Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1923 kl. 12 m.

Utlåtande, angående vissa pensioner och understöd m. m. från
allmänna indragning sstaten.

I en till riksdagen avlåten, den 16 februari 1923 dagtecknad
proposition nr 97, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen under punkterna 1—9 hemställt.

l:o.

I punkt l:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att förutvarande
extra ordinarie vaktmästaren vid nationalmuseum Frans Albert
Edvard Bagge må från och med den 1 juli 1922 under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig pension å 600
kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, att Bagge, som
är född den 4 oktober 1851, antogs till e. o. vaktmästare med tillfällig
tjänstgöring vid nationalmuseum den 11 maj 1876, att han den 8 januari
1885 antogs till vaktmästare vid museets konstslöjdavdelning med skyldighet
att tjänstgöra 3 dagar i veckan, att han sedan dess uppehållit
denna befattning, tills han den 8 september 1921 skadade sig genom
olyckshändelse, samt att han, som efter olycksfallet varit oförmögen till
arbete, beviljats avsked från sin befattning vid museet från och med
den 1 juli 1922.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Åven utskottet anser det vara billigt, att Bagge, som under 46
år varit anställd i statens tjänst, under sin återstående livstid tillerkännes
ett årligt understöd av statsmedel. Mot det av Kungl. Maj:t i sådant
Bihang till riksdagens protokoll 1923. S samt. 43 höft. (Nr 49.) 1

Ang.

pension åt
förutvarande
e. o. vaktmästaren
vid
nationalmuseum
F. A.
E. Bagge.

Utt kotU t.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Ang.

anslag till
mattriell vid
det fysikaliskkemiska
laboratoriet
vid
u? iver sitetet i
Uppsala.

avseende föreslagna beloppet har utskottet intet att erinra. På grund
härav hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
iramställning.

2:o.

Under punkt 2:o har hemställts, att riksdagen må till materiell
m. m. för den åt professorn Theodor Svedberg vid universitetet i Uppsala
inrättade personliga professuren i fysikalisk kemi på allmänna indragningsstaten
anvisa ett årligt belopp av 4,000 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår, bland annat, att den utav
professor Svedberg ledda inrättningen för undervisning och forskning
i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet tidigare dels av statsanslaget
till institutionen för allmän och analytisk kemi erhållit vissa medel till
inköp av instrument m. m., dels ock för vart och ett av åren 1919 —
1922 för detta ändamål tillerkänts särskilda medel, ingående i anslag till
förstärkande av vissa materiellanslag vid Uppsala universitet. Hos
Kungl. Maj:t har nu det större akademiska konsistoriet i Uppsala, i enlighet
med framställning av den filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga
sektion, anhållit om utverkande av proposition till 1923
års riksdag om beviljande från och med budgetåret 1923—1924 av ett
anslag å allmänna indragningsstaten av 6,000 kronor till materiell för
det fysikalisk-kemiska laboratoriet.

Till grund för sektionens hemställan ligger en skrivelse av Svedberg,
däri denne framhållit, att de beviljade medlen under de senaste
två åren icke varit tillräckliga för täckande av de med forskningsarbetets
utveckling och undervisningens utökning stegrade behoven och detta
trotä att största möjliga sparsamhet iakttagits. En brist hade därför
uppstått — den utgjorde vid början av år 1922 1,742 kronor 28 öre
— som emellertid tillsvidare täckts med en del av det följande årets
anslag. Så kunde dock icke i längden få fortgå, om icke undervisningen
skulle bliva lidande därpå. Vidare komme till följd av den i nya
studieplanen för kemi påbjudna ökade undervisningen i fysikalisk kemi
avsevärt ökade anspråk att ställas på materiellanslaget. På dessa grunder
anhöll Svedberg, att sektionen måtte bland sina petita upptaga det
ifrågavarande anslagskravet för budgetåret 1923—1924 till 6,000 kronor,
varjämte föreslogs, att anslaget, som hittills utgått å tilläggsstat, för
framtiden måtte uppföras å allmänna indragningsstaten, då det vore av
synnerlig vikt, att anslaget finge en så permanent karaktär som möjligt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

3

Såväl det större konsistoriet som kanslersämbetet hava tillstyrkt
den gjorda framställningen.

