BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING ANGÅENDE TILLVERKNING,
INFÖRSEL OCH BEHANDLING AV VIN

STOCKHOLM 1918

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT Sc SÖNER
182232

Till

Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande har Chefen för Kungl. Finansdepartementet
dels den 25 juni 1917 tillkallat undertecknade, Fleming
och Laurentz, samt direktören Ebbe Wennerberg att såsom sakkunniga
inom nämnda departement verkställa utredning i fråga om
tillverkning och beredning av viner samt avgiva det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, ävensom uppdragit åt undertecknad Fleming
att vara de sakkunnigas ordförande, dels ock den 4 påföljande augusti
tillkallat undertecknad Malmgren att såsom sakkunnig deltaga i arbetet.
Sedan Wennerberg på därom av honom gjord framställning den 2 oktober
1917 entledigats från det honom sålunda lämnade uppdrag, har
undertecknad Wollin samma dag tillkallats att i Wennerbergs ställe deltaga
uti ifrågavarande arbete.

Såsom de sakkunnigas sekreterare har tjänstgjort assessorn i Svea
Hovrätt Pehr Cederschiöld.

Sedan undertecknade nu slutfört ifrågavarande uppdrag, få vi härmed
vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till

1) förordning angående tillverkning, införsel och behandling av vin,

2) förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18

juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels av de sakkunniga
i samråd med kontroll styrelsen upprättade formulär till tillverkningsbok
och lagerbok, dels utdrag av en av ingenjören vid Stockholms stads
hälsovårdsnämnds laboratorium Thure Sundberg på uppdrag av de sakkunniga
utarbetad promemoria över av honom verkställd analysering av
vissa °viner och dels en av de sakkunnigas sekreterare utarbetad kortfattad
översikt över vinlagstiftningen i vissa främmande länder.

Slutligen vilja undertecknade framhålla, att några smärre ändringai
i gällande tullstadga och tulltaxa lämpligen torde böra vidtagas med
hänsyn till de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om införsel
av vin till riket. Då dessa ändringar emellertid nära sammanhänga med
de mera detaljerade bestämmelser i berörda ämne av rent tullteknisk
innebörd, vilka enligt det föreliggande förslaget Konungen skulle äga att
utfärda och vilkas utarbetande de sakkunniga trott lämpligast höra anförtros
åt generaltullstyrelsen, hava de sakkunniga icke ansett sig böra
framlägga förslag till sådana ändringar i nämnda författningar.

Stockholm den 10 juli 1918.

HERMAN FLEMING.

W. Laurentz. Wilhelm Malmgren. Ragnar Wollin.

G. Cederschiöld.

Förslag

till

Förordning angående tillverkning, införsel och behandling av vin.

I KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med vin förstås i denna förordning genom alkoholisk jäsning framställd
dryck av saft, pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar
i färskt tillstånd.

2 §•

Den, som vill idka tillverkning av vin till avsalu, skall, utöver vad
författningarna i allmänhet föreskriva såsom villkor för rätt att utöva
näring, vara underkastad de föreskrifter, som beträffande sådan tillverkning
i denna förordning finnas stadgade.

3 §■

Tillverkning av vin må icke, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat
tillstånd, äga rum i vinfabrik eller annan byggnad, som för ifrågavarande
verksamhet anlagts eller inrättats efter ingången av juli månad 1917.
Lag samma vare angående tillverkning av vin i härför förut använd
byggnad, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation
och ej återupptagits före ingången av juli månad 1917.

4 §•

Den, som vill idka vintillverkning, skall minst tio dagar före den,
då tillverkningen är avsedd att begynna, skriftligen anmäla sådant hos
Konungens befallningshavande, med uppgift a saväl stället för tillverk
ningens bedrivande som ock dagen, då den skall taga sin början, samt
därvid avlämna bevis, dels att han är behörig att idka fabriksrörelse, dels
ock, i fall som avses i 3 §, att Kungl. Maj:t lämnat sådant tillstånd,
som där är sagt. Har anmälan sålunda gjorts, meddele Konungens befallningshavande
bevis, att anmälan behörigen skett, samt underrätte
därom kontrollstyrelsen.

5 §•

Utan hinder av föreskrifterna i denna förordning må tillverkning
av vin för eget behov, men ej till avsalu, företagas av en var, som icke
idkar värdshusrörelse eller handel med viner eller tillverkning av vin
till avsalu.

6 §•

Angående tillverkning och behandling av vin för medicinskt ändamål
äge Konungen att, där så prövas erforderligt, meddela särskilda
bestämmelser.

7 §•

Dryck, framställd på annat sätt än genom alkoholisk jäsning av
saft, pressad av .druvor, bär, frukt eller andra växtdelar i färskt tillstånd,
så ock på nämnda sätt framställd dryck, hållande en alkoholhalt av
mindre än 8 volymprocent, må icke saluhållas eller försäljas under benämning
av vin eller under sådan beteckning, att åt drycken gives sken
av att vara ett vin; dock att i fråga om dryck, framställd genom alkoholisk
jäsning av med vatten tillsatta torkade druvor (russin), gäller vad
i 28 § i denna förordning finnes föreskrivet.

8 §•

Vad i denna förordning stadgas om vin äger tillämplighet jämväl
å kryddade viner (vinglögg, vermouth o. d.).

9 §•

Bestämmelserna i 2—6 §§ samt 30—43 §§ skola i fråga om dryck
av torkade druvor (russin) äga motsvarande tillämplighet.

II KAP.

Om svenska viner.

10 §.

Vid tillverkning av vin av bär, frukt eller andra växtdelar må vid
jäsningen tillsättas socker, såväl i fast form som upplöst i vatten. Likaså
må vid jäsningen såsom jästnäringsmedel tillsättas torkade druvor (russin)
eller extrakt därav, dock icke till större mängd än att i 100 liter av den
till jäsning avsedda massan må ingå en myckenhet, som motsvarar högst
10 kilogram torkade druvor.

I sålunda medgivna tillsatser ingående vatten må icke utgöra större
myckenhet, än som erfordras för att vinets syrehalt, beräknad som vinsyra,
icke må komma att överstiga 0,5 procent.

För erhållande av erforderlig sötma må till det färdigjästa vinet
socker tillsättas.

Det färdigjästa vinet må icke utspädas med vatten.

11 §•

Vid tillverkning av svenskt vin må blandning ske av olika slag av
bär, frukter och andra växtdelar.

Likaså må det jästa vinet blandas (förskäras) med annat eller
andra slag av svenska viner.

12 §.

Till det jästa vinet må för uppnående av högre alkoholhalt tillsättas
sprit; dock må icke i något fall genom tillsättning av sprit vinets
alkoholhalt ökas med större myckenhet, än som svarar mot den genom
jäsningen uppnådda alkoholhalten.

Sprit, som sålunda tillsättes det jästa vinet, skall hålla en alkoholhalt
av minst 50 volymprocent.

13 §.

Till avsalu tillverkade svenska viner må icke hålla högre alkoholhalt
än 18 volymprocent.

14 §.

Blandning (förskäring) av svenska viner med utländskt druvvin
vare tillåten.

15 §.

Följande ämnen må icke användas vid tillverkning av svenskt vin:

Benzoesyra, borsyra, formaldehyd, glycerin, kermesbär, magnesia,
mirbanolja (nitrohenzol), myrsyra, oxalsyra, sackarin eller andra konstgjorda
sötningsämnen, oren (fri amylalkohol innehållande) sprit, orent
(icke tekniskt rent) stärkelsesocker, tjärfärger och andra konstgjorda
färgämnen, eller blandningar, som innehålla något av dessa ämnen, samt
i allmänhet för hälsan skadliga ämnen.

16 §.

Vin, tillverkat inom riket, må, även om det är blandat med utländskt
druvvin, icke saluhållas under sådan beteckning, att åt varan
gives sken av att vara utländskt druvvin.

Ej heller må genom någon beteckning å emballage eller genom
beteckning å anslag eller skylt, som hör till varan, åt vinet givas sken
av att vara utländskt druvvin.

A etikett och emballage till sådant vin ävensom å anslag eller
skylt, som hör till varan, skall med tydlig stil, på svenska språket finnas
angivet, att vinet är tillverkat inom riket.

III KAP.

Om mousserande viner.

17 §.

Vid tillverkning av mousserande vin må tillsättas socker och vatten
i den omfattning, som i 10 § säges.

18 §.

Sockerlikör, som vid den slutliga korkningen tillsättes mousserande
vin, må innehålla alkohol; dock må med dylik tillsats vinets alkoholhalt
icke överstiga 14 volymprocent.

19 §.

Vid tillverkning av mousserande vin må de i 15 § omnämnda
ämnena icke användas.

20 §.

Vid saluhållande eller försäljning av mousserande vin skall vinet
vara försett med etikett, därå tydligt finnes angivet, i vilket land vinet
blivit fyllt på flaska. Har färdig kolsyra tillsatts vinet, skall detta å
etiketten tydligt angivas.

Likaså skall, om vid tillverkning av mousserande vin det jästa
grundvinet helt eller delvis utgöres av svenskt vin, detta å etiketten
tydligt angivas.

Vad i denna § stadgas angående vinets etikett, avser även emballage
till mousserande vin eller anslag eller skylt, som hör till varan.

IV KAP.

Om utländska viner.

21 §.

Blandning (förskäring) av utländska druvviner vare tillåten.

22 §.

Om efter införandet hit till riket av lätta utländska druvviner
(rhenvin, lätta franska viner o. d.) det för vinets hållbarhet visar sig
erforderligt, att sprit tillsättes vinet, må sådan tillsättning av sprit äga
rum; dock må icke genom dylik tillsats vinets alkoholhalt bliva högre
än den för vinsorten vanliga.

Sprit, som sålunda tillsättes utländskt druvvin, skall hålla en alkoholhalt
av minst 50 volymprocent.

2—182232

23 §.

Till utländskt druvvin må icke tillsättas vatten.

24 §.

Frånsett stadgandet i 22 § må främmande ämnen icke i vidare
mån tillsättas utländskt druvvin, än som erfordras vid s. k. källarbehandling.

Med »källarbehandling» förstås i denna förordning den yrkesmässiga
behandling, vinet under lagringen och intill utlämnandet till konsumenten
kan behöva undergå.

25 §.

Vin, blandat (förskuret) av olika slag av utländskt druvvin, må
icke saluhållas eller försäljas under benämning efter allenast ett av de
i blandningen ingående vinerna, därest icke detta vin utgör dryckens
huvudbeståndsdel och bestämmer dess art.

Beträffande saluhållande och försäljning av mousserande viner gälla
de i 20 § här ovan meddelade bestämmelser.

26 §.

I fråga om hit till riket införda viner, tillverkade av saft, pressad
av bär, frukt eller andra växtdelar, gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i II Kap.

V KAP.

Om dryck av torkade druvor (russin).

27 §.

Dryck, som till avsalu framställes genom alkoholisk jäsning av
med vatten tillsatta torkade druvor (russin), skall innehålla minst 2 gram
sockerfri extrakt i 100 kubikcentimeter, och må extrakten icke innehålla
annat än druvbeståndsdelar.

För tillverkning till avsalu av sådan dryck äga de här ovan i 10 §
sista stycket samt 11—15 §§ meddelade bestämmelser tillämplighet.

28 §.

Dryck, varom i detta kapitel förmäles, må, även om den är blandad
med vin, icke saluhållas eller försäljas under benämning av vin eller
under sådan beteckning, som åt drycken giver sken av att vara ett vin,
såframt icke drycken håller en alkoholhalt av minst 8 volymprocent samt
å etikett och emballage till drycken ävensom å anslag och skylt, som
hör till varan, med tydlig stil på svenska språket finnes angivet, att
drycken är framställd av torkade druvor (russin).

Att saluhålla eller försälja sådan dryck under beteckning, som åt
varan giver sken av att vara ett utländskt druvvin, vare förbjudet.

VI KAP.

Om införsel av vin till riket.

29 §.

Druvvin, som hit till riket införes, skall vara åtföljt av intyg, utfärdat
av exportören och viserat av svensk konsulär ämbetsman samt
utvisande, att vinet framställts i enlighet med de på tillverkningsorten
gällande bestämmelser eller, där sådana icke finnas, i allmänhet brukliga
metoder.

30 §.

Vin, tillverkat av saft, pressad av bär, frukt eller andra växtdelar
i färskt tillstånd, må icke införas hit till riket, därest icke vinet tillverkats
i enlighet med de i denna förordning meddelade bestämmelser.

Då vin, varom i denna § förmäles, hit till riket inkommit, åligge
det vederbörande tullmyndighet att, på begäran av varans ägare, av
varan sända prov för undersökning till behörig undersökningsförrättare.
Med understöd av statsmedel inrättade kemiska laboratorier vare behöriga
att verkställa sådan undersökning. Om resultatet av undersökningen
skall meddelande så fort ske kan tillställas tullmyndigheten, och
åligge det undersökningsförrättare att, därest provet befinnes vara i överensstämmelse
med de i denna förordning meddelade bestämmelser, därom
utfärda intyg. De med undersökningen förenade kostnaderna vare varans
ägare pliktig att vidkännas.

31 §•

1 mom. Vad i 29 och 30 §§ stadgas, äger icke tillämplighet i
fråga om

a) vin, som till riket införes av den, vilken enligt särskilt stadgande
äger åtnjuta tullfrihet för från utlandet inkommande varor,

b) vin, som till riket införes såsom prov,

c) vin, som för eget bruk införes av från utrikes ort ankommande
resande,

d) till skeppsproviant hänförligt vin, vilket skall behandlas på sätt
i tullförfattningarna är föreskrivet; dock må vin, som förtullats såsom överskott
av skeppsproviant, icke utan iakttagande av de här ovan i 29 och
30 §§ meddelade föreskrifter från fartyget ilandföras,

e) vin, som medföres i från utlandet ankommande järnvägsrestaurangvagn
för förbrukning i restaurangvagnen.

2''mom. De närmare bestämmelser angående införsel av vin till
riket, som, utöver vad i denna förordning föreskrives, finnas erforderliga,
meddelas av Konungen.

VII KAP.

Kontrollbestämmelser.

32 §.

Tillverkare av vin till avsalu vare pliktig att föra tillverkning sboli,
som skall utvisa:

a) myckenheten natursaft, som av tillverkaren framställts eller av
honom inköpts, samt tiden för framställandet eller för köpet;

b) myckenheten sprit, som av tillverkaren anskaffats, spritens alkoholhalt
samt tiden för anskaffandet;

c) myckenheten vatten, socker, sprit och torkade druvor, som vid
vintillverkningen använts, samt tiden därför;

d) det vin, som av tillverkaren framställts, till myckenhet och beskaffenhet,
samt tiden för tillverkningen.

33 §.

En var, som idkar handel med vin, vare pliktig att föra lagerbolc,
som skall innehålla uppgift angående:

a) det vin, som av handlanden tillverkats eller inköpts, till myckenhet
och beskaffenhet, samt tiden för tillverkningen eller köpet;

b) den sprit, som av handlanden anskaffats för att tillsättas vin,
till myckenhet, och alkoholhalt, samt tiden för anskaffandet;

c) blandning av olika viner och tillsats av sprit, samt tiden för
åtgärden;

d) det vin, som av handlanden försålts, till myckenhet och beskaffenhet,
samt tiden för försäljningen.

34 §.

Överinseendet över kontrollen av vintillverkningen och vinbehandlingen
i riket utövas av kontrollstyrelsen.

Tillverkare av vin till avsalu så ock den, som idkar handel med
vin, vare pliktig att hålla tillverknings- och lagerböckerna tillgängliga
för av kontrollstyrelsen förordnad tillsyningsman samt att i frågor, som
röra dessa böckers förande och deras innehåll, tillhandagå tillsyningsmannen
med erforderliga upplysningar.

Tillsyningsmannen vare ock befogad att söckendagar mellan klockan
åtta förmiddagen och klockan sex eftermiddagen, så ock å annan tid, då
arbete pågår, när han så önskar, erhålla tillträde till lokal, där vin till
avsalu tillverkas, behandlas eller lagras, eller där vin saluhålles. Han
äge verkställa besiktning i sådan lokal samt att av rörelsens innehavare
på begäran erhålla prov för undersökning. Rörelsens innehavare vare
pliktig att själv eller genom med rörelsen förtrogen person lämna tillsyn
ingsmannen det biträde och de upplysningar, som av honom påfordras.

Det åligge tillsyningsmannen att över det till honom lämnade
provet till rörelsens innehavare lämna mottagningsbevis, och skall en del
av provet av tillsyningsmannen förseglas och hos ägaren kvarlämnas.

Därest provet vid undersökning befinnes lagenligt, vare ägaren berättigad
att av allmänna medel undfå ersättning för detsamma.

Vill KAP.

Ansvarsbestämmelser.

35 §.

1 mom. Den, som utan därtill erhållet tillstånd, där sådant erfordras,
tillverkar vin, straffes med böter från och med femtio till och
med ettusen kronor. Den olovligen tillverkade varan jämte därtill hörande
kärl och emballage skall ock dömas förbruten.

2 mom. Tillverkar någon vin, utan att hava gjort sådan anmälan,
som i 4 § säges, varde han, där han ej gjort sig förfallen till ansvar
enligt 1 mom., straffad med böter från och med fem till och med femtio
kronor.

36 §.

Den, som vid tillverkning av svenskt vin eller mousserande vin,
eller vid behandling av utländskt druvvin förfar i strid mot någon av de i
denna förordning meddelade föreskrifter, straffes med böter från och med
femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse, där ej förbrytelsen
enligt allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Vara, som tillverkats eller behandlats i strid mot föreskrifterna i
denna förordning, skall dömas förbruten.

37 §.

Bryter någon emot föreskrifterna i 7, 16, 20, 25 eller 28 §§, varde,
där han haft eller bort hava vetskap om dryckens verkliga beskaffenhet,
dömd till böter från och med femtio till och med ettusen kronor, där
ej förbrytelsen enligt allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Vara, som saluhålles i strid mot de i nämnda paragrafer meddelade
föreskrifter, skall dömas förbruten.

38 §.

Den, som utan att vara förfallen till ansvar enligt 36 § saluhåller
eller försäljer vin, som tillverkats eller behandlats i strid mot föreskrifterna
i denna förordning, varde, där han haft eller bort hava vetskap
om varans beskaffenhet, dömd till böter från och med femtio till och
med ettusen kronor och have förbrutit varan.

39 §.

1 mom. Befinnes tillverkare av vin eller av dryck, framställd av
torkade druvor, eller handlande med sådana varor förfara svikligt i fråga
om tillverknings- eller lagerboks förande, straffes med böter.från och
med femhundra till och med femtusen kronor eller dömes till fängelse;
dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, dömas till
straffarbete i högst två år.

2 mom. Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig
att föra tillverknings- eller lagerbok, att sådan bok ordentligt föra,

eller vägrar tillverkare av vin eller av dryck, framställd av torkade
druvor, eller handlande med sådana varor kontrolltjänsteman tillgång
till tillverknings- eller lagerboken eller tillträde till lokal, där
nämnda varor tillverkas, behandlas, lagras eller saluhålles, eller att erhålla
prov av varan,

eller vägrar sådan tillverkare eller handlande att på anfordran
lämna kon troll tjänsteman sådana upplysningar, som i 34 § avses,

straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

3 mom. Den, som utan iakttagande av föreskrifterna i 29 eller
30 § från fartyg ilandför vin, vilket förtullats såsom överskott av
skeppsproviant, böte från och med tio till och med ettusen kronor och
have förbrutit varan.

40 §.

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom kontrolltjänsteman,
vare förbjudet att röja tillverkares eller handlandes yrkeshemlighet
eller affärsförhållanden. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna,
att han om den hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit
kännedom å tid, då han dylik befattning ej innehaft, straffes med böter
från och med etthundra till och med ettusen kronor. Sker det för att
göra skada eller begagnar han sig av berörda yrkeshemlighet eller affärsförhållanden
till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas.

Har i nu omförmälda hänseende genom kontrolltjänstemans åtgörande
skada uppkommit, vare han ock skyldig den till fullo gottgöra.

41 §•

För förbrytelse mot denna förordning vare, där den med husbondes
vetskap begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
husbonden ansvarig liksom vore förbrytelsen begången av honom själv.

42 §.

Allmän åklagare åligge att åtala förbrytelse mot denna förordning
samt att i de fall, då vara jämlikt denna förmaning är att anse som
förbruten, beslag därå verkställa.

43 §.

Av böter, som ådömas enligt denna förordning, så ock av värdet
av förbrutet gods, tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor,
åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare, tage han
hälften av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän lag.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad närångsfrihet.

Härigenom förordnas, att 7 § i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skall erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

1 mom. Sådan — — — — — — — — — — yrket.

2 mom. Tillverkning eller beredning av drycker, hållande mer än

2XA volymprocent alkohol, må i andra fall än som avses i Kungl. förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker, Kungl. förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin och Kungl. förordningen den----angående

tillverkning, införsel och behandling av vin, icke, utan att Kungl. Maj:t
därtill lämnat tillstånd — — — — — — — juli månad 1917.

Denna förordning träder i kraft den

Motiv.

Inledning.

I en vid riksdagen 1917 väckt motion framställdes förslag, att riksdagen,
därest en inom densamma väckt motion om antagande av ny
rusdrycksförsäljningsförordning icke vunne riksdagens bifall, måtte besluta
sådan ändring av förordningen angående försäljning av vin och öl
den 9 juni 190o, att till avsalu förskäring av vin med brännvin icke
skulle få äga rum annat än efter särskilt av kontrollstyrelsen lämnat
bifall.

I sitt i anledning av berörda motion avgivna yttrande anförde
kontrollstyrelsen, bl. a., hurusom de restriktiva åtgärder, som under de
senaste, åren vidtagits gent emot brännvinsförsäljningen och särskilt gent
emot utminuteringen av brännvin, haft till följd en ansenlig ökning av
vinförsäljningen samt att förbrukningen av alkoholhaltiga drycker i ej
ringa omfattning inriktat sig på förbrukning av billiga, ej sällan mycket
alkoholstarka viner. De billiga viner, som hittills försålts i Sverige, hade
enligt styrelsens förmenande i mycket stor utsträckning endast till en
mindre del innehållit verkliga viner, d. v. s. jästa produkter av friska
druvor. I allmänhet hade de huvudsakliga beståndsdelarna i dessa viner
utgjorts av brännvin, safter, socker, vatten och även essenser.

Styrelsen framhöll vidare, att av brännvinsförsäljningsförordningen
den 9 juni 1905 framginge, att en alkoholhaltig vätska, som vore att
anse som förskuret vin, icke skulle behandlas som brännvin; att emellertid
i lagstiftningen icke funnes angivet vad som borde förstås med
förskäring av vin, men att av dåvarande chefens för finansdepartementet
yttrande till det statsrådsprotokoll, som bifogats Kung], Maj:ts proposition
med förslag till ovannämnda förordning, framginge den uppfattningen,
att såsom förskäring av vin vore att anse tillsättning av »en obetydlig
myckenhet alkoholhaltig vätska» till vinet »för hållbarhetens eller
smakens skull». Denna uppfattning hade emellertid, enligt styrelsens
mening, icke haft något inflytande på utövandet av vinberedningen inom
landet; utan syntes det i icke ringa omfattning hava förekommit, att
sådana med brännvin tillsatta drycker, vilkas försäljning enligt chefens
för finansdepartementet nyssnämnda yttrande bort vara underkastad enahanda
kontroll som handeln med brännvin, försålts såsom vin. Anledningarna
till dessa otillfredsställande förhållanden hade enligt styrelsens

3—182232

mening varit, dels bristen på närmare bestämmelser om vad som borde
förstås med vin samt om huruledes ett vin finge tillverkas och beredas,
eller med andra ord bristen på en lag om viner, dels ock att det icke
funnits någon myndighet, som haft befogenhet att övervaka förhållandena

på dessa områden. . ....

Slutligen framhöll styrelsen att, oavsett om riksdagen beslote en

ny lagstiftning angående försäljning av rusdrycker, det vore av behovet
påkallat, att en bestämmelse om särskilt tillstånd att förskara vin infördes
i lagstiftningen. .

I anledning av ovannämnda motion beslöt riksdagen tor sin del,

att 3 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och

Öl skulle erhålla följande ändrade lydelse: ..

»1. Till avsalu må förskäring av vin med brännvin icke äga ruin
annat än efter särskilt av kontrollstyrelsen lämnat tillstånd.

2. Vin eller öl, som är försatt med något för hälsan skadligt
ämne eller med sackarin, får ej hållas till salu.»

Genom en den 25 juni 1917 utfärdad förordning har Kungl. Maj:t
föreskrivit, att berörda paragraf skulle erhålla ovannämnda ändrade

y Riksdagen anhöll emellertid även, att Kungl. Maj:t ville, efter
verkställd utredning i ämnet, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan lagstiftning i fråga om tillverkning och beredning av
viner, vartill utredningen kunde giva anledning.

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för finansdepartementet
därefter uppdragit åt de sakkunniga att verkställa ifrågavarande
utredning och att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. .

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga satt som sitt

främsta mål att söka skapa bestående normer för tillverkningen och behandlingen
av vin inom landet och att därigenom sätta en gläns för till
verkningen av och handeln med förfalskade eller i varje fall underhaltiga
viner, som under de senare åren erhållit ett betänkligt uppsving här

i landet. .

En nödvändig förutsättning för uppnåendet av detta mai torcle, pa

sätt kontrollstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande antytt, och såsom i det
föreliggande förslaget jämväl skett, vara att först och främst fastställa,
vad som bör förstås med vin. Av skäl, som här nedan vid motiveringen
till 1 § i förslaget närmare angivas, hava de sakkunniga icke vid
bestämmandet av det innehåll, som borde givas begreppet vin, ansett sig
böra åt detsamma giva den snäva omfattning, som kontrollstyielsen i

sitt nyssnämnda yttrande givit, då den däri talat om verkliga viner såsom
»jästa produkter av friska druvor». Men ännu mycket mindre hava
de sakkunniga kunnat godkänna den definition, som i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
givits på vin eller »alla alkoholhaltiga drycker,
vilka ej äro tillagade av malt och som hålla mer än 27*, men ej mer
än 22 volymprocent alkohol». Enligt de sakkunnigas uppfattning bör
rätten till benämningen vin allenast kunna tillerkännas sådana drycker,
som äro framställda genom alkoholisk jäsning av saft, pressad av druvor,
bär, frukter eller andra växtdelar, som icke äro torkade. Att de sakkunniga
med denna sin uppfattning likväl icke velat förbjuda, att det
s. k. russinvinet och därmed blandade viner saluföras under benämning
av vin, heror på särskilda omständigheter, för vilka här nedan under
1 § närmare redogöres. — Den definition på vin, som de sakkunniga i
förslaget sålunda givit, torde närmast överensstämma med den svenska
allmänhetens uppfattning av vad med ett vin bör förstås.

