Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1923 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd.
1:°)
I en till riksdagen avlåten, den 16 mars 1923 dagtecknad proposition
nr 163 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikation särenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
a) I punkt l:o) av sagda proposition har hemställts, att riksdagen
må medgiva, att till avlidne förre stationsinspektoren vid statens järnvägar
Per Åkesson Blom sterq vists änka Maria Blomster qvist, född Lundgren,
må av trafikmedel utbetalas pension till ett årligt belopp av 600
kronor, att utgå från och med den 1 januari 1923 i enlighet med de
grunder, som i § 6 av gällande reglemente för statens järnvägars änkeoch
pupillkassa stadgas rörande pensioner till änkor efter delägare i
nämnda kassa.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.
Utskottet har ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer
sålunda,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
b) Under punkt 2:o har hemställts, att riksdagen må medgiva, att
förre postföraren Johan Petter Siikavuopio må från och med den 1 januari
1923 under sin återstående livstid åtnjuta ett årligt understöd av 400
kronor, att utgå av postmedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 samt. 29 käft. (Nr 32.)
Ang.
pension ål
förre stationsinspektoren
P. A. Blomsterqvists
änka.
Ang.
understöd åt
förre postföraren
J. P.
Siikavuopio.
824 28 1
2
Bankoutskott ets utlåtande Nr H2.
General
poststyrelsen.
Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen i förevarande
ärende anfört följande:
»I skrivelse den 27 februari 1923 har generalpoststyrelsen anmält,
att förre postföraren Johan Petter Siikavuopio hos styrelsen gjort hemställan
om tillerkännande av någon pension för sin återstående livstid.
Styrelsen har anfört i huvudsak följande:
Siikavuopio hade varit anställd som postförare å den 37,2 mil, fram och åter,
långa postföringslinjen Karesuando—Skibotn i Norge i det närmaste 24 år eller
under tiden 1 april 1898—28 februari 1922, vid vilken senare tidpunkt postföringen
å sagda linje indragits. Han hade därunder haft att fullgöra — under
vintern med häst och åkdon, eljest till fots och per roddbåt — en postföringstur
fram och åter varannan vecka, dragande en tid av, för varje gång, sammanlagt 7
dagar. I ersättning för denna postföring, som omfattat jämväl avlämning respektive
mottagning av post utmed linjen, hade Siikavuopio uppburit under sommaren
1918 samt från och med den 1 januari 1919 ett belopp av 45 kronor per
färd fram och åter eller 1,170 kronor för år, utom dyrtids tillägg. Tidigare hade
ersättningen varit 35 kronor för dubbel färd eller 910 kronor för år.
Siikavuopio vore född den 15 januari 1858 och sålunda nu över 65 år
gammal. Han lede av bråck, antagligen förorsakat genom det ansträngande arbetet,
och skulle, enligt uppgift, dessutom hava drabbats av slaganfall, vederbörande
kommunalnämndsordförande hade intygat, att Siikavuopio, som alltid varit mindre
bemedlad, levde i fattiga omständigheter. Sin ansökan om understöd hade Siikavuopio
också motiverat med att han numera till följd av ålder och sjukdom vore
urståndsatt att försörja sig och sin familj, bestående av hustru, en minderårig
dotter och en något ofärdig son.
Generalpoststyrelsen tilläte sig erinra därom, att enligt de av Kungl. Maj:t
den 20 juni 1913 och den 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av understöd
m. m. åt personer, som äro eller varit anställda i postverket eller anlitats
i dess ärenden, gällde, att understöd till belopp, motsvarande högst % av senast
utgående ersättning kunde tilldelas poststationsföreståndare och lantbrevbärare,
som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25 år eller, undantagsvis, under kortare
tid, och som befunnes vara i behov av understöd. Dessa grunder, vilka fastställts
efter riksdagens hörande, medgåve icke tilldelande av understöd åt sådana
postförare, som, utan att verkställa lantbrevbäring, allenast forslat post direkt
mellan två eller flera postanstalter.
Emellertid hade riksdagen vid skilda tillfällen, med anledning av väckta
motioner eller på grund av avlåtna propositioner, av postmedel beviljat postförare
årliga understöd, nämligen år 1909 åt Anders Johan Johansson, Furusund, till
belopp av 300 kronor, år 1911 åt Anders Johan Eriksson, Grinstad, till belopp
av 120 kronor, år 1913 åt Olof Johansson Ferm, Bua, Örn, till belopp av 300
kronor, år 1918 åt Adolf Fredrik Lundberg, Katan, samt åt Jonas Lilja, Dädesjö,
vardera till belopp av 200. kronor, år 1922 åt Mikael Mikaelsson, Yttervik, till
belopp av 250 kronor.
Härförutom hade av riksdagen år 1919 beviljats årligt understöd av 300
kronor åt förre entreprenören av posttransporterna inom Jönköpings stad Carl
Gustaf Johansson.
Bankoutskottets utlåtande Nr 82.
3
Generalpoststyrelsen ansåge, att även Siikavuopio borde tilldelas ett årligt
understöd.. Av vad styrelsen liade sig bekant och i övrigt genom infordrade upplysningar
inhämtat rörande de förhållanden, under vilka Siikavuopio haft att
framföra posten å den över 37 mil långa ödemarkslinjen Karesuando—Skibotn
och åter, Sveriges nordligaste postföringslinje utefter landets nordligaste gräns,
framginge otvetydigt, att hans arbete varit av synnerligen krävande natur. Siikavuopios
postfärder genom väglös ödemark, sommartiden genom myrar och över
ospångade vattendrag, vintertiden genom snö och långvarigt mörker, vore en
arbetsprestation i statens tjänst, som — i all synnnerhet om den jämfördes med
förhållandena i mer kultiverade bygder — väl kunde betecknas såsom i sitt slag
en kulturbragd. Under »menföret», då isarna varken bure eller bruste, hade
postens framförande av postföraren krävt alldeles särskilda personliga kvalifikationer
jämte ett synnerligt nit och intresse. Att sådana egenskaper också varit
till finnandes hos Siikavuopio, framginge redan av den, visserligen icke på understödsfrågans
prövning inverkande omständigheten, att Siikavuopio under hela
tiden för sin anställning som postförare varit bosatt 5 mil från postföringslinjens
utgångspunkt, Karesuando poststation. Till de över 37 milen för varje postfärd
hade sålunda kommit 10 mils fram- och återfärd till poststationen. I avgivna
yttranden hade Siikavuopios förmän intygat, att icke någon som helst anmärkning
mot denne förekommit från vare sig postverkets eller den korresponderande
allmänhetens sida, samt livligt tillstyrkt, att Siikavuopio måtte beviljas ett ålderdomsunderstöd
av sådan storlek, att det satte honom i stånd att någorlunda bekymmerslöst
fylla sina behov under återstående levnadsdagar. Även i övriga
infordrade yttranden lämnades Siikavuopio goda vitsord. Postdirektionen i Norra
distriktet funne med hänvisning till av vederbörande kommunalnämndsordförandes
intyg Siikavuopio vara i stort behov av ekonomisk hjälp och tillstyrkte
en hemställan, att sökanden måtte tillerkännas ett årligt understöd av 400 kronor.
