Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1923 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 3 innevarande maj dagtecknad
proposition nr 228, som hänvisats till bankoutskottets förberedande
behandling, bar Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att riksbanken må för tiden från och med
den 16 maj till och med den 31 juli 1923 vara fritagen från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter
deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill
giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Beträffande vad som tidigare förekommit i detta ämne har departementschefen
allenast erinrat, att riksbanken alltsedan den 17 mars 1920
varit befriad från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina sedlar med
guld efter deras lydelse, samt att det i berörda avseende senast lämnade
medgivandet skett enligt kungörelse den 23 mars 1923 för tiden till
och med den 15 maj 1923.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 april 1923 hava nu fullmäktige,
meddelas i statsrådsprotokollet, hemställt om ytterligare förlängning
av den ifrågavarande rätten till utgången av instundande juli månad.

Fullmäktige anföra härom följande.

»Tiden för riksbankens fritagelse från skyldigheten att inlösa sina sedlar Fullmäktige i
med guld går till ända den 15 instundande maj. riksbanken.

Fullmäktige äro fortfarande av den meningen, att vårt lands återgång till
guldmyntfot bör äga rum, så snart sådant utan allt för stor risk kan ske. Tiden
härför är emellertid enligt fullmäktiges uppfattning ännu ej kommen. Sedan fullmäktige
i skrivelse till Elders Kungl. Maj:t den 22 februari detta år senast begärde
förlängning av tiden för ifrågavarande fritagelse, har ingenting inträffat, som
varit ägnat att förbättra möjligheterna för en återgång till guldmyntfot. Den
politiska och ekonomiska situationen i Europa, från vars beroende intet europeiskt
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 sand. 39 höft. (Nr 44—45.) 1

Departements chefen.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

land, och allra minst ett litet land som vårt, kan frigöra sig, är alltjämt i högsta
grad osäker.

Det har lyckats att sedan oktober 1922 hålla den svenska kronans värde i
paritet med guld och dollar. Detta medför i huvudsak samma fördelar för näringslivet,
som en återgång till guldmyntfot skulle medföra. Fullmäktige komma att
hädanefter som hittills ägna all omsorg åt guldparitetens upprätthållande. Det
synes fullmäktige sannolikt, att man under nuvarande fria förhållanden har bättre
utsikter att lyckas härmed, än om man vore bunden vid en av Sverige ensamt i
Europa återinförd guldmyntfot. Om trots fullmäktiges bemödanden det mot förmodan
skulle visa sig, att guldpariteten icke kan upprätthållas, kommer detta att
endast bero på orsaker, som, om guldmyntfoten vore återinförd, skulle hava framtvingat
dess frångående.

Guldmyntfotens återupprättande skulle således i nuvarande läge enligt fullmäktiges
förmenande icke medföra de fördelar för näringslivet, som man på vissa
håll synes föreställa sig, men väl föranleda olägenheter och risker, vilkas betydelse
nu icke låta sig bedömas. Omfattningen av dessa skulle, även om man bortser
från möjligheten av ogynnsamma politiska händelser, kunna föranleda, att den
nyinförda guldmyntfoten åter måste upphävas. Om så skedde, skulle stora och
gagnlösa förluster uppstå och den svenska valutan hava kommit i ett sämre läge,
än om den nuvarande ordningen bibehållits till dess att man med mera trygghet
kunnat återgå till guldmyntfot.»

Fullmäktige hava jämväl uttalat, att, om före ovan angivna tidpunkt
sådana förändrade förhållanden skulle hava inträtt, att en återgång
till guldmyntfot med trygghet kunde försiggå, fullmäktige icke
skulle underlåta att utan tidsutdräkt genomföra denna åtgärd.

Av fullmäktige tillika åberopat utdrag av protokoll över ärendets
behandling hos fullmäktige har fogats vid ovannämnda statsrådsprotokoll,
och anhåller utskottet att i avseende å innehållet i denna bilaga
få hänvisa till propositionen.

Fullmäktige i riksgäldskontor et hava i yttrande förklarat sig ej hava
något att erinra mot fullmäktiges i riksbanken förevarande framställning.