Sedan de sakkunniga sålunda fastslagit, vilket innehåll som bör
givas åt begreppet vin, har den närmaste uppgiften varit att föreslå bestämmelser,
varigenom vinnamnet förbehålles sådana drycker, vilka enligt
de sakkunnigas åsikt verkligen kunna göra skäl för detsamma, eller
med andra ord att förbjuda saluhållandet av andra drycker under namn
av vin. Att ett sådant förbud skulle bliva till stort gagn såväl för den
konsumerande allmänheten som för den lojala svenska vinfabrikationen
torde icke särskilt behöva framhållas. Och att det är av behovet på kallat

med hänsyn till den omfattning, som tillverkningen och saluhållandet
av allehanda slags »konstviner» under de senare åren fått, har

framgått av den analysering av ett flertal »viner», som på uppdrag av
de sakkunniga verkställts vid Stockholms stads hälsovårdsnämnds kemiska
laboratorium. Många av dessa viner, vilka saluhållits under sådana
benämningar som »Oporto», »Old red portwine», »Extra gammalt portvin
Oporto» o. d., hava i själva verket visat sig hava mycket litet med vin

att skaffa, utan hava bestått av saft och vatten eller någon essens, till satt

med socker och sprit. Huruvida över huvud taget tillverkning till
avsalu av drycker av ifrågavarande slag lämpligen hör tillstädjas, anse
de sakkunniga starkt kunna ifrågasättas. De sakkunniga hava emellertid
icke ansett det dem meddelade uppdrag avse frågan om tillverkning av
andra drycker än vin; utan hava de sakkunniga tänkt sig, att tillverkningen
av vinliknande drycker skulle komma att regleras genom det lagförslag,
som är under utarbetande av den s. k. livsmedelslagstiftningskommittén.

Det är emellertid icke allenast mot alster av sist omförmälda beskaffenhet,
som i såväl den konsumerande allmänhetens som de lojala vinproducenternas
intresse skydd behöver beredas för de äkta vinerna. Även
inom den inhemska vinfabrikationen vidtagas understundom åtgärder och
framställas produkter, vilka icke äro ägnade att för densamma väcka
förtroende. Jämväl vad beträffar de utländska druvvinerna, torde desamma
efter importen ofta bliva föremål för en behandling, som måste
anses vara av beskaffenhet att betaga vinet dess karaktär av äkta vara.
De åtgärder och den behandling, varpå här närmast syftas, äro tillsättandet
av vissa främmande ämnen vid jäsningen av vinet samt, framför
allt, vinets utspädande med vatten och tillsättandet av sprit till det
färdiga vinet. Vad särskilt sistnämnda åtgärd beträffar, hava till de
sakkunnigas kännedom kommit åtskilliga fall, där sprittillsättning ägt
rum i sådan omfattning, att den efter tillsättningen erhållna drycken
knappast med rätta kunnat göra anspråk på benämningen vin, utan
snarare bort rubriceras som brännvin. Exempelvis kan nämnas, att det
förekommit, att — jämte utspädning med vatten till 100 liter
bärvin tillsatts 396 liter sprit, till 100 liter muscatvin 287 liter sprit,
till 100 liter »piccardon» 938 liter sprit och till 100 liter »bankovin»
1,333 liter sprit — allt sprit av 50 % alkoholhalt! Enahanda har
förhållandet ofta varit vid framställningar av vinglögg. Sålunda
har det förekommit, att till en myckenhet av 100 liter vinglögg, tillverkad
av svenska bär och frukter, av en vinhandelsfirma tillsatts
81,8 liter sprit och av en annan firma 151 liter sprit. Men även
i sådana fall, som då till 100 liter portvin tillsatts 55 liter sprit eller
till 100 liter sherry 52,9 liter sprit, måste förfalskning av vin anses föreligga.
Genom införandet i lagstiftningen av ovanberörda bestämmelse,
att förskäring av vin med brännvin icke må äga rum annat än efter
särskilt tillstånd av kontrollstyrelsen, har åt nämnda myndighet beretts
möjlighet att förhindra åtgärder av omförmälda beskaffenhet. Själva
det uppdrag, som åt de sakkunniga överlämnats, måste emellertid anses
giva uttryck åt den uppfattningen, att denna fråga bör i lag regleras;
därigenom skulle ju även större trygghet beredas åt ifrågavarande
näringsidkare i utövningen av deras yrke. Berörda bestämmelse skulle
därför komma att ersättas genom vissa föreskrifter i fråga om rätten att
Bisätta sprit till vin, som av de sakkunniga föreslagits i sammanhang
med övriga bestämmelser rörande tillverkning av inhemska och behandling
av utländska viner. Vid utarbetandet av stadganden i nämnda
hänseenden hava de sakkunniga — som utgått från den principen, att
det vin, som utbjudes till allmänheten, skall hallas så fritt från främ -

mande beståndsdelar, som det vid en god vintillverkning och vinbehandling
låter sig göra — på samma gång de velat förhindra alla åtgärder,
som kunna anses ägnade att förfalska eller försämra ett vin, jämväl haft
för ögonen de berättigade önskemål, som av den inhemska vinfabrikationen
torde kunna uppställas, och noga sökt att undvika sådana bestämmelser,
som skulle kunna hämma densammas utveckling. De sakkunniga
hava sålunda föreslagit förbud för tillsättande till vin av sådana
för hälsan skadliga eller i varje fall olämpliga ämnen, vilka, enligt vad
erfarenheten lärt, understundom kommit till användning vid vintillverkningen.
I fråga om utländskt druvvin skulle enligt de sakkunnigas förslag
tillsats av främmande ämnen icke få äga rum i vidare mån, än det
befinnes erforderligt för vinets vård under lagringen och intill dess utlämnande
till konsumenten. Utspädning av färdigt vin med vatten anse
de sakkunniga icke i något fall böra medgivas. Däremot låter det sig
icke göra att förbjuda tillsättande av vatten vid själva tillverkningen av
inhemska viner. Den saft, som erhålles vid pressning av de bär och
frukter, av vilka vin här i landet tillverkas, innehåller en alldeles för
hög syrehalt för att den skall kunna användas i oförändrat skick. Syrehalten
måste nedsättas — att avlägsna syran låter sig icke göra -— och
detta kan endast ske genom saftens utspädande med vatten. Vad sålunda
anförts om de svenska natursafterna, gäller även i fråga om det
utländska vin, som införes till riket för att såsom grundvin komma till
användning vid den svenska champagnetillverkningen. — Då de sakkunniga
sålunda ansett sig nödsakade att medgiva rätt att vid tillverkning
av vin tillsätta vatten, hava de emellertid, i ändamål att söka
förebygga missbruk av denna befogenhet, föreslagit en bestämd gräns för
vattentillsättningen, och har denna gräns satts med hänsyn till den högsta
syrehalt, som vid vintillverkningen lämpligen bör kunna medgivas.

Beträffande den rätt att till vin tillsätta sprit, som lämpligen torde
böra medgivas, ställer sig frågan enligt de sakkunnigas förmenande väsentligt
olika, då det gäller sprjttillsättning vid framställning av inhemska
viner, mot då fråga är om att tillsätta sprit till utländskt druvvin. Avgörande
för den alkoholhalt, som erhålles vid jäsning av saften av en frukt,
är ju den sockerhalt frukten i fråga besitter; och denna beror i främsta
rummet på de klimatiska förhållanden, under vilka frukten mognar.
Medan sålunda frukten i de sydliga varma länderna blir rik på socker,
måste de bär och frukter, som mogna i vårt land med dess svala somrar,
i regel erhålla en jämförelsevis ringa sockerhalt. Denna minskas ytterligare
vid vintillverkningen genom den ovannämnda nödvändiga tillsättningen
av vatten. På grund av dessa omständigheter måste vid jiis -

ningen av inhemsk natursaft icke obetydliga mängder socker tillsättas,
och kräves det en relativt lång utjäsningstid för erhållande av ett tillfredsställande
utjäst vin. Men även med en riklig sockertillsats uppnå
de svenska bär- och fruktvinerna icke tillräckligt hög alkoholhalt, så att
de kunna bliva hållbara, tåla transporter och temperaturväxlingar. Härtill
kommer, att ett avvaktande av den långa ut jäsningstidens slut skulle
ställa sig allt för dyrbar och medföra, att de svenska vinerna komme att
betinga sådana priser, att de måste ligga under i konkurrensen med utländska
viner. Jäsningsprocessen brukar därför avbrytas genom tillsats
av sprit. — Av det anförda torde framgå, att rätten att tillsätta sprit
utgör ett oavvisligt villkor för att över huvud taget den svenska vintillverkningsindustrin
skall kunna existera. Å andra sidan bör naturligsvis
icke en sådan rätt medgivas i obegränsad omfattning.

Vid fastställandet av de villkor, under vilka tillsättande av sprit
till inhemskt vin enligt de sakkunnigas förslag skulle vara medgivet, hava
i huvudsak följande principer varit för de sakkunniga ledande. Den
dryck, som efter sprittillsättningen erhålles, måste uppfylla de villkor,
som av de sakkunniga uppställts för rätt till benämningen vin. Den
måste alltså kunna sägas vara en genom alkoholisk jäsning av natursaft
framställd dryck. En nödvändig förutsättning härför är, enligt de sakkunnigas
förmenande, att av den alkohol, drycken innehåller, minst lika
mycket erhållits genom jäsning av natursaften som genom tillsättning
av sprit. Därest den tillsatta alkoholen skulle till myckenhet överstiga
den jästa, bör drycken icke längre benämnas vin, utan rubriceras som
brännvin. De sakkunniga hava därför i förslaget förbjudit, att genom
tillsättning av sprit vinets alkoholhalt ökas med större myckenhet, än
som svarar mot den genom jäsningen uppnådda alkoholhalten. Den
gräns för sprittillsättning, som ett sådant förbud innebär, torde emellertid
icke kunna anses tillfylles. Ändamålet med sprittillsättningen får
icke vara att framställa en så starkt alkoholhaltiga dryck som möjligt —
ett surrogat för spritdryckerna — utan allenast att göra vinet njxitbart
och hållbart. Med allenast nyssnämnda inskränkning i fråga om rätten
att tillsätta sprit skulle en tillverkning av svenskt vin med en alkoholstyrka
överstigande 20 volymprocent lätteligen kunna bliva följden. För
att förhindra detta hava de sakkunniga föreslagit en högsta tillåtna alkoholhalt
för vin av ifrågavarande slag, och hava de sakkunniga vid
bestämmandet av densamma stannat vid 18 volymprocent. Orsaken till
att de sakkunniga föreslagit just denna styrka är den, att man under
särskilt gynnsamma förhållanden genom jäsning kan uppnå en alkohol -

styrka av 18 procent, även om i regel den alkoholiska jäsningen av ett
vin upphör, så snart en alkoholhalt av 16 å 17 procent erhållits.

De skäl, som anförts för medgivande av sprittillsättning till vin,
tillverkat inom landet, kunna däremot icke göras gällande, då fråga är
om tillsättande av sprit till utländskt druvvin. Av ansökningar om tillstånd
att tillsätta sprit till vin, som till kontrollstyrelsen under det sistförflutna
året ingivits, framgår det, att sådan tillsättning i betydande
omfattning äger rum till importerade starka viner. För att undgå den
enligt gällande tulltaxa utgående högre tullsatsen för viner med mer än
14 volymprocents alkoholhalt hava dessa viner under de senare åren
plägat införas med en alkoholstyrka understigande 14 volymprocent, varefter
de tillsatts med sprit. I sitt ovannämnda yttrande har kontrollstyrelsen
emellertid framhållit, att ansökningar om tillsättande av sprit
i nu nämnda fall icke komme att av styrelsen bifallas. Denna princip
hava de sakkunniga godtagit, och lämnar förslaget sålunda icke medgivande
att till importerade starka viner tillsätta sprit. Det enda fall,
då enligt de sakkunnigas uppfattning sprittillsättning till importerat druvvin
hör få förekomma, är då fråga är om tillsättande av sprit till ett
lätt druvvin för att förhindra sekundär jäsning hos vinet eller för att i
övrigt hålla det friskt. Förslaget innehåller jämväl bestämmelse om rätt
att tillsätta sprit i nämnda fall.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla att såväl i 3 §
i förordningen den 9 juni 1905 ang. försäljning av vin och öl, sådant
detta lagrum numera lyder, som i 1 § i förordningen angående försäljning
av brännvin den 9 juni 1905 ordet »förskäring» icke använts i den
betydelse det äger enligt det inom vinhandteringen gällande språkbruket.
Det svenska ordet »förskäring» motsvarar det franska »coupage», det tyska
»Verschnitt» och det danska »Sammenstikning» eller »Forskaering». Detta
uttryck användes alltid i respektive länders lagstiftning på ifrågavarande
område, då fråga är om blandning av vin med vin, däremot icke i bestämmelser
om tillsättande av sprit eller vatten till vin, då i stället alltid
användes något uttryck, motsvarande det svenska ordet »tillsätta». I det
föreliggande förslaget hava de sakkunniga även iakttagit denna åtskillnad
mellan uttrycken »förskära» och »tillsätta».

Förskäring (blandning) av bär- och fruktvin med vin, vare sig
annat sådant vin eller utländskt druvvin, har i förslaget medgivits.
Däremot hava de sakkunniga ansett, att utländskt druvvin allenast bör
få förskäras med sådant vin. Man skulle häremot kunna anmärka, att
ett förbud att förskära ett utländskt druvvin med svenskt bärvin måste
bliva illusoriskt, då samtidigt medgivande gäves att förskära svenskt bär -

vin med utländskt druvvin. De sakkunniga hava emellertid velat få
fastslaget, att en blandning av bärvin och druvvin icke kan likställas
med oblandat druvvin eller med druvvin, förskuret med annat sådant
vin, och de bestämmelser, som härutinnan föreslagits, sammanhänga på
det närmaste med förslagets föreskrifter rörande de benämningar, varunder
förskuret vin må saluhållas. Vad sistnämnda fråga beträffar, hava
de sakkunniga ansett det vara av allra största betydelse, att i lagstiftningen
införas bestämmelser, som förhindra saluhållande av ett vin under
benämning, som åt vinet giver falskt sken av annat vin än det i verkligheten
är. I sådant syfte hava de sakkunniga föreslagit förbud mot
saluhållande av bär- och fruktvin, även om det är förskuret med utländskt
druvvin, under beteckning, som åt drycken giver sken av utländskt
druvvin, ävensom skyldighet att vid saluhållande av sådant vin
angiva, att det är tillverkat inom riket. I fråga om förskuret druvvin
har föreslagits, att det vin, som utgör dryckens huvudbeståndsdel och
bestämmer dess art, jämväl skall giva åt drycken dess namn. Deklarationsskyldighet
rörande ursprungslandet har föreslagits beträffande mousserande
vin och särskilt skyldighet att, därest det jästa grundvinet utgöres
av svenskt vin, angiva detta å etiketten.

Då i förslaget, såsom ovan antytts, lämnats medgivande till saluhållande
av drycker av torkade druvor (russin) under benämning av vin,
hava de sakkunniga ansett sig böra jämväl upptaga frågan om dessa
drycker till behandling, och innehåller förslaget bestämmelser rörande
tillverkning av sådana drycker ävensom rörande villkoren för desammas
rätt till vinbenämningen.

För att göra de här ovan angivna bestämmelserna effektiva torde
det vara nödvändigt att införa kontroll på ifrågavarande område. På
samma gång denna kontroll måste vara fullt effektiv, bör den enligt de
sakkunnigas förmenande icke vara ägnad att utgöra en hämsko på den
svenska vinhanteringens sunda utveckling. I ändamål att vinna en sådan
kontroll hava de sakkunniga föreslagit införandet av bestämmelser om
skyldighet för vinhanteringens utövare att föra detaljerade tillverkningsoch
lagerböcker och att hålla dessa tillgängliga för kontrollmyndighetens
representanter. De sistnämnda skulle jämväl enligt förslaget äga fritt
tillträde till sådana lokaler, där vinhantering förekomme — vare sig tillverkning,
behandling eller försäljning av vin — för att beredas tillfälle
att övervaka de åtgärder, för vilka vinet därunder kunde bliva föremål,
och att av vinet erhålla prov. Överinseendet över vintillverkningen och
vinbehandlingen torde lämpligen kunna anförtros åt den myndighet, vilken
redan förut har att öva kontroll över den del av vinhanteringen, som

omfattar handeln med viner, nämligen kontrollstyrelsen, och denna myndighet
skulle äga att i enlighet med de i den föreslagna förordningen
givna föreskrifter övervaka förordningens efterlevnad.

Då en ur synpunkten av varans beskaffenhet okontrollerad import
av utländska viner givetvis måste vara ägnad att förringa värdet av de
i förslaget införda bestämmelserna angående tillverkning och behandlingav
vin, har i förslaget jämväl upptagits vissa importbestämmelser, avsedda
att, i den mån det låter sig göra, bereda garanti för att allenast
äkta viner skola införas till riket och att skydda den svenska vintillverkningen
och vinhandeln mot konkurrens med mindervärdiga utländska
produkter.

Förslaget innehåller slutligen vissa erforderliga ansvarsbestämmelser,
avseende såväl förseelser mot förslagets bestämmelser som brytande
av den tystnadsplikt, som givetvis måste åligga kontrollmyndighetens
representanter i fråga om sådana yrkeshemligheter, som de erhålla
kännedom om vid utövandet av sin tillsyningsplikt.

Rubriken.

I skrivelse till Konungen den 5 juni 1917 anhöll riksdagen, att
Kungl. Maj:t ville, efter verkställd utredning i ämnet, låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådan lagstiftning i fråga om tillverkning^
och beredning av viner, vartill utredningen kunde giva anledning.
Åt ordet beredning torde emellertid i berörda skrivelse hava
givits en mera omfattande innebörd än vad detsamma på fackspråket
äger, då nämligen enligt detta med beredning allenast menas sådana åtgärder,
som avse att göra vinet klart (blankt) och färdigt för tappning.
Riksdagen torde väl med beredning av vin hava åsyftat varje på
vinets beskaffenhet inverkande åtgärd, som vidtages efter vinets framställning
och intill dess överlämnande till konsumenten. Då i varje fall,
såsom av inledningen till dessa motiv torde framgå, de huvudfrågor,
som av de sakkunniga i det föreliggande förslaget upptagits till behandling,
avse tillverkning av bär- och fruktviner och av mousserande viner
samt behandling av utländskt druvvin ävensom införsel av vin till riket,
hava de sakkunniga ansett förslaget lämpligen böra benämnas förordning
angående tillverkning, införsel och behandling av vin.

4—1822.12

I KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

I lagstiftningen i de främmande länder, där vinodling förekommer,
inrymmes under begreppet vin allenast produkten av den färska druvan.
Lagstiftningen på ifrågavarande område i dessa länder avser ju framför
allt att skydda den inhemska vinodlingen, och detta såväl i konkurrensen
med främmande druvviner som mot den fara för vinodlingens bestånd
och sunda utveckling en oreglerad produktion av alkolhaltiga
drycker, tillverkade av andra produkter än färska vindruvor, skulle innebära.
Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att drycker av
sistnämnda slag, även om de framställts av den jästa saften av annan
frukt än vinrankans, icke tillerkännas benämningen vin. — I tyska vinlagen
benämnas dessa drycker sålunda »weinähnliche Getränke».

Helt annorlunda ställer sig frågan i ett land som vårt, där druvodling
för vintillverkning icke förekommer, utan där de produkter, vilka
kunna ifrågakomma vid vintillverkning — frånsett de s. k. russinvinerna
— uteslutande äro andra frukter, bär och växtdelar. Efter vad de sakkunniga
hava utrönt synes vid vintillverkningen inom vårt land sålunda
som grundvin användas den jästa saften av såväl odlade som vilda träds
och örters frukt. Sålunda tillverkas inom riket vin av äpplen, päron,
körsbär, krusbär, alla sorters vinbär, blåbär, lingon och fläderbär. Utom
av nämnda bär och frukter tillverkas även inhemskt vin av den jästa
saften av rabarber. Då sålunda den svenska vintillverkningen i huvudsak
såsom råmaterial använder sig av bär, frukter och andra växtdelar
(rabarber), har det synts de sakkunniga meningslöst, att i en lagstiftning
angående svensk vintillverkning upptaga den definition på begreppet vin,
som i nämnda främmande länder återfinnes. De sakkunniga hava i
stället ansett sig böra föreslå, att under begreppet vin skall inrymmas,
förutom den av jäst druvsaft framställda drycken, jämväl dryck, tillverkad
genom alkoholisk jäsning av saft, pressad av bär, frukt eller
andra växtdelar.

Såsom ovan antytts, förekommer inom den svenska vinfabrikationen
jämväl tillverkning av vin av russin, d. v. s. torkade druvor. Vid tillverkningen
av detta vin tillgår så, att russinen stöpas med vatten samt

krossas, pressas och jäsas, och den sålunda erhållna saften slås på läglar
och tillsättes understundom med socker. Genom jäsningen uppnås en
alkoholhalt av 8 å 12 %. För erhållande av högre alkoholhalt tillsättes
sedan sprit. Detta vin säljes sällan enbart, utan användes huvudsakligen
till förskäring av andra viner, oftast portvin.

Att fullständigt likställa en dryck, vid vars framställning tillsättande
av vatten är ett oeftergivligt villkor — och detta just vid den för
vintillverkningen kanske viktigaste och mest typiska proceduren, nämligen
jäsningen — med vin, framställt av färska produkter, kan knappast
anses principiellt riktigt. I den främmande lagstiftningen göres även en
skarp åtskillnad mellan »vin» och s. k. »russinvin». Sålunda betraktas
enligt den tyska vinlagen försäljning såsom vin av russinvin eller av
vin, tillsatt med russinvin, som efterbildning respektive förfalskning av
vin. Enligt den franska vinlagstiftningen får dryck, framställd genom
jäsning av russin med vatten, eller av vin blandat med dylik dryck,
endast saluhållas under benämning av »russinvin» (vin de raisins secs).
I Österrike betraktas det såsom förfalskning att vid vintillverkning tillsätta
torra frukter såsom russin, korinter o. a., och jämväl i Ungern är det
förbjudet att tillsätta torra inhemska druvor eller utländska russin. Den
italienska vinlagen skiljer mellan naturviner (vini genuini) och andra
viner, och räknas russinvinet till de senare. Jämväl i Spanien betraktas
russinvinet som konstvin, och är tillverkning av sådant vin förbjuden.
I Danmark slutligen är det förbjudet att utan deklaration saluhålla vin,
till vilket tillsatts någon produkt av torkade druvor, med undantag dock
för s. k. likörviner, vilka utan deklaration må blandas med russincider
till viss myckenhet. Med likörviner förstås i den danska vinförordningen:
Portvin, Sherry, Madeira, Marsala och andra viner, som i det tillstånd,
vari de utföras från produktionsorten, utmärka sig för hög alkoholhalt.

T anslutning till den utländska vinlagstiftningen har i förslaget
under begreppet vin innefattats allenast genom alkoholisk jäsning av
färska produkter framställd dryck. Uttrycket »färska» har därvid av de
sakkunniga tagits i motsats till »torkade», däremot icke till »torra». Med
torkade druvor eller russin förstå de sakkunniga sålunda druvor, vilka
avplockats från vinstocken och därefter undergått fullständig torkning.
Druvor återigen, vilka antingen efter mognaden få hänga kvar på vinstocken
eller ock lagras någon tid, innan de användas för vintillverkning,
bliva visserligen i mer eller mindre grad torra, men de bibehålla
dock större del av sin vattenhalt, och de drycker, som tillverkas av sådana
torra druvor — exempelvis de ungerska s. k. »Strohweine» —

måste enligt de sakkunnigas förmenande likställas med vin av färska
druvor.

Då de sakkunniga i förslaget åt begreppet vin givit nu nämnda
mera inskränkta omfattning, hava de likväl icke velat förbjuda saluhållandet
av russinvin under benämning av »vin», utan har detta i förslaget
medgivits, dock endast under förutsättning av ty åtföljande deklarationsskyldighet.
För de av de sakkunniga i berörda hänseende föreslagna
stadgandena redogöres närmare här nedan under § 7. Redan i detta
sammanhang torde det emellertid vara lämpligt att angiva grunderna
för det undantag från principen, att endast vin i förslagets bemärkelse
skall få saluhållas under namn av »vin», som nämnda medgivande innebär.
Sedan lång tid tillbaka har russinvinet i den svenska vintillverkningen
och vinhandeln spelat en ganska betydande roll. Genom att till detsamma
tillsätta något äkta vin, särskilt då något starkt druvvin, har det varit möjligt
att framställa viner, vilka, på samma gång de tillfredsställt en stor allmänhets
smak, jämväl på grund av sin relativa prisbillighet varit tillgängliga
för samma allmänhet. Något giltigt skäl att förbjuda tillverkningen
eller konsumtionen av dessa drycker torde vara svårt att påvisa.
En annan sak är, att det måste betraktas som ett oeftergivligt villkor
för handeln med dessa drycker, att det vid saluhållandet tydligt angives,
att de äro tillverkade av torkade druvor. Då nu dessa med russinvin
blandade drycker sedan långt tillbaka i det allmänna språkbruket gått
under benämningen »vin», och någon förändring därutinnan icke torde
vara att förvänta, även om i den föreslagna förordningen skulle stipuleras
förbud mot saluhållande av med russinvin blandat druv- eller bärvin
under namn av »vin», har det synts de sakkunniga lämpligast att i
förslaget acceptera detta språkbruk under stadgande av deklarationsplikt
i fråga om dessa drycker.

Om sålunda de sakkunniga av anförda orsaker ansett sig böra tillerkänna
russinvinerna rätt till vinbenämningen, hava de däremot icke
kunnat finna något som helst skäl att lämna sådant medgivande åt de
s. k. »konstvinerna», de må nu vara framställda genom tillsättning av
sprit till essenser eller till ojästa natursafter, eller på annat liknande
sätt. Om över huvud taget fabrikationen av dylika konstprodukter skall
vara tillåten — något som enligt de sakkunnigas förmenande starkt kan
sättas i fråga — böra de i varje fall icke få saluhållas under namn av
vin, utan bör deras saluhållande ske under andra, icke vilseledande benämningar
och med deklarationsskyldighet.

Allt sedan konsten att tillverka en dryck genom jäsning av vinrankans
frukter blev känd för mänskligheten — när bruket av vin upp -

kom i mänsklighetens historia är omöjligt att säga, men torde det hava
förekommit sedan årtusenden tillbaka — har med benämningen vin alltid
avsetts en alkoholhaUig dryck. Uttrycket »alkoholfritt vin» måste anses
innebära en uppenbar motsägelse; och även om detsamma under de senare
åren inom vårt land erhållit en viss spridning såsom benämning
på olika sorters läskedrycker för att göra dessa mera begärliga, hava de
sakkunniga icke ansett sig böra godkänna detta förhållande, utan bör
enligt de sakkunnigas förmenande saluhållandet av dessa läskedrycker
under ifrågavarande falska benämning hädanefter vara förbjudet.