Ett sådant understödsbelopp funne generalpoststyrelsen jämväl för sin del skäligt.
Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen
hemställt, att Kung]. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att Siikavuopio
matte från och med den 1 januari 1923 under sin återstående
livstid av postmedel uppbära ett årligt understöd av 400 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 12 mars 1923 tillstyrkt bifall till
generalpoststyrelsens framställning.
Postförare, som icke äro att hänföra till lantbrevbärare, äro, såsom
generalpoststyrelsen framhållit, icke berättigade till pension eller understöd.
När sådana personer i undantagsfall beviljats understöd av statsmedel,
har detta varit att tillskriva särskilda omständigheter, såsom
olycksfall under tjänsteutövning eller lång anställningstid under svåra
och krävande förhållanden. I det nu förevarande fallet synas mig sådana
särskilda starka skäl för tilldelande av understöd vara för handen. Jag
vill d ärför tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.))
Departe
hientschefen.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
Utskottet.
Ang.
årligt understöd
åt lantbrevbäraren
L. F. Almströms
änka.
Såsom departementschefen, erinrat, äro postförare, vilka icke tjänstgjort
som lantbrevbärare, ej berättigade till pension eller understöd av
allmänna medel. Endast i vissa undantagsfall har riksdagen, där alldeles
särskilda omständigheter förelegat, beviljat dylika understöd. Det
arbete, som Siikavuopio under 24 år utfört för framförande av posten
den 37 mil långa linjen genom obanade ödemarker i landets nordligaste
trakter, måste enligt utskottets mening betraktas såsom en kulturbragd
i sitt slag och bär vittne om ett mindre vanligt nit och intresse vid
fullgörandet av den med synnerliga besvärligheter förenade tjänstgöringen.
Under sådana förhållanden anser utskottet, att staten bör bevilja
ett ålderdomsunderstöd åt Siikavuopio och vill därför helt ansluta
sig till Kungi. Maj:ts förslag.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att förre postföraren
Johan Petter Siikavuopio må från och med den
1 januari 1923 under sin återstående livstid åtnjuta ett
årligt understöd av fyrahundra kronor, att utgå av
postmedel.
2:o.
I en inom första kammaren under nr 32 väckt motion har herr
Carl Eriksson hemställt, »att riksdagen måtte bevilja avlidne lantbrevbäraren
Lars Fredrik Almströms änka Karin Almström i Gunnarsbo,
Ljusdals socken, från och med den 1 januari 1923 under hennes återstående
livstid ett årligt understöd av 300 kronor, att utgå av postmedel».
Till stöd för yrkandet har anförts, bland annat, att Almström, som
under omkring 22 år tjänstgjort såsom lantbrevbärare, den 23 november
1921 avlidit av hjärtslag, som träffat honom under pågående brevbäringstur,
samt efterlämnat änka och två barn i brydsamma ekonomiska
förhållanden.
Beträffande motiveringen i övrigt liksom i fråga om de bilagor,
som fogats vid motionen, får utskottet hänvisa till densamma.
över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört generalpoststyrelsen.
Banlcontslcottets utlåtande Nr 32.
5
Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande anfört huvudsakligen följande:
I
fråga om Almström vore till de i vederbörande motion med bilagor meddelade
sakuppgifter att tillägga, att den av Almström sedan den 1 oktober 1899
eller under något mer än 22 år fullgjorda lantbrevbäringen utefter den 15 km.
långa linjen Ljusdal—Gunnarsbo utförts med två turer (fram och åter) i veckan,
vilket beräknades taga en arbetstid av 7 1/2 timmar per dubbel tur. I ersättning
hade Almström under åren närmast före sin död uppburit:
fr. o. m. den 1 jan. 1917 4 kr. 70 öre pr dubbel tur eller 9 kr. 40 öre pr vecka,
» » » » 1 » 1919 7 » pr dubbel tur eller 14 kr. pr vecka,
» » » » 1 » 1921 7 » 50 öre (50 öre som provisoriskt tillägg) pr
dubbel tur eller 15 kr. pr vecka.
För år räknat hade Almström alltså vid tiden för sin den 23 november 1921
timade död uppburit en ersättning av 780 kronor.
I skrivelse till generalpoststyrelsen den 6 december 1921 hade Almströms
änka hemställt, att styrelsen ville bereda henne ett årligt understöd av 300 kronor,
vilken hemställan generalpoststyrelsen på grund av gällande bestämmelser
ansett icke kunna föranleda till någon styrelsens åtgärd.
Generalpoststyrelsen har vidare erinrat, att styrelsen vid prövning av
berörda ansökning haft att följa de i kungl. brev den 20 juni 1913
och 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av åldersdomsunderstöd
åt vissa anställningshavare vid postverket. Enligt nämnda grunder
kunde dylikt understöd till belopp, motsvarande högst 2/s av senast
utgående ersättning, tillerkännas poststationsföreståndare och lantbrevbärare,
som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25 år eller undantagsvis
under kortare tid och som tillika befunnes vara i behov av understöd.
Dessa grunder, vilka fastställts efter riksdagens hörande, medgåve sålunda
icke tilldelande av understöd åt efterlevande till anställningshavare
inom nu omförmälda grupper.
Beträffande det i motionen gjorda yrkandet har generalpoststyrelsen
framhållit, att Almström vid sin av dödsfallet föranledda avgång icke
innehade så lång anställningstid, att han, därest avgången föranletts av
andra skäl, haft obetingad rätt till understöd, samt härefter yttrat:
Ur principiell synpunkt måste invändning resas mot ett yrkande, att Almströms
änka skulle komma i åtnjutande av ett understöd, vartill Almström själv,
i förekommande fall, icke varit med stöd av gällande bestämmelser berättigad.
Härtill komme, att Almström näppeligen kunde anses hava varit för sitt och
familjens uppehälle ens i mera väsentlig grad hänvisad till sin anställning vid
postverket. Almströms lantbrevbärarsyssla, påkallande tjänstgöring endast två
dagar i veckan, måste anses hava för honom haft karaktären av bisyssla med
syfte att bidraga till, men ej täcka kostnaden för familjens försörjning.
Med allt beaktande av de ömmande omständigheter, som i nu omhandlade
fall förelåge, syntes det generalpoststyrelsen icke principiellt tillrådligt att till -
Generalpost
styrelsen.
6
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 32
Statskontor et
Utskottet.
styrka bifall till den motionsvis gjorda hemställan om beviljande av årligt understöd
åt änkan Karin Almström.
Under åberopande av vad sålunda anförts, har generalpoststyrelsen
avstyrkt bifall till motionen i fråga.
