8

Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts ullätande Nr 13.

Motionen.

Andra kammarens
utskott.

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1923 kl. 3 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,
i anledning av väckt motion i andra kammaren, nr 163,
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om reglering av lantoch
lådbrevbärarncs anställnings- och avlöningsförhållanden.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 163, hava herrar Granath
och Olsson i Gävle hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att frågan om lånt- och lådbrevbärarnas anställnings-
och avlöningsförhållanden måtte på lämpligt sätt återupptagas och
förslag utarbetas.

I fråga om motiveringen för denna hemställan hänvisas till motionen.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,
anförde i anledning härav följande:

»Redan av vad motionärerna anfört framgår, att frågan om lånt- och
lådbrevbärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden vid flera tillfällen
beaktats av andra kammaren, som även upprepade gånger uttalat
sig för genomförandet av en förbättring i dessa personalgruppers ställning.

Den genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 augusti 1920 tillsatta s. k.
1920 års postkommitté erhöll även bl. a. i uppdrag att verkställa utredning
och avgiva förslag beträffande lånt- och lådbrevbärarnas anställnings-
och avlöningsförhållanden, vilken del av kommitténs uppdrag vid
utgången av år 1922 emellertid ännu icke var slutförd och enligt Kungl.
Maj:ts beslut ej heller kommer vidare att av kommittén fullföljas.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

9

Under de senaste åren har visserligen en förbättring genomförts i
lantbrevbärarnas ställning, så till vida som generalpoststyrelsen från år
1918 vid träffande av kontrakt angående lantbrevbärings utförande tilllämpat
vissa efter de beräknade arbetsprestationerna avpassade minimigrunder
för ersättning, å vilka belopp visst dyrtidstillägg (för närvarande
10%) tillkommit. Utan tillämpning av dessa minimigrunder hade sannolikt
lantbrevbärarkårens ställning under de sista åren ytterligare försämrats,
då i så svåra depressionstider som de närvarande sannolikt mången
skulle kunnat förmås att påtaga sig brevbäringsarbetet även för ersättningar,
som måste anses oskäligt låga.

Utskottet anser sig likväl nödsakat att instämma i motionärernas
allmänna uppfattning, eller att lantbrevbärarnas förhållanden fortfarande
äro oordnade samt deras avlönings- och anställningsförhållanden av svävande
natur och ej alltid innebärande tillräckliga garantier för en skälig
arbetsersättning. Ett ordnande efter enhetliga och betryggande grunder
av dessa förhållanden synes därför utskottet innebära en skälig gärd av
rättvisa åt en kår, som, ofta under svåra förhållanden, utför ett för det
allmänna betydelsefullt arbete.

Farhåga för att en förbättring av lantbrevbärarnas ställning icke
skulle kunna genomföras utan merkostnader för statsverket torde måhända
medföra, att mången, med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella lägets
svårigheter, ställer sig betänksam emot att för närvarande uttala sig för
åtgärder i motionens syfte. Utskottet förutsätter emellertid såsom givet,
att mera fast anställning endast skall komma i fråga för sådana lantbrevbärare,
vilka hava full och daglig sysselsättning med postbäring. Detta
torde, enligt vad utskottet inhämtat, vara fallet endast beträffande något
iller än 1 % av den till omkring 2,600 personer uppgående lantbrevbärarkåren.
Av de övriga hava endast cirka 19 % regelbunden sysselsättning
med brevbäring varje söckendag. De statsfinansiella konsekvenserna av
åtgärder i motionens syfte torde därför under inga omständigheter bliva
betydande, och måhända kan genom en mera planmässig organisation
av postanordningarna å landsbygden varje kostnadsökning undvikas. Ej
heller synas några nya ordinarie befattningar behöva ifrågakomma. De
reformer, som motionärerna avse, kunna genomföras helt och hållet på
administrativ väg.

Utskottet får vidare vitsorda motionärernas uppgift därom, att 1920
års postkommitté redan nedlagt ett icke obetydligt arbete för sakens utredning.
Sålunda har frågan om fastställande av enhetliga grunder för ersättnings
utgående till kontraktsanställda lantbrevbäraro redan delvis av
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 12 sand. 2 avd. 11 höft. (Nr 12—13.) 2

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlät ande Nr 13.

Utskottet.

kommittén genomarbetats. Ett fullföljande av kommitténs ursprungliga
uppdrag beträffande lånt- och lådbrevbärarna synes därför genom Kung!.
Maj:ts åtgärd numera jämförelsevis lätt kunna bringas till stånd.

Vad lådbrevbärarna beträffar ■—- vilkas antal för närvarande endast
uppgår till cirka 190 och som hava sitt huvudsakliga arbete förlagt till
villa- och förstadsliknande samhällen — torde dessas ställning, i den mån
deras arbete icke övertages av ordinarie eller extra ordinarie personal,
kunna ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med lantbrevbärarnas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att andra
kammaren, med bifall till herrar Granaths och Olssons i Gävle förevarande
motion, måtte för sin del besluta,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om ordnande av lånt- och lådbrevbärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden
måtte på lämpligt sätt återupptagas.

Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.