Likasom enligt de sakkunnigas uppfattning de s. k. »konstvinerna»
och de »alkoholfria vinerna» icke böra tillstädjas att gå under namn av
vin, anse de sakkunniga, att vissa drycker, vilka förekomma i marknaden
under benämning av »alkoliolsvagt vin», icke vidare böra få saluhållas
under sådan benämning. De drycker, de sakkunniga härvid åsyfta
äro sådana, de »alkoholfria vinerna» närstående, vilka framställas på
sådant sätt, att jäsningen av en natursaft avbrytes på ett tidigt stadium,
oftast genom tillsättande av konserveringsmedel. Drycken erhåller på
så sätt allenast en obetydlig alkoholhalt, men saknar på grund av otillräcklig
ut jäsning de för ett vin utmärkande egenskaperna; och då dessa
drycker enligt de sakkunnigas åsikt till sin karaktär mera överensstämma
med läskedrycker än med vin, synes det de sakkunniga även riktigast,
att desamma föras i marknaden under benämning, som giver uttryck åt
denna deras karaktär.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga även framhålla, att den
omfattning, som i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen givits åt
begreppet vin, enligt de sakkunnigas uppfattning, på sätt jämväl av det
föregående torde framgå, måste anses både oriktig och olämplig. Att
likställa alla alkoholhaltiga drycker — med undantag av maltdrycker —
av mellan 21A och 22 volymprocent alkoholhalt och åt desamma giva
en gemensam benämning av vin, måste anses vara ägnat att förvilla begreppen.
Då emellertid vin i rusdrycksförsäljningsförordningen tagits i
nämnda bemärkelse, hava de sakkunniga ansett "det lämpligt att i 1 §
uttryckligen framhålla, att den där meddelade definitionen på vin endast
avser den föreslagna förordningen.

2 §•

I denna paragraf lämnas en allmän föreskrift därom, att tillverkare
av vin skall, utöver föreskrifterna i gällande näringsfrihetsförordning, vara
underkastad de bestämmelser nu ifrågavarande förordning innehåller.

Paragrafen är till sitt innehåll och till avfattningen överensstämmande
med 1 § i Kungl. förordn. den 7 augusti 1907 ang. tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att därest en lag om tillverkning
och försäljning av livsmedel i allmänhet skulle bliva antagen,
en hänvisning i nu ifrågavarande förordning till livsmedelslagens bestämmelser
måhända komme att bliva erforderlig.

3 §•

De bestämmelser, som föreslås i denna paragraf, äro hämtade från
7 § 2 mom. i näringsfrihetsförordningen, sådant detta lagrum lyder enligt
Kungl. förordn. den 14 juni 1917. I samband med den nya rusdrycksförsäljningsförordningens
antagande blevo nämligen ifrågavarande bestämmelser
införda såväl i näringsfrihetsförordningen som i maltdrycksoch
brännvinstillverkningsförordningarna. Det synes de sakkunniga lämpligt,
att vid införandet av en särskild vintillverkningsförordning dessa
bestämmelser, i vad de avse vintillverkningen, utbrytas ur näringsfrihetsförordningen
och i stället få sin plats i den nu ifrågavarande förordningen.
Det i förevarande bestämmelser stadgade villkor torde emellertid
böra avse allenast tillverkning av vin och icke, som i nyssnämnda
mom. i näringsfrihetsförordningen, tillverkning eller beredning därav. Ty
med beredning av vin förstås på fackspråket — såsom förut framhållits
— allenast den behandling av vinet, som efter det tillverkningen är
fullbordad, erfordras i och för vinets klarning. Att fordra särskilt kungligt
tillstånd för dylik behandling torde knappast vara erforderligt.

4 §•

I denna paragraf lämnas föreskrift, att den, som vill börja vintillverkning,
minst 10 dagar före tillverkningens början skall göra anmälan
om tillverkningen hos K. B. i länet. Därvid skall stället för tillverkningens
bedrivande och dagen då den skall börja uppgivas. Tillika
åligger det tillverkaren att visa att han är behörig att idka fabriksrörelse
och att han i fall, som i föregående paragraf avses, erhållit Kungl. Maj:ts
tillstånd. Sedan anmälan sålunda skett, skall K. B. därom utfärda bevis.

I likhet med vad gäller i fråga om brännvinstillverkning hava de
sakkunniga föreslagit, att det skall åligga K. B. att till kontrollstyrelsen
översända uppgift på inkomna anmälningar.

5 §•

Den föreslagna förordningen avser allenast att meddela föreskrifter
i fråga om tillverkning och behandling av vin till avsalu. I förevarande
paragraf stadgas även, att förordningens föreskrifter icke skola utgöra
hinder för tillverkning av vin för det egna hushållets behov. Emellertid
innehåller paragrafen även undantag från undantaget, i det att enligt densamma
den, som idkar värdshusrörelse, eller handel med viner eller tillverkning
av viner till avsalu, vid tillverkning av vin för eget behov
skall vara bunden av förordningens bestämmelser. Att husbehovstillverkning
av vin, fri från de i förslaget stadgade kontrollbestämmelser,
icke i nämnda fall medgives, har sin grund däri, att, enligt de sakkunnigas
uppfattning, missbruk lätt skulle kunna tänkas förekomma, därest
de kategorier, som i berörda fall avses och vilka hava att syssla med
viner, avsedda till försäljning, medgåves rätt att utan någon som helst
kontroll tillverka vin för eget behov.

Föreskrifterna i denna paragraf hava sin motsvarighet i gällande
maltdryckstillverkningsförordning.

6 §•

Den tillverkning och behandling av vin, förslaget avser att normera,
är sådan, som avser framställandet av vin för njutningsändamål.
Emellertid användes ju vin även i stor utsträckning för medicinskt ändamål,
och givet är, att andra bestämmelser kunna tänkas lämpade för
tillverkning och behandling av sådant vin än för tillverkning och behandling
av vin av förstnämnda slag. Enligt förslaget skulle särskilda
bestämmelser för tillverkning och behandling av vin såsom läkemedel,
där så erfordras, meddelas av Konungen.

7 §•

Bestämmelserna i förevarande paragraf avse att giva skydd åt vinnamnet
och att förhindra, att sådana drycker, vilka icke kunna anses uppfylla
villkoren för att betraktas såsom ett vin, sådana dessa villkor angivits
i förslagets 1 §, saluhållas under benämningar, som åt dryckerna i fråga
giva ett falskt sken av att vara ett vin. Utöver vad ovan i den allmänna
motiveringen och i motiven till 1 § anförts, vilja de sakkunniga
till närmare utveckling av dessa bestämmelsers innebörd anföra följande.

De drycker, vilka det här gäller att betaga möjligheten att uppträda i
marknaden under benämning, som ingiver köparen den falska föreställningen,
att den därmed betecknade drycken utgör ett vin, äro, såsom
även förut framhållits, i stort sett av tre olika slag: »konstviner», s. k.
alkoholfria »viner» och s. k. alkoholsvaga »viner». Att de två första av
dessa grupper icke hava något med vin att skaffa, torde ligga i öppen
dag, och vid sådant förhållande torde någon invändning knappast kunna
framställas mot att desamma fråntagas rätten till vinbenämningen. De
sakkunniga våga för sin del hysa den förhoppningen, att de i förevarande
paragraf föreslagna bestämmelserna, därest de bleve fastställda, skulle
hava till påföljd, att, om även icke tillverkningen av »konstviner» helt
komme att upphöra, handeln med dylika drycker dock skulle erhålla en
mycket ringa omfattning, sedan de förlorat den dragningskraft, som torde
ligga i själva vinnamnet. Att något liknande syfte hos de sakkunniga
icke legat till grund för ifrågavarande bestämmelser, i vad de avse de
s. k. alkoholfria »vinerna», torde däremot icke behöva framhållas. Beträffande
dessa drycker vilja de sakkunniga allenast giva uttryck åt den
förhoppningen, att desamma framdeles komma att uppträda under benämningar,
som giva ett riktigt uttryck åt deras beskaffenhet, och att
förevarande bestämmelser alltså skola vara ägnade att befrämja ärligheten
i handeln på ifrågavarande område.

Den tredje gruppen av nu ifrågavarande drycker, omfattande de
s. k. alkoholsvaga »vinerna», intager en i jämförelse med de båda andra
grupperna i viss mån olikartad ställning — naturligtvis under förutsättning,
att under »alkoholsvaga viner» allenast innefattas sådana drycker,
vid vilkas framställning lörekommit alkoholisk jäsning av natursaft, om
än i ringa omfattning. Har drycken framställts utan någon som helst
dylik jäsning, blir den ju i alla avseenden likställd med ett »konstvin».
Tillverkningen av dylika s. k. alkokolsvaga viner torde i allmänhet tillgå
så att, sedan genom jäsning av en natursaft en obetydlig alkoholhalt
uppnåtts, jäsningen avbry tes genom konserveringsmedel, varefter tillsättes
något av det vin, vars typ man vill giva drycken. Då den för framställning
av ett vin mest karakteristiska proceduren, den alkoholiska jäsningen,
utgör ett moment jämväl i tillverkningen av nu ifrågavarande
drycker, skulle det ju kunna göras gällande, att dessa drycker böra få
likställas med vin. Enligt de sakkunnigas förmenande är detta emellertid
icke riktigt. Den alkoholiska jäsningen intar icke vid tillverkningen
av dessa drycker den dominerande ställning, som man måste fordra för
att en dryck skall kunna betraktas såsom ett vin. Till sin allmänna
karaktär stå även dessa drycker väsentligt närmare de alkoholfria dryc -

kerna än vinet. Det torde icke kunna bestridas, att den köpare, som vid
köp av t. ex. ett portvin erhölle en såsom portvin betecknad dryck, innehållande
allenast 2 å 3 volymprocent alkohol, skulle anse sig bedragen.
Att sådant emellertid för närvarande förekommer, hava de sakkunniga
haft tillfälle att övertyga sig om, då under de sakkunnigas ögon kommit,
bland andra, en vinetikett, å vilken med stora bokstäver tecknats följande
ord: »Old Red Portwine», och med liten stil å nedre kanten: »2XA %».
I detta fall hade ju visserligen dryckens alkoholhalt sanningsenligt uppgivits,
men det hade gjorts på sådant sätt, att det lätteligen kunde
undgå en köpares uppmärksamhet. Det vanliga torde emellertid vara,
att i liknande fall alkoholhalten icke å etiketten angives.

De ovan nämnda principiella synpunkterna hava för de sakkunniga
varit avgörande, då i förevarande paragraf föreslagits, att en dryck måste
hålla en viss lägsta alkoholhalt för att kunna få betecknas som ett vin. De
sakkunniga hava icke förbisett, att denna bestämmelse i s. k. nykterhetskretsar
skall kunna tolkas som ett hugg, riktat mot de alkoholsvaga
dryckerna, och såsom avsedd att försvåra handeln med dessa drycker.
Att detta icke varit syftet med ifrågavarande bestämmelse — lika litet
som då fråga varit om de s. k. alkoholfria »vinerna» — vilja de sakkunniga
uttryckligen framhålla. I den mån de alkoholsvaga dryckerna
äro av god beskaffenhet, böra de, även utan att de saluföras under den
falska benämningen av vin, kunna vara säkra om god avsättning bland
de vida kretsar av befolkningen, vilka icke önska erhålla drycker av högre
alkoholhalt.

Då som lägsta gräns för ett vins alkoholhalt föreslagits 8 volymprocent,
har anledningen härtill varit dels, att detta är den lägsta alkoholhalt,
vid vilken utländskt druvvin införes till Sverige — nämligen
hos de lättaste Moselvinerna — dels ock att man vid jäsning av en bäreller
fruktsaft alltid bör kunna uppnå nämnda alkoholstyrka.

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf skulle de ovan omhandlade
dryckerna betagas rätten icke endast till vinnamnet, utan till över
huvud taget varje beteckning, som åt drycken kan giva sken av att vara
ett vin. De sakkunniga hava nämligen ansett det lämpligare att stipulera
en sådan mera allmänt hållen bestämmelse, än att söka i detalj föreskriva,
vilka benämningar eller beteckningar de ifrågavarande dryckerna
ej må tillägna sig. Detta särskilt med hänsyn till den utomordentliga
uppfinningsförmåga, som framträder hos vederbörande, då det gäller att
söka kringgå en bestämmelse av ifrågavarande slag. Såsom ett exempel
härpå kan nämnas, att då det i 1 § i Kungl. förordningen den 29 juni
1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varu 5—182232 -

beteckningar vid handel med födoämnen stadgades, att vid saluhållande
eller försäljning av en vara såsom födoämne för densamma icke finge
brukas någon av vissa närmare angivna varubenämningar, där varan till
sin sammansättning avveke från den normala sammansättningen hos den
vara, vilken genom benämningen utmärktes, och i paragrafen bland ifrågavarande
benämningar angavs saft i ordsammanställning, som angåve saften
såsom beredd av frukter eller bär, det icke dröjde många veckor, innan
det i marknaden uppträdde konstgjorda safter under benämning av allenast
»hallon», »körsbär» etc.

Det finnes naturligtvis ett flertal olika sätt — och nya sådana
komma säkerligen även att uppfinnas — varpå åt en vara kan givas
sken av att vara ett äkta vin. I främsta rummet kommer givetvis användandet
av samma benämning som för ett äkta vin, såsom »Oporto»,
»Sherry» etc. Men även åtgärder, som i och för sig kunna vara fullt
tillåtliga, kunna i förening med andra omständigheter vara ägnade att
åt en vara giva falskt sken av ett vin. Så t. ex. användandet av flaskor
av egendomlig form, vilka endast pläga användas för visst slag av vin,
användandet av etiketter, till sin utstyrsel om även icke till sitt innehåll erinrande
om sådana för visst slags vin utmärkande etc. Med den lydelse nu
ifrågavarande bestämmelse i förslaget erhållit, blir det nödvändigt att i
varje särskilt fall avgöra, huruvida varan saluhållits under sådana omständigheter,
som kunna antagas vara avsedda att bibringa köparen den
uppfattningen, att varan utgjort ett äkta vin.

Från den regel, att endast ett vin i den bemärkelse, vari detta
begrepp i förslaget tagits, skall äga rätt till vinnamnet, åt vilken regel
bestämmelserna i förevarande paragraf giva uttryck, har i förslaget av skäl,
för vilka redogjorts i motiven till 1 §, undantag gjorts för drycker, framställda
av torkade druvor (de s. k. russinvinerna), och hänvisas i § 7
till den paragraf i förslaget, som behandlar tillverkning av sådana drycker.
Förutsättning för att ifrågavarande undantagsbestämmelse skall vara tilllämplig
på nämnda drycker är emellertid, att desamma hålla en alkohol*halt
av minst 8 procent. Äro de svagare, bliva de likställda med övriga
icke viner.

8 §.

Den omständigheten att ett vin, framställt på sätt i § 1 i förslaget
angivits, tillsatts med kryddor, såsom fallet är i fråga om vinglögg,
vermouth och vissa andra drycker, bör enligt de sakkunnigas förmenande
icke föranleda därtill, att de sålunda kryddade dryckerna icke
vidare skulle kunna likställas med vin. Då emellertid i vissa främmande

lagstiftningar dessa drycker icke behandlas som vin, hava de sakkunniga
ansett det lämpligt att, på sätt i förevarande paragraf skett, uttryckligen
säga ifrån, att förslagets bestämmelser skola äga tillämplighet jämväl i
fråga om kryddade viner.

9 §■

Då i förslaget drycker av torkade druvor under vissa villkor medgivits
rätt till benämningen vin, bör givetvis förslagets bestämmelser, i
tillämpliga delar, äga giltighet jämväl i fråga om sådana drycker. I
stället för att i varje särskild paragraf giva uttryck åt densammas tilllämplighet
å drycker av torkade druvor, har i förevarande paragraf givits
en sammanfattande bestämmelse i berörda hänseende. De bestämmelser,
vilka sålunda skola vara tillämpliga å ifrågavarande drycker äro, förutom
de i §§ 2—6 här ovan behandlade allmänna bestämmelserna, stadgandena
om import av bär- och fruktvin samt förslagets kontroll- och ansvarsbestämmelser.

II KAP.

Om svenska viner.

Andra kapitlet i förslaget behandlar den svenska vintillverkningen,
tillverkning av vin av bär, frukt eller andra växtdelar. Då det av 1 §
i förslaget framgår, att ett oeftergivligt villkor för att en dryck, framställd
av nämnda produkter, skall kunna anses utgöra ett vin är, att
dessa produkter äro färska, hava de sakkunniga icke ansett detta behöva
ytterligare påpekas i förevarande kapitel. Då det sålunda talas om »tillverkning
av vin av bär, frukt eller andra växtdelar» eller om »svenskt
vin», avses därmed alltid vin, tillverkat av färska bär etc.

10—14 §§.

På sätt i det föregående framhållits, ställer sig framställning av
vin av inhemska produkter väsentligt olika mot tillverkning av druvvin.
Medan sålunda vid tillverkning av druvvin saften kan användas outspädd
och tillsats av socker i allmänhet icke erfordras, enär druvsaften
innehåller saft och socker i för framställande av ett gott vin lämpliga
proportioner, är det däremot vid framställning av bär- och fruktvin nödvändigt
att utspäda saften med vatten och att vid jäsningen tillsätta

socker. Detta för att nedsätta den hos våra bär och frukter förekommande
höga syrehalten och ersätta deras brist på socker. Då den genom
jäsningen uppnådda alkoholhalten i regel icke är tillräckligt hög för att
vinet skall kunna anses hållbart, är det även nödvändigt att till det
jästa vinet tillsätta alkohol. Nu ifrågavarande paragrafer, 10—14, i förslaget
äro avsedda att reglera dessa vid den inhemska vintillverkningen
nödvändiga åtgärder.

I 10 § lämnas sålunda föreskrifter angående tillsättande av socker
och av vatten; och tillstädjer paragrafen tillverkaren att vid jäsningen
tillsätta socker såväl i fast form som upplöst i vatten, vilket senare torde
vara det vanligast förekommande. De sakkunniga hava visserligen insett
det önskvärda i att få fastställd en högsta gräns för tillsättande av
sockerlösning, eventuellt olika för olika slag av bär- och fruktviner. Därigenom
skulle framställandet av underhaltiga inhemska viner, till största
delen bestående av sockervatten och till en mindre del av jäst saft, förhindras,
något som såväl i allmänhetens som i den lojala vinfabrikationens
intresse måste anses synnerligen önskvärt. Att en sådan gräns
emellertid icke av de sakkunniga föreslagits, har sin grund däri, att de
sakkunniga funnit det praktiskt outförbar! att fastställa en sådan. Då
syrehalten även hos samma sorts bär eller frukt ställer sig väsentligt
olika hos olika skördar, beroende på graden av mognad vid skörden,
växtorten, jordmånen, temperaturförhållandena under sommaren och liknande
faktorer, är det omöjligt att fixera en maximigräns för den utspädning
med vatten, som vid jäsningen av saften av bär eller frukt av
visst slag kan vara nödvändig. Därest det föreskreves, att till en viss
kvantitet bär- eller fruktsaft finge tillsättas allenast viss myckenhet sockerlösning,
skulle — om icke proportionen mellan saften och sockerlösningen
bestämdes på ett för den senare särskilt gynnsamt sätt, vilket åter
sannolikt skulle föranleda missbruk av rätten att utspäda saften med
vatten — följden lätt bliva den, att under ogynnsamma år stora delar
av den svenska bär- och fruktskörden icke skulle kunna komma till användning
för vinberedning. Vilket avbräck för den inhemska vinfabrikationen
detta skulle medföra, är lätt att inse.

Om de sakkunniga alltså icke ansett sig kunna föreslå någon bestämd
proportion mellan saften och den sockerlösning, som må tillsättas
densamma, hava de därför icke velat medgiva utspädning av saften i
obegränsad omfattning. Ändamålet, d. v. s. det legitima ändamålet, med
utspädningen är ju att nedsätta saftens syrehalt, och därför bör även
utspädning tillstädjas allenast i det fall att, och i den omfattning, som
den för berörda ändamål kan anses erforderlig. Av denna orsak hava

de sakkunniga i 10 § föreslagit, att sockerlösning icke i något fall må
tillsättas till större myckenhet, än som erfordras för att nedsätta
saftens naturliga syrehalt till 0,5 procent. Den föreslagna procentsatsen
har av fackmän ansetts vara en lämplig gräns för framställandet av ett
njutbart bär- eller fruktvin. — Genom en sådan bestämmelse skulle all
obehörig utspädning av saften förhindras.

Då det, enligt vad de sakkunniga inhämtat, understundom kan
förekomma, att den svenska bärsaften icke innehåller tillräcklig myckenhet
lämpliga näringsämnen för den vid rationell vinjäsning numera använda,
från sydligare länder härstammande renodlade vinjästen, vars
livsfunktioner äro i viss mån bestämmande för vinets bouquet, hava de
sakkunniga funnit det vara nödvändigt att tillåta användandet av russin
såsom jästnäringsmedel. Ett sådant medgivande bör naturligtvis allenast
omfatta det legitima behovet, och har det därför i förevarande paragraf
stadgats, att vid användande av russin eller extrakt därav såsom jästnäringsmedel
större myckenhet ej må tillsättas, än att i 100 liter av den
till jäsning avsedda massan må ingå en myekenhet, som motsvarar högst
10 kg. torkade druvor. På det att icke ett obehörigt utspädande av
vinet skall kunna vidtagas vid tillsättande av russinextrakt, har i paragrafen
ytterligare föreskrivits att, liksom vid tillsättande av sockerlösning,
genom tillsats av russinextrakt mera vatten ej må tillföras vinet än som
erfordras för nedsättande av saftens syrehalt till 0,5 procent. Därest
såväl sockerlösning som russinextrakt tillsättes vid jäsningen, gäller jämväl
ifrågavarande gräns för vinets utspädande.

I 10 § lämnas vidare tillstånd att till det jästa vinet tillsätta socker
och meddelas förbud mot att utspäda det färdigjästa bär- eller fruktvinet
med vatten. Då sistnämnda åtgärd torde vara en av de vid vinförfalskning
vanligast förekommande, anse de sakkunniga det vara av
största betydelse, att förhud häremot uttryckligen stipuleras.

Det har inom vinfabrikationen ofta visat sig, att medan det av enbart
en bärsort icke kunnat framställas ett njutbart vin, av samma bärsort,
blandad med andra bär, erhållits ett gott vin. Då det sålunda
ur tillverkarnas synpunkt är av synnerlig vikt, att rättighet till blandning
av olika sorters bär och frukter vid jäsningen medgives, och de
sakkunniga icke kunnat finna något talande skäl mot ett sådant medgivande,
har i 11 § tillstånd härtill lämnats.

Såsom i det föregående framhållits, är det vid tillverkning av
svenskt vin ofta nödvändigt att till det jästa vinet tillsätta sprit för
uppnående av för vinets hållbarhet erforderlig alkoholhalt. 12 § i förslaget
lämnar medgivande härtill, därvid emellertid av skäl, som förut

anförts, tillika föreskrivits, att genom tillsättning av sprit vinets alkoholhalt
icke i något fall må ökas med större myckenhet, än som svarar
mot den genom jäsningen uppnådda alkoliollialten. Om t. ex. efter jäsning
erhållits 100 liter vin med en alkoholhalt av 71,2 procent, må till
dessa 100 liter vin tillsättas högst så stor myckenhet sprit, att den genom
blandningen erhållna drycken uppnår en alkoholhalt av 15 procent. I
likhet med förhållandet, då det gäller att vid vintillverkningen utspäda
saft med vatten, är det endast den nödvändiga tillsatsen av sprit, som
enligt de sakkunnigas åsikt bör tillstädjas, och har det därför i förslagets

13 § föreskrivits, att till avsalu tillverkat svenskt vin icke må hålla
högre alkoholhalt än 18 volymprocent. Angående orsaken till, att de
sakkunniga föreslagit just nämnda högsta gräns för alkoholhalten hänvisas
till inledningen till dessa motiv. Genom sistberörda två föreskrifter
i förening hava de sakkunniga avsett att förhindra ett missbruk av den
rätt att tillsätta sprit, förslaget lämnar. På det att icke denna rätt
skall kunna utnyttjas på det sätt, att genom tillsättande av alkoholsvag
sprit vinet obehörigen utspädes, har i 12 § ytterligare stadgats, att sprit,
som tillsättes jäst vin, skall hålla en alkoholhalt av minst 50 volymprocent.

I fråga om förskäring av svenskt vin medgiver förslaget i 11 och

14 §§ förskäring såväl med annat eller andra slag av svenska viner som
med utländskt druvvin. Liksom man vid framställning av ett vin genom
blandning av olika sorters bär eller frukter understundom kan erhålla
en bättre produkt än genom att använda endast en sort, kan man genom
blandning av vissa bär- eller fruktviner uppnå en högre kvalitet, än vad
varje vinsort för sig kan anses utgöra. Vid sådant förhållande hava de
sakkunniga ansett det lämpligt att medgiva förskäring av svenskt vin
med annat svenskt vin. Däremot hava de sakkunniga ställt sig mera
tveksamma till frågan om förskäring av svenskt vin med utländskt druvvin.
Sådan förskäring avser ju i regel att åt ett inhemskt vin giva
typen av något utländskt druvvin, i allmänhet ett starkt sött vin, på
det att därigenom allmänhetens krav att för billigt pris erhålla vin av
ifrågavarande typ skall kunna tillfredsställas. Den produkt, som genom
blandningen erhålles, kan ju svårligen betecknas som äkta; men under
förutsättning, att densamma vid försäljningen deklareras för vad den
verkligen är, d. v. s. svenskt vin, och icke saluhålles under beteckning,
som åt vinet giver sken av att vara ett äkta druvvin, hava de sakkunniga
ansett det ligga i såväl de svenska vinproducenternas som allmänhetens
intresse, att förskäring med utländskt druvvin får äga rum, och
innehåller 14 § i förslaget en bestämmelse i sådant hänseende.

15 §.

I denna paragraf meddelas förbud mot användande vid vintillverkning
av vissa i paragrafen närmare angivna ämnen. De ämnen, som
sålunda angivits äro dels i allmänhet för hälsan skadliga ämnen dels
ock vissa särskilt uppräknade, vilka, om än icke alla för hälsan skadliga,
likväl måste anses vara av sådan beskaffenhet, att de icke lämpligen
böra få tillsättas ett vin. Att sistberörda ämnen i paragrafen särskilt
angivits, har sin grund däri, att dessa ämnen, enligt vad erfarenheten
givit vid handen, understundom kommit till användning vid vintillverkningen.
Skulle det framdeles visa sig, att något annat såsom tillsats
till vin olämpligt ämne komme till användning inom vinfabrikationen
för konserverings- eller annat ändamål, torde förbud mot användande
av ett sådant ämne lämpligen böra inryckas i förevarande
paragraf.

