Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1923 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
upphävande av spannmålstullarna.
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 125, hava herrar Lövgren och Bärg i Katrineholm hemställt,
»att riksdagen måtte besluta upphäva tullsatserna för samtliga de varu•
slag, som falla under rubrikerna 74—79 b i gällande tulltaxa».
Beträffande de för förslaget anförda skälen tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.
På sätt utskottet i ett tidigare vid denna riksdag avgivet betänkande,
nr 28, haft anledning erinra, har, alltsedan tull- och traktatkommittén
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31 januari 1919 tillsattes, bevillningsutskottet
i ett flertal fall, då till utskottets bedömande förelegat
förslag rörande sådana ändringar i tulltaxan, vilka måst anses på någon
punkt föregripa resultatet av den allsidiga utredning, som nämnda kommitté
fått i uppdrag att verkställa, förklarat sig med hänsyn till den
pågående utredningen icke kunna tillstyrka dylika förslag. Enahanda
ståndpunkt har bevillningsutskottet intagit i nämnda betänkande nr 28,
vilket rörde ett genom motion väckt förslag om höjning av tullsatserna
för vissa damkonfektionsvaror. Av de tidigare fall, på vilka nyss återgivna
yttrande syftade, må här särskilt erinras om följande. Även vid
1919 års riksdag framkom, genom en motion i andra kammaren (nr 223),
förslag om spannmålstullarnas upphävande. Bevillningsutskottet (bet. nr
12) avstyrkte motionen och åberopade därvid såsom skäl, bland annat,
den igångsatta utredningen inom tull- och traktatkommittén. Utskottets
hemställan godkändes av riksdagens båda kamrar. I betänkande nr 4
vid den pågående riksdagen yttrade sig bevillningsutskottet i anledning
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 sand. 25 käft. (Nr 37.) 1
Utskottet.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
av åtskilliga i motionsväg framkomna förslag om höjning av tullsatserna
för vissa animaliska produkter, vilka förslag samtliga av utskottet avstyrktes.
I den mån förslagen avsågo varaktiga tullförhöjningar, innehöll
utskottets motivering icke annat än en hänvisning till den pågående utredningen
samt en förklaring, att utskottet icke kunde förorda någon
åtgärd, som skulle föregripa resultatet av utredningen. Aven den i sistnämnda
betänkande gjorda hemställan godkändes av båda kamrarna.
För den sålunda intagna ståndpunkten tala särskilt starka skäl, då
frågan gäller spannmålstullarna. I sådant hänseende må erinras, att en
grundtanke i det gällande tullsystemet är den inbördes avvägningen av
å ena sidan jordbrukstullarna och å andra sidan industritullarna, en avvägning
som är påkallad, bland annat, därav att jordbruket och dess binäringar
i deras egenskap av viktiga avsättningsområden för landets industri
röna påverkan av de högre priser på arbetskraft och redskap, som betingas
av det tullskydd, industrien åtnjuter. Att utbryta frågan om spannmålstullarna
ur utredningen skulle följaktligen icke blott på en viktig punkt
föregripa utredningens resultat utan även innebära en rubbning av grundvalen
för utredningsarbetet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra,
utan att ingå i principiell prövning av frågan om spannmålstullarna, även
i denna fråga intaga den avvaktande ståndpunkt, som påkallas av utredningen
i tull- och traktatkommittén.
I överensstämmelse härmed får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:125 av herrar Lövgren
och Bärg i Katrineholm om upphävande av
spannmålstullarna, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1923.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Reling, friherre Fleming, Antonsson, Rosén, Wigforss*, Rune,
Björnsson, Jönsson i Boa, Lilhander, Sköld, Olsson i Ramsta *, Carlsson i Ystad *,
Heyman, Johan Bergman, Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Björklund*, Nyländer*,
Oranath * och Olsson i Golvvasta.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
3
Reservationer:
av herr Lövgren i Nyborg;
av herrar Lithander och Hemman, i fråga om motiveringen; samt
av herrar Wigforss, Björnsson, Sköld, Carlsson i Ystad, Björklund
och Granath, vilka avgivit följande särskilda yttrande:
»Vi, som huvudsakligen dela utskottets motiv för avslag å den ifrågavarande
motionen, ha förordat utskottet att med anledning av motionen
föreslå viss åtgärd, syftande till att avskaffa kvarnringens monopolställning
å den svenska brödspannmålsinarknaden.
