Statsutskottets utlåtande Nr 45.

1

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1923 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa järnvägsbyggnader
i Norrland jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

l:o) Uti den till riksdagen den 8 januari 1923 avlåtna propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1923—1924 har Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen
under rubrik »utgifter för kapitalökning, Bil. 1» fogade statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag, föreslagit
riksdagen (punkt 18) att för fortsättande av arbetena å inlandsbanan
mellan Volgsjön och Gällivare för budgetåret 1923—1924 anvisa ett
reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet sid. 49—64.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 86, av herr G. Rosén m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 101, av herr W. Bäckström m. fl., har hemställts, bl. a., att riksdagen
måtte besluta att för fortsättning av arbetena å inlandsbanan, södra
delen, jämväl norrut från Storuman, för budgetåret 1923—1924 anvisa
ett reservationsanslag av 1,600,000 kronor.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första
kammaren, nr 88, av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra
kammaren, nr 118, av herr E. Hage m. fl., hemställts, att riksdagen måtte
för fortsättande av arbetena å inlandsbanan mellan Porjus och Jokkmokk
för budgetåret 1923—1924 anvisa ett reservationsanslag av 700,000
kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 samt. 31 käft. (Nr 45—46.)

Inlandsbanan
mellan
Volgsjön
och Gällivare.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina framställningar
får utskottet hänvisa till motionerna.

Departementschefen anför följande: »Vid behandling nästlidet år av
frågan om anslag till arbetena å inlandsbanan anförde jag beträffande
banans södra del, att man i första hand borde inrikta sig på banans
färdigställande till Storuman samt byggande av materialväg därifrån till
Blattnicksele. Huruvida banbyggnaden omedelbart skulle fortsättas från
Storuman norrut eller icke vore en fråga, vartill statsmakterna lämpligen
torde böra taga ståndpunkt nästkommande år, då de rådande osäkra
ekonomiska förhållandena måhända kunde något stadgat sig samt större
möjligheter därför förelåge att överskåda den statsfinansiella situationen.
Vidkommande norra delen fann jag ingen anledning att för det dåvarande
frångå den av statsmakterna år 1921 hävdade åsikt, att arbetena å denna
handel alltjämt borde fortgå.

Det torde knappast med fog kunna sägas, att sedan nästföregående
år förhållandena så förbättrats, att någon större utsikt nu finnes att överblicka
det ekonomiska läget. Det lärer jämväl vara ovisst, vid vilken tid
så kan bliva förhållandet. Då sålunda den alltjämt osäkra statsfinansiella
situationen manar till den största försiktighet vid beslutande av nya
utgifter för kapitalökning, har fråga uppstått, huruvida icke banbyggnadsarbetena
i övre Norrland, vilka för närvarande kräva en stor del av dessa
utgifter, borde tills vidare avbrytas i avvaktan på bättre tider. Järnvägsstyrelsen
bar i sådant hänseende framlagt ett förslag, som går ut
på att arbetena å inlandsbanan och statsbanan Hällnäs—Stensele skulle
tills vidare nedläggas. Detta skulle inträffa i fråga om inlandsbanans
norra del redan våren 1923, då tillgängliga medel förbrukats, beträffande
nämnda banas södra del i slutet av år 1923, då järnvägen färdigställts
till Storuman, samt vidkommande statsbanan Hällnäs—Stensele i slutet
av år 1924, då banan blivit fullbordad till Lycksele.

