Statsutskottets memorial Nr 131.

1

Nr 131.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1923 kl. 3 e. m. •

Memorial angående igångsättandet av arbetena ä elektrifieringen
av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg.

(4:e avd.) .

I sammanhang med avlåtandet till riksdagen den 8 januari 1923
av propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1923—1924 har enligt det vid propositionen under rubrik
»utgifter för kapitalökning, Bil. 1» fogade statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för nämnda dag (sid. 46 och 47) chefen för kommunikationsdepartementet
beträffande frågan om elektrifiering av statsbanelinjen
Stockholm—Göteborg anfört följande:

»Med bifall till Kung! Maj:ts därom gjorda framställning anvisade
1920 års riksdag för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg
för år 1921 ett reservationsanslag av 23,000,000 kronor.

Med anledning av de erinringar, riksdagen i vissa enskildheter uttalat
beträffande den av Kungl. Maj:t framlagda planen för företaget,
uppdrog Kungl. Maj:t dels den 11 juni 1920 åt en kommitté att skyndsammast
verkställa utredning och inkomma med förslag i fråga om lämpligaste
sättet för överförandet vid elektrifiering av statens järnvägar av
elektrisk ström från landets kraftverksnät till järnvägsnätet, dels ock den
30 juni 1920 åt en kommitté att skyndsamt verkställa utredning rörande
åtgärder till förekommande av störningar från statens järnvägars kraftnät
å telegrafverkets ledningar samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. Resultatet av dessa utredningar
kommer att fullständigt föreligga under den närmaste tiden.

Järnvägsstyrelsen anför nu, att därest berörda utredningar skulle
visa, att vid de förändrade prisförhållandena ifrågavarande elektrifiering
med ekonomisk fördel skulle kunna företagas, det beträffande de tillgängliga
medlen gällde, att det redan beviljade anslaget av 23,000,000
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 smil. 71 käft. (Nr 131—132.) 1153 23 1

2

Statsutskottets memorial Nr 131.

kronor under nuvarande prisförhållanden fullständigt täckte vad som
erfordrades för utförande av kontaktledningar och omformarestationer
och att alltså andra medel skulle tarvas endast för anskaffning av erforderliga
elektriska lokomotiv. Styrelsen har under sådana förhållanden ej
något nytt an slagsäskande att göra under denna rubrik.

Huruvida omförmälda elektrifieringsarbeten skola igångsättas är
givetvis beroende på resultatet av förenämnda utredningar. Innan dessa
resultat fullständigt föreligga och yttranden däröver inhämtats från vederbörande
myndigheter, är jag icke beredd att fatta ståndpunkt i frågan.
I varje fall behöver något anslag, utöver vad hittills anvisats, icke begäras
av denna riksdag.))

Sedermera har statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i en den 19 maj 1923 till statsutskottet avlåten skrivelse anmält,
att ovanberörda utredningar blivit slutförda och yttranden däröver avgivits
av vederbörande myndigheter, och har departementschefen med
hänsyn till det ändrade läge, vari frågan sålunda kommit, ansett sig böra
till utskottet överlämna samtliga ärendet berörande handlingar.

Av de sålunda numera slutförda utredningarna inhämtas bl. a.
följande.

Den ena av de båda omförmälda kommittéerna, den s. k. 1920 års
svag strömskommitté, har sammanfattat resultatet av sina undersökningar
sålunda:

»Med ledning av i det föregående refererade teoretiska och experimentella
undersökningar samt med kännedom om de erfarenheter, som å hithörande områden
under de senaste åren vunnits i andra länder, hava kommitterade sammanfattat
sina åsikter rörande lämpligaste åtgärder för undvikande av svagströmsstörningar
vid elektriska banor på följande sätt.

I. Elektrifiering med enfasström.

Huvudvikten måste vid svagströmsstörningars bekämpande vid enfasbanor
läggas vid svagströmsledningarnas utflyttning — åtminstone såvida de ej äro utförda
som jordkablar av speciell konstruktion och för särskilda ändamål — till
så stort avstånd från banan, att all störningsinduktion, under samtidig användning
av på lämpligt sätt utförda och kopplade sugtransformatorer, reduceras till för
svagströmsledningarnas drift oskadliga värden. Erfarenheter från skilda håll
hava givit vid handen, att mer eller mindre fulländade kompensationsanordningar
av olika slag utan en samtidig utflyttning av svagströmsledningarna ej lämnar
tillräcklig trygghet, särskilt vid driftstörningstillfällen, som vid elektriska banor
aldrig kunna helt undvikas.»

Kommittén har kommit till den slutsats, att en tillfredsställande drift av
telegraf- och telefonledningar kan påräknas, om dessa utflyttas till minst 200 meter
från järnvägslinjerna — vilket i stort sett kan anses liktydigt med att telegraf -

Statsutskottets memorial Nr 131.

3

verkets ledningar förflyttas till landsvägsnätet — och om samtidigt vissa rätt
omfattande föreskrifter rörande införande bl. a. av vissa tekniska anordningar
iakttagas.

II. Elektrifiering med likström.

Kommittén tiar av i betänkandet närmare angivna orsaker ej käft möjlighet
att i nämnvärd omfattning bedriva självständiga experimentella undersökningar
rörande svagströmsstörningar vid likströmsbanor. Nedanstående föreslagna åtgärder
äro en sammanfattning av erfarenheter från utländska anläggningar, i den
mån dylika kommit till kommitténs kännedom. Dessa erfarenheter synas i stort
sett bekräfta, att svagströmsstörningar vid likströmsbanor i allmänhet äro av
mindre besvärande natur än vid enfasbanor. Dock har kommittén på anförda
grunder ej kunnat verifiera tillräckligheten av sålunda föreslagna åtgärderna.

Vid likströmselektrifiering böra med hänsyn till risken för elektrolys svagströmskablar
ej förläggas i banvallen eller i banans omedelbara närhet.

Som sammanfattning av de erfarenheter, som stå till buds med avseende
på likströmselektriefiring, skulle möjligen kunna räknas med, att svagströmsledningarna
i allmänhet kunna förläggas på 15 meters avstånd från banan. Det bör
emellertid betonas, att det med hänsyn till övertonsstörningar sannolikt kan visa
sig önskvärt eller nödvändigt att åtminstone för längre ledningar förutsätta utflyttning
till större avstånd.

Av denna anledning anser kommittén, att det vid den ifrågasatta elektrifieringen
Stockholm—Göteborg, där flera viktiga telegraf- och telefonledningar av
betydande längd fortfarande komma att följa banan (särskilt å sträckan Stockholm
—Katrineholm), är förbundet med alltför stor risk att nöja sig med en genomgående
utflyttning av endast 15 meter, varför för dylika ledningar en utflyttning
till landsvägsnätet bör förutses.)''

