Bevillningsutskottets betänkande Nr 27

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1923 kl. 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående utförselbevis för spannmål.

Till bevillningsutskottets behandling hava hänvisats fem motioner
omgående införande av utförselbevis för vissa slag av spannmål.

Sålunda har i likalydande motioner, nr 103 i första kammaren av herr
Sederholm m. O. och nr 122 i andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill
m. fl., hemställts, att riksdagen måtte besluta att godkänna bestämmelser
angående utförselbevis för spannmål i enlighet med ett inom generaltullstyrelsen
utarbetat och vid spannmålsmarknadssakkunnigas den 16
januari 1923 avgivna betänkande fogat förslag att träda i kraft från och
med den dag, Konungen därom förordnade; och har berörda förslag, som
bifogats sistnämnda motion och avser utförselbevis för råg, vete och korn,
följande lydelse:

Utkast

till erforderliga bestämmelser angående utförselbevis för spannmål.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med
en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför minst 500 kilogram av
någotdera slaget, äger, för så vitt den utförda varan skäligen kan anses hava varit
marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla av vederbörande tullförvaltning
utfärdat bevis, som berättigar honom eller den, på vilken beviset behörigen överlåtits,
att inom en tid av högst sex månader efter det varan angivits till utförsel,
utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller vete till så stor
myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det

Bihang till. riksdagens protokoll 192-7. 7 samt. 15 käft. (AV 27.) 1

2 Bevillning sutskottets betänkande Nr 27.

tullbelopp, som vid utförseltillfället skolat utgöras för en utförselvaran till storleken
motsvarande införselkvantitet av samma vara. Den, som under sagda förutsättningar
av omalet korn utför minst samma kvantitet som ovan nämnts, tillkommer
enahanda rätt att erhålla liknande bevis om tillstånd till införsel av
omalet korn eller malt.

Exportör, som önskar erhålla utförselbevis, som nu är sagt, göre därom
anmälan i den till vederbörande tullförvaltning avlämnade utförselangivningsinlaga,
vilken, därest tullförvaltningen icke är ställd under tullförvaltares omedelbara
överinseende skall jämte härnedan omförmälda utlåtande samt behörigt intyg om
utförseln insändas till den huvudtullkammare, varunder tullförvaltningen lyder.
Tullförvaltningen åligger därjämte att, sedan exportvarans nettovikt utrönts, föranstalta,
att varan varder på exportörens bekostnad undersökt av två sakkunniga,
ojäviga personer, vilka skola avgiva utlåtande, huruvida varan kan såsom marknadsgill
anses, varefter och sedan utförseln blivit verificerad, på sätt om restitutionsgods
är föreskrivet, huvudtullkammaren har att utfärda beviset och låta detsamma
tillställas vederbörande.

Utförselbevis må efter exportörens i ovan omförmälda anmälan uttalade
önskan utfärdas antingen i form av ett bevis, omfattande sammanlagda, på en gång
angivna och utförda kvantiteten av något av omförmälda slag av spannmål, eller ock
med det för sådant exportparti beräknade tullbeloppets fördelning på flera bevis.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter i fråga om, huru exportvaran skall
vara beskaffad för att anses marknadsgill, liksom ock i fråga om den kontroll, som
inom tullverket skall iakttagas till förhindrande av missbruk av införselbevis.

Spannmål, införd mot avlämnde av utförselbevis, som i denna § sägs, vare
icke i avseende å rätt till tullrestitution, i händelse spannmålen efter beredning
till mjöl eller gryn återutföres, så ansedd, som därest tullavgiften i vanlig ordning
erlagts.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr Lindman m. fl.
väckt motion, nr 120, hemställts, att riksdagen måtte besluta om införande
av utförselbevis för råg, vete och korn i överensstämmelse med det återgivna
förslaget.

Slutligen har i likalydande motioner, nr 56 i första kammaren av
herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Olsson i
Kullenbergstorp m. fl., hemställts, att riksdagen måtte besluta, att i gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor skulle på lämpligt ställe
införas vissa i motionärernas hemställan intagna bestämmelser, vilka skilja
sig från förberörda förslag, utom i visst redaktionellt hänseende, endast
därutinnan att desamma icke omfatta utförselbevis för korn utan avse
endast råg och vete.

Till stöd för de föreliggande förslagen hava motionärerna åberopat
förenämnda av spannmålsmarknadssakkunniga den 16 januari 1923 avgivna
betänkande (Statens offentliga utredningar 1923: 3), vartill utskottet
nedan återkommer. Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört får
utskottet hänvisa till motionerna.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27. 3

Med utförselbevis för spannmål — eller införselbevis såsom de Utskottet.
• ock kallats — avses att skapa befogenhet att på grund av utförsel av Retorik.
inhemsk spannmål tullfritt införa utländsk spannmål eller eventuellt andra
varor, till tullvärde motsvarande vad som utförts. Befogenheten fästes
vid särskilda bevis, som vid exporten utfärdas på begäran av exportören.

Efter mönster från Tyskland, där »Einfuhrscheine» infördes år 1894,
föreslog 1906 års tulltaxekommitté i sitt den 3 maj 1909 avgivna betänkande
införande i tulltaxeförordningen (§ 15) av bestämmelser om bevis
av ifrågavarande art, av kommittén benämnda införselbevis. De av kommittén
föreslagna bestämmelserna innefattade i huvudsak, att den, som
av omalen råg, omalet vete eller omalet korn på en gång till utförsel
angåve och med en och samma lägenhet utförde minst 500 kilogram av
någotdera slaget, skulle äga att på grund av utförseln erhålla av generaltullstyrelsen
utfärdat bevis, som berättigade honom eller den, på vilket beviset
behörigen överlåtits, att, inom en tid av högst sex månader efter det
varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa omalen
spannmål av följande slag, nämligen råg, vete, korn eller majs, till så
stor myckenhet, att den tull, som skolat därå belöpa, vore lika med det
tullbelopp, som vid utförseltillfället skolat utgöras för en utförselvaran
till storleken motsvarande införselkvantitet av samma vara.

Då förslag till ny tulltaxeförordning år 1910 förelädes riksdagen,
funnos berörda bestämmelser icke intagna i förslaget. Detta motiverades
av dåvarande chefen för finansdepartementet (prop. nr 69, sid. 204, 205)
bland annat därmed, att departementschefen icke funnit den åvägabragta
utredningen hava klart ådagalagt, vilken verkan den föreslagna anordningen
skulle hava i statsfinansiellt avseende och ej heller vilket inflytande
densamma kunde öva på de priser, den konsumerande allmänheten
finge betala för spannmål och mjöl; det syntes departementschefen ej
vara uteslutet, att en stegling av nämnda priser kunde bliva följden.

På dessa och i övrigt anförda grunder ansåg departementschefen, att införlivandet
med vår tullagstiftning av ifrågavarande institut borde föregås
av en mera fullständig utredning av anordningens verkningar i olika
riktningar.

En sådan utredning har sedermera enligt uppdrag verkställts av
professorn vid handelshögskolan i Stockholm, Eli F. Heckscher1), som
på grundval av utredningen kommit till slutsatserna, att utförselbevis
icke borde komma till användning för spannmål i allmänhet samt att

’) »Om utförselbevis för svensk spannmål», intagen i Ekonomisk tidskrift, häftet 11
år 1911.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

det icke för det dåvarande kunde anses lämpligt att medgiva utförselbevis
vid export av svensk utsädesspannmål eller svenskt frö1). Beträffande
utförselbevisens statsfinansiella verkningar har professor Heekseher
i utredningen påvisat, att bevisen kunde antagas medföra minskning i
tullinkomsterna, om än någon beräkning av minskningens sannolika storlek
icke kunde verkställas.

I en den 14 november 1913 till Kungl. Maj:t ingiven skrift hemställde
hushållningssällskapens ombud, att Kungl. Maj:t måtte förelägga
riksdagen förslag om inrättande av en spannmålslagerhusfond ävensom
om införande av utförselbevis på spannmål i huvudsaklig överensstämmelse
med tulltaxekommitténs ovanberörda förslag. Något förslag i ämnet
blev emellertid icke av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen.

