Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

I

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1923 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av vackt motion med förslag till dels lag
om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock
lag om viss inskränkning i rätten till jordav söndring.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 205, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning stadgas beträffande Norrland och Värmlands län
skall tillsvidare äga tillämpning även å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling;
dock skall den ej äga tillämpning å ägostyckning, till vilken tillstånd
lämnats före dagen för lagens ikraftträdande.

2) Lag

om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring i fråga om beBihang
till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.) 1

Den s. k.
norrländska
ägostyckningslayens

innehåll.

Den s. k.
norrländska
jordavsönd
ringslagens
innehåll.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

gränsning av avsöndring stadgas för Norrland och Värmlands län skall
tillsvidare äga tillämpning jämväl å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Enligt lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning (den s. k. norrländska ägostyckningslagen), vilken lagersatt
en efter framställning av norrlandskommitten den 16 juni 1905
tillkommen provisorisk lag i ämnet, är rätt till ägostyckning inom de
fem norrländska länen och Värmland — till vilket sistnämnda län lagen
utsträckts från och med den 1 juli 1917 — beroende å att vederbörande
länsstyrelse, efter prövning av ansökning om ägostyckningen, lämnar tillstånd
till densamma. Där så finnes lämpligt, må länsstyrelsen före ärendets
prövning över ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan
antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller kommunalnämnden eller
kronobetjäningen i orten. Vid prövningen skall tillses, att hemmanslott,
som vid ägostyckningen erhåller inägojord, med hänsyn såväl till
denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog, odlings-
och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varder tjänlig för jordbruk.
Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må, ändå att
lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden,
där sådant av särskilda omständigheter påkallas och hemmanets
jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas inägojorden till
olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och
betesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan
mark, må tilldelningen därefter jämkas. För egnahemsanläggningar eller
industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål må hemman styckas
annorledes än nu är sagt. Till inägojord räknas ej slåttermyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre värde.

Genom lag den 31 augusti 1907 (den s. k. norrländska jordavsöndringslagen)
blev den i 20 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring medgivna rätten för
ägare av hemman, vilket får klyvas, att av hemmanets ägovälde för
alltid avsöndra, i en eller flera delar, till och med eu femtedel av ägovidden
så till vida begränsad för de fem norrländska länens och Koppar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

3

bergs läns vidkommande, att inom nämnda län inägojord ej finge av
söndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen
försvagades. Nämnda bestämmelse, vilken alltså, i motsats till
vad som förutsattes i det under 2) här ovan upptagna lagförslaget, äger
tillämplighet jämväl å Kopparbergs län, utsträcktes sedan att från och
med den 1 juli 1917 omfatta även Värmland.

I 22 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmanskljvning m. m.
föreskrives, att det ankommer å vederbörande länsstyrelse att, där omständigheterna
därtill föranleda, tillåta innehavare av hemman, varifrån
avsöndring får ske, att därifrån för alltid avsöndra mark, som ensam
eller tillsammans med vad redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat
utgör mera än vad i 20 § av lagen sägs. Genom den norrländska
jordavsöndringslagen tillfogades till 22 § av hemmansklyvningslagen
en bestämmelse av innehåll, att särskilt må vad i 20 § av nämnda
lag stadgas beträffande däri särskilt angivna län icke utgöra hinder för
i 22 § avsett tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären Framställning
åberopat en med berörda hemställan sammanfallande framställning från av. ö°rdkomjord
kommissionen uti dess den 29 sistlidne mars till chefen för justitie- enahanda
departementet ingivna betänkande (del VI). Nämnda framställning har inneh^1

i • . '' , '' # o motionen.

utskottet funnit sig böra såsom bilaga foga vid detta utlåtande; och
hänvisar utskottet till dess innehåll. Av samma framställning framgår,
att kommissionen med de i densamma ifrågasatta lagarna velat, i avvaktan
på blivande lagstiftning om bildande av nya jordbruk och om
avlösning av bestående arrendejordbruk ävensom på ifrågasatt ny lagstiftning
om delning av jord å landet provisoriskt tillgodose behovet
även för södra och mellersta Sveriges del av ett jordstyckningsförfarande,
som avser att förekomma, att jordbruken tilläggas otillräckliga
ägor.