Visserligen tala — och hava jämväl från flera båll anförts — många
skäl för ett fortsättande, om ock i inskränkt omfattning, av ifrågavarande
banbyggnadsarbeten. Vid övervägande av de olika synpunkter, som i
förevarande fråga framförts, har jag emellertid under rådande förhållanden
funnit statsfinansiella och järn vägsekonomiska skäl böra sättas i
första rummet vid frågans prövning, och anser jag mig med hänsyn till
dessa skäl nödsakad förorda, att planen för ifrågavarande banbyggnadsarbetens
bedrivande — vilken plan redan nu icke kunnat följas i ursprungligen
avsedd takt — ytterligare förskjutes genom arbetenas temporära
nedläggande på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit. Därvid torde få

Statsutskottets utlåtande Nr 45. 3

framhållas, att de orter, som vid ett fortsättande av banbyggnaderna inom
eu tämligen nära framtid skulle hava erhållit järnvägsförbindelse, likväl
få möjlighet till förbättrade kommunikationsförhållanden genom de vägförbindelser,
som finnas eller bliva färdigställda till dessa orter från järnvägarnas
tillfälliga slutpunkter. Därest vid arbetenas successiva avbrytande
arbetarna på de nuvarande bansträckorna icke skulle kunna beredas
sysselsättning på annat håll, torde få tagas i övervägande, huruvida nödhjälpsarbeten
höra anordnas på några av dessa bandelar. Självfallet är,
att, då de ekonomiska förhållandena komma att förbättras, frågan om
anslag för banbyggnadsarbetenas fortsättande i mera planenlig takt kommer
att tagas under förnyat övervägande.

Samma skäl, som sålunda av mig anförts för ett tillfälligt avbrott
av inlandsbanebygget och av arbetena å banan Hällnäs—Stensele, tala
jämväl mot att anslag nu äskas för banan Jörn—Gubblijaure. Av skäl,
järnvägsstyrelsen närmare utvecklat, anser jag det emellertid särdeles
önskvärt, om arbetena å denna banbyggnad kunde under den närmaste
tiden med anlitande av nödhjälpsmedel igångsättas, därest frågan om
banans sträckning icke skulle, med anledning av under senare tiden
undersökta mineralfyndigheter i dessa trakter, behöva upptagas till förnyad
omprövning.

För fullbordande av arbetena å inlandsbanan och banan Hällnäs—-Stensele till de av mig nyss förordade avbrottspunkterna vid Storuman
och Lycksele erfordras emellertid ytterligare anslag av riksdagen. Mot
de av järnvägsstyrelsen för sådant ändamål föreslagna beloppen, 1,000,000
respektive 2,000,000 kronor, har jag intet annat att erinra än att anslaget
till sistnämnda banbyggnad synes kunna nedsättas till 1,700,000 kronor.
Beträffande detta belopp gör jag framställning längre fram.»

Enligt departementschefens förslag skulle arbetena å inlandsbanan
nu tillsvidare nedläggas; beträffande den norra delen skulle detta ske
redan under våren 1923 och i fråga om den södra, sedan denna handel
färdigställts till Storuman (d. v. s. i slutet av år 1923). Detta departementschefens
förslag står i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens i
ämnet uttalade uppfattning.

Även om utskottet givetvis icke kan förneka, att det ur rent järnvägsekonomiska
synpunkter måste föranleda stor tvekan att för närvarande
ytterligare betunga statens järnvägars redan förut hårt ansträngda
ekonomi genom att nedlägga kapital på nya bansträckor med så inskränkta
förräntningsmöjligheter som de nu ifrågavarande, bör det enligt utskottets
mening vid bedömandet av förevarande fråga å andra sidan icke

Utskottets

yttrande.

4:

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

bortses ifrån att dess avgörande i nu antydd riktning skulle framstå som
ett frånträdande, åtminstone tillsvidare, av 1916 års riksdags beslut om
utbyggande av inlandsbanan i hela dess längd. Särskilt med hänsyn till
de berättigade förväntningar om detta besluts genomförande, som lärer
kunna hysas från de av banan berörda landsdelarna, har det synts utskottet
angeläget, att en dylik utgång av frågan nu undvikes.