Då ett utbrett och säkerligen grundat missnöje med förhållandena
å spannmålsmarknaden gör sig gällande bland de jordbrukare, som odla
brödspannmål till avsalu, och då riksdagen på goda skäl vägrat att ingripa
genom införandet av ett system med utförselbevis, synes det oss,
som om andra utvägar för avhjälpande av berörda missförhållande borde
undersökas. En utredning, som återfinnes såsom bilaga till detta yttrande,
visar, att kvarnringens makt beträffande spannmålsmarknaden
huvudsakligen är beroende av dess makt över mjölhandeln. Genom ett
bonussystem, som på grund av i förhållande till försåld mjölmängd progressiva
provisioner gör det till ett intresse för mjölgrossisterna att endast
sälja mjöl från ringens kvarnar och som genom förbindelser från grossisternas
sida begränsar importen av utländskt mjöl, har kvarnringen
utestängt all konkurrens. Då utanför ringen stående kvarnar sålunda
icke kunna påräkna någon större avsättning av mjöl, ha sådana fristående
kvarnar endast uppstått i ringa omfattning. Härigenom blir kvarntrusten
så gott som ensam spekulant på svensk brödsäd.
Möjligheten för kvarnringen att upprätthålla detta bonussystem är
beroende av ett högt mjölpris. Och detta kan erhållas tack vare den
fullt utnyttjade mjöltullen. Om en sänkning av det i denna tull ingående
industriskyddet skedde, skulle givetvis kvarnringens förmåga att lämna
höga provisioner bortfalla, och grossisterna skulle icke längre ha intresse
av att enbart föra kvarnringens mjöl i marknaden, utan plats skulle beredas
för med kvarnringen konkurrerande kvarnar, varigenom konkurrens
jämväl uppstode å spannmålsmarknaden. En annan följd härav bleve, att
kvarnarna för att kunna möta den utländska konkurrensen måste finna
det med sin fördel förenligt att inblanda så mycket av det billigare
svenska vetet som möjligt i mjölet.
4 Bevillningsutskottets Isänkande Nr 37.
Gent emot detta resonnemang ha från jordbrukarhåll gjorts huvudsakligen
två anmärkningar. Den första är, att man fruktar, att kvarnringen
skulle skaffa sig kompensation för den sänkta tullen i än lägre
priser på brödsäden. Denna farhåga måste dock vara obefogad, enär det
framgår av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande, att kvarnringen
redan förut betalat så låga priser, att den minsta ytterligare sänkning
därav skulle göra det lika eller mera förmånligt för odlaren att exportera
spannmålen eller använda den till kreatursfoder, vadan kvarnringen alltså
icke skulle kunna hålla än lägre priser utan risk att icke kunna fylla
sitt behov av denna vara. Den andra farhågan är, att den sänkta tullen
skulle medföra ett översvämmande av landet utav utländskt mjöl. Men
nu ligger det i sakens natur, att kvarnarna ha intresse av att förhindra
denna import. Och den enda utvägen härför blir just en sänkning av
mjölpriset med det belopp, som nu utbetalas i bonus.
Då tullrestitution vid export av vetemjöl för närvarande utgår med
kr. 4: 93 och mjöltullen är kr. 6: 50, är alltså kvarnindustrins industriskydd
cirka 1: 50 allt per deciton. Högsta bonus är 3,5 procent eller
cirka kr. 1: 25 per deciton. Då givetvis medelrabatten är lägre, kunde
man till en början försöka att omöjliggöra bonussystemet genom att
förminska industriskyddet med hälften, d. v. s. sänka mjöltullen med
75 öre. Hjälpte icke detta, finge givetvis ytterligare sänkning ske.