Till närmare utveckling av denna synpunkt har jordkommissionen
i en annan till chefen för justitiedepartementet tidigare i år ingiven
framställning, avseende åvägabringande av en provisorisk lag om förlängning
av vissa arrendeavtal, anfört bland annat följande:

»Den tillämnade lagstiftningens om avlösning av arrendejordbruk uppgift
är bland annat att tillse, att de avlösta arrendjordbruken erhålla tillräckligt med
odlad och odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda fömånerna
i den mån de kunna skäligen erhållas. Det ligger i sakens natur, att ett sålunda

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt för att försörja en familj.
Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen hava ådagalagt, hur misslyckat
ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet blir utan en sådan förtänksamhet.
Det ligger emellertid självfallet i de stora jordägarnas, särskilt bolagens, intresse
att förekomma en sådan förpliktelse genom att på något sätt gå lagstiftningen i
förväg. Från kommunalnämnderna har också på jordkommissionens förfrågan
meddelats, att ägostyckningar, som enligt gällande lag få okontrollerat äga rum
hur som helst, mångenstädes skett och fortfarande pågå på sådant sätt att arrendejordbruk
utbrytas utan att erhålla behöriga tilldelningar. Enligt vad försports
har i stor utsträckning ägostyckningar av arrendejordbruk även ägt rum på lager
utan försäljning tillsvidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis något annat än att
på det sättet vara på bästa sätt beredd att kunna måhända på olika vägar möta
och mota en blivande lagstiftning. En sådan ^styckning förberedes som bekant
av Gimo-österby Bruk och några av jordkommissionens ledamöter, som förliden
sommar besökte dessa trakter, flngo bekräftelse därpå och även tillfälle att iakttaga
på sina ställen tillämnade utbrytningars otillfredsställande beskaffenhet. Vid
besök samtidigt i Uppsala läns lantmäterikontor uppgavs, att Kopparbergs Bergslags
bolag låtit på senare tider på så sätt redan utstycka ett hundratal av sina
fastigheter i länet. Redan en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning
vållar naturligtvis omgångar och en mängd invändningar, i fall först sedermera
ifrågasättes en rationell utbrytning. Ännu mer invecklad blir situationen, i mån
dessa ägostyckade jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång, kostsam omväg,
fylld av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade. I den mån
den definitiva lagstiftningen nalkas blir det sålunda en naturlig angelägenhet för
jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenheten i detta hjälplösa skick.»

viss utred- Sedan utskottet erfarit, att jordkommissionen i början av inne mng

angående varan(je år till lantmäterikontoren i de län, som ej beröras av den norrgar
från lånt- ländska ägostyckmngslagen, utsänt en cirkulärskrivelse med begäran om
toren^södra yissa upplysningar till klarläggande av, huruvida och i vilken utsträckoch
mellersta ning å fastigheter med arrendejordbruk i avsevärd omfattning förekomSvenge.
mj^ ägostyckningar, varigenom jordbruk frånskilts den huvudsakliga
skogsmarken, har utskottet berett sig tillfälle att taga del av de å
nämnda skrivelse ingångna svaren. Av samma svar framgår, att dylika
ägostyckningar i flertalet av de av undersökningen omfattade länen alls
icke eller endast i ringa omfattning förekommit, samt att i de län, där
ägostyckningar av sådant slag förekommit i mera nämnvärd utsträckning,
deras antal under det senaste året väsentligen nedgått.

utskottets Vid övervägande av vad till stöd för motionärens hemställan före nande.

bragts har utskottet ej blivit övertygat om, att ett behov av i motionen
påyrkade bestämmelser gjort sig gällande inom de delar av landet, vilka
därav skulle beröras, i sådan grad, att skäl kan föreligga, att, utan
avvaktan å över jordkommissionens framställning i ämnet infordrade