16 §.

I de föregående paragraferna av andra kapitlet i förslaget hava bestämmelser
meddelats, som avse själva tillverkningen av svenskt vin.
16 § åter har avseende å den beteckning, varunder ett svenskt vin må
saluhållas. Om de sakkunniga även av skäl, som anförts under 1 §, icke
ansett sig böra ansluta sig till den i ett flertal främmande länders lagstiftning
intagna principiella ståndpunkten, att allenast produkten av den
jästa druvsatsen kan göra anspråk på benämningen vin, är det emellertid
så långt ifrån, att de sakkunniga velat utplåna varje gräns mellan
äkta druvvin och bär- eller fruktvin, eller med vin av sistnämnda slag
blandat druvvin, att de sakkunniga i stället ansett det vara en av sina
främsta uppgifter, att i det föreliggande förslaget söka bereda den konsumerande
allmänheten säkerhet för att vid köp av ett som druvvin betecknat
vin eller av ett vin, som saluhålles under sådan benämning att
köparen måste bibringas den uppfattningen, att det är ett äkta druvvin,
verkligen erhålla sådan vara. Att de inskränkningar i rätten att fritt
välja beteckning för en vara, som kunna härledas från lagen om skydd
för varumärken, icke äro tillräckliga för att lämna säkerhet i berörda
avseende, torde icke särskilt behöva framhållas. Mera ägnade därtill
torde de bestämmelser vara, som återfinnas i 2 § i lagen den 9 oktober
1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhällande av oriktigt märkta varor. Enligt
nämnda lagrum äger Konungen i fråga om beteckningar för vinodlings -

produkter med avseende å främmande stat förordna, att där någon använder
dylik beteckning beträffande vara, som honom veterligen frambragts
eller tillverkats i annan stat eller å annan ort än den, beteckningen
angiver, skall straffbarhet inträda, såframt ej beteckningen åtföljes av
en noggrann och med tydliga bokstäver anbragt beriktigande uppgift,
som, i händelse varan icke frambragts eller tillverkats inom ifrågavarande
stat, utmärker det verkliga ursprungslandet och, därest varan frambragts
eller tillverkats å annan ort inom samma stat än den angivna, den verkliga
ursprungsorten. Straffbarhet kan i sådant fall inträda oavsett om
avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung föreligger eller icke, och
även om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka
varans art. I fråga om vissa beteckningar äger Konungen ock bestämma,
att straffbarhet skall inträda, även om beteckningen åtföljes av beriktigande
uppgift av nyssnämnd beskaffenhet. Införandet av dessa bestämmelser
avsågo att bereda möjlighet för Sveriges anslutning till den
så kallade Madridkonventionen angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
och till avslutande av särskilda överenskommelser
härom med stater, som ej biträtt nämnda konvention. Emellertid har
hitintills någon anslutning från vårt lands sida till berörda konvention
icke ägt rum, och något förordnande med stöd av ifrågavarande lagrum
har icke heller av Konungen utfärdats. Men även om genom kungligt
förordnande bestämmelser av ovannämnda innehåll bliva fastställda till
efterrättelse, torde i allt fall trygghet icke kunna vinnas för att annan
produkt än äkta druvvin saluhålles under benämning, som bibringar
köparen den uppfattningen, att varan är ett druvvin. Benämningar
kunna komma till användning, som, utan att angiva något visst främmande
land som ursprungsort, i allt fall ger åt varan sken av att vara
ett utländskt druvvin.

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste man på en förordning
som den av de sakkunniga föreslagna, uppställa den fordran, att den
gör en bestämd skillnad mellan vin, framställt av bär eller frukter, och
druvvin, och att den skapar möjlighet för framtvingande av respekt inom
vinhandeln för den av förordningen sålunda dragna gränsen mellan de
olika vinslagen. Det är sistnämnda syftemål, som de sakkunniga med
bestämmelserna i 16 § avsett att vinna. För sådant ändamål har sålunda
i paragrafen stadgats förbud mot saluhållande av svenskt vin
under beteckning, som åt vinet giver sken av att vara utländskt druvvin,
ävensom föreskrivits skyldighet att vid saluhållande av svenskt vin
deklarera detsamma såsom tillverkat inom riket. Förbudet avser såväl
oblandat som med druvvin blandat svenskt vin. Proportionen mellan

det inhemska vinet och druvvinet är därvid utan all betydelse. Då det
enligt förslaget icke är tillåtet att förskära utländskt druwin med svenskt
vin, måste varje blandning av berörda slag av viner betraktas såsom
med utländskt druwin förskuret svenskt vin och får sålunda icke saluhållas
under benämning av druwin. Detta gäller även om det svenska
vinet till kvantiteten betydligt skulle understiga druvvinet, varmed det
förskurits

De benämningar, vilkas användande 16 § avser att förbjuda, kunna
lämpligen indelas i tre grupper. Den första omfattar namn å särskilda
utländska vinmärken, vilkas användande ju måste bibringa köparen den
uppfattningen, att vinet är av ifrågavarande märke. Den andra åter
avser sådana benämningar, vilka angiva vin av viss typ, såsom Rhenvin,
Bordeaux, Bourgogne, Portvin, Madeira etc. Missbruk av de till denna
grupp hörande benämningarna torde för närvarande allmännast förekomma,
i det varje vin, som förskurits med ett utländskt druwin av
viss typ, saluhålles under benämning av detta druwin. Enligt de sakkunnigas
åsikt borde vid saluhållandet av sådana förskurna viner förskärningsåtgärden
lämpligen deklareras, och sålunda exempelvis ett med
Rhenvin förskuret vitt vinbärsvin försäljas under benämning »Vinbärsvin,
förskuret med Rhenvin». Det torde emellertid bliva producenternas
sak att uppfinna ur avsättningssynpunkt lämpliga benämningar för dessa
viner. De sakkunniga vilja allenast framhålla, att enligt förslaget sådana
namn som »Svenskt Portvin», »Skånskt rödvin» e. d., icke skulle
vara förbjudna. Visserligen måste sådana sammansättningar anses oegentliga,
men då de icke söka åt varan giva sken av ett oblandat druwin,
utan snarare äro ägnade att angiva vinets verkliga karaktär, ett svenskt
vin, åt vilket givits typen av ett utländskt druwin, hava de sakkunniga
icke ansett sig böra förbjuda desamma.

Den tredje gruppen av för svenskt vin förbjudna benämningar omfattar
sådana fantasinamn, som, utan att direkt angiva vinet såsom ett
druwin, likväl äro av sådan beskaffenhet, att köparen lätt bibringas den
uppfattningen, att den därmed betecknade varan är ett utländskt druvvin.
Exempel på sådana benämningar äro namn, vilka genom ljudlikhet
med namn på något druwin, leder tanken på detta vin och därigenom
åt varan giver sken av att vara ett druwin. Sålunda torde i viss utsträckning
svenska vinbärsvin etiketteras med namn, slutande på »heimer»,
vilka givetvis kunna komma en okritisk köpare att tro, att det är fråga
om ett rhenvin. — Att i detalj angiva, vilka olika fantasinamn icke må
komma till användning, låter sig naturligtvis icke göra, utan måste det
bliva domstolens sak att i det särskilda fallet avgöra, huruvida en sådan

6—182232

benämning måste anses ägnad att åt varan giva sken av att vara ett
utländskt druvvin. De sakkunniga vilja likväl framhålla, att avgörande
för frågan, huruvida en benämning bör anses ägnad att åt ett svenskt
vin giva sken av ett druvvin, icke endast bör vara namnets beskaffenhet,
utan jämväl de förhållanden i övrigt, varunder benämningen är anbragt å
varan. Om ett äppelvin eller ett päronvin saluhålles under ett fantasinamn,
som möjligen kan vara ägnat att i och för sig hos en okunnigallmänhet
uppväcka föreställningen om ett druvvin, men å etiketten tilllika
på ett tydligt och i ögonen fallande sätt finnas avbildade äpplen
respektive päron eller finnes angivet, att vinet är framställt av äpplen,
respektive päron, bör etiketten få passera. Om däremot å etiketten avbildats
druvor eller anbragts någon annan bild, som måste leda tanken
på druvvin, måste beteckningen anses otillåten.

I andra stycket i 16 § stadgas, att förbudet mot att vid saluhållande
av svenskt vin använda beteckning, som åt varan giver sken av
att vara ett utländskt druvvin, jämväl skall äga tillämplighet i fråga om
emballage, anslag eller skylt, som hör till varan. Någon närmare motivering
för ifrågavarande stadgande torde knappast vara erforderlig.

Sista stycket i 16 § innehåller föreskrift om skyldighet att vid
saluhållande av svenskt vin deklarera detsamma såsom tillverkat inom
riket. Måhända skulle det kunna anses mera rationellt att fordra dekorering
av den eller de produkter, varav vinet framställts. Ett förslag i
nämnda riktning har jämväl bland de sakkunniga varit föremål för diskussion.
Då emellertid, såsom i det föregående framhållits, de bästa
bär- eller fruktviner ofta, enligt vad erfarenheten givit vid handen, utgöra
en blandning av olika slag av sådana viner, skulle en deklaration
av den eller de produkter, som vid vinets framställning använts, väl
mycket komma att, likna ett recept för vin till verkning; och att ett sådant
tillkännagivande å etiketten till ett svenskt vin icke skulle vara ägnat
att befordra avsättningen av detsamma, torde icke särskilt behöva framhållas.
Ofta är ju anledningen till att ett inhemskt vin saluhålles under
någon främmande beteckning vårt folks endast alltför kända smak för
allt utländskt och förakt för vad det egna landet kan åstadkomma. Ett
välsmakande bär- eller fruktvin, som under den enkla benämningen av
exempelvis »vinbärsvin» eller »äppelvin» har svårt att finna sin publik,
kan under ett mera klingande utländskt fantasinamn få en strykande
åtgång. Det är emellertid icke endast hänsyn till producenternas intresse
i nyss berörda avseende, som föranlett de sakkunniga att avstå från
fordran på fullständig deklarationsplikt i fråga om svenskt vin. Jämväl
den omständigheten, att en sådan plikt av vinfabrikanterna själva icke

ansetts erforderlig för att förhindra illojal konkurrens inom ifrågavarande
yrke, har för de sakkunniga varit avgörande. Härtill kommer att det,
åtminstone hitintills, hos den konsumerande allmänheten knappast torde
förefinnas något intresse av att vid köp av svenskt vin erhålla visshet
om av vilka råämnen vinet framställts.

De sakkunniga hava sålunda stannat vid att, på sätt i sista stycket
av 16 § skett, allenast fordra vinets deklarering såsom svensk tillverkning.
Detta skall ske med tydlig stil, på svenska språket. Lämpligast
torde vara att å etiketten anbringas orden: »Svensk tillverkning».

III KAP.

Om mousserande viner.

Framställning av druvvin förekommer i regel icke i vårt land. På
grund av landets nordliga läge med ty åtföljande kalla klimat låter druvodling
för vintillverkning icke tänka sig. Att importera ojäst druvsaft
för vintillverkning kan under vissa omständigheter äga rum, men torde i
allmänhet vara allt för vanskligt och förenat med allt för stor risk, för
att det, åtminstone hitintills, i någon nämnvärd omfattning kunnat förekomma
i Sverige. Det vin, som skulle erhållas av den importerade
dzuzvsaften, skulle ställa sig så pass dyrt i föi-hållande till sin kvalitet,
att det knappast skulle kunna bliva konkurrenskraftigt.

Från denna regel, att tillverkning av druvvin icke föi’ekommer här
i landet, kan emellertid möjligen ett undantag göras gällande, och detta
undantag avser tillverkning av mousserande vin. Visserligen importeras
därvid icke den ojästa druvsaften, och framställning av själva grundvinet
eller grundvinerna sker icke här i landet, men vinet undergår dock
här den behandling, varigenom det erhåller sin mousseaux. Då denna
behandling — därvid tillämpas den s. k. champagnemetoden — är det
för tillverkning av mousserande vin mest utmärkande och torde kräva
hög grad av yrkesskicklighet, torde det icke kunna anses oegentligt att
påstå, att tillverkning av mousserande vin äger rum här i landet. Sedan
ett tiotal år tillbaka har nämligen åtminstone en firma i Sverige idkat
sådan tillverkning, därvid grundvinet importerats från produktionsorten,
från Champagnedistriktet i Frankrike och från Pfalz i Tyskland. Vid
firmans champagnetillverkning tillgår det därefter i korthet på följande
sätt. Sedan med vai-azidz-a förenliga viner blandats i syfte att öka vinets

bouquet och mildhet, tillsättes för kolsyrebildning erforderligt socker. Så
snart vinet härigenom börjar jäsa, måste det pa det snabbaste tappas pa
buteljer, och härefter vidtager den för framställning av mousserande vin
säregna processen, nämligen den s. k. flaskjäsningen. Sedan tillräcklig
kolsyra bildats, upplägges vinet till lagring, och då det kan anses moget,
avlägsnas den s. k. bottensatsen nr flaskorna. Då under jäsningen allt
socker förvandlats i kolsyra och alkohol och vinet således är alldeles
torrt, tillsättes slutligen så kallad sockerlikör i olika procenthalter för att
vinet skall bliva sött, medelsött eller torrt. Denna likör utgör en blandning
av kandisocker, vin och kognaksprit.

Ett vin kan emellertid göras mousserande även på annat sätt än
genom flaskjäsning, nämligen genom att färdig kolsyra tillsättes vinet.
Härigenom undgår man den långvariga och dyrbara process, som flaskjäsningen
innebär, men det torde icke behöva framhållas, att den produkt,
som erhålles, till kvaliteten blir betydligt underlägsen det med användande
av champagnemetoden framställda vinet.

I tredje kapitlet av förslaget hava de sakkunniga velat lämna föreskrifter
för tillverkning av mousserande vin. Vad beträffar framställningen
av själva grundvinet — i den mån detta icke utgöres av importerat
druwin — äga naturligtvis de i andra kapitlet meddelade bestämmelser
tillämplighet. Bestämmelserna i förevarande kapitel avse att
reglera den tillsats av sockerlösning och av sprit, som vid behandlingen
av grundvinet kan vara erforderlig, samt att införa deklarationsplikt i
fråga om tillsats av färdig kolsyra och beträffande det land, där vinet
fyllts på flaska, ävensom för det fall att grundvinet helt eller delvis
utgöres av svenskt vin.

17 §•

Såsom i det föregående anförts, bringas vid framställning av mousserande
vin grundvinet i jäsning genom tillsats av socker. De importerade
grundvinerna innehålla emellertid stundom högre syrehalt än 0,5 %.
För att nedsätta denna syrehalt är det nödvändigt att före vinets jäsning
till detsamma tillsätta vatten.

I förevarande paragraf har tillstånd jämväl lämnats att vid jäsningen
av grundvinet tillsätta sockerlösning, och hava de sakkunniga
föreslagit, att sådan tillsats må äga rum i samma utsträckning, som enligt
10 § gäller vid tillverkning av svenskt vin. Att utspäda det färdiga
vinet med vatten är däremot icke tillåtet.

18 §.

Den sista åtgärd före den slutliga korkningen, som vid framställning
av mousserande vin vidtages med vinet, är tillsättandet av s. k.
sockerlikör. Denna består, såsom förut nämnts, av en blandning av
kandisocker, vin och kognaksprit. Den sistnämnda avser att höja vinets
alkoholhalt i ändamål att trygga dess hållbarhet, och storleken av sprittillsatsen
är beroende på grundvinets beskaffenhet. Vid användandet av
importerat grundvin höjes dock genom dylik sprittillsats i regel vinets
alkoholhalt allenast med några få procent.

På samma gång de sakkunniga insett nödvändigheten av att tillstädja
sådan tillsats av sprit, hava de ansett det erforderligt att fastställa
en viss gräns för densamma. Beträffande motiven till denna de
sakkunnigas uppfattning hänvisas till vad här ovan under 10—14 §§
anförts. Då de sakkunniga av uppgifter, inhämtade av den här förut
åsyftade vinfirman, vilken vid framställning av mousserande vin såsom
grundvin använder importerade druwiner, erfarit, att firmans mousserande
viner pläga hålla en alkoholhalt av 12 å 14 procent, varav framgår,
att 14 procents alkoholstyrka måste anses tillräcklig för vinets hållbarhet,
har i förevarande paragraf, jämte det medgivande lämnats, att
genom tillsats av sockerlikör tillföra vinet alkohol, tillika föreskrivits, att
genom sådan tillsats av alkohol vinet icke må uppnå högre alkoholhalt
än 14 volymprocent.

19 §•

I denna paragraf har föreskrift lämnats, att de ämnen, vilka äro
förbjudna vid tillverkning av svenskt vin, icke heller må komma till användning
vid framställning av mousserande vin.

20 §.

I fråga om mousserande vin torde det vara tre huvudfaktorer, om
vilka det för en köpare är av intresse att erhålla kännedom, nämligen
huruvida vinet erhållit sin mousseaux genom flaskjäsning eller genom
tillsats av färdig kolsyra, om grundvinet utgöres av druvvin eller svenskt
vin och i vilket land flaskjäsningen ägt rum. Deklarationsskyldighet rörande
ifrågavarande förhållanden vid saluhållandet av mousserande vin
har jämväl av de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagits. Sålunda

föreskrives till en början att å etikett till mousserande vin skall tydligt
angivas, i vilket land vinet blivit fyllt på flaska. Denna bestämmelse
avser, såsom av dess ordalydelse framgår, ieke endast inom landet framställt
mousserande vin, utan jämväl utländskt sådant vin. Beträffande
mousserande vin är ju visserligen druvans kvalitet av stor betydelse för
vinets karaktär, men av minst lika avgörande vikt torde metoden och
utförandet vid den slutliga tillverkningsprocessen vara. Även om
vid framställning av mousserande vin här i landet såsom grundvin
användes vin från Champagnedistriktet i Frankrike, får det mousserande
vin, som sålunda erhålles, sannolikt icke i allo samma karaktär,
som det inom nämnda distrikt tillverkade. För att en köpare
därför skall kunna erhålla kännedom om, huruvida vinet är färdigställt
å produktionsorten eller å annan plats, måste på något sätt angivas, var
den slutliga tillverkningen av vinet ägt rum. De sakkunniga hava ansett,
att detta lämpligast bör ske genom att å etiketten till vinet angives, i
vilket land vinet tappats på flaska. Förslaget överensstämmer härutinnan
med den tyska vinlagen.

Avgörande för frågan, huruvida ett mousserande vin skall kunna
anses för äkta, är — förutsatt naturligtvis att grundvinet är ett äkta
vin — om vinet framställts genom den s. k. champagnemetoden. Har
vinet erhållit sin mousseaux genom tillsats av färdig kolsyra, måste det
betraktas såsom ett konstgjort mousserande vin. Något skäl att förbjuda
ett dylikt framställningssätt, ett sätt som är tillåtet t. o. m. i de vinproducerande
länderna, hava de sakkunniga icke kunnat finna. Däremot
torde någon närmare motivering icke erfordras för den i förevarande
paragraf uppställda fordran, att vid saluhållande av mousserande vin
tillsats av färdig kolsyra skall deklareras. I detta hänseende överensstämmer
förslaget med gällande såväl tysk som fransk rätt. Enligt den
franska vinförfattningen av den 3 september 1907 måste sålunda å etikett
till sådant vin ordet »fantaisie» på ett tydligt sätt finnas anbragt. —
Deklarationsskyldighet föreligger, även om vinets kolsyra endast till någon
del utgöres av tillsatt färdig sådan.

Beträffande föreskriften i 20 §, att å etikett till mousserande vin
tydligt skall angivas, om det jästa grundvinet helt eller delvis utgöres
av svenskt vin, hänvisas till vad ovan under 16 § anförts. Även om fabrikationen
av ett mousserande vin är av avgörande vikt för vinets
karaktär, utesluter detta helt naturligt icke, att själva grundvinets beskaffenhet
är av största betydelse för den kvalitet, ett mousserande vin
kan uppnå. Något skäl att i fråga om mousserande vin frångå den i

16 § uppställda principen, att ett bär- eller fruktvin icke må saluhållas
under sken av att vara ett druvvin, föreligger icke.

A etiketten till ett mousserande vin, vilket tillverkats här i riket
av ett svenskt grundvin och med tillsats av färdig kolsyra, bör sålunda
följande påskrift finnas anbragt:

»Fyllt på flaska i Sverige.

Tillverkat av svenskt vin (eller äppelvin etc.) och med tillsats av
färdig kolsyra.»

Likasom de i 16 § i fråga om beteckning för svenskt vin meddelade
föreskrifter gälla även föreskrifterna i förevarande paragraf jämväl
beträffande emballage samt anslag eller skylt till varan. Med emballage
avses här likasom i 16 § sådant emballage, däri vinet saluhålles,
däremot icke ytteremballage, däri ett sålt vin försändes, eller
omslag, vari det utlämnas till köparen.

IV KAP.

Om utländska viner.

De utländska druvviner, vilka pläga införas hit till riket, kunna
uppdelas i följande stora grupper:

l:o) lätta (svaga) viner, såsom de rhenska vinerna, Mosel, Bordeaux,
Bourgogne och liknande viner;

2:o) tunga (starka) viner, till vilken grupp höra Jeres, Oporto,
Madeira, Marsala o. d.;

3:o) söta viner, såsom Malaga, Samos, Ruster, Constantia o. d.;

samt

4:o) mousserande viner: Champagne, Sparkling Hock o. d.

Införandet av dessa viner hit till riket sker dels på flaska och dels
på fat. De tunga och de söta vinerna importeras i regeln på fat. Endast
ett och annat finare kvalitetsmärke inom dessa grupper inkommer på
flaska. Även av de lätta vinerna importeras större delen, de unga och
billiga, på fat.

Beträffande det på flaska importerade vinet torde detsamma efter
importen icke behöva underkastas någon ytterligare behandling. Under
förutsättning, att vinet icke genom temperaturväxling eller någon vårdslös
behandling under transporten tagit skada samt att det efter framkomsten
lagras på ett för vinets art lämpligt sätt, bör vinet efter ex -

porten och intill försäljningen icke hava undergått någon vinets kvalitet
nedsättande förändring.

Annorlunda är förhållandet i fråga om vin, som importeras pa fat.
Sådant vin är icke utan vidare genast färdigt för buteljering och konsumtion.
De tunga vinerna fördraga visserligen i allmänhet väl transporten
— de anses till och med hava nytta av den —; men de bliva
mer eller mindre grumliga (oblanka) och behöva före butelj eringen klaras,
antingen genom en längre tids vila eller genom särskilda medel. För
de lätta och unga vinerna är transporten alltid en vansklig sak, i synnerhet
vid sommartid, och de behöva genast vid framkomsten särskild
tillsyn och behandling. Härtill kommer, att man för att kunna göra in
köpen i första hand ofta importerar på fat lätta viner, som ännu icke
äro mogna, utan måste underkastas en sakkunnig och omsorgsfull behandling,
innan de kunna bliva njutbara att förtära.

Bestämmelserna i fjärde kapitlet äro avsedda att reglera de åtgärder,
vilka vid behandling av utländskt vin kunna vara nödvändiga
och nyttiga.

21 §•

Druvorna och deras produkt, vinerna, äro liksom andra alstei av
växtvärlden i fråga om utveckling och kvalitet i hög grad beroende av
växtort och väderleksförhållanden. Därför förete också de olika årgångarna
av viner från samma trakt en mångfald skiftningar i sötma,
kraft, färg m. m. Bland de goda skördarna komma mindre göda, vilka
skulle vara svåra eller rent av omöjliga att realisera, om de icke fingo
stöd av de andra. En trakt har kraftiga, färgrika viner, en annan inom
samma område har finare, lätta viner med rik bouquet. En väl avpassad
blandning av dessa båda typer ger ett bättre vin än de var för
sig skulle vara. Å andra sidan är konsumenternas smak tämligen konstant
och fordrande. Den, som vant sig vid en viss typ av ett vin, vill
gärna hava densamma lika år efter år.

Men icke endast sådana blandningar av olika årgångar av samma
sorts vin eller av samma sorts vin från olika trakter förekomma inom
vinhanteringen, uran understundom kan det även visa sig erforderligt att
blanda vin av olika sorter. Ett lätt vin, som framställts under de mest
gynnsamma omständigheter och som därför till en början ingivit de
bästa förhoppningar, kan, då det blivit moget och färdigt att tappas på
buteljer, visa sig sakna någon för dess goda beskaffenhet avgörande
egenskap. Denna brist kan da ofta avhjälpas genom att vinet blandas
med en obetydlig kvantitet av ett starkt vin.

Med blandning eller förskäring av ett druvvin med annat sådant
vin avses sålunda att erhålla en bättre, mera säljbar vara. Dylik förskäring
förekommer allmänt såväl å produktionsorterna som sedermera
under lagringen hos försäljarna, och anses som ett fullt lojalt förfarande.
Såväl i den franska som i den tyska vinlagstiftningen är förskäring av
vin med vin uttryckligen medgiven.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga jämväl föreslagit, att
blandning av utländska druvviner skall vara tillåten.

Vad åter förskäring av druvvin med bär- eller fruktvin beträffar,
hänvisas till vad ovan under 16 § anförts.

22 och 23 §§.

Då lätt utländskt druvvin importeras hit till riket på fat, händer
det ofta, att vinet, om det varit utsatt för starkare temperaturväxlingar
visar tecken till efterjäsning. Denna måste givetvis avbrytas,
och detta åstadkommes lämpligast genom någon tillsättning av sprit.
De sakkunniga hava jämväl föreslagit, att tillsättning av sprit till lätt utländskt
druvvin må äga rum, då det för vinets hållbarhet visar sig erforderligt.
Med lätta druvviner avses i denna paragraf de under första
gruppen i inledningen till detta kapitel omnämnda vinerna, och hava
såsom exempel på lätta druvviner i paragrafen upptagits rhenvin och
lätta franska viner. I avsikt att förhindra missbruk av den rätt att tillsätta
sprit, som sålunda medgivits, hava de sakkunniga tillika föreskrivit,
■att tillsättning av sprit icke må äga rum i sådan omfattning, att genom
densamma vinet uppnår högre alkoliolhalt än den för vinsorten i fråga
vanliga. I regel torde det, då tillsättning av sprit ifrågakommer, endast
erfordras en jämförelsevis ringa kvantitet sprit. Att emellertid fastställa
en viss proportion mellan vinet och den sprit, som tillsättes detsamma,
torde vara ganska vanskligt. Tillsättning av sprit bör icke få äga rum
till större myckenhet, än som för säkerställande av vinets hållbarhet kan
vara nödvändigt. Däremot bör möjlighet icke beredas att av billiga importerade
lätta druvviner genom tillsättning av sprit skapa något brännvinssurrogat.
Då de lätta druvvinerna i allmänhet hålla en alkoholhalt
av omkring 12 %, hava de sakkunniga ansett ovannämnda föreskrift väl
ägnad att förhindra missbruk vid tillsättning av sprit till druvvin.

