Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1923 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av den
i 53 § av lagen om fattigvården stadgade skyldighet
att göra skriftlig anmaning.
I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 14, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Paulsen hemställt,
att riksdagen ville besluta, att 53 § i gällande fattigvårdslag
måtte utgå. Motionären har därjämte anhållit, att vederbörande utskott
ville föreslå de ändringar i lagen i övrigt, som ett bifall till motionen
eventuellt kunde föranleda.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.
Såsom av motiveringen till motionen framgår avser motionärens
framställning ett upphävande av de i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
intagna bestämmelserna om förutgången skriftlig anmaning såsom
villkor för anhängiggörande av tvist emellan fattigvårdssamhällen angående
ersättning för lämnad fattigvård eller övertagande av försörjningsskyldighet,
för behövande.
Innehållet i de ifrågavarande bestämmelserna, vilka ej ägde någon
motsvarighet i den äldre fattigvårdsförordningen, är i huvudsak följande:
Enligt 53 § i ovanberörda lag om fattigvården skall fattigvårdsstyrelse,
som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall utgiva ersättning
för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för behövande,
därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta samhälle göra skriftlig
anmaning, varvid skall fogas avskrift av protokoll över förhör, som till
vinnande av material för tvistefrågans bedömande enligt närmare bestämmelser
i lagens 52 § hållits, jämte uppgift å fattigvårdskostnaden,
såvitt den då kan angivas.
Bestrides kravet eller har svar icke erhållits inom trettio dagar
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 2 höft. (Nr 4.) 1
Redogörelse
för hithörande
bestämmelser
i fattigvårdslagen.
Uttalanden i
ämnet under
förarbetena
till fattigvårdslagen.
- Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
efter tillställandet av anmaningen eller, därest tillställandet sker genom
allmänna posten, efter försändelsens avlämnande å postanstalt, äger
fattigvårdsstyrelse enligt 54 § att lios Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet anhängiggöra sin talan; och bifoge därvid bevis att anmaning
skett jämte de handlingar, som, enligt vad förut är nämnt, skola åtfölja
anmaningen. Rätt till anhängiggörande av talan utan föregående anmaning
föreligger emellertid — förutom vid uttagande av ersättningför
kostnad för hemsändning av vissa understödstagare — därest vid
förhör enligt 52 § upplysning icke vunnits, vilket samhälle ersättningseller
försörjningsskyldigheten åligger, eller, efter det att anmaning gjorts
hos ett fattigvårdssamhälle, anledning yppats, att understödstagaren äger
hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle, och fråga med anledning
därav uppkommer om talans förande mot detta samhälle.
Enligt 55 § skall talan, varom i 54 § sägs, anhängiggöras inom
sextio dagar efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes,
börjat utgå, eller, om fattigvården icke lämnats av den sökande
fattigvårdsstyrelsen, inom samma tid efter det kostnaden för fattigvården
av styrelsen. guldits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till
ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits mer än sextio dager före
det ansökningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande gjordes, anses
förfallen. \ ad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,
hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna
kravet, men ersättning sedermera ej lämnats.
Enligt 56 § skall Kungl. Maj:ts befallningshavande över ansökningen
höra fattigvårdsstyrelsen i det eller de samhällen, mot vilka
kravet riktas eller som eljest kunna antagas vara ersättningsskyldiga,
samt genom parterna införskaffa eller själv låta införskaffa den ytterligare
utredning, som ma vara behövlig för målets prövning.
I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915
avgivna, till grund för gällande fattigvårdslag liggande betänkande hade,
i syfte att till minskning av antalet tvister emellan fattigvårdssamhällena
söka förebygga dylika tvisters anhängiggörande innan parterna sökt
medelst föregående skriftväxling i godo uppgöra saken, huvudsakligen
efter mönster av de danska och norska tattigvårdslagarna, föreslagits
ett anmaningsförfarande av i huvudsak samma innebörd som det nu
lagstadgade. För att ytterligare motverka benägenhet att i onödan
bestrida kravet eller lämna detsamma obesvarat hade därjämte av kommittén
föreslagits, att fattigvårdsstyrelse, som underlåtit att svara på anmaningen
eller utan grundad anledning bestritt det anmaningsvis gjorda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
3
yrkandet, skulle kunna förpliktas att ersätta motparten dess kostnader
i målet. Då emellertid de dömande mjmdigheterna ansågos äga befogenhet
att, när så prövades skäligt, inom de i allmän lag givna gränser
även i fattigvårdsmål ålägga part skyldighet att gälda kostnader i målet,
blev den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen icke upptagen
i den till riksdagen i ämnet avgivna propositionen.