Statskontoret har för egen del anfört följande:
»Som stod för sitt yrkande har motionären åberopat, bland annat, 1920 års
riksdags beslut angående beviljande av ett årligt understöd å 300 kronor åt änkan
efter lantbrevbäraren K. J. Eriksson (skr. nr 174). Statskontoret vill emellertid
erinra, att bankoutskottet vid samma riksdag i denna fråga uttalade att, då
änkan Eriksson icke lagligen vore berättigad till pension och i övrigt några omständigheter
icke anförts, vilka syntes böra föranleda till beviljande av understöd
från statens sida, samt då vidare ett bifall till motionen skulle innebära
ett frångående av dittills tillämpade principer, utskottet ansåge sig med hänsyn
till de konsekvenser, ett bifall skulle medföra, böra avstyrka bifall till den i
denna fråga väckta motionen. Yad utskottet sålunda anfört synes statskontoret
äga full giltighet även beträffande nu ifrågavarande pensioneringsfråga; och vill
statskontoret särskilt framhålla, att Almström visserligen avlidit under arbete
för postverkets räkning, men att dödsfallet icke synes hava föranletts av detta
arbete. Med stöd av det anförda får statskontoret som sin åsikt uttala, att ifrågavarande
motion icke synes böra bifallas.»
Med hänsyn till arten av mannens anställning är änkan Almström
icke lagligen berättigad till pension. Några särskilda omständigheter
av beskaffenhet att böra föranleda till beviljande av understöd från statens
sida hava enligt utskottets mening ej heller blivit anförda. Av
den förebragta utredningen framgår, att Almströms lantbrevbärarsyssla
påkallat tjänstgöring endast två dagar i veckan, varför hans anställning
i postverkets tjänst närmast varit att betrakta såsom en bisyssla. Härtill
kommer, att Almströms tjänstetid icke varit så lång, att han själv
skulle, därest han av annan anledning än dödsfall avgått från tjänsten,
varit berättigad till understöd av allmänna medel. Vid sådant förhållande
och då dödsfallet icke torde kunna anses hava föranletts av Almströms
arbete i postverkets tjänst, har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka
bifall till motionen.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion I: 32 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 7
3:o.
I en inom andra kammaren av herr Hansson i Trollhättan väckt
motion nr 19 har hemställts, att riksdagen måtte åt lådbrevbäraren
Konrad Olsson under hans återstående livstid bevilja ett årliert understöd
av 300 kronor.
Till stöd för yrkandet har i motionen framhållits, bland annat, att
Olsson, som omkring 20 år varit anställd i postverkets tjänst, nu vore
sjuk och icke syntes mera kunna utföra något nämnvärt inkomstbringande
arbete samt att enligt motionen bifogat läkarintyg sjukdomen
(kronisk muskelreumatism) delvis adragits under arbetet i postverkets
tjänst.
Beträffande de av motionären i övrigt åberopade skälen får utskottet
hänvisa till motionen med därvid fogade bilagor.
Över förevarande motion har statskontoret på anhållan av utskottet
anbefallts avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk i ärendet in
hämtat
yttrande av generalpoststyrelsen.
Generalpoststyrelsen har beträffande Olssons anställning m. m. meddelat
följ ande :
Olsson hade från och med den 1 juli 1902 varit anställd efter vartannat:
såsom gångpostförare under 8 år 6 månader,
» lantbrevbärare » 5 år 8 månader,
» lådbrevbärare » 5 år 7 månader.
Såsom lådbrevbärare (i Strömslund) hade Olsson haft att fullgöra en lådbrevbänngstur
dagligen med beräknad arbetstid av 5 timmar per tur. I ersättning
härför hade Olsson vid tiden för sin avgång, den 31 mars 1922, uppburit ett
belopp av 3 kronor 50 öre per tur, motsvarande 1,277 kronor 50 öre för år
räknat.
I skrivelse till generalpoststyrelsen den 2 mars 1922 hade Olsson hemställt
om erhållande av antingen ett årligt understöd eller en gratifikation en gång för
alla. Ifrågavarande hemställan hade generalpoststyrelsen på grund av gällande
bestämmelser funnit sig förhindrad bifalla.
Yid den av generalpoststyrelsen företagna prövning av nämnda ansökning
hade styrelsen haft att följa de i kungl. brev den 20 juni 1913 och 28 juni 1918
fastställda grunder för tilldelande av ålderdomsunderstöd åt vissa anställningshavare
vid postverket. Enligt nämnda grunder kunde dylikt understöd till belopp,
motBVcirande högst 2/3 av senast utgående ersättning, tillerkännas poststationsförestandare
och lantbrevbärare, som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25
ar eller, undantagsvis, under kortare tid och som tillika befunnes vara i behov
av understöd. Dessa grunder, vilka fastställts efter riksdagens hörande, medgåve
sålunda icke tilldelande av understöd ut efterlevande till anställningsliavare inom
nu omförmälda grupper, ej heller åt personer, som i annan egenskap än poststationsföreståndare
eller lantbrevbärare varit anställda i postverkets tjänst. Vis
-
Ang.
ärligt understöd
åt lådbrevbäraren
K. Olsson.
Generalpoststyrelsen.
8
Banko utskottets utlåtande Nr 32.
Statskontoret.
Viskottet.
serligen liade riksdagen vid enstaka tillfällen, med föranledande av väckta motioner
eller på grund av avlåtna propositioner, beviljat understöd av postmedel i
sådana fall, där generalpoststyrelsen enligt anförda bestämmelser varit förhindrad
att medgiva sådant. Generalpoststyrelsen hade emellertid för sin del, allenast då
särskilda omständigheter därtill givit anledning, funnit sig böra i infordrat yttrande
tillstyrka eller i underdånig skrivelse själv föreslå understöd utanför gällande
bestämmelser.
Beträffande frågan om tilldelande av understöd åt Olsson liar generalpoststyrelsen
anfört, att förhållandena i förevarande fall såtillvida ställde
sig aunnorlunda än i fråga om det under punkt 2:o här ovan behandlade
spörsmålet om understöd åt änkan Almström, som här avsåges ett till
vederbörande anställningshavare själv utgående understöd. Emellertid
hade Olsson under en sammanlagd anställningstid av ej fullt 20 ar endast
under något mer än 5l/s år innehaft sådan befattning — lantbrevbärare
— som kunnat enligt gällande bestämmelser berättiga honom till
understöd, låt vara att han, utöver förenämnda tid, under ett antal år
(5 år 7 månader) tjänstgjort i befattning — lådbrevbärare — av till
någon del med lantbrevbärarebefattning likartad natur. Generalpoststyrelsen,
som medgåve, att de principiella invändningarna mot bifall till
motionen, på grund av det nu anförda, icke kunde göras med samma
styrka gällande i förevarande fall som i fallet Almström, funne sig
emellertid av enahanda skäl, som föranlett dess avslag å Olssons egen
hemställan, hindrad tillstyrka bifall till motionen.
Statskontoret har i sitt utlåtande anfört följande:
»I ärendet har upplysts, att Olsson som lantbrevbärare kan räkna endast 5
hela tjänstår, men att han dessutom varit anställd dels som gångpostförare i mer
än 8 år och dels som lådbrevbärare i över 5 år. Beträffande sistnämnda anställning
har meddelats att den beräknats hava för Olsson medfört 5 timmars arbete
dagligen; den torde därför kunna antagas hava utgjort Olssons huvudsakliga verksamhet.