Vid 1915 års riksdag väcktes uti två likalydande motioner, nr 13
i första kammaren och nr 37 i andra kammaren, förslag om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om en allsidig utredning av frågan om
spannmålslagerhus, varvid även, enligt vad i motiveringen framhölls,,
frågan om utförselbevis borde upptagas till prövning, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jordbruksutskottet
tillstyrkte i avgivet utlåtande, nr 23, motionerna, därvid
utskottet i sin motivering framhöll, att vid utredningen om spannmålslagerhus
lämpligen borde tagas under övervägande, huruvida med en
lösning av frågan därom borde förknippas spörsmålet om utförselbevis.
I bägge kamrarna uttalades vid ärendets behandling starka betänkligheter
mot införande av utförselbevis i den svenska tullagstiftningen. I första
kammaren bifölls utskottets hemställan med 77 röster mot 42, vilka avgåvos
för ett under överläggningen gjort yrkande om bifall till utskottets
förslag med uteslutande av den del av motiveringen, som ovan nyss
återgivits. Andra kammaren beslöt med 106 röster mot 65 avslå såväl
utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna, därvid de 65
rösterna avgåvos för ett av herr Jeansson i Kalmar under överläggningen
framställt yrkande om bifall till utskottets förslag beträffande
utredning av frågan om inrättande av spannmålslagerhus med samma
ändring av utskottets motivering som minoriteten i första kammaren
enat sig om.

Vid 1916 års riksdag hemställdes uti en inom andra kammaren
väckt motion, nr 77, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag angående utförselbevis å spannmål. Uti

1) Några av de skäl, på vilka nämnda slutsatser grundats, hava återgivits av kommerskollegium
i dess såsom bilaga vid detta betänkande fogade utlåtande.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

5

sitt i anledning- av motionen avgivna betänkande, nr 6, redogjorde bevillningsutskottet
för vad i frågan, på sätt ovan i huvudsak omnämnts,
dittills förekommit; och hemställde utskottet, under framhållande att
motionären icke förebragt eller påvisat något, som fört frågan i nytt
läge, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets
hemställan bifölls av båda kamrarna.

Efter det till Kuugl. Maj:t inkommit åtskilliga framställningar borörande
frågan om den inhemska spannmålsproduktionens läge, över vilka sakkunnigas
framställningar lantbruksstyrelsen den 25 oktober 1922 avgivit infordrat tillkallande.
utlåtande, begärde och erhöll chefen för jordbruksdepartementet den 3
november 1922 Kung]. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fyra sakkunniga
personer att inom jordbruksdepartementet skyndsammast undersöka
den svenska spannmålsmarknadens läge, och, därest så funnes påkallat,
avgiva förslag till åtgärder för ernående av ökad avsättning av
svensk brödsäd. Jämlikt nämnda bemyndigande anmodade departementschefen
den 9 november 1922 förutvarande statsrådet, ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren Olof Nilsson i Tånga, ledamoten
av riksdagens första kammare, godsägaren Gustaf Sederliolm, civilingenjören
Bertil Almgren och direktören Karl Eriksson att såsom sakkunniga
inom jordbruksdepartementet jämte byråchefen därstädes Carl Mannerfelt
fullgöra omförmälda uppdrag. De sakkunniga hava benämnts spannmålsmarknadssakkunniga.

Den 16 januari 1923 avgåvo de sakkunniga till chefen för jord- S£™knafs~
bruksdepartementet sitt i anledning av uppdraget utarbetade och a v sakkunnigas
motionärerna åberopade betänkande. betänkande.

Till upplysning om uppdragets innebörd hava de sakkunniga åberopat
och på följande sätt återgivit vad departementschefen till statsrådsprotokollet
nämnda den 3 november 1922 för egen del i ämnet anfört.

»De inkomna framställningarna gåve vid handen, att man inom jordbrukarnas
krets såge synnerligen mörkt på situationen och från det allmännas sida krävde
snabba åtgärder i syfte att få avsättningen av den svenska brödspannmålen tryggad.
Lantbruksstyrelsen hade ock vitsordat, att jordbrukets och särskilt brödspannmålsproduktionens
läge vore synnerligen bekymmersamt. Därvid hade starkt
framhållits, hurusom kvarnarnas inköps- och prispolitik dels givit den utländska
spannmålen alltför stort företräde dels ock berövat jordbrukarna det skydd spannmålstullarna
avsett.

I likhet med lantbruksstyrelsen ansåg herr statsrådet de påtalade förhållandena
på spannmålsmarknaden mycket anmärkningsvärda. Att utfinna de åtgärder,
som lämpligen kunde och borde vidtagas, torde emellertid ej bliva lätt. Det vore
å ena sidan av vikt, att vad som eventuellt åtgjordes, verkligen bleve till gagn
för jordbruket och beredde lantbrukarna en bättre avsättning. Samtidigt borde

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

emellertid, å andra sidan noggrant iakttagas att ingå sådana åtgärder komme till
utförande, som trädde mjölkonsumenternas berättigade intressen för nära. Att,
såsom i förut omförmälda framställning1) förordats, genomföra en på införselförbud
grundad importreglering av spannmål ock mjöl, kunde icke ifrågakomma.

För att kunna fullt överblicka ställningen tarvades emellertid ytterligare
utredning i åtskilliga avseenden. Sålunda torde det vara erforderligt att mera
i detalj få konstaterat läget å den svenska spannmålsmarknaden just nu. Av
betydelse vore att få klarlagt, i vad omfattning svensk brödsäd under den gångna
delen av innevarande förbrukningsår vunnit avsättning och huru utsikterna ställde
sig för lantmännen att över huvud taget få inneliggande spannmål avyttrad. De
orsaker, som bidragit och bidroge till den rådande relativt stora prisskillnaden mellan
svensk och importerad brödsäd, borde studeras. I sammanhang härmed vore
det av betydelse att få närmare belysning över kvarnindustriens inköps- och försälj
ningspolitik.

Därest statsåtgärder på grundval av utredning, som sålunda angivits och
under utredningsarbetets gång kunde visa sig ytterligare tarvas, befunnes erforderliga,
borde i första hand tagas under övervägande, i vad mån det lämpligen läte
sig göra att vinna det önskade syftet genom överenskommelse med kvarnindustrien,
och i andra hand de övriga åtgärder, som under ovan angivna förutsättningar
kunde ifrågakomma.»

I betänkandet hava de sakkunniga till eu början meddelat en statistisk
översikt av vete- och rågmarknaden och därefter yttrat sig angående
läget å brödspannmålsmarknaden. Vidare framgår av betänkandet,
att de sakkunniga, på grundvalen av de utredningar för vilka de sålunda
redogjort, funnit sig böra undersöka, huruvida några framkomliga vägar
stode till buds för ernående av förbättrade prisförhållanden i fråga om
den svenska brödsäden, samt att de sakkunniga därvid, enligt nyss omnämnt
direktiv, först förhandlat med representanter för Svenska kvarnföreningen.
Såsom syfte hade därvid uppställts »att på överenskommelsens
väg få till stånd sådant åtagande från föreningskvarnarnas sida, att
viss bestämd myckenhet spannmål vunne avsättning under viss fixerad
tidrymd och till lägst sådana priser, som i förhållande till världsmarknadspriset
av sakkunniga kunde anses riktigt avvägda». För berörda
förhandlingar har i betänkandet redogjorts, varefter meddelats, att desamma
icke lett till någon uppgörelse.

Beträffande vad de sakkunniga i övrigt anfört torde utskottet kunna
inskränka sig till att återgiva följande i betänkandet gjorda sammanfattning.

»Den förebragta utredningen har givit vid handen, att behov föreligger av
åtgärder, som kunna möjliggöra för den svenska brödsädsproduktionen att finna
avsättning till priser, som icke understiga världsmarknadspriset med fullt utnyttjat
tullskydd med högre belopp än som betingas av kvalitetsförhållandena och andra

1) Här åsyftas en framställning från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, dagteeknad
den 17 oktober 1922.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27. 7

bär ovan såsom naturliga betecknade prisdifferentierande faktorer. Därvid har
särskilt betonats betydelsen av att den svenska brödsädens avsättningsmöjligheter
vidgas, så att producenterna må kunna vid sina försäljningar med utnyttjande av
tullskyddet vända sig till andra än inhemska avnämare. Ett system med utförselbevis
synes vara den väg, som ligger närmast till hands för frågans ordnande.
Med hänsyn till den korta tid för utredningens bedrivande, som stått till buds,
ävensom frågans komplicerade natur och svårigheterna att på förhand bedöma
verkningarna i skilda hänseenden av utförselbevisen, har det emellertid icke varit

farligt för de sakkunniga att så fullständigt genomtränga frågan, att icke ytterigare
prövning och övervägande möjligen kunde anses påkallade. Sålunda har
det exempelvis icke varit möjligt för sakkunniga att bedöma de verkningar i handelspolitiskt
hänseende, som kunna tänkas bliva en följd av införandet av ett system
med utförselbevis. Emellertid hava sakkunniga för sin del kommit till den
uppfattningen,

att, då behovet av snabba åtgärder för ernående av förbättrade
prisförhållanden för den svenska brödsäden uppenbarligen är mycket
trängande samt då ett system med utförselbevis, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad här ovan angivits, icke kan i de avseenden sakkunniga
haft tillfälle pröva frågan befaras förorsaka olägenheter av allvarligare
beskaffenhet men väl medföra åtskilliga fördelar, ett genomförande
av en dylik anordning är den utväg för svårigheternas lindrande, som
nu bör tillgripas.»

