Riksdagens skrivelse Nr 208.
3
Nr 208.
Gödkänd av första kammaren den 6 juni 1922.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1922.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av ett mellan Sverige
ock Ryssland avslutet preliminärt avtal ävensom i ämnet
väckta motioner.
(Första särskilda utskottets utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
Genom en den 3 mars 1922 dagtecknad proposition, nr 96, har Eders
Kungl Maj:t under åberopande av propositionen bilagda statsrådsprotokoll
samt med överlämnande av ett den 1 samma mars under förbehåll av
riksdagens godkännande mellan Sverige och Ryssland avslutet preliminärt
avtal, som bildade ett oskiljaktigt helt, i vars bestämmelser någon
förändring icke kunde äga rum, äskat riksdagens godkännande av berörda
avtal. ... . j
Riksdagen får i anledning härav till en början något erinra om de
omständigheter, som lett till nuvarande situation i förhållandet mellan
Sverige och Ryssland. . . . .
Vid världskrigets utbrott hade Sveriges ekonomiska förbindelser
med Ryssland nått en omfattning, som ingav goda förhoppningar för
framtiden. De båda ländernas läge och naturtillgångar ävensom den
riktning, vari näringslivet utvecklat sig inom vart och ett av dem,
voro ägnade att utgöra grundvalen till en för båda gagnande samverkan
på det ekonomiska området. Denna samverkan hade också tagit
sig ett särskilt uttryck däri, att ett ganska betydande antal svenskar
bosatt sig i Ryssland för att driva handel eller industriell verksamhet.
4 Riksdagens skrivelse Nr 208.
Kriget medförde till en början en avsevärd stegring i Sveriges
varuutbyte med Ryssland, men den revolutionära omvälvningen i Ryssland
1917, i förening med näringslivets undergrävande genom kriget
föranledde under åren 1917 och 1918 småningom ett fullständigt avbrott
i förbindelserna. Riksdagen erinrar om, huru svenska undersåtars
egendom i Ryssland beslagtogs, huru svenska regeringen fann sig
nödsakad att hemkalla sina diplomatiska och konsulära representanter
därstädes och anmoda där vistande svenskar att återvända hem samt
huru Sveriges beskickningshus i Retrograd och svenska konsulatet i
Moskva sekvestrerades av ryska regeringen. Åven övriga stater avbröto
förbindelserna med Ryssland, och hösten 1919 proklamerade de allierade
och associerade makterna formlig blockad mot landet. Makterna inbjödo
aven Sverige att deltaga i denna blockad, men under hänvisning till
de åtgärder, som Sverige på grund av sovjetregeringens folkrättsstridiga
handlingar redan vidtagit, förklarade svenska regeringen ytterligare
matt och steg icke från Sveriges sida erforderliga.
Med början av 1920 upphörde emellertid — såsom i propositionen
omnämnts — denna blockad, och en allmän strävan gav sig till känna
att söka 1 de förmer, som kunde befinnas möjliga, återupptaga handeln
med -Ryssla^d- Riksdagen vill fästa uppmärksamheten på, att Sverige
omedelbart deltog i dessa strävanden, och att det första avtal för möjliggörande
av detta återknytande av handelsförbindelserna med Ryssland
vilket, överhuvud kom till stånd, var det i propositionen omnämnda s. k!
Krassinavtalet av den 14 maj 1920, slutet under medverkan av de två
regeringarna mellan Sveriges allmänna exportförening och de ryska
kooperativa förbundens centralorgan Centrosojus. De avtal, som därefter
följde mellan. Ryssland och andra “akter, och som i propositionen om
formafas,
skilde sig från Krassinavtalet i främsta rummet däri, att de
voro slutna direkt av vederbörande regeringar. I samband härmed intogos
i dessa andra avtal vissa bestämmelser, som icke ägde motsvarigrT
1- syenskai men i stort sett följde de samma riktlinjer. De voro
a la i likhet med Krassinavtalet provisoriska överenskommelser med det
huvudsakliga syftet att möjliggöra handel med Ryssland, i den mån
iorhaliandena så medgåve, och att för detta ändamål åvägabringa utvaxling
mellan vederbörande stater av handelsdelegationer, vilka skulle
handhava de affärer, som kunde komma till stånd.
