Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1923 kl. 6 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning,
avseende medgivande i vissa fall av undantag från
ympnmgsplikten.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
O O O
till lagutskott hänvisade motionen nr 115 i första kammaren av herrar
A. Björkman, P. A. Bergström och Rosén samt motionen nr 145 i andra
kammaren av herrar Knutsson, Bäckström, Blomquist, fru Tärning, herrar
Lindberg, Svensson i Skönsberg, Hage, Höglund, Olsson i Labbemåla,
Holmberg, Brännberg och Svensson i Grönvik.
I motionerna, vilka äro lika lydande, har anhållits, att riksdagen
måtte besluta hemställa hos Kungl. Maj:t om förslag till riksdagen om
sådan ändring av lagen om skyddskoppympning, att för föräldrar och
målsmän, som kommit till en allvarlig och grundad uppfattning om
skyddskoppyrapningens skadlighet för deras barns hälsa, möjlighet måtte
beredas att, efter inför hälsovårdsmyndighet på heder och samvete avgiven
förklaring i detta avseende, utan besvärligt eller kostsamt förfarande
beviljas undantag från ympningsplikten.
Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts till stöd för berörda
anhållan, tillåter sig utskottet att hänvisa till motionerna. Den
däri omnämnda petitionen, vilken undertecknats med tillhopa 41,856
namn, innehåller en till regeringen och riksdagen riktad framställning
om att vaccinationstvånget måtte omedelbart mildras så, att varje svensk
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 22 höft. (Nr 29.)
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
medborgare måtte erhålla frihet att själv bestämma över sin och sina
barns vaccinering.
Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av medicinalstyrelsen. Det yttrande,
som med anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta
utlåtande. Av yttrandets innehåll framgår, att medicinalstyrelsen på det
bestämdaste avstyrkt en ändring i lagen om skyddskoppympningen uti det
i motionerna avsedda hänseendet.
Redogörelse
för’ lagens
huvudsakliga
innehåll.
De bestämmelser i gällande lag om skyddskoppympning av den
2 juni 1916, vilka avses med motionärernas ändringsyrkande, återfinnas
1 5 § 3 momentet i lagen.
Innan utskottet redogör för innehållet i berörda lagrum, anser sig
utskottet böra såsom bakgrund för bedömandet av det i motionen väckta
spörsmålet erinra om de i övrigt i lagen innefattade bestämmelser, vilka
hava avseende å däri föreskriven ympningsplikt. Varje barn skall enligt
2 § undergå skyddskoppj^mpning senast under det kalenderår, då det fyller
6 år. Visar sig vid den efterföljande besiktningen, att skyddskoppympningen
icke slagit an, skall ympningen upprepas sist inom ett år
från den förra ympniDgen. Slår ympningen ej heller då an, anses vederbörlig
skyddskoppympning ändock hava ägt rum. Förutom barn åligger
ympningsplikt manskap och värnpliktiga vid hären och marinen, å
tvångsarbetsanstalt intagna personer samt till riket inkommande utlänningar,
om det finnes anledning befara, att genom dessa smittkoppsjukdom kan
införas i riket. Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi kan därjämte
jämlikt 4 § ympningsplikt av vederbörande länsstyrelse påbjudas i
den omfattning, som finnes erforderlig. Förnyad ympning är föreskriven
för vissa grupper av personer, som genom sitt arbete kunna komma att
särskilt utsättas för smitta, såsom sjöfolk samt blivande läkare, sjukvårdspersonal
och barnmorskor m. fl. Från skyddskoppymning skall enligt 5
§ 2 momentet den undantagas, som till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag
eller allmän svaghet synes kunna komma att erhålla men av ympningen.
Undantagandet, som vart av de senare åren medgivits för ett 500-tal barn, gäller för ett år i sänder. Från förnyad ympning är den fritagen,
som tre gånger eller någon gång efter början av de närmast föregående
fem kalenderåren här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.
Ytterligare må här i ovan angivna syfte erinras om följande bestämmelser
i lagen: Skyddskoppympning må verkställas endast av läkare
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
3
eller, i vissa undantagsfall, av medicine kandidat, som undergått föreskriven
kurs i skyddskoppympning. Ympningen skall ske med animalt
ympämne (animal vaccin). Endast i händelse sådan vaccin vid något enstaka
undantagstillfälle ej skulle stå till buds i tillräcklig mängd, äger
efter förordnande av medicinalstyrelsen och särskilt medgivande av den
ympningspliktige eller dennes målsman ympning ske jämväl enligt den
äldre metoden med ympämne från arm till arm (humaniserat ympämne).
Den offentliga skyddskoppympningen är avgiftsfri för den ympade. Om
ympning å förut icke ympad person skall anteckning göras i vederbörande
församlingsbok. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
må ej till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som
icke undergått skyddskoppympning eller på grund av 5 § är därifrån
undantagen, dock att lärjunge ej må förmenas inträde i folkskola eller
abnorm-skolor eller anstalter på grund därav att han icke undergått
skyddskoppympning. Kontrollen om verkställd skyddskoppympning för
barn är knuten till deras inträde i skolåldern. Föräldrar eller andra,
som hava vård om barn, vilka ej undergått skyddskoppympning, skola
inom en månad, efter det att barnen intagits i skolan, av skolrådet anmanas
ombesörja, att sådan ympning inom en månad efter anmaningen
verkställes. Fullgöres ej dylik anmaning, har hälsovårdsmyndigheten att
övervaka, att ifrågavarande barn befordras till skyddskoppympning. Underlåter
någon, som är ansvarig för fullgörandet av den i 2 § omförmälda
ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda åligger, äger enligt
21 § hälsovårdsmyndigheten att medelst föreläggande av viten, som
tillhopa ej må överstiga 20 kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra
sin skyldighet. Sker så ej ändock, äger vederbörande länsstyrelse att vid
förhöjda viten göra enahanda föreläggande. Underlåter någon att fullgöra
enligt 4 § ålagd ympningsplikt, straffes han med böter.
Enligt det med motionerna avsedda 3 momentet av lagens 5 § kan innehållet i
undantagande från ympning av barn enligt 2 § på ansökan beviljas, där- ^ioiterna ''avest
den, som är ansvarig för barnets befordran till ympning, hyser far- sedda lagrumhåga
för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott
tillfällig, och det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter
måste antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet
om något fall av dylik ohälsa, som inträffat i samband med
ympning av barn. Skriftlig ansökan om nu avsett undantagande från
ympning skall göras hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår,
då barnet fyller 5 år. Innan ansökning göres, åligger det sökanden att
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet, i annan
stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen i orten samt förebringa
utredning angående skälen för sina betänkligheter mot ympningen.
Sökanden har att vid sin ansökan foga utdrag av det protokoll, som skall
föras över vad vid sökandens inställelse förekommit. Finner medicinalstyrelsen
vid prövning av ansökning, som rätteligen skett, sådana skäl
icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas, har
styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Denhittillsva- Av den redogörelse, som uti en i medicinalstyrelsens yttrande intagen
^ngen^a^detpromemoria lämnats angående de under åren 1917—1922 ingivna ansökmed
motto- ■ningar om undantagande från ympning jämlikt bestämmelserna i 3
lagrummet, momentet av § 5 i lagen, tramgår:
att antalet dylika ansökningar under sagda år utgjort respektive
39, 16, 13, 42, 27 och 13 eller för hela sexårsperioden tillhopa 150;
att medicinalstyrelsen icke i något av fallen ansett sådana skäl vara
förebragta, att undantagande från ympning enligt det ifrågavarande lagrummet
kunnat av styrelsen meddelas; samt
att Kungl. Maj:t i sex av fallen, därav tre inkommit år 1917
och ett vart av åren 1919, 1920 och 1921, bifallit de gjordt framställningarna.
Motion II: Om vidgad rätt till undantagande från ympning av barn enligt 2
1<lrs ”riksdag0 § utöver vad som galler jämlikt 3 momentet av 5 § enligt detta lagrums
nuvarande lydelse har förslag jämväl tidigare inom riksdagen motionsvis
väckts.
I en vid 1920 års riksdag inom andra kammaren väckt motion
nr 120 påyrkade nämligen herrar Sandberg, Jansson i Edsbäcken, Torgén,
Bergström i Bäckland, Andersson i Milsmaden, Igel och Mossberg, med
instämmande i motionens syfte av herrar Wikström, Lundström, Holmner
och Olsson i See, bl. a. sådan ändring i förevarande lag, att vid utkrävande
av vaccinations- och revaccinationspliktens fullgörande mycket
större hänsyn komme att tagas till den vaccinationspliktiges samvetsbetänkligheter
och övertygelse, och att formerna för hans påyrkade befrielse
betydligt förenklades. I sådant syfte föreslogo motionärerna följande
ändrade avfattning av 3 momentet av lagens 5 §:
»Befrielse från ympningsplikt må lämnas den, som på heder och samvete
inför vederbörande hälsovårdsmyndighet skriftligen försäkrar sig hysa betänklig
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
heter mot vaccinationen på grund av därmed förenad risk för såväl den enskildes
som släktets hälsa, i vilket fall fader, moder eller målsman äger föra talan för
sin myndling.
Intyg över erhållen befrielse lämnas sökanden av hälsovårdsmyndighetens
ordförande enligt taxa, som bestämmes av hälsovårdsmyndighetens ordförande
eller av Konungens befallningshavande.
Befrielse, som ovan nämnts, medgives dock ej för person, som vistas inom
område, för vilket Konungens befallningshavande eller vederbörande chef enligt
§ 4 må hava påbjudit allmän vaccination, så framt ej denna person på ett av . M ,
vederbörande hälsovårdsmyndighet godkänt sätt vidtager de försiktighetsåtgärder -
mot smittans ådragande och spridande, som densamma finner för gott att förordna».
Enligt hemställan av utskottet föranledde motionen ingen riksdagens
åtgärd. I sitt över densamma avgivna utlåtande nr 20 förklarade emellertid
utskottet med hänsyn till det fåtal befrielser från ympning, som sedan
lagens tillkomst beviljats, att en bristande överensstämmelse rådde mellan
avsikten med samvetsklausulens införande i lagstiftningen och dennas verkningar,
varför utskottet ville uttala förhoppningen, att en sådan överensstämmelse
måtte kunna åstadkommas genom det sätt, varpå den omnämnda
klausulen i framtiden tillämpades.
Detta uttalande, som ej föranledde någon erinran, synes emellertid
icke hava åstadkommit någon ändring i praxis beträffande beviljande av
befrielse jämlikt ifrågavarande klausul, då, enligt vad ovan nämnts, befrielse
därefter meddelats i allenast två fall, inkomma det ena år 1920 och
det andra år 1921.
Då frågan om bristande effektivitet hos den s. k. samvetsklausulen
nu ånyo bragts under riksdagens bedömande, anser sig utskottet höra för
frågans närmare belysande lämna en redogörelse för förarbetena till lagrummet
i fråga.
I det förslag till lag om skyddskoppympning, som förelädes 1915iSiö4rs
års riksdag i propositionen nr 78, hade icke upptagits någon s. k. samvetsklausul
beträffande vaccinering av barn, men framställdes yrkande därom
i ett flertal med anledning av propositionen väckta motioner. Särskilda
utskottet nr 1, som till förberedande behandling förehade propositionen
med tillhörande motioner, föreslog ej för sin del någon sådan klausul.
I en av två utskottsledamöter avgiven reservation framlades emellertid
förslag om införande av samvetsklausul, syftande till fritagelse från ympningsplikt,
då endera av ett barns föräldrar eller ett barns målsman inom
tiden för ympningspliktens fullgörande vid personlig inställelse hos pastor
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
i församlingen avgivit skriftlig försäkran på heder och samvete, att han
ansåge skyddskoppympningen kunna medföra skada för barnets hälsa.