Vid betänkandet har fogats, förutom ovan intagna författningsförslag,
särskilda yttranden av de sakkunnigas ordförande herr Nilsson i
Tånga samt av herr K. Eriksson. Den förstnämnde har mot det föreslagna
systemet med utförselbevis framställt vissa anmärkningar av principiell
och praktisk innebörd men förklarat sin anslutning i stort sett till
majoritetens uttalanden. Herr Eriksson däremot har på av honom anförda
skäl förklarat sig icke kunna instämma i vad betänkandet innehåller.

Över betänkandet hava infordrade utlåtanden avgivits den 19 februari
1923 av lantbruksstyrelsen, som tillstyrkt vidtagande av åtgärder
för en anordning med utförselbevis för råg, vete och korn i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, den 23 i samma månad
av generaltullstyrelsen, som huvudsakligen yttrat sig beträffande de tulltekniska
formerna för en lagstiftning i föreliggande ämne, samt den 24
i nämnda månad av kommerskollegium, som icke ansett sig kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag. Såsom bilagor vid detta betänkande har
utskottet låtit foga kommerskollegii och lantbruksstyrelsens berörda utlåtanden
samt ett vid kommerskollegii utlåtande fogat protokollsutdrag,
innefattande av kommerserådet Malmen vid ärendets behandling uttalad
avvikande mening; och får utskottet hänvisa till vad dessa bilagor
innehålla.

Ämbetsverk
Jcens utlåtanden.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Utskott eU
yttrande.

Då utskottet nu går att angiva sin ståndpunkt till den föreliggande
frågan, vill utskottet till en början framhålla, att en anordning med
utförselbevis för vissa slag av spannmål uppenbarligen icke kan medföra
några verkliga fördelar för andra jordbrukare än dem, som odla
spannmål av de slag, bevisen skulle avse, i sådan omfattning att de hava
icke alltför obetydliga mängder till avsalu. Anordningen skulle följaktligen
vara till gagn endast för ett ganska begränsat antal jordbrukare.

Vidare vill utskottet fästa uppmärksamheten på vissa omständigheter,
som förtjäna beaktande, då det gäller att uppskatta utförselbevisens
värde för dem, som, enligt vad nyss sagts, över huvud kunna
tänkas draga nytta av sådana bevis.

Spannmålsmarknadssakkunniga hava i sitt betänkande sökt genom
ett i siffror utfört exempel uppskatta det värde, utförselbevis för brödspannmål
(vete och råg) skulle hava för producenter och exportörer av
sådan spannmål. Därvid hava de sakkunniga upptagit exportkostnaderna
per 100 kilogram till 1 krona 25 öre, ett belopp som synts utskottet
uppenbarligen vara allt för lågt. Den betydelse, de sakkunniga med
ledning av berörda exempel tillmätt utförselbevisen, innebär enligt utskottets
mening följaktligen en överskattning.

Som bekant måste flertalet jordbrukare under vårmånaderna i stor
utsträckning begagna sig av kredit för inköp av utsäde och gödningsmedel
m. m. Härigenom kunna de komma i sådant beroende av mellanhänderna,
att de fördelar, som utförselbevisen äro avsedda att bereda
jordbrukarna, säkerligen mången gång skulle i stället komma mellanhänderna
till godo.

Om sålunda det gagn, utförselbevisen skulle kunna medföra, måste
antagas bliva dels begränsat till ett relativt fåtal jordbrukare och dels
även för dessa av tvivelaktigt värde, torde man å andra sidan hava att
räkna med eu av utförselbevisen föranledd stegring av priset å svensk
brödspannmål. Då det vidare är påtagligt, att kvarnindustrien vid mjölförsäljningen
skulle söka erhålla täckning för berörda merkostnad av
konsumenterna, skulle utförselbevisen med all säkerhet föranleda ökade
levnadskostnader, vilket under rådande depression och därav föranledd
minskad köpkraft hos stora lager av befolkningen skulle bliva särskilt
kännbart.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att, på sätt framgår av
såväl professor Heckschers utredning som spannmålsmarknadssakkunnigas
betänkande, prisstegringen skulle komma att träffa rågmjölet mera än
vetemjölet. Det senare bleve måhända vad de högre kvaliteterna beträffar
till och med alldeles oberört. Det kan sålunda befaras, att utförsel -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27. 9

bevisen skulle främja den ur nationalekonomisk synpunkt skadliga tendensen
till övergång från råg- till vetemjölskonsumtion och från konsumtion
av billigare till konsumtion av dyrare vetemjölssorter.

En annan olägenhet är den minskning i statens tullinkomster, som
man torde hava att räkna med såsom eu följd av utförselbevisen, om man
än, såsom professor Heckscher framhållit, icke har möjlighet att beräkna,
hur stor minskningen skulle bliva.

Med vad nu anförts har utskottet angivit sin uppfattning rörande
de verkningar, utförselbevisen kunna antagas utöva; ock torde härav
framgå, att utskottet icke kan dela de sakkunnigas och motionärernas
mening vare sig i fråga om de fördelar, utförselbevisen kunde medföra,
eller därom att bevisen icke skulle kunna befaras förorsaka olägenheter
av allvarligare beskaffenhet.

Härtill kommer, att utskottet ansluter sig till den av kommerskollegium
uttalade och ingående motiverade uppfattningen, att läget på spannmålsmarknaden
avsevärt förskjutits mot det av de sakkunniga uppställda
målet eller uppnåendet av sådana brödsädespriser inom landet, att de i
jämförelse med världsmarknadspriset icke ställa sig ogynnsammare för
odlarna än före kriget, ävensom att inga avgörande skäl för närvarande
tala mot sannolikheten av att utvecklingen i stort sett kommer att fortgå
i samma riktning.

Slutligen vill utskottet icke underlåta att framhålla, hurusom det
kan befaras, att utförselbevisen skulle kunna medföra svårigheter i handelspolitiskt
hänseende.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

1) att motionerna I: 103 av herr Sederliolm m. fl.
och II: 122 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 120 av herr Lindman m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionerna I: 56 av herr Petrus Nilsson
m. fl. och II: 68 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.
icke heller måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 april 1923.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 samt. 15 käft''. (Nr 27.)

2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, Rosén,
Wigforss, Rune, Wohlin, Bjömsson, Boman, Pers*, Bärg i Katrineholm, Jönsson i Boa,
Johansson i Kullersta, Lithander, Sköld, Johanssou i Kälkebo*, Henrikson, Lövgren i Nyborg
och Jönsson i Fridhill.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet,

Reservation

av herrar friherre Fleming, Antonsson, Wohlin, Boman, Jönsson i
Boa, Lithander, Johansson i Kälkebo, Henrikson och Jönsson i Fridhill, vilka,
med åberopande i huvudsak av vad de s. k. spannmålsinarknadssakkunniga
i sitt den 16 januari 1923 avgivna betänkande anfört samt av vad generaltullstyrelsen
i sitt härvid fogade yttrande av den 9 april 1923 föreslagit med
avseende å inlösandet av utförselbevis, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 56, II: 68, I: 103,
II: 122 och II: 120 angående utförselbevis för spannmål, antaga följande
förslag till

Förordning angående utförselbevis för viss spannmål.

Härigenom förordnas, som följer.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder
av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel
angiver och med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför
minst 500 kilogram av någotdera slaget, äger, för så vitt den utförda
varan skäligen kan anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln
erhålla av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis, som berättigar
honom eller den, på vilken beviset behörigen överlåtits, att inom en
tid av högst sex månader efter det varan angivits till utförsel, utan tullavgifts
erläggande införa omalen eller malen råg eller vete till så stor
myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika
med det tullbelopp, som vid utförseltillfället skolat utgöras för en utförselvaran
till storleken motsvarande införselkvantitet av samma vara.
Den, som under sagda förutsättningar av omalet korn utför minst samma
kvantitet som ovan nämnts, tillkommer enahanda rätt att erhålla liknande
bevis om tillstånd till införsel av omalet korn eller malt.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

11

Exportör, som önskar erhålla utförselbevis, som nu är sagt, göre
därom anmälan i den till vederbörande tullförvaltning avlämnade utförselangivningsinlagan.
Sedan exportvarans nettovikt utrönts, åligger det
tullförvaltningen föranstalta, att varan varder på exportörens bekostnad
undersökt av två sakkunniga, ojäviga personer, vilka skola avgiva utlåtande,
huruvida varan kan såsom marknadsgill anses, varefter och
sedan utförseln blivit verificerad, på sätt om restitution sgods är föreskrivet,
vederbörande tullmyndighet har att utfärda beviset och låta detsamma
tillställas exportören.

