10

Riksdagens skrivelse Nr 261.

Nr 261.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1922.

Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 22.)

Till Konungen.

Genom en den 28 april 1922 dagtecknad proposition, nr 251, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16
juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

I sammanhang med berörda proposition har riksdagen till behandling
förehaft fyra i anledning av densamma väckta motioner.

Det i propositionen innefattade förslaget utgör en omfattande och
på flera punkter genomgripande omarbetning av nu gällande lagstiftning

11

Riksdagens skrivelse Nr 261.

i ämnet. På sätt andra lagutskottet i sitt vid förra årets riksdag avgivna
utlåtande nr 36 över i ämnet då väckta motioner framhållit, är nämnda
lagstiftning behäftad med brister, vilka tarva ett snart avhjälpande; och
hade det fördenskull varit önskvärt, att frågan om en allmän revision
av samma lagstiftning redan vid innevarande riksdag kunnat upptagas
till behandling. På grund därav att propositionen i ämnet så sent som
skett inkommit till riksdagen, har riksdagen emellertid funnit det icke
vara möjligt att under den begränsade tid, som stått riksdagen till buds,
medhinna att ägna samtliga de förslag, som innefattas i propositionen
jämte i anledning därav inom riksdagen väckta motioner, en så ingående
och omsorgsfull granskning,''som ämnets vikt kräver. Om ock riksdagen
sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande till behandling
av frågan om en allmän revision av lagen den 26 mars 1920 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område bör anstå till nästkommande riksdag, har riksdagen
dock ansett sig böra med anledning av propositionen till prövning upptaga
frågan om lagens reviderande å en särskild punkt, där bristfälligheterna
enligt riksdagens åsikt äro synnerligen framträdande samt ett
uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter, till dess lagstiftningen
i sin helhet kan komma att bliva reviderad, skulle kunna leda
till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve berövade de sedan
lång tid tillbaka bestående hem, som de förskaffat sig å annans mark.
Riksdagen avser härmed det i 1 § i 1920 års lag för lösningsrätt uppställda
villkoret, att vid upplåtelse för viss tid denna, skall överstiga 20 år.

Även 1918 års lag i ämnet upptog i denna del enahanda villkor.
I det av jordkommissionen den 7 mars 1919 avgivna förslaget till
revision av 1918 års lag hemställde emellertid kommissionen bland annat,
att lösningsrätt skulle föreligga vid upplåtelser på viss tid, om det upplåtna
markområdet över 20 år i följd innehafts av annan än ägaren.
Enligt detta förslag skulle alltså vid upplåtelse för viss tid det bestämmande
för om lösningsrätt kunde vid upplåtelsetidens slut få göras gällande
eller ej vara, icke, såsom i enlighet med 1918 års lag, längden av
upplåtelsetiden enligt det senaste kontraktet, utan den sammanlagda tid,
som markområdet varit av jordägaren upplåtet till annan.

Vid inom lagrådet företagen granskning av detta jordkommissionens
förslag lämnade en ledamot förslaget i ovanangivna del utan anmärkning.
En annan ledamot av lagrådet yttrade, att det kunde med
skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning,
kommissionen sålunda föreslagit, skulle få någon större socialpolitisk betydelse,
enär i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekomme,

12

Riksdagens skrivelse Nr 261.