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 5

yttranden från respektive myndigheter och sammanslutningar, riksdagen
nu skulle för sin del på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt
till den föreliggande frågan genom antagande av de av jordkommissionen
framlagda förslagen till provisoriska lagar i ämnet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, Tjällgren, Sigfrid
Hansson*, von Kock*, Lindhagen* och Martin Svensson*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,
Nilsson i Vibberbo*, Svensson i Skönsberg, Ödström*, Sundling och Olovson i Västerås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Hage och Olovson i Västerås;

2) av herr Lindhagen, som anfört följande:

Utskottet håller före, såsom så ofta eljest i jordfrågorna, att en
mycket stor förödelse i hela landet bör hava redan kommit till stånd,
innan man ingriper mot densamma. Något förutseende bör i dessa ämnen
icke få äga rum av någon anledning, som utskottet ej yppar.

Blott den omständigheten, att exempelvis Gimo-Österby bruk sedan
någon tid är sysselsatt med att utstycka sina inemot ett tusental uppgående
arrendejordbruk, borde eljest för en landsfaderlig styrelse vara
en tillräcklig anledning tillse, att även det allmänna får ett ord med i

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

frågan om sättet för sådana utbrytningars verkställande. Den ifrågasatta
provisoriska lagstiftningen är ju ej till någon skada i de trakter,
där utbrytningar ej äga rum, men synnerligen behövlig för varje gång
en sådan utbrytning kommer att under tiden före en definitiv lagstiftnings
tillkomst äga rum. Detta vitsordas ju också i själva verket av betänkandet
om skifte av jord på landet.

Utskottet ställer sig fullständigt bekymmerslöst inför de utstyckningar,
som sålunda under den långa väntan på en lagstiftning på ett
otillfredsställande sätt komma till stånd, och anger ännu mindre, vilka
utvägar samhället bör anlita för att reparera sådana genom statsmaktens
flathet uppkomna skador.

För att bedöma denna lättfattliga sak anser sig utskottet vidare
behöva avvakta råd från »respektive myndigheter och sammanslutningar».
För min del måste jag på skäl, som i åtskilliga av mig vid denna riksdag
väckta motioner anförts, taga ett bestämt avstånd från dylikt understödjande
från utskottets sida av den hitintillsvarande praxis, att
lägga huvudinflytandet i de sociala jordfrågornas avgörande hos de
högre ämbetsmännen, hos de av godsägare, bolagsintressenter och högre
ämbetsmän behärskade hushållningssällskapen samt hos storindustriens
sammanslutningar utan motvikt i utlåtande från personer, som behjärta
de sociala nödvändigheterna och känna med dem. Denna utskottets
hänvisning är till och med grundlagsstridig, i det att grundlagen påbjuder
allenast hörande av »vederbörande ämbetsverk» och ej av förenämnda
enskilda sammanslutningar.

I norrlandslagstiftningen förfor man annorlunda än utskottet nu
förordar. År 1905 antogs nämligen en provisorisk ägostyckningslag i
avbidan på den definitiva lagstiftning, som senare först år 1909 kom
till stånd. Dröjsmålet nu hotar också kunna bliva långvarigt. Men
även den skada, som kan uppstå under nästföljande år, är förtjänt av
att förekommas.

På grund av vad sålunda anförts och med åberopande jämväl av
jordkommissionens och motionens motivering hemställer jag, att riksdagen
ville för sin del antaga de två i motionen framlagda lagförslagen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

7

Bilaga.

Jordkommissionens framställning om de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringsbestämmelsernas
utsträckning till hela riket m. m.

Såsom i det föregående mångenstädes framhållits är jordens yppersta uppgift
att tjäna jordbruket, där förutsättningar för detsamma någorlunda äro för
handen. Det är nu denna näring, som hotas av hänsynslösheten i tidens ekonomiska
utveckling. Genom en förbudslag kan sättas något skyddsvärn för tillfället
emot de svåraste påkänningarna. En annan uppgift är självfallet att söka
återställa till jordbruket och den jordbrukande befolkningen vad som under inflytande
av dessa tidsströmningar redan råkat i främmande besittning.

