Riksdagens skrivelse Nr 260.

1

Nr 2G0.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1922.
Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete och dels en i anledning därav väckt motion.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 21 och memorial nr 27.)

Till Konungen.

Genom en den 7 januari 1922 dagtecknad proposition, nr 39, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med berörda proposition har riksdagen till behandling
förebaft en i anledning av densamma väckt motion.

Med hänvisning till vad som anförts i riksdagens andra lagutskotts
utlåtande nr 21 med därvid fogad reservation och samma utskotts memorial
nr 27, av vilka tryckta exemplar härvid fogas, får riksdagen anmäla,
att Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, men att riksdagen för sin del antagit
följande

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. År 260—261.

1

2

Riksdagens skrivelse RTr 260.

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 4, 6, 7, 9, 13, 15, 17, 19, 28, 29, 34,
35 och 37 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för
ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare
äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i
stället må under villkor, som nedan sägs, äga rum i det bolag.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på
grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter
dagen för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så länge
sjukdomen varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
böjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga
arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen, jämte sådan behandling, som för höjande av arbets -

3

Riksdagens skrivelse Nr 260.

förmågan må erfordras; dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan
må, där den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill
bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt, likväl ej överstigande
beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta ej utgår, där
ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel. På därom av
den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga skäl iiro
för handen, besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till
den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Såsom ersättning enligt denna lag anses jämväl kostnad för läkarbetyg
eller intyg, som avses i 21 § andra stycket, ävensom för läkarbetyg,
som eljest må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,
en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett.
årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst; till

varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått sexton års ålder, å ett
årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen
beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta
å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
de skola, i förhållande till vad på envar livränta tagare belöper, nedsättas
till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, samt
att livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt den honom

4

Riksdagens skrivelse Nr 260.

gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen åsidosätter
sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Skall av skäl,
som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må försäkringsrådet besluta,
att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas minderåriga barn eller
adoptivbarn.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio
år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande
tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör
hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —
som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren i den verksamhet; i vilken olycksfallet inträffat. Har
under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren
använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året på grund
av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas, beräknas
avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i
arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,
där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste
antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där den
skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete
eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller,
på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt
lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet
hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i
arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis
använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta
den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som
motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt
arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att
åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas
dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter
andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den år -

Riksdagens skrivelse Nr 260. 5

liga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till
detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en
trehundrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda
årliga arbetsförtjänsten.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, besluta
om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden,
samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna
upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika
skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan
ej med ledning av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta
eller begravningshjälp genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt
belopp. Ersättning, som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt
bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättningen
bör utgå, må riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning
besluta om åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt
denna lag med rätt att, därest den skadade befinnes vara försäkrad i
bolag, som i 4 § avses, av det bolag bekomma gottgörelse för vad sålunda
utgivits.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro
avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen
omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de
särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

6

Riksdagens skrivelse Nr 260.

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § avses,
av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och kan
förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken
eller omkostnaderna äger rum.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,
bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den
minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än
staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre
arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande
av understödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen
godkännes.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en
för alla och alla för en.

17 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd
begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,
jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,
arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande
av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet eller
riksförsäkringsanstalten lämna uppgift, som må erfordras för bedömande,
huruvida han är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt
för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del
av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga
om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda
befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

19 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och. premiereserv för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Riksdagens skrivelse Nr 260.

7

Riksförsäkring sanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts
belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan
hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning
i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter för försäkringar i
r^försäkringsanstalten bestämmes av Konung och riksdag. Avgifter, som
icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas
i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och riksdag.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat om tillämpning av denna lag eller
den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom
den andra bedriver verksamhet, i vilken arbetare användes.

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad
eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat:

1) att försäkringen skall avslutas för kalenderår samt ej träda i kraft
förr än vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen
slutits, dock att för den, som under löpande kalenderår bliver arbetsgivare,
försäkring må avslutas för återstoden av året;

2) att försäkringen skall, i den mån ej försäkringsrådet på därom
gjord framställning annorlunda medgivit, anses omfatta delägares samtliga
arbetare;

3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur
bolaget utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom
tid och enligt formulär, som av anstalten fastställas; samt

4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader
efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som
av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget,
de av dem använda arbetare, som varit under försäkringen inbegripna,
och inträffade olycksfall i arbete ävensom i övrigt att när som helst på
begäran av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom enligt 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon att

8

Riksdagens skrivelse ATr 260.

ställa sig till efterrättelse vad i 17 § är föreskrivet eller att lämna uppgift,
som i 29 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen
oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till
och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med
böter från och med tjugofem till och med ettusen kronor. Sker det för
att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel,
då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han
om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit
kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift, handling
eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet av driftanordningen
eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för det företag,
som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke
åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i
anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §
omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen
ej utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares
arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp
än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten
må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta
åt barn utom äktenskap och om livförsäkring i samband med egnahemslån
samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare ävensom, enligt
Konungens bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund
av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

9

Riksdagens skrivelse Nr 260
37 §.

Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, äger
arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall
i arbete, under de trettiofem första dagarna efter dagen för olycksfallet,
så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård
och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren erhålla ersättning
enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade grunder;

dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp
nämligen:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
påförts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift
ej påförts;

b) en krona tjugufem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;

c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;

d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor
samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått
till 1,800 kronor;

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor
eller mera samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts,
uppgått till 1,800 kronor eller mera;

samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under
mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i 10, 11, 12, 13, 14, 20,
24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av
annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens
ställe av den försäkringsinrättning, i vilken hans arbetare äro försäkrade
enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad sålunda
utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må uppkomma
för riksförsäkringsanstalten, ersättes av statsmedel.

Denna lag träder i kraft beträffande 9 § den 1 juli 1922 och
såvitt angår lagen i övrigt den 1 januari 1923, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, vilka inträffat före sålunda angivna
respektive tidpunkter, bedömas enligt äldre lag.

Stockholm den 2 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 260—261.

2