Vid sådant förhållande och då det genom läkares intyg blivit visat att
största sannolikhet föreligger för det antagandet, att Olsson under arbetet för
postverkets räkning ådragit sig den sjukdom, som nu tvingat honom att lämna
sin anställning hos postverket och som gjort honom oförmögen att för framtiden
helt försörja sig och sin familj, synas sådana omständigheter föreligga, att någon
pension av postverkets medel bör åt Olsson utverkas. Mot det av motionären
ifrågasatta pensionsbeloppet synes intet vara att erinra.»
Visserligen har Olsson endast under kortare tid innehaft sådan anställning
i postverkets tjänst, som kan berättiga till understöd av allmänna
medel. Då emellertid, enligt vad läkarbetyg utvisar, största
sannolikhet föreligger för det antagandet, att den sjukdom, som gjort
honom oförmögen att med arbete försörja sig, delvis ådragits under
arbetet i postverkets tjänst, har utskottet, med hänsyn tagen jämväl där
-
BanJcoutslcottets utlåtande Nr 32.
9
till, att Olsson under jämförelsevis lång tid i annan anställning än lantbrevbärares
utfört arbete för postverkets räkning, funnit sig böra tillstyrka
att något understöd tillerkännes honom under lians återstående
livstid. Det av motionären i sådant avseende föreslagna beloppet synes
utskottet skäligt. Understödet torde böra beviljas av postmedel och utgå
från och med den 1 januari 1923.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 19, må medgiva, att förre lådbrevbäraren i Strömslund
Konrad Olsson må från och med den 1 januari
1923 under sin återstående livstid av postmedel uppbära
ett årligt understöd av trehundra kronor.''
4:o.
I en inom andra kammaren av herrar Knutsson och Jensen väckt
motion nr 70 har hemställts om tilläggspension till f. d. förste stationsskrivaren
C. L. Törnebladh.
Motionen är av följande lydelse:
»Uti en inom denna kammare under sistlidne riksdag väckt motion nr 56
hemställdes på i motionen anförda skäl, att riksdagen måtte besluta, att till f. d.
förste stationsskrivaren Carl Leonard Törnebladh! bevilja utbetalandet av tilläggspension
motsvarande skillnaden mellan den till honom utgående pensionen och
den lian skolat uppbära, om han formellt fullgjort 30 ordinarie års tjänst.
Över motionen anbefalldes på begäran av bankoutskottet statskontoret avgiva
utlåtande, och överlämnade statskontoret därvid jämte eget, jämväl ett av
järnvägsstyrelsen i ärendet avgivet yttrande. Häri, likaväl som uti bankoutskottets
över motionen avgivna utlåtande nr 22, framhålles hurusom någon tillförlitlig
utredning för bedömande av riktigheten av huruvida Törnebladh skulle hava
blivit i viss mån orättvist behandlad, varigenom han kommit i en relativt sämre
ställning i pensionsliänseende, utöver av numera avlidne trafikdirektören Sjöstedt
på, sin tid avgivna och i bankoutskottets utlåtande intagna yttrande, icke varit
miijlig att åvägabringa. Och det är tydligt, att det jämväl för Törnebladh, som
icke kan undgå att nu på ålderns dagar känna sig smärtsamt berörd, så länge
han rent ekonomiskt får vidkännas följderna av den orättvisa han vid sitt ordinarieblivande
under icke mindre än 12 år förmenar sig hava vederfarits, skall
vara svårt att nu kunna åvägabringa sådan, alldenstund de flesta av dem, som
vid den tidpunkten levde, nu äro döda eller vistas på för Törnebladh okänd ort.
Emellertid har Törnebladh den 9 sistlidne oktober erhållit ett intyg från en
av sina ännu levande överordnade från den tidpunkt det här rör sig om, nämligen
f. d. trafikinspektören F. Lindskog, vilket intyg, jämsides med förut omnämnda
intyget av numera avlidne trafikdirektören Sjöstedt, i förevarande avseende
torde böra tillmätas sådan betydelse, att en ny prövning av frågan kan
anses motiverad.
Ang. tilläggspension
åt
f. d. förste
stationsskrivaren
C. L. Törnebladh.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 saml. 29 käft. (Nr 32.)
934 23 2
10
BankoutsJcottets utlåtande Nr 32.
Under åberopande av vad sålunda i motionen i fjol anfördes, jämte i avskrift
till motionen nu bifogade intyg från f. d. trafikinspektören F. Lindskog, få
vi därföre hemställa, ,
att riksdagen måtte besluta till f. d. förste stationssknvaren Carl Leonard
Törnebladk bevilja utbetalandet av tilläggspension motsvarande skillnaden mellan
den till honom nu utgående pensionen och den han skolat uppbära, om han formellt
fullgjort 30 ordinarie års tjänst.»
Det i motionen åberopade av f. d. trafikdirektören F. Lindskog ut
färdade intyg, dagtecknat den 9 oktober 1922, är av följande lydelse.
»Efter framställning av f. d. förste stationsskrivare Carl Leonard Törnebladk,
får jag, som tiden mellan den 1 januari 1878 och 31 juli 1902 varit tjänstgörande
trafikdirektörsassistent, trafikdirektör samt trafikinspektör vid ''Ostra stambanan
härmed intyga, att Törnebladk både redan 1877 samt därefter intill år 1889 vid
inträffande vakanser varit objektivt uppförd på förslag till ordinarie stationsskrivare;
men därifrån uteslutande, i avvaktan på författningsenligt betyg från
d v. järnvägsläkaren, vilken till synes omotiverat förmenade, att begynnelse till
bröståkomma inträtt, utstrukits, oaktat utomstående läkare förklarat honom vara
fullkomligt frisk; . , ,
att han först år 1889 av nyantagen järnvägsläkare utfått fullständigt betyg,
och därpå blivit antagen till ordinarie stationsskrivare fr. o. m. den 1 januari 1890,
vadan han således genom exempellöst missförstånd beklagligtvis blivit förbigången
och eftersatt icke mindre än tolv tjänsteår, varunder han oavbrutet, utan
att ens ha varit sjukrapporterad tillfälligtvis, tjänstgjort såsom extra skrivbiträde,
att Törnebladk i oavbruten följd varit tjänstgörande vid statsbanan icke
mindre än fyrtio tjänsteår, och i alla avseenden gjort sig välförtjänt av bästa
vitsord såväl i som utom tjänsten.»