Departementschefen har anslutit sig till universitetsmyndigheternas
förslag, att särskilt anslag för ifrågavarande ändamål skulle beviljas
och i likhet med avlöningen till Svedbergs personliga professur uppföras
på allmänna indragningsstaten. Beträffande storleken av anslaget har
departementschefen ansett, att högre belopp än 4,000 kronor icke nu
borde för ändamålet uppföras på ordinarie stat.

I fråga om den i ärendet förebragta utredningen i övrigt får
utskottet hänvisa till propositionen.

Av vad i ärendet förekommit har utskottet funnit sig övertygat utskottet
om behovet av särskilt anslag till materiell m. m. för ifrågavarande
personliga professur; och har utskottet — under erinran om 1913
års riksdags beslut beträffande anslag till materiell m. m. för den åt
professorn A. Gallstrand inrättade personliga professuren vid Uppsala
universitet, vilket anslag av 1920 års riksdag höjdes från 5,000 till
7,000 kronor — funnit lämpligt, att dylikt anslag uppföres å allmänna
indragningsstaten. Mot det av Kungl. Maj:t föreslagna anslagsbeloppets
storlek finner utskottet icke anledning till anmärkning.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

3:o.

I punkt 3:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att f. d.
professorn i kirurgi vid karolinska mediko-kirurgiska institutet Johan Gustaf ^onT^To''-Ekehorn må, räknat från och med den 1 april 1922, under sin återstående fessoremeritus
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig tilläggspension ay J-Ekehorn''
890 kronor.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till propositionen.

Förevarande framställning avser, att Ekehorn, som vid avskedet utskottet.
från sin professorsbefattning endast kunde räkna 21 tjänstår i statens
tjänst, på grund av sin 17-åriga tjänstgöring som lasarettshikare skulle
tilldelas en tilläggspension till sådant belopp, att hans sammanlagda
pensionsförmåner komme att, motsvara hel pension för professor. Med

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Ang.

pension åt
biträdet vid
karolinska
mediko- kirurgiska
institutets
bibliotek
Sigrid Amalia
Brithelli, född
Hell koff.

Ang.

understöd åt
f. d. läroverksadjunkten

K. H. Andersson.

hänsyn till vad i propositionen anförts har utskottet icke velat motsätta
sig, att dylik tilläggspension beviljas Ekehorn; och får utskottet på grund
härav hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

4:o.

I punkt 4:o har hemställts, att riksdagen må medgiva, att biträdet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutets bibliotek fru Sigrid Amalia
Brithelli, född Hellhoff, må från och med månaden näst efter den, varunder
hon frånträder sin befattning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 800 kronor.

Under hänvisning till den i propositionen förebragta utredningen
i ärendet får utskottet, som vid granskning av Kungl. Maj:ts förslag
icke haft något att erinra mot detsamma, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

5:o.

Under punkt 5:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att
till f. d. läroverksadjunkten Karl Henrik Andersson må, så länge han
är i behov av hospitalsvård eller eljest oförmögen till arbete, från och
med år 1923 tills vidare från allmänna indragningsstaten utgå ett belopp
av 2,200 kronor årligen. N

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att adjunkten vid högre allmänna
läroverket i Luleå Karl Henrik Andersson genom Kungl. Maj:ts
beslut den 29 juli 1921 erhöll avsked från adjunktsbefattningen. Sedermera
anhöll hans fader hos Kungl. Maj:t, att, enär Andersson vid tiden
för avskedsansökningens ingivande på grund av sinnessjukdom ej varit
ansvarig för sina handlingar, Kungl. Maj:t måtte upphäva beslutet om
avsked för honom.

Genom beslut den 5 maj 1922 lämnade Kungl. Maj:t denna ansökning
utan bifall men tillerkände Andersson för tiden från och med
den 30 juli 1921 till utgången av år 1922 ett understöd av 2,200 kronor.

Beträffande de närmare omständigheter, som voro förknippade med
Anderssons avskedsansökan, har i propositionen lämnats huvudsakligen
följande redogörelse:

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

5

Andersson förordnades av skolöverstyrelsen den 17 juli 1920 till
extra lärare vid högre allmänna läroverket i Jönköping tills vidare under
läsåret 1920—1921. Den 29 oktober 1920 utnämndes lian till adjunkt
vid högre allmänna läroverket i Luleå från och med den 1 november
1920. Därefter begärde och erhöll han tjänstledighet från och med
tillträdesdagen till utgången av nämnda läsår för fortsatt tjänstgöring
i Jönköping.

