Andra Jagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1923 kl. 11 f. in.

I''flätande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete.

I eu inom andra kammaren vackt, till lagutskott liänvisad motion,
nr 47, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr af Ekenstam
hemställt, att riksdagen måtte vidtaga de ändringar i 4, 9, 15, 16 och
29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete,
vilka innefattas i följande, uti motionen upptagna förslag till avfattning av
nämnda paragrafer:

4 §.

Försäkringen äger — — —- -— — — — — — — i det bolag.

Arbetsgivare åligger att, därest hans arbetare icke skola vara försäkrade
i riksförsäkringsanstulten, vid mantalsskrivningarna uppgiva, i vilket
bolag han försäkrat dem.

9 §•

Ilen årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, skall anses
vara lika med den skadade personens senast påförda taxeringsbelopp för
inkomst av arbete. För den, som fyllt tjugu år och icke är upptagen i
taxeringslängd eller påförts ett taxeringsbelopp av mindre än 600 kronor,
skall detta belopp beräknas såsom minsta årliga arbetsförtjänst. För yngre
person må årliga arbetsförtjänsten bestämmas efter skälighetsprövning med
tagen hänsyn till vanlig upptaxering för tjuguårig man eller kvinna med
motsvarande arbete.

Överstiger den — — — - —- — — — — — — detta belopp.

Med den -— — — — — — — — — — årliga arbetsförtjänsten.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar
eu eller liera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till beBihang
till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 9 haft. (Nr 12.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

lopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för
försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas, i den mån förändring
i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare — —- -— — — försäkringsinrättningen godkännes.

Användes arbetare —- — — — — — —- — -— — alla för eu.

16 §.

Såsom bidrag — — — — — — — — — —- 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av omkostnader för försäkringsrådet. Bidraget
erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt,
som av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande en procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i
11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets verksamhet bestridas av
statsmedel.

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad
eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat :

1) att försäkringen —- — — — — — av året;

2) att försäkringen — — — — — — samtliga arbetare;

3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget
utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom
tid och enligt formulär, som av försäkringsrådet fastställas; samt

4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader
efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som av anstalten
fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem
använda arbetare, som varit under försäkringen inbegripna, och inträffade
olycksfall i arbete ävensom i övrigt att när som helst på begäran av försäkringsrådet
lämna uppgifter om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan,
får. utskottet, i den män redogörelse därför ej lämnas här nedan,, hänvisa
till motionen.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Utskottet tiar i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt
yttranden dels av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten så vitt
angår ändringsförslagen beträffande 4, 9 och 29 §§ i förevarande lag och
dels av försäkringsinspektionen i vad motionen avser ändring i 4 och 29
i lagen, lledogörelse för de inkomna yttrandenas huvudsakliga innehåll
lämnas här nedan i samband med behandlingen av. de särskilda ändringsförslagen.

Dessa hänföra sig till bestämmelserna i lagen beträffande dels beräknandet
av den arliga arbetsförtjänsten för skadad person enligt lagens 9 §,
dels de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstaltalten,
och dels samma bolags bidrag till riksförsäkringsaustaltens
och försäkringsradets förvaltningskostnader.

Ändrinysförshfy beträdande beräknandet ar den ärlii/a arbetsförtjänsten
• för skadad person (9 §).

För bedömande av innebörden i motionärens ändringsförslag i denna ffdo9°,''el<s?
dol återgivas här till eu början de tre törsta styckena av 9 § i lagen, bestämmelser.
vilka av motionären avsetts att ersättas med ett av honom föreslaget, ovan
återgivet första stycke, och vilka i den lydelse desamma erhållit genom
lag den 15 juni 1922 hava följande avfattning:

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör hela
den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade -—- som
den skadade under ett: år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av
arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har under
längre eller kortare tid av aret den skadade icke av arbetsgivaren använts
till arbete eller kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig
utredning eller av anuan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning
för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under
motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande
arbete som den skadades vid olycksfallet eller, där avlöningen för
arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste antagas hava varit
väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt. Lag samma vare, där den skadade under någon
tid av året pa grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt
förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av sjukdom
eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan
arbetare eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan var

Motionärens

ändrings förslag.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade
för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilkdt
olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt adertou år, må vid bestämmande av livränta
den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som
motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt
arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att
åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa
förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra
grunder, som finnas tillämpliga.»

Till nu återgivna stycken av paragrafen sluter sig ett fjärde stycke,
vars avfattning, i händelse av bifall till motionen i nu förevarande del,
jämväl skulle behöva undergå ändring, ehuru sådant ej av motionären
föreslagits. Detta styckes nuvarande lydelse är följande:

»Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga
arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till
detta belopp.»

Till stöd för sitt ändringsförslag i fråga om 0 § har motionären anfört,
att föreskrifterna i samma paragraf visat sig särdeles svåra att till lämpa

rättvist dels då det gällt arbetare, som icke hade fast anställning,

och dels i avseende å fast anställda arbetare beträffande rätta värdet av
dem tillförsäkrade naturaprestationer.

Beträffande den förra frågan gör motionären gällande, att för den,
som tillfälligtvis arbetar åt försäkringspliktiga arbetsgivare, men annars
utför arbete för egen del eller åt icke försäkringspliktiga arbetsgivare,

såsom t. ex. föräldrar, innebure de nu gällande bestämmelserna eu be tänklig

orättvisa i jämförelse med vad som gällde beträffande andra, i
övrigt likställda arbetare. Den förstnämndes ersättning för förlust av
arbetsförmåga ställdes nämligen i förhållande allenast till den förtjänst, han
erhölle såsom arbetare åt försäkringspliktiga personer, men ej till hela hans
genom arbete antagliga årsinkomst. Utsträckning av ersättningsrätten i
detta fall syntes motionären rättvis och lämplig, ehuruväl vederbörande
försäkringsanstalter i detta fall hade svårt att genom premier utfå nödigt
vederlag för den ökade risken.

Angående åter svårigheten att beräkna värdet av arbetare tillkommande
naturaförmåner anför motionären, att erfarenheten gång efter

Andra lagutskottets edlåtande Nr 12. 5

annan visat, att vid mera långvarig sjukdom eller vid invaliditet naturaförmåner
ocli vinstandelar uppskattades till högsta möjliga belopp utan
hänsyn till de uppgifter, som lämnats för försäkringen. Försäkringsanstalten
både följaktligen fått svara för högre risk än som tagits i beräkning vid
premiernas bestämmande, vilket ju ej kunde vara rättvist, om det överhuvudtaget
vore meningen, att premiebetalningen skulle rättas efter risken.

En lämplig anordning i hithörande avseenden skulle enligt motionärens
förmenande vinnas genom att den taxerade årsinkomsten av arbetet bleve
normen för både premiebetalningen och skadeersättningen. Vetskapen om
att utgående olycksfallsersättningar komme att bestämmas efter taxeringen
skulle utan tvivel medverka till att de deklarationer, som ligga till grund
för taxeringen, bleve vida mera noggranna än vad ofta nu vore fallet.