Den av motionärerna jämväl åberopade, av numera avlidne f. trafik
direktören V. Sjöstedt till järnvägsstyrelsen avlåtna, den 18 november
1889 dagtecknade skrivelsen lyder sålunda:
»Härmed får jag vördsamt till stationsskrivare föreslå skrivbiträdet Carl
Leonard Törnebladk och bifogar för detta ändamål präst-, läkare- och färgsinne
bet"
°Herr Törnebladk antogs redan i juli 1876 till elev vid östra stambanan och
har sedan oavbrutet tjänstgjort på större och mindre stationer å avdelningen
varvid han handlagt alla en stationsskrivare tillkommande göromål samt vid
undergångna examina i reglementen och telegrafi visat göda insikter. Då Törnebladh,
efter avlagda kunskapsprov och på grund av nit, skicklighet och ordentlighet
vid fullgörandet av sina åligganden, 1877 skulle föreslås till ordinarie, lyckades
han ej erhålla läkarebetyg i överensstämmelse med kungl. järnvägsstyrelsens
fordringar, varför förslaget då förföll, men enär han alltsedan oavbrutet tjänstgjort
och därunder aldrig varit av sjukdom eller kroppslig svaghet hindrad i sm
tjänstgöring samt nu erhållit fullständigt friskt läkarebetyg, anser jag det vara
min plikt att föreslå honom till ordinarie befattning, sedan lian använts over 13
år i järnvägens tjänst och därunder på ett tillfredsställande sätt till fullo ersatt
ordinarie tjänsteman.
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 32.
11
I betraktande av Törnebladhs många gagnande tjänsteår såsom extra, under
vilken tid han alltid i avlöningsväg, såsom icke ordinarie, fått stå tillbaka, får jag
vördsamt föreslå avlöning i ll:e klassen, eller 1,200 kronor pr år, samt att befordringen
må räknas från och med den 1 januari 1890.»
Såsom i motionerna erinras, förelåg till behandling vid förlidet års
riksdag en liknande motion som den nu förevarande. Såväl järnvägsstyrelsen
som statskontoret avgåvo på utskottets anhållan yttrande över
motionen, och blev densamma i anslutning till myndigheternas yttranden
av utskottet avstyrkt samt av riksdagen avslagen.
Uti sitt i ärendet avgivna yttrande anförde utskottet, att av utredningen
framginge, att f. d. förste stationsskrivaren Törnebladh, vilken
vore född den 6 juni 1852 och den 1 januari 1890 vunnit ordinarie
anställning i statens järnvägars tjänst, vid sin avgång ur tjänsten den
1 juli 1917 räknat en tjänstetid i ordinarie anställning av nära 27 år
6 månader. Enligt gällande pensionsbestämmelser hade han vid sitt
avsked erhållit en pension av 2,357 kronor om året, varefter han från
och med den 1 januari 1919 tillerkänts en tilläggspension av 107 kronor
om året. Hans sammanlagda pensionsförmåner utgjorde alltså för närvarande
2,464 kronor årligen. Härå utginge jämväl dyrtidstillägg.
Enligt förlidet års riksdags beslut om pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst har Törnebladh kommit i åtnjutande av
sådant tillägg till belopp av 60 kronor om året, räknat från och med
den 1 april 1922.
Innan Törnebladh vann ordinarie anställning, hade han under mera
än 13 år använts i statens järnvägars tjänst först såsom elev och sedermera
såsom extra befattningshavare. Beträffande anledningen till det
långa dröjsmålet med hans antagande i ordinarie tjänst hade järnvägsstyrelsen
meddelat, att det icke varit möjligt för styrelsen att därutinnan
erhålla någon utredning utöver den, som återfunnes uti det av motionären
åberopade, av numera avlidne trafikdirektören Sjöstedt på sin tid avgivna
yttrandet.
I motionen hade gjorts gällande, att Törnebladh skulle hava blivit
i viss mån orättvist behandlad, varigenom han kommit i en relativt
sämre ställning i pensionshänseende. Någon tillförlitlig utredning för
bedömande av riktigheten härav ansågs emellertid, såsom också järnvägsstyrelsen
framhöll, icke vara möjlig att åvägabringa, och syntes man
vid sådant förhållande icke heller kunna taga någon hänsyn härtill.
Nu hava emellertid motionärerna införskaffat ytterligare ett intyg,
utfärdat den 9 oktober 1922 av f. trafikdirektören F. Lindskog. Detta
intyg synes överensstämma med det, som på sin tid avgivits av numera
Utskottet.
12
7? an k o u ts kottets utlåtande Nr 32.
Ang. understöd
åt f.
förste stations
skriv aren
A. Th. Enegrens
änka
och barn.
avlidne trafikdirektören Sjöstedt, därutinnan, att det uteslutande varit
den omständigheten, att Törnebladh icke kunnat för sin befordran till
ordinarie tjänst förete författningsenligt läkarbetyg, som förorsakat att
han blivit från förslaget utesluten. Han synes redan år 1877 och därefter
till år 1889 hava blivit föreslagen till erhållande av ordinarie
stationsskrivartjänst men av nyssnämnda anledning därifrån uteslutits.
Emellertid framgår, att Törnebladh faktiskt gjort tjänst, svarande mot
stationsskrivares och, enligt vad det senast ingivna intyget synes utvisa,
utan att ens tillfälligtvis hava varit av sjukdom förhindrad att tjänstgöra.
Sedermera synes han också hava fullgjort sin tjänst utan att
sjukdom eller sjuklighet därifrån hindrat honom. Aven om det ej kan
med full visshet utrönas, huruvida Törnebladh, såsom man velat göra
gällande, blivit på något sätt orättvist behandlad och därigenom icke
varit i tillfälle att förete författningsenligt läkarbetyg, torde man likväl
icke böra bortse från den särdeles långa tid, sammanlagt omkring 40 år,
som han faktiskt gjort tjänst såsom ordinarie. Under sådana förhållanden
anser utskottet med fästat avseende å innehållet i de båda åberopade
intygen det vara billigt, att Törnebladh kommer i åtnjutande av den
föreslagna tilläggspensionen, utgörande enligt inhämtade uppgifter 434
kronor om året. Hans sammanlagda pensionsförmåner skulle då uppgå
till 2,898 kronor med rätt till dyrtidstillägg men icke pensionstillägg.
Det ifrågavarande skillnadsbeloppet torde böra anvisas från och med
den 1 januari innevarande år och utgå av trafikmedel.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 70, må medgiva, att till f. d. förste stationsskrivaren
Carl Leonard Törnebladh må, utöver honom författningsenligt
tillerkänd pension å 2,464 kronor, från och med
den 1 januari 1923 under hans återstående livstid av
trafikmedel utgå ytterligare fyrahundratrettiofyra kronor
årligen.
5:o.
I en inom andra kammaren av herrar Bärg i Katrineholm och
Lagerkwist väckt motion nr 135 har framställning gjorts om beviljande
av årliga understöd åt f. förste stationsskrivaren A. Th. Enegrem änka
och barn.
Framställningen är av följande lydelse:
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
13
»Förste station sskrivaren Adam Tlieodor Enegren, född den 2 juni 1854
och anställd i ordinarie tjänst såsom station sskrivare vid statens järnvägar den
1 januari 1878, därvid han även vann inträde i verkets änke- och pupillkassa,
avled den 23 februari 1921, efterlämnade utom hustrun tvenne minderåriga barn,
en son född den 24 mars 1908 och en dotter, född den 21 november 1909.