Utskottets förslag, som antogs av första kammaren, blev avslaget av andra
kammaren.
Vederbörande
departementschefs
yttrande Vari
Vid föredragning den 11 juni 1915 av riksdagens skrivelse i ämnet,
tillkännagavs, att propositionen icke blivit av riksdagen antagen,
I9l^u>n y^rade föredragande departementschefen följande.
»Ett avgörande skäl till andra kammarens avvisande hållning gent emot
propositionen i ämnet var, på sätt av fråsjans handläggning i andra kammaren
framgår, att kammaren ansåg, att i lagförslaget i ämnet borde intagas bestämmelser
i syfte att möjliggöra befrielse från ympning av barn i det fall, att någon,
som vore ansvarig för barnets befordran till ympning, på grund av överiygelse
om ympningens skadlighet hyste betänkligheter mot dess verkställande. Förslag
till en bestämmelse i dylikt syfte, en s. k. samvetsklausul, har ock framlagts i
en till särskilda utskottets betänkande fogad reservation.
Enligt min mening göra sig allvarliga betänkligheter gällande mot införande
i förevarande lagstiftning av en samvetsklausul av ovan angivna art. Frågan
huruvida och i vilken omfattning skyddskoppympning skall äga rum är ju nämligen
av rent vetenskaplig art och undandrager sig därför det stora flertalets
bedömande. För att med större utsikt komma till ett praktiskt resultat beträffande
denna viktiga lagstiftning anser jag mig emellertid höra upptaga frågan om införande
av en dylik samvetsklausul. Som en ovillkorlig förutsättning för en sådan
synes emellertid böra uppställas, att lagens allmänna syfte ej därigenom äventyras
och att möjlighet till befrielse beredes endast den, som kan framlägga antagliga
skäl för sina betänkligheter.
I nu ifrågavarande avseende bar jag låtit inom departementet utarbeta ett
förslag, vilket torde få biläggas protokollet i ärendet. Enligt detta förslag, avsett
att inflyta som ett nytt 3 mom. i 5 § av den av särskilda utskottet föreslagna
lagen, skall, därest någon, vilken är ansvarig för barns befordran till ympning
enligt 2 §, hyser farhåga för att ympuingen skall för barnet medföra ohälsa,
som ej är blott tillfällig, barnet för visst fall kunna undantagas från ympning
enligt sistnämnda §. Som villkor för dylikt undantagande skall gälla, att det
med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan
farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som
inträffat i samband med ympning av barn. Undantagande skall sålunda ej kunna
ske, om vederbörande endast genom läsning av agitationsskrifter eller på grund
av lösa hörsägner kommit till uppfattning om ympningens skadlighet, utan blott
om han kan till stöd för eu sådan uppfattning åberopa sin egen erfarenhet om
ett inträffat fall, där en viss grad av sannolikhet talar för att skada i följd av
ympning uppkommit.
Ansökning om undantagande från ympning skall enligt förslaget göras skriftligen
hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår, då barnet fyller 3 år. Dessförinnan
skall sökanden hava att personligen inställa sig, i Stockholm inför över
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ståthållarämbetet, i annan stad inför magistraten och på landet hos kronofogden
i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter
mot ympningen. I fall av behov lärer sökanden böra styrka dessa skäl genom
intyg eller trovärdiga personers utsagor. Protokoll skall föras över vad vid sökandens
inställelse förekommit, av vilket protokoll sökanden bar att foga utdrag
vid sin ansökning bos medicinalstyrelsen. Finner medicinalstyrelsen en rätteligen
gjord ansökning icke kunna bifallas, skall styrelsen hava att underställa ärendet
Kungl. Maj:ts prövning.
Genom en samvetsklausul, avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med
vad sålunda föreslagits, synes, utan att lagens allmänna syfte äventyras, hänsyn
tagas endast till en på objektiv och sakliga skäl grundad övertygelse om ympningens
skadlighet.»
Det inom civildepartementet upprättade förslaget utremitterades Meditimhtytill
medicinalstyrelsen för yttrande; och anförde styrelsen i häröver den
4 november 1915 avgivet yttrande bl. a. följande: vember 1915.
»En av de fordringar, som av vaccinationens motståndare i första rummet
framställas, är införandet av den s. k. samvetsklausulen. I princip finner medicinalstyrelsen
visserligen denna fordran ohållbar, men då det å andra sidan
måste antagas, att eu del individer verkligen hyser oro för, att vaccinationen
skall medföra allvarliga skador, och då man här rör sig på ett så ömtåligt område
som det, vilket behärskas av föräldrars känslor för sina barn, torde det vara
försvarligt, om man i ett fall som detta i viss mån låter sakskälen vika för känsloskälen.
Medicinalstyrelsen vill dock i detta sammanhang och med hänvisning till
resultatet av de lättnader i tillvägagåendet, som infördes i och med den engelska
samvetsklausulens ändring 1907, framhålla nödvändigheten av, att lagbestämmel- 1 ■
serna i denna riktning avfattas så, att icke tillfälle inrymmes för individer att
av godtycklighet, lättsinne eller till följd av tillfälligt uppagiterad stämning ..... .%
kunna undandraga sina barn det skydd, ympningen skänker icke blott dem utan
samhället i sin helhet.
Med den formulering, som av herr statsrådet och chefen för civildepartementet
förslagsvis givits åt den lagbestämmelse, som motsvaras av den i England
och Skottland gällande s. k. samvetsklausulen, är emellertid sörjt för, att
de, och endast de, föräldrar och målsmän erhålla dispens, som styrka, att deras
farhågor för, att barnet skall tillföras ohälsa genom ympningen, grunda sig på
upplevda eller självständigt iakttagna omständigheter.
Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet fyllt
11 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som erfordras för dispens
erhållande, kan man också hoppas, att framställningar om undantag icke komma
att göras utan efter moget övervägande och i fall av mera djupt rotad övertygelse.
»
Från medicinalstyrelsens beslut, som omfattades av generaldirektören
Buhre, var föredragande medicinalrådet Bissmark, med vilken inedi
-
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
cinalrådet Sederholm instämde, av skiljaktig mening och anförde bl. a.
följande:
J
»Förslaget skiljer sig från den engelska lagen huvudsakligen därutinrian,
att barnets måbman skall motivera sina farhågor med personlig erfarenhet om
något fall av ohälsa, som ej är blott tillfällig och som inträffat i samband
med ympning av barn.
Även om skyddskoppympningen nöjaktigt ordnas, torde sådana fall av
ohälsa i samband med ympning särskilt vid bristfällig omvårdnad i hemmen
icke kunna alldeles undvikas. I vilken utsträckning sådant inträffat fall kan
utnyttjas som grund för ansökan om undantag från ympning, beror enligt förslaget
på huru många, som få tillfälle att skaffa sig personlig erfarenhet om
detsamma.
Förfäktarna av en samvetsklausul enligt engelskt mönster skola helt visst
icke underlåta att framhålla det egendomliga uti, att personlig erfarenhet av
fallet i fråga skall uppställas såsom villkor för undantag från ympning, då väl
< ! huvudsaken får anses vara, att ett fall inträffat, som uppfyller de nämnda fordring
arna
och därför enligt förslaget kan godkännas såsom grund för ansökan om
undantag. Av mera underordnad vikt är väl, om den sökande haft tillfälle att
förskaffa sig personlig kännedom om fallet eller om han fått sin kännedom därom
t. ex. ur eu medicinsk facktidskrift eller en offentlig handling.
För min del kan jag icke heller annat än erkänna det berättigade i en
sådan uppfattning. Är ett fall av ohälsa i samband med ympning av den art,
att det anses böra vara giltig grund för meddelande av undantag från ympning
i ett fall, så är det nämligen svårt att förstå, varför det icke skulle anses böra
hava samma verkan i ett annat fall.»
Antagande-av Vid framläggande av proposition i ämnet för 1916 års riksdag
Ugenvid^1916yttrade föredragande departementschefen — efter att hava framhållit,
års riksdag, att de i förslaget innefattade bestämmelserna avsåge, att med bibehållande
av en obligatorisk skyddskoppympning för hela folket, förlagd till barnaåldern,
dock öppna möjlighet för den, som i full, av egen erfarenhet
bekräftad övertygelse om vaccinationens faror ej ville låta vaccinera sitt
barn, att utverka befrielse härifrån — bl. a. följande:
»De av medicinalstyrelsen vid dess förord till den ifrågavarande klausulens
upptagande framhållna skälen kan jag giva min fulla anslutning. Samma synpunkter
hava varit bestämmande för mig vid framläggande den 11 juni 1915
av förslaget till tillägg till 5 § i särskilda utskottats förslag av 1915. Jag har
således afl anledning att vidhålla sistnämnda förslag. Med de garantier, som
förslaget upptager mot ett undandragande från ympning allenast på lösliga stämningar,
synes någon fara för att den allmänna ympningen i barnaåldern skall
eftersättas på ett för folkhälsan menligt sätt icke kunna föreligga.
Det bör också antagas, att, i den mån upplysningen om vaccinationens
skyddande förmåga och i allmänhet ofarliga förlopp blir alltmer utbredd, intresset
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 9
för ympningen skall tilltaga. Därmed bör också den opinion, som i vissa delar
av landet nu förefinnes särskilt mot barnympningen och som så ofta arbetar
med sanningslösa eller överdrivna uppgifter, förlora mark. De nya, mera tidsenliga
bestämmelser om skyddskoppympningens verkställande, som genom den
nya lagstiftningen skulle komma till stånd, äro också utan tvivel ägnade att
medverka till att hos allmänheten väcka ökat förtroende för vaccinationen.»
I samband med propositionen väcktes ett flertal motioner, i vilka
befrielse från ympningsplikt påyrkades för de fall, att vederbörande målsmän
avgå vo skriftlig försäkran antingen till vederbörande hälsovårdsmyndighet
eller till vederbörande magistrat, kronofogde eller länsman, att de
hyste betänkligheter mot vaccinationen på grund av därmed förenad risk
för den vaccinationspliktiges hälsa, eventuellt åtföljd av intyg från vederbörande
tjänsteläkare, att målsmannen vid personlig inställelse med denne
rådgjort om sina betänkligheter.
Emot den i propositionen föreslagna samvetsklausulen anfördes i motionerna
bl. a. följande: Särskilt för den glest befolkade landsbygden med dess
stora avstånd och brist på kommunikationer bleve klausulen så gott som
meningslös. Avståndet till kronofogde kunde i Norrland utgöra ända
upp till 10 å 15 mil och däröver. Från erhållande av undantagande
från ympningsplikt voro utestängda de, som annorledes än genom egen
personlig erfarenhet om något i samband med ympning av barn inträffat
fall av ohälsa, såsom exempelvis genom ingående studier i vaccinationsfrågan,
kommit till en allvarlig och grundad uppfattning om skyddskoppympningens
menlighet för barnens hälsa.
Lagutskottet, till vars behandling propositionen hänvisades, intog
i fråga om en samvetsklausul samma ståndpunkt som föregående års
särskilda utskott och uteslöt därför den i propositionen ingående undantagsbestämmelsen
därom. Med vitsordande att en verklig, fast rotad övertygelse
om vaccinationens hälsofarlighet å vissa håll förelåge, framhölls
av utskottet den utomordentliga svårigheten att utfinna en anordning,
genom vilken å ena sidan kravet å obligatorisk vaccinering av barn verkligen
upprätthölles, men å andra sidan rätt till befrielse medgåves i fall,
där verkliga samvetsbetänkligheter förelåge och endast i sådana fall.