Sedermera erhöll Andersson den 22 november 1920 med stöd av
läkarbetyg, som utvisade, att han på grund av sinnessjukdom vore oförmögen
att vederbörligen förrätta sin tjänst under återstående delen av
höstterminen 1920, tjänstledighet för återstoden av höstterminen samt
entledigades för samma tid från förordnandet vid högre allmänna läroverket
i Jönköping.

Den 29 november 1920 ingav rektor vid sistnämnda läroverk G. Lené
till rådhusrätten i Jönköping en på läkarbetyg stödd ansökan, att Andersson
måtte förklaras omyndig. Rätten biföll samma dag berörda ansökan
och förordnade Lené till förmyndare för Andersson.

Sedan Andersson först intagits på upptagningsanstalten vid Eksjö
lasarett, vårdades han under tiden den 19 december 1920—den 7
januari 1921 å Solna sjukhem. Han utskrevs därifrån till sitt hem
ehuru icke återställd; enligt vad sjukhemmets överläkare, professorn
Henry Marcus sedermera meddelat, skedde detta mot dennes avstyrkande.

"Emellertid ingav Andersson den 27 maj 1921 till rådhusrätten i
Jönköping en ansökan att bliva myndigförklarad. Till stöd för denna
ansökan åberopades ett av Marcus utfärdat intyg av innehåll, att Anderssons
sinnestillstånd i så hög grad förbättrats, att han själv kunde taga
vård om sin egendom. Rektor Lené förklarade sig hava intet att erinra
mot denna ansökan. Den 30 maj 1921 förklarade rätten Andersson åter
myndig.

Den 29 juni 1921 ingav Andersson till skolöverstyrelsen en till
Kungl. Maj:t ställd ansökning om avsked från sin adjunktstjänst. Sedan
rektor vid högre allmänna läroverket i Luleå tillstyrkt bifall till ansökningen,
överlämnade överstyrelsen densamma till Kungl. Maj:t med tillstyrkande
utlåtande av den 13 juli 1921. Såsom förut nämnts, beviljades
det sökta avskedet genom beslut den 29 juli 1921.

Vid den utav Anderssons fader gjorda ansökningen om upphävande
av det sålunda meddelade avskedet var fogat, bland annat, intyg av
Marcus, soin meddelade, att Andersson, sedan han lämnat Solna sjukhem,
upprepade gånger konsulterat honom och begärt att bliva befriad
från förmynderskapet. Då detta endast innebure en inskränkning

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

i rätten att förvalta ekonomiska angelägenheter och då Andersson icke
genom sin sjukdom visat oförmåga att handhava dessa angelägenheter,
hade Marcus efter samråd med Lené utfärdat förberörda intyg. Vidare
anförde Marcus:

»Emellertid innefattar detta intyg på intet sätt, att magister Andersson
då skulle varit återställd till hälsa. Detta var också icke fallet vid nämnda tillfälle
och ej heller vid en senare undersökning den 27 juni 1921. Andersson företedde
vid dessa tillfällen tydlig sinnessjukdom. Jag anser därför, att laglig giltighet icke
bör tillmätas de handlingar, som han utfört vid nämnda tidpunkt, och anser särskilt,
att han på grund av sin sinnessjukdom varit oförmögen att bedöma betydelsen av
den viktiga handling han då vidtagit, nämligen att begära avsked från sin innehavande
lärarbefattning.»

I ärendet avgåvos yttranden av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret och justitiekanslersämbetet.

Sedan skolöverstyrelsen lämnat en redogörelse för överstyrelsens
åtgöranden i frågan och erinrat om sitt tillstyrkande av bifall till avskedsansökan,
anförde överstyrelsen vidare bland annat följande:

Såsom förklaring till att de tillstyrkande yttrandena av rektor och överstyrelsen
kunnat utan tvekan avgivas, vill överstyrelsen dels framhålla, att rektorstjänsten
vid högre allmänna läroverket i Luleå bytt innehavare den 1 juli 1921, och
att deltagarna i överstyrelsens beslut om ansökans tillstyrkande till följd av semesteroch
vikariatsförhållanden voro uteslutande sådana, som icke deltagit i behandlingen
av Anderssons tidigare på grund av sjukdom ingivna tjänstledighetsansökningar, dels
erinra därom, att Andersson genom den av rådstuvurätten beslutade myndighetsförklaringen
måste anses hava rätt att med laglig verkan ingiva avskedsansökan.
Nu framgår emellertid av föreliggande ansökan, särskilt tydligt av det till ansökan
fogade intyget av numera professor Marcus, att Andersson i själva verket
icke varit ansvarig för sina handlingar vid den tid, då han ingav sin avskedsansökan,
och att följaktligen denna rätteligen icke bort upptagas till behandling.
Att så likväl skett, har berott därpå, att de myndigheter, som behandlat ärendet,
däribland överstyrelsen, icke ägt tillräcklig kännedom om de förhållanden, under
vilka ansökan tillkommit.