Emellertid hade Enegren, som i sitt första äktenskap blivit änkling vid 52
års ålder, jämlikt för kassan gällande stadgar, utträtt ur denna den 1 januari
1907, men, av anledning som nu icke låter sig bedömas, vid ingående av äktenskap
för andra gången underlåtit förnya sitt medlemsskap i kassan. Följden
härav blev, att hans nu efterlevande hustru och barn icke kommo i åtnjutande
av den pension, som eljest skolat tillkomma dem, enligt uppgift belöpande sig
för det närvarande till 1,655 kronor jämte dyrtidstillägg. På grund av sjuklighet
är änkan delvis oförmögen draga försorg om sig och barnen och hänvisas i fråga
om hennes ekonomiska och andra förhållanden till innehållet uti de handlingar
i ärendet, som direkt komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Med anledning härav och då Enegren under nära 30 år erlagt stadgade avgifter
för erhållande av pensionsrätt åt sina efterlevande, vilken på anförda skäl
icke kunnat komma någon hans efterlevande till godo, få vi, under åberopande
av riksdagens tidigare beslut i liknande fall, härmed hemställa,
att riksdagen måtte besluta bevilja dels änkan efter f. d. förste stationsskrivaren
Adam Theodor Enegren, Johanna Gustava Enegren, född Andersson,
från och med år 1923 under hennes återstående livstid så länge hon lever ogift ett
årligt understöd av 600 kronor, dels ock vart och ett av hennes i äktenskapet
födda barn Uno Gustaf Theodor, född den 24 mars 1908, och Sztavicka Eva
Maria, född den 21 november 1909, ett årligt understöd av 200 kronor, att utgå
likaledes från och med år 1923 till och med utgången av det kalenderår, under
vilket barnet uppnått 18 års ålder.»
Av tillgängliga handlingar i detta ärende har utskottet inhämtat,
att änkan Enegren under augusti månad förlidet år hos Kung!. Maj:t
gjort framställning om beredande åt henne och hennes två minderåriga
barn av pension av statsmedel. Ansökningen remitterades till järnvägsstyrelsen,
som infordrat yttrande av direktionen för statens järnvägars
änke- och pupillkassa.
Häri anförde direktionen följande:
»Av handlingarna i ärendet inhämtas: förste stationsskrivaren Enegren var
född den 2 juni 1854, anställdes i ordinarie tjänst vid statens järnvägar den 1
januari 1878 och avgick ur statens järnvägars tjänst med utgången av september
månad 1913. Han utträdde ur statens järnvägars änke- och pupillkassa med utgangen
av december månad 1906, enär han uå saknade pensionsberättigade anhöriga.
Den 4 juli 1907 ingick Enegren äktenskap med sökanden, vilken är född
den 19 september 1880, och efterlämnade vid sin död den 23 februari 1921 i
sitt äktenskap med sökanden två barn födda den 24 mars 1908 resp. 21 november
1909.
Det hade stått öppet för Enegren att, efter det lian ingått sitt äktenskap
med sökanden, så länge han var i järnvägens tjänst eller med utgången av september
manad 1913, ånyo vinna delägarrätt i kassan. I händelse han begagnat
sig av denna rätt vid angivna tidpunkt, så hade han haft att erlägga, förutom
Direktionen.
14
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 32.
Järnvägsstyrelsen.
Utskottet.
årsavgifter för tiden 1 januari 1907—30 september 1913 kronor 644; 37, en tillläggsavgift
en gång för alla av kronor 2,004: 95.
Då Enegren icke begagnat sig av rätten att för sökanden ocb i äktenskapet
med henne födda barn vinna delägarrätt i kassan och alltså vid sin död icke
tillhörde densamma, kan på grund av reglementets bestämmelser någon pension
till sökanden och hennes barn icke utgå från kassan.»
För egen del anförde järnvägsstyrelsen, att, enligt vad som framginge
av direktionens yttrande, sökandens man, som den 4 juli 1907
ingått äktenskap med henne och för vilken det därefter stått öppet att
mot erläggande av vissa avgifter återförvärva delägarrätt i förenämnda
kassa, underlåtit att begagna sig av detta sätt att i pensionshänseende
sörja för sin hustru och sina i äktenskapet med henne födda barn. Med
hänsyn härtill ansåge sig styrelsen förhindrad att tillstyrka bifall till
ansökningen.
Vid föredragning den 24 november 1922 av förberörda ansökning
fann Kungl. Maj:t densamma icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Av utredningen i ärendet framgår, att förste stationsskrivaren A.
T. Enegren, som var född den 2 juni 1854 och den 1 januari 1878
anställdes i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, med utgången av september
månad 1913 lämnat sin tjänst samt den 23 februari 1921 avlidit,
efterlämnande änka och två minderåriga barn i mindre goda ekonomiska
omständigheter. Jämlikt stadgandet i § 6 mom. 1 av reglementet
för statens järnvägars änke- och pupillkassa äro Enegrens änka
och barn icke berättigade till erhållande av pension, enär mannen vid
äktenskapets ingående (den 4 juli 1907) var över 50 år gammal. Myndigheterna
hava i avseende härå framhållit, att det stått öppet för Enegren
att, så länge han var i järnvägens tjänst, mot erläggande av vissa
avgifter återförvärva delägarrätt i förenämnda kassa. Direktionen har i
sitt ovanintagna yttrande meddelat, att beloppet av de avgifter Enegren
skulle hava erlagt till kassan, om han i september månad 1913, då han
ännu var kvar i järnvägens tjänst, sökt sådan delägarrätt, utgjort, förutom
årsavgifter 644 kronor 37 öre, en tilläggsavgift en gång för alla
av 2,004 kronor 95 öre.
Enligt vad utskottet inhämtat, har emellertid direktionen härvidlag
uppgivit de avgifter, som fastställts att gälla från och med år 1914 och
som efter medgiven reduktion också faktiskt skulle hava inbetalts av
Enegren. Därest Enegren använt sig av sin rätt att ånyo ingå såsom
delägare i kassan, vilket måste hava skett innan de nya avgiftsbestäm
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
15
melserna började tillämpas, hade han i själva verket att räkna med betydligt
större avgiftsbelopp, omkring 6,000 kronor, och kunde då icke
heller äga någon kännedom om att en så betydande reduktion skulle
komma att medgivas. Det torde alltså hava varit på grund av de avsevärt
höga avgifterna, som Enegren underlät att begagna sig av sin
ovan omförmälda rätt.
Det vill emellertid synas utskottet — med hänsyn särskilt till av
riksdagen tidigare fattade beslut i likartade fall — som om den avlidnes
långvariga anställning i statens tjänst, i det närmaste 35 år, borde kunna
motivera något understöd av allmänna medel åt hans änka och minderåriga
barn.
Enligt vad utskottet inhämtat, skulle änkan Enegren och hennes
två barn, därest mannen vid sin död varit delägare i förenämnda änkeoch
pupillkassa, hava erhållit en årlig pension av tillhopa 1,655 kronor.