Den andra kommittén, 1920 ars järnvägselektrijieringskommitté, anför
sammanfattningsvis följ ande:

»Med ledning av vad i det föregående anförts får kommittén på följande
sätt sammanfatta sina åsikter rörande de densamma förelagda spörsmålen:

Energitillförseln vid elektrifiering av järnvägarna inom södra och mellersta
Sverige bör, oberoende av val av strömart för järnvägsdriften, i regel ske förmedelst
de för den allmänna distributionen avsedda kraftnäten genom omformning,
på sätt ovan i föreliggande betänkande närmare angivits.

Valet mellan högspänd likström och enfasström är i vanliga fall ett val
mellan två med varandra i stort sett likvärdiga system. Enligt de verkställda
jämförande kostnadsutredningarna skulle enfassystemet vid svenska banor i ekonomiskt
avseende i allmänhet kunna fullt mäta sig med likströmssystemet, ofta
t. o. m. överträffa det senare, såsom särskilt visats för linjen Stockholm—Göteborg.
Då 1920 års svagströmskommitté ställt i utsikt, att vid enfaselektrifiering
förekommande svagströmsstörningar skola i tillfredsställande omfattning kunna
nedbringas med hjälp av åtgärder, till vilka hänsyn tagits vid de ekonomiska
beräkningarna, föreligger ingen anledning att vid en nu förestående elektrifiering
av linjen Stockholm—Göteborg frångå enfassystemet, beträffande vilket — i motsats
mot vad fallet är med de högspända likströmssystemen — flerårig erfarenhet
förefinnes inom landet.»

4

Statsutskottets memorial Nr 131.

1 utlåtande den 13 april 1923 över de båda kommittébetänkandena
bar vattenfallsstyrelsen förklarat sig finna det av järnvägselektrifieringskommittén
förordade sättet för strömtillförseln vara lämpligt och att det
föreslagna enfassystemet synnerligen väl läte samordna sig med det allmänna
kraftsystemet för landets elektrifiering.

Då styrelsen vidare icke hade något att erinra mot resultatet av
svagströms kommitténs utredning, ville styrelsen tillstyrka, att elektrifieringen
av stambanan Stockholm—Göteborg verkställes i enlighet med
1920 års järnvägselektrifieringskommittés förslag.

Järnvägsstyrelsen, som likaledes anmodats avgiva yttrande över de
båda kommittéutlåtandena, har i anledning därav i ett den 7 maj 1923
dagtecknat utlåtande anfört bl. a. följande:

»Järnvägsstyrelsen kan för sin del till fullo ansluta sig till de av de båda
kommittéerna uttalade uppfattningarna och gjorda förslagen beträffande elektrifieringsspörsmålet.
Då sålunda numera full enstämmighet råder mellan järnvägsstyrelsen
och de framstående sakkunnige, som bildat ifrågavarande kommittéer,
i vilken även representanter för telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen deltagit,
beträffande de hittills svävande frågorna och då vidare genom resultatet av de
gjorda utredningarna framgått, att de av riksdagen uttalade önskemålen kunna
uppfyllas, måste sålunda elektrifieringsspörsmålet anses vara så långt möjligt på
allsidigt och slutgiltigt sätt tekniskt klarlagt.

Järnvägsstyrelsen vill därför övergå till frågan, huruvida, bedömt ur ekonomiska
synpunkter, ett omedelbart påbörjande av det beslutade elektrifieringsarbetet
kan anses vara önskvärt och riktigt. Järnvägsstyrelsen vill då erinra,
hurusom i den kungl. propositionen till 1920 års riksdag kostnaden för elektrifieringen
av linjen Stockholm—Göteborg beräknades till ett belopp av c:a 105 miljoner
kronor. — — — Vid denna beräkning antogos emellertid de å linjen ifråga
förefintliga ånglokomotiven kunna efter hand som elektrifieringsanläggningen
fortskred få omedelbar användning å andra, icke elektrifierade bansträckor. Kostnaden
för elektrifieringen ansågs därför kunna krediteras med ett visst, anskaffningskostnaden
för nya ånglokomotiv motsvarande belopp, uppskattat till 30 miljoner
kronor. Denna kostnadsberäkning hänförde sig vidare till ett trafikarbete
å linjen ifråga av c:a 6,4 miljoner tågkilometer per år--—.

Under år 1922 utfördes å linjen Stockholm—Göteborg under depressionens
tryckande inverkan ett trafikarbete av endast c:a 3,8 miljoner tågkilometer. Beräknas
elektrifieringskostnaderna med hänsyn till denna låt vara helt onormalt
reducerade trafikmängd, komma desamma att ställa sig sålunda

för omformarestationer, kontaktledningar in. m. ... IT milj. kronor

för elektriska lokomotiv ......................................... 10 » »

för svagströmskablar m. fl. anordningar
för svagströmsledningar

vid statens järnvägar.............................. 4,2 » »

» telegrafverket.................................... 6,8 »_»

Summa 38 milj. kronor

Statsutskottets memorial Nr 131.

5

Vid bestämmande av den ekonomiska innebörden och vid beräkning av de
årliga driftkostnaderna bör i detta extrema lågtrafiksfall någon kreditering av elektrifieringskostnaden
för möjligheten att på andra bansträckor utnyttja de genom
elektrifieringen frigjorda ånglokomotiven icke äga rum. Det är nämligen tydligt,
att vid så ringa trafik på ifrågavarande huvudlinjer även på andra linjer måste
råda lågtrafik och saknas behov av förstärkning av dragkraften för tågen.

Den årliga driftkostnaden beräknas alltså vid denna trafikstorlek och därför
erforderliga utrustning bliva siffermässigt lika för elektrisk drift och ångdrift
vid ett kolpris av c:a 34 kronor per ton efter 5 % ränta på det nyinvesterade
kapitalet och 32 kronor per ton, om 4 ''/2 % ränta antages.

lledan vid eu tågrörelse av 1922 års ringa storlek visa dessa siffror alltså,
att elektrifieringen måste vara ekonomiskt försvarlig, då den oberäknat alla andra
fördelar, som följa med elektrisk drift, motsvaras av ett kolpris vid ångdrift, som
ligger under det nuvarande marknadsläget.