Emot denna tullsänkning kan invändas, att det icke är rätt att vidtaga
en isolerad sänkning i ett solidariskt tullsystem. Men härtill svara
vi, att då det icke kan ha varit avsikten att i detta speciella fall tilltaga
tullen så hög, att i skydd därav ett icke önskvärt monopol skulle kunna
frodas, är det tydligt, att denna tull blivit högre, än vad som motiveras
av det solidariska tullsystemet.
Då det emellertid visat sig, att jordbrukarne inom utskottet i allmänhet
misstro förslaget, och då vi icke vilja misstänkas för att under
förtäckta former syfta till en nedsättning av spannmålstullen, har det
icke funnits anledning för oss att framställa något yrkande, utan hava vi
inskränkt oss till att framföra tanken till begrundande för framtiden.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
5
Bilaga
till den av herr Wigforss m. fl. avgivna reservationen.
Sänkt mjöltull i stället för utförsel bevis?
Genom spanumålsmarknadssakkunnigas utredning (se deras betänkande sid.
26, 27) måste det anses ådagalagt, att våra spannmålstullar under de båda sista
åren visat sig overksamma. Priset på svensk brödspannmål har — även med
hänsyn tagen till dess lägre kvalité — varit betydligt lägre än priset på utländsk
spannmål, ökat med tullbeloppet. Och de ekonomiska svårigheter, varmed de
svenska jordbrukarna nu ha att kämpa, torde för stora grupper i väsentlig grad
förorsakas av låga spannmålspriser.
Om man tillsvidare bortser från den omständigheten, att de priser på mjöl,
som officiellt noteras av exempelvis de kvarnar, vilka äro anslutna till kvarnföreningen,
icke på grund av det vid mjölförsäljningen tillämpade rabattsystemet
sammanfalla med de verkligen betalade priserna, måste det likaledes anses till
fullo ådagalagt, att mjöltullen helt utnyttjas (sakk. bet. sid. 11, 12).
Detta innebär, att de svenska konsumenterna för praktiskt taget hela sin
konsumtion nödgas betala full spannmålstull, utan att den svenska brödsädesodlingen
därigenom får det skydd, som med spannmålstullarna i första hand avsetts,
och som med hänsyn till vårt tullsystems verkningar i dess helhet tillsvidare
måste anses vara motiverat.
Förhållandena hava med andra ord fört med sig en verklig förskjutning
i det ekonomiska förhållandet mellan jordbruket och kvarnindustrien till det
förras nackdel.
Spannmålsmarknadssakkunniga ha nu till återställande av den rubbade jämnvikten
föreslagit en anordning med utförselbevis, vilka skulle berättiga till tullfri
import av en lika stor kvantitet spannmål eller därmed ekvivalent mängd mjöl, som
den kvantitet svensk spannmål, vilken enligt utfärdade utförselbevis exporterats.
Mot en sådan anordning ha emellertid så vägande invändningar av olika slag blivit
gjorda, att dess införande i det svenska tullsystemet måste anses uteslutet, detta
trots det att kvarnarna redan faktiskt åtnjuta den förmån, som jordbrukarna
genom utförselbevis anse sig kunna vinna. Kvarnarna äga nämligen rätt att
utan krav på varuidentitet vid export av mjöl få tillbaka erlagd tull för en
däremot svarande mängd spannmål, och av denna rätt ha kvarnarna på senare
tiden börjat göra bruk i allt mera ökad omfattning.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 saml. 25 höft.) (Nr 37.) 1
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Vid sådant förhållande synes icke blott frågans vikt i och för sig, utan
även billighet och rättvisa kräva, att man söker på annan väg nå det huvudsyfte,
som med utförselbevisen avsetts.