För att emellertid de lägsta inkomsterna, vare sig de vore taxerade
eller ej, icke skulle medföra alltför knappa ersättningsbelopp, vore lämpligt
bestämma, att mindre än G00 kronor ej finge beräknas såsom årlig arbetsförtjänst,
även om denna i verkligheten ansetts understiga detta belopp.

I sitt till utskottet avgivna yttrande har försäkringsrådet rörande
motionärens ifrågavarande ändringsförslag anfört följande:

-Såsom ett av motiven till den föreslagna ändringen av 9 § anger motionären
den orättvisa, vartill tillämpningen av paragrafens bestämmelser skulle leda
för arbetare, som endast tillfälligtvis utför arbete för försäkringspliktig arbetsgivares
räkning, men eljest arbetar för egen del eller åt icke försäkringspliktig
arbetsgivare t. ex. åt föräldrar. Motionären synes härvid hava förbisett den
ändrade lydelse, som första stycket av denna paragraf erhållit genom lagen den
15 juni 1922. Denna förändring vidtogs nämligen just i det av motionären
angivna syftet.

Den andra av motionären uppgivna svårigheten i fråga om tillämpningen
av 9 § avser beräkningen av värdet av naturaförmåner, som kunna ingå i eu
arbetares avlöning. Där naturaförmåner ingå i avlöningen, åligger det givetvis
försäkringsinrättningen att, innan definitiv premiereglering sker, infordra nödiga
uppgifter rörande dessa förmåner samt att värdesätta desamma med hänsyn till
de grunder, efter vilka ersättning skall beräknas. Några större svårigheter synas
icke härav behöva föranledas.

Vad motionären anför rörande olägenheter för försäkringsinrättniugarua i
fråga om försäkringsavgifternas beräkning vid tillfälligt arbete, beror på ett
missförstånd, då den i vanlig ordning beräknade avgiften för sådant arbete täcker
risken för den tid, huru kort den än må vara, som arbetet pågår. Annorlunda
förhåller det sig i de fall, då minderåriga användas till arbete i ett före
tag. I sådant fall skulle visserligen förlust för försäkringsinrättningen kunna
uppkomma, om till grund för försäkringsavgiftens beräknande lägges den minderåriges
verkliga arbetsförtjänst. För att skydda sig mot eventuell förlust av

Fursäkrings rddet.

Uiksjor säkringsan stnlten.

fi Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

dylik art bör därför försäkringsinrättningen, såsom ock merendels sker, vid premiernas
bestämmande för varje arbetsgivare taga hänsyn till den omfattning, i
vilken minderåriga användas till arbete inom hans företag eller inom yrhet.

Motionärens förslag till sådan ändring i 9 §, att den årliga arbetsförtjänsten,
som omförmäles i 6 och 7 §§, skulle bestämmas efter den skadades senast
påförda taxeringsbelopp för inkomst av arbete — vilket belopp alltså också i
varje fall skulle läggas till grund för beräkning av försäkringsavgiften — synes
försäkringsrådet icke kunna förordas. Med tillämpning av en sådan bestämmelse
skulle arbetsförtjänsten och därigenom ersättningen, såsom motionären också
synes medgiva, i många fall tydligen komma att bliva väsentligt lägre än enligt
nuvarande regler. Arbetsgivaren, som i allmänhet utan större svårighet kan i
varje fall, där sådant med hänsyn till försäkringen fordras, lämna uppgifter om
de hos honom anställda arbetarnas avlöning, arbetstid m. m., skulle enligt ändringsförslaget
nödgas icke endast att vid anmälan om olycksfall skaffa sig upplysning
om den skadades taxering för inkomst av arbete utan ock att i varje
fall för avgiftsbestämning förskaffa sig upplysning om taxeringen rörande samtliga
hos honom anställda arbetare. Även häradsskrivare och andra taxeringsmyndigheter
skulle i synnerligen hög grad betungas genom dylika uppgifters
lämnande. För övrigt motsvarar icke det, som från olycksfallsförsäkringssynpunkt
bör betraktas såsom årlig arbetsförtjänst, vad som i skatteförordningarna anses
såsom inkomst av arbete. I sådan inkomst ingår nämligen jämväl inkomst av
livränta eller pension eller undantagsförmån ävensom inkomst av rörelse eller yrke.

Då försäkringsrådet således anser sig böra avstyrka motionärens yrkande
att beräkna skadad arbetares arbetsförtjänst efter senast påförda taxeringsbelopp
för inkomst av arbete, torde rådet icke behöva ingå på vissa andra av motionären
framställda förslag till ändring av 9 ty, vilka förslag stå i samband med
detta yrkande.»

Eiksförsäkrmgsaustalten liar i likhet med försäkringsrådet amnärkt,
att motionärens uttalanden i det av försäkringsrådet törst berörda hänseendet
syntes hänföra sig till förhållandena före tillkomsten av den ändring,
som 9 § undergått genom lag den In juni 1922, samt bär vidare i nu
förevarande del anfört följande:

Vidkommande i övrigt motionärens yrkande, att den årliga arbetsförtjänst,
som i lagens 6 och 7 §§ omförmäles, skall anses vara lika med den skadade
personens senast påförda taxeringsbelopp för inkomst av arbete, må framhållas,
att detta belopp endast i jämförelsevis få fall kan anses såsom någon tillförlitlig
mätare på den arbets- eller förvärvsförmåga, som den skadade haft före ett
honom övergånget olycksfall. Åsyftar man, såsom överallt inom den moderna
sociala olycksfallsförsäkringen, att erhålla en möjligast tillfredsställande sådan
mätare, äro, såvitt riksförsälcringsanstalten kan finna, de grunder för arbetsförtjänstens
beräknande, som angivas i lagens 9 § — sådan denna § numera lyder
,— avgjort att föredraga framför den av motionären föreslagna metoden. Enligt
sagda lagrum beredes nämligen möjlighet att beakta icke blott av den skadade

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 7

faktiskt uppburen inkomst av arbete under ett år, året närmast före olycksfallet,
utan även andra den skadades förhållanden, såsom brist på arbetsinkomst på
grund av sjukdom, arbetslöshet, värnplikt m. m. Härtill kommer, att i allmänhet
icke ens den faktiskt åtnjutna inkomsten av arbete kommer i betraktande
vid taxeringen, varvid ju vissa avdrag få göras. Den för vederbörande utfärdade
debetsedeln utvisar i. allmänhet icke heller det taxerade, utan endast det beskattningsbara
beloppet. För kännedom om det taxerade beloppet skulle därför erfordras,
att i allmänhet i varje fall införskaffades eller till försäkringsinrättningens
förfogande på annat sätt ställdes utdrag ur taxeringslängden. Ett avsevärt
ökat besvär och ökad tidsutdräkt med ersättningarnas utbetalande skulle således
i varje händelse bli följden av en sådan ordning, som den av motionären föreslagna.