Vid bedömandet, huruvida den ifrågavarande elektrifieringen av linjen
Stockholm—Göteborg är ur ekonomisk synpunkt försvarlig och lämplig att nu
genomföra, skulle det likväl vara orimligt att utgå från ett så lågt liggande gränsfall
för trafikrörelsen, som motsvarar 1922 års under särskilt svår depression för
näringslivet lidande trafik. Det av depressionen framkallade stillaståendet i
trafikrörelsens normala stegring måste enligt styrelsens uppfattning vara övergående.
Iledan nu konstateras också en bestämd tendens till trafikens uppgång.
Till ett riktigare belysande av frågan vill styrelsen därför göra det uppenbarligen
mycket rimliga antagandet, att 1922 års trafikrörelse å linjen Stockholm—Göteborg
tämligen snart blir ökad med 25%, d. v. s. från 3,8 miljoner tågkilometer
till c:a 4,8 miljoner. Anläggningskostnaden för elektrifieringen ställer sig då
sålunda:

för omformarestationer, kontaktledningar in. m. ... 18 milj. kronor

för elektriska lokomotiv .......................................... 12 » »

för svagströmskablar m. fl. anordningar
för svagströmsledningar

vid statens järnvägar.................................... 4,2 » »

» telegrafverket.......................................... 6,8 » »

Summa 41 milj. kronor

I detta fall är det uppenbart, att man bör förutsätta, att även trafiken på
andra linjer måste hava stigit, och att alltså behov av dragkraftens förstärkning
där skall föreligga. I varje fall bör man — även om antalet på andra linjer befintliga
lokomotiv skulle vara tillräckligt för den antagna ökade trafikens avvecklande
— dock beräkna, att genom överflyttning av de på linjen Stockholm—
Göteborg befintliga mest moderna och bäst ekonomiserande ånglokomotiven de
ångdrivna linjernas kapacitet och lokomotivtjänstens ekonomi bliva på ett värdefullt
sätt höjda och förbättrade. Styrelsen har därför i detta fall ansett sig böra
gottskriva elektrifieringsanläggningen ett belopp av 5 miljoner kronor. De årliga
driftkostnaderna bliva redan vid här antagen trafikstorlek siffermässigt lika
för elektrisk drift och ångdrift vid ett kolpris av c:a 26 kronor per ton, om
räntan antages till 5 % och omkring 24 kronor per ton, om räntan antages till
till 4 V, JK.

Vid ovanstående beräkningar har förutsatts, att såväl statens järnvägars
som telegrafverkets svagströmsledningar skola ändras till kabelledningar och har,

6

Statsutskottets memorial Nr 131.

för att man skall vara på säkra sidan, kela räntekostnaden för detta ändringsarbete
medtagits i beräkningen, ehuruväl en stor del av densamma motsvaras av
vinst genom minskat underhåll och minskad driftkostnad på grund av kabelledningarnas
större driftsäkerhet.

Av de verkställda utredningarna framgår sålunda, att elektrifiering av linjen
Stockholm—Göteborg, som också givet är, numera kan genomföras för ett väsentligt
lägre kapitalutlägg än förut beräknats. Anledningarna till denna ändring i
kostnadsbeloppet äro flera. 1920 års elektrifieringsförslag beräknades sålunda
som ovan angivits för en trafik å linjen ifråga, som motsvarade en väsentligt
starkare intensitet än för närvarande, varigenom bland annat behovet av elektriska
lokomotiv då har måst antagas väsentligt större. Vidare hava de gjorda
utredningarna, som jämväl ovan anförts, givit vid handen, att det numera med
större såväl ekonomisk som praktisk fördel låter sig göra att direkt från statens
redan befintliga kraftnät till järnvägens ledningar överföra den erforderliga elektriska
energien, varigenom ett utbyggande av ett särskilt överföringsnät för järnvägsdriften
blivit överflödigt. Slutligen har den allmänna nedgången i såväl
arbets- som materialpriser inverkat förminskande på kostnadssiffrorna.

Redan de siffermässigt utförda beräkningarna visa, att utförandet av elektrifiering
av linjen Stockholm—Göteborg är ekonomiskt fullt försvarbart, om
man utgår från de kolpris, med vilka man har att räkna som sannolika. Hur
kolpriset i en framtid, sedan de ekonomiska förhållandena på världsmarknaden
hunnit stabilisera sig, kan komma att ställa sig är dock för närvarande omöjligt
att med större säkerhet avgöra. Som bekant är kolpriset för närvarande ej obetydligt
högre än vad i det för elektrifieringen mest ogynnsamma antagandet
bildar paritetskostnaden, men även om kolpriset skulle nedgå under ovan angivna
paritetssiffror, och därigenom det siffermässigt beräknade driftresultatet
ogynnsamt påverkas, medför införandet av elektrisk drift en mängd stora fördelar,
som ehuru svåra eller omöjliga att omsätta i exakta siffror, dock med
säkerhet uppväga eu icke obetydlig nedgång i kolpriset.

I första rummet är härvidlag att märka, att, då merkostnaderna vid trafikstegring
stiga väsentligt saktare vid elektrisk drift än vid ångdrift och man väl
får räkna med en i stort sett jämnt fortskridande trafikökning vid våra stambanor,
den tid — huru de ekonomiska resultaten under elektrifieringens första
trafikår än komma att ställa sig — dock snart måste inträda, då en elektrifierad
järnväg mellan Stockholm och Göteborg skall rent siffermässigt visa ekonomiska
fördelar framför en ångdriven bana. Vid fortskridande trafikökning komma dessa
fördelar därefter att kontinuerligt växa. I det föregående visade paritetssiffror
för stenkolspris vid olika trafikstorlek, visa med tydlighet, att så är fallet.

Den större hastighet, med vilken de elektriskt drivna tågen framföras utan
någon motsvarande kostnadsökning, föranleder vidare ett smidigare avvecklande
av trafikrörelsen och ett bättre utnyttjande av tillgängliga anordningar, såväl i
avseende på rullande materiel som banan. Detta kommer att möjliggöra snabbare
och bättre tågförbindelser för allmänheten. Den ökade trafikkapacitet, som banan
erhåller, medför i sin tur den fördelen att investering av kapital för utbyggande
av bangårdar- dubbelspår, anskaffning av rullande materiel m. m., som vid
ökad trafikrörelse och bibehållen ångdrift gör sig gällande, kan genom elektrifieringen
till tiden framflyttas.

Att landets handelsbalans förbättras genom elektrifieringen ligger i öppen

Statsutskottets memorial Nr 131.