Det inträffade syntes skolöverstyrelsen innebära en så påtaglig
orättvisa, att överstyrelsen icke funne annan utväg att gottgöra densamma,
än att Anderssons avsked bleve annullerat och han förklarades
fortfarande vara innehavare av sin ordinarie adjunktstjänst från och med
sistnämnda dag. En dylik åtgärd vore visserligen av enastående natur,
men den föreliggande situationen hade uppstått genom en så enastående
anhopning av olyckliga omständigheter, att ett hänsynstagande till densamma
icke syntes kunna medföra några som helst risker för oberäkneliga
konsekvenser i framtida likartade fall.

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

7

Medicinalstyrelsen avgav, under åberopande av ett av Marcus avgivet
förnyat yttrande, det utlåtande, att Andersson vid den tidpunkt,
då han inlämnade sin avskedsansökan, på grund av sinnessjukdom var
oförmögen att bedöma betydelsen av denna handling.

Statskontoret anförde bland annat följande:

Då genom beslutet om avsked för Andersson, vilket medfört att tjänsten
förklarats ledig till ansökning, tillskapats ett förhållande, som berör även annan
persons rätt, anser statskontoret sig kunna ifrågasätta, huruvida Kungl. Maj:t vill
vidtaga en så enastående åtgärd som att återkalla ett dylikt beslut. För den
händelse Kungl. Maj:t finner frågan icke kunna lösas på det av överstyrelsen föreslagna
sätt, lärer gottgörelse höra beredas Andersson i annan ordning; och får
statskontoret i sådant avseende föreslå, att framställning göres till riksdagen om
medgivande att Andersson må allt ifrån avskedet åtnjuta den avlöning och den
rätt till pension, som skolat tillkomma honom, därest han kvarstått i tjänsten;
dock med skyldighet för honom att, om han efter återvunnen hälsa blir i stånd
att sköta adjunktstjänst vid allmänt läroverk, mottaga utnämning till den befattning
av dylikt slag, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt anförtro honom.

I enlighet med den uppfattning, justitiekanslersämbetet i sitt yttrande
uttalat med avseende å den föreliggande frågan om upphävande
av det beviljade avskedet, lämnade Kungl. Maj:t, såsom förut omnämnts,
ansökningen utan bifall.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Därest samtliga av mig nu relaterade omständigheter varit kända,
då Andersson ingav sin avskedsansökan, hade denna, såsom man kan
taga för givet, icke blivit beviljad. Då avsked nu på grund av samverkande
tillfälligheter blivit honom meddelat, torde det emellertid icke
kunna göras gällande någon rätt för Andersson till ekonomisk gottgörelse.
Starka billighetsskäl synas dock tala för att något understöd beredes honom.
Hade han stått kvar vid sin adjunktsbefattning och erhållit tjänstledighet
för sjukdom, skulle han fortfarande ägt att åtnjuta en ej obetydligdel
av sina avlöningsförmåner. Med hänsyn härtill fann Kungl. Maj: t
sig böra tilldela Andersson ett understöd för tiden från och med
avskedets beviljande till och med 1922 års utgång. Frågan om understöd
för tiden därefter befanns böra underställas riksdagens prövning.
Ifrågavarande såsom understöd beviljade belopp, 2,200 kronor för år,
ansågs, med hänsyn till de olika på frågan inverkande omständigheterna,
vara skäligt.

Innan jag framställer förslag till ordnande av frågan om understöd
åt Andersson för framtiden, ber jag att få lämna vissa av mig
inhämtade upplysningar angående Anderssons nuvarande levnadsförhållanden.