Den senare uppgiften är, såsom allt återställande av något förlorat, förenat
med stora vanskligheter och man får nöja sig vanligen till en början med någonting
mindre. Med andra ord de större hemmansbruken med hela sitt ägoinnehav
i inrösningsjord och skog, som ofta voro ett mäktigt stöd för jordbruket och lämnade
utrymme för hemmansklyvning, kunna svårligen under nuvarande förhållanden
helt återvinnas. Statsmakten får nöja sig med att söka återbörda till den
jordbrukande befolkningen hemmanens åkerbruk med nödigt tillbehör och i lyckligaste
fall dessutom den odlingsbara icke odlade jorden.

Detta är samma problem, som framställde sig under behandlingen av norrlandsfrågan.
I början trodde mången, att lösningen av denna fråga var särdeles
enkel. I den mån klagomålen över bolagens jordförvärv växte, började man famla
efter botemedel. Från sågverksindustriens håll särskilt framkastades då förslaget
att skilja i rättsligt hänseende själva jordbruket från skogsområdet. Denna anvisade
utväg grepo också myndigheterna efter med begärlighet.

Tanken utfördes sedan av den så kallade jordbrukslägenhetskommittén, som
tillsattes år 1891 för att utreda, huru tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre
bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna jordbruk, huvudsakligen å de stora
odlingsbara utmarkerna. Detta uppdrag föranledde nämligen kommittén att föreslå
ett nytt jordindelningssätt. Hemmansklyvningen, som var den ordinarie metoden
för uppdelning av jord på landet, var en jordstyckning mellan kvotdelar,
av vilka varje måste tilldelas andel i alla slag av ägor. Medelst jordavsöndring
kunde vidare vid försäljning avyttras vissa ägor men endast till högst en bestämd
del av fastigheten och under bibehållande av ett visst subordinationsförhållande
till huvudgården. Kommittén föreslog därtill införandet av ett nytt
institut kallat ägostyckning, genom vilken ett hemman skulle få styckas i två
eller flera delar med på förhand bestämda områden och dessa åsättas vederbörliga
andelar av hemmanets skattetal. På detta sätt, menade man, borde ouppodlade
områden kunna i och för odling lättare och billigare utbrytas.

Historik.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen emellertid fylla även
en annan uppgift. »En särskild betydelse torde», säger kommittén, »ägostyckningen
därjämte kunna erhålla för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle,
som densamma erbjuder, att kunna dela skatten å ett hemman mellan den
för jordbruk lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den
huvudsakliga skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter
skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot
nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsägaren, och den
självägande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer ock
mer förminskas».

Detta förslag ledde till utfärdandet av 1896 års ägostyckningsbestämmelser.
Denna lagstiftning har sedan länt till åtskilligt gagn i sin allmänna syftning,
ehuru även därutinnan vissa farhågor börjat göra sig gällande. Men däremot blev
den redan från början en missräkning i fråga om sitt speciella ändamål. För det
första underläto bolagen själva i stor utsträckning att trots förespeglingar begagna
sig av den nya möjligheten. Där åter lagen kom i tillämpning, såsom mångenstädes
skedde i stor utsträckning, uppenbarades snart den stora bristen i den princip,
som lagts till grund för densamma. Det är att märka, att kommittén själv
talat om utbrytning av den för jordbruk lämpliga arealen »jämte ett mindre skogsområde».
Detta löfte om någon skogstilldelning glömdes snart bort under ärendets
behandling. Till en början talades blott om »nödig husbehovsskog», och när
slutligen själva lagen kom, så innehöll den icke ens detta.