Funne man upprätthållande av tvångsprincipen vara ur allmän hälsovårdssynpunkt
nödvändigt, men det oaktat trodde sig böra låta en subjektiv
uppfattning om vaccinationens skadlighet hos den för ympningspliktens
fullgörande ansvarige grunda rätt till befrielse, dreves man antingen till
en lösning, enligt vilken villkoren för befrielse i sakligt och formellt avseende
ställdes så stränga, att medgivandet tedde sig såsom dels orättII
ihan g till riksdagens protokoll 1923 9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 29.) 2
Utskottets
yttrande.
50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
vist dels skäligen värdelöst, eller ock till en lösning, som allvarligen satte
själva syftet med lagstadgat ympningstvång i fara att förfelas.
Inom utskottet avgåvos reservationer till förmån för dem, som på
grund av samvetsbetänkligheter eller djupt rotad övertygelse om ympningens
eventuella skadlighet bestämt vägrade att fullgöra ympning.
Medan lagutskottets hemställan bifölls av första kammaren, beslöt
åter andra kammaren för sin del följande tillägg till 2 § av utskottets
förslag:
»Ympningsplikt enligt 1 mom. föreligger icke i de fall, att den, som är
ansvarig för barns befordrande till ympning, inom tiden för ympningspliktens
fullgörande vid personlig inställelse, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i
annan stad hos magistraten och på landet hos kronofogden*eller länsmannen i
orten, avgivit skriftlig försäkran på heder och samvete, att han anser skydds^oppy03?13''11#611
kunna medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande
intyg av tjänsteläkare inom distriktet, att han vid personlig inställelse med denne
rådgjort om sina betänkligheter.»
På hemställan av lagutskottet blev den sålunda uppkomna skiljaktigheten
i kamrarnas beslut saminanjämkad så, att i stället för nyssnämnda,
av andra kammaren antagna tillägg till 2 § infördes i 5 § såsom
ett tredje moment det i propositionen därstädes upptagna stadgandet,
dock med de jämkningar i andra stycket av momentet, att där omförmälda
ansökan finge göras sist under det kalenderår, då barnet fyllde 5
år, samt att personlig inställelse och utredning rörande till stöd för ansökan
åberopade skäl finge på landet ske jämväl hos länsmannen i orten.
Av den ovan lämnade redogörelsen för tillkomsten av det med
motionerna avsedda lagrummet framgår, att detsamma utgör frukten av en
sammanjämkning emellan två till sin innebörd helt motsatta förslag, syftande
det ena till införande av obligatorisk ympningsplik för barn utan
hänsyn till en eventuell uppfattning hos vederbörande målsmän om ympningens
skadlighet för barnen och det andra till befrielse från ympningsplikt
för barn i alla de fall, då vederbörande målsmän avgåve en försäkran,
att de ansåge ympningen kunna medföra skada för barnens hälsa.
För tolkningen av det ifrågavarande lagrummet äro givetvis av
grundläggande betydelse de ovan återgivna uttalanden om lagrummets syfte
och innebörd, som vid dess tillkomst avgivits av vederbörande departementschef
och medicinalstyrelsen. En sammanställning av samma uttalanden
synes utskottet giva stöd för den av utskottet vid 1920 års riksdag
i dess då avgivna yttrande över förut omnämnda motion uttalade uppfattningen,
att en bristande överensstämmelse rådde emellan avsikten med
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
11
samvetsklausulens införande i lagen och dennas verkningar i tillämpningen.
I enlighet med lagrummets avfattning måste givetvis fasthållas vid den
för klausulens tillämplighet däri angivna förutsättningen, att genom av
vederbörande målsman förebragta omständigheter gjorts antagligt, att av
honom åberopad farhåga för att ympningen skall för respektive barn
kunna medföra ohälsa av ej blott tillfällig natur har sin grund, icke i
studier av litteratur å området eller flyktigt observerade fall av ohälsa
i samband med ympning av barn eller än mindre i lösa obestyrkta hörsägner
om fall av sådan ohälsa, utan i en å självständig iakttagelse fotad
personlig erfarenhet om ett dylikt fall. Däremot synes det utskottet,
som om lagrummets lydelse, sammanställd med ovan återgivna uttalanden
rörande dess syfte och innebörd, icke betingar, att det på ett bindande
sätt visats förefinnas ett orsakssammanhang i det eller de av sökanden
åberopade fallen av stadigvarande ohälsa med verkställandet av
ympning å de av ohälsan drabbade individerna, utan att det vid bedömandet
av förefintligheten utav ett dylikt orsakssammanhang må tagas
skälig hänsyn till graden av sannolikheten därför, sett även ur vederbörande
målsmans synpunkt med hänsyn till att de första sjukdomstecknen
uppträtt just vid tiden efter ympningens verkställande m. fl. liknande
omständigheter. Det förhållandet, att medicinalstyrelsen hittills
icke i ett enda fall ansett sig kunna bifalla eller tillstyrka av vederbörande
målsmän gjorda framställningar om lagrummets tillämplighet, synes
utskottet, som berett sig tillfälle genomgå ansökningshandlingarna i ett
ej ringa antal dispensfall för de senare åren, giva anledning till uttalande
av önskvärdheten av att vid den framtida tillämpligheten av samvetsklausulen
ovan av utskottet angivna synpunkt må vinna skäligt beaktande,
så att den vid lagens tillkomst angivna avsikten med klausulens
införande i lagen att »öppna möjlighet för den, som i full, av egen erfarenhet
bekräftad övertygelse om vaccinations faror ej vill låta vaccinera
sina barn, att utverka befrielse härifrån», må kunna komma till större
rätt än vad hittills synes vant fallet. Skulle så icke ske, synes det utskottet
önskligt, att en omformulering av lagrummet i dylikt syfte måtte
på Kung!. Maj:ts föranstaltande komma till stånd.
Såsom av de föreliggande motionerna framgår syfta desamma emellertid
betydligt längre än till en vidgad tillämpning av den nu gällande
samvetsklausulen, i det att motionärerna upptagit det vid lagens tillkomst
motionsvis framförda förslaget, att undantagande från ympningsplikt skulle
medgivas så fort vederbörande målsman avgåve en förklaring inför hälso
o
o O
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
vårdsmyndigheten, att han ägde en allvarlig och grundad uppfattning om
skyddskoppympningens skadlighet för respektive barns hälsa.
Vid en prövning av det i motionerna sålunda innefattade förslaget
är det givetvis av vikt att bilda sig ett omdöme, huruvida anledning kan
vara förmoda, att lagens allmänna syfte genom förslagets genomförande
skulle komma att äventyras. Enligt utskottets mening är det anledning
förutsätta, att ett medgivande av undantag från ympningsplikt i fråga om
barn i enlighet med förslagets innehåll skulle med hänsyn till den känslostämning,
som å åtskilliga håll på detta område är rådande, kunna komma
att begagnas i en utsträckning, som i ganska hög grad kunde neutralisera
de med lagen åsyftade verkningarna att i görligaste män bereda trygghet
mot smittkoppsfara. Till stöd för denna uppfattning tala bl. a. i viss
mån den betydande anslutning, som förenämnda petition vunnit, samt
framför allt de uppgifter, som förebragts om verkningarna av en i England
gällande, liknande samvetsklausul. Enligt vad den i medicinalstyrelsens
yttrande till utskottet intagna promemorian utvisar har i England
därvarande samvetsklausul föranlett ett år för år ökat undantagande av barn
från skyddskoppympning med påföljd att av antalet sådana, som fötts
år 19.19 — det sista år för vilket statistik tinnes tillgänglig — blott
40,6 % vaccinerats, medan för ej mindre än 40,1 % efter anmälan meddelats
befrielse från vaccination. Dessa uppgifter synas giva vid handen,
att det i England tillämpade systemet till sina verkningar torde närma
sig förhållandena, sådana de skulle te sig i händelse enbart frivillig vaccination
gällde.
Av andra i nämnda promemoria lämnade uppgifter synes vidare
framgå, att de hos motståndarna till obligatorisk skyddskoppympning
tidigare hysta starka farhågorna för att med skyddskoppympning skulle
vara förenad fara för den ympades hälsotillstånd numera väsentligt
minskats till följd av de i samband med 1916 års lag genomförda reformerna
med övergång från användning av humanisera! ympämne till
animal vaccin och med skärpta fordringar å vaccinatörernas kompetens
med därav följande bättre trygghet för ympningens ofarliga handhavande.
Sålunda har vid den omfattande revaccination, som år 1917 inom Gävleborgs
län påbjöds av därvarande länsstyrelse och som omfattade över
70,000 personer eller inemot 30 procent av länets samtliga invånare,
skyddsmedlet omfattats med största förtroende och beredvillighet från
befolkningens sida samt inga anmärkningsvärda olägenheter i samband
med vaccinationen försports, ehuru noggranna efterforskningar gjorts för
13
Andra lagutslcottes utlåtande Nr 89.
att söka utröna, om så vore fallet. Vidare uppgives i promemorian beträffande
erfarenheterna från Stockholm för åren 1917—1922, att i det
ojämförligt största antalet fall, då ympning försummats, sådan verkställts
genast efter påstötning från hälsopolisen, och att föreläggande under hela
sexårsperioden ej behöft av hälsovårdsnämnden meddelas i mer än 9 fall,
av vilka beträffande 7 vederbörande utan vidare ställt sig föreläggandet
till efterrättelse.
Av medicinalstyrelsens yttrande framgår, att ingen ändrad uppfattning
å sakkunnigt håll inträtt i fråga om behovet av obligatorisk skyddskoppympning
såsom enda kända verksamma skyddsmedel mot smittkoppsfara.
En ytterligare bekräftelse å uppfattningen om vaccinationens stora betydelse
i berörda hänseende har, såsom i förenämnda, i medicinalstyrelsens
yttrande intagna promemoria klarläggande uppvisats, vunnits genom erfarenheterna
under de senare årens världskrig.
I den till 1915 års riksdag avlåtna propositionen i ämnet lämnades
en ingående redogörelse beträffande andra länders lagstiftning på förevarande
område, vilken redogörelse utvisade, att obligatorisk skyddskoppympning
i det alldeles övervägande antalet stater vid berörda tid. upprätthölls
och flerstädes under de senare åren till och med skärpts.
Av uppgifter, som utskottet låtit inhämta från flertalet av respektive
stater, synes ingen ändring härutinnan sedan dess hava inträtt.
Sålunda finnes — frånsett England, varom förut nämnts — obligatorisk
skyddskoppympning genomförd i bl. a. Danmark, Finland, Tyskland,
Frankrike, Italien och åtskilliga kantoner i Schweitz. I Norge finnes
allmän ympningsplikt endast vid koppepidemi och då blott inom bestämt
område. Indirekt vaccinationstvång föreligger emellertid i sistnämnda
land genom föreskrift därstädes att oympade barn ej äga tillträde till
skola etc., liksom fallet är i Holland, Belgien och Österrike, i vilka länder
obligatorisk skyddskoppympning ej heller finnes föreskriven. Såvitt av
inkomna uppgifter framgår, finnes ej f. n. i annat land än England
någon samvetsklausul införd. Beträffande Tyskland har den uppgiften
lämnats, att därstädes sedan länge förgäves påyrkats att få en dylik klausul
införd.
Av det ovan sagda framgår, att utskottet finner sig ej kunna tillstyrka
en utsträckt rätt till undantagande från ympningsplikten i enlighet
med det i motionerna innefattade förslaget.