Redan enligt 37 § i nu gällande lag gäller visserligen provisoriskt och »intill
dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd», att sjukpenning,
som under den s. k. karenstiden, de 35 första dagarna efter dagen för olyckas
fallet, skall utgå till skadad arbetare, skall bestämmas med stöd av den enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring vederbörande påförda pensionsavgiften, vilken
ju bestämmes vid taxeringen och därefter angives å debetsedeln. Men från eu
sådan provisorisk, i och för sig otillfredsställande och till sina verkningar ofta
orättvis anordning är steget synnerligen långt, till att beträffande de enligt lagen
utgående ersättningar i övrigt i form av sjukpenning och livränta använda motsvarande
beräkningsgrund.

Enligt motionen skulle emellertid den taxerade åi-sinkomsten av arbete bli
»normen både för premiebetalningen och skadeersättningen.» Då något dylikt, i
vad premiebetalningen angår, icke låter sig göra utan att de premiedebiterande
försäkringsinrättningama erhålla kännedom om samtliga hos dem försäkrade arbetares
taxeringsförhållanden, d. v. s. om taxeringarna för sammanlagt över
1,200,000 arbetare, om vilka föreliggande taxeringsresultat sålunda skulle införskaffas
och bearbetas, torde det, frånsett annat, ligga i öppen dag, att riksförsäkringsanstaltens
och de övriga ifrågavarande försäkragsinrättningarnas förvaltningskostnader
åtminstone ej skulle komma att minskas genom motionärens för
slag i denna del.

Vad särskilt beträffar motionärens uttalanden rörande de i lagens 9 § andra
stycket angivna grunderna för beräkning av värdet av naturaförmåner, ger den
vid taxeringen skedda och av försäkringsinrättningen alldeles okända uppskatt
ningen av dem uppenbarligen ingen som helst möjlighet för försäkringsinrättningen
att ställa dem i någon särskild relation till den premie, som för dem bör
beräknas.

I likhet med försäkringsrådet och riksförsäkri ngsanstalten vill utskottet
framhålla, att den genom lag den 15 juni 1922 vidtagna, a förslag av
soeialförsäkringskommittén grundade samt av utskottet i dess utlåtande
ur 21 vid fjolårets riksdag tillstyrkta ändring av 9 i lagen, på sätt
av propositionen nr 39 till samma års riksdag närmare framgår, avsåg
bl a. att råda bot just ä de av motionären nu påpekade missfurhållan -

VtskntM.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1:1.

(.lena i fråga om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för skadad
person, som endast tillfälligt arbetade åt försäkringspliktig arbetsgivare,
men annars utförde arbete för egen räkning eller åt icke försäkriugspliktigft
arbetsgivare. Som de i motionen i denna del förekommande uttalandena
synas hänföra sig till den förutvarande lydelsen av lagrummet, finner utskottet
vad därutinnan i motionen anförts ej vara ägnat att föranleda
ändring i lagrummets nuvarande avfattning. De skäl, som motionären i
övrigt anfört för det i motionen framförda förslaget att ersätta nu gällande
bestämmelse i fråga om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för
skadad person med eu generell föreskrift, att samma arbetsförtjänst skulle
anses vara lika med den skadade personens senast påförda taxeringsbelopp
för inkomst av arbete, äro ej heller av beskaffenhet att å sagda
skäl kan grundas en tillstyrkan av berörda förslag. De erinringar, som
av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten gjorts emot en dylik omläggning
av nu gällande bestämmelser härutinnan, synas utskottet på ett
övertygande sätt hava klarlagt, att den sålunda ifrågasatta omläggningen i
sina verkningar skulle visa sig långt ifrån tillfredsställande.

Under erinran att det minimibelopp, vartill den årliga arbetsförtjänsten
enligt förevarande lagrum skall beräknas, genom lagändring, som
trätt i kraft den 1 januari 1920, höjts från 300 till 450 kronor, finner
utskottet ej anledning att på grundval av den föreliggande motionen tillstyrka
det däri innefattade förslaget att nu ytterligare höja samma minimibelopp
från 450 till 600 kronor.

Genom den ändring av § 9, som vidtogs genom lagen den 15 juni
1922, infördes det i andra stycket av paragrafen inrymda stadgandet, att
vid bestämmandet av livränta för skadad, som ej fyllt 18 år, den årliga
arbetsförtjänsten ej skulle beräknas till lägre belopp än som motsvarade
den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden
för olycksfallet skäligen kunde antagas hava kommit att åtnjuta vid
nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat. Att, på sätt i motionen utan
anförande av några som helst motiv föreslagits, nu höja åldersbestämningen
i detta avseende från 18 till 20 år synes utskottet vara uteslutet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr'',-IM, 9

Förslag om inskränkning i de ömsesidiga olgcksfallsför säkring sbolagens
■uppgiftsskyldighet till riksför säkring sanstalten jämte därmed sammanhängande
förslag om ökad uppgiftsskyldighet för arbetsgivare vid
mantalsskrivningarna (2.9 och 4 §§).

Enligt 29i lagen aro de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
pliktiga att till riksförsäkriugsanstalten lämna, vissa, i punkterna 3) och 4)
av samma paragraf närmare angivna uppgifter..

Motionärens ändringsförslag i denna de! avser beträffande punkten 3),
att det skulle tillkomma försäkringsrådet i stället för, såsom enligt punktens
nuvarande lydelse är fallet, riksförsäkringsanstalten att fastställa tid
och formulär för avgivande av i punkten omförmälda uppgifter från hithörande
bolag angående antagande från deras sida av nya delägare samt
utträde av delägare ur desamma. Beträffande punkten 4). avser ändringsförslaget,
att de ömsesidiga bolagens nuvarande skyldighet att — utöver
dem för värjo kalenderår inom viss tid efter årets utgång åliggande uppgiftsskyldighet
till riksförsäkringsanstalten angående delägare i bolagen, de
av dem använda, under försäkringen inbegripna arbetare och inträffade
olycksfall i arbete — när som helst på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringrådet lämna uppgifter om delägare eller arbetare eller om
olycksfall skulle begränsas att gälla enbart försäkringsrådet.

I samband med förslaget till nu angivna ändringar i fråga om de
ömsesidiga bolagens uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstalten har av
motionären tillika föreslagits, att till 4 § i lagen måtte såsom andra stycke
fogas ett ovan återgivet tillägg, inrymmande åläggande för arbetsgivare,
att, därest hans arbetare icke skulle vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten,
vid mantalsskrivningarna uppgiva, i vilket bolag han försäkrat dem.