Utförselbevis må efter exportörens i ovan omförmälda anmälan
uttalade önskan utfärdas antingen i form av ett bevis, omfattande sammanlagda,
på en gång angivna och utförda kvantiteten av något av
omförmälda slag av spannmål, eller ock med det för sådant exportparti
beräknade tullbeloppets fördelning på flera bevis, vilka dock vid sådan
fördelning ej må i något fall lyda å mindre belopp än 200 kronor.

Den, som erhållit utförselbevis, vare, därest sådan vara, som enligt
vad ovan stadgas må på grund av utförselbevis införas utan tullavgifts
erläggande, inom ovan omförmälda tid av sex månader efter utförselvarans
angivning till utförsel blivit införtullad i sådan myckenhet, att tullavgiften
uppgår till det belopp, utförselbeviset avser, berättigad att hos
generaltullstyrelsen mot utförselbevisets återställande utbekomma sagda
belopp med avdrag av två procent.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter i fråga om, huru
exportvaran skall vara beskaffad för att anses marknadsgill, liksom ock i
fråga om den kontroll, som inom tullverket skall iakttagas till förhindrande
av missbruk av utförselbevis.

Erforderliga föreskrifter av reglementarisk natur rörande bevisens
utfärdande samt författningens tillämpning i övrigt utfärdas av generaltullstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Bilaga 1.

Kommerskollegium

underdånigt utlåtande över Spannmålsmarknadssakkunnigas
betänkande
av den 16 januari 1923.

Stockholm den 24 februari 1923,

Till Konungen.

Kommerskollegium får härmed avgiva genom Kungl. Maj:ts remiss den 23
januari 1923 infordrat yttrande över spannmålsmarknadssakkunnigas den 16
januari 1923 avlämnade betänkande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid export av marknadsgill råg eller
vete till en kvantitet av minst 500 kg. utförselbevis erhållas med rättighet för
innehavaren att inom sex månader tullfritt införa motsvarande myckenhet råg
eller vete eller ock råg- eller vetemjöl. Förslagets syfte anges (s. 28) vara att
förbättra prisförhållandena beträffande svensk brödsäd, så att denna må kunna
vinna avsättning till priser, som i jämförelse med världsmarknadspriset icke för
odlarna äro mindre gynnsamma än före kriget.

Över det remitterade förslaget har kollegium begärt yttranden från rikets
handelskamrar. Beträffande innehållet i de yttranden, som hittills kommit kollegium
tillhanda och bifogas utlåtandet, må följande anföras.

Det föreslagna systemet för utförselbevis har vunnit anslutning från följande
fyra handelskamrar, nämligen Östergötlands och Södermanlands, som tillstyrker,
att försök göres i den av de sakkunnige angivna riktningen, Gottlands,
som biträder förslaget med den ändring, att åt utförselbevis för korn gives samma
giltighet såsom tullikvid som åt utförselbevisen för vete och råg, Västergötlands
och Norra Hallands, som tillstyrker förslaget, under förutsättning att en importreglering
icke kan erhållas, dock med framhållande, att bevisen för att få sitt
fulla värde böra gälla import även av kolonialvaror eller att, om icke denna
möjlighet att säkerställa deras värde får tillgripas, de åtminstone icke må få
under hand säljas i öppna marknaden, samt Västernorrlands och Jämtlands läns,
som tillstyrker förslaget, men anser, att åtgärden allenast bör betraktas som ett
försök och till en början endast avse viss kortare tid.

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Skånes handelskammare ställer sig synnerligen tveksam till förslaget, medan
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare uttalar sina tvivelsmål ifråga
om vissa av de slutsatser, till vilka de sakkunniga kommit.

Avstyrkande ståndpunkt intages av Smålands och Blekinge handelskammare,
som icke för närvarande kan förorda utförselbevisens införande, samt handelskammaren
i Göteborg, som icke kan tillstyrka förslaget.

Stockholms handelskammare anser sig ej böra motsätta sig utförselbevisens
införande, och handelskammaren i Gävle har avstått från uttalande i frågan.

För egen del får kommerskollegium anföra följande.

Efter det frågan om utförselbevis 1909 framförts av 1906 års tulltaxekommitté,
verkställdes särskild utredning i ämnet, vilken, såsom de sakkunniga omnämnt,
utmynnade i slutsatsen, att utförselbevis icke borde komma till användning
i Sverige. Berörda slutsats grundades huvudsakligen dels på en jämförelse
beträffande anordningens förutsättningar i Tyskland, det enda land, där densamma
prövats, dels på olika skäl, hänförliga till Sveriges egna produktions- och konsumtionsförhållanden.
Bland synpunkter, som härvid framlades, må först anföras,
att den ekonomiska huvudförutsättningen för det tyska systemet, d. v. s. spannmålsodlingens
geografiska fördelning på så sätt, att transportkostnaden från överskottsområdet,
främst Ost- och Västpreussen, till lämpliga utländska marknader
ställde sig lägre än till underskottsområdena i västra och mellersta Tyskland,
liksom fraktkostnaden för de senare blev mindre vid import än vid köp från
nordöstra Tyskland, icke ägde någon motsvarighet i Sverige, vadan anordningen
från denna synpunkt ej medförde någon vinst. Vidare framhölls, att tullskyddet
synnerligast ^för råg såsom i regel mindre använt än för vete sannolikt genom
ntförselbevisen komme att göras mera effektivt med åtföljande prisstegring på
spannmålen ifråga och därav framställda produkter, att bevisen skulle verka som
premie för exporten, att rådande prisdifferens i olika landsdelar skulle skärpas,
aå främst de i transporthänseende gynnsammast ställda producenterna (exportörerna)
komme att draga gagn av bevisen, att en jämnare prisbildning ej säkerställdes
genom dessa, då erfarenheten i Tyskland visat, att höstexporten ibland framkallat
så stor brist på spannmål inom landet, att den följande importen på våren blivit
större, än som eljest varit nödvändigt, med därav följande onödigt fördyrade
transportkostnader, att export ej erfordrades för att bereda rum åt den för blandningsändamål
behövliga importen, samt att statistiken normalt ej utvisade större
differens mellan utlandspriset och det inhemska på hösten än på våren, varför
bevisen icke ägnade sig som botemedel mot låga höstpriser. Såsom ytterligare
synpunkter ur utredningen må framhållas, att utförselbevisen innebure utsikt till
ökning särskilt av rågodlingen med åtföljande betydligare rågexport och risk förminskning
av tullinkomsterna, samt att införandet av effektivare tullskydd
vore förenat med långt mera vittgående konsekvenser, då det gällde jordbruket
än beträffande industrien, enär skyddet inom det förra mer eller mindre fullständigt
kapitaliserades och därför icke utan djupgående rubbningar i näringens
ekonomi kunde avlägsnas.

Kollegium kan i huvudsak ge de refererade slutsatserna sin anslutning.
A andra sidan har emellertid kollegium kommit till den uppfattningen, att desamma
icke böra tillmätas avgörande betydelse för frågan om utförselbevisens
införande till stöd för jordbruket i dess nuvarande svåra nödläge. Bakslaget
efter krigsårens goda tider har träffat jordbruket med utomordentlig kraft, och

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

det torde icke lida tvivel, att allvarlig fara hotar denna vår modernäring, därest
icke dess ekonomiska förutsättningar inom en snar framtid förbättras. Under
sådana förhållanden skulle kollegium trots de antydda betänkligheterna icke
tveka att tillstyrka det remitterade förslaget, därest dess realisering kunde anses
såsom ett nödvändigt och verksamt medel för att uppnå en effektiv förbättring
av läget.

