Statsutskottets utlåtande Nr 07.

9

Nr 67.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1923 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse för N. A. Degerman m. fl. från skyldighet att
utgiva vissa vites- och skadeständsbelopp.

(4:e avd.)

I en till riksdagen den 16 mars 1923 avlåten proposition, nr 193,
vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, har Kungl,
Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsråds,
protokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att G. A. Berg, N. A. Degerman, C. Ekman, F. IsakssonJ.
J. Johansson, J. A. Larsson, Ernst Nilsson, A. Wikström och E. A.
Öhman må befrias från dem på grund av skiljedom åliggande skyldighet
att, i anledning av bristande leverans till statens järnvägar av sliprar,
till nämnda järnvägar utgiva vite och skadestånd till belopp, som i
statsrådsprotokollet närmare angivits; samt att de belopp, från vilkas
gäldande bemälda personer sålunda befrias, må ur statens järnvägars
räkenskaper avskrivas.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Genom kungörelse den 10 oktober 191.5, i behörig ordning införd
i allmänna tidningar och ortstidningar, infordrade distriktsförvaltningen
vid statens järnvägars V distrikt anbud å 122,000 sliprar, varvid anbud
inlämnades av, bland andra, G. A. Berg i Räktjärv, J. A. Larsson i
Sundsnäs, Degerselet, N. A. Degerman och E. A. öhman i Gunnarsbyn,
J. J. Johansson i Rödupp, Aug. Wikström i Brännberg, L. E. Nilsson
i Svartbyn, överkalix, Claes Ekman i Niemisel, Felix Isaksson i Hundsjön,
K. A. Forsen i Vargbacken och Ernst Nilsson i Luleå.

Sedan de av nämnda personer avgivna anbuden antagits och kontrakt
i vederbörlig ordning tecknats, påkallade distriktsförvaltningen i
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 36 höft. (Nr 65—68.) 8)8 23 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 67.

anledning av bristande leverans skiljedom rörande tillämpningen av de
sålunda ingångna kontrakten. I särskilda, den 20 april 1918 meddelade
domar förpliktade skiljenämnden nämnda personer att till statens järnvägar
utgiva dels försuttet vite och dels skadestånd med belopp, som
framgå av nedanstående tablå, däri även angivas de belopp, som sedermera
inbetalts:

Namn

Vite

Skadestånd

Summa

Inbetalt

Återstår att
inbetala

Berg, G. A., Käktjärv.....................

1,895

57

17,478

08

19.373

65

_

19,373

65

Degerman. N. A., Gunnarsbyn.........

730

99

6.654

71

7,385

70

—

—

7,385

70

I Ekman, Claes, Niemisel..................

435

27

4,800

01

5,235

28

—

—

5,235

28

j Forsén, K. A., Vargbacken ...........

255

73

3,000

—

3,255

73

3,255

73

—

—

1 Isaksson, Felix, Hundsjön...............

1,117

75

8,835

76

9,953

Öl

—

—

9,953

51

Johansson, J. 1., Bödupp ..............

633

86

7,340

20

7,974

06

4,800

—

3.174

06

1 Larsson, J. A., Sundsnäs, Degerselet

904

67

8.110

69

9.015

36

—

—

9.015

36

i Nilsson, Ernst, Luleå .....................

1.503

15.809

94

17,313

40

5,500

—

11,813

40

1 Nilsson, L. E., Svartbyn, Över-Kalix

386

36

3,773

69

4.160

05

4.160

05

—

—

[ Wikström, Aug., Brännberg............

223

90

2,948

06

3,171

96

—

—

3,171

96

j Öhman, E. A., Gunnarsbyn ............

596

44

6,526

68

7,123

12

—

—

7,123

12

Summa

8,684

—

85,27782 93,961

82

17,71578

76,246

04

Sedan därefter vissa verkställighetsåtgärder igångsatts, gjorde samtliga
ifrågavarande personer i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 19 april
1920 framställning, att styrelsen måtte befria sökandena från utgivande
av de ådömda beloppen eller att, därest denna framställning icke skulle
kunna bifallas, styrelsen måtte tills vidare och intill dess sökandena
blivit i tillfälle att draga sin sak inför regering och riksdag, inhibera
alla exekutiva åtgärder rörande omhandlade domar. Till stöd härför anfördes
i huvudsak följande:

Vid leveranskontraktens avslutande hade icke meddelats och ingen av sökandena
haft anledning tro annat än att, såsom förhållandena varit alla föregående
år, hela V distriktets behov av sliprar utgjordes av det omannonserade antalet,
122,000 stycken. Sökandena hade därför såsom vanligt förutsatt, att något
annat anbud än deras icke skulle komma att antagas samt att sålunda möjlighet
alltid skulle förefinnas för den, vars anbud antagits, att, om han icke själv
kunde tillverka vad han åtagit sig, fylla leveransen genom inköp hos dem,
vilkas anbud underkänts. Emellertid hade distriktsförvaltningen ifrågavarande
år antagit anbud å en betydlig mängd sliprar utöver det omannonserade antalet,
vilket omöjliggjort för sökandena att fylla sina leveranser hos andra, enär
även dessa ingivit anbud, som antagits. Då likväl det omannonserade behovet,
122,000 sliprar, genom att så många anbud antagits, i allt fall inom föreskriven
tid blivit fyllt, hade statens järnvägar genom sökandenas oförmåga att fullgöra
sina leveranser i dessas helhet icke satts i något som helst trångmål. Det brukade
varje år inträffa, att någon leverantör av olika orsaker bleve befriad från

Statsutskottets utlåtande Nr 67.