Till tunga och söta druvviner är det enligt förslaget icke tillåtet
att tillsätta sprit. Beträffande de sakkunnigas ställning till denna fråga
hänvisas till vad här ovan i inledningen till dessa motiv anförts.

I 23 § meddelas förbud mot utspädande av druvvin med vatten.

1—182232

Enligt den danska vinförordningen är det visserligen medgivet att tillsätta
vatten till utjästa extrakt- och färgrika röda viner, som Barletta,
Narbonne m. fl., vilka viner icke äro njutbara i sitt ursprungliga tillstånd.
Det med vatten tillsatta vinet må sedermera blandas med annat
vin, vare sig vin av samma beskaffenhet eller vin, som icke tillsatts med
vatten. Varken tillsättandet av vatten eller blandning av vin med vin,
tillsatt med vatten, behöver vid saluhållandet deklareras.

De sakkunniga erkänna, att nämnda av den danska vinförordningen
lämnade medgivande medför möjlighet att föra i marknaden ett
billigt vin, om också ett sådant av skäligen låg kvalitet. Då det emellertid
uppenbarligen även måste öppna portarna för en vinförsämringstrafik
av ganska betänklig art, hava de sakkunniga icke ansett sig böra
i förslaget upptaga ett. dylikt medgivande. Det torde jämväl vara att
märka, att tillsättande av vatten till vin i den franska vinlagstiftningen
är förbjudet, vadan ifrågavarande viner — i den mån de härstamma
från Frankrike — måste antagas vara speciellt tillverkade för att utlandet
och kolonierna skola därmed lyckliggöras. Enligt de sakkunnigas
förmenande skulle emellertid den svenska allmänheten vara mest betjänt
av, att importen av dylika mindrevärdiga viner förhindrades.

På det att icke i fråga om lätta druvviner det i förslaget lämnade
medgivandet att tillsätta sprit må kunna missbrukas pa sådant sätt, att
till vinet tillsättes mycket svag sprit i större myckenhet, varigenom faktiskt
en utspädning av vinet skulle äga rum, har i sista stycket av 22 §
föreskrivits, att den sprit, som tillsättes ett druvvin, måste hålla en
alkoholbalt av minst 50 volymprocent.

24 §.

Såsom i inledningen till detta kapitel framhållits, är det vin, som
importeras på fat, icke utan vidare genast färdigt för buteljering och
konsumtion, utan måste först underkastas en viss behandling. Denna
behandling plägar man inom vinhanteringen benämna källarbehandling,
och avser densamma sålunda — då fråga är om importerat druvvin
de åtgärder med vinet, som efter importen och intill utlämnandet till
konsumenten kunna bliva erforderliga. Då det på produktionsorten talas
om »källarbehandling», omfattar emellertid detta uttryck något mera;
därmed förstås då hela den verksamhet, som, efter druvskörden, avser
vinets tillverkning, lagring och beredning.

Föremål för källarbehandlingen är dels själva vinet, dels ock de
fat, vari vinet förvaras. Ett på fat importerat druvvin har, såsom förut

nämnts, under transporten blivit oblankt och måste därför klaras. Vid
klarningen är det nödvändigt att draga om vinet på nya fat, ofta upprepade
gånger. Men innan vinet hälles på ett nytt fat, brukar man
svavla detta, för att därigenom, desinficiera detsamma. Denna åtgärd är
nödvändig, om man icke vill utsätta sig för risken, att vinet skall taga
skada av i fatet befintliga bakterier och ferment. Den innebär icke heller
någon fara, naturligtvis under förutsättning att man icke använder för
stora kvantiteter svavel. I allmänhet brukar svavlingen icke på något
sätt märkas på vinets smak. Möjligtvis kan de första dagarna efter det
att vinet tappats på fatet en obetydlig bismak skönjas, men försvinner
den i så fall ganska snart. — En ytterligare konserveringsåtgärd, som
man plägar vidtaga med faten, är spolning med ren, högprocentig sprit,
vilken sprit emellertid, sedan spolningen är verkställd, omsorgsfullt bör
avlägsnas ur faten.

Att något hinder icke bör möta för vidtagande av dessa för vinets
konservering nödvändiga åtgärder, havao de sakkunniga icke ansett sig
särskilt behöva framhålla i förslaget. Åtgärderna i fråga måste dock
vidtagas på sådant sätt, att genom desamma något främmande ämne,
praktiskt taget, icke tillföres vinet. Det oändligt långa kvantum svavelsyrlighet
respektive sprit, som, därest svavlingen respektive spolningen
med sprit verkställes på ett fullt fackmässigt sätt, möjligen kan tillföras
vinet, anse de sakkunniga vara utan all betydelse. Om däremot med
fog kan göras gällande, att genom någon av nämnda åtgärder ett främmande
ämne tillsatts vinet, bliva bestämmelserna i förevarande paragraf
tillämpliga.

Beträffande behandlingen av själva vinet skulle det kunna ifrågasättas,
huruvida icke det lämpligaste vore att i förordningen fastställa,
vilka främmande ämnen därvid finge komma till användning. Då emellertid
till följd av de framsteg, som såväl inom vetenskapen som på
ifrågavarande område av näringslivet kunna komma att göras, nya metoder
och nya ämnen kunna visa sig lämpliga vid källarbeliandling av
ett vin, hava de sakkunniga icke ansett sig böra inskränka rätten att vid
källarbehandlingen nyttja främmande ämnen till vissa särskilt angivna
sadana, utan i stället föreslagit, att tillsättande av främmande ämnen
till ett vin allenast må äga rum i den mån det för en yrkesmässig behandling
av vinet kan anses erforderligt. Därvid har ett undantag gjorts,
nämligen för sprit, varom i 22 § särskilt stadgats. Om således vid
undersökning av ett vin, detsamma befinnes tillsatt med något främmande
ämne, skulle det i varje särskilt fall bliva nödvändigt pröva, huruvida
det för vinets rationella behandling varit erforderligt att tillsätta det -

samma. Att vid en sådan prövning icke några förfalskningsåtgärder,
man allenast med en lojal vinhantering förenliga metoder skulle komma
att godkännas, torde icke särskilt behöva framhållas.

De åtgärder, som efter importen av ett utländskt druvvin bliva
nödvändiga att vidtaga med detsamma, hava i allmänhet till syfte vinets
klarning; och äro de ämnen, som komma till användning, i huvudsak
följande: husbios, gelatin, understundom i förening med tannin, äggvita,
kasein, kiselgur samt filtreringsämnen såsom asbest, cellulosa o. d.

25 §.

Då det enligt 21 § i förslaget är medgivet att blanda (förskära)
druvvin med annat sådant vin, torde det vara nödvändigt att i förordningen
meddela föreskrifter rörande den benämning, varunder sålunda
blandat vin må saluhållas. De bestämmelser i sådant hänseende, förevarande
paragraf innehåller, hava emellertid icke avseende på blandningar
av druvvin med vin av samma sort, om än av olika årgång.
Genom dylik blandning uppkommer icke någon ny vara. Annorlunda
kan förhållandet bliva vid blandning av vin av olika slag. Yid en sådan
blandning kan ett i densamma ingående vin öva ett bestämmande inflyLaude
på blandningens art. Blandningen avser i så fall att försvaga
någon egenskap bos detta vin, som kan verka ogynnsamt på vinets beskaffenhet,
men som är oväsentlig för dess egenart. I detta fall torde
det icke kunna anses oriktigt, att blandningen benämnes efter ifrågavarande
vinsort. Om däremot blandningen har till resultat, att samtliga i
densamma ingående viner bliva så neutraliserade, att intet av dem förmår
att i blandningen göra sig på ett övervägande sätt gällande, bör
icke heller det genom blandningen erhållna vinet kunna göra anspråk på
att få benämnas efter allenast ett av de i blandningen ingående vinerna.
I fråga om vin av sistnämnda beskaffenhet torde man böra uppställa den
fordran, att vid saluhållande av vinet å detsamma finnes angivet, av
vilka sorters vin det är förskuret.

Att i en enkel formel angiva, vad som är bestämmande för en
vinsorts egenart, respektive för arten av en blandning av olika vinsorter,
torde knappast låta sig göra. Framhållas bör emellertid, att icke allenast
fastställandet på kemisk väg av de i ett vin ingående beståndsdelarna
får vara avgörande för berörda fråga, utan att jämväl, och måhända i
högre grad, hänsyn måste tagas till alla de egenskaper, som en vinkännare
söker bos en vinsort, framför allt i fråga om smak, lukt och utseende.
Med vinets art förstår man sålunda sammanfattningen av de

egenskaper, som skiljer vinet från andra sorter och giver åt detsamma
dess egendomliga prägel. I en blandning av viner måste ett visst vins
egenart anses bestämmande för arten av blandningen, om de övriga i
blandningen ingående vinernas egenskaper så försvinna vid sidan av
förstnämnda vin, att de icke ens för en vinkännare komma i beaktande.
I regel torde detta inträffa allenast då det förstnämnda vinet jämväl i
kvantitativt avseende övergår de övriga vinerna tillsammans; men det
kan även inträffa, att en vinsort av en utpräglad egenart blir den dominerande
beståndsdelen vid blandning med en större kvantitet vin av
mindre kraftig beskaffenhet. De sakkunniga hava emellertid ansett det
mest överensstämma med de synpunkter, som av de sakkunniga anlagts
på förevarande arbete, att, på sätt i 25 § skett, uppställa såsom fordran
för att en blandning av druwiner skall få bära ett av de i blandningen
ingående vinernas namn, att detta vin icke blott bestämmer blandningens
art, utan även i kvantitativt hänseende utgör dess huvudbeståndsdel.

Givet är, att det i enstaka fall kan ställa sig svårt att avgöra,
vilken del av en blandning, som bestämmer densammas art. Då emellertid
ett yrkesskickligt utförande av själva blandningen förutsätter förmåga
att bedöma arten av de i blandningen ingående vinerna och densammas
betydelse för blandningen, torde man väl kunna förutsätta, att
det även för en domstol skall bliva möjligt att med hjälp av sakkunniga
fackmän bilda sig ett riktigt omdöme.

26 §.

De föregående paragraferna i förevarande kapitel innehålla bestämmelser,
som avse behandling av utländskt druvvin. Till vårt land torde
emellertid jämväl, om även tills vidare i ganska ringa omfattning, import
av utländska bär- och fruktviner äga rum. Därest de i förslagets
andra kapitel upptagna bestämmelserna i fråga om tillverkning av svenska
viner skulle bliva i lag fastställda, utan att motsvarande bestämmelser
stipulerades för importerade bär- och fruktviner, vore det med all sannolikhet
att befara, att vårt land komme att tillföras större mängder av
mindrevärdiga fabrikat på ifrågavarande område. Då det enligt de sakkunnigas
uppfattning icke finnes någon anledning, varför åt de utländska
bär- och fruktvinerna skulle givas annan ställning än åt de inhemska,
hava de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagit, att bestämmelserna
i andra kapitlet skola äga tillämplighet jämväl på de utländska bär- och
fruktvinerna.

V KAP.

Om dryck av torkade druvor (russin).

Det uppdrag, som åt de sakkunniga överlämnats, innefattade allenast
att verkställa utredning i fråga om tillverkning och beredning av
viner och att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Enligt 1 § i förslaget omfattar begreppet vin allenast genom
alkoholisk jäsning av färska produkter framställd dryck. Då de sakkunniga
emellertid av skäl, för vilka redogjorts i motiven till 1 §, ansett sig
böra medgiva, att jämväl produkten av torkade druvor (russin) under
vissa villkor må saluföras under benämning av vin, har den naturliga
konsekvensen blivit, att de sakkunniga ansett sig böra i förslaget upptaga
till behandling jämväl frågan om tillverkning av sistnämnda drycker;
och hava bestämmelser i berörda hänseende lämnats i förevarande kapitel.
I överensstämmelse med förhållandet i de föregående, de äkta
vinerna berörande kapitlena i förslaget, avse bestämmelserna i femte
kapitlet allenast framställning till avsalu av de i kapitlet behandlade
dryckerna. För det egna hushållets behov står det — med de undantag,
som i 5 § omförmälas — envar fritt att, oberoende av föreskrifterna i
detta kapitel, tillverka dryck av torkade druvor.

För tillverkning av dryck av torkade druvor torde i huvudsak
samma bestämmelser böra äga tillämplighet som för tillverkning av
svenskt vin. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf
stadgats, att de i andra kapitlet meddelade bestämmelserna om förbud
mot att utspäda det färdigjästa vinet med vatten, om rätt att vid jäsningen
blanda olika slag av bär och frukter, om rätt att förskära det
jästa vinet med annat svenskt vin eller med utländskt druvvin, om rätt
att tillsätta sprit, om den tillsatta spritens alkoholhalt, om vinets högsta
tillåtna alkoholhalt och om förbud mot användande av vissa ämnen vid
vintillverkning skola äga motsvarande tillämplighet vid tillverkning av
dryck av torkade druvor. Då det enligt 10 § medgives, att vid tillverkning
av svenskt vin vid jäsningen, såsom jästnäringsmedel, tillsätta
russin, och det enligt förevarande paragraf, jämförd med 11 §, är till -

låtet, att vid jäsning av russin blanda russinen med färska bär eller
frukter, kommer det avgörande för frågan, huruvida den jästa produkten
skall betraktas såsom ett svenskt vin (bär- eller fruktvin) eller en dryck
av torkade druvor, att bliva den proportion, i vilken russinen ingå i
blandningen. Överstiger den i blandningen ingående myckenheten russin
den i 10 § vid framställning av svenskt vin medgivna högsta tillsatsen
av russin, måste den av berörda blandning framställda drycken anses
för en dryck av torkade druvor. I överensstämmelse härmed skall även
den, som saluför dryck av sistnämnda beskaffenhet under benämning av
bär- eller fruktvin, utan att å drycken finnes angivet, att den är framställd
av torkade druvor, anses hava gjort sig skyldig till förseelse mot 28 §
i förslaget och icke mot 10 §.

Beträffande frågan om rätt att vid jäsningen tillsätta vatten ställer
sig förhållandet något olika vid jäsning av torkade druvor mot vid jäsning
av saft av färska produkter. Utan tillsats av vatten kan över
huvud taget icke någon saft av de torkade druvorna erhållas, då ju desamma
genom torkningen förlorat större delen av sin fuktighet. Då tillsats
av vatten alltså är en nödvändig betingelse för framställning av
dryck av torkade druvor, hava de sakkunniga icke ansett det erforderligt,
att förslaget innehölle särskilt medgivande till att tillsätta vatten,
utan följer rätten härtill redan därav, att dryck av ifrågavarande beskaffenhet
må framställas. Däremot torde det vara nödvändigt att fixera
en viss högsta gräns för den vattentillsats, som vid tillverkningen bör få
förekomma, då i annat fall en obehörig utspädning med vatten lätt torde
bliva följden. Att därvid tillämpa samma bestämmelse, som i fråga om
tillverkning av svenskt vin i 10 § stipulerats, låter sig icke göra, då
syftet med tillsättande av vatten vid tillverkning av s. k. russinvin är
ett annat än vid framställning av bär- och fruktviner. På det att emellertid
icke tillverkningen av russindryeker, vilka ju såsom ovan framhållits
huvudsakligast användas till förskäring av vin, skall få till främsta
syfte att möjliggöra en obehörig utspädning av äkta viner, hava de sakkunniga
ansett sig böra uppställa fordran på en viss lägsta extrakthalt
hos dessa drycker, och har i sådant hänseende i förevarande paragraf
föreskrivits, att dryck av torkade druvor skall innehålla minst 2 gram
sockerfri extrakt i 100 kubikcentimeter. I ändamål att förhindra att
denna lägsta tillåtna extrakthalt uppnås genom tillsats av främmande
ämnen såsom gummi arabicum o. d., har tillika stadgats, att extrakten
icke må innehålla annat än druvbeståndsdelar.

28 §.

I 28 § föreskrivas de villkor, under vilka en av torkade druvor
framställd dryck, vare sig i oblandat tillstånd eller blandad med vin, får
saluhållas under benämning av vin. Förutsättningen härför är — förutom
den redan i 7 § angivna, nämligen att drycken skall hålla en alkoholhalt
av minst 8 volymprocent — att det vid saluhållandet tydligt
angives, att drycken är framställd av torkade druvor. I fråga om det
sätt, varpå detta skall ske, överensstämma de i förevarande paragraf
meddelade bestämmelserna med stadgandena om deklarationsplikt rörande
svenskt vin i 16 §; och hänvisas beträffande innebörden av dessa bestämmelser
till motiven till sistnämnda paragraf. Å etikett till dryck,
varom nu är fråga, torde därest den icke saluhålles under benämning
russinvin eller annan benämning, som tydligt utmärker, att den är framställd
av torkade druvor, lämpligen anbringas följande påskrift: »framställt
av torkade druvor», eller: »tillverkat av russin».

Då det givetvis icke bör beredas möjlighet för russinvinerna att
genom någon vilseledande beteckning tillägna sig skenet av ett äkta
druvvin, har ytterligare i paragrafen stadgats förbud häremot. Ett med
portvin blandat russinvin må, exempelvis, enligt förslaget icke saluhållas
under benämning av allenast »Portvin», även om å etiketten finnes angivet,
att drycken är framställd av torkade druvor, utan måste den, om
ordet portvin skall ingå i benämningen, betecknas med »Svenskt Portvin».

VI KAP.

Om införsel av vin till riket.

29 §.

Att i förslaget införa bestämmelser rörande framställningen av de
utländska druvviner, som till vårt land få införas, hava de sakkunniga
av helt naturliga skäl icke ansett lämpligt. Därest emellertid importen
av dylika viner skulle få äga rum utan några desammas beskaffenhet
reglerande bestämmelser, torde de i förslagets fjärde kapitel meddelade
stadgandena om behandling av utländskt druvvin i hög grad förlora i
effektivitet, och det skydd förslaget avser att bereda de äkta vinerna
väsentligt försvagas.

Enligt de sakkunnigas åsikt bör den svenska allmänheten i varje
fall vara berättigad att på ett importerat druvvin uppställa den fordran,
att detsamma uppfyller de betingelser, som äro gällande i dess hemland.
Större anspråk torde icke lämpligen böra uppställas på ett vin — härvidlag
avses naturligtvis ett druvvin i allmänhet, icke ett vin, som går
under något högre märke —; men det kan icke heller anses lämpligt,
att ett vin, som på grund av dess mindrevärdiga beskaffenhet icke får
föras i marknaden å produktionsorten, skall få införas hit till riket.

I förevarande paragraf har jämväl såsom villkor för att ett druvvin
skall få införas uppställts, att detsamma framställts i enlighet med de
på produktionsorten gällande bestämmelserna, eller, där särskilda bestämmelser
icke finnas fastställda, i enlighet med de metoder, som på
tillverkningsorten tillämpas. Detta skall vid införandet av vinet styrkas
medelst intyg, utfärdat av vederbörande exportör, vars namnteckning och
- trovärdighet skall bestyrkas genom påteckning å intyget av svensk konsulär
ämbetsman i produktionslandet. Någon undersökning av druvvinet
vid importen skulle icke i något fall behöva ifrågakomma. Om vinet
icke åtföljdes av sådant intyg, som nu nämnts, skulle dess import av
vederbörande tullmyndighet förvägras.

Då lagstiftning på ifrågavarande område icke förefinnes i alla
vinproducerande länder, har i förevarande paragraf jämväl stadgats att
i fråga om vin från sådana länder, som sakna lagstiftning i ämnet, intyget
skall innehålla, att vinet framställts på sätt, som å tillverkningsorten
är brukligt.

30 §.

Denna paragraf behandlar införsel till riket av bär- och fruktvin
samt dryck av torkade druvor. Då det i förslaget stadgas, att bestämmelserna
om tillverkning av svenskt vin jämväl skola äga tillämplighet
å utländska bär- och fruktviner, torde härav böra följa, att vin av sistnämnda
slag, som icke framställts i enlighet med berörda bestämmelser,
icke bör få införas i riket. Icke heller torde det vara lämpligt, att från
ett dylikt förbud göra undantag för införsel av vin för eget behov men
ej till avsalu — oavsett att med de bestämmelser i fråga om försäljning
av vin, som med den nya rusdrycksförsäljningsförordningens trädande i
kraft komma att bliva gällande, ett dylikt undantag knappast låter sig
göra. Detsamma skulle kunna hava till påföljd, att våra inhemska bäroch
fruktviner utsattes för en illojal konkurrens med mindrevärdiga utländska
fabrikat. Visserligen torde hitintills allenast en obetydlig import
av bär- och fruktvin hava förekommit, men efter införandet av de före 8—1522.

slagna relativt stränga bestämmelserna för vintillverkning torde det vara
riktigt att räkna med att, därest icke importen av dylika viner samtidigt
regleras, det i våra grannländer skulle kunna komma att uppstå en okontrollerad
tillverkning av viner, avsedda för import till Sverige.

I förevarande paragraf har stadgats förbud mot införsel av bäroch
fruktvin, som icke tillverkats i enlighet med förslagets bestämmelser;
och skall enligt paragrafen förbudet omfatta jämväl dryck av torkade
druvor. Paragrafen lämnar ytterligare anvisning på vad sätt en importör
av dylik vara skall styrka varans lagenliga beskaffenhet, och stadgar
i sådant hänseende undersökningstvång. De sakkunniga vilja icke förneka,
att denna undersökningsskyldighet kan komma att medföra både
besvär och kostnader i ganska avsevärd grad, men då någon annan utväg
att på ett något så när tillförlitligt sätt fastslå varans verkliga beskaffenhet
icke torde vara till finnandes, hava de sakkunniga ansett sig
böra föreslå en sådan skyldighet. Ett fullt tillförlitligt resultat torde
visserligen icke heller på denna väg kunna uppnås, då det är förenat
med högst väsentliga svårigheter att genom kemisk analys erhålla en
noggrann kännedom om ett vins sammansättning; men de sakkunniga
hava tänkt sig, att även om till en början understundom misstag bliva
oundvikliga, det så småningom skall bliva lättare för vederbörande undersökningsförrättare
— ju rikare undersökningsmaterial, som erhålles, och
ju större erfarenhet på området, som genom jämförande analyseringar
vinnes — att uppnå säkra resultat.

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf måste en importör
av sådan vara, som i paragrafen avses, hos tullmyndigheten på importorten
göra framställning om varans undersökning. Det åligger därefter
tullmyndigheten att till närmaste behöriga undersökningsförrättare översända
prov av varan i och för undersökning, och skola sådana kemiska
laboratorier, som inrättats med understöd av statsmedel, vara behöriga
att verkställa undersökningen. Denna bör naturligtvis ske, så fort förhållandena
det medgiva, och skall undersökningsförrättaren om resultatet
av undersökningen ofördröjligen giva tullmyndigheten meddelande, därest
varan befunnits lagenlig, i form av ett intyg. Alla de med undersökningen
förenade kostnader, såsom kostnad för provets avsändande till undersökningsförrättaren,
kostnaden för själva undersökningen, förlusten av
den såsom prov tagna varan etc., skola stanna på varans ägare, vare
sig provet befinnes lagstridigt eller icke.

31 §•

I fråga om de i första momentet föreslagna undantagsbestämmelserna
torde någon utförligare motivering icke vara erforderlig. Beträffande
bestämmelsen under b) vilja de sakkunniga emellertid framhålla,
att densamma erhållit den föreslagna lydelsen, enär de sakkunniga hålla
före, att införselbevis eller undersökningsplikt icke bör erfordras, där
fråga allenast är om ett vinprov, vare sig detta till riket medföres av
en resande eller från utlandet hit översändes. Bestämmelsen skulle naturligtvis
komma att medföra, att vederbörande tullmyndighet i varje
särskilt fall måste pröva, huruvida fråga är om allenast ett vinprov eller
om ett försök att kringgå bestämmelserna i 20 eller 30 § föreligger.

Till stöd för bestämmelsen under c) vilja de sakkunniga anföra
att, då det enligt förslaget i regel står den enskilde fritt att för eget
bruk tillverka vin, som icke överensstämmer med förslagets bestämmelser
om tillverkning av vin, de sakkunniga jämväl ansett det böra tillkomma
den enskilde att utan vare sig företeende av ursprungsbevis eller
undersökningsskyldighet få till riket infört sådant vin, som endast är avsett
för hans eget hushåll.

De mera detaljerade bestämmelser av tulltekniskt innehåll, vilkas
utfärdande torde bliva en nödvändig följd av ett antagande av
de i detta kapitel föreslagna bestämmelserna, hava de sakkunniga ansett
lämpligast böra inrymmas i en särskild, i administrativ ordning utfärdad
författning. I andra momentet i förevarande paragraf har därför föreslagits,
att Konungen skall äga att utfärda sådana bestämmelser, som i
berörda hänseende kunna finnas erforderliga.

YII KAP.

Kontrollbestämmelser.

Kontrollen över efterlevnaden av förordningens bestämmelser har i
förslaget framför allt grundats på en detaljerad bokföringsskyldighet för
vinhanteringens utövare, varigenom avsetts att bereda vederbörande kontrollant
möjlighet att följa tillverkningen och behandlingen av ett vin
ända till dess försäljning. Att denna bokföringsskyldighet i viss mån
måste bliva betungande för dem, den kan komma att åligga, vilja de
sakkunniga icke bestrida; men de sakkunniga hålla före, att den före -

slagna formen för kontrollens utövande i längden skall visa sig vara den
för såväl kontrollanten som den kontrollerade mest tillfredsställande. Med
den stränga ansvarspåföljd, varmed ett svikligt förfarande vid fullgörandet
av bokföringsskyldigheten enligt förslagets åttonde kapitel är belagt, torde
det jämväl kunna antagas, att den föreslagna kontrollen skall bliva
effektiv. Förutom möjligheten att genom granskning av vederbörandes
böcker övertyga sig om, att icke något otillbörligt förelupit, har i förevarande
kapitel åt kontrollmyndighetens representant jämväl givits befogenhet
att närvara vid själva arbetet och att därvid utöva den kontroll,
han kan anse påkallad, samt att av vederbörande på begäran erhålla
prov för undersökning.

32 §.