åbyggnaderna nog i regel tillhörde jordägaren, varjämte i den omständigheten,
att upplåtelsen ställts på allenast viss kortare tid, kunde ligga
ett uttryck för att jordägaren önskat bliva i tillfälle att vid en icke alltför
avlägsen tidpunkt ånyo pröva, om det överensstämde med hans intresse,
att lägenheten brukades av annan person. De två återstående
ledamöterna av lagrådet anförde, att det av skäl, som egnahemssakkunniga
å sin tid anfört, syntes betänkligt att låta lösningsrätt inträda, då
på grund av flera upplåtelser på kort tid ett område innehafts av annan
än ägaren under mer än 20 år. De av sistnämnda båda ledamöter åsyftade
skälen, som återfinnas i ett av egnahemssakkunniga den 30 september
1913 avgivet utlåtande angående friköpning av lägenheter å ofri grund,
voro, att upplåtelser på kortare tidsperiod än utöver 20 år måste betraktas
såsom allt för tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, att
dylika lägenheter i regel läge i allt för omedelbar förening med huvudgården,
för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna
medföra avsevärda olägenheter för densamma, att de fall, där åbyggnader
vid kortare upplåtelsetid än utöver 20 år uppförts på ofri grund, torde
höra till undantagen, samt att, då maximitiden för arrendeupplåtelser i allmänhet
vore 20 år, lösningsrätten, därest densamma finge tillämpas vid
20 ars upplåtelser, kunde komma att omfatta till en lägenhetsinnehavare
på verkligt arrende utlämnad, intill hans lägenhet gränsande jord.

Med hänsyn till vad inom lagrådet sålunda anmärkts upptogs i de
till 1919 och 1920 års riksdagar avgivna propositionerna oförändrad den
i 1918 års lag förekommande bestämmelsen, att upplåtelseavtal på viss tid
skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år; och
återfinnes, såsom ovan nämnts, detta villkor i nu gällande lag av den
26 mars 1920.

Under hösten 1920 införskaffade jordkommissionen från kommunalnämnder,
municipalnämnder och magistrater i riket vissa uppgifter angående
lägenheter med innehavarna av desamma tillhörande hus å ofri grund,
vilka uppgifter bland annat avsåge att få utrönt, dels huruvida upplåtelseavtal
förelåge, samt, därest så vore förhållandet, upplåtelsetidens längd,
dels ock den sammanlagda tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren.
Av den bearbetning kommissionen, på sätt av dess vid förevarande proposition
fogade betänkande framgår, ägnat de till kommissionen inkomna
uPPgifterna inhämtas, att beträffande 35,791 lägenheter erhållits uppgift
rörande den gällande upplåtelsetiden, vilken för 3,502 av dessa lägenheter
uppgivits vara viss tid till och med 20 år och för 15,508 obestämd tid
samt för de övriga 16,781 antingen viss tid över 20 år eller lägenhetsinnehavarens
livstid. Beträffande de 15,508 lägenheter, angående vilka upp -

Riksdagens skrivelse AV 261.

13

givits, att de innehades på obestämd tid, anmärkte kommissionen i sitt betänkande,
att det torde vara ganska antagligt, att denna siffra i sig inneslöte
ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas, att
de på grund av muntlig överenskommelse vore upplåtna för ett år i sänder.
I fråga om nästan alla dessa lägenheter hade visserligen meddelats,
att upplåtelseavtal icke förelåge, men därmed torde i flertalet fall hava
åsyftats säga, att skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke
funnes upprättat mellan jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt
torde ock vara, att i dylika fall parterna genom att muntligen överenskomma
om visst årligt arrende tillika menat, att lägenheten skulle upplåtas
för ett år i sänder. Ifråga om sådana lägenheter skulle alltså föreligga
upplåtelse för viss tid, d. v. s. ett år, och rätt till friköpning av
dem icke enligt gällande lag tillkomma nyttjanderättshavarna. Av kommissionens
utredning framgår vidare, att av ovan nämnda 3,502 lägenheter,
vilka upplåtits på viss tid till och med 20 år och följaktligen ej
heller äro enligt gällande lag föremål för friköpning, 2,675 äro belägna
inom rikets lantkommuner. Beträffande 2,291 av dessa 2,675 lägenheter
hava uppgifter lämnats angående under hur lång tid de varit ur.
jordägarens innehav och har denna tid beträffande 1,438 lägenheter uppgivits
utgöra 21 år eller därutöver. Av ovannämnda 15,508 på obestämd
tid upplåtna lägenheter äro 13,722 belägna inom rikets lantkommuner
och hava av de 9,066 lägenheter, beträffande vilka uppgift i ifrågavarande
avseende lämnats, ej mindre än 7,054 varit ur jordägarens innehav
21 år eller därutöver. Angående det synnerligen stora antal lägenheter,
i fråga om vilka det är obekant, huru länge de inalles varit upplåtna,
torde det enligt kommissionens mening såsom sannolikt kunna antagas,
att jämväl de varit ur jordägarens besittning en mycket lång
tidrymd.