Om utskottet sålunda än icke kunnat biträda motionärernas fram -
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ställning i huvudsaken, har utskottet dock övervägt, huruvida någon
lättnad beträffande formen för sökande av undantag från ympningsplikten
enligt det ifrågavarande lagrummets nuvarande lydelse möjligen kunde
åvägabringas till undanröjande av de redan vid lagens tillkomst därutinnan
påpekade olägenheterna. Såsom förut nämnts åligger det den,
som vill ansöka om befrielse från ympning av barn, att, innan ansökning
göres, personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på landet inför landsfiskalen
i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter
mot ympningen. Protokoll skall föras över vad vid sökandens inställelse
förekommit; och har sökanden att vid sin ansökning foga utdrag av detta
protokoll. Denna bestämmelse om inställelse verkar givetvis i praktiken
synnerligen ojämnt. Under det att i städerna och på landsbygd med
jämförelsevis sammanträngd befolkning det i allmänhet icke torde verka
nämnvärt betungande för sökande att inställa sig inför vederbörande
myndighet, är det i Norrland med dess stora avstånd självfallet ofta
förenat med både tidspillan och kostnad för sökande att inställa sig inför
landsfiskalen i orten. Utskottet anser det därför kunna ifrågasättas, huruvida
icke ifrågavarande utredning lämpligen bör kunna få förebringas
jämväl inför vederbörande tjänsteläkare. Besök för berörda ändamål hos
tjänsteläkare torde i de flesta fall utan nämnvärd olägenhet för vederbörande
kunna ske å de ympnings- och besiktningsmöten, som äga rum
i orterna. Ett dylikt besök torde måhända understundom även kunna
medföra, att den sökande av läkaren bibringas sådan uppfattning
rörande ympningens ofarlighet ur hälsosynpunkt och fördelar i allmänhygieniskt
hänseende, att han avstår från sin tillämnade ansökan om respektive
barns undantagande från ympningsplikt. I vilken utsträckning tjänsteläkare
lämpligen böra kunna anlitas för ifrågavarande ändamål samt huru särskild
ersättning åt dem bör utgå för dylikt uppdrags utförande och för
lämnande av intyg om vad i sådant ärende förekommit äro frågor,
som torde behöva göras till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts
försorg.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motioner, nr 115 i första
kammaren och nr 145 i andra kammaren, icke
måtte till annan riksdagens åtgärd föranleda, än
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa undersök
-
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ning, huruvida den utredning angående betänkligheter
mot skyddskoppympning, som enligt 5 § 3 mom.
i lagen om dylik ympning den 2 juni 1916 skall
förebringas i Stockholm inför överståthållarämbetet, i
annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen
i orten, må kunna få förebringas jämväl hos
vederbörande tjänsteläkare, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill undersökningen kan föranleda.
Stockholm den 25 maj 1923.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow* Alfred Petrén, greve
Spens, Hult, Tjöllgren, Franzén, och Wahl*.
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäck,
* Hage, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Sundling* och Bos.
Reservation
av herr Hage, som ansett, att utskottet bort förorda bifall till motionerna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1923.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
1
Bilaga.
Kungl. Medicinalstyrelsen.
Till riksdagens andra lagutskott.
Jämlikt departementsskrivelse från Kungl. Socialdepartementet den 2 innevarande
februari har Kungl. Maj:t anbefallt Medicinalstyrelsen att avgiva och till
Riksdagens andra lagutskott senast den 15 februari 1923 överlämna av utskottet
begärt yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 115,
och en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 145, om skrivelse till
Konungen angående viss ändring av lagen om skyddskoppympning.
Till åtlydnad härav får Medicinalstyrelsen med överlämnande av en i ärendet
av föreståndaren för Kungl. Styrelsens vaccinkontor, legitimerade läkaren
Magnus Herrlin utarbetad V. P. M. anföra följande.
Av den verkställda utredningen ävensom av vad i övrigt är känt i fråga
om smittkopporna samt deras framträdande och utbredning inom befolkningen
i ett land, som till väsentlig del är i avsaknad av ympskydd inom de yngre och
yngsta årsklasserna, torde med önskvärd tydlighet framgå bland annat,
att smittkoppsfara ständigt hotar och att landet således har att ständigt
räkna med import av smittämne,
att smittkopporna äro utomordentligt smittsamma för personer, som äro i
saknad av ympskydd och som icke förut haft sjukdomen,
att de först inträffade sjukdomsfallen ofta bliva misstolkade eller äro så
liudriga, att läkare ej rådfrågas och fallen följaktligen ej isoleras, vilket i förening
med allmänt minskat ympskydd medför ökad smittspridning, ökad sjuklighet
och dödlighet förutom ökade svårigheter för epidemiernas bekämpande,
att ett lossande på ympningstvånget för barn medför bland annat ökat
antal dödsfall bland dessa vid smittkoppsepidemi — vilka dödsfall vid genomförd
ympning av barn praktiskt taget kunnat förekommas.
Under sådana förhållanden måste Medicinalstyrelsen på det bestämdaste
avstyrka en ändring av bestämmelserna i lagen om skyddskoppympning i den
riktning motionärerna föreslagit.
I ärendets handläggning inom Medicinalstyrelsen har, förutom undertecknade,
deltagit t. f. byråchefen Ch. Lundberg.
Stockholm den 15 februari 1923.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 22 höft. (Nr 29, Bilaga.! 1
B. BUHRE.
Fred. Bissmark.
B. von Menhser.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
V. P. M.
till medicinalstyrelsen.
På anmodan får jag härmed vördsamt avgiva yttrande över två av herr
Björkman m. fl. i första kammaren och av herr Kuutsson m. fl. i andra kammaren
väckta likalydande motioner (nr 115 resp. 145) angående viss ändring i lagen om
skyddskoppympning, avseende medgivande i vissa fall av undantagande från
ympningsplikten.
Enligt § 5 mom. 3 i gällande lag om skyddskoppympning kan undantagande
från ympningsplikten ske under vissa förutsättningar. I fråga om tillkomsten
av ifrågavarande stadgande och stadgandets innebörd torde vara lämpligt
att här till en början erinra om följande.
Enligt propositionen (nr 78) till riksdagen 1915 med förslag till lag om
skyddskoppympning skulle denna vara obligatorisk för barn, och befrielse från
ympningens fullgörande kunde endast förekomma i de fall, då det med läkarintyg
styrktes att den ympningspliktige icke utan men för hälsan kunde undergå
ympning, och skulle sådan befrielse gälla för ett år i sänder. I anledning av
nämnda lagförslag väcktes vid riksdagen ett flertal motioner, vari yrkades dels
fullständigt frånträdande av principen om lagstadgad allmän vaccination splikt
och lagstiftningens grundande på frivillighetens grundsats, dels mera eller mindre
långtgående inskränkningar i vaccinationsplikten i riktning mot dylik fri självbestämningsrätt
för den enskilde. Särskilt syftade flera motionärer till den allmänna
vaccinationspliktens inskränkande genom införande av eu bestämmelse att
frihet från vaccinationstvång för barn jämväl skulle kunna vinnas genom allenast
en förklaring av den, som vore ansvarig för barnets befordran till ympning, att
han vore övertygad om vaccinationens skadlighet för barnets hälsa, eu bestämmelse
således i analogi med den engelska s. k. samvetsklausulen (conscientious
objection clause).
Särskilda utskottet nr 1, som ansåg (utlåtande nr 2) att ett tillmötesgående
av motionärernas yrkanden skulle äventyra den obligatoriska skyddskoppympningen,
vilket för utskottet framstode såsom förenat med icke ringa fara,
kunde icke tillstyrka de gjorda yrkandena. Reservation till förmån för införandet
av en samvetsklausul avgavs av två ledamöter i utskottet. Sedan särskilda utskottet,
som icke kunde föreslå riksdagen att i oförändrat skick antaga propositionen,
veikställt eu överarbetniug av lagförslaget, varigenom detta erhöll vissa
jämkningar även i frågan om barns undantagande från ympning på grund av
fara för men av ympningen, blev detta utskottets förslag antaget av första kammaren,
medan andra kammaren med 104 röster mot 101 avslog första paragrafen
i förslaget, varefter som konsekvens härav lagen i sin helhet föll. Kammarmajoritetens
avslagsståndpunkt bestämdes därav, att särskilda utskottet i sitt förslag
icke, på sätt vissa motionärer förordat och reservanter inom utskottet tillstyrkt,
i fråga om barnvaccinering upptagit en s. k. samvetsklausul.
Då behovet av ny lagstiftning angående skyddskoppympningen emellertid
syntes trängande, föreslog Kungl. Maj:t (proposition nr 32) riksdagen 1916 antagandet
av ett nytt förslag till lag om skyddskoppympning. I detta hade, då
-det som nämnt visat sig att ett avgörande skäl till andra kammarens avvisande
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
hållning var att i lagförslaget borde intagas bestämmelser i syfte att möjliggöra
befrielse från ympning i de fall, att någon, som vore ansvarig för barns befordran
till ympning, byste betänkligheter mot dess verkställande, medtagits ett
nytt stadgande (§ 5 mom. 3 i förslaget), varigenom man sökt tillmötesgå önskemålet
om lättnad i vaccinationstvånget för barn i den mån så kunde ske utan
att effektiviteten av ett lagstadgat vaccinationstvång i övrigt därigenom bragtes
i fara.
Propositionen hänvisades till lagutskottet, som till behandling förehade
jämväl vissa i anledning av propositionen väckta motioner. 1 dessa yrkades dels
— såsom vid riksdagen 1915 — på fullständigt frånträdande av principen om
lagstadgad allmän vaccinationsplikt och lagstiftningens grundande på frivillighetens
grundsats, dels — i fråga om lagförslagets bestämmelse om lättnad i vaccinationstvånget
för barn i vissa fall och under vissa förutsättningar bland annat,
där den, som vore ansvarig för barnets befordran till ympning, sade sig hysa
farhåga för att ympningen skulle för barnet medföra ohälsa — denna bestämmelses
ersättande med föreskrift att befrielse från vaccinationsplikten lämnades
den, som på heder och samvete försäkrade sig hysa betänkligheter mot vaccinationen
på grund av därmed förenad risk för den vaccinationspliktiges hälsa.
Motionärerna rikta sig särskilt däremot, att lagförslagets s. k. samvetsklausul
innebure, att endast den, som kunde peka på upplevda eller självständigt iakttagna
omständigheter, hade hopp om att erhålla dispens från vaccinationen och
att således den, som eljest kommit till eu allvarlig och grundad uppfattning om
skyddskoppympningens menlighet för barnets hälsa eller som på grund av djupa
och samvetsgranna studier i vaccinationsfrågan, blivit bestämd motståndare till
vaccinationstvånget, d. v. s. de enligt motionärernas mening verkligt samvetsömma,
voro utestängda från erhållande av nu avsedd dispens.
Lagutskottet intog i frågan om eu samvetsklausul samma ståndpunkt som
1915 års särskilda utskott och uteslöt därför i sitt förslag till lag om skyddskoppympning
den av regeringen framlagda undantagsbestämmelsen. Reservationer
avgåvos jämväl inom lagutskottet till förmån för de samvetsömma eller
för dem, som på grund av djupt rotad övertygelse om ympningens eventuella
skadlighet bestämt vägrade att fullgöra sin ympningsplikt.
Vid behandling i kamrarna av lagutskottets hemställan biföll första kammaren
denna, varemot andra kammaren med bifall till samma hemställan i övriga
delar för sin del beslöt ett tillägg till § 2 av utskottets förslag till lag om
skyddskoppympning av i huvudsak det innehåll, att ympningsplikt för barn icke
skulle föreligga i de fall, att den, som vore ansvarig för barnets befordran till
ympning, inom viss tid och efter personlig inställelse hos vissa myndigheter avgivit
skriftlig försäkran på heder och samvete, att han ansåge skyddskoppympningen
kunna medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande intyg av tjänsteläkaren
inom distriktet, att han vid personlig inställelse med denne rådgjort om
sina betänkligheter.