Då emellertid Enegren år 1906 upphörde att vara delägare i kassan,
torde beloppet böra begränsas; och har utskottet såsom skäliga understöd
funnit sig böra föreslå 300 kronor till änkan och 150 kronor till vartdera
barnet eller tillhopa 600 kronor årligen, att från och med innevarande
år under vanliga villkor utgå av trafikmedel.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 135, må medgiva, att förste stationsskrivaren Adam
Theodor Enegrens änka Johanna Gustava Enegren,
född Andersson, och makarnas minderåriga barn Uno
Gustaf Theodor och Sztavicka Eva Maria må från och
med den 1 januari 1923 åtnjuta årliga understöd att
utgå av trafikmedel, änkan under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
med trehundra kronor samt vartdera av barnen till
och med det år, varunder det fyller 18 år, med etthundrafemtio
kronor.
6:o.
I en inom andra kammaren av herr Carlson i Mölndal väckt motion
nr 30 hemställes, »att riksdagen ville tillerkänna e. o. vagn- och stallkarlen
C. F. Anderssons i Uddevalla efterlämnade änka ett årligt understöd
av 300 kronor, att utgå fr. o. m. den 1 juli 1923».
I motionen har anförts, att e. o. vagn- och stallkarlen C. F. Andersson,
vilken under tillhopa omkring 45 år haft anställning dels som
Ang. understöd
åt e. o.
vagn- och
stallkarlen
C. F Anderssons
änka.
16
BanTcoutslcottets utlåtande Nr 32.
Järnvägs
styrelsen.
arbetare vid statens j ärnvägsbyggnader, dels som e. o. vagn- och stallkarl,
och vilken vid avgång från sistnämnda anställning tilldelats pension
av trafikmedel med 400 kronor, den 2 mars 1921 avlidit, efterlämnande
67-årig hustru i ekonomiska bekymmer.
Över förevarande motion bar statskontoret, som på anhållan av
utskottet anbefallts avgiva utlåtande i ärendet, inhämtat yttrande av
järnvägsstyrelsen, som anfört följande:
»Vad angår motionen om understöd åt C. F. Anderssons änka liar styrelsen
intet att erinra mot i motionen förekommande uppgifter rörande beloppet av
Anderssons pension samt tidpunkterna för hans avgång ur tjänsten och sedermera
timade död. Beträffande tidslängden av hans anställning vid statens trafikerade
järnvägar utgjorde den 16 år; och har denna tid lagts till grund för den
honom beviljade pensionen. Före sin anställning vid nämnda järnvägar, vilken
började med 1904 års ingång, hade Andersson en lång följd av år tjänstgjort
som arbetare vid statens järnvägsbyggnader, nämligen, efter vad det vill synas,
under 29 års tid; och blev Andersson i följd härav utav styrelsen i skrivelse till
Kung], Maj:t den 2 februari 1906 föreslagen till erhållande av pension av 300
kronor per år, dock att enligt styrelsens förslag pensionen för tid, varunder han
åtnjöte avlöning av statsmedel, skulle reduceras med avlöningens belopp och,
därest avlöningen uppginge till minst samma belopp som pensionen, innehållas.
Detta styrelsens förslag blev emellertid endast i så måtto av riksdagen bifallet,
att Andersson tillerkändes en gratifikation av 250 kronor, att utgå av allmänna
indragningsstaten.
I motionen uppgivna förhållande att Anderssons änka är sjuklig har, enligt
vad inhämtats från vederbörande distriktsbefäl, visat sig vara med verkligheten
överensstämmande. Från samma håll har meddelats, att hon, som är född år
1856, innehar anställning vid statens järnvägar såsom städerska å Uddevalla
station mot en månadslön av 60 kronor, men att hon, i anledning av sin sjuklighet,
nödgas avstå största delen av månadslönen för anskaffande av biträde.
Till styrelsens kännedom har även kommit, att änkan Andersson under år
1922 uppburit ett understöd av 75 kronor från statsbaneföreningen »Gör godt»,
vilken förening har till uppgift att lämna understöd åt behövande änkor och
barn efter befattningshavare vid statens järnvägar eller åt behövande förutvarande
personer vid verket.»
Beträffande frågan om understöd åt änkan Andersson bar järnvägsstyrelsen
förklarat sig finna förevarande fall icke utmärka sig för några
omständigheter, som ej kunde åberopas av ett stort antal änkor efter
personer, som innehaft anställning i icke-ordinarie tjänst vid statens
järnvägar, på grund varav styrelsen, med hänsyn till de vittgående konsekvenser,
vartill bifall till motionen måste befaras föranleda, ansåge sig
förhindrad att tillstyrka bifall till densamma.
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
17
Statskontoret har yttrat, att under liknande ömmande omständigheter,
som i detta fall syntes föreligga, understöd förut vid flera tillfällen
beviljats. Då emellertid änkan Andersson innehade avlönad anställning
vid statens järnvägar, syntes något understöd av statsmedel icke böra
utgå, förr än hon lämnat nämnda anställning.
Enligt vad utskottet sedermera inhämtat, har änkan Andersson alltsedan
den 1 maj 1906 haft anställning såsom städerska vid statens järnvägars
station i Uddevalla,
Av den föregående redogörelsen framgår, att änkan Anderssons avlidne
man under omkring 45 år varit anställd dels såsom arbetare vid
statens järnvägsbyggnader, dels såsom e. o. vagn- och stallkarl vid
statens järnvägar. Själv har änkan Andersson, som är sjuklig och befinner
sig i bekymmersamma ekonomiska omständigheter, under nära 17
år haft anställning som städerska vid statens järnvägar. Under sådana
förhållanden finner utskottet det vara billigt, att ett årligt understöd av
trafikmedel beviljas henne under hennes återstående livstid. Det av
motionären föreslagna understödsbeloppet synes utskottet skäligt. Då
emellertid änkan Andersson ännu kvarstår i sin anställning såsom
städerska, torde understödet böra bestämmas att utgå från och med
månaden näst efter den, vari hon entledigas från berörda anställning,
dock tidigast från och med den 1 juli 1923.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 30, må medgiva, att avlidne e. o. vagn- och stallkarlen
C. F. Anderssons änka, Anna-Lisa Andersson, född Ersdotter,
må från och med månaden näst efter den, vari hon
entledigas från sin anställning som städerska vid statens
järnvägars station i Uddevalla, dock tidigast från
och med den 1 juli 1923, under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av trehundra
kronor.
7:o.
I en inom andra kammaren väckt motion nr 141 har herr Spångberg
hemställt, »att riksdagen måtte bevilja förre tillfällige kranskötaren
vid Fryksta faktori, Sven Svensson, ett årligt understöd av 600 kronor,
att utgå från ock med innevarande år».
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 samt. 29 käft. (Nr 32.)
Statskontoret.
Utskottet.
Ang. understöd
åt förre
kranskötaren
S. Svensson.
924 23 3
Järnvägs
styrelsen.
Statskontoret.
Utskottet.