För att finna en tillfredsställande lösning till problemet är det självfallet
av vikt, att man söker bilda sig en uppfattning om orsaken till ovanberörda
prisförhållanden beträffande spannmål och mjöl. Det kan då till en början
konstateras, att spannmålstullen före världskriget visade sig verksam, om ej till
fulla beloppet, så dock till så stor del, att vad som återstod i den mån det icke
var en naturlig följd av kvalitetsförhållanden icke gav anledning till väsentliga
klagomål. Företeelsen måste sålunda ha sin orsak i förhållanden, som inträtt
under tiden efter världskrigets början. I den mån dessa stå i samband med de
starka konjunkturväxlingarna under denna tid äro de naturligtvis av övergående
art och böra som sådana icke mötas med åtgärder av mera bestående slag.
Emellertid synes mycket tala för, att disproportionen mellan de nuvarande priserna
på mjöl och spannmål icke kan förklaras enbart eller ens i huvudsak med
en hänvisning till den nu rådande lågkonjunkturen. Särskilt en jämförelse mellan
priserna på vete i Danmark och Sverige under år 1921 och 1922 (sakk. bet. sid.
20) bevisar detta. I väsentlig grad måste därför den här ifrågavarande disproportionen
förorsakas av rent inre svenska marknadsförhållanden. Om så är, kan
man icke undgå att sätta densamma i samband med sammanslutningen mellan
de svenska kvarnarna, vilken var färdig just år 1914.
Man har också från denna utgångspunkt på sina håll velat göra gällande,
att kvarnföreningen skulle ha missbrukat sin maktställning på det sättet, att den
genom prisöverenskommelse hållit nere priset på svensk spannmål, enär det syntes
lättast att på detta sätt förklara den stora prisskillnaden naellan svensk spannmål
å ena sidan och utländsk förtullad vara å den andra. Även om en sådan prisöverenskommelse
skulle ha existerat, är det emellertid icke därmed visat, att icke
en lika stor prisskillnad skulle hava utbildat sig även utan en sådan. Skörden
var nämligen år 1921 synnerligen stor, varför utbuden av spannmål helt naturligt
också blevo stora, särskilt under tiden närmast efter skördens avslutande. Då
därtill av skäl, som i det följande närmare utvecklas, kvarnarnas intresse att
skaffa sig billigaste möjliga råvara, icke var särskilt stort, är det helt naturligt,
att priset på den svenska brödspannmålen skulle sjunka ner till en nivå, belägen
helt obetydligt över den, som betingas av sädens användning för foderändamål
eller av dess försäljning för export. Ja, det synes snarast förhålla sig så, att
kvarnarna för att hålla priset väsentligen över denna nivå skulle ha behövt
träffa en prisöverenskommelse till jordbrukarnas förmån, något som ju knappast
kan förutsättas. År 1922 åter var skörden på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden
av så låg kvalité och så svår att lagra, att även då under hösten
utbuden blevo synnerligen stora med påföljd, att priset därigenom sänktes avsevärt.
Och om marknaden på hösten tillåtit kvarnarna att till lågt pris fylla sitt
behov av svensk spannmål för en längre tid framåt, förefaller det naturligt, att
denna omständighet skall sätta sin prägel på marknaden för hela skördeåret.
Då de förhållanden, som här berörts, på det närmaste sammanhänga med
spannmålsproduktionens säsongkaraktär, kunna de icke vara av mera tillfällig
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 7
och övergående art, i varje fall icke så länge vår brödsädesproduktion håller sig
uppe i en kvantitet, som icke allt för mycket understiger den, vi för egen konsumtion
med fördel kunna använda. Men då förhållandena på de exportmarknader,
som kunna komma i fråga för svensk spannmål, äro i huvudsak desamma
som hos oss, är det också sannolikt, att utförselbevis icke kunna innebära en
rationell lösning i detta avseende. De svårigheter, som betingas av spannmålsproduktionens
säsongkaraktär, kunna icke bekämpas med tullpolitiska hjälpmedel.