Krassinavtalet har obestridligen till båda parternas gagn fyllt sin
uppgift Siffrorna för Sveriges export till Ryssland under senare halvåret
1920 och hela året 1921 visa en betydlig stegring vid jämförelse
med närmast föregående tid. Såvitt tillgänglig statistik utvisar, har
Riksdagens skrivelse Nr 208. a
dock under innevarande år en avmattning börjat göra isig märkbar,
efter allt att döma huvudsakligen beroende på den allt starkare bristen
på betalningsmedel och det alltjämt ökade nödläget i Rysslands ekonomiska
liv.
I detta sammanhang vill riksdagen anmärka, att det svenska beskickningshuset
i Retrograd och konsulatet i Moskva icke ännu återlämnats
till svenska regeringen, ehuru detta i Krassinavtalet förutsattes
skola äga rum. Av propositionen synes framgå, att man å
rysk sida numera till och med uppställt det villkor för återlämnandet,
att det föreslagna nya avtalet kommer till stånd.
I propositionen har lämnats en redogörelse för den framställning
om ett nytt avtal mellan Sverige och Ryssland, som gjordes från rysk
sida i juli 1921, samt för de förhandlingar, som med anledning härav upptogos
och som omsider utmynnade i det nu föreliggande avtalet. Riksdagen
finner det av denna redogörelse framgå, att sovjetregeringens ursprungliga
syfte varit att uppnå ett erkännande de jure samt att erhålla en av
svenska staten given eller förmedlad kredit för beställningar i Sverige.
De skäl, på vilka från svensk sida dessa anspråk måste avböjas, och
vilka i propositionen angivits, måste enligt riksdagens mening anses hava
varit till fullo grundade. Vad beträffar erkännandet de jure, vill riksdagen
redan i detta sammanhang särskilt framhålla vad som härom
anförts i propositionen, nämligen att ett sådant erkännande finge betraktas
såsom uteslutet, då man icke kunnat enas om en tillfredsställande lösning av
frågan om återställande av den egendom, som ryska regeringen frånhänt
svenska medborgare, och om ersättning för den skada, som eljest tillfogats
dem genom ryska myndigheters åtgöranden. I sistnämnda fråga nöjde man
sig med att i avtalet inrycka den i artikel XV givna bestämmelsen, att »alla
anspråk från endera partens .eller dess medborgares sida gentemot den
andra parten i fråga om egendom eller rättigheter eller i fråga om förpliktelser,
som åvila nuvarande eller föregående regeringar i respektive
land, skola rättvist regleras i det i inledningen omförmälda avtalet eller
enligt internationell uppgörelse eller på annat sätt, varom ömsesidig
överenskommelse må kunna träffas».
Mot denna bakgrund har man att betrakta det avtal, som blev
det slutliga resultatet av förhandlingarna och som nu framlagts till
riksdagens godkännande. Det karaktäriseras i propositionen såsom preliminärt,
ingånget i avvaktan på ett definitivt ordnande av de ekonomiska
och politiska förbindelserna mellan de båda länderna och avseende att
fastställa en efter de föreliggande förhållandena avpassad grundval för
fortsatta och om möjligt utvidgade handelsförbindelser mellan dem.
6
Riksdagens skrivelse Nr 208.
Vid prövningen av detta avtal har riksdagen till en början funnit,
att detsamma, om ock i formen närmast utgörande vissa provisoriska
regler för handelsförbindelserna, likväl genom sitt innehåll även
har fått en markerad politisk innebörd. I propositionen påvisas bland
bestämmelserna en huvudgrupp, som reglerar de båda ländernas inbördes
officiella representation. De rättigheter, som med dessa bestämmelser
tillerkänts sovjetregeringens representation, gå längre än i något
annat motsvarande avtal. Belysande härför är, att icke blott, såsom i de
längst gående avtalen, sovjetrepublikens officiella representant i Sverige
enligt artikel I: 5 skall betraktas såsom den enda representanten för ryska
staten, utan att detta stadgande försetts med tillägget: »med alla de konsekvenser
som följa härav», vilket icke återfinnes i något av de andra avtalen.
En sådan olikhet förefinnes ock beträffande vissa bestämmelser om genomresa
och transitering av varor. En särskild betydelse i nu berörda
riktning får avtalet därigenom, att det förut omnämnda systemet med begränsning
till delegationer i detsamma övergivits och ersatts med en mera
allmänt hållen bestämmelse om ömsesidigt tillträde till det ena landet
för medborgare tillhörande det andra. Härigenom få de bestämmelser,
som avse de enskilda medborgarnas behandling i det andra landet, en
vida större räckvidd än motsvarande bestämmelser i de övriga avtalen.