Departements chefen.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

Avg

pension åt
förre extra
ordinat ie
läraren vid
Nora

Andersson vårdas sedan den 3 december 1921 å Uppsala hospital
och asyl och har den 14 augusti 1922 åter blivit ställd under förmyndare.
Kostnaden för hans vård å hospitalet uppgick för år 1922
till 2,920 kronor och kommer år 1923 att med tillämpning av nu
gällande bestämmelser uppgå till 2,555 kronor, allt i första klassen.
Då Andersson endast äger en obetydlig besparing, betalas kostnaden,
förutom genom det erhållna statsunderstödet, av hans närmaste släktingar.
Anderssons fader är dock numera själv sjuklig och oförmögen till arbete,
varför två ogifta systrar, båda småskollärarinnor, bidraga till bestridande
av kostnaderna för broderns vård. ömmande omständigheter äro således
jämväl för handen, varför även ur denna synpunkt ett bidrag av
allmänna medel synes önskvärt för att möjliggöra hans vård å hospitalet.
Men huvudsakliga skälet härtill äro, synes mig, de förut nämnda
omständigheterna i samband med Anderssons avskedsansökan. Vad beträffar
understödets storlek torde ett belopp av 2,200 kronor för år
kunna anses skäligt. Lämpligast torde vara, att detta belopp får utgå
av anslaget till allmänna indragningsstaten, varför framställning i sådant
syfte torde böra göras till riksdagen. Skulle Andersson tillfriskna och
icke mera vara i behov av hospitalsvård utan äga möjlighet att själv
försörja sig, bör understöd givetvis ej längre utgå till honom.»

Med hänsyn till de förhållanden, som föranlett Anderssons avsked
från adjunktstjänsten och i betraktande av de omständigheter, som i övrigt
i ärendet åberopats, har utskottet funnit sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag om beviljande av understöd åt Andersson. Utskottet t hemställer
förty,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att till f. d. läroverksadjunkten
Karl Henrik Andersson må, så länge
han är i behov av hospitalsvård eller eljest oförmögen
till arbete, från och med år 1923 tills vidare från allmänna
indragningsstaten utgå ett belopp av tvåtusentvåhunda
kronor årligen.

6:o.

Under punkt 6:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att
förre extra ordinarie läraren vid Nora pedagogi Per Erik Eriksson må
från och med månaden näst efter den, under vilken han efter uppnådda
65 år upphör att tjänstgöra såsom lärare vid kommunala mellanskolan i

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

9

Nora, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av 750 kronor, under förutsättning att Eriksson vid
understödets uppbärande styrker sig av Nora stad uppbära ett understöd,
ej understigande 750 kronor för år räknat.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Eriksson,
som är född den 9 maj 1861, efter den 15 juni 1882 vid Karolinska
högre allmänna läroverket i Örebro avlagd mogenhetsexamen från
och med höstterminen 1887 till och med vårterminen 1906 tjänstgjort
i egenskap av vikarierande kollega och adjunkt med full tjänstgöring
vid Nora pedagogi, att han efter nämnda pedagogis enligt 1904
års riksdags beslut vidtagna indragning tjänstgjort såsom timlärare vid
Nora statsunderstödda samskola läsåren 1906—1920, vilken sistnämnda
tjänstgöring under läsåren 1913—1920 till omfattningen motsvarat läroverksadjunkts,
att han för närvarande alltsedan höstterminen 1920 tjänstgör
såsom timlärare vid den från berörda samskola ombildade kommunala
mellanskolan i Nora samt att Erikssons ekonomiska ställning enligt
ett av ordföranden i Nora stads taxeringsnämnd utfärdat intyg är sådan,
att det är av behovet påkallat, att han, exempelvis efter fyllda sextiofem
år, har att påräkna en mindre pension, för att han med trygghet
skall kunna emotse sin ålderdom.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Av skäl, som i propositionen anförts, har utskottet funnit sig böra
biträda Kungl. Maj:ts förslag, och anser sig därvid böra i likhet med
departementschefen framhålla, att förevarande fall synes vara utan motsvarighet,
varför ett bifall till framställningen näppeligen torde kunna medföra
några icke önskvärda konsekvenser. Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

7:o.

Med biträdande av Kungl. Majrts därom under punkt 7:o gjorda
framställning och under hänvisning till den i propositionen förebragta
utredningen i ärendet får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren vid
högre allmänna läroverket i Linköping G. A. Ånells
änka Lovisa Ånell, född Andersdotter, må från och
med den 1 januari 1923 under sin återstående livstid,
Bihanq till riksdagens protokoll 1923. 8 samt. 43 häft. (Nr 49.) 2

pedagogi
P. E. Eriksson.

Utskottet.