I anslutning till den sålunda förebragta utredningen anför jordkommissionen
i sitt betänkande bl. a. följande: Det insamlade statistiska materialet
hade ådagalagt, att de skäl, som på sin tid anfördes mot ett utsträckande
av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen i mars 1919
föreslog, vore grundade på antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade
uppgifterna. Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunde icke
anses såsom tillfälliga i den mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det
hade nämligen visat sig, att det vore synnerligen vanligt, att upplåtelser på
lång tid, 40—50 år, vid kontraktstidens utgång överginge i upplåtelser antingen
på kort tid, 1—20 år, eller på obestämd tid. Dessa lägenheter
kunde således endast ur formellt juridisk synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser;
i verkligheten hade de en mycket lång tid, ganska ofta i

14

Riksdagens skrivelse Nr 261.

många generationer eller, såsom det understundom yttrades i de inkomna
uppgifterna, «alltid« eller »över 100 år», innehafts av annan än jordägaren.
Ej heller syntes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter,
som för närvarande vore upplåtna på kort tid, skulle vara belägna
i så omedelbar förening med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande
skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheterna. Det
största flertalet av dessa lägenheter hade nämligen, såsom ovan framhållits,
tidigare varit upplåtna på lång tid, vadan man av upplåtelsetidens
nuvarande längd icke syntes kunna härleda något stöd för egnahemssakkunnigas
berörda antagande. Det överväldigande flertalet lägenheter
bestode endast av tomtplats och nödigt område för trädgård eller
potatisland.

Åtskilliga länsstyrelser hava i sina utlåtanden över jordkommissionens
den 28 april 1921 i ämnet avgivna förslag uttalat sin anslutning
till kommissionens redan tidigare intagna ståndpunkt, att vid upplåtelse
på viss tid rätt till friköpning ej borde göras beroende av upplåtelsetidens
längd enligt det löpande nyttjanderättsavtalet.

Lagrådet har i sitt i ärendet avgivna utlåtande i denna punkt
enstämmigt anfört följande: I första rummet torde det få anses såsom
en brist i den nuvarande lagstiftningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits
därtill att lägenhet, som numera vore upplåten allenast för viss kortare
tid, likväl kunde hava varit ur jordägarens besittning en lång följd av
år. Mången gång kunde densamma utgöra en typisk sådan gammal avsöndring,
som efter all sannolikhet skulle gjorts för alltid, om icke tidigare
gällande lagstiftning lagt hinder i vägen. Den av förslaget intagna ståndpunkten
att låta lösningsrätt inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens
längd syntes därför böra principiellt godtagas.

Ovan återgivna yttrande av lagrådet finner riksdagen äga full giltighet.
Vid tidigare behandling av förevarande fråga synes man ej hava
haft riktig insikt om, huru ofta det i själva verket inträffar, att en på
kortare tid gällande upplåtelse föregåtts av upplåtelser på längre tid.
Då enligt sakens natur en avsevärd del av korttidsupplåtelserna årligen
gå till ända samt, enligt vad förut återgivna statistiska sifferuppgifter
giva vid handen, många nyttj anderättshavare därigenom utsättas för
risken att gå förlustiga eller ock få avgälderna oskäligt höjda för sina
på ofri grund uppförda hem, anser riksdagen sig böra, utan avvaktan på
en allmän revision av 1920 års lag, föreslå, att densamma på så sätt
ändras, att vid upplåtelse på viss tid lösningsrätt inträder oberoende av
den sista upplåtelsetidens längd. Övriga i propositionen innefattade ändringsförslag,
syftande till utvidgning av nu gällande lösningsrätt, synas

Riksdagens skrivelse AV 201.