(Lig, helst som eu icke oväsentlig del av driftkostnaderna vid den elektrifierade
järnvägen faller på ersättning för elektrisk ström. Ett flertal andra fördelar
skulle kunna här anföras, men får styrelsen i berörda hänseende hänvisa till det
uttalande angående erfarenheterna av elektrifiering vid de Schweiziska förbundsbanorna,
som i det följande skall citeras.

Frågan om elektrifiering av ångdrivna järnvägar har också på grund av den
elektriska driftens många företräden under de senare åren blivit alltmer aktuell
såväl i Amerika som å kontinenten och eu mängd järn vägselektrifieringar iiro
redan genomförda eller under utförande.

I Schweiz har sålunda elektrifiering av statsjärnvägarna till en längd av 412
km. sedan ar 1918 färdigställts och pågå för närvarande dylika arbeten på ytterligare
388 km. Redan med år 1924 beräknas den elektrifierade längden av dessa
järnvägar uppgå till eea 67(3 km. och vid utgången av är 1926 till c:a 950 km.
Förhållandena i Schweiz erbjuda såväl i avseende på järnvägstrafiken som i andra
avseenden många jämförelsepunkter med förhållandena i Sverige. Trafiken å do
schweiziska järnvägarnas huvudlinjer utgöres, liksom fallet är beträffande linjen
Stockholm—Göteborg av såväl tunga godståg, som tunga eller lättare persontåg
samt lokaltåg, således en i hög grad blandad och sammansatt trafikrörelse.
Schweiz har i likhet med vad praktiskt taget är fallet i Sverige ingen egen tillgång
på stenkol, vadan liksom hos oss under kristiden stora svårigheter i avseende
pa koltillförseln till järnvägarna vore för handen. Däremot finnes liksom
i Sverige riklig^ tillgång pa vattenkraft. Då den erfarenhet, som vunnits av elektrifieringen
i Schweiz, enligt järnvägsstyrelsens mening är belysande även för
elektrifieringsfrågan beträffande linjen Stockholm—Göteborg, tillåter sig järnvägsstyrelsen
bär anföra ett utdrag ur ett uttalande den 29 augusti 1922 av generaldirektionen
för de schweiziska statsbanorna till förvaltningsrådet för dessa banor,
i vilket uttalande generaldirektionen hemställer om anslag för elektrifieringsarbetenas
påskyndande. »Trafiktekniskt har elektrifieringen hittills stått sig utmärkt.
De hysta förväntningarna hava i många avseenden överträffats. Störningar i tågrörelsen
hava icke inträffat oftare än vid ångdrift. Resande och järn vägsper sonalen
finna bortfallandet av röken vara en stor trevnad och ett hygieniskt framsteg.
Den rullande materielens rengöring blir väsentligt underlättad och livslängden
av alla vid en järnväg så talrikt förekommande föremål av järn, såsom
överbyggnader, broar, plattformstak, vagnar etc. utökadJ Prestationsförmågan
hos de arbetare, som äro sysselsatta vid spårunderhållet i tunnlarna har väsentligt
stegrats, ett förhållande, som gör sig särskilt gällande på Gottliardlinjen.
På grund av den högre hastigheten kan måhända en snabbare avnötning av den
yttre spårsträngen i kurvor förväntas. Den fria utsikten från lokomotiven och
den större lättheten att observera signalerna höja trafiksäkerheten. Den snabbare
uppaccelerationen hos de elektriska lokomotiven och de större tåghastighetermy
som kunna erhållas särskilt i stigningar, möjliggöra en mycket välkommen
förbättring av tidtabellen.» I slutet av sitt uttalande yttrar generaldirektionen
vidare: »Elektriska driften betyder ett stort framsteg på järn vägsväsendets område.
Den befriar de resande, personalen och järnvägens grannar från den obehagliga
röken och öppnar genom sin större resehastighet och den ringa ökade
kostnad, som inläggandet av flere tåg medför vid redan bestående fasta elektriska
anordningar, allehanda möjligheter till förbättring av järnvägstrafiken — vilka
möjligheter . saknas vid ångdriften. Järnvägarne behöva detta framsteg, såvida
de under tidernas lopp skola kunna fylla sina ekonomiska och kulturella upp -

8

Statsutskottets memorial Nr 131.

gifter. Nödvändigheten av att införa elektrisk drift har också blivit erkänd i utfandet.
I nästan alla stater, även de finansiellt svagaste, göras i detta avseende
stora ansträngningar. Det kan därför icke finnas något tvivel om, att icke även
i vårt land bör fortsättas på den redan inslagna vägen i avseende på järnvägselektrifieringen.
De hittills vunna goda erfarenheterna och möjligheten att ersätta
de utländska stenkolen med egen vattenkraft samt möjligheten att åstadkomma
produktivt arbete under nu rådande arbetslöshet böra i hög grad bidraga
till att här föreslagna elektrifiering kommer till stånd.»

Det är sålunda endast goda erfarenheter, som av schweiziska statsbanorna
vunnits beträffande den där införda elektriska driften. Järnvägsstyrelsens egen
erfarenhet från den numera i sin helhet elektrifierade linjen Luleå—Riksgränsen,
där emellertid trafikrörelsen som bekant är av en annan natur än å linjen Stockholm—Göteborg,
giver också vid handen, att denna drift är säker, smidig och
ekonomisk och helt fyllande de på densamma ställda förväntningarna.

Järnvägsstyrelsen anser alltså alla skäl tala för att man nu efter avslutade
utredningar omedelbart bör skrida till upptagande av arbetet med utförande av
elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg. Härvid utgar styrelsen ifrån, att
anläggningarna från början böra så tilltagas, att de med nödiga utvecklingsmöjligheter
i övrigt efter behov kunna anpassas för upptagande av en trafik, ungefärligen
så stor som styrelsen antagit för sina kalkyler i sist behandlade alternativ.
Givetvis bör dock därvid beträffande de elektriska lokomotiven gälla, att
sådana från början ej anskaffas i större antal än som erfordras för avvecklande
av det vid varje tidpunkt förefintliga trafikbehovet.

Styrelsen beräknar under sådana utgångsantaganden kostnaderna för elektrifieringens
utförande efter föreliggande tekniska program på följande sätt:

för omformarestationer, kontaktledningar m. m......................... 18 milj. kronor

för elektriska lokomotiv.................................................................. 10 » »

för svagströmskablar m. fl. anordningar för svagströmsledningar vid

statens järnvägar ........................................................... 4,2 » »

vid telegrafverket ................................................................ (>-8 ''''__

Summs 39 milj. kronor.