Följden blev naturligtvis, att de ägostyckningar, som kommo till stånd,
till större delen omfattade endast inägojorden och understundom ett mycket otillräckligt
skogsområde. Man förstod nu snart och erfarenheterna visade det tidigt,
att på detta sätt jordbruket helt enkelt blivit förrått åt skogsbruksintresset. Dessa
små jordlappar kunde icke bilda grundvalen för något utvecklingskraftigt jordbruk,
några nyodlingar kunde ej äga rum, det oumbärliga stödet av skogen saknades
och hemmansklyvningar kunde icke vidare komma på tal. En ofri torpare
med dystra framtidsutsikter var resultatet även av den nya lagstiftningen.

I och med denna erfarenhet väcktes åter till liv ett annat ständigt bekymmer
i den svenska jorddelningens historia. Under forna tider hade man ibland
sökt ett medel till landets uppodling och bebyggande uti en fullständig frigivning
av jorddelningen. Understundom åter hade erfarenheten framtvungit en omtanke
om att ett jordbruk fick behålla så stor ägolott, att innehavaren därav kunde vara
»besuten». Detta krav hade senast fastslagits år 1827 för att sedan år 1881 ånyo
helt och hållet övergivas. Rönen av den nya ägostyckningslagen, som var en
konsekvens av denna omkastning i grundsatser, gåvo snart ånyo vid handen, att
ingen frihet kan bestå utan att lämna rum samtidigt för någon omtanke och självövervinnelse.

Det var av dessa anledningar, som under norrlandsfrågans behandling med
växande styrka framkommo krav, att ifrågavarande utsöndringar från bolags och
skogsspekulanters förvärvade hemman icke måtte tillåtas med mindre nödig husbehovsskog,
oundgängligt bete och helst även odlingsmark lädes till gårdens odlade
jord vid dess utbrytning.

Härom yttrade norrlandskommittén under kapitlet »Förbättrade grunder för
ägostyckning» bland annat följande:

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Det följer nu i ordningen att tillse, huruledes den jordbruksjord, som under
trävaruhanteringens utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna till densamma
återbördas.

Såsom nämnts, trodde man någon tid, att detta skulle ske av sig självt, allenast
man genom ägostyckningsinstitutet möjliggjorde att på ett bekvämt sätt från skogshemman
avskilja jordbruksjorden, vilken förmenades för trävaruindustrien snarare vore
en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten har visat, att på detta sätt nog en del
jord återgått till bondeståndet, men också att därav skett föga gagn på grund av det
från jordbrukets synpunkt mindre tillfredsställande sätt, varpå dessa ägostyckningar
ägt rum.

För den jordbrukande befolkningens framtid är det tydligen en angelägenhet av
största vikt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarna äro så sammansatta,
att ett framgångsrikt jordbruk därå verkligen kan drivas, samt att sålunda varje brukare
har tillgång till alla de slag och den myckenhet av ägor, vilka erfordras för en ordnad
lanthushållning. Det är i detta avseende, som man trott sig finna, att ägostyckningsinstitutet
verkat i hög grad skadligt.

Sedan det ägostyckning enligt 1896 års lag införts i vårt rättssystem, är det
alltså möjligt att, med endast några av allmänt intresse förestavade, knappt nämnvärda
inskränkningar, fritt uppdela ett hemman i flera lotter alldeles oberoende av ägornas
naturbeskaffenhet och de särskilda lotternas framtida användbarhet i produktionens tjänst.
Att denna nya grundsats mött så jämförelsevis litet motstånd torde till stor del bero
därpå, att man i de förut gällande inskränkningarna på jordstyckningsrättens område
endast sett yttringar av en statsfinansiell omsorg om fastighetens bibehållande vid oförminskad
skatteförmåga, en omsorg, som man ansåge tämligen onödig, sedan de flesta
jorden åvilande skatter och besvär upphört att utgå, och dessutom i hög grad illusorisk,
sedan man tillåtit hemmansklyvning till huru små mantal som helst. Härvid fäste man
emellertid icke nog uppmärksamhet vid, att de statsfinansiella försiktighetsmåtten, även
i deras småningom reducerade omfattning, också medelbart haft stor betydelse ifraga
om bibehållandet åt det stora flertalet av landets jordbruksfastigheter av en från jordbrukssynpunkt
lämplig sammansättning.