I sin helhet innebär avtalet ett erkännande de facto av sådan fyllighet,
att det nästan är likvärdigt med ett erkännande de jure. Och därvid är
att märka, att bestämmelser finnas, vilka medgiva åtgärder, som med all
sannolikhet icke skulle behöva godtagas, om de tillämpades av en de jure
erkänd stat. I artikel VII stadgas sålunda, att »penningmedel, varor,
fast eller lös egendom, tillhörande medborgare i det ena landet och
lagligen införda till eller förvärvade i det andra landet i enlighet med
detta avtal, skola icke därstädes vara underkastade — från regeringens eller
någon lokal myndighets sida — vare sig konfiskation eller rekvisition
utan skäligt vederlag». Riksdagen håller åtminstone för sin del före, att,
när annorledes ej överenskommits, den stat, vars medborgare utsattes
för rekvisition, enligt folkrätten kunde använda repressalier mot den
rekvirerande staten, såväl när rekvisitionen i själva verket vore ett slags
nationalisering, som när tillräckligt vederlag icke genast ställdes till
ägarens förfogande. Huru ett »skäligt vederlag» skulle från rysk sida
bestämmas och utgöras är icke på något sätt angivet, vadan alla garantier
i detta avseende saknas.
Riksdagen har för sig uppställt frågan, vilka fördelar för Sverige
och de svensk-ryska handelsförbindelserna dessa politiska medgivanden
under nuvarande förhållanden skulle kunna medföra. Härvid vill
7
Riksdagens skrivelse Nr 208.
riksdagen betona, att riksdagen betraktat denna fråga uteslutande nr den
synpunkten, huruvida eu sådan uppgörelse, som här föreligger, kan
beräknas leda till de praktiska resultat, som med densamma avsetts.
Riksdagen har då till en början sökt utröna, huruvida, om detta avtal
skulle komma till stånd, därigenom skulle vinnas avsevärt ökad möjlighet
för svenska industrimän och affärsmän att upptaga det arbete i
Ryssland, som genom de sista årens händelser avbrutits.
De upplysningar, som riksdagen kunnat inhämta, hava emelleitid
gått i den riktningen, att i sådant hänseende föga synes vara att vänta
under nuvarande förhållanden. De svenskar, som förut varit verksamma
i Ryssland, hava praktiskt taget enhälligt uttalat denna mening. Riksdagen
hänvisar till vad härutinnan anförts i förut anförda inlaga av Rysslandssvenskarnas
förening. Inför riksdagens för denna frågas behandling
tillsatta utskott hava hörts svenska affärsmän med erfarenhet om ryska
förhållanden, vilka likaledes ställt sig misströstande till möjligheten för
svenskar att begiva sig till Ryssland och där uträtta något.
Självfallet anser sig riksdagen böra fästa det största avseende vid den
uppfattning, som sålunda kommit till synes från just de svenskar, vilka
genom tidigare verksamhet i Ryssland samt kännedom om ryskt språk
och ryska förhållanden skulle vara framför andra skickade att upptaga
det kommersiella arbetet i Ryssland, därest överhuvud taget sådant kunde
anses möjligt. . . .
Vid sådant förhållande synes den ömsesidiga rätt för de bada
staternas medborgare att vinna inträde för handels- och näiingsverksamhet,
som utgör en av de viktigaste nyheterna i det föreliggande
avtalet, icke för Sveriges del nu innebära något större värde. En viktig
anledning härtill är tydligen, att den reciprocitet härutinnan, som avtalet
stadgar, har mera formell än reell betydelse. Den ryska utrikeshandeln
är statsmonopoliserad, och handeln i övrigt skall äga rum i överensstämmelse
med i vartdera landet gällande lagstiftning. Allt beror således
på denna lagstiftnings beskaffenhet. Men icke nog därmed, varje handels-
eller näringsverksamhet, som sker i Ryssland eller avser Ryssland,
är uppenbarligen beroende på de rättsregler, den rättssäkerhet, som över
huvud taget där finnes. Utan att överdriva torde man för visso kunna
säga, att Ryssland ännu i nämnda hänseende lämnar endast skenbara
garantier. Till dess verkliga sådana kunna åstadkommas, torde fördelen
för svenskar att få bege sig till Ryssland i och för näringsverksamhet
vara ringa i jämförelse med den andra partens fördel därav, att vält
land skulle öppnas för ryssar, som här söka sin utkomst.
Det föreslagna avtalet kan att döma av inhämtade upplysningar
8 Riksdagens skrivelse Nr 208.
icke heller anses ägnat att skapa nya möjligheter för ryska beställningar
i Sverige. Någon utsikt till sadana lärer icke föreligga under nuvarande
ekonomiska läge i Ryssland. Avtalet torde följaktligen icke kunna förväntas
medföra någon ökad sysselsättning för den svenska industrin och
dess arbetare.