Ang

understöd åt
vaktmästaren
G. A. Ånells
änka.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Avg.

pension åt
vaktmästaren
vid folkskoleseminariet
i
Kalmar
Hilda Ulrika
Falkman.

så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å
allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
å tvåhundra kronor.

8:o.

Under punkt 8:o bar hemställts, att riksdagen må medgiva, att
vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Kalmar Hilda Ulrika Falkman
må från och med månaden näst efter den, under vilken avsked från
hennes innehavande vaktmästarbefattning blivit henne beviljat, under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 400 kronor.

Till stöd för förevarande framställning har departementschefen
anfört följande:

»I en av skolöverstyrelsen med yttrande av domkapitlet i Växjö
den 20 september 1922 och eget ytlåtande den 30 samma månad till
Kungl. Maj:t överlämnad ansökning har rektorn vid folkskoleseminariet i
Kalmar Augusta Westerberg anhållit om beredande av en årlig pension
å 400 kronor eller det belopp, som av Kungl. Maj:t kunde prövas skäligt,
åt vaktmästaren vid nämnda seminarium Hilda Ulrika Falkman.

Ansökningen var åtföljd av åldersbetyg för Hilda Ulrika Falkman
jämte ett av seminariets läkare Albin Jonsson utfärdat intyg, enligt
vilket hon till följd av allmän svaghet och åderförkalkning vore oförmögen
att längre sköta sin tjänst eller för övrigt med arbete förtjäna
sitt uppehälle.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Hilda Falkman är född
den 18 september 1859, att hon varit i seminariets tjänst i två skilda omgångar
med en sammanlagd tjänstgöringstid av fjorton år, att hennes årsarvode beräknats
efter 700 kronor under åren 1910 och 1911, 750 kronor under år 1912, 1,000 kronor
under åren 1914 och 1915, 1,100 kronor under år 1916 samt 1,200 kronor från och
med år 1917, vartill kommer fri bostad, lyse och värme, vilken förmån uppskattats till
200 kronor från och med år 1919 och 150 kronor före sagda år, samt att hon
städse med den största villighet samt med utomordentlig plikttrohet och duglighet
fullgjort sina åligganden. Rektor framhåller därjämte i sin skrivelse, att, då nu
Hilda Falkman på grund av höggradig klenhet såge sig nödsakad att lämna sin
anställning tidigare än hon ämnat och på grund av sin ålder ej hade utsikt att på
nytt kunna åtaga sig någon anställning samt — förutom en liten stuga — endast
ägde ett kapital å ungefär 3,000 kronor, väsentligen tillkommet genom insamling till
hennes sextioårsdag inom seminariet och bland därifrån utgångna lärarinnor, vore
hon i stort behov av något årligt understöd, varav hon också i lika hög grad som
vilken som helst av i statens tjänst anställda pensionsberättigade befattningshavare
gjort sig förtjänt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

11

Domkapitlet har tillstyrkt rektors framställning.

Skolöverstt/reJsen har anfört huvudsakligen följande:

Då vaktmästarna vid folkskoleseminarierna för närvarande icke äro uppförda
på ordinarie stat, äro de icke lagligen berättigade till pension. Det måste emellertid
enligt överstyrelsens mening anses vara med rättvisa och billighet förenligt, att
även dessa befattningshavare på sin ålderdom erhålla understöd från det allmänna.

Kungl. Maj:t har också tidigare vid flera tillfällen gjort framställning till riksdagen
om beredande av pension åt liknande befattningshavare, och dessa framställningar
hava vunnit riksdagens bifall. Så tilldelades genom Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut år 1921 pension åt bland andra städerskan vid samskolan i Skellefteå Anna
Vilhelmina Hedberg, vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Skara Nils August
Nilsson och vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Linköping Anna Katarina Österberg
till belopp av 300, 800 och 400 kronor respektive. Det synes överstyrelsen,
att vad av rektor vid folkskoleseminariet i Kalmar blivit anfört i nu förevarande
fall med styrka talar för att pension beredes även Hilda Falkman.

Vid beräkningen av nu ifrågavarande pensionsbelopp lärer man med hänsyn
till bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension böra
utgå från ett pensionsunderlag utgörande 2/3 av den kontanta avlöningen, ökad med
värdet av åtnjutna naturaförmåner. Då emellertid Hilda Falkman tjänstgjort vid
seminariet endast 14 av de 30 tjänstår, vilka enligt samma lag fordras av kvinnlig
tjänstinnehavare för åtnjutande av hel pension, skulle hennes pension komma att
utgöra u/3n av det sålunda erhållna pensionsunderlaget. Enligt denna beräkningsgrund
skulle pensionsbeloppet bliva 435 kronor 56 öre eller avrundat 440 kronor.