Departementschefen har för egen del anfört följande:

»Då min företrädare i ämbetet den 2 mars 1923 för Kungl. Maj:t
anmälde frågan om befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten
för tiden 1 april—15 maj 1923 (proposition nr 94), framhöll han,
att de förhoppningar om en stabilisering av penningvärdet, som knutits
till tidigare beslut om suspension av sedelinlösningen, så till vida infriats,
som den svenska kronan alltsedan hösten 1922 stått i närheten
av eller vid guldpariteten. Jämväl under den tid, som förflutit sedan
frågan vid nyssnämnda tillfälle var föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
har den svenska kronans värde hållits i paritet med guld.

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

3

Emellertid har rätt allmänt krav uppställts på en definitiv återgång
till den lagstadgade guldmyntfoten. Detta krav bottnar i en önskan
att vinna största möjliga säkerhet och säkerhet på lång sikt för att nu,
sedan den lagstadgade pariteten mellan den svenska kronan och guldet
återställts, denna paritet bibehålies. Det anses, att upprätthållandet av
denna paritet nu är allt för mycket beroende av statsingripanden och
särskilt riksbankens åtgöranden, för att man i nyss angivna hänseende
skall känna sig fullt säkerställd. Vidare framhålles, att den nuvarande
tidpunkten är väl lämpad för återgång till guldmyntfot på den grund,
att guldets värde är i fallande, varigenom några praktiska olägenheter
för näringslivet icke skulle uppstå av en sådan återgång; om däremot
guldmyntfotens återinförande uppskötes, kunde ånyo en stegring av
värdet på guld och dollar, åtföljd av en större eller mindre deflationskris,
hinna inträda, och det skulle kunna tänkas, att det bleve betydligt
svårare att då företaga den ifrågasatta åtgärden samt att i följd härav
den svenska kronan åter kunde komma att för längre tid avvika från
guldpariteten.

Värdet av dessa skäl bör enligt min mening icke underskattas.
Att man utsätter sig för åtminstone någon risk genom att ej nu återinföra
guldmyntfoten skall icke förnekas.

Å andra sidan böra emellertid dessa riskmoment icke överskattas.
Det förefaller nämligen, som om desamma förlorat i praktisk betydelse,
ju längre tiden fortskridit. På sätt förut angivits har så småningom
kronans lagstadgade värde i förhållande till guld återställts och därefter
under rätt lång tid upprätthållits. Det finnes icke anledning att betvivla
riksbanksfullmäktiges nu tillkännagivna avsikt att upprätthålla guldpariteten
under alla sådana förhållanden, som icke äro av den natur, att de
skulle framtvinga ett övergivande av guldmyntfoten, därest densamma
vore återinförd. Överhuvud taget bar den uppfattningen allmänt trängt
igenom, att det är av största vikt för landet att slutligen få den gamla
lagstadgade guldmyntfoten återinförd. Åtgärder eller försummelser, varigenom
detta slutmål skulle utan ytterst tvingande skäl på allvar riskeras,
måste fördenskull anses uteslutna.

Om således de olägenheter och risker, vilka kunna föranledas av
ett uppskov med återupptagande av sedlarnas inlösen med guld efter
deras lydelse, icke längre te sig lika betydande som på ett tidigare
stadium, så återstår att undersöka, huruvida de svårigheter, som kunna
uppstå genom guldmyntfotens återinförande, äro av den vikt, att ett
ytterligare uppskov av nyssnämnt slag verkligen är av rådande förhållanden
påkallat.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

ZJtskoltet.