Den sålunda uppkomna skiljaktigheten i kamrarnas beslut ansåg sig lagutskottet
höra sammanjämka på så sätt, att i stället för nyssnämnda av andra
kammaren antagna tillägg i§2 infördes i § 5 såsom 3 mom. det stadgande, som
därstädes finnes i Kungl. Maj ds förslag i ämnet upptaget, dock med de jämk
-
Kartong med ändring å sid. 4 rad. 27—28 uppifrån.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ningar i andra stycket, att där omförmälda ansökan må göras sist under det
kalenderår, då barnet fyller fem år, samt att personlig inställelse och utredning
rörande till stöd för ansökan åberopade skäl må på landet ske jämväl hos länsmannen
i orten.
Detta lagutskottets sammanjämkningsförslag blev av båda kamrarna antaget.
Riksdagen hade härigenom, under avvisande av yrkandena på en utvidgad
verklig samvetsklausul, i princip antagit Kungl. Maj ds förslag i frågan om viss
lättnad i vaccinationstvånget för barn. Riksdagen kan härigenom sägas i viss
mån jämväl hava godtagit den i propositionen framlagda motiveringen för nämnda
stadgande. I denna motivering framhålles att »lagens allmänna syfte ej må äventyras
och att möjlighet till befrielse beredes endast den, som kan framlägga
antagliga skäl för sina betänkligheter». »Undantagande skall sålunda ej kunna
ske, om vederbörande endast genom läsning av agitationsskrifter eller på grund
av lösa hörsägner kommit till den uppfattning om ympningens skadlighet, utan
blott om han kan till stöd för en sådan uppfattning åberopa sin egen erfarenhet
om ett inträffat fall, där en viss grad av sannolikhet talar för att skada i följd
av ympning uppkommit.» Genom Kungl. Maj:ts av riksdagen i princip antagna
förslag till lydelse av ifrågavarande stadgande är sörjt för att de och endast de
föräldrar och målsmän, som styrka, att deras farhågor för att barnet skall tillföras
ohälsa genom ympningen verkligen grunda sig på upplevda eller självständigt
iakttagna omständigheter, kunna erhålla befrielse från ympning enligt § 2
för dem, för vilkas ympning de eljest äro ansvariga.
En detaljgranskning av innebörden av § 5 3 mom. lagen om skyddskoppympning
leder, om hänsyn tages till vad ovan sagts angående detta lagrums
tillkomst, till följande synpunkter i fråga om dess tillämpning.
Till eu början bör då framhållas, att stadgandet icke är en samvetsklausul,
som medgiver undantagande från ympning på grund av samvetsbetänkligheter,
utan det avser endast att i vissa fall skaffa en lättnad i vaccinationstvånget i fråga
om barn, då föräldrarna eller målsmannen hyser farhåga för ympningens följder.
Ansökning, varom nu är fråga, skall ske på så sätt, att den göres skriftligen
hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår, då barnet fyller 5 år.
Till ansökningen skall vara fogat utdrag av protokoll, hållet över vad som förekommit
vid sökandens inställelse i Stockholm inför överståthållareämbetet, i annan
stad inför magistraten och på landet hos kronofogden eller länsmannen i orten;
vid inställelsen skall sökanden förebringa utredning angående skälen för sina
betänkligheter mot ympningen. Har ansökningen skett på sätt nu angivits, upptages
den av medicinalstyrelsen till prövning; har den däremot icke »rätteligen
skett», upptages ansökningen icke till prövning, varom sökanden underrättas.
I ansökningen behöver sökanden endast uppgiva sig hysa farhåga för att
ympningen skall för barnet medföra stadigvarande ohälsa, men han skall därvid
kunna peka på omständigheter, som göra det antagligt att hans farhåga har sin
grund — icke i studier av vaccinationslitteratur, enkannerligen av beskrivningar
över s. k. vaccinskador eller flyktigt observerade fall av ohälsa i samband med
ympning eller ännu mindre i lösa, obestyrkta hörsägner om fall av sådan ohälsa
— utan i ett självständigt iakttaget och verkligen upplevt fall av stadigvarande
ohälsa, som inträffat i samband med ympning av barn. Härvid bör det visas,
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
att skadaa eller ohälsan inträtt såsom en direkt eller indirekt följd av själva
ympningen eller visas att åtminstone en viss grad av sannolikhet talar för att
så vant förhållandet. Fall av stadigvarande ohälsa, som blott har det gemensamt
med ympningen, att uppträdandet av de första sjukdomstecknen till tiden
sammanfaller med ympningens verkställande, kunna givetvis icke åberopas som
skäl för undantagande från ympning enligt nu ifrågavarande lagrum. För att
kunna bedöma, huruvida ett anfört fall av skada eller ohälsa verkligen står i
orsakssammanhang med ympningen eller med någon grad av sannolikhet kan
antagas göra det, fordras kännedom om den anförda skadans eller ohälsans art
och natur.
Det torde tillkomma sökanden att i sin ansökan lämna styrkta uppgifter,
tillräckliga att på dem grunda ett omdöme i detta avseende. Medicinalstyrelsen
har emellertid, då ansökningshandlingarna i sagda hänseende varit bristfälliga,
sökt införskaffa ytterligare utredning, t. ex. genom remiss till vederbörande läkare,
dock med iakttagande av att särskilda kostnader för statsverket icke därav följt.
Förordnande att i och för utrednings verkställande företaga tjänsteresor har
styrelsen således icke ansett sig böra utfärda. Då de i ansökningshandlingarna
såsom grund för den sökta befrielsen angivna sjukdomsfallen varit av den art,
att det utan vidare varit klart, att samband i den mening här avses mellan dem
och ympningen icke förelegat, har närmare utredning emellertid ansetts obehövlig.
Om icke lagens allmänna syfte skall äventyras, bör vid prövningen av
ansökningar av nu förevarande art omsorgsfullt undersökas, huruvida sökanden
förebragt sådana omständigheter eller det vid föranstaltad ytterligare utredning
framkommit sådana skäl, att det är antagligt både att han har personlig erfarenhet
om det åberopade fallet av ohälsa och att detta inträffat i samband med
ympning av barn och varit av icke blott tillfällig art. Sedan nämligen undantagande
från ympning i enlighet med bestämmelserna i nu ifrågavarande lagrum
eu gång meddelats på grund av ett visst angivet sjukdomsfall, som prövats
vara sådant, som i detta lagrum avses, kan givetvis detta samma sjukdomsfall
åberopas även av andra sökande, vilkas ansökningar i så fall torde böra beviljas
i den mån fallet ligger inom deras personliga erfarenhet. Beträffande begreppet
personlig erfarenhet torde det vant lagstiftarens mening att giva detta snäva
gränser.
Undantagande från ympning enligt § 5 mom. 3 lagen om skyddskoppympning
torde ytterst sällan kunna komma i fråga. Emellertid kunna sådana
fall lätt tänkas. Om t. ex. i samband med ympningen vaccinämne antingen
genom barnets eget förvållande eller genom andras åtgörande överförts till ögonen
från den ympade armen och härav framkallats en inflammation av hornhinnan,
som lett till stadigvarande avsevärd nedsättning av synskärpan eller rent av
blindhet, eller om en allvarligare blodförgiftning, som lett till kvarstående men,
uppkommit antingen direkt vid ympningens utförande genom försummad renlighet,
vare sig i fråga om ympinstrument eller operationsfält eller sedermera genom
ympkoppornas avrivande med smutsiga fingrar eller mot orena kläder, så synas
dessa anförda exemplen vara sådana fall av ohälsa, som nu avses. Personer,
som haft personlig erfarenhet om dylika fall, d. v. s. personer, som icke allenast
haft kännedom om dem utan självständigt iakttagit dom, så att säga upplevt
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
dem på sådant sätt, att därav ho3 dem ingjutits en rädsla för ympningens följder,
alltså i främsta rummet barnets föräldrar, därest barnet vistats i hemmet vid
tiden för ympningen och ohälsans uppkomst och utveckling, men även barnets
sköterska eller annan person, under vars dagliga uppsikt barnet vid denna tid*
punkt stått, torde vara berättigade att jämlikt § 5, 3 mom. lagen om skyddskoppympning
få barn, för vilkas ympning de äto ansvariga, undantagna därifrån,
därest ansökan härom sker i vederbörlig ordning. Däremot kunna sådana
vaccinskador, som nyss exempelvis angivits, icke med verkan åberopas av personer,
som endast tillfälligtvis, kanske mer eller mindre lång tid efter skadans
uppkomst, iakttagit den ympade, och ännu mindre av personer, som endast hört
dem omtalas.
Det bör i detta sammanhang vidare erinras därom, att i lagen om skyddskoppympning
finnes ännu ett stadgande, enligt vilket undantagande från skyddskoppympning
kan, ja, skall meddelas. I § 5 mom. 2 föreskrives nämligen att
från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande ympare vid
företagen undersökning finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller
allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. I de till Medicinalstyrelsen
under åren 1921 och 1922 inkomna rapporterna över skyddskoppympning
har undantagande jämlikt detta stadgande meddelats i resp. 441 och 543 fall.
Det synes således genom denna lagbestämmelsens både utformniDg och tillämpning
vara tillräckligt och på ett fullt tillfredsställande sätt sörjt för att den obligatoriska
ympniDgen icke medför menliga biverkningar.
Slutligen bör det framhållas att detta sistnämnda stadgande om undantagande
från ympning på grund av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet
gäller ympningsplikt i allmänhet, således ympningsplikt enligt §§ 2, 3 och 4, under
det att undantagande från ympning enligt stadgandet i § 5 mom. 3 (den s.
k. samvetsklausulen) gäller allenast undantag från den ympningsplikt, som föreligger
enligt § 2 i lagen, och icke från den ympningsplikt, som kan åligga vederbörande
enligt §§ 3 och 4.
Över de under åren 1917—1922 gjorda ansökningarna om undantagande
från ympning i enlighet med bestämmelserna i § 5 mom. 3 har jag upprättat
följande tablå.
Såsom framgår av tablån har Medicinalstyrelsen icke i något fall ansett
sådana skäl vara förebragta, att undantagande från ympning enligt § 5 mom. 3
kunnat av styrelsen meddelas. De i ansökningarna åberopade sjukdomsfallen
hava icke varit av sådan art, att de kunnat anses hava inträffat i samband med
ympning och såsom en följd av denna och givit anledning till stadigvarande
ohälsa. I många fall hava sökandena icke haft personlig erfarenhet om de anförda
sjukdomsfallen. Som regel gäller att de åberopade sjukdomsfallen varit
obestyrkta, i vilka fall Medicinalstyrelsen genom remisser, förfrågningar och inhämtande
av kompletterande upplysningar sökt inhämta närmare upplysningar om
sjukdomsfallen och sökt utreda frågan om deras samband med föregående ympning.
Innan jag går närmare in på frågan om verkan från epidemiologisk synpunkt
av ökade möjligheter, i riktningen mot »en verklig samvetsklausul», för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 7
Tablå över ansökningar om befrielse från skyddskoppympning åren 1917—1922.
Ansökning |
Ans. |
gjorda hos Medicinalstyrelsen |
Ans. gjorda hos Kungl. Maj:t |
|||||||
Ingen åtgärd |
Bi- fallna |
Ej bifallna |
Av Kung], |
Remitte-rade till |
Ej remitte-rade till |
Av Medi-cinalsty-relsen av-styrkta |
Av Kungl. |
|||
av- slagna |
bi- fallna |
av- slagna |
bi- fallna |
|||||||
1917...... |
12*) |
17 |
14 |
3 |
1 |
9 |
1 |
10 |
||
1918...... |
1**) |
— |
5 |
5 |
— |
3 |
7 |
3 |
10 |
— |
1919...... |
2**) |
— |
4 |
O |
1 |
4 |
8 |
4 |
7 |
— |
1920 ...... |
3**) |
— |
10 |
9 |
1 |
26 |
3 |
26 |
29 |
— |
1921...... |
— |
6 |
5 |
1 |
15 |
5 |
15 |
20 |
— |
|
1922 ...... |
— |
5 |
5 |
— |
3 |
4 |
3 |
7 |
— |
|
Summa |
20 |
— |
47 |
41 |
6 |
52 |
31 |
52 |
83 |
— |
*) 11 överåriga, 1 återkallad.