11

fullgörande av åtagen leverans, då behovet i allt fall blivit fyllt genom andra
leverantörer. Järnvägsstyrelsens erbjudande, att sökandena skulle få avbetala
ådömda vites- och skadeståndsbelopp genom att leverera sliprar, hade icke kunnat
antagas, då det erbjudna priset för dessa sliprar, varit alldeles för lågt.

Därest verkställiglietsåtgärderna fullföljdes, skulle sökandena bliva satta i
den svåraste ekonomiska situation. Sålunda skulle Berg, Ekman, Johansson,
Larsson och Öhman bliva ruinerade. Deras tillgångar utöver skulderna utgjorde
respektive 3,000, 400, 9,000, 4,800 kronor och ett mindre hemman och de hade
att försörja, Berg hustru och fem barn, Ekman hustru och sex barn, Johansson
hustru och fyra minderåriga faderlösa syskon, Larsson hustru och två barn och
Öhman hustru och nio barn. Isaksson hade intet annat än sitt födoråd från det
hemman, han tidigare ägt. Hos Degerman skulle visserligen statens järnvägar
kunna få ut hela sin fordran, men bleve- Degerman, som hade åldrig fader och
två minderåriga barn att försörja, därigenom utblottad. L. E. Nilsson vore i
goda ekonomiska omständigheter men både hustru och åtta minderåriga barn
samt en åldrig fader att försörja. Ernst Nilsson, Eorsén och Wikström vore
alla i goda ekonomiska förhållanden och skulle icke hava deltagit i framställningen,
därest de icke ansett hela skiljemannaförfarandet i ärendet opåkallat, då
statens järnvägar icke lidit någon som helst förlust eller blivit satta i trångmål.

Järnvägsstyrelsen har visserligen funnit fullgiltiga skäl föreligga för
att vidhålla kravet mot sökandena men har dock ansett föreliggande
omständigheter vara av sådan beskaffenhet, att det torde kunna ifrågasättas,
om icke sökandena av nåd borde befrias från utbetalande av
ifrågavarande belopp. Styrelsen ansåge emellertid, att en sådan befrielse
dock icke borde innebära, att redan inbetalda belopp skulle till vederbörande
återlämnas.

Statskontoret, som den 3 februari 1923 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet, anför bl. a. följande:

Av de sökande hade två, Forsen och L. E. Nilsson, till statens järnvägar
till fullo inbetalt dem ålagd ersättning, och tre, Ernst Nilsson, Wikström och
Öhman, vore enligt vad länsstyrelsen upplyst, numera försatta i konkurs. Enligt
statskontorets åsikt torde det i varje fall icke böra ifrågakomma att återbära
redan erlagda belopp — detta gällde även den avbetalning, som gjorts av en av
de sökande — eller att avstå från utdelning i pågående konkurser. Yad övriga
sökande beträffade, syntes av de verkställda utredningarna framgå, att i några
fall — Berg och Ekman — knappast några utsikter förefunnes för kronan att
utfå någon del av sin fordran, men att i andra åter — Larsson, Johansson och
Degerman — det icke vore uteslutet, att fordringarna helt eller delvis skulle
kunna indrivas. I allmänhet syntes, med hänsyn till vederbörandes levnadsålder,
åliggande försörjningsplikt och små ekonomiska förhållanden, omständigheterna
kunna betraktas såsom mer eller mindre ömmande, och ett fullföljande av de
exekutiva åtgärderna torde komma att ödelägga personernas i fråga ekonomi.
Det sagda torde i mindre grad gälla beträffande Degerman, men syntes vid föreliggande
ansökans prövning någon åtskillnad svårligen kunna göras mellan de
olika sökande.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 67.

Utskottets

yttrande.

Ehuru det givetvis alltid måste väcka betänkligheter att eftergiva kronans
genom laga utslag fastslagna rätt mot enskilda, ville statskontoret för sin del på
grund av de särskilda omständigheterna i detta fall icke motsätta sig, att de sökande
efter därom hos riksdagen gjord framställning befriades från erläggande
av omhandlade skadestånd och viten, varvid dock, såsom ämbetsverket förut framhållit,
efterskänkandet icke torde böra avse de belopp, som redan gäldats, eller
den utdelning, som kunde erhållas i pågående konkurser.

Av billighetsskäl vill utskottet tillstyrka förevarande proposition.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må medgiva,

a) att G. A. Berg, N. A. Degerman, C. Ekman,
F. Isaksson, J. J. Johansson, J. A. Larsson, Ernst
Nilsson, A. Wikström och E. A. öhman må befrias
från dem på grund av skiljedom åliggande skyldighet
att, i anledning av bristande leverans till statens järnvägar
av sliprar, till nämnda järnvägar utgiva vite
och skadestånd till belopp, som i statsrådsprotokollet
närmare angivits; samt

b) att de belopp, från vilkas gäldande bemälda
personer sålunda befrias, må ur statens järnvägars
räkenskaper avskrivas.

Stockholm den 17 april 1923.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 65.