Enligt utskottets förmenande kvarstå också alltjämt de tidigare anförda
allmänna skälen för inlandsbanans fortsatta utbyggande. I detta
avseende får utskottet hänvisa till vad som anförts av de i ärendet hörda
båda länsstyrelserna, av vilkas yttrande framgår, att inlandsbaneföretagets
fullföljande utan avbrott alltjämt anses vara en huvudförutsättning
för Norrlands fortsatta kulturella och ekonomiska utveckling. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har — såsom framgår av de utskottet tillhandakomna
handlingarna i ärendet — bl. a. erinrat om den livliga bebyggelse,
som uppstått utmed de redan färdigställda delarna av inlandsbanan söder
om Vilhelmina. Det lede icke det ringaste tvivel, har länsstyrelsen framhållit,
om att så komme att bliva fallet även utefter inlandsbanans övriga
del inom länet, desto mer som omkring den blivande sträckan, mellan
Storuman och Sorsele, odlingsmöjligheterna vore kanske än större och än
mer lovande. Gentemot ett fullföljande av Inlandsbanans del från Harsprånget
över Lule älv närmast ned mot Jokkmokk har visserligen invänts,
att skälen härför betydligt försvagats genom nedläggandet av järnverksdriften
i Porjus, som tidigare beräknades medföra betydande träkolstransporter
från de stora kronoskogarna i dessa trakter. Givetvis
skulle emellertid banans fortsatta utbyggande komma att stimulera planerna
på att återupptaga nämnda industriella verksamhet. I varje fall
utgör banan en nödvändig förutsättning för att de stora värden, som
förefinnas i dessa skogar, skola kunna med framgång exploateras.

Jämväl ur synpunkten av landets försvar anses ifrågavarande kommunikationsföretag
alltjämt vara av den största betydelse. Belysande
härför äro de betänkligheter, som av generalstabschefen anförts med anledning
av det ifrågasatta avbrottet av företaget. I en ingående motivering
har därvid påvisats, att försvaret av Norrbotten kan ur transportsynpunkt
först anses säkerställt efter det en sammanhängande inre förbindelse
blivit fullt utbyggd samt att vikten härav sannolikt ökades efter
genomförandet av den tillämnade försvarsomorganisationen.

De fördelar ur ren arbetsorganisationssynpunkt, som stå att vinna
genom att banbygget nu fortsättes, böra icke heller underskattas. Härigenom
kan bland annat undvikas, att en del lag av yrkesutbildade arbetare
behöva upplösas och avskedas. Beträffande särskilt möjligheterna

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

5

att åstadkomma bättre ekonomiskt resultat av ifrågavarande bandelar
har föredraganden inom järnvägsstyrelsen i den av honom anförda reservationen
framställt vissa erinringar, som synas utskottet värda beaktande.
En del liknande synpunkter hava framkommit från statens järnvägars
ingenjörsförening. Det torde vara befogat uttala en förväntan,
att på de sålunda antydda vägarna skall öppnas möjlighet att nedbringa
själva byggnadskostnaderna ävensom de blivande utgifterna för drift och
underhåll samt alltså att kunna förminska de av järnvägsstyrelsen befarade
förlusterna å dessa bandelar.

Givetvis nödvändiggöra emellertid de rådande tidsförhållandena, att
vid arbetenas fullföljande iakttages en betydligt långsammare takt än som tidigare
avsetts. Yad särskilt angår den närmaste tidens anslag, har utskottet
från järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå införskaffat vissa upplysningar rörande
förefintliga utvägar att i möjligaste mån kunna begränsa dessa.
Det har därvid beträffande arbetena å Inlandsbanans södra del erinrats,
att i det belopp av 1,000,000 kronor, som i propositionen under av järnvägsstyrelsen
angiven förutsättning, att banbygget tillsvidare endast fullföljdes
till Storuman (Stensele) äskats, inginge omkring 300,000 kronor
för rullande materiel. Då emellertid med nuvarande situation någon
dylik materiel icke för inlandsbanans del torde behöva köpas och det
sålunda endast vore en bokföringsfråga, när banan borde påföras
sin återstående andel av statsbanornas kapitalvärde för rullande materielen,
torde nämnda belopp av 300,000 kronor utan olägenhet kunna
avvaras för detta särskilda ändamål. Om nämnda belopp nu finge användas
för själva byggnadsarbetet, skulle enligt av järnvägsstyrelsens
byggnadsbyrå uppgjorda beräkningar det genom höjande av den i propositionen
föreslagna anslagssumman av 1,000,000 kronor till 1,700,000
kronor sannolikt bliva möjligt fortsätta arbetena såväl å norra
som södra Inlandsbanan och alltså att undvika det i propositionen
förutsatta avbrottet av dessa arbeten. Givetvis förutsättes härför genomförandet
av vissa rätt genomgripande förenklingar i organisatoriskt
avseende.

