnesmärke av vår medeltida byggnadskonst, liar
staten, utom vad i det föregående omförmäits, vid flera tillfällen
lämnat bidrag till reparationer av kyrkan. Sålunda hava under 1800-talet före år 1876, då förberörda anslag å 68,500 kronor anvisades,
för ändamålet beviljats dels lån, dels anslag till sammanlagt ganska
avsevärda belopp.

Vidkommande den form, som nu bör väljas, för bispringande av
domkyrkan har föreslagits efterskänkande av den på grund av de
uteblivna räntebetalningarna å de båda statslånen uppkomna ökningen
av skulden. Jag är för min del beredd att biträda detta förslag.
Uträknas med ledning av de utav fullmäktige i riksgäldskontoret
lämnade uppgifterna den på 16 år belöpande räntan å riksgäldskontorets
sammanlagda kapitalfordran hos domkyrkan för ifråga -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

vaxande två lån sådan densamma befann sig den 5 januari, respektive
den 14 februari 1906, d. v. s. efter inbetalning av de annuiteter,
som förf öllo till betalning och erlades år 1906, erhålles ett
belopp av 26,472 kronor 78 öre, som sålunda utgör den skuld, domkyrkan
skulle befrias från att inbetala.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att
Eders Kungl. Maj:t behagade föreslå riksdagen

att medgiva Linköpings domkyrka befrielse
från erläggande av den på 16 år belöpande ränta
å riksgäldskontorets kapitalfordran hos domkyrkan
för två till domkyrkan utlämnade lån sådan denna
kapitalfordran befann sig beträffande det ena lånet
den 5 januari och beträffande det andra den
14 februari 1906.

Vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Breitholtz.

Stockholm 1923, Ivar Hceggströms Boktryckeri A. B:

130525