Av denna summa anser styrelsen, att 5 miljoner kronor böra bestridas av
medel från statens järnvägars förnyelsekonto, såsom motiverat av den fördel, som
vinnes för driftsekonomin på andra linjer, genom att ett antal moderna och
bränsleekonomiserande ånglokomotiv frigöras och överflyttas från linjen Stockholm—Göteborg.
Återstående belopp 34 miljoner kronor bör påföras statens
järnvägar såsom kapitalökning, eventuellt minskat med det belopp, som enligt
blivande överenskommelse kan komma att överföras på telegrafverkets kapitalkonto.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört får styrelsen
då genom den utredning och de förslag, som avgivits av de av Kungl. Maj:t
tillsatta kommittéerna, nu klarlagts på vilket sätt, elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg
lämpligast bör genomföras och sålunda de hittills svävande
frågorna beträffande densamma blivit lösta,

då den verkställda beräkningen giver vid handen, att den elektriska driften
redan vid nu rådande trafikrörelse å linjen Stockholm—Göteborg blir siffermässigt
räknat ekonomiskt fullt jämvärdig med ångdriften,

Statsutskottets memorial Nr 131.

9

då vid en efter hand sig ökande trafik ännu bättre siffermässiga ekonomiska
resultat komma att erhållas av elektriska driften,

då införandet av sådan drift medför eu mängd andra fördelar, såsom förbättrad
handelsbalans, smidigare avveckling av trafikrörelsen, ökad reseliastighet och större
behag för resande och personal, minskad underhållskostnad av den rullande
materielen in. in., framskjutande av annars behövlig kapitalinsats för utökande av
järnvägens kapacitet,

och då slutligen eu snar användning genom elektrifieringen vinnes för vissa
nu pågående utbyggnader vid statens kraftverk och sålunda eu bättre förräntning
av dessa kraftverk erhålles,

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen igångsätta
arbetet med elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg på ungefärligen
det sätt, som i de båda kommittéernas till styrelsen remitterade utlåtanden angives,
samt att Kungl. Maj:t måtte ställa till järnvägsstyrelsens förfogande det
belopp av 23 miljoner kronor, som 1920 års riksdag för ändamålet anvisat.
Arbetet beräknas av järnvägsstyrelsen kunna slutföras inom loppet av två år
räknat från tidpunkten för detsammas igångsättande. I den händelse detta sker
under år 1923, skulle sålunda återstående anslagsbeloppet, 11 miljoner kronor,
behöva beviljas av 1924 års riksdag.»

Telegrafstyrelsen har i ett den 14 maj 1923 avgivet utlåtande anfört
bl. a. följande:

»Beträffande svagströmskommitténs betänkande tillåter sig styrelsen betona,
att järnvägselektrifieringen, vilken för järnvägarnas drift och ekonomi enligt allmänt
vitsordande under vissa förhållanden innebär väsentliga fördelar, ej kan utföras
utan avsevärda olägenheter för svagströmsledningarna. Dessas oklanderliga
funktionerande är dock, särskilt i ett sådant telefonland som Sverige, för den
stora allmänheten av större vikt än järnvägsdriftens omläggning till elektrisk.

Problemet om berörda olägenheters reducerande till för telegraf- och telefondriften
ofarliga värden har visserligen bragts närmare sin lösning, men kan likväl
såsom av nedanstående framgår ännu ej anses vara på betryggande sätt löst.
Man måste beklaga, att 1920 års svagströmskommitté icke blivit satt i tillfälle
att slutföra sitt arbete. Detta arbete måste under alla förhållanden fullföljas antingen
av kommitténs medlemmar eller av de intresserade ämbetsverken med biträde
av erforderlig specialsakkunskap.

I anslutning till kommitténs uttalanden anser sig telegrafstyrelsen böra särskilt
framhålla och understryka följande viktiga synpunkter.

Svagströmsledningarna, som icke kunna bibehållas inom de elektrifierade
järnvägarnas område, måste med stora kostnader bortflyttas. Störningarna från
järnvägselektrifieringen sträcka nämligen sina verkningar även långt utanför det
av järnvägarna ägda och nyttjade området. Kommittén har beträffande svagströmsledningarna
ej anvisat några tekniska möjligheter, som göra sådan bortflyttning obehövlig.
Enligt de »slutsatser», till vilka kommittén kommit, kan nämligen en
tillfredsställande drift av telegraf- och telefonledningar icke påräknas, med mindre
dessa ledningar utflyttas minst 200 meter från järnvägslinjerna. Och då har man
ändå tänkt sig, att anordningarna å själva banledningarna skulle för störningsorsakernas
reducerande utnyttjas i en utsträckning, som torde vara mycket nära
gränsen för vad som kan nås i detta hänseende. Elektrifieringen av järnvägarna
innebär följaktligen, så att säga, ett beslagtagande från järnvägarnas sida av ett
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 71 höft. (Nr 131—132.) 1153 23 2

10

Statsutskottets memorial Nr 131.

område på ömse sidor om banan till en sammanlagd bredd av minst 400 meter.
Oavsett i vems ägo detta område befinner sig, förhindras därigenom inom detsamma
uppförandet av svagström sanläggningar av någon utsträckning och betydelse
— ett missförhållande, som nu gällande bestämmelser för elektriska anläggningar
icke beaktat.

Enligt stadgandena i 2 och 5 §§ av lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, kan nämligen en jordägare utan
Kungl. Maj.ts tillstånd under vissa villkor utföra elektrisk anläggning på egen
mark. Till förekommande av skadlig inverkan medelst induktion eller annorledes
å annan redan befintlig elektrisk anläggning har han visserligen skyldighet att
vidtaga erforderliga anordningar eller förändringar å den ena eller den andra
anläggningen, men inga dylika skyldigheter åligga honom med avseende å senare
tillkommande anläggningar. Det kan väl dock icke anses förenligt med rationell
lagstiftning att på detta sätt stora områden kunna göras mer eller mindre otillgängliga
för användandet av ett så allmänt kommunikationsmedel som telefonen.

Ovannämnda avspänning av ett visst område på ömse sidor om banan medför
i realiteten ofta att vida större områden måste vid svagströmsledningarnas
framdragande undvikas, då dessa ej kunna ekonomiskt byggas och än mindre
underhållas var som helst i terrängen, utan måste framföras utmed de trafikleder
som återstå, landsvägarna. Som landsvägsnätet i Sverige i allmänhet är jämförelsevis
glest och de landsvägar som gå i järnvägarnas huvudriktning oftast
till någon del komma inom det område, som på grund av elektrifieringen måste
undvikas, blir resultatet, att svagströmsledmngarna måste föras omvägar, som
förlänga ledningarna. Genom den ökade ledningslängden försämras talöverföringsförmågan
samtidigt som ledningarnas underhåll i avsevärd mån ökas.