I denna paragraf stadgas skyldighet för vintillverkare att föra tillverkningsbok.
De sakkunniga hava icke ansett det lämpligt att i förordningen
faställa ett bestämt formulär för tillverkningsbok, utan hava
allenast — i samråd med kontrollstyrelsen — upprättat två alternativa
förslag till sådant formulär, avsedda att tjäna såsom förebild vid förandet
av tillverkningsbok; och bifogas berörda förslag detta betänkande (Bil. 1).
I förevarande paragraf har emellertid stadgats att, huru än tillverkningsboken
må varda uppställd, densamma skall lämna upplysning rörande
vissa i paragrafen uppräknade frågor. Dessa avse de kvantiteter saft,
sprit, socker och vatten, som vid vinframställningen kommit till användning,
samt myckenheten och beskaffenheten av det vin, som av tillverkaren
framställts. Tillika hava de sakkunniga ansett det ur kontrollsynpunkt
önskvärt, att i tillverkningsboken jämväl införes uppgift på den
myckenhet sprit, som av tillverkaren anskaffats, samt spritens alkoholhalt,
och har föreskrift härom i paragrafen lämnats.

Då det i mom. a stadgas, att tillverkningsboken skall utvisa myckenheten
natursaft, som av tillverkaren framställts eller inköpts, avses
därmed givetvis outspädd saft. Därest tillverkaren för sin vintillverkning
anskaffar saft från annat håll, är han likväl ansvarig för saftens
beskaffenhet.

De flesta av de uppgifter, vilka enligt bestämmelserna i förevarande
paragraf skola intagas i tillverkningsboken, torde icke lämpligen
kunna införas däri förr än tillverkningen av ett visst parti vin är avslutad.
Uppgifter om av tillverkaren anskaffad saft och sprit skola däremot
naturligtvis införas omedelbart efter anskaffandet.

33 §.

I denna paragraf stadgad skyldighet att föra lagerbok åligger såväl
tillverkare av vin som en var annan, som idkar handel med vin.
Tillverkaren skall sålunda i lagerboken införa dels i tillverkningsboken
upptagna poster på av honom tillverkat vin dels oek — i likhet med
vinhandlanden — av honom inköpt färdigt vin. Då lagerboken är avsedd
att utvisa den behandling, vinet före försäljningen undergått, har i
paragrafen stadgats, att i lagerboken skall intagas uppgift angående den
myckenhet sprit, som anskaffats för att tillsättas vin, samt angående
förskäring och tillsats av sprit, som vidtagits. Att föreskrift icke meddelats
om skyldighet att i lagerboken intaga uppgift angående all sprit,
som av handlanden anskaffats, har sin grund däri, att de flesta vinhandlare
torde idka handel jämväl med spritdrycker, vadan en sådan föreskrift
åt lagerboken skulle giva en omfattning, som icke av de sakkunniga
avsetts. Allenast i den mån sprit av handlanden användes vid behandling
av vin, är det ur synpunkten av kontroll över vinhandteringen av
intresse att genom lagerboken erhålla uppgift om densamma.

Beträffande formulär till lagerbok hänvisas till vad ovan rörande
formulär till tillverkningsbok anförts. Av de sakkunniga har avfattats
ett förslag till dylikt formulär, vilket bilägges detta betänkande (Bil. 2).

34 §.

Beträffande de sakkunnigas skäl att åt kontrollstyrelsen anförtro
överinseendet över kontrollen av tillverkning och behandling av vin hänvisas
till den allmänna motiveringen.

I övrigt regleras genom bestämmelserna i förevarande paragraf vintillverkarnas
och vinhandlandenas skyldigheter i förhållande till kontrolltjänstemännen
samt de senares befogenheter vid kontrollens utövande.
Kontrolltjänstemannen äger sålunda icke endast att granska tillverknings-
och lagerbok utan jämväl att taga del av de handlingar, på vilka
de . i böckerna införda uppgifterna grunda sig. Däremot kan han icke
påfordra, att andra affärshandlingar skola hållas för honom tillgängliga.
Detsamma gäller i fråga om de muntliga upplysningar, han äger att
begära av vederbörande affärsinnehavare. Endast i den mån dessa hava
avseende på nämnda böckers förande och deras innehåll, är vederbörande
skyldig att stå till tjänst med desamma.

Åt kontrolltjänstemannen har jämväl inrymts befogenhet att verkställa
besiktning i lokaler, där vin tillverkas eller förvaras, och har för -

denskull stadgats rätt för honom att erhålla tillträde till dylika lokaler
mellan kl. 8 f. m. och kl. 6 e. m. ävensom å annan tid, då arbete pågår.
Den sålunda förslagna tid på dygnet, 8 f. m. 6 e. m., har valts
med hänsyn till, att densamma numera torde vara den gängse arbetstiden.
Att försäljningslokaler för vin icke hållas öppna under hela
nämnda tid, utgör intet skäl att stadga annan tid för kontrolltjänstemans
rätt till tillträde till dylika lokaler, då ju ändamålet med ifrågavarande
bestämmelse är, att bereda möjlighet för kontrollanten att övervaka
hl. a. att vinet icke underkastas någon obehörig behandling, och
sådan behandling, därest den förekommer, med all sannolikhet sker å
annan tid, än lokalen hålles öppen för allmänheten.

Slutligen äger kontrollanten att, på begäran, av vederbörande erhålla
prov för undersökning. Att vederbörande vinfabrikant eller vinhandlare
därvid är pliktig att lämna prov av just det fat eller den flaska,
kontrollanten utpekar, torde icke behöva framhållas. Rätten att erhålla
prov är icke inskränkt till den färdiga varan, utan kan kontrollanten begära
prov jämväl av till vinfabrikation avsedda råämnen eller av halvfabrikat.
Då en sådan provtagning, i synnerhet då fråga är om vin på
flaska, måste medföra ekonomisk förlust, är det givetvis nödvändigt, att
kontrollanten besitter tillräcklig omdömesförmåga för att icke i onödan
framställa krav på erhållande av prov, utan böra sådana allenast tagas,
då anledning finnes att misstänka, att vinet till sin beskaffenhet icke
överensstämmer med förordningens föreskrifter eller att vinet saluhålles
under oriktig beteckning.

Kontrollanten skall lämna kvitto på prov, som av honom mottages.
En del av provet skall av kontrollanten i förseglat skick kvarlämnas hos
ägaren, och är detta motprov avsett att i händelse av behov tjäna till
kontrollundersökning.

Undersökning av px-ovet bör lämpligen verkställas av de i 30 §
omförmälda kemiska laboratorier. Skulle provet vid undersökning befinnas
överensstämma med förordningens föreskrifter, är ägaren berättigad
att på därom av honom gjord framställning av allmänna medel erhålla
ersättning för provet. Ersättningen bör utgå med belopp, som motsvarar
försäljningspriset, och omfatta jämväl den del av provet, som hos ägaren
kvarlämnats, för den händelse ifrågavarande del icke vidare kan anses
f örsäl j ningsduglig.

Vill KAP.

Ansvarsbestämmelser.

35 §.

För obehörig tillverkning av vin har i första momentet stadgats straffpåföljd
av böter från och med 50 till och med 1,000 kronor. Det skulle
kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpligen särskild strängare straffbestämmelse
borde meddelas för det fall, att tillverkningen bedreves yrkesmässigt.
Då emellertid en så pass vid strafflatitud stadgats, har ju
därigenom möjlighet beretts domstolen att vid utmätandet av straffet
taga hänsyn till, huruvida tillverkningen skett endast i ringa omfattning
eller bedrivits yrkesmässigt.

Såsom ytterligare påföljd vid obehörig vintillverkning har i paragrafen
stadgats, att den olovligen tillverkade varan jämte dess förvaringskärl
skall dömas förbruten. Detta stadgande har sin motsvarighet i åtskilliga
andra författningar på näringslivets område, och torde även här
få anses vara på sin plats.

Andra momentets ansvarsbestämmelse avser den, som visserligen
är berättigad att tillverka vin, men som börjar tillverkningen innan han
till Konungens befallningshavande insänt behörig anmälan.

36 §.

Förbrytelse mot någon av de bestämmelser i förslaget, som direkt
hava avseende å tillverkning eller behandling av vin eller dryck av torkade
druvor, straffas enligt förevarande paragraf med böter eller fängelse.
Då de förbrytelser, varom det här är fråga, i vissa fall kunna vara av
ganska svårartad beskaffenhet, har det synts de sakkunniga nödvändigt,
att frihetsstraff för sådana förbrytelser skall kunna ådömas. I andra
fall åter kan förseelsen vara av relativt obetydligt slag, och hava de
sakkunniga därför ansett lämpligt att sätta minimum för den strafflatitud,
som kan ifrågakomma, så lågt som till lägsta möjliga bötesbelopp.

I subjektivt avseende fordras uppsåt hos gärningsmannen för att
straffbarhet enligt denna paragraf skall inträda.

Då den föreliggande förseelsen enligt allmän strafflag bör beläggas
med strängare straff, skall straff efter denna paragraf ej komma i tilllämpning.

Jämväl i förevarande paragraf stadgas som ytterligare påföljd, att
den i strid mot den föreslagna förordningens bestämmelser tillverkade
eller behandlade varan skall dömas förbruten.

37 §.

De förseelser, för vilka i förevarande paragraf stadgas straffpåföljd,
äro sådana, som innebära överträdelse av förslagets bestämmelser
rörande de beteckningar, under vilka i förslaget behandlade drycker må
saluhållas.

Straffbarhet enligt denna paragraf inträder icke endast, då någon
med vetskap om varans verkliga beskaffenhet saluhåller densamma under
oriktig benämning eller beteckning, då alltså uppsåtligt brott mot förordningens
ifrågavarande bestämmelser föreligger, utan även där visst slag
av vållande kan läggas säljaren till last, vilket i paragrafen uttryckts
med att säljaren »bort hava vetskap om dryckens verkliga beskaffenhet»,
d. v. s. sådana fall, då säljaren med iakttagande av den uppmärksamhet,
man kan fordra av en person i hans ställning, skulle erhållit sådan
kännedom.

Straffpåföljden har satts till böter från och med 50 till och med
1,000 kronor, eller samma påföljd som stadgats i förutnämnda förordning
angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteekningar
vid handel med födoämnen. Bör förbrytelsen enligt allmän
lag beläggas med strängare straff, skall denna paragraf ej tillämpas. Är
däremot en förbi''ytelse mot nu ifrågavarande bestämmelser i den föreslagna
förordningen underkastad ansvar enligt annan specialförfattning,
såsom rusdrycksförsäljningsförordningen, hälsovårdsstadgan e. d., bör
ansvar kunna ådömas såväl enligt nämnda specialförfattning som enligt
denna förordning.

Den saluhållna varan skall dömas förbruten. Rörande försäljningen
av den sålunda förbrutna varan hänvisas till vad nedan under 41—
44 §§ anföres. I fråga om sådana förbrutna drycker, vilka varken må
benämnas vin enligt den föreslagna förordningen eller falla under rusdryeksförsäljningsförordningens
bestämmelser, torde desamma lämpligen
försäljas å offentlig auktion efter att därförut hava befriats från den
oriktiga beteckning, varmed de må hava försetts.

38 §.

Medan 36 paragrafens ansvarsbestämmelser avse tillverkning och
behandling av vin i strid mot förordningens föreskrifter, stadgas i 38 §

ansvar jämväl för den som saluhåller eller försäljer vara, som framställts
eller behandlats på lagstridigt sätt. Förutsättning för att denna paragraf
skall bliva tillämplig är emellertid, att vederbörande icke gjort sig förfallen
till ansvar enligt 36 §. Om en tillverkare, efter att vid framställandet
av ett vin uppsåtligen hava förfarit i strid mot förordningens
föreskrifter, försäljer samma vin, bör det brottsliga förfarande, vartill
han genom dessa sina åtgärder gjort sig skyldig, enligt de sakkunnigas
åsikt anses utgöra fortsättning av en och samma förbrytelse.

Ansvar kan enligt förevarande paragraf drabba såväl den, som i
första hand försäljer en på ett otillåtet sätt tillverkad eller behandlad
vara, som en återförsäljare av dylik vara. De subjektiva förutsättningarna
för att straffbarhet skall kunna inträda ävensom straffpåföljden
äro desamma som enligt nästföregående paragraf.

39 §.

Första momentet i förevarande paragraf innehåller bestämmelser
om ansvar för oriktigt förfarande vid fullgörande av den i 32 och 33 §§
vintillverkare och vinhandlare ålagda bokföringsskyldighet.

För att ansvar enligt detta lagrum skall kunna ådömas, fordras i
subjektivt avseende hos gärningsmannen uppsåt att genom den vidtagna
åtgärden vilseleda vederbörande kontrollmyndighet. Att han lyckas i sitt
uppsåt är däremot icke erforderligt.

Den föreslagna straffpåföljden är i huvudsak densamma, som den
i maltdryckstillverkningsförordningen för oriktigt förfarande vid fullgörande
av i nämnda förordning föreskrivna bokföringsskyldighet
stadgade.

Andra momentet innehåller bestämmelser om ansvar för vintillverkare
eller vinhandlare, som tredskas i fullgörande av dem i sjunde
kapitlet i kontrolländamål ålagda skyldigheter. Bestämmelserna hava
sin motsvarighet i 39 och 41 §§ i maltdryckstillverkningsförordningen.
Straffpåföljden har föreslagits till böter från och med 50 till och med
1,000 kronor.

Den i tredje momentet stadgade straffpåföljden överensstämmer
med den i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen för olovlig import
i motsvarande fall stadgade.

40 §.

Enligt förslaget skulle av kontrollstyrelsen förordnade tillsyningsman
vid utövandet av kontrollen äga att taga del av tillverkningsme 9— -

foder och i vissa fall jämväl få kännedom om den kontrollerades affärsförhållanden
(se § 34). I förevarande paragraf stadgas ansvar för
obehörigt röjande av sådana yrkeshemligheter och affärsförhållanden,
varom tillsyningsmannen sålunda erhållit kännedom. Att en anmälan
till kontrollstyrelsen om lagstridigt förfarande aldrig kan innebära brott
mot den tillsyningsman sålunda åliggande tystnadsplikt, även om anmälan
ej skulle föranleda åtal eller, därest åtal komme till stånd, den
tilltalade ej bleve sakfälld, har icke ansetts särskilt behöva utsägas i
paragrafen. Denna överensstämmer till sin lydelse med motsvarande
bestämmelser i maltdrycks- och brännvinstillverkningsförordningarna,
endast att minimigränsen för det föreslagna bötesstraffet i förevarande
paragraf satts till 100 kronor i stället för 50 kronor.

41—43 §§.

Någon vidlyftigare motivering torde bestämmelserna i dessa paragrafer
icke erfordra.

Beträffande 41 paragrafens stadgande om husbondes ansvar för
förbrytelse, begången av hans hustru, husfolk eller i hans arbete anställd
person, hava de sakkunniga i fråga om bevisningsskyldiglieten
i avseende å huruvida förbrytelsen blivit begången med husbondens
vetskap icke ansett anledning föreligga att, på sätt i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
skett, ålägga husbonden att visa sannolika skäl
för att förbrytelsen skett utan hans vetskap, utan överensstämmer paragrafen
i berörda hänseende med motsvarande bestämmelse i maltdrycksoch
brännvinstillverkningsförordningarna.

Åtalsrätten har enligt förslaget överlämnats till allmänne åklagaren.
Vid beivrandet av förseelser mot den föreslagna förordningens
bestämmelser om tillverkning och behandling av vin hava de sakkunniga
tänkt sig att gången i allmänhet skulle bliva den, att kontrollstyrelsen
efter av vederbörande tillsyningsman erhållen rapport om obehörigt förfarande
uppdroge åt allmänne åklagaren att anhängiggöra åtal.

Vad angår fördelningen av enligt förordningen ådömda böter så
ock värdet av gods, som enligt förordningen dömts förbrutet, hava de
sakkunniga följt den princip, som tillämpats i kristidsförordningar under
innevarande år. Att i likhet med vad som skett i nyssnämnda förordningar
föreskriva viss högsta gräns för åklagareandelen, kan måhända
synas mindre nödvändigt, då i förordningen fastställda högsta bötesbelopp
i regel utgör allenast 1,000 kronor; men de sakkunniga hava tänkt
sig möjligheten av att ett större parti vin, representerande ett betydande

värde, skulle på en gång kunna dömas förbrutet, och då de sakkunniga
anse det mindre tilltalande, att en tjänsteman skall beredas tillfälle att
allenast genom utförande av ett tjänsteåliggande förvärva en förmögenhet,
hava de ansett lämpligt föreskriva berörda maximigräns.

I fråga om försäljning av viner eller drycker av torkade druvor,
som dömts förbrutna, torde bestämmelserna i 90 § rusdrycksförsäljningsförordningen
böra äga tillämplighet. Är det fråga om ett vin eller en
dryck, som till sin sammansättning strider mot förordningens bestämmelser,
torde — därest icke möjlighet föreligger att avhjälpa berörda
brist, vilket i så fall skulle komma att åligga det bolag, som inköper
den beslagtagna varan — varan böra göras till annat ändamål användbar,
eller, därest detta icke låter sig göra, förstöras. Att föreskriva att
sådant vin i varje fall skall förstöras, hava de sakkunniga icke ansett
nödvändigt och ur ekonomisk synpunkt mindre lyckligt.

Bilaga I a.

)

Tillverkning sb oh

Alternativ I

Tillverk

Inköpt eller framställd natursaft	Anskaffad sprit	Yid tillverkningen
Datum		Datum	Alkohol-	Liter	Datum	Vatten	Socker
Benämning ; Kvantitet	halt	liter	Kg.	Löst i literj vatten, j
							''	i i 1 i j 1 , i I * 1

ningsbok.

använda ingredienser

Sprit

Antal r*i *
liter i St-vrka

= Liter

50 %

Torkade

druvor

Tillverkat vin

Datum

Benämning

Alkohol halt -

Liter

.-V

Bilaga 1 b.

Tillverkning sbok

Alternativ II

10—182232

Tillverk

Använd natnrsaft	Vid tillverkningen
Datum	Benämning	Kvantitet	Datum	Vatten liter	Socker
Kg.	Löst i liter vatten
i 1 [					’

ningsbok.

använda	ingredienser		Tillverkat vin
Sprit	Torkade	Datum	Benämning	Alkohol-	Liter
Antal liter	Styrka	= Liter 50 %	druvor	halt
1			i		/ ■	1

Bilaga 11.

Lager hok

Lager»

Inköpt eller framställt vin

Datum Benämning

Liter

Datum

Anskaffad sprit

Alkohol!] alt

Liter

T i 1 1-

Behaudling i|__

(klarning, om- j
dragning o. d.) j_

Sprit

! Datum i Liter

Styrka

Liter

50 %

bok

sats a y

Y i n

Datum

Beskaffenhet

Liter

Summa

Använt till

Blandning

Liter Datum

Liter

Buteljering

Datum l/i ! V» I V*

isumma

Liter

Försäljning

Datum

Liter

Summa

Liter

Lager behälln.

Datum|Liter

Under mål -

Liter

Bilaga 111.

Utdrag av en av ingenjören Thure Sundberg på uppdrag av de

sakkunniga avgiven

P. M.

beträffande undersökningar av viner och förfalskade viner.

11—182232

Av föreliggande redogörelse med tillhörande analystabeller och bilagor
överlämnas ett exemplar till de av chefen för finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning i fråga om lagstiftning angående
tillverkning och beredning av viner och samtidigt ett exemplar till Kungl.
Livsmedelslagstiftningskommittén. Undersökningarna, som utförts på Stockholms
Stads Hälsovårdsnämnds kemiska laboratorium, hava tillkommit på
anmodan av Yinsakkunniga, men fullföljts såväl för Vinsakkunnigas som
Livsmedelslagstiftningskommitténs räkning. Vid analysernas utförande har
undertecknad biträtts av assistenterna, fil. mag. M. Lundborg och fröken
H. Jonsson. En stor del av de undersökta proven hava avsmakats av
en fackman på vintillverkningens område, vars namn undertecknad dock
icke är berättigad att offentliggöra. Vissa omdömen, som grunda sig på
dessa smakprov, äro intagna i analystabellerna.

Undersökningarna omfatta 32 prov. Av dessa utgöra 6 prov bärviner
och i prov cider, tillverkade av privata och anskaffade genom
medlemmar av Livsmedelslagstiftningskommittén, 2 körsbärsvin (från
firmor i Stockholm och Västervik), överlämnade från Vinsakkunniga, 1
svart vinbärsvin från firma i Stockholm (inköpt härstädes) och 2 bärviner
från en firma i Tingsryd (inköpta i Norrköping). Vidare kallas 1
prov »extra fint vin, alkoholfritt», 1 »extra fin glögg» och 2 »extra fin
julglögg» (inköpta i Stockholm).

Övriga prov bära beteckningarna portvin, oporto, porto (9 prov,
därav två alkoholfria), sherry (4 prov, därav ett alkoholfritt), madeira
(1) och bordeaux (2). Av dessa äro tre prov inköpta i Göteborg, två i
Malmö, två i Norrköping och ett i Västerås. De återstående äro inköpta
i Stockholm.

De härstädes inköpta proven äro anskaffade genom hälsopolisen.
Inköpen i andra städer hava skett: i Göteborg av hälsopolisen därstädes
genom stadskemisten dr Aléns förmedling, i Malmö genom stadsveterinären
A. Mellin, i Norrköping genom tillsyningsmannen G. Cederborg och
i Västerås genom tillsyningsmannen Erik Jansson.

Datum i tabellerna angiver dag för provets inlämning eller an -

komst till laboratoriet. Provens pris m. fl. uppgifter äro antecknade i
tabellerna.

Möjligen kunde anmärkas, att för mycket arbete nedlagts på en
del av de prov, som utgöra uppenbara förfalskningar. Då emellertid
undersökningarna väl bl. a. skola tjäna som stöd för behövligheten av
ingående lagbestämmelser, syntes omdömet om proven böra stödjas av
mera fullständiga analyser. Även har hänsyn tagits till möjligheten
av åtal mot tillverkare eller försäljare. Redan med hjälp av smaken
kan beträffande en del av proven med bestämdhet sägas, att de
utgöra förfalskningar. Smakprov hava dock på grund av sin subjektiva
art icke den beviskraft som analytiska data, men utgöra naturligtvis
en värdefull komplettering av dessa och kunna giva analytikern viktiga
anvisningar. Som bekant anlitas på en del vinundersökningslaboratorier
i utlandet särskilda »degustatörer».

Det bör särskilt påpekas, att proven delvis anskaffats med hänsyn
till att erhålla sämre varor. Resultatet får därför icke betraktas som ett
uttryck för hos oss saluhållna viners beskaffenhet i allmänhet. Det är
bedrövligt nog, att bedrägerier inom vinhandeln förekomma i den utsträckning,
som här nedan beskrivna undersökningar utvisa. Tydligen
hava ifrågavarande förhållanden förvärrats under kristiden. Det stora
behovet av en lagstiftning på området framhölls emellertid i en till
Stockholms Stads Hälsovårdsnämnd avlämnad redogörelse för vinundersökningar,
som utfördes mot slutet av år 1913.

Anmärkningar om några av analysmetoderna m. m.

Extrakt.

Som en viss kontroll på bestämningarna av vinets och destillatets
egentliga vikt har destillationsåterstoden nedspolats i den använda pyknometern
och dess egentliga vikt bestämts efter utspädning till vinets
ursprungliga volym. Det så erhållna värdet har angivits i tabellerna.
Extrakthalten har emellertid utrönts med ledning av den beräknade
egentliga vikten hos det från alkohol befriade vinet. Kallas denna x,
vinets eg. vikt v och destillatets a, är x = v + 1 — a. Extrakthalten
har därefter avläst ur Windischs sockertabell, men om denna varit lägre
än 4 gr. i 100 cm.3, har i stället använts AcJcermanns tabell för beräkning
av extrakthalten i vin (jfr Medd. från K. Medicinalstyrelsen nr 19,
1913). Sistnämnda tabell har även använts vid de extraktfattigare bär -

vinerna. Emellertid har i detta fatal fall även utförts extraktbestämningar
genom indunstning och torkning 2V2 timme i torkskåp med kokande
vatten. Kesultaten från de jämförande bestämningarna anföras här.

Extrakt gr./lOO cm.3
Torrsubstansbest. Beräkning ur eg. v. Diff.

Vitt vinbärsvin............1''67 1''56 Ull

Cider................1’97 209 + 0 12

Krusbärsvin.............313 o''05 — 0 08

Lingonvin..............3''53 3’53 ± 0

Anmärkas bör, att torrsubstansbestämningen i cidern utfördes en
tid efter bestämningen av eg. vikten, varunder provet blivit något grumligt
och därför filtrerades före indunstningen.

Flyktig syra.

Alkoholdestillatet har titrerats med Vio normal natronlut med fenolftalein
som indikator. Vid utomlands utförda undersökningar har
framgått, att vid ifrågavarande destination ungefärligen hälften av den
flyktiga syran överdestillerar. I Schweiz. Lebensmittelbuch lägges också
detta förhållande till grund för approximativ bestämning av totalhalten
flyktig syra. Det har ansetts lämpligt att i enlighet härmed i tabellerna
angiva provens ungefärliga halt av flyktig syra, beräknad (såsom ättiksyra)
genom fördubbling av den vid alkoholdestillationen överdestillerade
syran. I bredvidstående kolumn återfinnes resultatet omräknat till icke
flyktig syra (äpplesyra resp. citronsyra, vinsyra). Genom subtraktion av
sistnämnda tal från totalhalten fri syra (vinets aciditet) erhålles approximativt
vinets halt av icke flyktig syra.

I två fall har halten av flyktig syra bestämts genom destination
med vattenånga, varvid erhöllos något lägre värden än vid de appioximativa
bestämningarna, såsom framgår av följande sammanställning.

Halt av flyktig syra (beräkn. ss. ättikssyra) gr./lOO cm.3

Destination med A bestämn. Diff.

vattenånga

Oporto..................027 0-32 + 005

Sherry.................. 0-39 042 + 0''03

Dessa prov hade abnormt hög ättiksvrehalt, i vanliga fall bliva
differenserna mindre avsevärda.

Sockerbestämning och polarisation.

Sedan vinet neutraliserats och alkoholen avdunstats, har tillsatts
blyättika och utspätts till ursprungliga volymen, varefter blyöverskottet utfällts
med användning av pulveriserat natriumfosfat. Polarisation och
sockerbestämningar (enligt Allihn) hava utförts på samma lösning (för
de senare efter behov utspädd). Vid sockerbestämningarna har den utfällda
kopparoxidulen genom upphettning i luftström oxiderats till kopparoxid
och såsom sådan vägts. Inverteringen har utförts enligt Schweiz,
Lebensmittelbuch.

Glycerin.

Den mycket klandrade, men fortfarande allmänt använda kalkmetoden
har även nu begagnats. Förslag till nya metoder saknas icke i
litteraturen, men de äro icke tillräckligt prövade, vartill kommer, att allt
tillgängligt analysmaterial grundar sig på den gamla metoden.