18 Hankoutskottets utlåtande Nr 32.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande:
»Vidkommande motionen om understöd åt kranskötaren Sven Svensson får
styrelsen framhålla, att Svensson icke varit anställd i statens järnvägars tjänst
utan haft arbete hos den av statens järnvägar antagne entreprenören för lastning
och lossning av järnvägsgods, som ankommit till eller skolat vidarebefordras från
Fryksta sjöledes, vilket arbete i regel pågått endast under den tid av året, varunder
sjöfarten å Frykensjöarna varit öppen.
Svensson har tidigare hos styrelsen hemställt att bliva antagen i extra ordinarie
tjänst för att därigenom vid sin avgång ur tjänsten kunna erhålla pension.
Denna framställning kunde dock icke bifallas, enär han förut icke haft anställning
vid statens järnvägar och därjämte redan uppnått den ålder, vid vilken
avgång ur tjänsten skulle ägt rum. Ej heller kunde han vinna anställning såsom
stadigvarande omlastare, då hans dittillsvarande arbete hos entreprenören icke
pågått hela året om.
I samband härmed prövade styrelsen frågan, huruvida Svensson, då han på
grund av sin ålder icke längre kunde fullgöra sitt arbete som kranskötare, kunde
komma i fråga till erhållande av gratifikation i likhet med vissa f. d. banai*betare,
men ansåg styrelsen på samma skäl, som ovan anförts, att så ej kunde bliva
fallet».
På grund av vad sålunda meddelats och under framhållande av de vittgående
konsekvenser, till vilka ett bifall till motionen kunde föranleda,
liar järnvägsstyrelsen avstyrkt densamma.
Statskontoret har förklarat sig i likhet med järnvägsstyrelsen anse
det betänkligt att i förevarande fall bereda understöd av statsmedel.
Av vad ovan anförts framgår, att Svensson icke varit anställd i
statens järnvägars tjänst, utan arbetat hos en av statens järnvägar antagen
entreprenör för lastning och lossning av gods, samt att hans arbete
i regel pågått endast under viss del av året. Under sådana förhållanden
skulle ett bifall till motionen stå i strid med hittills tillämpade principer
och vara ägnat att medföra icke önskvärda konsekvenser. Utskottet har
på grund härav ansett sig böra avstyrka motionen och hemställer,
att förevarande motion II: 141 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Bankoutskottets utlåtande Nr 32.
19
8:o.
I eu inom andra kammaren av herr Lövgren väckt motion nr 43
har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att till kr ono jägaren Per
August Falk i Muoskosel, Arvidsjaurs församling i Norrbottens län bevilja
ett årligt tillägg till hans pension på femhundra kronor, att utgå
retroaktivt från den 1 mars 1918 och under hans återstående livstid».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Falk, som är född den 27
december 18o2 och sålunda den 27 december 1917 uppnådde pensionsåldern,
i samband därmed hos domänstyrelsen anhöll att få kvarstå i
tjänst under ytterligare två år eller kortare tid. Som skäl för denna
ansökan anförde Falk, att han vore i besittning av oförminskade kroppsoch
själskrafter, att han under nära 45 års väl vitsordad tjänstgöring tillhört
bevakningspersonalen vid domänverket samt att hans avlöning under
större delen av tjänstetiden varit synnerligen låg. Ansökningen var ej
åtföljd av läkarbetyg men vid densamma var fogat friskbetyg, utfärdat
av kommunalordföranden och en fjärdingsman. Över ansökningen avgåvos
yttranden av vederbörande jägmästare och överjägmästare, vilka avstyrkte
densamma, enär på den bevakningstrakt, där Falk vore placerad,
under den närmaste tiden planerades betydande avverkningar av mera
krävande art, för vilkas ledning Falk med hänsyn till sin höga ålder och
ringa utbildning vore mindre lämplig, vartill komine det principiellt
olämpliga i att utan särskilt tvingande skäl låta eu kronojägare, som
vore i tur att avgå, kvarstå i tjänst till hinder för andra, yngre och
bättre krafter. I enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen fann
domänstjn-elsen genom beslut den 1 december 1917 ej skäl bifalla den
av hålk gjorda ansökningen. Sedan Falk härefter genom Kungl. Maj:ts
beslut den 18 januari 1918 tillerkänts en årlig pension av 900 kronor,
beviljades han av domänstyrelsen avsked från sin kronojägarbefattning
från och med den 1 mars 1918. Därest han fått kvarstå i tjänst till
utgången av år 1918, skulle han på grund av 1918 års lagtima riksdags
beslut om lönereglering för domänverkets personal hava kommit i åtnjutande
av en pension, som med 500 kronor årligen överstiger den nu
till honom utgående.
Såsom av utredningen i ärendet framgår, är den pension, som tilldelats
hålk, da han efter uppnådd pensionsålder enledigats från sin befattning,
tillmätt i överensstämmelse med dä gällande författningar. Att
Ang.
pensions•
tillägg åt
förre krono*
jägaren
P. i. Falk.
Utskottet.
20
BanJcoutskottets utlåtande Nr 32.
vid sådant förhållande nu bereda Falk någon tilläggspension skulle enligt
utskottets mening vara ägnat att medföra vittgående konsekvenser,
med hänsyn till det stora antal i statens tjänst anställda befattningshavare,
som nödgats vid uppnådd pensionsålder avgå från tjänsten och
i fråga om vilkas befattningar ändring i pensionsbeloppen sedermera
genom statsmakternas beslut vidtagits. Utskottet anser sig därför böra
avstyrka bifall till motionärens framställning och vill i detta sammanhang
framhålla, att Falk jämlikt beslut av 1922 års riksdag å den till honom
utgående pensionen äger uppbära pensionstillägg med ett belopp av 180
kronor årligen, medan sådant tillägg icke tillkommer kronojägare, som
pensionerats enligt de från och med år 1919 gällande bestämmelserna,
varjämte dyrtidstillägg å såväl pensionen som pensionstillägget utgår
efter de gynnsammare grunder, vilka gälla för pensionärer med oreglerade
pensioner. Härigenom äger i själva verket en utjämning rum
mellan å ena sidan de pensionsförmåner, som nu tillkomma Falk, och
å andra sidan de förmåner, varav han skulle kommit i åtnjutande,
därest han pensionerats först efter den 1 januari 1919.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 43 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 april 1923.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Reservation
vid punkten 5:o) (ang. understöd åt f. förste stationsskrivaren Enegrens
änka och barn):
av herr Bäcklund, som yrkat, »att riksdagen, med bifall till förevarande
motion II: 135, må medgiva, att förste stationsskrivaren Adam
Theodor Enegrens änka Johanna Gustava Enegren, född Andersson, och
makarnas minderåriga barn Uno Gustaf Theodor och Sztavicka Eva
Maria må från och med den 1 januari 1923 åtnjuta årliga understöd att
utgå av trafikmedel, änkan under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, med sexhundra kronor samt vartdera
av barnen till och med det år, varunder det fyller 18 år, med tvåhundra
kronor.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.