Frågan blir då närmast den, huruvida de rådande svårigheterna och utsikterna
för framtiden äro av den karaktär, att de oavvisligen påkalla den föreslagna
åtgärden. Såsom framgår av de sakkunnigas utredning, började det missförhållande,
som genom utförselbevisen skulle avhjälpas, d. v. s. den stora disproportionen
mellan världsmarknadspriset och priset inom landet å brödsäd, med
styrka framträda under hösten 1921 samt har med avbrott för sommarmånaderna
jämväl gjort sig gällande under år 1922. Beträffande företeelsens orsaker uttala
de sakkunniga i huvudsak (s. 25), att osedvanligt rika utbud från lantmännens
sida, särskilt under hösten 1921, samt viss återhållsamhet från kvarnarna i avvaktan
på fallande världsmarknadspriser torde utgjort den väsentliga förklaringen.
De sålunda angivna förklaringsgrunderna äro alltså till sin natur tillfälliga.

Kollegium vill ansluta sig till denna uppfattning beträffande orsakernas
huvudsakliga art samt skall härvid något närmare utveckla sina synpunkter.
1921 års brödsädesskörd var enligt statistiken den största, som någonsin förekommit
i vårt land. Dess storleksförhållande till medelsbörden under de 3 tämligen
normala åren 1911—1913 samt till senare skördar framgår av följande uppgifter: -

Vete

Råg

S:a

^Vete

Råg

S:a

ton

ton

ton

ton

ton

ton

1911—1913 .

230,474

595,811

826,285

1918 . .

. 241,885

490,050

731,935

1914 .

242.378

680,140

922,518

1919 . .

. 254,500

574,255

828,755

1915 .

262,899

600,783

863,682

1920 . .

. 280,917

569,850

850,767

1916 .

245,987

541,921

787,908

1921 . .

335,717

674,616

1,010,333

1917 . .

188,589

353,191

541,780

1922'') . .

255,300

576,000

831,300

1921

års skörd

låg icke

mindre

än 159,566

ton eller

19 över

skörden

1920, ehuru redan denna kan betecknas såsom något över medelgod. Då man
samtidigt tager i betraktande, att en betydligt större procentuell del av denna
merskörd än av skördens normala bestånd med all sannolikhet tillflutit marknaden,
kommer dess pristryckande verkan att bli avsevärt större, än vad en jämförelse
mellan blotta skördetalen kan ge vid handen. Det förefaller kollegium, som om
man här hade att göra med själva grundorsaken till den svenska brödsädens svåra
prisfall hösten 1921 i förhållande till världsmarknadspriset. Missförhållandet kan
sedan hava skärpts av mera speciella orsaker. Särskilt kan här tänkas på storkvarnarnas
av de sakkunniga berörda inköpspolitik. Det har försports, att kvarnarna
hösten 1921 lågo inne med betydande lager importerad spannmål, varigenom
deras inköpsförmåga å den svenska marknaden givetvis nedsatts. Vidare
bör märkas, att vetepriserna å världsmarknaden hela hösten visade fällande ten -

0 Preliminära nppgifter.

15

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

dens, vilket kan ha föranlett kvarnarna att i viss utsträckning ställa sig avvaktande
vid upphandlingen.

Att förhållanden av sist antydda art spelat in, synes i viss man bestyrkt
av uppgifter, som kollegium erhållit från 7 storkvarnar rörande de svenska inköpens
fördelning på olika månader under tiden juli 1921—januari 1923, liksom
av inhämtade liknande uppgifter rörande försäljningen från ett antal lantmannaföreningar.
Kvarnarna uppge följande inköpskvantiteter:

1 9 2

19 2 2

Vete

ton

Juli..................1,042

Angusti................18,237

September...............21,869

Oktober................6,761

November...............7,053

December...............10,298

Råg

Vete

Råg

ton

ton

ton

555

4,505

939

7,570

4,019

2,871

9,527

16,388

9,074

4,866

15,992

6,299

3,735

15,713

8,115

4,937

10,071

6,937

Översikten visgr, att inköpens fördelning på olika månader hösten 1921
företer betydande avvikelser från motsvarande fördelning 1922. Skörden kom 1921
tidigt i marknaden, och under augusti och september gjorde kvarnarna ganska
betydande inköp, sammanlagt 57,203 ton, medan siffran 1922, delvis väl beroende
på skördens sena och dåliga bärgning, stannade vid 32,352 ton. Under månaderna
oktober—november var förhållandet omvänt. Inköpen 1921 utgjorde blott 22,415
ton men 1922 46,119 ton. Den påvisade olikheten sammanhänger naturligen till
viss grad med att skörden 1922, såsom nyss antytts, kom sent men tillåter samtidigt
den slutsatsen, att kvarnarna senhösten 1921 intogo en avvaktande hållning.
Intrycket härav förstärkes av att inköpen av vete i oktober och november enligt
de inkomna uppgifterna äro lägre, stundom högst betydligt, än under någon av
de närmast följande 7 månaderna. Maximum nåddes här i mars och april med ett
inköp av resp. 15,308 och 10,831 ton vete.

De från vissa lantmannaorganisationer inhämtade uppgifterna beträffande
vete- och rågförsäljningen månadsvis te sig för senare halvåret 1921 och 1922 på
följande sätt.

1921 1-9 22

Yete Råg Yete Råg

ton ton ton ton

Juli.................. 224 257 746 748

Augusti................ 3,022 5,187 1,598 1,286

September............... 5,578 8,250 2,064 2,510

Oktober................ 1,929 1,681 2,831 2,145

November............... 1,566 1,161 2,348 1,941

December............... 2,020 1,621 2,708 2,459

Siffrorna utvisa i huvudsak samma tendens som kvarnarnas inköpsuppgifter.
Under månaderna januari—maj 1922 uppgick försäljningen månadsvis i regel
till större belopp än under tiden oktober—december 1921 med maximum för vete,
2,664 ton, i mars och för råg, 2,458 ton, i april.

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Beträffande utvecklingen under förra delen av 1922 och måhända ännu
senare torde man äga fog för uppfattningen, att 1921 års rika skörd fortfarande
utövat tryck å spannmålspriserna. Det svåra prisfallet på senhösten 1921 synes sålunda
ha föranlett lantmännen att i det längsta söka hålla på sin vara i avvaktan på
bättre priser. Stöd för denna uppfattning torde kunna hämtas ur det ovan meddelade
siffermaterialet, som ju antyder avsevärda försäljningar våren 1922, om än
bristen på jämförliga uppgifter från tidigare år förhindrar säkrare slutsatser.

Den stora prisdifferensen mellan svensk och utländsk brödsäd ägde med
vissa kastningar bestånd t. o. m. maj månad sistlidet år, då på grund av glidtullarnas
upphörande en avsevärd reducering inträdde, i det prisskillnaden mellan
svenskt och amerikanskt vete fritt banvagn svensk hamn inkl. tull, som i maj
utgjorde kr. 8-35 per 100 kg., sjönk till kr. 2-34. Utjämningstendensen fortsatte
t. o. m. augusti, då ifrågavarande prisskillnad stannade vid kr. 0’91. September
månad medförde emellertid ett kraftigt omslag. Prisdifferensen steg till kr. 5''05
och nådde påföljande månad ända till kr. 6’72. Delvis berodde denna ogynnsamma
relation på en stegring av vetepriset på världsmarknaden utan motsvarighet i
Sverige. Huvudförklaringen torde emellertid vara att söka i den svenska skördens
kvalitet. På grund av kall och regnig väderlek kom skörden till sen och dålig
mognad, och av samma anledning blev bärgningen mycket ogynnsam, vilket allt
i förening gav en produkt, som, synnerligast innan den genom lagring hunnit
torkas, i extraordinär grad var underlägsen den utländska varan. För att få ett
mjöl, som tillfredsställde normala fordringar vid bakningen, blev det därför
tills vidare nödvändigt att mera än vanligt använda importvete för uppblandning,
varigenom den svenska spannmålens avsättning naturligen försvårades och priset
nedtrycktes. Påpekas bör härvid jämväl, att 1922 års skörd till storleken låg
något över normalplanet.

Det gäller nu att mot bakgrunden av ovan berörda utveckling söka bilda
sig en uppfattning om de framtida utsikterna beträffande prisförhållandet mellan
den svenska och utländska brödsäden. Kollegium vill härvid först erinra om vad
ovan framhållits, nämligen att den stora prisdifferensen under större delen av
konsumtionsåret 1921—1922 samt hösten 1922 i huvudsak synes böra tillskrivas
-tillfälliga orsaker, i förra fallet 1921 års rekordskörd och speciella inre marknadsförhållanden,
i senare fallet skördens underhaltiga beskaffenhet. Grundad anledning
finnes följaktligen enligt kollegii mening icke för antagandet, att prisrelationen
vid normala skördeförhållanden ej ävenledes skulle återgå ungefärligen till
den före kriget vanliga. I själva verket häntyda också prisuppgifterna beträffande
vete från allra senaste tid på en fortgående utveckling i sistberörda riktning,
såsom kan inhämtas av följande översikt, vilken utgår från den tidpunkt,
hösten 1922, då prisdifferensen var störst.