I detta sammanhang må nämnas, att den mängd glycerin, som vid
jäsning bildas på en viss mängd alkohol, varierar. Som regel gäller, att
på 100 gr. alkohol bildas 7—14, stundom endast 6 gr. glycerin. J. König
uppgiver t. o. m. 4—14 gr. glycerin på 100 gr. alkohol. I sockerrika
lösningar och i sådana, som innehålla riklig näring för jästen, bildas
mera glycerin än i utspädda och rena sockerlösningar.1

Vidare må nämnas, att jäsningen upphör vid en alkoholhalt av 17
—18 volymprocent (14—15 gr./100 cm.3). En högre alkoholhalt hos ett
vin än 18 volymprocent bevisar alltså, att alkohol blivit tillsatt.

Förhållandet mellan fruktsocker och druvsocker.

Förhållandet mellan fruktsocker och druvsocker (levulos och dextros)
har i en del sockerrika viner approximativt beräknats ur polarisationen
och totalhalten socker, varvid, om sackaros varit närvarande, använts de
efter invertering erhållna värdena. Beräkningen har skett enligt följande
formel, som härleder sig från undersökningar av O. Gubbe och II. Ost.2

1 Jfr J. König: Chemie d. menschl. Nahr. und Genussmittel II, s. 1279.

2 Jfr t. ex. H. Röttger: Lehrb. d. Nahrimgsmittelchemie II, s. 652. Kickton och

Murdfield: Zeitschr. f. Untersuch. d. Nahr. und Genussmittel 1913, 25, 625.

0''525 -f- a
1 48

F =

där F = gr. fruktsocker i 100 cm.3,

« = vinets vänstervridniug i 100 mm. rör.

= 1,

Om sockerhalten (invertsockerhalten, eventuellt efter invertering)

är sålunda halten av fruktsocker i procent av sockerhalten =

100 F.
I

100 F

och druvsockerhalten = 100 — —j— •

I saft av mogna druvor är förhållandet mellan frukt- och druvsocker
ungefär detsamma som i invertsocker (50: 50). Hos omogna
druvor överväger druvsockret, hos övermogna fruktsockret. Vid jäsningen
angripes druvsockret först, varför förhållandet mellan nämnda sockerarter
är av intresse, då det gäller att bedöma, om ett sockerrikt vin är
underkastat tillräcklig jäsning.

Påvisande av saft av Yacciniumarter.

W. Plahl1 har funnit en för saft av blåbär och andra Vacciniumarter
(sålunda även lingon) specifik reaktion, vars natur dock icke är
utredd. Sedan färgämnet avlägsnats med användning av blyättika, ger
den fullständigt avfärgade lösningen vid uppvärmning med utspädd saltsyra
blåfärgning. Plahl uppgiver sig med denna metod kunna påvisa
ända ned till 2 % blåbärssaft i rödvin. Metoden är i dess föreliggande
form endast avsedd för påvisande av nämnda bärsafter i utjäst rödvin.
Vid av undertecknad utförda försök erhölls reaktion med utspädd blåbärssaft,
ävenså med det undersökta provet av lingonvin. Andra vinprov,
som prövats på samma sätt, gåvo negativt resultat. J. Landin2
har omnämnt en metod att påvisa blåbärssaft i rödvin, som grundar sig
på Willstätters undersökningar av antocyanerna och sålunda på bärfärgämnets
sammansättning. Blåbärsfärgämnet ger i vattenlösning till skillnad
från vinfärgämnet en violett reaktion med järnklorid. Först måste emellertid
garvämnena avlägsnas, för vilket ändamål Landin begagnat hudpulver.
Undertecknad har vid försök med blåbärssaft erhållit en violett
reaktion, men är icke nu i tillfälle att uttala mig om förslagets praktiska

1 Zeitschr. f. Untersuch. d. Nahr. u. Genussmittel 1907, 13, 1 och 1908, 15, 262.

2 Svensk Kemisk Tidskrift 1917, s. 38.

värde i fråga om vinundersökningar. Emellertid må nämnas, att när
garvämnena bortskaffas medels hudpulver, största delen av färgämnena
medfölja.

Redogörelse för undersökningsresultaten.

Bär- och fruktviner.

Då våra vanliga frukter och bär hava lägre sockerhalt än vindruvor,
erhålla jästa drycker, som beredas av bär- och fruktsafter utan
sockertillsats, en låg alkoholhalt. För att uppnå en alkoholhalt, som
motsvarar druwinets, eller för att framställa ett sött bär- eller fruktvin
måste socker tillsättas saften. Däremot hava bär i regel en betydligt
högre halt av fria syror än vindruvor. Det är därför brukligt att vid
beredning av bärviner tillsätta betydande mängder vatten och därigenom
minska halten av fria syror. På bärviner kunna därför icke ställas
fordringar, motsvarande dem, som ställas på druvviner. Äpplen och
päron hava i genomsnitt en betydligt lägre halt av fria syror än bär.

Det må här nämnas, att även i fråga om druwin stundom företages
en minskning av aciditeten antingen genom tillsats av sockerlösning
(s. k. gallisering) eller genom behandling med rent kalciumkarbönat
(s. k. chaptalisering). Hos ett gott druwin ligger halten av fria syror
avsevärt under 1 gr. i 100 cm.3

De 11 undersökta proven av bärviner äro tydligen alla tillverkade
med socker- och vattentillsats. Provet av cider (nr 1) är enligt uppgift
tillverkat av äpplesaft utan tillsats (litet vatten?), därpå tyder även analysen,
ehuru askhalten synes vara ganska låg. Alkoholhalten uppgår
endast till 4''43 volymprocent. Aciditeten utgör 0''i gr./lOO cm.3, beräknad
såsom äpplesyra. Den återstående sockerhalten är obetydlig; förhållandet
mellan alkohol och glycerin är normalt.

I bårvinerna växlar alkoholhalten mellan 7''99 och 14''78 volymprocent.
Proven med den lägsta och högsta halten utgöras av körsbärsviner,
inköpta i handeln; i de av privatpersoner tillverkade 6 bärvinerna
växlar alkoholhalten endast mellan 9‘23 och 1P77 volymprocent. Extraktlialten
(inberäknat socker) är mycket varierande, från De gr./lOO cm.3 i
ett vitt vinbärsvin till 23''4 i ett krusbärsvin. Om de nämnda körsbärsvinerna
(med 0''io resp. 0''59 gr./lOO cm.3 fri syra) frånräknas, växlar
aciditeten mellan 0''66 och P13 gr./lOO cm.3

Beträffande de av privatpersoner tillverkade bärvinerna må anföras
följande.

Krusbärsvinet nr 2 är mycket sött med 21*4 gr./lOO cm.3 reducerande
socker (sackaros icke närvarande) och 9''4 volymprocent alkohol;
krusbärsvinet nr 3 däremot sockerfattigt med 1''48 gr./100 cm.3 socker
och 10*35 volymprocent alkohol, sannolikt tillverkat av mera utspädd saft
än det nyssnämnda (jfr aciditet, sockerfritt extrakt, aska). Vinet nr 3
är tillverkat enligt följande recept: »Krusbär 10 kg., socker 3 kg., vatten
så mycket att hela satsen utgör omkring 20 liter». Vitt vinbärsvin nr 4,
som är fullständigt ut jäst, är tillverkat av samma person som nr 3 och
enligt följande recept: »vita vinbär, rensade, 10 kg. socker 4*5 kg., vatten
så mycket att hela satsen utgör omkring 20 liter». Även denna saft
har således varit betydligt utspädd. Mot de båda sistnämnda vinproven
är att anmärka, att de hava för hög halt av flyktig syra. Krusbärsvinet
är berett i augusti 1914 och tappat i maj 1915, vinbärsvinet berett
i augusti 1913 och tappat i maj 1914. Mot vinbärsvinet nr 5 (tillverkat
av svarta eller svarta och röda vinbär?) kunde anmärkas, att
halten av fri syra är för hög, nämligen 1*13 gr./lOO cm.3, beräknad
som citronsyra. I de fyra sistnämnda proven är förhållandet mellan
alkohol och glycerin normalt, d. v. s. någon sprittillsats kan icke påvisas.
Provet av rött vinbärsvin (nr 6) var för litet för att kunna mera fullständigt
analyseras; det innehöll 11*8 volymprocent alkohol och 15*7 gr.
100 cm.3 extrakt. Totalhalten fri syra är lägre, men halten av icke
flyktig syra högre än i det vita vinbärsvinet (nr 4). Lingonvinet (nr 7)
torde vara tillverkat av tämligen utspädd saft. Det innehöll 11*6 volymprocent
alkohol och 3*5 gr./lOO cm.3 extrakt, därav 2*o socker. Den
relativt låga glycerinhalten synes innebära en anmärkningsvärd avvikelse
från den vid vintillverkning normala glycerinbildningen.

Av de i handeln inköpta bärvinerna har nr 9 »Körsbärsvin från
Västervik» alls ingen karaktär av vin. Det innehåller 7*99 volymprocent
alkohol och 12*8 % extrakt, men är endast obetydligt jäst (glycerinhalten
utgör endast 0*07—0*os gr./lOO cm.3) och är att betrakta som en spritad,
starkt utspädd bärsaft. Det innehöll en liten kvantitet oförändrad sackaros.
Aciditeten är märkvärdigt låg. Väsentligt bättre är körsbärsvinet
nr 8. Detta är betydligt mindre utspätt och i avsevärd grad jäst, men
sannolikt även försatt med sprit. Alkoholhalten utgör 14*78 volymprocent,
extrakthalten 12*5 gr./lOO cm.3 Svartvinbärsvinet nr 10 kan lämpligen
jämföras med prov nr 5. Halten av sockerfritt extrakt och aska är
högre, men aciditeten lägre än i nr 5, vilket möjligen tyder på användning
även av andra (mindre sura) bär än vinbär. Sockerhalten är hög

(16''9 gr./lOO cm.3). Alkoholhalten uppgår till 14''o volymprocent (mot
10*6 i nr 5), ehuru glycerinhalten är lägre än i nr 5; detta tyder på
sprittillsats (förhållandet alkohol: glycerin = 100 : 6). Vinets smak var
god. Svart vinbärsvin och -flädervin (nr 11 och 12) kunna betecknas som
reella varor. De hava lämplig sockerhalt och innehålla 11''6 resp. 11''3
volymprocent alkohol, som tydligen frambragts genom jäsning. Det kan
anmärkas, att aciditeten hos vinbärsvinet är för hög (l’i3 gr./lOO cm.3,
beräknad som citronsyra, eller precis densamma som i nr 5). Vidare
utvisar analysen av sistnämnda prov en ringa halt av sackaros, varför
detta vin möjligen efter jäsningen blivit tillsatt något socker. I varje
fall utgöra dessa prov härviner med svenska benämningar, som tyckas
äga förutsättningar att kunna uttränga en del s. k. viner med utländska
benämningar, varav prov här nedan finnas beskrivna.

»Alkoholfritt vin».

Nr 13, »extra fint vin * * * alkoholfritt», består av en starkt utspädd,
något sockrad bärsaft (lingon?) av smaken att döma med tillsats
av essence. Alkoholhalten utgjorde 0''2 volymprocent. Varan är konserverad
med salicylsyra. En beteckning sådan som den använda bör icke
tolereras.

Sherry.

Nr 16, »Very old sherry superior», special reserve extra», är inköpt i
Göteborg till ett pris av kr. 12''30 (helbutelj). På grund av analysen kan
ingen anmärkning göras mot detta vin; även smaken tyder på »tämligen
oförskuren sherry» (jfr analystabellen). Extrakthalten är relativt hög
(nära 7 gr./lOO cm.3), men enligt J. König förekommer så pass extraktrik
äkta sherry. Alkoholhalten i provet utgör 19''3 volymprocent. Vanligen
ligger alkoholhalten hos sherry över 20, men synes kunna gå ned
till 15 volymprocent (12 gr.; 100 cm.3). Glycerinhalten ligger inom normala
gränser, likaså askhalten. Den låga alkaliniteten hos askan förklaras
av att sherry vanligen gipsas (för snabbare klarnande m. m.).

På grund av det sagda är uppenbart, att de båda andra undersökta
sherryproven »Old superior påle sherry» * * * * (nr 14) och »Påle
sherry superior, Cordon Ilermanos, Jerez * *» (nr 15) utgöra grova förfalskningar,
vilket för övrigt är tydligt redan av smaken. Proven innehålla
endast 3''o resp. 5‘2 volymprocent alkohol, extrakthalterna uppgå till 12''i
resp. 12*5 gr./lOO cm.3; det förra hade en icke obetydlig halt av sac 12—1S2232 -

karos. Askhalten utgjorde i det förra endast 0''067, i det senare 0''398 gr./
100 cm.3 Båda innehålla ättiketer jämte betydande mängder ättiksyra
(c:a 0*4 resp. 0*5 gr./lOO cm.3 flyktig syra) och borde på grund därav
kunna förklaras otjänliga till förtäring. Ättiketerhalten förorsakar, att
i synnerhet nr 15 äger en salubrinliknande lukt och smak. Anmärkas
bör, att även genom direkt inverkan av ättiksyra på alkohol så småningom
bildas ättiketer. Man nödgas sålunda icke att antaga, att salubrin
e. d. delvis fått utfylla bristen på sprit. Från samma vinfabrik
härstamma proven nr 18 och 19, enligt uppgift också nr 20 och 30,
varom närmare här nedan. Även dessa prov utgöra mer eller mindre
uppenbara förfalskningar och innehålla betydande mängder flyktig syra
(0*2—0*4 gr./lOO cm.3). Proven nr 14 och 18, som undersöktes först,
gåvo anledning till en skrivelse till Stockholms hälsovårdsnämnd. Ärendet
har sedan överlämnats till polisen för väckande av åtal.

»Alkoholfri sherry».

»Extra fin scherry alkoholfri» (nr 17), som betingat ett pris av kr.
7*50 pr helbutelj, representerar en art av bedrägeri med »vin» och »glögg»,
som synes hava uppstått under kristiden. Yaran har i Stockholm utbjudits
genom annons och rekvirerats av en person i landsorten. När
provet inlämnades till laboratoriet, återstod blott en mycket ringa kvantitet,
som endast kunnat prövas med blyättika samt avsmakas. Detsamma
utgöres uppenbarligen av en mycket utspädd, sockrad lingonsaft.
Genom hälsopolisen har saken påpekats för kriminalpolisen, som dock
icke önskade taga befattning därmed, förrän anmälan ingick från köparen.
Undertecknad har på begäran lämnat köparen ett intyg om provets art,
men äger icke kännedom om sakens utveckling.

»Extra fm glögg».

Av liknande slag, kanske icke fullt så bedräglig, var försäljningen
av »extra fin julglögg» vid jultiden utbjuden genom annonser, varav två
prov av hälsopolisen inköpts från olika håll. Varorna (nr 31 och 32)
voro fullständigt alkoholfria, ehuru detta icke angivits varken i annonserna
eller på etiketterna. De innehöllo, jämte vatten, litet bärsaft, socker,
nejlikolja (det ena provet även kanel) och ättika (c:a 0*3 gr./lOO cm.3
flyktig syra). Nr 31 var konserverat med salicylsyra. Priset utgjorde i
båda fallen kr. 3*so pr helbutelj. Det må tilläggas, att en nykterhets -

tidning ansett det vara en fördel hos denna extra fina julglögg, att den
var fri från alkohol. — »Extra fin glögg* nr 30, härstammar enligt säljarens
uppgift från en vinfabrik i Stockholm. Priset utgjorde kr. 2: —
pr halvbutelj. Etiketten är försedd med avbildningar av druvor. Yaran
hade en obehaglig smak, innehöll 5‘3 volymprocent alkohol, c:a 0''3 gr./lOO
cm.3 flyktig syra och var starkt färgad med ett rött tjärfärgämne.

Portvin.

Det enda av de 7 proven med beteckningen portvin (Oporto, porto),
som har god portvinssmak och kan ifrågasättas utgöra en någorlunda
reell vara, är nr 22 »Vinho velho do Porto superior Oporto». Provet är
inköpt i Norrköping till ett pris av kr. 7:—. Det innehåller 18''i volymprocent
alkohol. Den totala extrakthalten, halten av sockerfritt extrakt
och aska samt förhållandet mellan fruktsocker och druvsocker äro normala;
halten av sockerfritt extrakt och aska närma sig emellertid den
undre gränsen.1 Däremot är aciditeten för hög (nära 1 gr./lOO cm.3),
vilket till en del beror på den höga halten av flyktig syra (0''2 gr./lOO
cm.3). Nr 21, som är inköpt i Malmö till ett pris av kr. 8: — och enligt
etiketten skulle härstamma från »De la For ce Sons d Co., Oporto», visar
normal halt av fri syra, sockerfritt extrakt och aska, men vinet har jäst
på buteljen, varför korken av avsändaren överbundits med järntråd.
Jäsningen, som vid undersökningen fortskridit så långt, att endast 1‘25
gr./lOO cm.3 socker återstod, är förklarlig, då alkoholhalten endast uppgick
till 13''5 volymprocent. Yaran hade till följd av den vid jäsningen
bildade kolsyran nästan erhållit karaktären av ett musserande vin. Nämnda
omständigheter äro tillräckliga att förklara varan utspädd och därigenom
förfalskad. För övrigt innehåller provet en ringa mängd av ett främmande
rött färgämne, vartill må anmärkas, att all färgning av portvin
numera är förbjuden i ursprungslandet. Old red portwine J. Febrery d
Co Oporto» (nr 19) är till ett pris av kr. 8-5o inköpt i Stockholm. Provet
innehåller endast 13’7 volymprocent alkohol. Totalhalten extrakt är normal
(ganska hög), men halten av sockerfritt extrakt för hög, detta gäller
ännu mera askhalten. Askan innehåller en betydande mängd mangan,
vilket tyder på närvaro av skogsbär (blåbär, lingon). Glycerinhalten är
högre än som vanligen förekommer i äkta portvin, hos vilket alkoholhalten
endast till en mindre del bildas genom jäsning. Slutligen är

1 Jfr Kiclcton och Murdfield. Zeitsch. f. Untersuch. d. Nahr. und Genussmittel
1913, 25, 625.

halten av flyktig syra hög (c:a 0''2 gr./100 cm.3), dock lägre än i övriga
prov från samma vinfabrik, vars »viner» utmärka sig genom en abnormt
hög ättiksyrehalt. Enligt smakprov (jfr analystabellen) skulle varan
sannolikt innehålla blåbärssaft och Tarragonavin. Prövningen på saft
av Vacciniumarter enligt Plahl utföll negativt, vilket dock i detta fall
icke bör tillmätas betydelse (jfr analysmetoderna). I varje fall framgår
tydligt av analysen, att varan är förfalskad.

''»Oporto * * *» (nr 18) och »extra gam. portvin Oporto» (nr 20), det
förra inköpt hos och det senare enligt uppgift av säljaren härstammande
från samma fabrik som det nyss omskrivna provet, utgöra vinförfalskningar
av den art, att de kunna konstateras av var och en, som har
den minsta kännedom om smaken hos portvin. Analysresultaten bekräfta
detta. Alkoholhalten utgör sålunda endast 4''9 resp. 6‘e volymprocent.
Båda proven äro färgade med tjärfärgämnen. Det förra innehåller endast
0’o96 gr./lOO cm.3 aska. Provens höga ättiksyrehalt har förut berörts. Det
senare provet jäste, så att korken i den förut icke öppnade flaskan sprang
ur och större delen av provet gick förlorat.

»Superior old portwine. London Märket» (nr 23), i Göteborg inköpt
till ett pris av 5 kr., utgör icke heller något portvin, (uppblandad Tarragona?).
Alkoholhalten var icke högre än 7’i volymprocent, varjämte
provet innehöll nära 1 gr./lOO cm.3 sackaros. Nr 24 med en rikligt
medalj prydd etikett och beteckningen »Rebello Valente, Porto» är inköpt i
en vinhandel i Västerås till ett pris av 6 kr. Alkoholhalten, 15''o volymprocent,
och askhalten äro för låga för ett portvin. Varans art framgår
dock bäst av, att den är starkt färgad med ett gulrött tjärfärgämne,
vartill kommer, att den har en märkvärdig lukt och smak av ättiketer
och litet kryddor.

»Alkoholfritt portvin».

Av »portvin, alkoholfri» från en fruktkonservfabrik i Stockholm,
hava inköpts två prov (nr 25 och 26) försedda med samma slags etikett
och kapsyl (den senare med vindruva), men till utseende och smak
mycket olika. Nr 25 innehöll 0‘2 volymprocent alkohol och 14''i gr./
100 cm.3 extrakt, sockret var icke fullständigt inverterat. Varan var
konserverad med salicylsyra. Smaken erinrade något om äpplen, men
tydde även på närvaro av essence. Halten av frukt- eller bärsaft måste
vara ringa, enär askhalten är låg. För övrigt kunde påvisas närvaron
av ett rött färgämne, som icke utgör något vin- eller bärfärgämne. Nr

26 inköptes (senare än föregående), emedan en affärsinnehavare till laboratoriet
framfört klagomål över varans dåliga beskaffenhet. Detta »portvin»,
varav en helbutelj kostade kr. 2‘5o, hade bjärt röd färg och fadd
smak som en dålig, konstgjord lemonad. För övrigt innehöll buteljen
en del oaptitliga, mörka klumpar (svampbildningar). Det röda färgämnet
kunde överföras på ullgarn och utgöres sannolikt av ett tjärfärgämne.
Askhalten var ännu lägre än hos nr 25. Givet är, att användandet av
sådana vilseledande beteckningar, som den här använda, bör förbjudas.

»Madeira».

''»Selected dry madeira 2XU volymprocent alkohol» inköpt i Norrköping,
pris 4 kr., smakade litet russin, men utgör icke något vin, och
ännu mindre någon madeira. Alkoholhalten är lägre än den å etiketten
angivna och utgör endast 1‘07 volymprocent. Som konserveringsmedel
har använts salicylsvra. Jämföras siffrorna i övrigt med analyser av
madeira, synes, att sockerhalten är mycket för hög och likväl kallas
varan »dry», aciditeten är för låg och ännu mera askhalten (0''07 gr./lOO
cm.3). Då därjämte halten av sockerfritt extrakt är så låg som 0‘s gr.
100 cm.3, varan innehåller oförändrad sackaros och är färgad med ett
brungult tjärfärgämne är uppenbart, att densamma utgör en konstgjord
blandning med en bedräglig beteckning.

Bordeaux vin.

Av bordeauxvin hava undersökts två prov, nr 28, märkt »J. Calvet
& Cie Bordeaux 1914 Chåteau G. D. Buy Ducasse» (inköpt i Göteborg, till
ett pris av 7 kr. för 2/2 buteljer) och nr 29 märkt »Anglade é Co Bordeaux
Chåt. Margaux-» (inköpt i Malmö till ett pris av 4‘75 för Vi butelj).
Beträffande provens smak verkade det förra mera övertygande äkta än
det senare. Främmande färgämne har icke påvisats i proven, prövning
på saft av Vacciniumarter enligt Plahl har givit negativt resultat, och
analyssiffrorna ligga inom normala gränser. Proven visade precis samma
alkoholhalt, och analyssiffrorna äro även i övrigt ganska lika, dock har
det senare något lägre halt av extrakt, sockerfritt extrakt och glycerin
än det förra.

Stockholm den 9 april 1918.

Thure Sundberg.

Avbildningar av etiketter

Vfiu-*, I |«! yauA i

ce ''------i ty

♦ »$lsl

1014

CHATEAU GDPUY DUCASSE

Chat Margaux

OBDEAUXT

traf

/V ^

ris* f t a, f t e/*r

ts-f //•

"SST?

" sh JfiSSto»

a o E FfJ« J

‘gstfni*-

y.f s

//r/:^y//''j //

*» t» j|j.»Y. »

SVART

! VIN BARS VIN

Allt 13 OM JK C*.

j STO''CKH«''fM

rL. • : : »fi7^

/C?

, ,4^''-

OFOftTO

\ I\!|m\ I ! HM |)M t,n|>!u

csU *>•»& v TS3W v r.->2

f \ s

tvery mark istabetled on rtie neck of i

_._t_;_-_i—_

100

''»IM

5“ a i /•

rz-r

STOCK MO in

i "'' K

>■» I

i?&%uuc r

Mm., . -... • •« ■,

oj]

IMMMMHMHKifl

|£v

EXTRA I IN

SCHERRY

■■ »t -.

• tf t''

cA-.y /ö

J.C.TEILMANNU0

101

........-.....

fe ''• * '' t

. *''• yC

UK. W3

★ ★ ★

Extra Fint Vin

ALKOHOLFRITT

.....V . ''.-V- -sr—

| ooiegeögg |

jfj <5>xtca fl

’

Bilaga IV.

Redogörelse

för

Vinlagstiftningen i vissa främmande länder.

104

Danmark.

De i Danmark gällande bestämmelserna på ifrågavarande område
återfinnas dels i en »Lov om Undersogelse av Levnedsmidler m. m.» av
den 18 april 1910 dels ock i en ministeriell förordning av den 10 oktober
1912.

Enligt nämnda lag äger allmänna strafflagens bestämmelser tilllämplighet
för det fall, att någon i försäljningssyfte svikligen eftergör
eller förfalskar livsmedel eller låter förstörda livsmedel undergå behandling,
avsedd att dölja deras tillstånd, ävensom för det fall, att någon i
sviklig avsikt saluhåller livsmedel, om vilka han vet, att de undergått
någon av nämnda behandlingar. Saluhåller någon utan sviklig avsikt,
men dock med vetskap om, att ett ämne behandlats på något av nämnda
sätt, sådant ämne som livsmedel, utan att dess särskilda beskaffenhet på
ett tydligt och lättfattligt sätt angives på själva varan eller på dess etikett
eller emballage, straffas han med böter.

Lagen bemyndigar justitieministern att genom en förordning meddela
bestämmelser om vad som får saluhållas som vin och spirituösa och
att fastställa normer för undersökning av dessa varor. Det är med stöd
av detta bemyndigande, som förutnämnda förordning utfärdats. Enligt
densamma må under benämning av vin allenast saluhållas en genom
alkoholisk jäsning av vindruvsaft framställd dryck; dock att som vin får
saluhållas sådan vara, vars behandling å produktionsorten skett i enlighet
med därstädes gällande bestämmelser eller, därest sådana icke finnas, på
för ifrågavarande produkt å produktionsorten sedvanligt sätt. Det är
förbjudet att som vin, konjak, rom eller arrak saluhålla en produkt, till
vilken tillsatts vissa i förordningen särskilt uppräknade ämnen, ävensom
i allmänhet för hälsan skadliga ämnen. Likaså är det förbjudet att saluhålla
utjäst vin — sådant vin, som i Danmark benämnes »Bordvin» —
innehållande mera svavelsyra, än som svarar mot 2 gram normal-kaliumsulfat
på 1 liter.

Under benämningen »Champagne» eller »Champagnevin» får endast
saluhållas sådant vin, som framställts av druvor enligt den hävdvunna

105

champagnemetoden genom efterjäsning på flaska; varemot som »mousserande
vin» allenast får saluhållas sådant, som framställts av druvor antingen
genom efterjäsning på flaska eller med tillsättande av kolsyra.

