Statsutskottets utlåtande Nr 106.

I

Nr 106.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1923 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa
järnbruksarbetare jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I en till riksdagen avlåten, den 4 maj 1923 dagtecknad proposition,
nr 230, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa
arbetslösa järnbruksarbetare i huvudsaklig överensstämmelse med de av
departementschefen i statsrådsprotokollet angivna grunderna må av femte
huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis
70,000 kronor.

I avseende å utredningen i ämnet hänvisar utskottet till åberopade
statsrådsprotokollet.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft dels en
inom andra kammaren av herr B. Eriksson i Grängesberg väckt motion,
nr 292, däruti hemställts att av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond
eller eljest tillgängliga medel må tagas i anspråk ett belopp av
400,000 kronor att användas för vidtagande av åtgärder till lindrande
av nöden bland arbetslösa järnbruksarbetare i huvudsaklig överensstämmelse
med de i propositionen angivna grunder, med däri av motionären
föreslagna jämkningar;

dels ock en inom samma kammare av herr H. Molander m. fl. väckt
motion, nr 293, däri hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 230 måtte besluta, att för vidtagande av åtgärder
till lindrande av nöden bland de arbetslösa järnbruksarbetarna i huvudsaklig
överensstämmelse med de i motionen angivna grunderna må av
det av fjolårets riksdag under femte huvudtiteln beviljade anslaget för
bekämpande av arbetslösheten tagas i anspråk härför erforderliga medel.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 55 höft. (Nr 106.) 1030 23 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr- 106.

Beträffande de av motionärerna till stöd för förslagen anförda skäl
hänvisar utskottet till motionerna.

I anledning av den till innevarande års riksdag den 13 sistlidne
februari avlåtna propositionen nr 52 angående viss ändring i reglerna
om avstängning från arbetslöshetshjälp i fall av arbetskonflikt beslöt
riksdagen enligt skrivelse den 13 april 1923, nr 79, att vid utövandet
av den statliga arbetslöshetshjälp verksamheten skulle, utöver förut gällande
direktiv, tillämpas de regler för yrkesbestämningen, som angivits i statsutskottets
vid skrivelsen fogade utlåtande nr 30. Kungl. Maj:t har därpå
den 14 berörda april förordnat i överensstämmelse med detta riksdagens
beslut.

De sålunda meddelade nya bestämmelserna rörande den statliga
arbetslöshetshjälpverksamheten avse att mildra verkningarna av regeln,
att vid allmän arbetskonflikt inom ett fack samtliga de arbetare, som
haft sin sista mera stadigvarande anställning inom detta fack, skola
avstängas från såväl kontant understöd som nödhjälpsarbete samt att vid
partiell konflikt enahanda åtgärder skola, med visst undantag, vidtagas
beträffande vederbörande ort.

Beträffande järnbruksarbetarna, vilka på grund av rådande allmän
konflikt inom facket enligt statens arbetslöshetskommissions cirkulär den
1 februari 1923 äro avstängda från arbetslöshetshjälp, har emellertid ett
särskilt tillvägagångssätt medgivits. Det skulle nämligen enligt riksdagens
beslut stå arbetslöshetskommissionen fritt att med ledning av till buds stående
uppgifter omedelbart ställa friplatser i erforderligt antal till de lokala
arbetslöshetskommittéernas förfogande för att provisoriskt användas för de
arbetslösa, vilka i enlighet med angivna grunder prövades tillhöra det lokala
arbetskraftsöverskottet. Det definitiva bestämmandet finge sedermera verkställas
på grundval av de utredningar, som kommittéerna efter närmare
undersökning hava att ingiva till kommissionen, och de upplysningar,
som kommissionen i övrigt kan inhämta.

Dessa bestämmelser skola, enär intet annat blivit stadgat, tillämpas
från och med den 14 innevarande april, då Kungl. Maj:ts beslut i ämnet
meddelades.

På sätt framgår av det vid Kungl. Maj:ts nu förevarande proposition
bifogade statsrådsprotokollet har departementschefen framhållit, att
i flen mån de friplatser, som tilldelas järnbruksarbetare, avsåge kontant
arbetslöshetsunderstöd, detta alltså icke kunde utgå för tid före nämnda
dag. De järnbruksarbetare, som hänvisades till nödhjälpsarbete, skulle
endast erhålla sin avlöning för utfört arbete. Härvid anmärker emeller -

Statsutskottets utlåtande Nr 10(>.

3

tid departementschefen, att under riksdagens behandling av ärendet angående
de nya bestämmelserna frågan om en retroaktiv tillämpning av desamma
varit föremål för beaktande och erinrar i detta hänseende nu
följande.