I de fall där ledningarna förläggas i kabel kan man visserligen påräkna
minskad underhållskostnad, men tillkommer här i stället driftkostnaden för erforderliga
förstärkarestationer m. in.

Förutom nyssnämnda utflyttning av ledningarna fordras för en tillfredsställande
drift av telegraf- och telefonverksamheten, såsom framhålles i svagströmskommitténs
»slutsatser», jämväl iakttagande av vissa närmare angivna föreskrifter
rörande den elektriska utrustningen för banan.

Såväl vid projektering av järn vägselektrifiering som vid utfärdande av föreskrifter
rörande ledningarnas underhåll ävensom vid kopplingar av ledningar
under normal drift eller vid feltillfällen är det nödvändigt, att oavlåtlig uppmärksamhet
ägnas även åt synpunkten att hålla svagströmsledmngarna störningsfria.

I detta avseende äro de föreliggande erfarenheterna från riksgränsbanan ej
i allo tillfredsställande. Här har nämligen i stor utsträckning förekommit, att
sträckor av banan tagits i trafik med elektrisk drift utan att de för undvikande
av svagströmsstöringar erforderliga åtgärderna blivit vidtagna. Resultatet har
också blivit, att beträffande svagström sledningarna trafiktillståndet tidvis varit
mycket otillfredsställande. Trots framförda betänkligheter har igångsättande av
trafik skett under förklaring, att det försenade utförandet beträffande utrustningen
för störningarnas hävande berott på leveransförseningar, materialsvårigheter m. m.,
samt med den motiveringen att det varit av stort ekonomiskt intresse för järnvägen
att utan uppskov igångsätta den elektriska driften.

Om detta otillfredsställande tillstånd vid den tämligen obetydliga telegraf -

Statsutskottets memorial Nr 131.

11

och telefonrörelse, som finnes vid riksgränsbanan, förorsakat stora svårigheter och
klagomål jämte förstöring av telegrafverkets materiel samt i några fall allvarligare
olyckstillbud, så skulle samma förhållanden i dessa hänseenden vid en av telegrafverkets
stamlinjer i mellersta Sverige bliva rent olidliga.

I fråga om valet mellan högspänd likström och enfasström får telegrafstyrelsen
meddela, att styrelsen icke har någon på erfarenhet grundad uppfattning
av de båda systemens relativa företräden i störningsavseende. Enfassystemet har
visat sig i hög grad störande, åtminstone vid banor med stor trafik, t. ex. riksgränsbanan.
Erfarenheterna i utlandet hava, såsom jämväl i betänkandena omnämnes,
i allmänhet givit vid handen, att vid likströmsbanor störningarna äro
mindre allvarliga än vid enfasbanor. Vid de förra tillkomma dock elektrolyssvårigheter
för telegrafverkets jordkablar.

Slutligen får telegrafstyrelsen erinra därom, att sedan styrelsen under elektrifieringsfrågans
behandling år 1920 gjort gällande, att problemet angående förekommande
av störningar från järnvägens kraftnät å telegrafverkets ledningar ännu
icke vore tillfredsställande löst, samma års riksdag uttalat, att en ur allmänna
samfärdselns synpunkt tillfredsställande lösning av förevarande fråga utgjorde en
oeftergivlig förutsättning för den ifrågasatta elektrifieringens genomförande och
för att anslag till densamma finge utgå.

I vad mån de åtgärder, som äro avsedda att vidtagas och vilka, såsom
nämnts, till innebörden äro synnerligen obestämt angivna, komma att uppfylla
ovanstående fordringar på maximalt tillåten störning, är såsom av det ovanstående
även framgår ej i erforderlig grad utrett. Det synes därför telegrafstyrelsen
vara ett med stor risk förenat experiment att, innan närmare resultat vunnits i
fråga om tillräckligheten av de ifrågasatta åtgärderna, igångsätta elektrifieringen
i den omfattning som föreslagits.

För att få konstaterat, huruvida kommitténs olika förslag tillsammans äro
tillräckliga för att förebygga svagströmsstörningar vid en eventuell elektrifiering,
hade det varit önskvärt, att en bana blivit i alla avseenden utförd i enlighet med
dessa förslag, och skulle det härvid ligga närmast till hands att såsom försöksbana
använda riksgränsbanan.

Oavsett kostnaderna härför anse vederbörande i järnvägsstyrelsen, att en
så utförd elektrifiering å denna bana på grund av säregna jordledningsförhållanden
ej kan beräknas giva lika gott resultat som vid en bana i en annan del av
landet. Aven efter ett eventuellt misslyckat försök skulle därför med säkerhet
framhållas, att dess resultat ej vore tillämpligt på exempelvis elektrifieringen
Stockholm—Göteborg.

Som elektrifieringsfrågan alltså ur störningssynpunkt ej är på betryggande
sätt löst, förefinnes ännu ej den förutsättning, som riksdagen betecknat såsom
oeftergivlig.

Om det oaktat en elektrifiering på teknikens nuvarande ståndpunkt skall
igångsättas, måste därför telegrafstyrelsen, som det åligger att vaka över att ej
telegraf- och telefontrafiken utsättes för störningar, på det allvarligaste framhålla
nödvändigheten därav, att igångsättandet sker med den största försiktighet och
på grund därav nu inskränkes till ett försök å en del av stambanan Stockholm—
Göteborg, t. ex. sträckan Göteborg—Skövde, där telefonförhållandena dessutom
äro sådana, att banlinjen fortast kan göras ren för elektrifieringens genomförande.
Kostnaden för flyttningen av telegrafverkets ledningar å denna sträcka belöper

12

Statsutskottets memorial Nr 131.

Utskottets

yttrande.

sig till c:a kronor 485,000 under förutsättning att telegrafledningarna kunna
bibehållas enkeltrådiga. Dock måste telegrafstyrelsen på grund av erfarenheter
från riksgränsbanan bestämt fordra, att icke någon del av bananläggningen sättes
under spänning eller än mindre tages i drift, förrän anläggningen i de delar, som
avse upphävande eller reducering av svagströmsstörningarna, är fullt färdig och
telegrafverkets ledningar blivit i enlighet med den plan, som kan komma att
uppgöras, flyttade. Till konstaterande härav bör anläggningen således först besiktigas
och vederbörligen godkännas av telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen.»