**) överåriga.
***) ofullst. handlingar.
f) men till Medicinalstyrelsens käinnedom.
undantagande från skyddskoppympning, torde det vara lämpligt att närmare
granska riktigheten av en uppgift i motionen om s. k. vaecinationsvägran. I motionen
omnämnes att en person för vägran att låta skyddskoppympa sina barn
av polisdomstolen i Stockholm ådömts böter till belopp av 800 kronor, och det
sägs i motionen vidare: »detta är blott ett fall av de mänga, som årligen förekomma».
Vid en undersökning av hithörande förhållanden har följande utrönts.
(Undersökningen omfattar åren 1917—1922). I Stockholms stads folkskolor intagas
på hösten i första klassen 4—5 tusen barn. Föräldrar eller målsmän till
de barn, som ej undergått skyddskoppympning, erhålla genom skolan anmaning
att inom en månad låta verkställa sådan ympning. Därefter översändas från
skolorna till hälsovårdsnämnden förteckningar över de i skolan intagna barn, som
oaktat anmaningen icke undergått skyddskoppympning. Dessa förteckningar pläga
omfatta 400—600 barn. Vid den undersökning i fråga om dessa, som nu omedelbart
igångsättes från hälsovårdsnämndens sida genom hälsopolisen, visar det
sig att omkring 2—8 % äro ympade men felaktigt upptagits såsom oympade.
De återstående 97—98 % befordras till ympning genom hälsopolisens försorg, i
10—12 fall fordras därvid tämligen energisk övertalning och upplysning om
ympningens innebörd. I det ojämförligt största antalet fall verkställes ympningen
genast efter påstötning från hälsopolisen. Såsom skäl för att ympningen icke
verkställts i vederbörlig ordning an föres att »man icke kommit sig för att göra
det», »vi länge tänkt att göra det» eller »vi hava väntat på kallelse från hälsovårdsnämnden»
(innan den nu gällande skyddskoppympningslagen trädde i kraft
plägade nämligen de ovaccinerade barnen kallas till ympningen). En eller annan gång
bär därvid försports en viss rädsla för eller annan betänklighet mot skyddskopp
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ympningen. I rena undantagsfall bar föreläggande om ympning måst meddelas av
hälsovårdsnämnden. Under åren 1917—1922, således sammanlagt sex år, har detta
förekommit i 9 fall; av dessa hava 7 utan vidare ställt sig föreläggandet till efterrättelse,
1 har avflyttat till Amerika och 1 (säger en) har av hälsovårdsnämnden
måst anmälas till överståthållarämbetet för ytterligare åtgärd. Denne ende torde
vara just den i motionen omnämnde bötfällde personen. Detta är sålunda ett i
bokstavlig mening enastående fall, och motionens uppgift om att »detta är blott
ett fall bland de många, som årligen förekomma» hänför sig således åtminstone icke
till Stockholmsförbållanden.
Vad beträffar frågan om verkan från epidemiologisk synpunkt av ökade
möjligheter för undantagande från skyddskoppympning torde det bliva nödvändigt
att gå litet närmare in på en del spörsmål angående dels skyddskoppympningen
dels smittkopporna. För att emellertid undvika upprepningar ber jag att
få hänvisa till Medicinalstyrelsens betänkande år 1913 angående skyddskoppympningens
ordnande ävensom riksdagstrycket i denna fråga för åren 1915 och 1916.
I det följande skall jag endast uppehålla mig vid iakttagelser och vunnen erfarenhet
om skyddskoppympning och smittkoppor under tiden efter 1913.
Smittkopporna, skyddskoppympning en och världskriget.
Det torde vara välbekant vilka härjningar smittkopporna anställde inom
arméerna i tidigare krig. Jag erinrar om några siffror från det fransk-tyska
kriget 1870—1871; kriget räckte i nio månader och smittkopporna skördade inom
franska arméerna 23,000 personer, inom tyska arméerna, vilka före inmarschen
i Frankrike skyddskoppyrapats, endast 459 personer. Det senaste världskriget har
givit oss ett glänsande bevis för skyddskoppympningens värde i kampen mot smittkopporna.
Redan tidigt vid krigsutbrottet skyddskoppympades de stridande ländernas
millionarméer, och de hava också under de fyra år, som kriget varade,
så gott som fullständigt skyddats för smittkopporna. Av alldeles särskilt intresse
är det att iakttaga förhållandet inom de tyska arméerna på ostfronten, där trupperna
kommo i den intimaste beröring med de väldiga smittkoppshärdarna i
Polen, i östra Österrike och på Balkan. Av överväldigande beviskraft i fråga
om skyddskoppympningens värde i kampen mot smittkopporna är denna sjukdoms
utrotande i generalguvernementet Warschau under den tyska förvaltningsperioden.
Några korta erinringar härom torde här vara på sin plats. Invånarantalet
var omkring ll/2 million. Före den tyska ockupationen hade smittkopporna
en enorm utbredning inom området och döds-fallen stego till tusentals om
året med betydande stegringar tid efter annan. Sålunda dogo i smittkoppor i
Warschau — en stad ungefär dubbelt så stor som Stockholm — år 1892 mer än
2,500 personer och i Lodz — en stad av samma storlek som Stockholm — 1911
mer än 1,300 personer. Om man räknar med 20 % dödlighet, får man fram
väldiga siffror för sjukligheten i smittkoppor, d. v. s. nedsmittningen av befolkningen.
Aven om man är fackman på området och med särskilt intresse studerat
smittkopporna, kan man icke göra sig en föreställning om vilket gissel sjukdomen
är för befolkningen i ett land, där den fått utbredning. Oavsett de tu
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
sentals dödsfallen, som vart och ett betecknar slutpunkten för verkligt kvalfulla
lidanden, medföra smittkopporna i ett mycket stort antal fall efter långvariga
lidanden kvarstående lyten bland annat blindhet och dövhet.
Vad inträffade nu när tyskarna besatte laudet? Från slutet av år 1915 till
och med år 1917 skyddskoppympades över 5 miljoner av områdets invånare (här
är att märka att denna korta tid icke tillät någon förbättring av de synnerligen
ohygieniska förhållanden (trångboddhet, osnygghet), under vilka största delen av
befolkningen sedan gammalt levde). Och resultatet av denna allmänna tvångsympning?
Redan i juni 1916 hade sjukligheten i smittkoppor gått ned så våldsamt
att under denna månad anmäldes från hela området allenast 321 sjukdomsfall
och i juni 1917 6 (sex) från hela området, därav 1 (ett) från Warschau;
Lodz hade icke haft något sjukdomsfall i smittkoppor sedan augusti 1916 (rapporten
lämnad i början av år 1918). Bland de tyska ockupationstrupperna inträffade
från 1 januari 1916 till slutet av juni 1917 endast 13 sjukdomsfall i
smittkoppor.
Våra s. k. vaccinationsmotståndare påstå som bekant att skyddskoppympning
icke skyddar mot smittkoppor; vissa bland dem hava så fullständigt förlorat
känningen med verkligheten att de påstå att skyddskoppympningen befordrar
smittkopporna.
Ett annat exempel på skyddskoppympningens rent av underbara verkan
mot smittkopporna lämna förhållandena i Frankrike, särskilt staden Paris. I samband
med det kortvariga kriget 1870—1871 inträffade i Paris 15,000 dödsfall i
smittkoppor; från augusti 1914 till den 1 januari 1919 således under 4y2 år inträffade
i Paris 24 dödsfall, varvid smittan i de allra flesta fallen införts utifrån,
men under denna tid verkställdes 1,374,000 skyddskoppympningar.
Det nu slutade världskriget är det första stora krig, som icke åtföljts av ett
nämnvärt tilltagande av smittkopporna, vilket särskilt visar sig i Frankrike. Orsaken
härtill är endast och allenast en minutiöst noggrant genomförd tvångsvaccinering
av de i Europa kämpande arméerna jämte en omfattande skyddskoppympning
inom den civila delen av de stridande ländernas befolkning.
Smittkopporna i Sverige under åren 1913—1922.
Här nedan lämnas en kort redogörelse för smittkoppornas uppträdande
inom landet under 10-årsperioden 1913—1922.
År 1913 inträffade 41 fall av sjukdomen; samtliga fall kunna härledas
från en arbetare M. från Ryssland, som intogs å sjukhuset S:t Göran och där
vårdades några dagar utan att sjukdomens karaktär blev känd. Först 9 dagar
efter sedan han lämnat landet blev sjukdomens natur känd genom de uppträdande
sekundärfallen. Epidemien krävde 2 dödsfall. En närmare redogörelse av
epidemien återfinnes i Medicinalstyrelsens Betänkaude av år 1913 sid. 41—43.
År 1914 inträffade två stänkfall i och kring Stockholm. Av dessa gällde
det i ena fallet eu 28-årig kokerska på en ångbåt, som trafikerade Raumo i Finland;
vid liitkomsten (i december) befanns hon nyss insjuknad i smittkoppor och
avled dagen efter å epidemisjukhuset i Stockholm. Hon hade aldrig varit vaccinerad.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 22 käft. (Nr 29, Bilaga.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Det andra fallet var en från Ryssland kommande person, han insjuknade
omedelbart i feber, isolerades och sedan smittkoppor konstaterats inlades han på
epidemisjukhus; ingå sekundärfall.
År 1915 intet fall.
År 1916 inträffade sammanlagt 15 fall av smittkoppor tillhörande en och
samma epidemi, vars första fall var en järnvägsarbetare S., Boden, som kommit
i livlig beröring med ryska järnvägsarbetare å linjen Haparanda—Riksgränsen.
S. företedde ett mycket sparsamt utslag, och sjukdomens natur blev icke känd,
förrän de i andra hand nedsmittade fallen komoio till läkarundersökning. Epidemien
begränsades till Over-Luleå socken av Norrbottens län. Av de 15 insjuknade
dogo 2, nämligen dels en 3-årig ovaccinerad dotter till S., som avled 3 dadar
efter utslagets framträdande, dels en person L., som avled i s. k. svarta koppor
på 3:dje dagen efter insjuknandet; L. både biträtt vid desinfektion efter ett
smittkoppsfall.
År 1917 inträffade sammanlagt 226 sjukdomsfall, därav 22 dödsfall. Av
dessa var 1 ett stänkfall i Malmö, med största sannolikhet importerat från Tyskland;
de övriga 225 fallen åro att hänföra till eu och samma epidemi, varvid
emelleitid bör märkas, att smittvägarna i några enstaka fall icke med full säkerhet
kunnat utrönas.