Vid bedömandet av det föreliggande avtalets verkningar för Sverige
måste riksdagen vidare fästa synnerlig vikt därvid, huruvida och i vad
man avtalet kan anses främja en skälig uppgörelse av de anspråk på
gottgörelse, vilka uppkommit som en följd av de revolutionära rörelserna
i Ryssland och särskilt genom den nuvarande ryska styrelsens ingripande
i fråga om svenska undersåtars egendom och förvärvsmöjligheter. På
sätt framgår av vad ovan anförts, var det just till följd av sagda åtgöranden
från den ryska statsmaktens sida, som vårt lands förbindelser med
Ryssland avbrötos, och ett återställande av dessa förbindelser synes
redan på den grund förutsätta en ömsesidig uppgörelse av berörda
mellanvarande. Kravet härpå är vidare förestavat så väl av nödig omsikt
om de svenska undersåtars behöriga intressen, vilka hava berövats
sin egendom och utkomst, som av en önskan att från början bygga de
återupptagna förbindelserna med Ryssland på en fast grund av tillit
och förtroende. Innan en sådan rättsuppfattning gjort sig gällande
hos den ryska styrelsen, att ett principiellt erkännande av våra skäliga
anspråk kan komma till uttryck i samband med återupptagandet av våra
handelsförbindelser, synes det kommersiella utbyte, som genom ett avtal
skulle befordras, komma att vila å alltför osäker grund för att väntas
skänka svenskt näringsliv och svensk företagsamhet någon bestående
fördel. Ej heller synes det utomordentligt betydelsefulla intresse,
som är förbundet med Rysslands återuppbyggande, i verkligheten kunna
gagnas utan att klarhet vinnes beträffande den ryska statsmaktens slutliga
ställning till frågan om ansvarigheten för tidigare vidtagna åtgärder
och ingångna förpliktelser, vilken ställning hitintills ytterst torde
bottna i en principiell skiljaktighet mellan rysk och allmän europeisk
rättsuppfattning. Kan ej en uppgörelse i denna del vinnas, varigenom
en brygga slås mellan de skilda rättsståndpunkterna inom Ryssland och
andra stater, lärer det icke med fog kunna förväntas, att de, som bäst
vore skickade att göra en sund och på sakkunskap grundad insats i
Rysslands näringsliv, skulle vilja påtaga sig de uppenbara riskerna av
att under nuvarande osäkra förhållanden nedlägga nytt kapital och arbete
på upphjälpandet av det ryska näringslivet.
I full överensstämmelse med den uppfattning, som riksdagen bär
uttalat, har ock hittills frågan om ömsesidig uppgörelse av Sveriges
9
Riksdagens skrivelse Nr 208.
och Rysslands ekonomiska mellanhavande ansetts äga en förgrundsplats
vid behandlingen av spörsmålet om de officiella förbindelsernas återupptagande.
Liksom i andra länder ha i vårt land anspråken gent
emot Ryssland till beskaffenhet och omfattning varit föremål för av
regeringen föranstaltad vidlyftig utredning av särskilda sakkunniga.
Dessa hava i samråd med motsvarande kommittéer i andra länder uttalat
sig för vissa grunder, efter vilka en lika och rättvis uppgörelse
med Ryssland borde kunna påfordras såsom förutsättning för upptagandet
av de diplomatiska förbindelserna. När avtalsförhandlingar i juli
1921 inleddes med den svenska regeringen under yrkande från rysk
sida på de jure erkännande, framstod .det också, på sätt framgår av
propositionen och av riksdagen här ovan framhållits, som en självklar
sak för regeringen, att en tillfredsställande lösning av ersättningsfrågan
måste uppställas som oeftergivligt villkor för ett de jure erkännande.
Då en sådan lösning icke kunde vinnas, förföll därmed tanken på erkännande
de jure. Men även för ett avtal av den mera begränsade art,
som regeringen ansett förevarande överenskommelse utgöra, bär det
enligt propositionen ansetts skäligt att fordra, »att ryska regeringen
avgåve en mera bestämd förklaring beträffande sin vilja att låt vara
i annat sammanhang — komma till ett samförstånd med svenska regeringen
i ersättningsfrågan». _
När denna fordran av den svenska regeringen icke upprätthållits,
har det uteslutande berott därpå, att före förhandlingarnas avslutande
både svenska och ryska regeringen erhållit, inbjudan att deltaga i en
internationell kongress i Genua för behandling av bland annat förevavarande
fråga. Enär man från rysk sida redan uttryckt önskan om, att
denna fråga måtte få behandlas i samverkan med andra länder, synes det
hava legat nära tillhands att under förevarande omständigheter bevilja
denna framställning, så mycket hellre som Sverige såväl i denna fråga som
i allmänhet, när ett internationellt intresse varit för handen, städse uppskattat
förmånen av att handla i samförstånd med andra länder.