På grund av att Hilda Falkman icke erlagt några pensionsavgifter, lärer emellertid
pensionsbeloppet böra minskas något, förslagsvis till 420 kronor. Om denna
beräkning godkännes, skulle alltså ifrågavarande pension komma att utgöra 420
kronor, vartill jämlikt kungörelsen den 15 juni 1922 angående pensionstillägg
åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer skulle komma
ett pensionstillägg å 180 kronor.

På grund av remiss har statskontoret avgivit utlåtande i ärendet
och därvid yttrat följande:

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot den beräkning skolöverstyrelsen
framlagt beträffande beloppet av den pension, som borde utverkas åt
Hilda Ulrika Falkman, men vill ifrågasätta, om ej den summa, till vilken styrelsen
vid sagda beräkning kommit, 435 kronor 56 öre, borde, i anledning av den omständigheten
att Falkman icke erlagt några avgifter för sin pensionering, avrundas
nedåt till 400 kronor och pensionen alltså bestämmas till samma belopp, som av
1921 års riksdag beviljades såsom pension åt vaktmästaren vid folkskoleseminariet
i Linköping Anna Katarina Österberg.

På grund av vad i ärendet av vederbörande myndigheter anförts Departementsanser
jag det vara skäligt, att Hilda Ulrika Falkman tillerkännes pension chefenå
allmänna indragningsstaten. Vad den ifrågasatta pensionens storlek
beträffar ansluter jag mig till statskontorets mening, att pensionen bör
utgå med 400 kronor för år.»

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

utskottet. Förevarande framställning är, såsom av den lämnade redogörelsen

framgår, grundad på uppgiften, att Hilda Ulrika Falkman varit anställd
vid seminariet i två särskilda omgångar med en sammanlagd tjänstetid
av omkring 14 år. Enligt vad utskottet i ärendet inhämtat, har emellertid
Falkman endast sedan den 1 juli 1914 haft anställning såsom städerska
vid seminariet, vilken befattning hon den 20 augusti 1922 frånträtt.
Hennes anställningstid vid seminariet uppgår sålunda endast till
omkring 8 år. Härförutom har hon under en tid av omkring 6 år
biträtt vid städningsgöromålens utförande mot ersättning av den då
anställda städerskan. Den avlöning, som i propositionen angivits såsom
hennes årsarvode under tiden före den 1 juli 1914, har emellertid, enligt
vad utskottet förvissat sig om, oavkortad uppburits av de städerskor,
som närmast före Falkman varit anställda vid seminariet.

På grund av vad sålunda anförts rörande Falkmans anställning
och då hon vid tiden för nämnda anställnings början redan uppnått en
ålder av omkring 55 år, anser utskottet någon pension av statsmedel
i detta fall icke böra förekomma, varför utskottet funnit sig böra avstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts framställning.

Utskottet hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke må av riksdagen bifallas.

9:o.

Ang.

pension åt
överlärarna
vid tekniska
skolan i Stockholm
Sofia
Oisberg, O. G.
Erikson och
A. Tidner
samt f. d.
portvakten
Regina Margareta
Agrén.

I punkt 9:o av förevarande proposition har hemställts, att riksdagen
må medgiva, dels att en var av överlärarinnan vid tekniska skolan i Stockholm
Sofia Gisberg samt överlärarna därstädes Gustaf Georg Erikson
och Anders Tidner må från och med månaden näst efter den, varunder
vederbörande befattningshavare entledigas från sin tjänst vid skolan,
under sin återstående livslid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension, Sofia Gisberg av 2,900 kronor, Erikson av 4,000 kronor
och Tidner — utöver honom tillkommande pension från statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl. — av 1,050 kronor, dels ock att
förutvarande portvakten vid nämnda skola Regina Margareta Agrén må
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 400 kronor, att utgå från och med den 1 juli 1922.

Under hänvisning till den i propositionen förebragta utredningen
i ärendet får utskottet, som ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag,
hemställa,

13

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Stockholm den 14 maj 1923.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1923■ 8 sand. 43 häft. (Nr 49.)

3