Det torde då icke kunna förnekas, att en viss risk kan tänkas
uppstå för att guldpariteten genom exceptionella förhållanden temporärt
icke skulle kunna upprätthållas. Det enda land, som för närvarande
har guldmyntfot, är Förenta Staterna, i följd varav med Sveriges övergång
till guldmyntfot den svenska varuprisnivån i huvudsak torde
komma att följa den amerikanska varuprisnivåns växlingar. Det är icke
helt uteslutet, att varuprisnivån i Förenta Staterna kan komma att visa
sådana växlingar, att Sverige icke utan större olägenhet skulle kunna
följa dessa. Till starka växlingar i guldets värde kunna möjligen också
nuvarande oroliga politiska förhållanden komma att föra. Om det i ett
dylikt läge skulle vara betänkligt att nödgas vidtaga en sådan åtgärd
som att avvika från guldpariteten, så måste det givetvis framstå som
ännu allvarligare att vidtaga en sådan åtgärd efter d«t att guldmyntfot
återinförts. Även om sådana förhållanden, som nu angivits, för närvarande
icke synas sannolika, tala således vissa skäl för att med införandet
av en lagstadgad guldmyntfot bör anstå, tills säkrare förutsättningar
finnas för en stabilitet i guldets värde. I detta avseende måste
särskild betydelse tillmätas införande av guldmyntfot och därmed fri
guldmarknad i andra länder än Förenta Staterna.

Det torde icke heller få bortses från att vissa banktekniska svårigheter
skulle kunna uppstå genom att nu definitivt återgå till guldmyntfoten.

Då jag i enlighet med vad jag nu anfört anser, att målet för vår
valutapolitik — en under alla förhållanden tryggad lagstadgad guldmyntfot
— icke äventyras genom att följa riksbanksfullmäktiges av
riksgäldsfullmäktige tillstyrkta förslag, anser jag mig kunna lämna detsamma
min anslutning.»

I samband med Kungl. Maj:ts proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Sköld väckt motion
nr 290, som jämväl blivit till utskottet remitterad och i vilken hemställes
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition.

Beträffande motiveringen vill utskottet hänvisa till motionen.

Frågan om guldmyntfotens återinförande var senast föremål för
riksdagens behandling under sistlidna mars månad och utgår den då
riksbanken medgivna befrielsen från skyldighet att inlösa sina sedlar
med guld den 15 innevarande maj.

Då frågan nu ånyo genom Kungl. Maj:ts förevarande proposition
förelagts riksdagen till prövning, har från olika håll uttalats, att tiden

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

5

nu vore inne för en definitiv återgång till guldmyntfot. Å andra sidan
framhålla fullmäktige i riksbanken, att den politiska och ekonomiska
situationen i Europa, från vars beroende intet europeiskt land, och allraminst
ett litet land som vårt, kunde frigöra sig, vore alltjämt i högsta
grad osäker, varför tiden ännu icke vore kommen för en återgång till
guldmyntfot. Fullmäktige erinra om att riksbanken sedan oktober 1922
hållit den svenska kronans värde i paritet med guld och dollar, vilket
medfört i huvudsak samma fördelar för näringslivet, som en återgång
till guldmyntfot skulle hava gjort.

Enligt utskottets mening är det av största vikt, att vårt land, så
snart detta utan allt för stor risk kan ske, återupptager sedlarnas inlösen
med guld och att därför inga åtgärder vidtagas, varigenom detta
måls förverkligande äventyras eller fördröjes.

Då emellertid utskottet med hänsyn till de osäkra politiska förhållandena
i Europa anser sig böra tillstyrka bifall till propositionen,
sker detta under förutsättning att fullmäktige i riksbanken i enlighet
med sin uttalade avsikt hädanefter som hittills komma att ägna all omsorg
åt guldparitetens upprätthållande och att, om trots fullmäktiges
bemödanden det mot förmodan skulle visa sig, att guldpariteten icke
kan upprätthållas, detta endast skulle kunna bero på orsaker, som, om
guldmyntfoten vore återinförd, skulle hava framtvingat dess frångående.

I. enlighet med denna utskottets uppfattning får utskottet avstyrka
bifall till den av herr Sköld i ämnet väckta motionen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med avslag å förevarande motion
II: 290, må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
nr 228.

Stockholm den 8 maj 1923.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, Lindley, Walles, Enhörning, Vindahl,
Abrahamsson, Bodin och Ström;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro,
Borggren, Hamrin, Bäcklund, Lovén, Strindlund och Bergström.

Reservation

av herrar Vindahl, Hamrin och Bäcklund, vilka yrkat avslag å
Kungl. Maj:ts proposition.