I omförmälda den 13 februari 1923 avgivna proposition nämndes intet om
retroaktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. Eu inom andra kammaren
väckt motion om sådan tillämpning från den 1 februari 1923 avstyrktes i
statsutskottets ovanberörda, den 18 mars 1923 avgivna utlåtande nr 30. I en
vid nämnda utlåtande fogad reservation påyrkades däremot, att de i propositionen
föreslagna ändrade grunderna för meddelande av arbetslöshetslijälp skulle
tillämpas retroaktivt, räknat från och med den 1 februari 1923. Sedermera hemställde
statsutskottet i ett med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut genom
memorial den 22 mars 1923, nr 36, avgivet sammanjämkningsförslag, att den i
omförmälda motion föreslagna retroaktiviteten skulle räknas från den 1 mars
1923 och att därvid åt den, som enligt de i memorialet förordade grunderna
skulle hava ifrågakommit till nödhjälpsarbete, i stället måtte beredas kontant
understöd. Detta sammanjämkningsförslag antogs av andra kammaren, men avslogs
av första kammaren. Under dess behandling i sistnämnda kammare antyddes
emellertid av talare, som icke gillade förslaget i övrigt, att billigheten
syntes tala för en retroaktiv tillämpning av de bestämmelser, som bleve antagna,
och att, om sammanjämkningsförslaget folie, riksdagen borde sättas i tillfälle att
särskilt besluta om retroaktiviteten. Vid gemensam votering den 10 april 1923
godtog slutligen riksdagen statsutskottets utlåtande nr 30.

Departementschefen erinrar vidare hurusom i anledning av interpellation
statsministern den 28 sistlidne april i riksdagens andra kammare,
anfört bland annat följande:

»Sedan riksdagen sålunda uttalat sig mot en retroaktiv tillämpning
av de nya bestämmelserna, måste enligt min mening frågan härom anses
förfallen. Detta utesluter emellertid icke, att staten på ett särskilt
sätt bispringer de arbetslösa järnbruksarbetare, vilka enligt de nya bestämmelserna
komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp, men under den.
avsevärda tid, som krävts för tillkomsten av dessa bestämmelser, icke
kunnat erhålla sådan hjälp. Tvärtom synas åtskilliga skäl tala för vidtagande
av särskilda åtgärder för sådant ändamål, såvitt detta kan
ske enligt rimliga grunder och utan alltför stora kostnader för det allmänna.

Till stöd för denna uppfattning kunna främst åberopas humanitära
krav. Det lärer nämligen vara otvivelaktigt, att nöd råder bland de
sedan lång tid arbetslösa järnbruksarbetarna. Detta är ock grunden till
den förmånsställning, som riksdagen i överensstämmelse med statsutskottets
förslag tillerkänt denna arbetargrupp i fråga om erhållande av friplatser.
»

4

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

Utskottets

yttrande.

I huvudsaklig anslutning till vad statsministern i sitt interpellationssvar
anfört och efter hörande av statens arbetslöshetskommission har
departementschefen vidare avgivit de bestämmelser, vilka borde i ämnet
utfärdas.

Dessa bestämmelser borde enligt departementschefens mening erhålla
i huvudsak följande avfattning:

1. Hjälpen utgår helt av statsmedel och avser tiden från och med
den 1 mars till och med den 13 april 1923. Den tillgodokommer
endast sådana arbetssökande järnbruksarbetare, vilka på grund av slutlig
prövning enligt de härom den 14 april 1923 meddelade bestämmelserna
åtnjuta friplatser. Den utgår vare sig vederbörande kommun under
angivna tid ägt meddela arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel
eller ej haft rätt därtill.

2. Hjälpen skall, vare sig friplatsen givits i form av kontant arbetslöshetsunderstöd
eller i form av nödhjälpsarbete, utgöra ett kontant
belopp, motsvarande summan av de understödsbelopp, som den arbetslöse
enligt gällande grunder skulle hava uppburit för tiden från och
med den 1 mars till och med den 13 april 1923, därest vederbörande
kommun då med bidrag av statsmedel idkat verksamhet för beredande
av arbetslöshetsunderstöd och den arbetslöse varit i åtnjutande därav;
vid beräknande av detta belopp må hänsyn tagas endast till de dagar
under nämnda tid, då den arbetslöse saknat arbete.

3. Därest den arbetslöse under ifrågavarande tid från kommunen
åtnjutit arbetslöshetsunderstöd eller annat understöd, skall vad han sålunda
uppburit eller värdet därav avdragas från det belopp, som eljest skulle
hava tillfallit honom enligt ovan angivna grunder, samt i stället utgå
till kommunen. Till kommun sålunda utgående ersättning må icke i
något fall överstiga vad den arbetslöse själv skulle hava ägt uppbära
såsom hjälp av statsmedel, om han ej erhållit understöd från kommunen.