Medan flertalet av de över kommitténs betänkande hörda myndigheterna,
däribland samtliga länsstyrelserna, lämnat det i betänkandet
innefattade förslaget om ett skriftligt anmaningsförfarande såsom villkor
för anhängiggörande av tvist hos Kungl. Maj:ts befallningshavande utan
erinran, hade åter i några av de yttranden, som avgåvos över betänkandet,
förslaget i fråga avstyrkts eller betänkligheter mot detsamma i
allt fall uttalats. Sålunda hade det från några håll ansetts olägligt att
påbjuda försök till obligatorisk underhandsuppgörelse, vilket väl kunde
gå för sig i större samhällen med avlönade fattigvårdsfunktionärer, men
icke syntes vara lämpligt för landskommunernas vidkommande. T åtskilliga
av yttrandena hade under framhållande av, att i ett mycket stort
antal fall uppgörelse under hand emellan fattigvårdssamhällena säkerligen
skulle avböjas, påtalats obillig!]eten av att rätt till ersättning skulle
komma att förloras genom förbiseende i något avseende från vederbörande
fattigvårdsstyrelses sida av formaliteterna i anmaningsförfarandet.
Från något håll hade uttalats den uppfattningen, att förfarandet, i stället
för att leda till minskning av fattigvårdsprocesserna, skulle medföra ett
helt motsatt resultat, samt gjorts gällande, att stadgandet om anmaningsförfarandet
bort hava avfattats, icke såsom eu ovillkorlig skyldighet för
vederbörande fattigvårdsstyrelser, utan snarare såsom en uppmaning till
dem att i otvistiga fall begagna sig därav, innan krav anhängiggjordes.
Till stöd härför hade anförts bl. a., att, då enligt betänkandet hemortsrätt
jämförelsevis lätt kunde förvärvas och många svårigheter mötte vid
fastslåendet av fattigvårdens obligatoriska karaktär, det i de flesta fall
skulle bliva nästan omöjligt för landskommunerna att efter den ifrågasatta
anmaningen kunna direkt medgiva ersättningsskyldighet, att ett
flertal tidsödande tvister angående bristande svar å samt ogrundade bestridanden
av framställda anmaningar lätteligen komme att uppstå, samt
att, även om efter anmaning erkännanden av framställda krav gjordes,
det i ej så få fall likväl torde för möjliggörande av ersättningsbeloppens
utfående i exekutiv ordning bliva nödvändigt att genom rättegång få
betalningsskyldigheten fastställd genom utslag. Under instämmande i
huvudsak uti sist återgivna yttrande hade kammarrätten förklarat sig
finna ett lagfästande av det föreslagna anmaningsförfarandet oj vara
Utredning angående
verkningarna
i
vissa avseenden
av
fattigvårdslagen.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
tillrådligt samt därvid tillika framhållit, att i de fall, då fattigvårdsstyrelserna
verkligen vore benägna för godvillig uppgörelse av sina
mellanhavanden, det alltid stode den sökta kommunen öppet att vid
del fåendet av ansökningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande på grundvalen
av den utav sökanden förebragta utredningen medgiva det framställda
anspråket och därigenom förebygga ett obehövligt rättegångsförfarande.