Första kammaren, som delgivits andra kammarens beslut, har hänvisat
ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.»

Då genom Kungl. Maj:ts beslut den pågående utredningen rörande
anställningsformerna för lånt- och lådbrevbärare avbrutits, synes det utskottet,
att endast särskilda och mycket starka skäl kunna föranleda densammas
återupptagande. Sådana hava enligt utskottets förmenande icke
i ärendet anförts. Enligt vad utskottet inhämtat har år 1918 på generalpoststyrelsens
föranstaltande genomförts en reglering beträffande ersättning
för ifrågavarande arbete, varvid en viss minimitaxa bestämts, vilken
även i fall, då lägre anbud ingivits, icke underskrides. Även om före denna
reglerings genomförande befogade anmärkningar kunnat riktas mot det
sätt, varpå entreprenadsystemet då tillämpades, torde den ersättning,
som numera utgår för ifrågavarande uppdrags fullgörande, knappast kunna
betraktas såsom anmärkningsvärt låg. En ny reglering synes därför utskottet
icke av behovet nu så påkallad, att den avbrutna utredningen för
den skull oundgängligen måste upptagas. Härtill kommer, att, enligt vad
utskottet erfarit, en allsidig revision och omläggning av brevbärarlinjer
å landsbygden är av behovet påkallad, och denna revision torde böra genomföras
av generalpoststyrelsen, innan förnyad prövning av lånt- och lådbrevbärarnas
anställnings- och avlöningsförhållanden företages. Slutligen
får utskottet framhålla, att de reformer, som i motionen åsyftas, torde

Första kammarens andva tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

11

kunna, om förhållandena så kräva, genomföras på administrativ väg och
med ledning" av de resultat, till vilka 1920 års postkommitté redan kommit,
innan den avslutade sitt arbete.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 20 april 1923.

A utskottets vägnar:

N. J. F. ALMKVIST.

Närvarande vid slutbehandlingen av förestående ärende: So utlåtandet nr 12.

Reservation

av herrar Julin och Franzén, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava följande lydelse:

I en inom —----—--— — — — tillfälliga utskott.

•

»Då genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 november 1922 den då pågående
utredningen rörande anställnings- och avlöningsförhållanden för
lantbrevbärare och lådbrevbärare avbrutits, synes det utskottet att endast
särskilda och mycket starka skäl böra kunna föranleda densammas
återupptagande. Sådana äro emellertid enligt utskottets mening för handen.
Visserligen har, enligt vad utskottet inhämtat, år 1918 av generalpoststyrelsen
genomförts en reglering beträffande ersättningen för ifrågavarande
arbete, varvid en viss lönetariff fastställts, och genom omständigheternas
makt har denna blivit en minimitariff, vilken, även i det fall
att lägre anbud ingives, icke underskrides. Denna reglering är emellertid
ingalunda fotat på sådana rationella grunder, att den kan betraktas såsom
en definitiv reglering av lantbrevbärarnes anställningsvillkor. Dels
äro dessa grunder beroende av faktorer, som icke kunna fullt objektivt

Utskoltd.

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

fixeras, i det att man bygger löneskalan på lantbrevbärarens tidtabellstid,
vilken å ena sidan postmyndigheterna hava i sin hand att nära nog oinskränkt
reglera, men beträffande vilken å andra sidan även lantbrevbäraren
kan genom svårkontrollerbara uppgifter föranleda omläggningar.
Dels äro löneskalans belopp icke resultat av någon mera ingående utredning,
som. tagit hänsyn till lantbrevbärarnes egenartade arbete utan
konstruerade efter vissa grovarbetarlöner inom rikets olika län.

Den nu gällande regleringen har visserligen fört det goda med sig,
att entreprenadsystemet för ögonblicket icke tillämpas i sina längst gående
konsekvenser vid tillmätande av lantbrevbärares avlöning, men det synes
utskottet önskvärt, att genom utfärdandet av bestämda riktlinjer i dessa
avseenden man tryggade denna goda ordnings fortbestånd och även att
man fortsätter på den sålunda inslagna vägen. Sådana riktlinjer skulle
lätt kunna uppdragas på grundval av den utredning som 1920 års postkommitté
verkställt, en utredning, som, efter vad utskottet har sig bekant,
endast behöver någon kortare tids överarbetning för att kunna
framläggas.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla, att, såsom andra kammaren
uttalat, några nya ordinarie befattningar ej synas behöva ifrågakomma
för lantbrevbärarna, då, om man undantager ett försvinnande fåtal
fall, lantbrevbärarens arbete är och måste förbliva en bisyssla vid sidan
av ett annat yrke.

Inom riksdagen har, som motionärerna framhållit, sedan långt tillbaka
intresset för ordnande av lantbrevbärarnes anställningsvillkor varit
stort, och den stora betydelse för den svenska landsbygdens postförhållanden,
som lantbrevbäringen har, gör detta intresse förklarligt och
motiverar ett ingripande från riksdagens sida för att en beträffande denna
viktiga gren och poströrelsen påbörjad och nära nog slutförd utredning
icke gives till spillo.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte biträda andra kam- ,
marens i ärendet fattade beslut.»

Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1923.