Hädanefter måste man alltså räkna med möjligheten av att, även i större omfattning
de av ålder befintliga hemmanen kunna komma att uppdelas i mindre lotter, som
icke kunna utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd. Emellertid
kan det vid första betraktandet förefalla, som om faran i detta avseende icke vore
synnerligen stor. För att en faktisk delning av ett hemman genom ägostyckning skall
komma till stånd är det nämligen nödigt, icke blott att en ägostyckningsförrättning
äger ram, utan även att de genom ägostyckningen bildade särskilda hemmansdelama
komma i olika ägares händer. Detta skulle man åter vilja förmena i allmänhet icke
kunna inträffa, därest hemmansdelama bildats utan hänsyn till deras framtida duglighet
såsom självständiga jordbruk och icke heller eljest motsvara något verkligt förefintligt
behov. Men i detta fall har såsom på så månget annat rättsområde visat sig, att avtalsfriheten
i de fall, där avtalet äger rum mellan parter av väsentligen olika affärsskicklighet
och ekonomisk situation, icke utgör garanti för att förhållandena skola utveckla sig i
den för det allmänna mest önskvärda riktning. Att så är förhållandet med avseende
på tillämpningen av ägostyckningsförfarandet, särskilt i vissa delar av Norrland, tordo
redan nu ligga i öppen dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

För att erhålla kännedom om de erfarenheter, man i Norrland hittills vunnit
rörande ägostyekningsinstitutets verkningar, har kommittén bland annat, dels gjort detta
ämne till föremål för en av de förut omförmälda, till besvarande utställda frågorna, dels
från vederbörande förste lantmätare infordrat åtskilliga statistiska uppgifter rörande
hittills verkställda ägostyckningar.

Av det material för frågans bedömande, som kommittén sålunda erhållit, framgår
i huvudsak följande.

Med tämligen stor enhällighet synes man till en början anse, att ägostyckning
nog skulle vara till nytta, därest densamma utfördes å de stora trävarubolagens och
övriga sågverksägares talrika hemman samt därvid tillginge så, att ägarna från den
egentliga skogsmarken avstyckade och till enskilda jordbrukare försålde hemmanens
inägor med tillräckligt utrymme i skogs- och utmark, så att jordbrukslotten erhölle
tillgång ej mindre till nödiga skogsprodukter än även till erforderligt bete och lämpliga
odlingslägenheter. Man anser, att den klass av jordbrukare, som därigenom skulle
bildas, komme att erhålla mycket större självständighet och utgöra ett betydligt värderikare
socialt element än den nuvarande i hög grad beroende arrendatorsklassen.
Emellertid är man nästan lika allmänt ense om, att en omfattande ägostyckning efter
dylika grundsatser näppeligen är att förvänta. Visserligen synas trävarubolagen på
många platser vara villiga att genom ägostyckning avhända sig den för bolagen ofta
mera besvärliga än inkomstbringande inägojorden, men däremot framträder hos dem
en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet mot att låta ens för husbehovet erforderlig
skogsmark medfölja. Att emellertid ett jordbruk utan husbehovsskog på de flesta orter
inom Norrland knappast kan annat än i särskilt gynnsamma undantagsfall upprätthållas,
därom finnes snart sagt icke mer än en mening. De menliga följder, som i detta avseende
kunna väntas av ägostyckningsförfarandet, erkännas mer eller mindre direkt i
ett stort antal av de yttranden, som från trävarubolag och enskilda sågverksägare blivit
kommittén tillsända.