Vid sitt år 1920 lämnade godkännande av den då framlagda propositionen
om anvisande av ett reservationsanslag av 23 miljoner kronor
för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg fastade riksdagen
såsom villkor, att en tillfredsställande lösning kunde vinnas av de
i propositionen närmare angivna båda spörsmålen dels om sättet för
överförandet av ström från landets kraftverksnät till det blivande järnvägsnätet,
rörande vilken fråga olika meningar förefunnos mellan järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen, dels ock rörande möjligheterna att
kunna förekomma störningar å telegrafverkets ledningar.

Resultaten av de i dessa hänseenden av två kommittéer utförda
utredningarna föreligga nu och hava överlämnats till utskottet. Såväl
med föranledande härav som ock på grund av de förändringar beträffande
de allmänna ekonomiska förutsättningarna för företaget, som inträtt
sedan år 1920, då det tidigare bemyndigandet till Kungl. Maj:t
lämnades, har utskottet ansett sig böra till förevarande punkt i statsrådsprotokollet
foga några uttalanden, avseende att närmare klarlägga
utskottets nuvarande ståndpunkt till frågan.

Beträffande först spörsmålet om sättet för överförande av kraften
från allmänna ledningsnätet till järnvägen har enighet numera vunnits
om att den erforderliga strömmen bör uttagas från statens kraftnät genom
i lämpligt antal utmed järnvägslinjen uppförda omformarstationer
och alltså utan utbyggande av ett särskilt överföringsnät för järnvägsdriften.
I valet mellan enfasström — d. v. s. det å riksgränsbanan tilllämpade
systemet — och högspänd likström, som allmänt kommit till
användning vid liknande anläggningar utomlands, hava såväl vederbörande
kommitté som ock järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen stannat vid
det förstnämnda systemet, vilket ansetts ställa sig ekonomiskt fördelaktigare
och varom erfarenhet förelåge inom landet. Härutinnan synes
alltså tillfyllestgörande klarhet numera hava vunnits, och synes alltså
något hinder i detta avseende icke längre förefinnas för elektrifieringen.

Vidkommande åter problemet om störningarna på telegrafverkets
ledningar har av den härför tillsatta kommittén framlagts en längre utredning,
’ utmynnande i att en tillfredsställande drift av telegraf- och telefonledningarna
kan påräknas genom att dessa utflyttas till minst 200

Statsutskottets memorial Nr 131.

13

meter från järnvägslinjerna — vilket i stort sett kan anses liktydigt
med att nämnda ledningar förflyttas till landsvägsnätet — och genom
att ett flertal av kommittén angivna föreskrifter om införandet av vissa
tekniska anordningar iakttagas. I anledning härav har emellertid telegrafstyrelsen
framhållit, att elektrifieringsfrågan icke ännu kunde anses
ur störningspunkt på ett betryggande sätt löst samt att, om det oaktat
en elektrifiering på teknikens nuvarande ståndpunkt igångsattes, styrelsen,
som det ålåge att vaka över att ej telegraf- och telefontrafiken
utsattes för störningar, på det allvarligaste ville framhålla nödvändigheten
av att igångsättandet skedde med den största försiktighet och på
grund därav nu inskränktes till ett försök å en del av banan, exempelvis
Göteborg—Skövde.

Särskilt med hänsyn till den vikt, som 1920 års riksdag funnit
böra givas åt frågan om elektrifieringsåtgärdens inverkan på telefonoch
telegrafförbindelsernas ostörda gång, bär utskottet icke ansett sig
kunna underlåta att fästa stort avseende vid de sålunda av telegrafstyrelsen
uttalade betänkligheterna. Det har emellertid för utskottet framhållits,
att även om det inom vederbörande kommitté verkställda utredningsarbetet
icke hunnit fullföljas . så långt som varit önskligt, i det
bland annat med utförandet av vissa tekniska experiment måst anstå
på grund av satt tidsbegränsning för kommitténs arbete, det dock icke
kunde anses tvivel underkastat, att icke tillfyllestgörande tekniska anordningar
till förebyggande i erforderlig grad av störningar skulle
kunna åstadkommas. Gentemot den av telegrafstyrelsen framförda tanken
på att till en början endast genomföra en elektrifiering av en delsträcka
exempelvis sträckan Göteborg—Skövde måste vidare, enligt vad
utskottet inhämtat, ur järnvägsekonomiska synpunkter resas så starka
betänkligheter, att i varje fall en sådan plan måste förkastas.

Enligt utskottets förmenande kan det icke bortses ifrån att det
dröjsmål med elektrifieringsarbetets igångsättande, som ett avvaktande
av resultaten av nya tidsödande utredningar och experiment rörande
ifrågavarande starkströmsledningars inverkan på svagströmsnäten skulle
medföra, torde komma att ställa sig rätt hinderligt för företaget. I detta
avseende må här endast erinras om de omfattande förberedelser, bl. a.
i form av tecknandet av kontrakt av leverans av materiel m. m., som
vid ett företag av sådan omfattning som det nu ifrågavarande måste
föregå själva arbetena utmed järnvägslinjen. På grund härav och då,
på sätt utskottet här nedan angiver, ur andra synpunkter starka skäl
kunna anföras för ett snart igångsättande av elektrifieringsarbetet, har
utskottet icke ansett de ytterligare utredningar, som kunna erfordras

14

Statsutskottets memorial Nr 131.

rörande elektrifieringens inverkan på telefon- och telegrafväsendet böra
få stå hindrande i vägen för ett påbörjande av företaget. Utskottet
förutsätter dock, att hithörande problem alltjämt ägnas den största uppmärksamhet
och att intet underlåtes för att säkerställa telefon- och telegrafförbindelsernas
ostörda gång, i vilket syfte ett kontinuerligt, intimt
samarbete bör under elektrifieringsföretagets planläggande och utförande
äga rum mellan telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Vid sin behandling av frågan har, såsom ovan antytts, utskottet
ansett särskild uppmärksamhet böra fästas vid det förändrade ekonomiska
läge, varunder företaget nu skulle komma att påbörjas, ävensom vid vissa
därmed sammanhängande omständigheter, som med särskild styrka synas
tala för ett snabbt igångsättande av elektrifieringsarbetena.