4. De erforderliga medlen skola genom arbetslöshet skommissionen
tillhandahållas vederbörande arbetslöshetskommitté, som utdelar hjälpen
efter sedvanlig behovsprövning och enligt de närmare bestämmelse!'', som
kommissionen må finna erforderligt meddela.

Mot vad Kungl. Maj:t i nu förevarande hänseenden föreslagit riksdagen
har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Vad angår de motionsvis framlagda yrkandena avse desamma, att
samtliga avstängda järnbruksarbetare — således även de som prövats
fortfarande tillhöra yrket och alltså på grund av att detsamma är indraget
i konflikt icke kunnat tilldelas arbetslöshetshjälp — skulle erhålla

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

retroaktivt understöd, varförutom i lierr Molanders m. fl. motion påyrkas,
att understödet skall utgå, till dess arbete kan vederbörande beredas i
den öppna arbetsmarknaden.

Då ett sådant förfaringssätt innebär ett bestämt avsteg från de av
riksdagen för arbetslöshetshjälpens meddelande givna direktiven med
deras hävdande av statens neutralitet vid arbetskonflikter, har utskottet
icke kunnat biträda dessa förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å herr Erikssons i Grängesberg
och herr Molanders m. fl. ovanberörda motioner medgiva,
att för vidtagande av åtgärder till lindrande av
nöden bland vissa arbetslösa järn bruksarbetare i huvudsaklig
överensstämmelse med de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden den 4 maj
1923 angivna grunderna må av femte huvudtitelns allmänna
besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av
förslagsvis 70,000 kronor.

Stockholm den 15 maj 1923.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Swartz, J. Nilsson i
Skottlandshus, H. F. Lamm, O. U. B. Olsson, J. L. Widell, G. G. Ekman, J. Nilsson i
Malmö, O. Bergqvist, K. A. Tengdahl, K. E. Andersson i Eliantorp och C. Johansson i
Hälsingborg samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Bydén, J. Jönsson
i Revinge, P. Nilsson i Bonarp, O. Olsson i Kullenhergstorp, S. Bengtsson i Norup, A.
Å. Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, E. Anderson i Prästhol, S. Persson
i Fritorp och S. J. Karlsson i Nynäshamn.

Reservation

av herrar O. U. B. Olsson, J. Nilsson i Malmö, K. A. Tengdalil,
C. Johansson i Hälsingborg, A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A.
Å. Törnkvist, E. Andersson i Prästbol och S. J. Karlsson i Nynäshamn,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 samt. 55 käft. (Nr 106.) 1030 23 2

6

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

»På sätt framgår såväl av Kungl. Maj:ts proposition som av herr
Erikssons ovanberörda motion, hava de för arbetslöshetshjälp med tillhjälp
av statsmedel meddelade direktiven såsom resultat medfört, att ett
väsentligt mindre antal arbetslösa erhållit friplatser än vid frågans föregående
behandling torde hava åsyftats. De av departementschefen åberopade
humanitära skälen äga giltighet jämväl i avseende å de arbetslösa
järnbruksarbetare, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle utestängas
från understöd, och samma skäl tala för att den begärda hjälpen, såsom
motionären ifrågasatt, utsträckes att omfatta samtliga de arbetslösa
sådana arbetare, vilka på grund av de under början av år 1923 utbrutna
arbetskonflikterna avstängts från nödhjårsarbete eller kontant understöd.
Det av herr Eriksson motionsvis gjorda yrkandet innebär i principiellt
hänseende icke i större mån ett frångående av riksdagens i detta hänseende
förut intagna ståndpunkt, än vad som ligger i Kungl. Maj:ts
förslag. Utskottet har vid nu angivna förhållanden icke funnit sådana
skäl föreligga, som skulle föranleda utskottet att ställa sig avvisande
gent emot det i och för sig ytterst behjärtansvärda krav, som i senast
berörda motion framförts. Enligt utskottets mening bör alltså den ifrågasatta
hjälpen utsträckas på angivet sätt samt beräknas för tiden från
och med den dag, då avstängning från nödhjälpsarbete eller kontant
understöd skedde, till och med den 13 april 1923 eller till den tidigare
dag, då vederbörande arbetslösa må hava erhållit arbete. Vad däremot
beträffar herr Molanders m. fl. ovanberörda motion, har utskottet icke
funnit sig kunna tillstyrka vad härutinnan yrkats.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition och herr Erikssons i Grängesberg samt
herr Molanders m. fl. ovanberörda motioner, medgiva,
att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden
bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare i huvudsaklig
överensstämmelse med de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden den 4 maj 1923
angivna grunder med av utskottet ovan föreslagen
jämkning må av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond
tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis
400,000 kronor.»

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr. 1923.