Till stöd för ändringsförslagen beträffande 29 och 4 §§ har av motionären
anförts i huvudsak följande:

Enligt 29 § i lagen ålåge det de ömsesidiga bolagen gentemot riksförsäkringsanstalten
en ganska omfattande uppgiftsskyldighet. Denna bestämmelse
både sin grund i ålderdoms- och invaliditetskommitténs betänkande, där det
hette, »att bearbetningen av det statistiska materialet måste tillkomma riksförsäkringsanstalten
av den anledningen, att anstalten skulle hava icke allenast att
med ledning av detsamma bestämma och i den mån erfarenheten därtill föranleder
justera indelningen i farlighetsklasser samt bestämma försäkringsavgifternas
storlek för sina egna försäkringar utan även att skapa en fast grundval för arbetsgivarbolagens
verksamhet i motsvarande hänseende samt med hänsyn till
stadgandet om förvaltningsbidrag från arbetsgivarbolagen till riksförsäkringsan11
dian g till riksdagens protokoll 1029. 9 sand. 2 avd. !) käft. (Nr 12.) 2

Motionärens

ändrings

förslag.

Fbrsäkrings rddet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

stalten; någon del av bidragen för dessa bolag får även tänkas såsom bidrag till
uppehållande av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande av det nödiga
statistiska underlaget för premiers bestämmande och till dess verksamhet i övrigt
för befrämjande av det gemensamma ändamålet>. Efter nu gångna års förlopp
erhölle man från de ömsesidiga bolagen enstämmigt det yttrande, att den dem
åliggande uppgiftsplikten vore av den vidlyftiga beskaffenhet, att den därav härflytande
nyttan icke i något avseende kunde motivera den, samt att, om den
av riksförsäkringsanstalten uppgjorda statistiken icke kunde motsvara besvär och
kostnader för de ömsesidiga bolagen, det s. k. gemensamma ändamålet ännu
mindre kunde göra det. Riksförsäkringsanstalten förfore nämligen icke så, att
de ömsesidiga bolagen finge förnimmelse av att något gemensamt intresse bunde
dem samman. Då således hela grunden för bestämmelsen om uppgiftsplikt bortfallit,
borde både klokhet och rättvisa mana till att låta den åtminstone förminskas
till vad som erfordrades för fullständig olycksfallsstatistik. Emellertid
måste man i detta sammanhang taga hänsyn till, att riksförsäkringsanstalten
ansåge sig hava till uppgift att hålla fullständig arbetsgivarförteckning för hela
riket. De ömsesidiga bolagen, som bidragit härtill, hade nog mer än en gång
erhållit erinran om att deras uppgifter varit ofullständiga. Av från riksförsäkringsanstalten
gjorda uttalanden framginge, att riksförsäkringsanstalten ansåge
sitt arbete och besvär betydligt ökat genom uppgifterna från de ömsesidiga bolagen.
Under sådana förhållanden syntes vara lämpligast, att ifrågavarande förteckning
finge föras i det närmaste oberoende av de ömsesidiga bolagen. Detta
kunde ske genom att ålägga arbetsgivarna anmälningsplikt angående var de
hade sina arbetare försäkrade för olycksfall i arbete. Detta kunde lämpligen
göras vid mantalsskrivningarna, då arbetsgivarna å särskilda blanketter skulle
utsätta, varest deras försäkring skulle gälla, och för vilket antal arbetare försäkring
erfordrades. Dessa blanketter skulle sedermera av häradsskrivarna insändas
till riksförsäkringsanstalten. Då ömsesidiga bolag icke ansåges berättigade
att annat än vid nyår bevilja inträde åt nya delägare, skulle framtida uppgiftsskyldigheter
angående delägare bliva lindrigare för bolagen och under pågående
år stanna vid ett fåtal.

I sitt över motionen avgivna yttrande har försäkringsrådet beträffande
ändringsförslaget i vad anginge 29 § punkten 3) anmärkt, att enligt
nu gällande bestämmelser kunde ändring i formulär, som fastställts
av riksförsäkringsanstalten, liksom i anstaltens beslut rörande tid, inom
vilken uppgift skall ingivas, vinnas genom hänvändelse till försäkringsrådet.
Då denna anordning syntes rådet vara att föredraga framför den av motionären
föreslagna, kunde rådet icke tillstyrka det ifrågavarande ändringsförslaget.

Beträffande ändringsförslaget i vad anginge 29 § punkten 4) har försäkringsrådet
framhållit, att utöver de varje kalenderår avseende uppgifterna,
ytterligare uppgifter kunde erfordras ej endast för komplettering av förut

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 11

lämnade årsuppgifter, utan även för bedömande inom anstalten av skada i
sådana fall, där den skadade förut skadats till följd av olycksfall i arbete
under tid, då han varit försäkrad i bolag o. s. v. Motsvarande skyldighet
att bistå bolagen med lämnande av erforderliga uppgifter torde i huvudsak
utan lagbestämmelse kunna anses åligga anstalten i dess egenskap av ett
statens ämbetsverk. Då sålunda genom den av motionären i förevarande
punkt föreslagna ändringen väsentliga svårigheter skulle kunna uppkomma
för försäkrings verksamheten, kunde samma ändring av försäkringsrådet
icke tillstyrkas.

Yad därefter anginge det föreslagna tillägget till 4 § har försäkringsrådet,
då enligt motionärens förslag skyldighet för bolagen att till riksförsäkringsanstalten
anmäla delägares in- och utträde m. m. skulle bibehållas,
funnit svårt att förstå vad gagn den föreslagna bestämmelsen skulle
kunna medföra. Tilläggsbestämmelsen komme ju endast att hava till följd
en ytterligare och därjämte onödig uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna
samt medföra ökning av mantalsskrivningsarbetet.

I sitt över motionen avgivna yttrande har försäkringsinspektionen —
under framhållande att enligt motionen de ömsesidiga bolagen ej befriats
från den dem enligt 29 § punkterna 3) och 4) åliggande uppgiftsskyldigheten
— förklarat sig finna, att vad motionären föreslagit icke realiserade
det syfte, som att döma av motionens motivering föresvävat honom, nämligen
att göra bolagen mindre beroende av riksförsäkringsanstalten. Men
försäkringsinspektionen ansåge sig böra rikta uppmärksamheten pa att
detta syfte syntes kunna uppnås på den väg, som motionären anvisat genom
sitt förslag angående 4 om detsamma något modifierades och kompletterades.
På grund av den erfarenhet, som vunnits vid inspektioner av
ifrågavarande försäkringsbolag, kunde försäkringsinspektionen vitsorda, att
bolagens uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstalten vore mycket betungande.
Det syntes därför högst önskvärt, att densamma såvitt möjligt
inskränktes; och ville försäkringsinspektionen i detta avseende påpeka följande:

»Uppgiftsskyldigheten avser att sätta riksförsäkringsanstalten i stånd dels
att utföra den för hela olycksfallsförsäkringen gemensamma statistiken, dels att
utöva kontroll över avgiftsdebiteringen.