Vid avlåtandet av propositionen i ämnet till 1918 års lagtima riksdag
framhölls av vederbörande departementschef, som av närmare angivna
skäl förklarade sig icke dela de framkomna betänkligheterna emot
det föreslagna anmaningsförfarandet, att genom att få till stånd en föregående
skriftväxling mellan vederbörande fattigvårdsstyrelser bleve det
möjligt att undvika en del processer, och i de fall, då tvist ändock anhäugiggjordes,
vunnes å ett tidigare stadium av processen utredning
av åtskilliga, på sakens bedömande inverkande omständigheter, varjämte
departementschefen förklarade sig finna det uppenbart, att de sålunda
angivna fördelarna ej stode att vinna med mindre skriftväxlingen såsom
regel gjordes obligatorisk.
Vid lagförslagets prövning av riksdagen gjordes i nu förevarande
del av förslaget ingen saklig ändring av detsamma.
Under sistförfluten år har på initiativ av statens fattigvårdsinspektör
föranstaltats om en utredning angående verkningarna i vissa
avseenden av den nya fattigvårdslagstiftningen. Under erinran att den
nya fat tigvård sia gen, såvitt det kunde bedömas, icke syntes hava medfört
förväntad minskning av fattigvårdstvisternas antal, utan att tvärtom
från åtskilliga håll gjorts gällande, att antalet sådana tvister skulle hava
ökats, därvid dock tillika uppgivits, att tvisterna i allmänhet voro av
mindre invecklad och tidsödande beskaffenhet än tillförene, hemställde
nämligen statens fattigvårdsiuspektör i skrivelse till chefen för socialdepartementet
den 3 april 1922, att från länsstyrelserna måtte inhämtas
vissa uppgifter i berörda hänseende. Departementschefen infordrade med
anledning därav från länsstyrelserna de begärda upplysningarna samt
beredde tillika nämnda myndigheter tillfälle att i samband därmed avgiva
det yttrande, vartill desamma kunde finna anledning.
Av de yttranden, som med anledning av förenämnda remiss inkommit
till socialdepartementet, framgår, att antalet hos länsstyrelserna
anhängiggjorda fattigvårdsmål undergått en betydlig ökning efter ikraftträdandet
av den nya fattigvårdslagen, i det att, medan dylika mål under
ett vart av åren 1917 och 1918 anhängig]orts till ett antal av cirka 6,970,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 5
motsvarande sifiror för de tre följande aren utgöra respektive 7,637,
8,637 och 10,076. I de avgivna yttrandena hava de antagliga anledningarna
till denna väsentliga stegring i antalet anhängiggjorda fattigvårdsmål
ingående belysts samt, i den mån ökningen ansetts hava sin
grund i gällande bestämmelser i den nya fattigvårdslagen, skiftande
förslag till ändringar därutinnan för nedbringande av målens antal framställts0
Härvid har i ett stort antal av yttrandena även det i motionen
avsedda anmaningsförfarandet gjorts till föremål för en ingående värdesättning.
Medan detsamma därvid å några håll angivits vara ägnat att
efter hand som lagens bestämmelser därutinnan hunne bliva till sin
innebörd mera kända verka till nedbringande av fattigvardsmalens antal,
har det åter från annat håll framhållits, att förfarandets verkningar i
berörda hänseende ännu svårligen läte sig bedöma. I flertalet av de
yttranden, däri detta spörsmål berörts, har emellertid med styrka påvisats,
huru föga verkningsfullt ur förut angivna synpunkt förfarandet
i dess nuvarande form visat sig vara, i det att i ett mycket stort antal
fall, särskilt å landsbygden, anmaningarna antingen ej besvarades eller
ock, även i fall då kravsanspråkets rättmätighet vore uppenbar, gåve anledning
till ett kategoriskt bestridande. Såsom förklarliga anledningar
till detta missförhållande har i yttrandena angivits bl. a., åt t underlåtenhet
att besvara en framställd anmaning ävensom bestridande av
ett även uppenbart rättmätigt ersättningskrav icke föranledde någon
rättsförlust eller olägenhet för vederbörande förklarandepart, utan tvärtom
för denna i förekommande fall medförde uppskov med betalning utan
skyldighet att erlägga ränta å det sedermera utdömda beloppet, att
förhörsprotokollen ofta företedde sådan löslighet och ofullständighet i
fråga om utredningen, att det vore svårt för förklarandeparten att på
grundval därav bilda sig ett säkert omdöme om rättmätigheten i ett