För att finna botemedel däremot ligger det närmast till hands att inrikta sig på
åtgärder, som skapa tekniska, organisatoriska och ekonomiska möjligheter att
lagra spannmålen oberoende av kvarnarna och på sådant sätt förhindra pristryckande
utbud under hösten. Export under hösten och motsvarande import
senare skulle ju endast innebära, att lagringen finge verkställas i annat land och
fördyras genom tur- och returfrakter från Sverige till utlandet, samtidigt med att
vårt eget land under en del av året därigenom komme att ligga inne med ett
mindre spannmålsförråd än nu är fallet, varigenom ett av de huvudskäl, som
pläga anföras till förmån för livsmedelstullar, landets oberoende av utländsk tillförsel,
skulle bortfalla.
En granskning av noteringarna för svensk brödsäd på olika orter inom
landet ger vid handen (sakk. bet. sid. 16 tab. 2), att dessa växla avsevärt från
ort till ort på ett sätt, som tycks stå i naturligt samband med den växlande
tillförseln på de olika orterna. Detta bör väl närmast betraktas som ett sannolikhetsbevis
för att kvarnarna icke haft någon prisöverenskommelse, då det gällt
inköpen av spannmål, och därmed synes också den närmast tillhands liggande
förutsättningen för utförselbevis vara borta.
Men om det sålunda icke kan visas, att kvarnarna anlitat sin sammanslutning
för att genom prisöverenskommelse hålla nere priset på sin råvara på
en i förhållande till utlandspriserna oskäligt låg nivå, är det obestridligt, att de
gjort sig skyldiga till missbruk av sin övermakt på ett annat område, nämligen
då det gällt att försälja sitt mjöl. Och det är i hög grad sannolikt, att detta
missbruk i själva verket ytterst är en av huvudorsakerna till de låga spannmålspris,
som mera permanent under de båda senaste åren erbjudits de svenska
odlarna. Det maktmissbruk, som här åsyftas, är det rabattsystem, som svenska
kvarnföreningens medlemmar tillämpa gentemot grossisterna. Detta rabattsystem
är i sina huvuddrag redan för offentligheten känt genom trustsakkunnigas betänkande.
Enligt detta system, sådant det nu tillämpas, indelas grossisterna i
två grupper nämligen dels s. k. * partiköpare» i allmänhet, vilka icke bindas
genom formliga kontrakt, dels övriga grossister, vilka bindas genom formliga
kontrakt. För båda kategorierna gemensamt gäller, att de vid inköp av vetemjöl
och rågmjöl (icke fodervaror) från någon av föreningens medlemmar för
minst 50,000 kr. erhålla dels en s. k. provision och dessutom vid inköp för högre
belopp en s. k. bonus efter stigande skala.
Såväl provision som bonus äro för de kontraktsbundna köparna större än
för de s. k. partiköparna, varemot de kontraktsbundna måste förbinda sig att
icke importera utländskt mjöl eller försälja sådant mjöl till större myckenhet än
en viss bråkdel av hela sin försäljning, i de fall jag känner 5 %. Som exempel
på huru rabattskalan är byggd anföres följande:
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Fakturornas |
Kontraktsbunden |
köpare |
S. k. parti |
nettobelopp |
1922—23 |
(21—22) |
köpare 1922—23 |
50,000 |
1 X |
(1 X) |
0,6 x |
150,000 |
1,5 |
(1) |
0,9 |
1,000,000 |
2,4 |
(1,9) |
1,5 |
2,000 000 |
3,0 |
(2,5) |
2,0 |
3,000,000 |
3,6 |
(3) |
2,0 |
För jämförelse har inom parentes anförts de rabatter, som kontraktsbundna
köpare erhöllo enligt kontraktsbestämmelserna för försäljningeåret x/9 1921—81/»
1922, enligt sifferuppgifter från trustlagstiftuingskommitterades betänkande sid.
68, 69. Av intresse är, att kvarnföreningen under förra året skärpt progressionen
i sin bonusskala.
