Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1923 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
väckta, den ena i första kammaren, nr 106, av herr Reuterskiöld m. fl.,
den andra i andra kammaren, nr 167, av herr K. A. Westman m. fl.,
har hemställts, att riksdagen ville besluta sådana ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering att »dels i § 23 och i § 44 eller å annat lämpligt ställe
infördes föreskrifter därom, att anmärkningar, som av kronans ombud
hos prövningsnämnd framställas mot taxering eller deklaration av viss
skattskyldig, skola på enahanda sätt som taxeringsnämnds beslut om
avvikelse från hans deklaration delgivas den skattskyldige inom viss tid
före prövningsnämnds sammanträde, dels ock t. ex. i § 43 infördes en
bestämmelse därom, att prövningsnämnd icke äger att ändra taxeringsnämnds
beslut, där ej för gjort ändringsyrkande tillräcklig bevisning
förebragts».

Samtidigt hemställes, att vederbörande utskott måtte utarbeta de
författningsändringar, som kunde föranledas av ett bifall till motionerna.

• Beträffande motiveringen för motionärernas förslag får utskottet
hänvisa till motionerna.

I förevarande motioner hava upptagits två särskilda spörsmål,
vilka båda röra prövningsnämndernas arbetssätt. Som bekant åligger
det prövningsnämnderna — förutom att avgöra anförda besvär över
taxeringsnämndernas beslut — att granska de taxeringar, taxeringsnämnderna
åsatt. Denna granskning, som bland annat avser att åstadkomma
en så jämn och rättvis taxering inom länets olika delar som

Utskottet.

Kommunikation
av kronoombudens

yrkanden hos
prövningsndmndema.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

möjligt, utföres huvudsakligen av landskamrerarna och kamreraren vid
överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden i deras egenskap
av kronans ombud hos prövningsnämnderna. Hos prövningsnämnden
framställas därefter de yrkanden om höjning eller sänkning i åsätta
taxeringar, till vilka^granskningen kunnat giva anledning.

Motionärerna synas nu åsyfta sådan ändring i taxeringsförordningen,
att kronoombuden förklarades skyldiga att, innan yrkande om
höjning av skattskyldigs taxering utöver av denne i avgiven deklaration
upptagen inkomst eller förmögenhet framställes hos prövningsnämnden,
delgiva skattskyldig gjord anmärkning mot deklarationen.
Det kan icke bestridas, att i de fall, där skattskyldig äger möjlighet
att förebringa utredning utöver den, som må hava lämnats i hans deklaration
eller eljest hos taxeringsnämnden, det måste te sig som ett
missförhållande, att icke tillfälle lämnas honom därtill. Medan taxeringsnämndens
beslut kunna sägas vara endast preliminära, läggas nämligen
prövningsnämndens beslut direkt^till grund för den definitiva debiteringen
av utskylder. Det skulle därför kunna inträffa, att en skattskyldig,
som icke lämnades tillfälle att yttra sig över kronoombudets ändringsyrkande,
försattes i ett ogynnsammare läge genom att taxeringsnämnden
följt hans deklaration än vad förhållandet skulle blivit, om redan denna
nämnd vidtagit ändringen av deklarationen.

Emellertid torde flertalet av de anmärkningar, kronoombuden rikta
mot de skattskyldigas deklarationer, antingen avse att rätta av taxeringsnämnd
begångna felräkningar och misstag eller innefatta ändringsförslag,
föranledda därav att taxeringsnämnd underlåtit att tillämpa uttryckliga
föreskrifter i skatteförfattningarna eller att följa vedertagen
praxis. Då i sådana ärenden bevisningsfrågan så gott som undantagslöst
ligger fullt klar, synes i allmänhet någon utredning av beskaffenhet
att kunna inverka på taxeringsfrågans bedömande icke kunna lämnas
av den skattskyldige. Däremot torde, enligt vad en inom utskottet företagen
undersökning givit vid handen, av de anmärkningar, kronoombuden
framställa, endast ett jämförelsevis ringa antal avse eu ändrad
uppskattning av de skattskyldigas inkomst eller förmögenhet. Jämväl
skulle, enligt vad för utskottet uppgivits, endast ett fåtal av de höjningar
av åsätta taxeringar, som på grund av kronans ombuds framställningar
företagas av prövningsnämnden, föranleda klagomål till kammarrätten.