Nu har emellertid konferensen i Genua avslutats utan att en dylik
internationell överenskommelse kunnat åvägabringas och utan att några
som helst fasta linjer skönjas, efter vilka den i art. XV i avtalet förutsatta
rättvisa regleringen av våra mellanhavanden med Ryssland skulle kunna
tänkas komma till stånd. Den enda vinsten i detta avseende av Genuakonferensen
synes vara den överenskommelse, som Sverige biträtt och
som gick ut därpå, att ifrågavarande anspråk jämte sammanhängande
stora principfrågor skola behandlas vid en konferens i Haag, som inom
kort sammanträder.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 207 210.
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 208.
Vid sådant. förhållande anser riksdagen, att redan den solidaritetskänsla,
som alltid besjälat Sverige i dess förhållande till andra stater,
bör föranleda oss att ej nu sluta ett avtal med Ryssland, som skulle i
sin mån kunna försvaga ett gemensamt uppträdande på den europeiska
rättsordningens grund vid försöket att trots motsatserna mellan allmän
europeisk och rysk rättsuppfattning röja mark för en fruktbärande ekonomisk
samverkan med det stora ryska riket.
Men även frånsett detta gäller det för Sverige att, därest den i
avtalets art. XV eventuellt avsedda internationella uppgörelsen ej kan
komma till stånd, med hänsyn till framtida underhandlingar med Ryssland
om en särskild överenskommelse i nämnda frågor eller om en slutlig
uppgörelse rörande de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan
de båda länderna icke på förhand binda sig till eftergifter, vilkas räckvidd
svårligen kan för närvarande bedömas, och vilka gå utöver vad som
i regel förekommer i andra länders motsvarande avtal med Ryssland.
Vad riksdagen nu anfört torde enligt dess mening göra det uppenbart,
att sedan den tid, då förhandlingarna mellan Sverige och Ryssland
fördes och avtalet godtogs av svenska regeringen, förhållandena så förändrats,
att den preliminära uppgörelse, som detta avtal avsåg att utgöra,
numera än mindre än förut kan anses motsvara sitt syfte. Genom
konferensen i Genua och det av Sverige biträdda beslutet om dess fortsättning
i Haag har frågan om grunderna för ett samarbete med Ryssland
blivit i eminent mening en internationell angelägenhet, på samma
gång ^de i det föreliggande avtalsförslaget undanskjutna principspörsmål
så aktualiserats, att de icke längre kunna förbigås.
När så är fallet, kan ett preliminärt avtal av förevarande beskaffenhet
ej på något sätt anses motsvara tidslägets krav.
På de skäl, som sålunda blivit anförda, kan riksdagen icke bifalla
Kungl. Majits proposition om godkännande av det den 1 sistlidna mars
slutna avtal mellan Sverige och Ryssland.
Då riksdagen sålunda för Eders Kungl. Maj:t framlägger det resultat,
vartill riksdagen kommit beträffande denna fråga, vill riksdagen därmed
förena ett uttalande av den förhoppning, att de fortsatta internationella
förhandlingar, som äro beslutna, inom kort måtte skapa sådana förutsättningar
för samarbetet mellan Sverige och Ryssland, att en uppgörelse
på tillfredsställande grunder kan träffas. Riksdagen är likaledes övertygad
därom, att Sveriges folk, vars känslor av vänskap och sympati
för det hårt prövade ryska folket tagit sig så många uttryck, livligt
önskar att efter måttet av sina krafter medverka vid arbetet för Europas
återuppbyggande och för Rysslands i samband därmed stående återinträde
11
Riksdagens skrivelse Nr 208.
i det politiska och kommersiella samlivet mellan folken. Vad som är
ägnat att verkligen befordra vinnandet av detta störa mål, skall riksdagen
förvisso skänka sitt bifall och stöd.
Riksdagen får alltså anmäla,
att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Ryssland avslutet preliminärt avtal
icke blivit av riksdagen bifallen.
Stockholm den 7 juni 1922.
Med undersåtlig vördnad.