Ett sådant rabattsystem kan ju icke på något sätt motiveras med minskade
handelsomkostnader. En kontraktsbunden grossist, vars inköp stiger till 3,000,000
kr., erhåller i rabatt högst 105,000 kr., under det att tre grossister av samma
kategori, som köpa för vardera 1,000 000 kr., icke tillsammans erhålla mera än
72,000. En skillnad i handelsomkostnader för samma varumängder i dessa båda
fall på 33,000 kr. är ju otänkbar. Ännu tydligare framgår detta av en jämförelse
mellan en kontraktsbunden grossist och en s. k. partiköpare. Av två dylika
köpare med eu omsättning för vardera av netto 3 miljoner kr. pr år får den
förre i rabatt 105,000 kr., den senare endast 60,000 kr. Här betalar kvarnföreningen
uppenbarligen ett belopp av 45,000 kr. som vederlag för att den
förre icke skall importera eller försälja utländskt mjöl utöver en viss kontrakterad
mängd.
Med dessa rabattbestämmelser åsyftar sålunda kvarnföreningen att binda
grossisterna vid sina medlemmar så, att de förra endast skola saluföra kvarnföreningens
produkter. Konkurrensen beträffande såväl utländskt som svenskt
mjöl från andra än kvarnföreningens medlemmar skall försvåras, och erfarenheten
visar också, att det åsyftade målet kunnat vinnas. Detta bonussystem har t. o. m.
visat sig så verksamt, att mjölgrossisterna på en ort i vissa fall sammanslutit sig
till bolag för att sålunda samla hela omsättningen för orten i fråga på en hand
och därigenom nå upp till högsta bonusklass. Och då intresset för att uppbringa
omsättningen av kvarnföreningens produkter till högsta möjliga belopp är så stort,
är det självklart, att småkvarnar utanför kvamföreningen skola ha mycket svårt
att vinna kunder bland grossisterna. Särskilt har det visat sig, att mjöl från
mindre kvarnar av enbart svenskt spannmål varit praktiskt taget fullständigt
utestängt från den organiserade grosshandeln under de båda senaste åren.
Då kvarnföreningen icke kunnat förmås att på överenskommelsens väg
förbinda sig att till viss bestämd minimimängd inblanda svensk spannmål i sina
produkter vid sin förmalning, ligger det i öppen dag, att avsättningsmöjligheterna för
svensk spannmål ytterst på grund av bonussystemet från kvarnföreningens sida
bliva väsentligen kringskurna. Ty skall svensk spannmål i verkligt stor skala
vinna avsättning, må3te det just tack vare bonussystemet ske genom kvarn
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 9
föreningens medlemmar, vilka sålunda bli de bestämmande köparna av den
svenska brödsäden. Och med den starka ekonomiska ställning, som kvarnloreningen
har, föreligger det intet tvingande intresse för densamma att förbruka
största möjliga mängd svensk spannmål, även om denna skulle vara avsevärt
billigare än därmed jämförlig utländsk.
Kvarnarnas starka ekonomiska ställning belyses bäst av de vinstsiffror,
som trustlagstiftningskommitterade offentliggjort. Att denna ställning under sistförfluten
år icke försämrats, bevisas kanske säkrast därav, att bonussystemet
kunnat för löpande handelsår ytterligare skärpas.
Då de starkt stigande rabatter, som kvarnföreningens medlemmar kunna
lämna sina kunder, icke på något sätt motsvaras av fallande handelsomkostnader,
kan man därav draga den slutsasten, att kvarnföreningen icke har att räkna med
verksam konkurrens från utlandet, förrän priset på utländskt mjöl ligger väsentligt
under föreningens officiellt noterade priser. Och då vidare kvarnföreningen icke
vare sig tekniskt eller kommersiellt bar bättre förutsättningar för billig produktion
än utländska kvarnar, kan gruuden till denna föreningens starka konkurrenskraft
icke vara någon annan än ett högt tullskydd. Som ytterligare stöd för denna
slutlednings riktighet må anföras, att kvarnföreningeu icke kan tillämpa systemet
med stigande rabatter för de tullfria fodermedlen.