Å den norra delen torde exempelvis arbetet endast böra bedrivas
å en sektion och icke såsom hittills å ett arbetsdistrikt, uppdelat å flera
sektioner. Utan rullande materiel skulle på sådant sätt denna handels
fortsättande till Jokkmokk sannolikt icke kräva större anslag utöver redan
anvisade än högst 5,000,000 kronor.

Beträffande södra delen av inlandsbanan skulle arbetena närmast
avse ett fortsättande i långsamt tempo från Storuman (Stensele) upp till

6

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

Statsbanan
Jörn—(Jubblijaure.

Utskottets

yttrande.

Vindelälven. Kostnaderna för bananläggningen från Storuman norr ut
till den plats, där man påträffade Vindelälven med dess landsvägsförbindelser,
eller närmare bestämt Sandsele på älvens södra strand, hava beräknats
till omkring 6 miljoner kronor eller något däröver.

Enligt utskottets mening bör alltså något avbrott i arbetena å
inlandsbanan icke äga rum, utan torde desamma såväl å norra och södra
delen böra fortgå i den begränsade omfattning, som nyss angivits, för
vilket ändamål nu skulle erfordras ett förhöjande av det av Kungl. Maj:t
äskade anslagsbeloppet, 1,000,000 kronor, till 1,700,000 kronor.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag samt herr Roséns m. fl. och herr
Bäckströms m. fl. ovannämnda motioner, i vad de avse
inlandsbanan, ävensom de av herr Bergqvist m. fl, och
herr Hage m. fl. i ämnet väckta motionerna, må för
fortsättande av arbetena å inlandsbanan mellan Volgsjön
och Gällivare för budgetåret 1923—1924 anvisa ett
reservationsanslag av 1,700,000 kronor, att utgå av
lånemedel.

2:o) I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 89, av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra
kammaren, nr 117, av herr E. Hage m. fl., har hemställts, att riksdagen
måtte till byggande av järnvägen Jörn—Gubblijaure för budgetåret 1923—
1924 anvisa ett reservationsanslag av 700,000 kronor.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sin framställning
får utskottet hänvisa till motionerna.

Beträffande denna 147 km. långa tvärbana, vilkens färdigställande
efter fredspris beräknades draga en kostnad av över 8 miljoner kronor,
vill utskottet nu endast erinra om sina vid 1921 och 1922 års riksdagar
uttalade betänkligheter mot igångsättandet av ifrågavarande anläggning.

Det bör också uppmärksammas, att frågan om banans lämpliga
sträckning kommit i ett förändrat läge genom de gjorda upptäckterna av
vissa fyndigheter av koppar och svavelkis i dessa trakter. Dessa fyndigheters
förekomst lärer kunna föranleda banans dragning längre söderut,
ett förhållande som icke nu torde kunna förbises.

Av sålunda anförda skäl har utskottet icke ansett sig kunna för

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

7

närvarande tillstyrka bifall till det förslag, som innefattas i de i ämnet
väckta motionerna, dock utan att därmed taga ställning till spörsmålet,
huruvida icke, på sätt järnvägsstyrelsen antytt, det kan befinnas nödigt
och lämpligt att genom igångsättandet av vissa nödhjälpsarbeten åstadkomma
ett påbörjande av anläggningen.