Sv. vete enl. Amer. vete fritt
sv. spannmåls- banvagn sv. Skillnad

notering hamn + tull

Er. per 100 kg.

Oktober 1922 .......... 1758 24''30 6-72

November > 1908 24''50 5''42

December > 19''59 2470 5ll

Januari 1923 ........... 19’66 2390 424

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27. 17

.Som. synes har det svenska vetepriset under de angivna fyra månaderna
befunnit sig i oavbruten stegring, medan det amerikanska i januari stod något
lägre än i oktober. Resultatet har blivit, att prisdifferensen nedgått från kr. 6 72
till 4-24, alltså en mycket betydande förbättring. Nu bör märkas, att denna differens
ingalunda i sin helhet är att betrakta såsom ett underpris på svenskt vete
i förhållande till världsmarknadspriset, då ju den svenska varan, såsom även av
de sakkunniga framhålles (s. 21 o. f.), av olika naturliga orsaker, såsom lägre
kvalitet m. m., normalt betingar eu lägre värdesättning. Uppskattningarna av
denna faktor gå något i sär, men på håll, där man haft bäst tillfälle att anställa
jämförelser, d. v. s. hos kvarnarna, har man kommit till resultatet, att det svenska
vetet av antydda orsaker som regel kan anses äga ungefär 10 % lägre värde än
det amerikanska. Med tillämpning av denna relation kommer man alltså till att
underpriset å svenskt vete i januari 1928 stannade vid kr. 1''85 (4-24—2-39) per 100
kg. Tages härjämte i betraktande, att 1922 års skörd i kvalitetshänseende var
extraordinärt svag, kan underpriset i verkligheten anses ha utgjort ett ännu något
lägre belopp.

Kollegium finner nyss uppvisade prisutveckling för vetet ådagalägga en
otvetydig tendens i riktning mot en normal relation mellan inlands- och utlandspriset.
Med samtidig hänsyn till de ifrågavarande rubbningarnas tillfälliga karaktär
samt det kända förhållandet, att rågpriserna i stort sett följa vetepriserna
med viss skillnad till vetets favör, synes fog finnas för den slutsatsen, att läget
för närvarande avsevärt förskjutits mot det av de sakkunniga uppställda målet
eller uppnåendet av sådana brödsädespriser inom landet, att de i jämförelse med
världsmarknadspriset icke ställa sig ogynnsammare för odlarna än före kriget.
Då dessutom inga avgörande skäl enligt kollega mening för närvarande tala mot
sannolikheten av denna utvecklings fortbestånd i stort sett, synes ej nödvändighet
föreligga för den svåröverskådliga och i olika hänseenden betänkliga åtgärd, som
utförselbevisen torde innebära.

I detta sammanhang vill kollegium jämväl framföra ett par synpunkter
beträffande frågan om utförselbevisens effektivitet. Först må sålunda påvisas, att
redan med den begränsade utjämning mellan det svenska och amerikanska vetepriset,
som inträtt t. o. m. januari 1923, skulle en praktisering av utförselbevisen
sannolikt ställa sig föga lönande. Anordnandet av export kräver nämligen åtskillig
kostnad för organisation, lämpligt emballage och framför allt transporten
till den utländska marknaden. De sakkunniga ha i ett exempel anslagit berörda
kostnad till kr. 1-25 per 100 kg. Då underpriset i januari 1923 beräknats till kr.
1''85, skulle alltså den prisförbättring, som under förutsättning att hela vinsten av
utförselbevisen kommit odlarna till godo, kunnat tillflyta jordbruket, utgjort 60
öre per 100 kg. Nu skulle emellertid bevisen i marknaden sannolikt betinga något
lägre pris än ålydande belopp, varjämte viss del av vinsten i händelse av ex Eortens

förmedling av grossörer skulle gå till dessa. På detta sätt skulle måända
hela vinsten för odlarna försvinna.

Kollega tvivelsmål beträffande utförselbevisens effektivitet annat än vid
mycken abnorm prisdifferens rör sig emellertid även på ett annat område. Sveriges
normala import av stora kvantiteter synnerligast vete men även råg visar,
att landets egen produktion ej täcker brödsädesbehovet. Export har ej heller
hittills förekommit för beredande av tomrum för den import, som erfordras för
blandningsändamål, och så vitt nu kan bedömas, torde någon förändring härut Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 7 samt. 15 käft. (Nr 27.) 3

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

innan ej vara att motse. Sverige synes alltså från anförda synpunkter sakna
förutsättningar för regelbunden export av brödsäd. En annan fråga är, huruvida
export med tillhjälp av utförselbevis skulle kunna tjänstgöra som botemedel, då
priserna inom landet på grund av extraordinära förhållanden ställde sig oskäligt
igar i sådan riktning torde utgöra ett huvudmotiv för de sak -

kommas, att en betydligare, tillfälligt anordnad export, så snart det icke gäller
dumpingförfarande, kan väntas möta betydande svårigheter. Redan själva dess
organiserande skulle erbjuda avsevärt besvär, men i synnerhet torde hinder uppstå
att finna en mottaglig marknad. Det hela skulle nämligen innebära ett nytt moment
i den internationella spannmålshandeln, och erfarenheten visar, att en vara
icke utan långvarigt förberedande arbete kan avsättas på marknader, där den förut
varit okänd. Här antydda omständighet torde enligt kollegii uppfattning avsevärt
förringa utförselbevisens betydelse såsom hjälpmedel vid tillfälligt trångmål.

Då Kollegium alltså finner, att den ogynnsamma prisrelationen mellan
svensk och utländsk brödsäd under senare tid huvudsakligen torde vara att återföra
på tillfälliga omständigheter, att vidare den nuvarande pristendensen talar
för ett återinträde av mera normal prisdifferens, samt att tvivelsmål kunna

ställas beträffande utförselbevisens effektivitet för sitt ändamål, synas avgör e
skäl för ett realiserande av de sakkunnigas förslag ej föreligga. I betraktande
därjämte av de med anordningen ifråga förenade betänkligheterna i olika hänseenden
anser sig kollegium ej kunna tillstyrka berörda förslag.

I ärendets avgörande hava, jämte undertecknade, deltagit tjf. kommerseråden
förste byråingenjören Holmberger och förste aktnarien Liiienberg.

Utdrag av kollegii protokoll innefattande av undertecknad Malmén uttalad
avvikande mening bifogas, varjämte remissakten återställes.

kunnigas förslag,
antvdda situation

Kollegium håller ävenledeso för troligt, att utförselbevisen i
skulle bereda viss lättnad. A andra sidan bör emellertid ihåg -

Underdånigst
K. A. FRYXELL.

CARL MALMÉN.

Osborne Kock.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

19

Bilaga 2.

Utdrag av protokoll, hållet hos Kungl. Maj:ts
och Rikets Kommerskollegium den 24 februari 1923.

Närvarande: Generaldirektören Fryxell,

Kommerserådet Malmén,

tjf. kommerserådet förste byråingenjören Holmberger,

» » » aktuarien Lilienberg.

§ 1.

Kommerserådet Malmén föredrog det av Kungl. Haj:t till Kollegium remitterade
ärendet angående spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande av den 16
januari 1923, och beslöts underdånigt utlåtande i ärendet.

Beträffande den slutliga ståndpunkt, till vilken Kollegium i sitt utlåtande
kommit, anmälte föredraganden sig hysa en avvikande mening och anförde i sådant
hänseende följande:

»Efter vägande mot varandra av de i ärendet från olika håll framförda skälen
för och emot ett biträdande av de sakkunnigas förslag, vilket enligt i betänkandet
angivna syfte icke skulle innefatta förhöjning av det tullskydd för spannmålsproduktionen,
som under normala tider varit verksamt, har jag för min del
kommit till den uppfattning, att Kollegium vid en prövning av ärendet ur hänsynen
till de näringsgrenar, som äro föremål för Kollega omvårdnad, särskilt handeln och
industrien, icke bort finna hinder för Kollegium att — under jordbruksnäringens
nu så svårt betryckta läge, vilket jag icke vågar beräkna bliva, utan vidtagande
av särskilda åtgärder, så övergående, som Koflegii majoritet antager — giva sin
anslutning till en med de sakkunnigas förslag i huvudsak överensstämmande anordning
såsom ett interimistiskt försöksmedel till bidrag i sin mån till jordbruksnäringens
upphjälpande, samt att alltså Kollegii utlåtande bort utmynna i en förklaring,
att Kollegium ej velat motsätta sig ett genomförande i huvudsak av den
föreslagna anordningen med utförselbevis för en tid, som lämpligen kunde bestämmas
till tre år.»