Å ena sidan hava visserligen kolpriserna högst väsentligt nedgått
under vad som tidigare antagits, varigenom driftkostnadskalkylerna förskjutits
i en i viss mån ofördelaktig riktning. Å andra sidan hava emellertid
kostnaderna för anskaffande av koppar och annan arbetsmateriel
liksom ock arbetslönerna avsevärt sjunkit, varigenom anläggningskostnaderna
också kommit att i hög grad förminskas. Belysande härför är
att, medan kostnaderna för elektrifieringen enligt 1920 års plan beräknades
till 105 miljoner kronor, järnvägsstyrelsen nu, under antagande
av en trafikrörelse 25 procent högre än den under år 1922, anser kostnaderna
kunna begränsas till 41 miljoner kronor enligt följande beräkningsgrunder: för

omformarestationer, kontaktledningar m. m. 18 miljoner kronor

för elektriska lokomotiv............................................. 12 )) »

för svagström skablar m. fl. anordningar för svagströmsledningar: vid

statens järnvägar ................................................ 4.2 » x>

vid telegrafverket........................................................ 6.8 »_»

Summa 41 miljoner kronor.

Det direkt erforderliga anslagsbeloppet, varav 23 miljoner kronor
redan finnas anvisade, har emellertid ansetts kunna ytterligare nedbringas
till 34 miljoner kronor. Med anskaffande av vissa elektriska lokomotiv
har nämligen beräknats tillsvidare i avvaktan på trafikens stegring kunna
anstå, varigenom den härför upptagna posten 12 miljoner kronor skulle
kunna minskas till 10 miljoner kronor. Därjämte har ett belopp av 5
miljoner kronor föratsatts kunna utgå ur förnyelsefonden, på grund av
den fördel, som vunnes genom att vissa nya ånglokomotiv kunde över -

Statsutskottets memorial Nr 131.

15

föras från linjen Stockholm—Göteborg till andra sträckor. Till jämförelse
må nämnas att — enligt uppgjorda överslagsberäkningar — de
arbeten, för vilka totalkostnaderna sålunda förutsatts komma att uppgå
till 39 miljoner kronor, efter fredspris kunna antagas hava dragit eu
kostnad av 30,2 miljoner ki’onor.

De årliga driftkostnaderna, vari, på sätt nyss antytts, på grund av
den inträdda nedgången i kolpriset uppstått eu förskjutning till nackdel
för elektrifieringen, ställa sig det oaktat dock alltjämt jämförelsevis fördelaktiga,
i det dessa vid nyss antagen trafikstorlek beräknats bliva
siffermässigt lika för elektrisk drift och ångdrift vid ett kolpris av cirka
26 kronor per ton, om räntan å anläggningskapitalet uppgår till 5 %,
och cirka 24 kronor, om räntan uppgår till 4 Va %.

Beträffande de blivande leveranserna från statens vattenfallsverk av
elektrisk energi har utskottet uppmärksammat, att det förutsatts ett så
högt pris å kraften som 3,75 öre per kilowattimme. I anledning härav
och med hänsyn till vikten av att den framtida järnvägsdriften icke
onödigt betungas genom för höga avgifter å den erforderliga elektriska
energien, anser sig utskottet böra uttala sin förväntan, att det definitiva
framtida kraftpriset icke fastställes förrän efter ett allsidigt övervägande,
huru detsamma bör lämpligen beräknas med hänsyn tagen till alla på
prisbildningen inverkande faktorer.

Av de sålunda av järnvägsstyrelsen framlagda beräkningarna har
synts utskottet framgå, att företaget, även bedömt med hänsyn tagen till
de omkastningar i det ekonomiska läget, som inträffat, sedan den ursprungliga
planen år 1920 framlades, dock alltjämt kan anses räntabelt
och öppnande utsikter till vinst. Åven de övriga skäl, som tidigare
åberopats för åtgärdens företagande, såsom exempelvis möjligheterna till
en förbättring av vår handelsbalans, bättre och säkrare drift m. in., torde
alltjämt äga oförminskad giltighet.

Bland alla de mer eller mindre indirekta fördelar, som följa med
elektrifieringen, anser sig utskottet böra framhålla den ökade tåghastigheten,
som enligt vad utskottet inhämtat på sträckan Stockholm—Göteborg
kan antagas medföra eu förkortad restid av minst 2 timmar.

Men till alla dessa faktorer, vilka närmare utvecklats i sammanhang
med statsmakternas tidigare ståndpunkttagande till frågan, har på sista
tiden kommit en omständighet, som med särskild styrka talar för arbetenas
omedelbara igångsättande, nämligen den möjlighet, som genom
ett snabbt genomförande av ifrågavarande elektrifieringsföretag skulle
öppnas att tillvarataga kraften från den nu under anläggning varande
kraftstationen vid Lilla Edet, för vilken, så vitt nu kan bedömas, ''ingå
utsikter till en tillfredsställande avsättning av kraft åtminstone under den

16

Statsutskottets memorial Nr 131.

första tiden efter färdigställandet eljest synes föreligga. Det bör uppmärksammas,
att enligt utskottet lämnade uppgifter avgifterna för den kraft,
som skulle åtgå för järnvägsdriften å ifrågavarande sträcka, beräknats
komma att belöpa sig på omkring 2 miljoner kronor per år.

Förbises må ej heller det stöd, som igångsättandet av ett företag
av sådan omfattning som det ifrågavarande skulle, särskilt under nuvarande
förhållanden, innebära för svensk industri, åt vilken — under förutsättning
självfallet av godtagbara offerter — kunde lämnas stora beställningar
för detsamma.

Ehuru utskottet ej kunnat i grund granska det föreliggande spörsmålet
och den definitiva prövningen ävensom det därmed förenade ansvaret
givetvis bör ankomma på Ivungl. Maj:t, har utskottet dock funnit
sådana skäl förebragta för ett igångsättande av ovannämnda företag, att
utskottet ej velat motsätta sig arbetets upptagande, därest Kungl. Maj:t
efter ytterligare överväganden och efter prövning av alla på frågan inverkande
omständigheter finner så lämpligen böra ske.

Denna sin uppfattning har utskottet velat härigenom för riksdagen

omförmäla.

Stockholm den 28 maj 1923.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Sicartz, N. A. Nilsson
i Kabharp, J. Nilsson i Skottlandshus, H. F. Lamm, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. L.
Widéll, J. Nilsson i Malmö. O. Berggult, K. A. Tengdahl, F. O. Strutz och C. Johansson
i Hälsingborg samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, J. Jönsson i
i Revinge, O. H:son Waldén, P. Nilsson i Bonarp, O. Olsson i Kullenbergstorp, L. J.
Carlsson-Frosterad A. Å. Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, S. E. Ljungkvist,
B. F:son Holmgren och O. Osberg.

Reservation

av herrar S. H. Kvarnzelius och O. Olsson i Kullenbergstorp, vilka
ansett, att utskottet, efter den redogörelse för innehållet av de till utskottet
överlämnade liandlingarne i ärendet som slutar å sid. 12, endast
bort förklara sig hava velat vad sålunda förekommit för riksdagen omförmäla.