Såsom det statistiska arbetet nu är ordnat, behöver riksförsäkringsanstalten
dels uppgifter om alla bolagsdelägare och om deras i bolagen försäkrade arbetares
antal, sysselsättningar och avlöningar, dels fullständiga uppgifter angående
alla inträffade skador. Bifogade formulär giva en föreställning om dessa upp

Försäkrmgsinspektioncn.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

gifters omfattning. • Det synes . försäkringsinspektionen, att man skulle kunna
ordna arbetet så, att bolagen befriades från att lämna alla dessa uppgifter, nämligen
om man i stället ålade dem skyldighet att var för sig statistiskt bearbeta
sin egen erfarenhet och att meddela riksförsäkringsanstalten resultatet i sådan
form, att de olika bolagens statistiska siffror kunna av riksförsäkringsanstalten
sammanföras med dess egna siffror.. För det ändamålet måste den statistiska
bearbetningen göras efter en gemensam plan. Då varje bolag även nu måste
för sin egen : premiesättning statistiskt bearbeta sin egen erfarenhet, innebär en
sådan ordning en arbetsbesparing motsvarande allt det arbete, som de nu fordrade
uppgifterna medföra — besväret för bolagen att meddela riksförsäkringsanstalten
sina siffror är naturligtvis ytterst ringa. Och även riksförsäkringsanstaltens
arbete minskas, i det att den endast behöver bearbeta sin egen erfarenhet
— arbetet med sammanförandet av bolagens och anstaltens statistiska siffror
är obetydligt. f

Om på detta sätt bolagens uppgifter ej längre erfordras för åstadkommande
av den gemensamma statistiken, uppstår frågan, om de äro nödvändiga för riksförsäkringsanstaltens
avgiftsdebitering.

Riksförsäkringsanstalten söker nu åstadkomma eu fullständig förteckning
över alla landets c:a 350,000 arbetsgivare. På grundval av detta register verkställer
riksförsäkringsanstalten sin avgiftsdebitering, varvid naturligtvis de, som
äro delägare i något bolag, skola uteslutas. Såsom det nu är ordnat, behöver
riksförsäkringsanstalten alltså känna bolagens delägare, vilken kännedom den nu
får genom bolagens anmälningar.

Det åligger redan nu mindre arbetsgivare (med högst 4 arbetare) att vid
mantalsskrivningen uppgiva antalet av de arbetare, som de haft under det löpande
året, samt ideras fördelning på olika arter av arbetare. På grund av dessa
uppgifter och de upplysningar, som vid förrättningen lämnas av kommunalombuden
och fjärdingsinännen eller som mantalsskrivningsförrättaren annorledes
förskaffar sig, uppgör mantalsskrivningsförrättaren förteckning över dessa arbetsgivare
och översänder densamma till riksförsäkringsanstalten.

Från denna uppgiftsskyldighet. höra de mindre arbetsgivare befrias, som
haft sina arbetare försäkrade i bolag, så att mantalsskrivningsförrättarens förteckning
över mindre arbetsgivare endast kommer att upptaga dem, som haft
försäkring i riksförsäkringsanstalten. I stället böra såväl mindre som större
arbetsgivare, vilka hatt# försäkring under året i bolag, uppgiva bolagets hamn.
Mantalsskrivningsförrättaren bör uppgöra förteckningar över de olika bolagens
sålunda anmälda försäkringstagare under året. Slutligen bör mantalsskrivningsförrättaren
förteckna de större arbetsgivare, som icke anmält sig hava haft försäkring
i något bolag under året. På detta sätt bliva alla, som under året varit
arbetsgivare inom distriktet, uppförda på någon av mantalsskrivningsförrättarens
förteckningar över

a) bolagens försäkringstagare under det löpande året,

b) riksförsäkringsanstaltens större försäkringstagare under det löpande året,

c) riksförsäkringsanstaltens mindre försäkringstagare under det löpande året.

Sedan bolagen granskat de förteckningar, de mottagit från mantalsskrivnings -

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr. 12.

förrattarna, skola de vara skyldiga att meddela riksförsäkringsanstalten de oriktigheter,
som do funnit däri. .Därigenom blir riksförsäkringsanstalten i stånd att
korrigera de förteckningar, den erhållit från mantalsskrivningsförrättarna, och kan
sedan ,verkställa vederbörlig efterdebitering av avgifter för mantalsskrivningsåret,
där avgifter ej erlagts i förskott.

På detta sätt skulle såväl bolagens som riksförsäkringsanstaltens arbete för
avgiftsdebiteringen väsentligt minskas». .

I sitt yttrande över motionen har jämväl riksförsäkringsanstalten avstyrkt
vad motionären i fråga om 29 och 4 §§ föreslagit; och har riksförsäkringsanstalten
såsom motiv härför anfört hl. a. följande:

:>''I sitt den 25 november 1922 avgivna utlåtande och förslag i anledning av
erhållet särskilt uppdrag bland annat att söka åvägabringa förenklingar och besparingar
i riksförsäkringsanstaltens organisation har kommittén* icke särskilt ingått
på frågan om den officiella olycksfallsstatistiken. Däremot anför kommittén
under rubriken Ändring av mantalsskrivningsförordningen för minskning av
registreringsarbetet’ i sagda utlåtande följande: Inom kommitténs arbetsutskott
bär behandlats frågan, huruvida riksförsäkringsanstaltens registertekniska arbeten
skulle kunna minskas genom ändring av mantalsskrivningsförordningen . — Anstalten
. har för vinnande av förenkling och besparing redan vidtagit en del åtgärder,
som kunnat verkställas utan rubbning av i ämnet gällande bestämmelser,
och vilka åtgärder särskilt avsett vinnande av större tillförlitlighet beträffande
uppgifterna i arbétsgivarförteckningarna. Genom vissa förändringar av rriantalsskrivningsförordningens
bestämmelser, bland annat, genom åläggande av skyldighet
jämväl för vederbörande å landsb}''gden att avgiva skriftlig mantälsuppgift,
torde visserligen åtskilligt vara att ytterligare vinna uti nyssberörda avseenden.
Då emellertid dessa förändringar äro av ganska vittgående art och kunde inverka
på de grunder för en förbättrad folkregistrering, som, i vad desamma beröra
socialförsäkringen, av kommittén måste komma att upptagas till övervägande vid
avgivande av dess slutliga utlåtande rörande socialförsäkringens enhetliga organisation,
har kommittén ansett sig icke nu böra framlägga något förslag i förevarande
ämne’.