In fidem
Osborne Kock.

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Bilaga 3.

Lantbruksstyrelsen

angående utförselbevis för
spannmål.

Till Konungen.

Den 9 november 1922 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga
att undersöka den svenska spannmålsmarknadens nuvarande läge och,
därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder för ernående av ökad avsättning
av svensk brödsäd.

Den 16 januari 1923 avgåvo de sakkunniga betänkande i ärendet, däri de
— efter att hava utrett marknadsläget för brödsäd — konstatera, att åtminstone
från och med hösten 1921 priset å svensk spannmål legat betydligt under världsmarknadspriset
med tillägg av fastställd tull, samt att detta förhållande måste
anses mindre tillfredsställande såväl ur de sädesodlande jordbrukarnas som ock ur
allmän synpunkt på grund av den allmänna betydelse, som jordbruksnäringen
äger för riket, och vikten för det hela av någorlunda tryggade förhållanden för
spannmålsodlingen. De sakkunniga finna därför, att åtgärder böra vidtagas för
att, i den mån så ske kan, den svenska brödspannmålen måtte vinna avsättning
till priser, som i jämförelse med världsmarknadsläget icke för odlaren äro mindre
gynnsamma än före kriget.

Efter att hava granskat olika förslag till åtgärder i detta syfte finna de
sakkunniga sig böra föreslå införande av utförsel bevis å brödsäd såsom den lämpligaste
åtgärden. Det lämpligaste systemet för en dylik anordning anse de sakkunniga
vara, att envar, som till utförsel på en gång angiver minst 500 kg. råg
eller vete, av vederbörande tullmyndighet erhåller ett bevis, som berättigar honom
eller den, på vilket beviset behörigen överlåtes, att inom en tid av högst sex
månader utan tullavgifts erläggande till riket införa omalen eller malen råg eller
vete till så stor myckenhet, att den tull, som därå skolat belöpa, är lika med
det tullbelopp, som vid utförseltillfället i händelse av import skolat utgöras för
den exporterade spannmålen.

Oaktat frågan om tryggande av marknaden för andra sädesslag icke ingått
i det de sakkunniga lämnade uppdraget, anföra de sakkunniga dock lämpligheten
av att, därest utförselbevis genomförts ifråga om råg och vete, en liknande anordning
måtte träffas jämväl beträffande korn, i vilket fåll dock enligt de sakkunnigas
mening utförselbevisen icke borde gälla såsom tullikvid vid import av
annat än korn och malt.

Slutligen hava de sakkunniga till sitt betänkande fogat ett utkast till erforderliga
bestämmelser angående utförselbevis för spannmål.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande över
omförmälda betänkande och får styrelsen till åtlydnad härav anföra följande.

Sin mening, att ett starkt behov av åtgärder i förevarande syfte föreligger,
har lantbruksstyrelsen uttalat redan i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den
25 oktober 1922 angående utredning om åtgärder för befrämjande utav avsättning
till skäligt pris av den inhemska spannmålsproduktionen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

21

Då vad som förekommit, sedan detta yttrande avgavs, icke givit lantbruksstyrelsen
anledning att ändra sin däruti uttalade uppfattning, hänvisar lantbruksstyrelsen
i detta avseende till vad styrelsen i nämnda yttrande anfört.

De enligt lantbruksstyrelsens mening föreliggande missförhållandena ifråga
om den inhemska brödsädesspannmålens prissättning i förhållande till den importerade
spannmålens torde, enligt vad de sakkunnigas utredning giver vid
handen, knappast kunna helt avhjälpas genom införande av utförsel bevis. 1 varje
fall lärer det härutinnan föreslagna systemet icke kunna anses medföra sådana
fördelar för odlarna av brödsäd, att odling i önskvärd omfattning av dessa för
vår rikshushållning så betydelsefulla växter därigenom kan anses säkerställd.
Aven om således enligt lantbruksstyrelsens mening härvidlag mera verksamma
åtgärder äro av nöden, så följer härav givetvis icke, att ej den av de sakkunniga
föreslagna åtgärden bör tillgripas. Tvärt om synes densamma enligt lantbruksstyrelsens
förmenande hava en mera vidsträckt betydelse, än som kan siffermässigt
angivas. Lantbruksstyrelsen syftar härvid på den psykologiska inverkan,
de föreslagna bevisen säkerligen skulle utöva på landets jordbrukare.

En till synes icke oväsentlig fördel av utförselbevisen torde bliva ökade
möjligheter för avsättning på utlandet av svenska utsädesvaror av ifrågavarande
sädesslag. Sverige har av gammalt varit känt för högt stående växtförädling och
produktion av goda utsädesvaror. Genom ifrågavarande anordning borde enligt
lantbruksstyrelsens förmenande svenska utsädesförsäijare bliva mera konkurrenskraftiga
på den utländska marknaden än vad som hittills varit fallet.

Såsom skäl emot införande av utförselbevis har anförts, att användandet
av dylika bevis skulle föranleda en förhöjning av de inhemska mjölprisen, särskilt
rågmjölspriset, vilket skulle drabba stora lager av konsumenter, som redan hårt
drabbats av rådande depressionstid. Lantbruksstyrelsen vill häremot anmärka
att, även om prisen i någon ringa mån skulle påverkas i denna riktning — vilket
icke torde få anses uteslutet — så måste dock denna ur konsumentsynpunkt
mindre önskvärda verkan anses mindre betänklig än en fortsatt och kanske kraftig
nedgång i odlingen av brödsäd, en enligt lantbruksstyrelsens mening sannolik
följd av att låta förhållandena på ifrågavarande område utveckla sig utan något
ingripande från det allmännas sida. Uteslutet torde nämligen icke få anses vara,
att en sådan verkan skulle kunna bliva av mycket betänklig art för i första
rummet konsumenterna. Emellertid må framhållas, att lantbruksstyrelsen anser
en mera avsevärd höjning av mjölprisen utesluten, enär möjligheten till import —
även av rågmjöl — måste vara ett säkert verkande korrektiv häremot.

I likhet med de sakkunniga finner lantbruksstyrelsen det vara en konsekvens
av införande utav utförselbevis för brödsäd, att liknande bevis införas
jämväl för korn.

I anslutning till vad lantbruksstyrelsen här anfört, får styrelsen tillstyrka,
att Kung!. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för en anordning med utförselbevis för
råg, vete och korn i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander
samt byråcheferna Bjurstedt och von Zweigbergk. Stockholm den 19
februari 1923.

Underdånigst
ERIK INSULANDER.

GEORG VON ZWEIGBERGK.

22

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Kungl.

Generaltullstyrelsen.

I anledning av väckt förslag
rörande inlösen av utfärdade utförselbevis
för spannmål.

Bilaga A
till reservationen.

Till riksdagens Bevillningsutskott.

Sedan till Eder handläggning överlämnats fem vid innevarande års riksdag
väckta motioner angående utförselbevis för spannmål samt vid den förberedande
behandlingen hos Eder av berörda motioner förslag framställts, att, för undanröjande
av den befarade olägenheten, att dylika bevis skulle i marknaden komma
att betinga lägre pris än de belopp, som bevisen avsåge, och sålunda den vinst
för odlarna, som åsyftades genom bevisens införande, i viss mån komma att försvinna,
en sådan anordning måtte genomföras, att av rikets tullkammare utfärdade
utförselbevis för spannmål skulle inlösas av generaltullstyrelsen,

har Ni i skrivelse till herr Statsrådet m. m. K. Scblyter den 19 mars
1928 anhållit om utverkande av Kungl. Maj:ts befallning till generaltullstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över berörda förslag samt därvid tillika föreslå de
bestämmelser, som vid beaktande av förslaget kunde finnas påkallade.

Därefter har Kungl. Haj:t den 23 mars 1923 anbefallt styrelsen att avgiva
och senast den 13 dennes till Eder överlämna det av Eder begärda yttrande
och förslag.

Med anledning härav får generaltullstyrelsen äran anföra följande.