Vid sådant förhållande synes man icke hava något enklare och snabbare
verksamt medel att komma bonussystemet till livs än att minska den nuvarande
marginalen mellan spannmåls- och mjöltullarna. Då en höjning av spannmålstullen
för närvarande är utesluten, återstår det således endast att sänka mjöltullen. I
denna ligger det, utom kompensation för spannmålstullen, ett industriskydd av
något mera än 1,60 kr. per deciton mjöl. (Tullrestitutionen vid export av mjöl
är för närvarande vid vanlig utmalningsgrad 4,93 kr. per deciton vid en mjöltull
av 6,60 kr.).
Antages priset per deciton vetemjöl för närvarande utgöra 35 kr. per
deciton, utgör högsta bonus (3,6 %) kr. 1,23 per deciton. Även om kvarnföreningens
medelrabatt måste ligga något under denna maximisiffra, synes man
icke behöva befara att komma över denna medelrabatt, om man sänker mjöltullen
med halva industriskyddet d. v. s. 75 öre per deciton och sålunda icke
heller därigenom tvinga kvarnarna att sälja sitt mjöl till i genomsnitt lägre
faktiska priser än för närvarande. Emellertid synes det vara av vikt, att det
betonas, att en sådan sänkning, därest den skulle komma att genom motdrag
t. ex. i form av dumping neutraliseras, skulle följas av ytterligare sänkningar.
Vid ett första påseende kan det synas orimligt, att en sänkning av mjöltullen
skulle kuuna föranleda höjda spannmålspriser. Tvärtom vill det förefalla,
som om kvarnarna därigenom skulle tvingas att ytterligare underbetala den
svenska brödsäden för att därigenom hålla sig skadeslösa för den minskning i
inkomster, som skulle bli en följd av lägre mjölpriser. Att så icke bör bli fallet,
är redan orimligt därför att kvarnarna aldrig någonsin ha betalat mera för svensk
spannmål, än de behövt för att fylla sitt behov av varan, men det förklaras
framför allt därur, att genomsnittspriset för mjöl av inhemsk tillverkning icke
behöver bli lägre, endast de officiella noteringarna. De lägre noteringarna måste
emellertid kompenseras med lägre bonus, i lyckligaste fall ingen bonus alls.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 sand. 25 käft. (Nr 37.)
2
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Och för kvarnar utanför kvarnföreningen skulle delta betyda möjlighet
att försälja sina produkter genom den organiserade grosshandeln. Detta skulle
å andra sidan skapa ett naturligt intresse för kvarnföreningens medlemmar att
köpa och i sitt mjöl inmala den största möjliga mängd av inhemsk spannmål,
så länge den är billigare än kvalitativt likvärdig utländsk brödsäd. Tullnedsättningen
för mjöl måste därför verka på alldeles samma sätt som utförselbevis,
så länge tillgången på svensk vara icke överstiger det under förhandenvarande
förhållanden befintliga behovet. Det kan vidare invändas, att vad här är sagt
endast gäller vete, under det att rågpriset icke kan komma att påverkas av eu
tullsänkning beträffande mjöl, varemot utförselbevisen skulle få sin största betydelse
just beträffande råg. Emellertid kan en sådan invändning knappast vara
befogad, då det ju sedan gammalt förhåller sig så, att priserna på råg och vete
ömsesidigt reglera varandra.
För grosshandeln är det sannolikt, att eu sänkning av mjöltullen med bonussystemets
upphörande eller försvagande skulle betyda i någon mån minskade
förtjänster. Men å andra sidan skulle härigenom konkurrensen åter bliva fri
med möjligheter för handelns idkare att utnyttja sig erbjudande konjunkturväxlingar.
Det måste för mjölhandeln i dess helhet bliva snabbare växlingar i
priserna i takt med växlingarna på bestämmande utländska marknader, så snart
det för en grosshandlande icke är ekonomiskt fördelaktigt att försälja enbart
kvarnföreningens varor.