Utskottet hemställer alltså,

att herrar Bergqvists m. fl. och Hages in. fl. ovanberörda
motioner icke må av riksdagen bifallas.

3:o) Kungl. Maj:t har föreslagit riksdagen (punkt 20) att till fortsättning
av statsbanan Hällnäs—Stensele för budgetåret 1923—1924 anvisa
ett reservationsanslag av 1,700,000 kronor.

Utredningen i ärendet återfinnes under punkt 18 av statsrådsprotokollet
(sid. 49—64).

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 86, av herr G. Rosén m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr
101, av herr W. Bäckström m. fl., har hemställts bl. a., att riksdagen måtte
för foitsättning av statsbanan Hällnäs—Stensele, utan avbrott, för budgetåret
1923—1924 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina framställningar
får utskottet hänvisa till motionerna.

1917 års riksdag har under vissa villkor om kostnadsfri upplåtelse
av mark m. m. beslutat anläggande bl. a. av en tvärbana från Hällnäs
a norra stambanan till Stensele vid inlandsbanan för en med tillämpning
av de före kristidens början år 1914 rådande arbets- och materialpriserna
beräknad anläggningskostnad av 11,150,000 kronor. För bananläggningen
har riksdagen sedermera för åren 1919—1922 och första halvåret
1923 anvisat tillhopa 6,075,000 kronor, varjämte Kungl. Maj:t genom beslut
den 26 augusti 1921 för nödhjälpsarbeten å banan anvisat 1,000,000 kronor.

Banan är 166 km. lång, varav sträckan Hällnäs—Lycksele 63 km.
och sträckan Lycksele—Stensele (Storuman) 103 km.

Järnvägsstyrelsen har nu beträffande ifrågavarande järnvägsanläggning
anfört följande:

»Såsom styrelsen i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 september 1921 anförde,
borde enligt styrelsens uppfattning den redan i styrelsens skrivelse den 29
september 1919 skisserade planen följas för arbetenas bedrivande å nämnda bana,
varigenom beräknades, att rälsläggningen på hösten 1923 skulle nå fram till bron
över Ume älv vid Lycksele. För möjliggörande därav skulle för första halvåret
1923 utöver förut anvisade medel hava erfordrats ett anslag av 1,500,000 kronor,

Statsbanan
Hällnäs—
Stensele.

Utskottets

yttrande.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 45.

vilket belopp emellertid av Kungl. Maj:t och riksdagen nedsattes till 1,000,000
kronor.

Styrelsen håller för sin del före, att nyssnämnda plan för banbyggnaden
fortfarande bör i stort sett följas för arbetena till och med Lycksele station.
Bron över Ume älv skulle alltså kunna uppmonteras vintern 1923—1924 och bandelen
Hällnäs—Lycksele i slutet av år 1924 kunna öppnas för allmän trafik.

Enligt vad nu verkställda beräkningar utvisa torde för fullbordande av
sistnämnda handel utöver redan anvisade medel erfordras ett belopp av i runt tal
3,300,000 kronor, av vilket belopp dock endast 2,000,000 kronor skulle behöva anvisas
för budgetåret 1923—1924 och återstoden — till avsevärd del utgörande
kostnad för rullande materiell — för budgetåret 1924—1925 att vara i sin helhet
tillgänglig för senare delen av år 1924.

Såsom i styrelsens ovan åberopade skrivelse den 2 september 1921 anfördes,
borde också vidare prövas, huruvida banbyggnaden å sträckan Lycksele—
Stensele skulle bedrivas i omedelbar anslutning med arbetena å linjen Hällnäs—
Lycksele enligt ursprungliga förutsättningarna eller cm banan någon tid borde
med hänsyn till konjunkturerna få sin tillfälliga ändpunkt i Lycksele.