Väd beträffar den berörda av motionären föreslagna ändringen i lagens
29 § 4 inom., om uppgifters lämnande från bolagen i väsentligen statistiskt syfte,
synes densamma, då de i samma mom. huvudsakligen avsedda uppgifter allt fortfarande
skulle, såsom för närvarande, av bolagen lämnas direkt till riksförsäkringsanstalten,
ej avse någon principiell rubbning beträffande den officiella olycksfallsstatistikens
uppgörande genom anstaltens försorg. En sådan rubbning skulle
också föranleda betydande olägenheter. Under sådana förhållanden synes det
riksförsäkringsanstalten endast kunna betraktas såsom en omgång, ledande till
ökat arbete såväl för försäkringsrådet som för anstalten, att de senare i samma
inom. avsedda kompletterande uppgifter för sagda ändamål — om delägare i bo *

Kommittén för socialförsäkringens organisation.

Riksförsäkringsanstalten.
^ J ä

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

lag, arbetare eller olycksfall — av vilka anstalten för samma ändamål även är
i behov, först skulle behöva av bolagen tillhandahållas anstalten genom anlitande
av försäkringsrådets medverkan. Detsamma gäller även med hänsyn till de
övriga, väsentligen till 29 § 3 mom. hänförliga särskilda fall, då anstalten måste
förskaffa sig särskild tillgång till enahanda uppgifter från bolagen. Den sålunda
föreslagna anordningen kan i varje fall ej förminska statsverkets ifrågavarande
slags kostnader för de ömsesidiga bolagen.

Vidkommande därefter motionärens omförmälda förslag till tillägg till lagens
4 § framgår visserligen av den nämnda kommitténs nyss återgivna yttrande, att
vissa mer eller mindre vittgående förändringar i mantalsskrivningsförfarandet
kunna tänkas för förenkling av vad för närvarande därutinnan gäller i fråga
om olycksfallsförsäkringens praktiska genomförande. Frågan om dylika och andra
förändringar kan helt visst också bli aktuell för en eventuell obligatorisk sjukförsäkring
likasom överhuvud för en förändrad enhetlig organisation av socialförsäkringen
i dess helhet i enlighet med den nämnda kommitténs uppdrag
eller eljest.

Såsom av nämnda kommitté antytts föreligger för närvarande, vad landsbygden
angår, ej någon skyldighet att avgiva skriftliga mantalsuppgifter. För
nående ensamt av det av motionären åsyftade ovan angivna ändamålet skulle nu
denna princip offras och landets arbetsgivare endast för samma ändamål åläggas
fullgöra en särskild slags skriftlig uppgiftsskyldighet. Motionären anvisar inga
garantier för att denna uppgiftsskyldighet, som väl för kontrollens skull borde
och, att döma av motionärens motivering, även kan anses ämnad att gälla jämväl
där försäkringen i allt fall är automatisk, och varutinnan någon ändring icke
föreslås, skulle bliva fullgjord.

Mantalsskrivningarna avse emellertid endast arbetsgivarförhållandena, sådana
de kunna antagas komma att gestalta sig under kalenderåret näst efter
det, under vilket mantalsskrivningsförrättningarna försiggå. Men om de förhållanden,
som sedermera verkligen inträda, och om alla olika slags under det följande
året tillkommande tillfälliga och andra arbetsgivare kan lika litet genom
motionärens förslag som för närvarande kunskap vinnas vid mantalsskrivningarna,
utan måste väl därutöver för det ändamålet med samma svårigheter som för
närvarande fortfarande användas enahanda andra hjälpmedel, som för närvarande.

Motionären framhåller, att, ’då ömsesidiga bolag icke anses berättigade att
annat än vid nyår bevilja inträde åt nya delägare, skulle framtida uppgiftsskyldigheter
angående delägare bliva lindrigare för bolagen och under pågående år
stanna vid ett fåtal’. Samtidigt föreslår emellertid motionären icke någon annan
ändring i den i 29 § 3 mom. stadgade skyldigheten för bolag att till riksförsäkringsanstalten
göra anmälan om delägares inträde i eller utträde ur bolaget
än att sådan anmälan skulle ske inom tid och enligt formulär, som av försäkringsrådet
fastställas.

Är det nu meningen, att den registrering av arbetsgivarnas försäkringar
för varje tidrymd i olika försäkringsinrättningar, som är en oundgänglig förutsättning
för att försäkringssystemet enligt gällande lagstiftning skall kunna fungera,
skulle väsentligen grundas på de skriftliga uppgifter vid mantalsskrivnin -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 15

gärna, som årligen skulle lämnas av antingen landets samtliga arbetsgivare, omkring
350,000, eller i varje händelse åtminstone av de i ömsesidiga bolag försäkrade
arbetsgivarna, vilka vid iy22 års ingång utgjorde omkring 35,000, innebär
detta främst ett större betungande än för närvarande icke blott eventuellt
av de i riksförsäkringsanstalten automatiskt försäkrade arbetsgivarna, utan även
under alla förhållanden av de arbetsgivare, som taga försäkring i ömsesidigt bolag.
Så skulle t. ex. den arbetsgivare, som från lagens ikraftträdande alltjämt
haft sin försäkring i visst bolag, och som ur den synpunkt, nu är i fråga, hittills
endast haft att sluta försäkringsavtalet, enligt motionärens förslag därjämte
haft att under varje år lämna sådan uppgift vid mantalsskrivningen, som motionären
föreslår. Bolaget, där försäkringen gällt, skulle fortfarande ha haft viss
skyldighet att till anstalten göra anmälan om hans inträde eller eventuella utträde
såsom delägare. För att enligt motionärens förslag kunna begagna sig av
den av honom åsyftade lindringen i denna eller annan liknande uppgiftsskyldighet
måste tydligen bolaget, på något av motionären ej angivet sätt, hava förskaffat
sig kännedom om vad vid mantalsskrivningen rörande vederbörande arbetsgivare
förekommit, d. v. s. beredas tillgång till samtliga vid mantalsskrivningen
lämnade ifrågavarande uppgifter eller deras resultat, i vad bolaget angår.
BiksförsäkringsanstaUen, som under åren 1919—1922 fått mottaga i medeltal årligen
omkring 5,100 anmälningar om inträde i och omkring 2,800 anmälningar
om utträde ur ömsesidiga bolag, skulle i stället eller vid sidan därav enligt
motionärens förslag haft att mottaga, granska, kontrollera och bearbeta under
vart och ett av sagda år lämnade skriftliga uppgifter från ovannämnda vederbörande
antal arbetsgivare. Den lokala och centrala kontroll beträffande arbetsgivarförhållandena,
som vinnes genom de med stöd huvudsakligen av mantalsskrivningarna
uppgjorda arbetsgivarförteckningar, vilka årligen skola insändas
till riksförsäkringsanstalten, skulle i allt fall i stort sett icke kunna undvaras,
om än ytterligare avsevärda förluster skola kunna undvikas för anstalten å
okända arbetsgivare, som ej kunna påföras försäkringsavgifter, men till vilkas
skadade arbetare anstalten har att i allt fall på grund av den automatiska försäkringen
utgiva ersättning.

Skillnaden i omgång och besvär för arbetsgivaren samt i arbetsbörda och
kostnader icke blott för bolagen, utan särskilt för riksförsäkringsanstalten enligt
en sådan anordning synes i förhållande till vad som för närvarande gäller så i
ögonen fallande, att någon jämförelse knappast är möjlig.