Smittan bär även denna gång införts från vårt östra grannland. En värnpliktig,
som tillhörde en vid gränsen i Haparanda förlagd truppkontingent och
som bland annat tjänstgjort vid de österifrån kommande invalidtransporterna,
insjuknade å tjänstgöringsorten i symtom, som antoges bero på rubeola. Behäftad
med utslag åtföljde han en kontingent, som den 19—23 februari återvände till
hemorten i Gävleborgs län. Under tiden 2—5 mars, då kontingenten var upplöst,
inträffade icke mindre än 24 fall av smittkoppor bland till kontingenten
börande värnpliktiga; fallen voro spridda över 2 av länets städer och 9 av dess
provinsialläkardistrikt. Då det vid efterundersökning visade sig, att den ovannämnde
först insjuknade värnpliktige var behäftad med smittkoppor, är det
uppenbart, att han är att beteckna som primärfallet. Inom länet inträffade under
de närmast följande månaderna till mitten av juni ytterligare sjukdomsfall, så
att hela antalet fall inom länet med inräknande av 1 fristående smittkoppsfall
den 5 augusti, som smittats i Stockholm, uppgick till 121 med 11 dödsfall. De
övriga inom landet förekommande smittkoppsfallen, vilka alla torde kunna sättas
i direkt eller indirekt sammanhang med den inom Gävleborgs län rådande epidemien,
fördela sig på följande sätt: Västerbottens län 49 sjukdomsfall med 8
dödsfall, Norrbottens län 2 sjukdomsfall, Kopparbergs län 5 sjukdomsfall med
1 dödsfall, Västmanlands län (i Västerås) 13 sjukdomsfall med 2 dödsfall, Stockholms
län 8 sjukdomsfall, Stockholms stad 27 sjukdomsfall (se härom närmare i
förste provinsialläkarens årsberättelser).
I anledning av epidemien har inom ett flertal län ympningsplikt jämlikt
§ 4 lagen om skyddskoppympning påbjudits av vederbörande länsstyrelser;
ympningsplikten har, såsom känt är, blivit fullgjord.
I fråga om smittkoppornas uppträdande inom Gävleborgs län är nedanstående
utdrag av förste provinsialläkarens årsberättelse av intresse.
»Vaccinationen har av läkarue bedrivits med berömvärd iver och god hjälp
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
lämnades härvid av de 4 extra läkare, som av Medicinalstyrelsen ställdes till mitt
förfogande för att biträda vid farsotens bekämpande. Allmänheten omfattade
även, såvida jag har mig bekant, allestädes, där koppsjukdom var gängse eller
hotade, detta skyddsmedel med största förtroende och beredvillighet; vaccinationsmotståndare
hava åtminstone å de smittade platserna varit försvunua eller föga
låtit höra av sig.
Antalet revaccinationer inom länet i dess helhet utgjorde under år 1917
ej mindre än 73.056, antalet första gången vaccinerade 7.153, således eu sammanlagd
summa av 80.209 personer, utgörande omkring 30 % av länets samtliga
Inbyggare.
Vaccinen har varit av utmärkt beskaffenhet. Förråden hava också, lyckligt
nog, räckt till för den enorma efterfrågan. Några anmärkningsvärda olägenheter
i samband med vaccinationerna hava ej försports, ehuru noggranna efterforskningar
av särskild anledning gjorts för att söka utröna detta.
Genom en broschyr, som flitigt utdelats inom länet, med ursprung från
Göteborg sökte nämligen ''Vaccinationsgranskareu, organ för Svenska förbundet
mot vaccinationstvånget’, uppskrämma allmänheten med uppdiktade berättelser
om svåra följdsjukdomar, till och med dödsfall efter ympning. Det uppgavö
bland annat i broschyren, att följande skulle ha hänt i Gävle under där pågående
ympningar:
''En fabriksflicka vaccinerades och fick därefter blodförgiftning i armen,
så att den måste amputeras. Vid ett telefonsamtal, som vi hade med vår medlem
i dag (den 3 april), erforo vi, att flickan nu avlidit. En annan flicka hade fått
alldeles upprutten tandkäk på grund av vaccineringen, enligt två läkares utlåtande.
En gosse, som före vaccineringen kunde gå och ansågs för fullt frisk,
förlorade förmågan att gå och är nu sängliggande sjuk. Frågan är, om han
någonsin kommer upp mer. Fyra till fem personer ligga på Gävle lasarett, sjuka
efter vaccineringen.’
Sedan undertecknad hos läkarne i de smittade trakterna och särskilt hos
överläkaren å Gävle lasarett, D:r E. Lindström, där de av ympningen förorsakade
sjukdomsfallen uppgivits ha blivit behandlade, utrönt, att ''Vaccinationsgranskarens’
påståenden voro fullkomligt osanna, intogs i tidningarna en av D:r
Lindström och mig undertecknad dementi, som vederläde Svenska förbundets
mot vaccinationstvånget bedrövliga inlägg i kampen mot smittkoppsfaran. Ortens
tidningar ställde sig också redoboget i breschen mot den lögnspridande propagandan,
som ej syntes hava vunnit något inflytande på ympningens omfattning
eller befolkningens förtroende till densamma.
Ingen av dem, som ympats med gott resultat under pågående epidemi
och ej redan förut varit smittade, hava insjuknat i farsoten. Läkarne och betjäningen
å koppsjukhusen, vilka samtliga varit ympade, hava helt och hållet gått
fria från sjukdomen.>
Av de 11 dödsfallen voro 6 barn 1 år eller därunder; de voro samtliga
ovaccinerade. De övriga 5 voro äldre personer. De hade alla utom en ympats
i barndomen. Ingen var revaccinerad.
Smittkoppsepidemien inom länet har lämnat stöd för följande iakttagelser,
som även vid andra epidemier inom och utom landet blivit gjorda.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
1. Smittkoppor är en ytterst smittsam sjukdom på grund av smittämnets
flyktighet och människornas mottaglighet för detsamma.
2. Eu smittkoppsepidemi måste därför föranleda synnerligen noggranna
och omsorgsfulla skyddsåtgärder, till vilka höra de sjukes omsorgsfulla isolering,
en noggrann desinfektion av smittade bostäder och effekter och noggrann observation
med eller utan interneringstvång av sådana personer, som varit i beröring
med de sjuka.
3. Bästa skyddsmedlet mot spridning av smittkoppor är, förutom ovannämnda
isolering och observation, vaccination i möjligaste* utsträckning å den ort,
där sjukdomen är gängse, i första rummet av dem, som kunna komma i beröring
med deosjuka, med deras bostäder eller effekter.
År 1918 inträffade 1 fall, en besättningsman å ett från Raumo i Finland
kommande fartyg insjuknade efter några dagars vistelse i Stockholm.
År 1919 inträffade 7 fall, därav 6 i Stockholm och 1 i Melleruds distrikt;
närmare upplysningar om detta sistnämnda saknas.
Fallen i Stockholm härledde sig från en person, vilken efter att hava
livligt umgåtts med ryska immigranter sjuknade och efter 2 dagar avled i symtom,
på vilka diagnos ej kunde ställas. Han obducerades, varvid dödsorsaken
ansågs vara septikämi. 11 dagar senare sjuknade obducenten i symtom, som
efter en vecka visade sig vara smittkoppor. Under de närmast följande dagarna
inträffade ytterligare 4 sjukdomsfall i samma sjukdom, av vilka 3 haft beröring
med deno ovannämnde döde.
År 1920 inträffade 11 fall, dels 1 stänkfall i Älvsborgs län, dels 10 fall,
bildande en mindre epidemi, nämligen 4 i Stockholms stad, 5 i Stockholms län
och 1 i Härnösand. Sjukdomen infördes från Italien, där en kapellpredikant
från Stockholm ådragit sig smittkoppor i lindrig form, tydligen utan att själv
hava förstått, vilken sjukdom det var. Efter hans hemkomst insjuknade hans
hustru den 13 september i smittkoppor och någon tid därefter inträffade 4 fall
av sjukdomen i en och samma familj i Lidingö villastad, 3 fall i Stockholm
och 1 fall i Härnösand. Smittan kunde i samtliga fall härledas från ovan
nämnde kapellpredikant och dennes hustru.
Epidemien krävde 3 dödsfall.
År 1921 inträffade 2 fall av smittkoppor, 1 i Malmö och 1 i Göteborg.
En besättningskarl, som ådragit sig sjukdomen i Spanien, insjuknade i Malmö,
och någon tid därefter insjuknade hans moder i Göteborg, vilken han på genomresa
tillfälligt besökt.
År 1922 inträffade intet fall av smittkoppor inom landet.
Av denna korta redogörelse framgår bland annat, att Sverige trots sitt avskilda
läge och trots den obetydliga persontrafiken under dessa år särskilt med den
stora smitthärden i öster, Ryssland, icke förskonats från sjukdomen Vi se vidare
att, där sjukdomen genast blivit till sin natur känd av de medicinska myndigheterna,
den icke givit anledning till epidemi men att däremot i sådana fall, där sjukdomen
icke blivit till sin natur känd, vare sig nu läkare rådfrågats eller icke, den givit
anledning till epidemier, varav åtminstone en med mycken stor omfattning för våra
förhållanden. Smittfaran finnes således alltjämt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.0. 13
Den s. k. samuetsklausulen i England.
Samvetsklausulen i 1898 års lag innehöll den bestämmelsen, att ympning
av barn skall ske före sex månaders ålder, så framt ej barnets föräldrar eller
målsmän inom 4 månader efter barnets födelse inför domare på heder och
samvete avgiva en förklaring, att de anse ympningen kunna medföra skada för
barnets ohälsa.
År 1907 modifierades bestämmelsen så att efter denna tid förklaringen
kan ingivas skriftligen till fredsdomaren eller annan behörig myndighet.
Beträffande verkningarna av den s. k. samvetsklausulen i England får
jag hänvisa till följande uttalanden, som återfinnas i ett meddelande »Small-pox
and vaccination»*) utgivet av the Miuistry of Health, den högsta ansvariga
medicinska myndigheten i England.
Till en början erinras om, att smittkopporna, en av de mest smittsamma
sjukdomarna, ständigt finnas i olika delar av världen och när som helst kunna
införas i England. Vi äro ständigt utsatta för att möta smittkoppsfall och det
är omöjligt att förutsäga när och var sjukdomen nästa gång skall utbryta. »När
smittkoppor utbryta, hemsöka de sunda och osunda trakter utan åtskillnad, sjukdom
och död drabba i lika mån rika och fattiga, endast en sak är avgörande
— frånvaron eller närvaron av skydd genom skyddskoppympning». Logisktmåste
man därför draga den slutsatsen att ett försummande av detta enda avgörande
— ympskyddet — måste bringa oss isamma belägenhet i fråga om smittkopporna
som våra förfäder under den för-Jennerska tiden, då det ansågs självklart, att
varje människa skulle drabbas av smittkopporna någon gång under sitt liv och att
tidpunkten för insjuknandet berodde på när tillfälle till nedsmittning förefanns.
Hur ställer det sig för närvarande med detta självklara behov av ympskydd
mot smittkopporna? Vi finna att Englands befolkning i avseende på ympskydd
eller rättare frånvaro av ympskydd alltmer närmar sig förhållandena under den
för-Jennerska tiden med en våldsam anhopning av så att säga brännbart material.
De nakna siffror, som angiva omfattningen av undautagande från skyddskoppympningen,
visa till fullo att vaccinationslagen av år 1907 var nästan så
gott som en olycka. Den trädde i kraft den 1 januari 1908 och den omedelbara
verkan blev att antalet undantagande från ympningen mer än fördubblades. År
1908 föddes 940,640 barn; vaccinationsbefrielserna stego till 160,350 eller 17 %
och antalet vaccinerade barn sjönk till 594,792 eller 63.2 °/a. Sedan dess har
procenttalet vaccinerade i förhållande till födda minskats och procenttalet vaccinationsbefrielser
i förhållande till födde ökats. År 1919 — det sista år, för vilket
siffror finnas tillgängliga — var antalet födde 691,370; antalet vaccinerade barn
var 281,029 eller 40.6 % och antalet vaccinationsbefrielser utgjorde 277,558 eller
40.1 %. Under den 10-årsperiod, som slutade med år 1919, har befolkningen
ökats med 2*/2 miljon barn, som lagligen äro undantagna från skyddskoppympning
och oskyddade mot smittkoppor. Detta antal ökas för varje år och har redan
nått sådana proportioner att det måste ses med oro och ängslan.