Härvidlag vill styrelsen nu för sin del göra samma uttalande i princip
som beträffande fortsättningen av banbyggnaden norr om Storumap, och anser
styrelsen således, att i avvaktan på konjunkturernas utveckling här ifrågavarande
banbyggnad bör för någon tid avbrytas vid Lycksele. Från denna plats utgår
ett vitt utgrenat vägnät, och en bana, som får sin, om ock tillfälliga slutpunkt
därstädes, kan i varje fall vara av den största betydelse och nytta för berörda

orters utveckling. _ .

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om styrelsens yttrande redan x
ett tidigare skede av dessa frågors behandling, att om av statsekonomiska skäl
en begränsning av byggnadsplanen för inlandsbanan och tvärbanorna bleve oundgängligen
nödvändig, detta syfte lämpligen kunde tillgodoses genom utsträckning
av tiden för byggnadsplanens genomförande, varvid bandelen Lycksele—Stensele,
såsom den ur ekonomisk synpunkt minst bärkraftiga, syntes styrelsen kunna sättas
såsom sista led i byggnadsplanen.»

Mot järnvägsstyrelsens sålunda uttalade uppfattning, att ifrågavarande
banbyggnad tillsvidare borde avbrytas vid Lycksele, har avvikande
mening anförts av överingenjören Hj. Fogelmarck.

Departementschefen har anslutit sig till järnvägsstyrelsens åsikt, att
banbygget tempoxdirt borde avbrytas vid Lycksele. Beträffande anslagsbeloppet
för budgetåret 1923—1924 har departemenschefen ansett detta
kunna reduceras från av järnvägsstyrelsen föreslagna 2,000,000 kronor
till 1,700,000 kronor.

Enligt vad utskottet vid sin omprövning av ärendet inhämtat, synes
det av Kungl. Maj:t äskade beloppet, 1,700,000 kronor, tillfyllest för att
möjliggöra arbetenas bedrivande i sådan utsträckning, att hela sträckan
Hällnäs—Lycksele hunne rälsläggas vintern 1923—1924. Med sålunda
tillgängliga" medel torde också arbetena kunna fortgå under så lång

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

9

tid, att något anslag för arbetenas utsträckande ovanför Lycksele mot
Stensele icke behöver beviljas förrän vid 1924 års riksdag. Någon
omprövning av frågan, huruvida arbetena tillsvidare skola avbrytas vid
Lycksele, synes alltså icke påkallas vid innevarande riksdag. Utskottet
anser sig därför böra tillstyrka, att med avgörandet av sistnämnda fråga
må anstå till 1924 års riksdag samt att i avvaktan härpå nu beviljas
det av Kungl. Maj:t äskade anslagsbeloppet, 1,700,000 kronor.

Utskottet hemställer,

a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, må till fortsättning av statsbanan Hällnäs—Stensele
för budgetåret 1923—1924 anvisa ett reservationsanslag
av 1,700,000 kronor, att utgå av lånemedel,

b) att de av herr Rosén m. fl. och herr Bäckström
in. fl. i ämnet väckta motionerna, i vad samma
motioner avse statsbanan Hällnäs—Stensele, må anses
besvarade med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 13 april 1923.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, C. J. G. Swartz,
N. A. Nilsson i Kabbarp, J. Nilsson i Skottlandshus, II. F. Lamm, O. U. B. Olsson, J. L.
Widell, C. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist och K. E. Andersson i Eliantorp samt
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Eåstock, K. V. Rydén, O. H:son Waldén,
P. Nilsson i Bonarp, C. R. Jansson i Falun, O. Olsson i Kullenbergstorp, S. Bengtsson
i Norup, J. D. Norman, L. J. Carlsson-Frosterud, A. Å. Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson
i Blädinge och J. Olofsson i Digernäs.

Reservationer:

vid punkt 2 (statsbanan, Jörn—Gubblijaure) av herr O. Bergqvist,
vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka de i ämnet väckta motionerna;

vid punkt 3 (statsbanan Hällnäs—Stensele) av herr O. Bergqvist,
vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka de i ämnet väckta motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 samt. 31 käft. (Nr 45—46.)

2