15

riksdagen böra upptagas till prövning först i samband med frågan om eu
allmän revision av 1920 års lag. Vid detta förhållande anser riksdagen, att
nu enbart den ändring i nämnda lag bör vidtagas, att första stycket i
1 § därav erhåller den av jordkommissionen år 1919 föreslagna lydelse,
varigenom vid upplåtelse på viss tid såsom villkor för lösningsrätt uppställes,
att det upplåtna markområdet över 20 år i följd innehafts av
annan än jordägaren. Riksdagen anser sig böra framhålla, att genom den
sålunda föreslagna ändringen bättre överensstämmelse vinnes mellan villkoren
för lösningsrätt enligt 1 § och enligt 2 § i lagen. Det torde nämligen
ej kunna anses följdriktigt, att för bestämmande, huruvida lösningsrätt
föreligger eller ej, föregående kontraktstid får tillgodoräknas
för det i 2 § omhandlade fall, att avtal, avseende upplåtelse för viss
tid, ej visas föreligga, under det att sådant tillgodoräknande ej får ske,
när, såsom i 1 § förutsättes, upplåtelse på viss tid föreligger.

I en av de i ämnet väckta motionerna hava framställts yrkanden
om vidtagande, i samband med antagandet av det i propositionen innefattade
förslaget, av vissa genomgripande ändringar i lagen den 12 maj
1917 om expropriation.

I samma motion hava ock framställts yrkanden avseende dels ingripande
från det allmännas sida för ett effektivt genomförande av ifrågavarande
jordreform och dels densammas finansiering. Sistnämnda yrkanden
bygga på att i propositionen och motionen innefattade lagförslag
skulle komma att vinna riksdagens bifall. Oaktat så icke blivit fallet,
håller riksdagen emellertid för angeläget, att i samband med framläggande
ånyo för riksdagen av förslag till en allmän revision av 1920 års
lag till behandling upptages frågan om vilka åtgärder, som må finnas
påkallade att åt lägenhetsinnehavare, som därav kunna vara i behov,
medelst lån tillhandahållas nödiga medel till erläggande av dem påvilande
löseskillingar. Därest, såsom i nu förevarande proposition föreslagits,
nyttj anderättshavare skulle genom en blivande lagstiftning i ämnet
komma att tillerkännas rätt att utan avvaktan å upplåtelsetidens utgång
utöva lösningsrätt, kan det antagas, att lånebehovet från nyttj anderättshavares
sida komme att göra sig starkt gällande. Ävenledes synes riksdagen
vara av synnerlig vikt, att den av riksdagen nu antagna lagens
innehåll på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades kännedom
ute i orterna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,

1) att riksdagen i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande
proposition för sin del antagit följande

16

Riksdagens skrivelse Nr 261.

Lag

om ändrad lydelse av 1 § första stycket i lagen den 26 mars 1920 (n:r 132)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 1 § första stycket i lagen den 26 mars
1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över
tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, och har området så bebyggts,
att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut
fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare
brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå
befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid
upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna området, där ej nedan
i denna lag annorlunda stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1922.

Nyttjanderättshavare vare i fråga om upplåtelse för tjugu år eller
viss kortare tid ej i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk
jordägaren tillkänna före den 1 oktober 1922; och må, då sådant tillkännagivande
skett sist å nämnda dag, ansökning om förordnande, som
i 10 § i förenämnda lag den 26 mars 1920 avses, ingivas till Konungens
befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet, där ej nyttjanderättsbavaren
eljest äger längre tid därtill.

2) att propositionen i övrigt ej till någon riksdagens åtgärd föranlett.

Stockholm den 2 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

221714