Det torde få anses obestridligt, att utförselbevis aldrig skola i öppen marknad
kunna försäljas till ett pris, motsvarande deras nominella värde, utan att marknadspriset
alltid i någon mån och under vissa förhållanden ganska väsentligt skall
komma att understiga detta värde. Ett medgivande av rätt för exportör, som erhållit
utförselbevis, att få detta inlöst av generaltullstyrelsen måste därför vara
av stort värde för honom. Under förutsättning, att ett dylikt medgivande finnes
icke medföra någon särskild förlustrisk för statsverket, synes fördenskull skäl
tala för att detsamma lämnas.

Vid en undersökning av denna fråga faller först följande förhållande i
ögonen. Enligt det föreliggande förslaget till förordning angående utförselbevis
för spannmål skulle dylik vara, som införts mot avlämnande av utförselbevis,
med avseende å rätt till tullrestitution, i händelse spannmålen efter beredning
till mjöl återutfördes, icke så anses, som därest tullavgiften i vanlig ordning
erlagts, eller, med andra ord, för rätt till tullrestitution vid utförsel av
mjöl skulle icke få åberopas spannmålsinförsel, som skett mot avlämnande av

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27. 23

utförselbevis. Därest utförselbevis inlösts av generaltullstyrelsen — något som,
i händelsen möjlighet härtill beredes exportörerna, lärer bliva regel — kan tydligen
^ denna bestämmelse icke bibehållas, då det i sådant fall icke kan sägas,
att något visst parti spannmål införts mot avlämnande av utförselbevis. Bortfallandet
av sagda bestämmelse torde dock icke kunna medföra någon särskild förlustrisk
för statsverket. Av de utav de spannmålsmarknadssakkunniga i betänkande
den lö januari 1923 (sid. 7) lämnade uppgifter om in- och utförseln av
vete och råg samt vetemjöl och rågmjöl framgår, att under åren 1911—1913 samt
år 1920 utförseln av mjöl utgjort endast en ringa bråkdel av införseln av
omalen spannmål samt att även under år 1921 — under vilket år skörden i vårt
land av de sakkunniga betecknats såsom en rekordskörd av i allmänhet god
kvalitet — och år 1922 införseln av omalen spannmål väsentligt överstigit utförseln
av mjöl. Under sådana förhållanden torde det kunna anses helt uteslutet,
att den under en viss tidsrymd införda kvantiteten omalen spannmål, minskad
med den säkerligen icke under några förhållanden synnerligen betydande
del därav, som kan anses motsvara mot utförselbevis utförd spannmål, icke skulle
vara tillräcklig att efter fastställda utbytesgrunder täcka den kvantitet mjöl, som
under vederbörlig motsvarande tidsrymd utförts mot tullrestitution. För övrigt
torde i regel bliva fallet, att den ökning av spannmålsutförseln, som kan uppstå
pa grund av utförselbevisens införande, skall åtminstone i någon mån uppvägas
av ökning av införseln av dylik vara. Enligt styrelsens mening skulle därför
ovanberörda nödvändiga följd av ett stadgande om utförselbevisens inlösande
kunna tagas utan någon betänklighet.

På sätt de spannmålsmarknadssakkunniga anfört (sid. 35) torde den sannolika
följden av utförselbevisens införande bliva någon minskning i statens tullinkomster
av spannmål. I andra hand uppstår då frågan, huruvida en bestämmelse
om rätt för exportör att få utförselbevis inlösta av styrelsen skulle vara
ägnad att öka berörda förlustrisk för statsverket. Även om sådant icke synes
antagligt, torde det dock, till vinnande av full trygghet för att en sådan påföljd
icke skall inträda, vara lämpligt att såsom villkor ftjr inlösande av bevisen uppställa
den fordran, att dessförinnan en motsvarande kvantitet spannmål, mjöl
eller malt skall hava införtullats.

Enligt författningsförslaget skulle utförselbevisens giltighetstid vara inskränkt
till sex månader efter varans angifning till utförsel. Rätten att få
utförselbevis inlöst av generaltullstyrelsen torde vid sådant förhållande likaledes
höra begränsas till sex månader. Därest till förekommande av särskild förlustrisk
för statsverket berörda rätt anses böra vara bunden vid nyss omförmälda
villkor, uppställer sig frågan, huruvida detta villkor kan befaras medföra den
verkan, att utfärdade utförselbevis icke skulle kunna inlösas. För att erhålla en
hållpunkt för bedömande härav har styrelsen låtit utarbeta hosföljande tabell,
upptagande sammanlagda införseln av omalen och malen råg och vete för sig
samt införseln av omalet korn och malt för sig, allt för varje månad av åren
1919—1922. Tabellen upptager såväl direkta förtullningar som förtullningar från
nederlag och transitupplag. Ehuru införseln under de olika månaderna företer
vissa växlingar, är densamma dock så jämnt fördelad, att det synes fullt berättigat
att antaga, det nyssberörda verkan av ifrågavarande villkor icke skall inträda
utan att bevisen alltid skola kunna inlösas, även om i något enstaka fall sådant
icke skulle kunna ske förr än efter någon tids förlopp.

24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

Till utjämnande i någon mån av de kostnader, som skulle tillskyndas tullverket
genom inlösningsförfarandet, synes böra stadgas, att vid inlösandet av
utförselbevis ett visst avdrag skall äga rum. Någon tillförlitlig beräkning av
dessa kostnader kan givetvis icke göras; styrelsen anser sig emellertid böra föreslå
avdraget till två procent av det belopp, varå utförselbeviset lyder.

Generaltullstyrelsen får alltså såsom sin mening uttala, att inlösande av
utfärdade utförselbevis kan utan ökad förlustrisk för statsverket medgivas, att ett
sådant medgivande emellertid förutsätter bortfallande av föreskriften, att spannmålsinförseln
mot avlämnande av utförselbevis icke må åberopas för åtnjutande
av tullrestitution vid utförsel av mjöl, samt att vid inlösandet av utförselbevis
ett avdrag av två procent bör göras.

Därest rätt att få utförselbevis inlösta av generaltullstyrelsen skulle medgivas,
torde detta kunna ske utan andra förändringar i det med styrelsens
yttrande den 23 februari 1923 avgivna författningsförslag än följande, nämligen:

dels att efter tredje stycket i förslaget infogas ett nytt stycke, så lydande:

Den, som erhållit utförselbevis, vare, därest sådan vara, som enligt vad
ovan stadgas må på grund av utförselbevis införas utan tullavgifts erläggande,
inom ovan omförmälda tid av sex månader efter ntförselvarans angivning till
utförsel blivit införtullad i sådan myckenhet, att tullavgiften uppgår till det
belopp, utförselbeviset avser, berättigad att hos generaltullstyrelsen mot utförselbevisets
återställande utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent;

dels och att sista stycket i förslaget bortfaller.

Det i författningsförslaget generaltullstyrelsen lämnade bemyndigande att
utfärda reglementariska föreskrifter rörande författningens tillämpning skulle
givetvis avse även förfarandet vid inlösandet av utförselbevisen.

Stockholm den 9 april 1923.

Kungl. Generaltullstyrelsen.

H. THEMPTANDER.

A. H:son von Hedenberg.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 27.

25

Bilaga B
till reservationen.

Tablå,

utvisande Sveriges införsel av nedanstående varuslag under åron 1919—1922. *)

Varuslag

År

M

å n

a d o r

Summa

janu-

ari

febru-

ari

mars

april

maj

juni

juli

augusti

sep-

tember

okto-

ber

novem-

ber

decem-

ber

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

ton

Råg, omalen 1

1919

9,735

10,017

435

3,454

4,444

9,548

28,513

15,592

18,852

3,493

3,922

2,554

110,559

Rågmjöl

1920

5,098

17,977

17,131

22,416

25,139

39,163

27,281

12,692

3,174

4,498

22,989

17,646

215,204

Vete, omalet

1921

8,768

7,953

10,658

13,107

25,296

18,725

45,341

14,640

24,934

6,968

10,879

8,137

195,406

Vetemjöl

1922

5,979

2,131

5,743

7,612

3,861

15,756

11,468

14,203

28,662

19,996

25,885

24,246

165,542

1919

—

—

—

3,265

714

2,501

3,485

1,113

2,833

2,429

577

1

16,918

Korn, omalet

1920

—

4

34

107

60

106

51

91

—

318

1,015

1,786

Malt, även
krossat

1921

1,365

485

3,573

1,508

331

314

665

1,158

—

88

49

1,083

10,619

1922

1

—

—

4

—

232

26

411

6

—

1

4

685

>) Uppgifterna för 1922 endast preliminära.

Stockholm den 7 april 1923.
S. TORSTENSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 samt 15 käft. (Nr 27.)

4