framställt kravsanspråk, att grunden till denna brist i utredningshänseende
understundom syntes vara avhängig av den ansökande partens
intresse av att under alla förhållanden få kravet underställt länsstyrelsens
prövning, i det att dess utslag, i motsats till vad fallet vore med ett av
vederparten med anledning av anmaningen lämnat godkännande, v il ket
när som helst kunde återkallas, i fall av behov möjliggjorde exekution,
samt att jämväl å förklarandesidan ej sällan föredroges att även i fall
av till synes klar betalningsskyldighet få ersättningsanspråket prövat
av vederbörande länsstyrelse för att såmedelst få dess utslag »såsom
en slags verifikation till räkenskaperna» till förebyggande av eljest
möjliga anmärkningar i revisionshänseende gentemot vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller dess ordförande. Såsom andra olägenheter
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
av anmaningsförfarandet har i yttrandena framhållits, att detsamma
\ore för den ansökande parten rätt sa tyngande på grund av det därmed
förknippade besväret med uppsättande av ansökningshandlingar
samt avskrivande av förhörsprotokoll och anskaffande av eventuella bevis
samt att förfarandet vidare medförde risk för förlust av talan för den
ansökande parten vid bristande iakttagande från dennes sida av föreskrivna
formaliteter ävensom i förekommande fall för den efterföljande
dömande myndigheten en tidsödande prövning, huruvida målen anhängiggjorts
i vederbörlig ordning. Såsom botemedel emot de olägenheter,
som voie förknippade med anmaningsförfarandet i dess nuvarande form,
hava i yttrandena framförts skilda _ förslag, syftande till att förklarandepart,
vilken underläte att besvara gjord anmaning eller, i fall av uppenbar
ersättningsskyldighet, bestrede kravet, drabbades av någon påföljd av
ekonomisk eller därmed likvärdig art, såsom förlust av rätt till invändning
om preskription, varom i 55 § av fattigvårdslagen förmäles, tillämpning
beträffande sådan part av samma regler om rättegångskostnad,
som gälla i vanliga rättegångsmål, skyldighet för dylik part att gälda
ränta å utdömda belopp från dagen för deras utbetalning samt påläggande
i dylika fall av en särskild stämpelavgift å förklarandepartens
exemplar av blivande utslag, vilken stämpel under benämning av fattigvårdsstämpel
skulle ingå i en särskild fond för täckande av någon
mindre del av statens bidrag1 till fattigvårdsutgifterna.
Genom remiss den 16 sistlidne november har kammarrätten anmodats
att avgiva yttrande med anledning av vad länsstyrelserna i
ämnet anfört och föreslagit. Det sålunda infordrade yttrandet har ännu
ej av kammarrätten avgivits.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att de vid fattigvän
dslagens tillkomst hysta förhoppningarna om fattigvårdstvisternas
minskning hittills icke uppfyllts, i det att tvärtom en avsevärd stegring
i desammas antal inträtt, men att utredning av vederbörande statsmyndighet
igångsatts till klarläggande av de särskilda anledningarna
härtill och möjliga botemedel däremot. Av samma redogörelse torde
ock framgå, att vid de överväganden, vartill nämnda utredning efter dess
slutförande självfallet kommer att föranleda, även spörsmålet om anmaningsförfarandets
bibehållande eller eventuellt vidare utbyggande torde
komma att bliva föremål för en ingående omprövning. Då sålunda
den av motionären väckta frågan kan förutsättas komma att i ett
vidai’e sammanhang inom den allra närmaste tiden bliva föremål för
vederbörlig prövning samt denna icke lämpligen synes böra föregripas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
7
genom ett ståndpunkttagande till frågan från riksdagens sida på grundval
av nu föreliggande motion, anser sig utskottet böra hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 februari 1923.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petren, von Sydow*, Alfred Petren*, Linder*,
greve Spens, Tjällgren, von Kock* och Franzén;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Karlsson i Gasabäck,
Magnusson i Skövde, Johanson i Stockholm, Nilsson i Vibberbo och Svensson i Skönsberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.