Då omöjligheten av jordbruk utan husbehovsskog är så allmänt insedd i Norrland,
kunde man tycka, att befolkningens insikt härom skulle vara nog för att förhindra
att skoglösa hemmansdelar i någon större omfattning skulle kunna utkomma i den
allmänna rörelsen. Där ägostyckningar ske på de hemman, bolagen redan äga, och
huvudsakligen endast inägojord lägges på den lott, som är avsedd att utsläppas i marknaden,
förekommer visserligen, enligt vad från många håll uppgives, att bolagen av
ovannämnda anledning hava svårt att finna köpare till den avstyckade inägolotten. Men
om ett bolag, såsom på vissa håll inträffat, ställer sina arrendatorer i valet mellan
att antingen köpa den avstyckade jorden jämte byggnaderna på de hemman de bruka
eller också avflytta och sålunda se sig berövade den jord, som för många av dem förefaller
såsom den enda existensutvägen, skall det säkerligen i de flesta fall lyckas att
förmå arrendatorna att välja det förra alternativet. Det händer naturligtvis också att
arbetare, som vilja skaffa sig egna hem, när intet bättre står till buds, uppträda som
spekulanter även på skoglösa inägolotter.

Men ägostyckningar ske också i sammanhang med själva hemmansförsäljningama.
I alla de fall, då bonden därvid avyttrar sin jord, därför att han är därtill tvingad av
skulder och dålig ekonomi — och detta är förhållandet i ett stort antal fall — är det
i allmänhet en lätt sak för köparen att ordna villkoren för ägostyckningen efter sin

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 11

egen önskan, d. v. s. låta bonden behålla inägojorden utan eller med så obetydlig
skogstillgång som möjligt. J

, .,På ?rund av denna motivering framlade kommittén ett förslag till lag innefattande
vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jamtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Detta förslag innehöll åtskilliga
de v,s detaljerade bestämmelser i syfte att upprätthålla jordbruket och tillse, att
till detsamma följde tillräckligt med husbehovsskog, odlingsmark och mulbete,
k or att förekomma att icke avsikten med lagen kringgicks i åtskilliga fall genom
jordavsondnng, föreslogs också vissa tillägg till gällande bestämmelser om jordavsöndring.
Slutligen ifrågasattes att till förekommande av ägostyckningar enligt
den gamla lagen under väntan på den nyas tillkomst en särskild lag skulle utfärdas
om provisorisk inskränkning i vissa fall av rätten att verkställa ägostyckmng.

I anledning av dessa förslag utfärdades år 1905 en provisorisk ägostncknmgslag
för de norrländska länen och 1909 en definitiv lagstiftning. Denna lagstiftmng
liksom det föregående provisoriet innehöll icke sådana detaljerade föresknfter,
som norrlandskommittén ifrågasatt, utan överlämnade åt länsstyrelserna
at;. e“er eget omdöme för varje fall tillse, att jordbruket fick tillräckligt enligt
följande direktiv i huvudfrågan: »Hemmanslott, som vid ägostyekning erhåller
inagojord, skall med hänsyn till såväl denna jords omfattning som ock till den
myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, vara
tjänlig for odling.»

Norrlandskommitténs förslag om ägostyckning och den slutliga lagstiftningen
gick vidare än de övriga norrlandslagarna. Under det att förbudslagen riktar sig
endast mot bolag och ekonomiska föreningar samt arrende- och vanhävdslagarna
dessutom mot enskilda spekulanter, gäller däremot den norrländska ägostyckningslagen
all jord. Detta berodde därpå, att det var angeläget att vinna en tillämpning
även ^ på de fall, då hemmansägare sålde sin jord till personer, som voro
intagna från förbudslagen. Man ville uppmuntra de gamla ägarna att bibehålla
åtminstone en minimal jordbruksegendom.

Med anledning av förslaget att till förekommande av kringgående även av
bestämmelserna om jordavsöndring borde kompletteras, utfärdades år 1907 en lag,
innefattande ett tillägg till jordavsöndringsförfarandet i sådant syfte.

åt- , , 1,917 blev den nori''Iiin(lska ägostyckningslagen utsträckt att gälla även

Varmlands lan.

Uh jordstyckningskommissionens för närvarande på utredning ställda förslag
till. lag om delning av jord å landet innehåller under II. avdelningen om
avstyckning uti 3 § följande bestämmelser.