I detta sammanhang torde följande utdrag ur en rapport*) över smitt
*)
Ref. i the British Medical Journal N:o 3171, october 8, 1921, sid. 570.
*) Report of the Medical Officer of health, city of Glasgow, 1920.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
koppsepidemien i Glasgow åren 1920—1921 böra återgivas såsom belysande för spörsmålet,
smittkoppor, skyddskoppympning och s. k. samvetsklausul.
De två första fallen, som infördes till sjukhus, voroo föräldrarna till en
kvinua, som anlänt till England med fartyg från Bombay. A detta fartyg hade
inträffat smittkoppsfall; kvinnan insjuknade icke själv men förde med sig från
fartyget orent linne, som tydligtvis gav anledning till smittspridningen. Föräldrarna
fingo sjukdomen i lindrig form; fadern bevistade andra dagen efter sitt
insjuknande en kapplöpning strax utanför Glasgow. Ungefär samtidigt inträffade
en annan grupp av smittkoppsfall. Den först insjuknade var en maskinist, som
dessutom var fruktförsäljare. Han vistades ute i arbete samma dag, som diagnosen
blev ställd, och han infördes till sjukhuset. Slutligen uppstod eu tredje härd,
där smittan såsom i första gruppen ledde sitt ursprung från utlandet. Första
fallet var här eu skeppstimmerman, som anlänt till Hull med ett fartyg, å vilket
smittkoppsfall inträffat. Han insjuknade i Glasgow dagen efter sin ankomst och
dog dagen därpå utan att hava företett något utslag; han gav upphov till fyra
sekundärfall.
Författaren framhåller hurusom den talrika förekomsten av smittkoppsfall,
vilka ej bliva till sin rätta natur kända, lade hinder i vägen för myndigheternas
energiska ansträngningar att kontrollera epidemiens utbredning. Antingen är det
fråga om sjukdomsfall, som förlöpa så häftigt att döden inträder, innan sådana
typiska symptom framträtt, som leda tanken på smittkoppor; i ett sådant fall
sattes den felaktiga diagnosen urämi, i ett annat skarlakansfeber och i ett tredje
fall miliartuberkulos. i en annan grupp av fall misstänktes smittkoppor föreligga,
men diagnosen blev icke säker förrän strax före eller strax efter döden. Men
huvudmassan av dessa fall utgöres av de ytterst lindriga sjukdomsfallen, som
hava ett sparsamt utslag, som icke bliva sängliggande, som endast behöva hålla
sig inomhus en eller annan dag; den verkliga arten av deras sjukdom blir känd
först då de giva anledning till smittkoppsfall ofta av svåraste art i sin omgivning.
Omfattande vaccinering igångsattes och under år 1920 vaccinerades 225,000
personer, av vilka omkring 75 X voro barn under 15 år, vilka på grund av
vaccinationslagen av år 1907 erhållit befrielse från skyddskoppympning.
Hela antalet insjuknade var 542, bland dessa inträffade 115 dödsfall, motsvarande
en dödlighetsprocent av 20.8. Bland de insjuknade finnas såväl vaccinerade
som ovaccinerade; hos 19 voro ympningsförhåliandena tvivelaktiga.
(Se bil. 1.)
a) De vaccinerade insjuknade voro 400 till antalet. Av dessa voro 90
under 20 år och 310 över 20 år; bland de 90 insjuknade under 20 år inträffade
2 dödsfall, båda i åldersgruppen 15—20 år, av de insjuknade under 15 år dog
ingen; bland de 310 insjuknade över 20 år inträffade 58 dödsfall, därav 49 i
åldern över 35 år.
b) De ovaccinerade insjuknade voro 123 till antalet. Av dessa voro 112
under 20 år och 11 över 20 år; bland de 112 insjuknade under 20 år inträffade
39 dödsfall och bland de 11 insjuknade över 20 år 6 dödsfall. Inom denna
grupp — de ovaccinerade — var dödligheten sålunda stor i alla åldrar, iland
barnen under 15 år inträffade 37 dödsfall, motsvara7ide 34 %. (Störst var dödlig
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 15
ligheten bland de ovaccinerade barnen under ett år, av 15 insjuknade dogo icke
mindre än 11, d. v. s. 73 %).
I Glasgow epidemien ingå sålunda barnen till proportionsvis vida större
antal i gruppen o vaccinerade än i gruppen vaccinerade.
Jämfört med epidemierna under de sista 50\ åren är barnsjukligheten och
barndödligheten större. Aren 1900—1901 utgjorde dödsfallen bland barn under 10
år 16 % av samtliga dödsfall; i denna epidemi 28 %. Detta är såsom var att
vänta den direkta följden av den sjunkande ympningsfrekvensen bland barnen sedan
år 1907.
Ympningsfrekvensen bland barnen i Sverige åren 1913—1921.
Häröver har jag upprättat följande sammanställning ur Medicinalstyrelsens
årsberättelser.
År |
Antal levan-de födde före-gående år |
Antal med |
Vaccinations- procent |
Antal smitt-koppsfall |
1913............ |
132,150 |
117,382 |
88.0 |
41 |
1914............ |
129,628 |
81,173 |
62.6 |
2 |
1915............ |
129,305 |
124,797 |
96.4 |
— |
1916............ |
123,049 |
90,811 |
73.8 |
15 |
1917............ |
121,214 |
115,593 * |
95.4 |
226 |
1918............ |
120,461 |
72,655 |
60.3 |
1 |
1919............ |
117,739 |
66,970 |
56.9 |
7 |
1920............ |
114,505 |
74,681 |
65.2 |
11 |
1921............ |
138,505 |
87,105 |
62.9 |
— |
Dessa siffror visa ett anmärkningsvärt förhållande. Genom den nya
skyddskoppympningslagen av år 1916, som trädde i kraft med år 1917, framsköts
vaccinationsåldern för barn från 2 år till 6 år. Man skulle då hava väntat
sig att föräldrar och målsmän skulle hava använt sig av den ökade frist på 4
år, som gavs dem med ingången av år 1917, och vaccinationsprocenten gå ned
högst väsentligt. Så är emellertid icke alls förhållandet såsom siffrorna utvisa
och man kan härav draga den slutsatsen att befolkningen alltjämt låter vaccinera
sina barn under de två första levnadsåren, vilket ju bestämt talar emot det påståendet
att breda lager av vårt folk skulle önska att den obligatoriska barnaympningen
avskaffades.
Om s. k. ympskador.
Härom kan jag fatta mig kort.
Vaccinationsmotståndarna framhålla såsom bekant vid sin agitation mot
ympningstvång, att ympningen är farlig och i stort antal fall medför stadig
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
varande ohälsa, till och med död. Om detta påstående vore riktigt, väntar man
sig givetvis att de till Kungl. Maj:t eller Medicinalstyrelsen inlämnade ansökningarna
om befrielse från skyddskoppympningens fullgörande skulle innehålla
talrika exempel härpå. Så är emellertid ingalunda fallet. I ansökningarna hava
såsom ympskador åberopats bland annat lunginflammation, buktuberkulos, »stark
förorening av blodmassan», mässling, skarlakansfeber, barnförlamning och åtskilliga
hudlidanden. Vad beträffar dessa senare får jag i detta sammanhang erinra
om ett utlåtande, som efter remiss från Medicinalstyrelsen av en ansökan om
undantagande från skyddskoppympning, vari åberopats fall av hudsjukdom, avgavs
den 16 juni 1920 av docenten i hudsjukdomar, medicine doktor Ludvig
Moberg. Häri säges bland annat:
»Under en 20-årig, icke obetydlig verksamhet såsom läkare på hudsjukdomarnas
område har jag väl många gånger av allmänheten hört den hypotesen
framkastas, att den ena eller den andra hudsjukdomen uppstått till följd av
ympningen och har alltid haft min uppmärksamhet riktad mot dessa förhållanden
men i intet fall har ens sannolikhet förelegat att en kronisk hudsjukdom
haft sin orsak i vaccinationen.»
Såsom ovan nämnts har Medicinalstyrelsen reservationslöst icke kunnat
godtaga något enda av de i ansökningarna åberopade stadigvarande sjukdomsfallen
såsom uppkommet i samband med ympning och såsom en följd av denna.
Slutligen får jag dels i övrigt hänvisa till bilagda meddelande från Kungl.
Medicinalstyrelsen nr 38 »Råd och upplysningar angående vissa smittsamma
sjukdomar», sid. 20—49, dels framhålla, att den synnerligen knappt tillmätta
tiden för yttrandets avgivande gjort att framställningen är tämligen ofullständig.
Stockholm den 14 februari 1923.
Magnus Herrlin.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
17
Tablå över smittkoppor i Glasgow, 1920.
Åldersgrupp |
Vac- cine- rade |
Döde |
Död- lighets % |
Ovac- cine- rade |
Döde |
Död- lighets % |
Event. vacci- nerade |
Döde |
Död- lighets % |
Sum- ma fall |
Sum- ma döds- fall |
Död- lighets % |
0—1 |
_ |
_ |
15 |
11 |
73.3 |
15 |
11 |
73.3 |
||||
1—5 |
1 |
— |
— |
32 |
11 |
34.3 |
— |
_ |
— |
33 |
11 |
33.3 |
5—10 |
8 |
— |
— |
40 |
10 |
25.0 |
— |
— |
— |
48 |
10 |
20.8 |
10—15 |
20 |
— |
— |
21 |
5 |
23.8 |
1 |
— |
— |
42 |
5 |
11.9 |
15—20 |
61 |
2 |
3.3 |
4 |
2 |
50.o |
n O |
1 |
33.3 |
68 |
5 |
5.9 |
20—25 |
42 |
5 |
11.9 |
4 |
2 |
50.o |
1 |
— |
— |
47 |
7 |
14.9 |
25—35 |
70 |
4 |
5.7 |
3 |
1 |
32.3 |
2 |
— |
_ |
75 |
5 |
6.6 |
35—45 |
85 |
18 |
21.2 |
1 |
— |
— |
2 |
1 |
50.o |
88 |
19 |
21.7 |
45—55 |
75 |
23 |
36.6 |
1 |
1 |
100.o |
5 |
3 |
60.o |
81 |
27 |
33.3 |
55—65 |
27 |
5 |
18.5 |
2 |
2 |
lOO.o |
2 |
1 |
50.o |
31 |
8 |
25.8 |
65 |
11 |
3. |
27.2 |
— |
— |
— |
3 |
2 |
66.6 |
14 |
5 |
35.7 |
400 |
60 |
15.0 |
123 |
45 |
36.5 |
19 |
8 |
42.1 |
542 |
113 |
20.8 |
Anm. Att antalet sjukdomsfall är större inom gruppen vaccinerade än inom
gruppen ovaccinerade (resp. 400 och 123) är naturligt, då huvudmassan av stadens
befolkning måste förutsättas utgöras av vaccinerade personer och smittämnet således
har vida flera angreppspunkter bland de vaccinerade — särskilt äldre vaccinerade,
vars ympning ligger 15—20 år tillbaka i tiden — än bland de ovaccinerade,
som ju utgöra en avsevärt mindre del av befolkningen.
Det anmärkningsvärda och betydelsefulla i tablån är dels att dödligheten
inom gruppen vaccinerade är 15 % och inom gruppen ovaccinerade mer än
dubbelt så stor, 36.5 %, dels den stora dödligheten bland de ovaccinerade barnen
(bland ympade barn under 15 år — intet dödsfall; bland oympade barn under
15 år — 37 dödsfall).
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 22 käft. (Nr 29, Bilaga ) 3