För konsumenterna kunna verkningarna icke bliva fullt enhetliga. De
konsumenter, som under de senaste åren kunnat utnyttja de abnormt låga spannmålspriserna,
få sannolikt vidkännas någon fördyring av brödet, men för den
stora massan av konsumenter, vilka direkt eller indirekt få sina brödpriser reglerade
av priset på utländskt mjöl, kan självfallet en sänkning av mjöltullen icke
verka prisfördyrande utan bör ju snarast verka i prissänkande riktning, även
om denna prissänkning för mjöl av inhemsk tillverkning av skäl, som i annat
sammanhang berörts, icke kan väntas bliva av större betydelse.
Det skulle kunna befaras, att en sänkning av mjöltullen skulle föranleda
en ökad import av utländskt mjöl och på denna väg å ena sidan minska avsättningsmöjligheterna
för svensk spannmål och å den andra ogynnsamt påverka vår
handelsbalans. Erfarenheterna från tiden före kvarnföreningens tillkomst giva
icke stöd åt dylika farhågor. Fast importen av mjöl före kriget vållade kvarnarna
åtskilliga bekymmer med avseende på priset, antog den aldrig några större proportioner.
Under det att importen av vetemjöl under åren 1911—1913 höll sig
vid omkring 7,500 ton har den trots kvarnringens existens stigit till väsentligt
större belopp under de senare åren (sakk. bet. sid. 7).
Uppenbart är emellertid, att en sänkning av mjöltullen rent statsfinansiellt
skulle föranleda något minskade tullinkomster, dels direkt på grund av den
minskade tulisatsen för mjöl, dels indirekt i den mån den minskar importen av
utländsk spannmål. Men en sådan konsekvens måste naturnödvändigt varje åtgärd
medföra, om den skall öka förbrukningen av inhemsk spannmål för människoföda.
Det kan till slut mot en åtgärd av här föreslagen art riktas den anmärkningen,
att den på en enda godtyckligt vald punkt föregriper den allmänna revision
av vårt tullsystem, vilken är föremål för en pågående utredning. Och man kan
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 11
utan tvivel peka på andra industrier, vilka genom sammanslutningar i skydd av
tullar utnyttja sin ekonomiska maktställning till konsumenternas uppenbara förfång,
men det lär i varje fall knappt kunna pekas på någon industri, med ens
tillnärmelsevis så stor betydelse för såväl konsumenter'' som producenter, vilken
på det sätt som kvarnföreningen missbrukat sin sammanslutnings makt. Och
denna omständighet torde till fullo gorå ett extraordinärt ingripande berättigat,
varvid detta ingripande helt naturligt i avvaktan på ett slutgiltigt ställningstagande
till trustbildningen i vårt land bör få karaktären av ett provisorium.
Vad nu anförts angående de sannolika verkningarna av mjöltullens sänkning
kan sammanfattas sålunda:
En dylik sänkning måste, om den ar riktigt avvägd, för kvarntrusten
omöjliggöra en fortsatt tillämpning av ett progressivt rabattsystem, och därmed
öppna_grosshandeln även för de utanför kvarntrusten stående kvarnarna. Detta
måste skapa bättre avsättningsmöjligheter för svensk brödsäd dels direkt, därigenom
att köparnas antal ökas, dels indirekt därigenom att storkvarnarna på grund av
den skärpta konkurrensen och därav minskade vinstmöjligheter bliva tvingade att
i största möjliga utsträckning inblanda svensk spannmål vid sin förmalning, ända
till dess denna spannmål hunnit upp i full prisparitet med utländsk.
För konsumenterna såväl som för statskassan blir verkan av en sådan tullsänkning
förhållandevis obetydlig. Åtgärden måste därför närmast rubriceras som ett
tillfälligt av de rådande förhållandena väl motiverat statsingripande i en intressekonflikt
mellan vårt lands spannmålssäljande jordbrukare å ena sidan och kvarntrusten
å den andra till jordbrukarnas förmån, och den kan icke såsom utförselbevisen
föranleda de ringaste betänkligheter från handelspolitisk synpunkt.