»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet vara så beskaffad,
att den lämpligen kan antingen för sig utgöra sådan fastighet, som med avstyckningen
avses att bilda, eller ock, där den är avsedd att sammanläggas med annan fastighet,
bilda en fastighet gemensamt med denna.

Avstyckning ma ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom
särskild fastighet. Från jordbruksfastighet må ej ske avstyckning på sådant sätt, att
fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas eller, där den är försedd med tillräckliga
åbyggnader för jordbrukets behov, att uppenbart missförhållande kommer att

Jordkommis sionens yttrande.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

äga rum mellan samma åbyggnader samt ägovidden i åker och äng eller därtill odlingsbar
mark & den fastighet, de enligt planen för styckningen skola tillhöra.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på grund
av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen kan
nyttjas för husbehovsändamål, må avstyckningen ej ske på sådant sätt, att icke i mån
av tillgång såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar, så framt däri ingå åker och
äng eller därtill odlingsbar mark, av den omfattning, att fastigheten varder tjänlig till
jordbruk; skolande, då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan
fastighet, vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å
den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med
ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller
eljest synnerliga skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet
tillfaller jordbruksfastighet, som beröres av förrättningen.

Vad i andra stycket sista punkten och i tredje stycket stadgas skall ej utgöra
hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter å
ort med sammanträngd befolkning eller för beredande av plats för industriell anläggning
eller därmed jämförligt ändamål11.

Det framgår av det sagda, att uppfattningarna för närvarande äro tämligen
eniga därom, att 1896 års ägostyckningsbestämmelser äro i hög grad missriktade
och behöva undergå en förändring för hela riket i syfte att tillse bland annat,
att jordbruket behörigen upprätthålles.

Emellertid kan i detta avseende uppställas vissa skillnader. När det galler
att skapa nya jordbruk eller att utbryta färdiga jordbruk i socialt syfte, har lagstiftningen
särskild anledning tillse, att dessa jordbruk bliva fullständiga inom
överkomliga mått och gränser. Jordkommissionens betänkande om bildande av
nya jordbruk (del IV) samt de i förevarande betänkande uppställda kraven på, vad
ett avlöst arrendejordbruk hör innehålla, rör sig därför med mera detaljerade
föreskrifter. Den norrländska ägostyckningslagen är ej lika fullt betryggande och
ej heller jordstyckningskommissionens ovannämnda förslag om avstyckning, vilket
närmar sig norrlandslagen. Jordkommissionen vill därför framhålla att, såsom
redan erinrats, i blivande nybyggeslag och lag om avlösning av arrendejordbruk
eller ock i särskild lagstiftning införas betryggande bestämmelser att icke de enligt
berörda lagar igångsatta nybildningarna av jordbruk kringgås genom enskilda avtal,
som tillägga jordbruken otillräckliga ägor.

Under avvaktan på dylik lagstiftning liksom ock över huvud taget pa den
ifrågasatta lagen om delning av jord å landet är det enligt kommissionens uppfattning
synnerligen angeläget, att åtminstone norrländska ägostyckningslagen och
dess komplement i jordavsöndringsföreskrifterna utan dröjsmål utsträckas att gälla
provisoriskt för kola riket. Behovet av en mera omtänksam jordstyckningslagstift
ning är nu för södra och mellersta delarna av riket uppenbart enahanda, som det
vant för Norrland. Uti kommissionens år 1923 till regeringen avlämnade förslag
om tvångsförlängning av vissa arrenden har denna angelägenhet även närmare
belysts

Det hemställes således, att för 1923 års riksdag måtte framläggas följande
två lagförslag, nämligen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 13

1) lag om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
stadgas beträffande Norrland och Värmlands län skall tillsvidare äga
tillämpning även å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den
ej äga tillämpning å ägostyckning, till vilken tillstånd lämnats före dagen för
lagens ikraftträdande.

2) lag om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring i fråga om begränsning av jordavsöndring
stadgas för Norrland och Vämlands län skall tillsvidare äga tillämpning jämväl
å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.) 3