I alla de fall, då dels uppgifter ej lämnats vid mantalsskrivningen, dels arbetsgivarförhållandena
sedermera intill nästkommande mantalsskrivning förändras,
skulle i varje händelse hela den sålunda igångsatta apparaten bliva utan varje
betydelse, och bolagens genom den föreslagna metoden tilläventyrs reducerade
uppgiftsskyldighet till anstalten i allt fall träda i full tillämpning.

Det lär icke heller låta sig göra, att lämnandet av vissa uppgifter vid mantalsskrivningarna
eller underlåtenhet diirutinnan från arbetsgivares sida får bli
avgörande, när det gäller grundande av rättsverkningar av den, såväl offentligrättsligt
som privaträtts ligt sett, betydelsefulla art, varom med hänsyn till den
sociala olycksfallsförsäkringen enligt nu gällande system är fråga. Lika litet som

Utskotta t.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr'' 12.

uppgifters lämnande vid mantalsskrivningen skulle kunna grunda delägarskap'' i
sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som i lagen avses — ty därför
måste väl allt fortfarande efter allmänna rättsregler förutsättas någon slags viljeakt
även från bolagets sida — lika litet skulle vad vid mantalsskrivningen sålunda
uppgivits kunna bli avgörande med hänsyn till dela gar skåpets upphörande,
varvid väl likaledes enligt allmänna rättsregler gällande grundsatser ej heller
skulle kunna åsidosättas. Överhuvud måste väl också ett med viss försäkringsinrättuing
ingånget försäkringsavtal få de rättsverkningar, söm enligt allmänna
rättsgrundsatser gälla, oberoende av underlåtenhet från arbetsgivares sida att vid
mantalsskrivningen eller eljest lämna uppgift om detsamma.

Motionären framhåller, som nämnts, att bolagen —- i allmänhet — icke äro
berättigade att annat än från och med nytt kalenderår bevilja inträde åt nya
delägare. Då mantalsskrivningarna för ett följande år pågå under tiden 15 november—31
december närmast föregående år, återstår det därvid att lösa frågan
om huru under nämnda tid lämnade uppgifter skola kunna göras av riksfötsäkringsanstalten
eller annan försäkringsinrättning användbara från och med den
1 januari, för att icke tala om hur uppgiftsskyldighetens fullgörande skall kunna
kontrolleras och materialet bearbetas.

Det synes icke vara motionärens avsikt och kan väl ej heller ifrågasättas,
att den skriftliga uppgift om försäkring i viss försäkringsinrättning, som vid
mantalsskrivningen skulle avlämnas, skulle särskilt bestyrkas. Med den obekantskap
om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation enligt hos oss gällande
system och vad därmed sammanhänger, som i inånga avseenden, ganska naturligt,
råder bland breda lager av vårt folk, lär det sålunda icke kunna undgås,
att uppgifter, som skola hänföras till försäkringsförhållandena under ett påföljande
år, komma att lämnas felaktigt och utan att något sådant försäkringsavtal
då föreligger, som förutsättes för att försäkringen skall gälla i visst bolag,
men som ej erfordras beträffande riksförsäkringsanstalten. Med den av motionären
föreslagna anordningen skulle själva denna obekantskap med förhållandena
kunna få ett visst spelrum till den enskilde arbetsgivarens nackdel, något som
synes anstalten föga tilltalande.

I varje fall är det klart, att det föreslagna förfaringssättet, långt ifrån att
kunna minska riksförsäkringsanstaltens och de lokala offentliga organens arbete
för olycksfallsförsäkringens handhavande, avsevärt skulle öka detsamma och därmed
också, från motionärens egna utgångspunkter sett, föranleda i samma mån
ökat, i stället för minskat bidrag från de enskilda bolagens sida till det allmännas
ifrågavarande slags utgifter».

Beträffande först motionärens ändringsyrkande i fråga om 29 §
punkten 3) får utskottet erinra, att ifrågavarande bestämmelse, efter tillstyrkan
av utskottet i dess utlåtande nr 21 vid fjolårets riksdag, tillkommit
genom förut åberopade lag den 15 juni 1922. Vid prövning av berörda
yrkande bar utskottet ej funnit anledning föreslå riksdagen att frångå
det beslut, vartill fjolårets riksdag härutinnan kommit.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

17

Vad därefter angår motionärens ändringsförslag rörande 29 § punkten 4)
finner utskottet i anslutning till den uppfattning, som därutinnan uttalats
av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten, sagda förslag till sin innebörd
ej vara av beskaffenhet att böra biträdas, varför detsamma av utskottet
avstyrkes.

Likaledes finner utskottet vad i ovan återgivna yttranden över motionen
anmärkts beträffande det däri föreslagna tillägget till 4 § i lagen utgöra
hinder för ett tillstyrkande av införande i paragrafen av ett sådant tillägg.

I sammanhang med sitt yttrande över motionen i nu förevarande del
har försäkringsinspektionen, i syfte av arbetsbesparing för såväl de ömsesidiga
bolagen som riksförsäkringsanstalten, framställt förslag om att de
ömsesidiga bolagen skulle befrias från den dem nu åliggande uppgiftskyldigheten
till riksförsäkringsanstalten samt i stället åläggas att var för sig
efter en gemensam plan statistiskt bearbeta sin egen erfarenhet och meddela
riksförsäkringsanstalten resultatet härav i sådan form, att de olika
bolagens statistiska siffror kunde av riksförsäkringsanstalten sammanföras
med dess egna statistiska siffror, varförutom åt riksförsäkringsanstalten
skulle för dess avgiftsdebitering i annan ordning beredas nödigt underlag
medelst genomförande av vissa ändringar i nuvarande bestämmelser rörande
arbetsgivares uppgiftsskyldighet vid mantalsskrivningsförrättningarna.

Enligt vad utskottet erfarit har riksförsäkringsanstalten emellertid för
sin del ansett det av försäkringsinspektionen sålunda framförda förslaget
icke vara av beskaffenhet att kunna av riksförsäkringsanstalten biträdas.

Utan att närmare ingå i bedömande av den praktiska genomförbarheten
av det utav försäkringsinspektionen framställda förslaget förutsätter
utskottet, att detsamma kommer att ägnas nödigt övervägande av förut
omförmälda kommitté vid dess avgivande av slutligt utlåtande rörande
socialförsäkringens enhetliga organisation.

Ändringsförslag beträffande de ömsesidiga olycksfallsförsåkringsbolagens
bidrag till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader m. m.

''(15 och 16 §§J.

Första stycket av 15 § i lagen innehåller följande bestämmelse:

»Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar
en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp,
som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 12.) 3

Redogörelse
för gällande
bestämmelser•

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § avses,
av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och kan förty
avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken eller
omkostnaderna äger rum.»