Det har synts utskottet, som om för de skattskyldiga ett verkligt
behov av ett kommunikationsförfarande i stort sett icke skulle föreligga
annat än beträffande ärenden, som avse ändrad uppskatt -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

7

ning av de skattskyldigas inkomst eller förmögenhet. Emellertid
förfares flerstädes så, att kronoombuden, innan de intaga slutlig
ställning i sådant anmärkningsärende, inhämta upplysningar av den
skattskyldige rörande dennes inkomstförhållanden. Enligt utskottets
uppfattning bör redan med nu gällande föreskrifter ett sådant förfarande
iakttagas såväl i sistberörda slag av ärenden, liksom ock i de fall i
övrigt, där upplysningar från den skattskyldiges sida kunna antagas
bliva av betydelse för taxerings frågans bedömande. Det synes sålunda
framgå, att någon egentlig olägenhet av den nuvarande anordningen
knappast behövde föreligga.

A andra sidan skulle eu föreskrift i den riktning, motionärerna
åsyfta, säkerligen medföra flera avsevärda olägenheter. Så skulle givetvis
beredningen av varje särskilt ärende komma att kräva betydligt längre tid
och mera arbete än för närvarande. Då ett avgränsande genom lagbestämmelser
av vissa slag av mål, vari kommunikation ej behövde verkställas,
näppeligen läte sig göra, skulle för övrigt detta arbete i
flertalet ärenden komma att bliva utan all betydelse för taxeringens
resultat. Men kanske än mer betänkligt är, att kronoombudens anmärkningar
måste föreligga utformade betydligt tidigare före prövningsnämndens
sammanträde än för närvarande. Härigenom skulle den
tid, kronoombuden hade till sitt förfogande för det viktiga ocli krävande
granskningsarbetet, ej oväsentligt förkortas. Vinsten av den omläggningav
prövningsnämndsarbetet, som beslutades av 1922 års riksdag och
vilken i främsta rummet avsåg att bereda kronoombuden möjlighet att
i större omfattning och med större noggrannhet än tillförne utföra
granskningsarbetet, skulle måhända till stor del gå förlorad, därest motionärernas
förslag om åläggande för kronoombuden att låta delgiva skattskyldig
framställda anmärkningar vunne bifall.

Vad beträffar det av motionärerna gjorda yrkandet om införande
av bevisregler för prövningsnämnd, synes detsamma hava framställts
utan att motionärerna närmare för sig klarlagt de konsekvenser, eu sådan
anordning skulle medföra. Utskottet har därför velat inskränka sig till
att framhålla oegentligheten av att med bevisföreskrifter binda en nämnd,
som har att ex officio verkställa uppskattning av de skattskyldigas inkomst
och förmögenhet. För övrigt skulle verkningarna av sådana
bevisföreskrifter sannolikt främst drabba de skattskyldiga, för vilka möjligheten
att vinna ändring i av taxeringsnämnden åsätta taxeringar säkerligen
komme att väsentligt försvåras.

Bevisning sföreskrifter

för prövningsnamnd.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 106 av herr Reuterskiöld
m. fl. och II: 167 av herr K. A. Westman m. fl.,
om vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1923.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, Wigforss, Rune,

Björnsson, Pers, Bärg i Katrineholm, Johansson i Kullersta, Lithander, Sköld, Aleocis
Björkman, Heyman, Johan Bergman, Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Jönsson i
Fridhill, Olsson i Golvvasta och Brännström.

STOCKHOLM. ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1923.