. Lagens 16 § äger följande lydelse:

»Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag,
som i 11 § omförmäles..

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges
för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Konungen
bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäla,
för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.»

Motionärens

ändrings förslag.

Motionärens ändringsförslag beträffande första stycket av 15 § i lagen
avser, att orden »i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § avses,» måtte utgå.

Med avseende åter å 16 § innebär motionärens ändringsförslag,
att i andra stycket av paragrafen orden »nämnda omkostnader» måtte utbytas
mot orden »omkostnader för försäkriugsrådet», och orden »tre procent»
ändras till »eu procent», samt att i tredje stycket av paragrafen
orden »och riksförsäkringsanstaltens» måtte utgå.

Till stöd för ändringsförslagen beträffande nu förevarande lagrum har
motionären, under erinran om den skiljaktighet i fråga om bestridande av
förvaltningskostnaderna, som enligt samma lagrum gäller beträffande försäkring
i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, å ena, och i riksförsäkringsanstalten,
å andra sidan, förklarat sig finna berörda skiljaktighet obillig samt
rättvisan kräva, att de ömsesidiga bolagen befriades från skyldighet att
erlägga bidrag till riksförsäkringsanstaltens till vida högre belopp än ursprungligen
beräknats uppgående förvaltningskostnader. Vidare har motionären
gjort gällande, att, därest de ömsesidiga bolagen fortfarande ansåges böra
bidraga till kostnaden för försäkringsrådets verksamhet, berörda bidrag borde
sättas till högst en procent av försäkringsavgifterna.

o

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 12.

19

Det av motionärens förslag i nu förevarande del berörda spörsmålet
om riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till de ömsesidiga bolagen
är hänskjutet till prövning av förut omförmälda kommitté för socialförsäkringens
organisation. Denna kommitté, vilken tillsatts den 11 oktober
1920 med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till
möjligast enhetliga och enkla organisationsformer för socialförsäkringens
olika grenar, har på därom av kommittén gjord framställning den 4 oktober
1921 fått sitt uppdrag på sådant sätt utvidgat, att det skulle åligga kommittén
att till granskning företaga grunderna för hela socialförsäkringen i
vårt land, försåvitt beträtfande densamma nu förelåge lagar och lagförslag,
och avgiva förslag till sådana ändringar i principerna för densamma, som
funnes lämpliga för åstadkommande av större enhetlighet och enkelhet.
Härigenom har under kommitténs bedömande självfallet bragts även det
mycket omstridda spörsmålet om lämpligaste sättet för den obligatoriska
olycksfallsförsäkringens handhavande genom statsliga eller enskilda organ
och, i händelse av bådaderas användning, om avvägandet dem emellan. I
första hand skulle det emellertid åligga kommittén att taga i övervägande
och avgiva förslag till anordningar för bland annat nedbringande av riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens administrationskostnader. Den
6 december 1922 har kommittén avlämnat utlåtande med däri innefattade
förslag i sistberörda ämne.

I nämnda utlåtande har kommittén, som begränsat sina undersökningar
till sådana åtgärder, som skulle kunna genomföras utan mera vittgående
principiella förändringar i den nuvarande lagstiftningen, bl. a. föreslagit,
att i fråga om arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader f. n. endast ett återställande
måtte ske av den vid olycksfallsförsäkringslagens antagande förutsatta proportionen
mellan arbetsgivarnas och det allmännas utlägg för bestridande
av ifrågavarande kostnader, så att statsverket finge vidkännas ungefär hälften
av samma kostnader och arbetsgivarna med undantag av staten såsom
arbetsgivare återstående delen därav, samt att för vinnande av berörda syfte
sådan ändring måtte vidtagas i fråga om 1 6 § i lagen, att dels det bidrag i
förevarande avseende, som i form av tilläggsavgifter nu utginge från de arbetsgivare,
vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten, förhöjdes,
så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga bolagen
utgående bidrag kunde antagas väsentligen motsvara hälften av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, dels ock sådan
förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltningskostnadsbidrag stad -

ig»» mtften
för Bocialfijv
säkringens
organisation

Utskottet.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

gades, att detsamma för varje försäkring beräknades med hänsyn till den
förvaltningskostnad, försäkringen antoges komma att föranleda, och tillädes
nettoförsäkringsavgiften, så att arbetsgivaren sålunda påfördes en bruttoförsäkringsavgift,
utgörande summan av nettoavgiften och avgiftstillägget.

Inom kommittén har på denna punkt skiljaktiga meningar anförts.
En ledamot av kommittén har sålunda tillstyrkt en ytterligare förhöjning
i förvaltningsavgifterna för de arbetsgivare, som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten,
så att dessa avgifter jämte de ömsesidiga bolagens bidrag
kunde antagas motsvara försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens samfällda
förvaltningskostnader. En annan ledamot åter av kommittén har föreslagit,
att det i 10 § av olycksfallsförsäkringslageu omförmälda förvaltningsbidraget
måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten bestämmas till
10 procent av försäkringsavgiften, dock att för arbetsgivare, som själv svarade
för samtliga understöd, bidraget fortfarande skulle utgå med endast
ä procent.

Jämväl bland de över utlåtandet hörda myndigheterna hava skilda
meningar å nu förevarande punkt uttalats, därvid bland annat från något
håll gjorts gällande, att jämväl förvaltningsbidraget för de ömsesidiga bolagen
borde höjas i proportion till vad som föreslagits beträffande försäkringstagarna
i riksförsäkringsanstalten, samt från annat håll föreslagits, att
bidraget från sistnämnda försäkringstagare till förvaltningskostnaderna skulle
höjas från 5 till 8 procent att liksom de ömsesidiga bolagens motsvarande
bidrag utgå å summan av de till riksförsäkringsanstalten årligen inflytande
försäkringsavgifter, samt att, i händelse av statsfinansiella skäl högre tillläggs
avgift påkallades, en motsvarande höjning jämväl i de ömsesidiga bolagens
förvaltningsbidrag borde för sådant fall vidtagas.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava de i förenämnda kommittés utlåtande
innefattade förslagen ännu ej varit föremål för beslut av Kungl.
Maj:t och är någon proposition med anledning av samma förslag icke heller
art förvänta till innevarande riksdag. Då det av motionären i nu förevarande
del framställda förslaget om ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
ipke lämpligen låter sig upptaga till prövning fristående från de förslag i
samma och närliggande spörsmål, som innefattas i förenämnda kommittés
ovan berörda utlåtande, samt sistnämnda förslag ännu äro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, finner utskottet motionen i denna del ej lämpligen böra
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, Alfred Petrén, greve Spens,
Hult*, TjäUgren och Sigfrid Hansson.

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Magnusson
i Skövde*, Nilsson i Vibberbo*, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg,
Johansson i Sollefteå* och Sundling.

* Ej närvarande -vid ntlåtandets justering,.