I fråga om vinets behandling medgiver förordningen användandet
av sådana vanliga klarningsmedel, som nu allmänt brukas, såsom äggvita,
gelatin m. m., eller andra, som icke kunna anses skadliga för hälsan.
Likaså må vinets syrehalt nedsättas medelst rent fällt kaliumkarbonat,
och vinfaten svavlas på sedvanligt sätt. Pasteurisering av vin är
medgiven, så ock förskäring (Sammenstikning) av vin med vin, dock att
utjästa viner endast må blandas med vin av samma slag. Till utjästa
extrakt- och färgrika röda viner, såsom Barletta, Narbonne och andra
förskäringsviner, vilka icke äro lämpade att njutas i sitt ursprungliga
skick, må vatten tillsättas, dock endast till i förordningen närmare bestämd
myckenhet och med skyldighet för vederbörande att föra förskäringsbok,
avsedd att tjäna till kontroll av berörda åtgärd. Det sålunda
utspädda vinet må blandas såväl med vin av samma beskaffenhet som
med outspätt vin.

Till utjäst, rött eller vitt vin må för vinets rationella behandling
under lagringen tillsättas sprit. Denna skall hava en styrka av 97 vo-r
lymprocent, och må icke större myckenhet sprit tillsättas än 2''25 1. på
225 1.

Beträffande »likörviner», — varmed i förordningen förstås portvin,
sherry, madeira, marsala och andra viner, som i det tillstånd, vari de
utföras från produktionsorten, utmärka sig för hög alkoholhalt — föreskriver
förordningen, att desamma må blandas med »russincider» (Rosincider)
med villkor att minst hälften av den genom blandningen erhållna
drycken utgöres av vin, samt att »russincidern» framställts av torkade
druvor, icke innehåller mer än 25 volymprocent alkohol i 100 volymprocent
cider och icke mindre än 20 gram sockerfri extrakt i 1 liter
samt att extrakten icke innehåller annat än druvbeståndsdelar. Om ett
likörvin, förskuret eller oförskuret, skulle vara för alkoholsvagt för att
kunna tillfredsställa smaken, må till detsamma tillsättas importerad äkta
druvsprit eller 93-procentig sprit, dock må icke med tillsats av sprit
vinets alkoholhalt överstiga 25 volymprocent alkohol i 100 volymprocent
vin. Till dessa viner må även tillsättas sockerkulör i små kvantiteter.

Med dessertviner förstår den danska förordningen icke utjästa viner,
vilka utmärka sig för stor sockerrikedom, såsom malvoisir, muskatviner,
tokayer-ausbruch, sarnos o. d. Dessa viner må saluhållas under sina
respektive benämningar allenast i samma tillstånd, vari de utföras från
produktionsorten. De må dock undergå sedvanlig behandling och må

106

till desamma tillsättas sprit och sockerkulör av samma slag och till samma
myckenhet, som gäller i fråga om likörviner.

Att saluhålla vin, som undergått annan behandling än ovan nämnts,
är, därest det icke enligt vad ovan angivits är förbjudet, medgivet allenast
under villkor, att varans beskaffenhet på ett tydligt och lättfattligt
sätt angives å flaskan eller annat kärl, vari varan säljes, på etiketten,
på fakturan, i priskuranter, annonser etc.

Slutligen innehåller förordningen föreskrifter rörande sättet för undersökning
av ett vin.

Den som med vetskap om varans beskaffenhet saluhåller en vara,
som behandlats på ett i förordningen förbjudet sätt, skall enligt bestämmelse
i ovannämnda lag straffas med böter från 2 till 2,000 kronor.

Tyska riket.

Den första för tyska riket gällande speciallagen å ifrågavarande
område är av den 20 april 1892. Dessförinnan hade för tillverkning och
behandling av vin varit gällande de allmänna bestämmelserna i livsmedelslagen
av den 14 maj 1879, som beläde med straff förfalskning av livsmedel
och saluförande av förfalskade livsmedel. Enligt 5 § i nämnda
lag kunde genom kejserlig förordning meddelas ur hälsosynpunkt erforderliga
föreskrifter, varigenom förbud meddelades mot användande av
vissa sätt för tillverkning, förvaring och förpackning av livsmedel, avsedda
till försäljning, ävensom mot yrkesmässig försäljning eller saluhållande
av livsmedel av bestämd beskaffenhet eller under en mot dess
verkliga beskaffenhet icke svarande beteckning. I den mån sådana föreskrifter
icke meddelats, måste alltså i varje särskilt fall avgöras, huruvida
användandet av ett ämne eller ett visst förfaringssätt vid framställande
av en vara skulle hetraktas såsom förfalskning eller icke. Det mest utmärkande
för lagen av den 20 april 1892 var att genom densamma
förhud infördes mot användande vid vintillverkning av ett flertal ämnen
ävensom mot handel med vin, tillverkat med tillhjälp av dylika ämnen.

Då det emellertid snart visade sig, att 1892 års lag icke lämnade
effektivt skydd åt den tyska vinodlingen, lät regeringen utarbeta ett nytt
förslag till vinlag, som blev av riksdagen antaget och utfärdades den 24
maj 1901. Genom denna lag förbjöds tillverkning av »Kunstwein» och
infördes en sträng källarkontroll. Icke heller 1901 års lag tillfredsställde
vinodlingens målsmän; i synnerhet riktade sig deras anmärkningar mot
det sätt, varpå källarkontrollen genomfördes och mot bestämmelserna om

107

rätt att tillsätta socker till vin. På hösten 1908 underställdes ett förslag
till ny vinlag en riksdagskommissions prövning, och sedan denna avgivit
sitt betänkande den 4 mars 1909, blev förslaget av riksdagen antaget,
och den 7 april 1909 utfärdades den nya lagen av kejsaren. Lagen
trädde i kraft den 1 september 1909.

Enligt 1 § i den nya tyska vinlagen förstås med vin genom alkoholisk
jäsning framställd dryck ur saften av färska vindruvor. Det är
således endast vinodlingens produkter, som enligt tyska lagen äga rätt
till benämningen vin. Men för att ett vin enligt lagens mening skall
kunna anses föreligga, fordras även att drycken i fråga framställts genom
jäsning av färska druvor. Drycker, beredda genom jäsning av i
vatten stöpta russin kunna alltså icke göra anspråk på benämningen
vin. Då vidare en nödvändig förutsättning för rätten till vinbeteckningen
är att drycken framställts genom alkoholisk jäsning, äga icke sådana
s. k. »alkoholfria viner», som icke hava undergått någon dylik jäsningsprocess,
rätt att i Tyskland gå under benämningen vin.

Förskäring (Verschnitt) av vin med vin av annat slag (Herkunft)
eller av annan årgång är medgiven; dock med det undantag, att dessertvin
(Susswein) icke må användas till förskäring av annat vitt vin. Blandning
av vin med produkter, vilka icke enligt lagen må betecknas som
vin, kan vara tillåten, men blandningen kan aldrig bliva ett vin i lagens
mening. Om t. ex. druvvin blandas med fruktvin, är denna åtgärd till
fruktvinets förbättrande väl tillåten, men blandningen är icke ett vin.

Lagen tillstädjer vidare tillsättning av socker, — vare sig i fast form
eller löst i rent vatten, — till druvmust eller vin, som framställts av
tyska druvor, och, vid tillverkning av rödvin, även till krossade druvor
(Traubenmaische). Sådan tillsättning får dock endast äga rum för att
avhjälpa en naturlig brist på socker resp. alkohol eller en alltför hög
syrehalt och i den utsträckning, som motsvarar beskaffenheten hos den
produkt, som vid goda årgångar erhålles av druvor av samma slag. Det
tillsatta sockervattnet får i varje fall icke utgöra mer än en femtedel av
den efter tillsättningen erhållna drycken. Endast tekniskt rent socker
får användas; och den som ärnar tillsätta socker till vin är skyldig att
anmäla detta till vederbörande myndighet. Tillika lämnar lagen föreskrifter
i fråga om tid och ort för sockring av vin.

I övrigt må främmande ämnen tillsättas vinet endast i den mån
källarbehandlingen erfordrar det. Källarbehandlingen omfattar enligt
lagen den verksamhet, som, efter druvskörden, avser vinets framställning,
bevarande och skötsel, ända till dess utlämnande till konsumenten.
Förbundsrådet äger att bestämma, vilka ämnen som därvid må an 14—

182232

108

vändas, och meddela föreskrifter om sättet för dessas användande.
I de av förbundsrådet den 9 juli 1909 utfärdade »Ausfuhrungsbestimmungen»
hava även föreskrifter i nämnda hänseende meddelats.

I fråga om den beteckning, varunder vinet må saluhållas eller försäljas,
lämnar lagen bl. a. följande bestämmelser:

Sockrat vin får icke saluhållas under beteckning, som direkt eller
indirekt anger vinet för att vara naturrent eller tyder på en särskild
omsorg vid druvskörden. Den som yrkesmässigt saluför vin är skyldig
att på begäran före avlämnandet av varan upplysa köparen, om vinet
är sockrat eller icke, och är fördenskull pliktig att själv skaffa sig
säker kännedom härom. Blandning (Versehnitt) av olika sorters vin må
endast i det fall benämnas efter ett i blandningen ingående vin, om detta
vin utgör den övervägande beståndsdelen i blandningen och bestämmer
dess art. En blandning av vitt och rött vin må emellertid, om det föres
i marknaden som rödvin, saluhållas allenast under en beteckning, som
utmärker, att det utgör en blandning.

All tillverkning av »konstvin» (Wein nachzumachen) är förbjuden.
Med att »efterbilda» vin förstår lagen tillverkning av en dryck av andra
ämnen än vin, vilken dryck är avsedd att åt konsumenten giva intryck
av vinets egenskaper. Om vid tillverkning av en sådan dryck jämte
andra ämnen även vin användes, kan det i det enskilda fallet vara tvivelaktigt,
huruvida efterbildning eller förfalskning av vin föreligger; men
då lagen har samma straffbestämmelser för dessa åtgärder, är detta utan
praktisk betydelse. Under förbudet mot tillverkning av konstvin faller
icke tillverkning av vinliknande drycker, framställda av fruktsaft eller
växtsaft eller av maltextrakt. Förbundsrådet äger att föreskriva, att
endast vissa ämnen få användas vid tillverkning av dylika drycker eller
att förbjuda användandet av vissa ämnen. I förutnämnda »Ausfiihrungsbestimmungen»
har förbundsrådet även meddelat förbud mot användandet
av vissa ämnen vid tillverkning av ovannämnda vinliknande drycker.
Dessa drycker må saluhållas under benämning av vin allenast i sådana
ordsammansättningar, som angiva de ämnen, varav de äro framställda.
De vinliknande drycker, varom det här är fråga, äro fruktviner såsom
äppelvin o. d., bärviner såsom krusbärsvin, vinbärsvin etc. och maltviner.
Däremot icke dadelvin, risvin, palmvin o. d., icke heller med sprit tillsatt
must. Ehuru lagen i detta sammanhang endast nämner frukt-, bäroch
maltviner, följer därav icke, att tillverkning av andra vinliknande
drycker är förbjuden. De äro underkastade livsmedelslagens bestämmelser,
och ur vinlagens synpunkt gäller det att i det enskilda fallet avgöra,
huruvida efterbildning av vin föreligger eller ej.

109

I fråga om tillverkning av frukt- och bärviner fastställer lagen icke
någon högsta gräns för tillsats av sockervatten eller av andra i och för
sig tillåtna ämnen, utan måste man i varje särskilt fall pröva om genom
sådan tillsats jämlikt livsmedelslagens bestämmelser förfalskning av drycken
föreligger eller ej.

Lagen lämnar särskilda bestämmelser för tillverkning av s. k. »hushållsdryck»
(Haustrunk). Denna får endast framställas av krossade druvor
(Traubenmaische) drufmust, ämnen som användas vid vintillverkning, eller
russin. Essenser må däremot icke komma till användning ens vid tillverkning
av Haustrunk, utan betraktas i varje fall framställning av en
vinliknande* dryck av essens o. d. såsom en otillåten efterbildning av
vin- De ovannämnda inskränkande bestämmelserna i fråga om sockring
av vin och om förskäring av vin äro icke tillämpliga på »Haustrunk».
Däremot äga bestämmelserna om källarbehandling motsvarande tilllämplighet.

Den som yrkesmässigt saluför vin är pliktig att hos vederbörande
myndighet göra anmälan om tillverkning av »hushållsdryck» och att därvid
tillika uppgiva den myckenhet, som skall tillverkas, och de ämnen, som
vid tillverkningen skola komma till användning.

Hushållsdrycken får endast användas i tillverkarens eget hushåll
eller, utan särskild avgift, utlämnas till i hans tjänst sysselsatta personer.

Lagen meddelar förbud mot att föra i marknaden drycker, som
äro framställda i strid mot här ovan omförmälda bestämmelser, och
detta ^ förbud gäller ock — med undantag för föreskriften att vitt vin
ej må förskäras med dessertvin — i fråga om utländska produkter,
dock att förbundsrådet äger att beträffande föreskrifterna om tillsättande
av främmande ämnen vid källarbehandling av vin och vid tillverkning
av vinliknande drycker medgiva undantag för sådana drycker, som äro
framställda i enlighet med de i tillverkningslandet gällande bestämmelser.

I förutnämnda »Ausfuhrungsbestimmungen» har förbundsrådet även meddelat
tillstånd till handel med sådana utländska drycker, som uppfylla
nyssnämnda betingelse, därvid emellertid undantag gjorts för drycker,
innehållande vissa kemiska sammansättningar.

Sådana drycker, som icke må föras i marknaden, må icke heller
införas i riket; och det tillkommer förbundsrådet att meddela de närmare
föreskrifter, som till efterlevnad av berörda förbud kunna befinnas
erforderliga. Likaså äger förbundsrådet att meddela förbud mot import
av vin, som framställts eller behandlats i strid mot de på tillverkningsorten
gällande bestämmelser, f de av förbundsrådet meddelade »Ausfuhrungsbestimmungen»
stadgas, att vin endast må införas över vissa

110

tullplatser samt att vinförsändelser från utlandet vid importen äro underkastade
undersökning av sakkunnig myndighet, i regel av i statens tjänst
anställda livsmedelskemister. Till ifrågavarande myndighet skall från
tullplatsen prov av den till import anmälda varan försändas, och så fort
undersökningen verkställts skall tullmyndigheten erhålla skriftlig underrättelse
om resultatet, och om detsamma utvisar, att varan icke uppfyller
betingelserna för rätt till införsel, skall tullmyndigheten vägra import av
densamma. Befrielse från undersökning är i vissa fall medgiven, såsom
då fråga är om vissa mindre kvantiteter, om drycker, avsedda till utskänkning
åt resande, besättning å fartyg eller annan personal under resan samt
om försändelser, avsedda för omedelbar transitering. Undersökning erfordras
icke heller, om försändelsen åtföljes av intyg om att den uppfyller
villkoren för rätt till import, vilket intyg utfärdats av sådan vetenskaplig
anstalt i tillverkningslandet, som av rikskanslern förklarats berättigad
att utfärda sådant intyg. Då fråga är om på flaska fyllt vin
av högt värde kunna undantagsvis, även om sådant intyg icke åtföljer
varan, vissa myndigheter medgiva befrielse från undersökningsplikt, då
det av omständigheter, som icke hava att göra med varans beskaffenhet,
icke varit möjligt att erhålla sådant intyg och det på annat sätt göres
troligt, att varan är i överensstämmelse med gällande importbestämmelser.

I vintullförordningen (Weinzollordnung) lämnas de närmare bestämmelserna
för importförfarandet.

Drycker, som på sätt ovan nämnts, äro utestängda ur marknaden,
må icke heller användas vid framställning av vinliknande drycker, mousserande
vin eller kognak. Endast med vederbörande myndighets tillstånd
må de användas till andra ändamål. Brott mot dessa stadganden
straffas med fängelse (Gefängnis) till och med sex månader och med
böter till och med 3,000 mark eller med ettdera av dessa straff. Om
försvårande omständigheter föreligga, kan fängelsestraffet höjas till 2 år
och bötesstraffet till 20,000 mark.

I fråga om tillverkning av vinhaltiga* 1 drycker och mousserande
vin giver lagen förbundsrådet rätt att meddela inskränkande bestämmelser
för användande av vissa ämnen eller att helt förbjuda desammas

1 Med vinhaltiga drycker avser lagen antingen sådana drycker, vilka innehålla vin
som en integrerande beståndsdel, eller sådana, vilkas beteckning utmärker vinhalt. Sadana
drycker äro glögg, burgunderpunsch etc. Likaså höra dit veTmouth, muscat lunel ech ljknande
drycker ävensom iäkeviner, vilka senare jämväl äro underkastade den tyska farmakopéns
bestämmelser. Vid konflikt mellan vinlagen och farmakopen skall i fråga om det

i drycken ingående vinet vinlagen, men i övrigt farmakopen äga företräde.

111

användande. De ämnen, som enligt av förbundsrådet i »Ausfuhrungsbestimmungen»
meddelade föreskrifter icke må komma till användning
vid tillverkning av nu ifrågavarande drycker, äro desamma som äro uteslutna
vid tillverkning av vinliknande drycker.

Beträffande tillverkning av mousserande vin äger förbundsrådet att
bestämma, vilka ämnen därvid må användas, ävensom meddela föreskrifter
om användningssättet.

För mousserande vin lämnar lagen vidare följande bestämmelser:
Då mousserande vin yrkesmässigt säljes eller hålles till salu, måste det
vara försett med beteckning, som angiver, i vilket land det fyllts på
flaskor. Om vinets kolsyrehalt helt eller delvis beror på tillsats av färdig
kolsyra, måste vinets beteckning utvisa framställningssättet. Enligt de
av förbundsrådet utfärdade bestämmelserna skola flaskorna sålunda vara
försedda antingen med följande påskrift:

»In Deutschland auf Flaschen gefiillt»,

»In Frankreich auf Flaschen gefullt» o. s. v.,

eller ock, om tillverkningen slutförts i det land, där vinet fyllts på
flaskor, med följande beteckning:

»Deutscher (Französischer o. s. v.) Schaumwein»
eller

»Deutsches (Französisches etc.) Erzeugnis».

Om färdig kolsyra tillsatts vinet, skall under någondera av nyssnämnda
beteckningar fogas orden

»Mit Zusatz von Kohlensäure».

Drycker, som likna mousserande vin (Schaumweinähnliche Getränke),
måste vara försedda med beteckning som angiver, vilka vinliknande
drycker använts vid tillverkningen. Å etiketten skall sålunda
finnas tecknat, i förbindelse. med ordet Schaumwein, namnet på den
fruktsort, som använts vid tillverkningen; ex. Apfel-Schaumwein etc. Eller
ock skola beteckningarna Frucht-Schaumwein, Obst-Schaumwein, BeerenSchaumwein
användas. A dessa drycker behöver däremot icke angivas
om färdig kolsyra tillsatts drycken.

I förbundsrådets »Ausfiihrungsbestimmungen» finnes närmare angivet
det sätt, varpå ifrågavarande beteckningar skola anbringas å flaskorna.
De av förbundsrådet föreskrivna beteckningarna skola även finnas
upptagna i priskuranter etc.

Den som yrkesmässigt säljer eller saluhåller mousserande vin utan
iakttagande av ifrågavarande bestämmelser straffas med böter t. o. m.
600 mark eller med enkelt fängelse (Haft) t. o. m. sex veckor.

Den tyska vinlagen och de av förbundsrådet utfärdade »Ausfiih -

112

rungsbestimmungen» innehålla ingående bestämmelser om bokföringsskyldighet
inom vinhanteringen. Sådan skyldighet åligger icke den, som
endast för eget behov tillverkar vin. Däremot är envar, som yrkesmässigt
saluför druvor till vintillverkning, krossade druvor (Traubenmaische),
druvmust eller vin, eller som yrkesmässigt bereder vin till dryck,
skyldig att föra böcker. Av dessa skall det bl. a. framgå, vilka myckenheter
krossade druvor, druvmust eller vin hans egen skörd givit honom
eller han av andra förvärvat sig och vilka myckenheter han till andra
levererat eller vilka affärer med sådana varor han förmedlat. Dessutom
skola böckerna utvisa, huru mycket socker eller andra för källarbehandling
av vin eller för tillverkning av hushållsdryck avsedda ämnen, som
anskaffats, och i vilken omfattning dessa ämnen använts till sockring av
vin eller vid tillverkning av hushållsdryck. Böckerna skola vidare utvisa,
vilken myckenhet vinliknande drycker erhållits av den egna skörden
eller anskaffats från andra, huru mycket som levererats därav och vilka
affärer med sådana varor som förmedlats. I böckerna skola införas tidpunkten
för affärens avslutande, leverantörernas namn och, om det i det
särskilda fallet rör sig om försäljning i fat eller av mer än en hektoliter,
även köparens namn. Av förbundsrådet hava i »Ausfiihrungsbestimmungen»
fastställts formulär till ifrågavarande böcker. Dessa formulär
avse följande olika slag av böcker: Kellerbuch, Fasslagerbuch,
Weinlagerbuch, Budi för Geschäftsvermittler, Weinbuch fur Schankwirte,
Lebensmittelhändler, Krämer und sonstige Kleinverkäufer von Wein, och
Kontrollbuch fur die Verwendung von Zucker und anderen Stoffen bei
der Zubereitung und weiteren Behandlung von Wein und Haustrunk.
Till »Kellerbuch» finnas två olika formulär, det ena för vinodlare och för
sådana värdshusvärdar, som uteslutande för eget behov eller för utskänkning
tillverka vin av inom riket skördade druvor, och det andra för vinhandlare,
odlareföreningar (Winzergenossenschaften) eller andra bolag. Vinhandlare
och vinodlareföreningar äro även skyldiga att föra Fasslagerbuch
eller Weinlagerbuch, och detta åligger även i vissa fall vinodlare. Alla
bokföringsskyldiga äro vidare pliktiga att föra kontrollbok över användning
av socker och andra ämnen vid beredning och behandling av vin
och hushållsdryck. För värdshusvärdar, handlande med livsmedel och
andra handlande, som mottaga vin och druvmust blott i färdigt tillstånd
och sälja nämnda vara i oförändrat skick, finnes ett särskilt formulär
till vinbok.

Den som inför medvetet oriktiga uppgifter i böckerna straffas med
fängelse t. o. m. sex månader och med böter t. o. m. 3,000 mark eller
med ettdera av dessa straff. Likaså den, som innan den i lagen stad -

113

gade tid för böckernas bevarande gått till ända, förstör eller undanskaffar
dem. Andra förseelser mot lagens föreskrifter i fråga om bokföringsskyldighet
straffas med böter t. o. m. 600 mark eller med enkelt
fängelse (Haft) t. o. m. sex veckor.

Då hushållsdryck eller andra drycker än vin eller druvmust förvaras
å sådan plats, varest vin till avsalu tillverkas eller lagras, och i sådana
fat, som användas vid tillverkning eller lagring av vin, måste dessa fat
på ett i ögonenfallande ställe vara försedda med beteckning, som tydligt
angiver innehållet. Äro nu ifrågavarande drycker lagrade i flaskor, behöva
endast flaskstaplarna vara försedda med sådan beteckning. Uppsåtliga
förseelser mot dessa bestämmelser straffas med böter eller enkelt
fängelse (Haft). För den, som på grund av förseelse mot vinlagen dömts
till fängelse (Gefängniss), kan vederbörande polismyndighet meddela förbud
att förvara andra ämnen än vin eller druvmust på sådan plats,
varom nu är fråga. För brott mot sådant förbud stipulerar lagen samma
straff, som nyss nämnts.

Att övervaka dessa föreskrifters efterlevnad har lagen uppdragit
åt de hos hälsopolisen anställda tjänstemän och sakkunniga. Förutom
nattetid och, då omständigheter föreligga, som giva anledning antaga,
att arbete äger rum nattetid, jämväl då — skola dessa tjänstemän och
sakkunniga städse äga tillträde till sådana lokaler, varest druvmust, vin
eller vinliknande drycker framställas, beredas, saluhållas eller förpackas
ävensom i sådana lokaler, där dylika varor lagras. De äro berättigade
titt därstädes verkställa besiktning, att taga del av affärsanteckningar,
fraktsedlar och böcker samt att efter eget bestämmande begära eller
själva taga prov för undersökning. Om prov tages, skall vederbörande
lämna ett mottagningsbevis. En del av provet skall kvarlämnas under
försegling. Denna del, det s. k. motprovet, är avsedd att tjäna till kontrollundersökning.
Prov kan tagas från såväl färdiga drycker som från
samtliga råmaterial och från halvfabrikat. På begäran skall för det
tagna provet lämnas skadestånd, motsvarande försäljningspriset. Skadestånd
kan dock fordras först sedan av undersökningen framgått, att provet
varit av lagenlig beskaffenhet.

Innehavarna av ovanberörda lokaler äro skyldiga att sjiilva eller
genom hos dem anställda, med rörelsen fullt förtrogna personer tillhandagå
vederbörande tjänstemän och sakkunniga vid deras besiktning.
De skola sålunda åtfölja dem vid besiktningen och lämna dem upplysningar
om förfaringssättet vid tillverkningen av resp. produkter, om
rörelsens omfattning och om de ämnen som komma till användning
Tillika åligger det dem att lägga fram sina böcker, fraktsedlar o. d.

114

De, som yrkesmässigt förmedla affärer med krossade druvor, druvmust,
vin, mousserande vin, vinhaltiga eller vinliknande drycker äro pliktiga
att lämna upplysningar om de av dem förmedlade affärerna och att förete
sina böcker.

Den som uppsåtligen lämnar besiktningsmyndigheten oriktiga upplysningar
straffas med fängelse och böter eller med ettdera av dessa
straff. I övrigt straffas förseelser mot kontrollbestämmelserna med böter
eller enkelt fängelse (Haft).

I fråga om de affärsförhållanden och yrkeshemligheter, varom de
sakkunniga vid besiktning erhålla kännedom, ålägger lagen dem tystnadsplikt.
Brott häremot straffas, på talan av målsäganden, med böter
t. o. m. 1,500 mark eller med fängelse t. o. m. 3 månader.

Österrike.

Enligt den österrikiska vinlagen av den 12 april 1907 förstås med
vin genom alkoholisk jäsning av druvmust eller av krossade färska druvor
framställd dryck.

Sådana åtgärder som äro förenliga med en rationell källarbehandling,
äro tillåtna. Likaså medgives förskäring av vin med vin eller
druvmust samt nedsättande av vinets syrehalt med kolsyrad kalk; och
för att bota ett sjukt vin är det tillåtet att tillsätta vinsyra och natriumbisulfat
till vissa närmare angivna myckenheter. Såsom förfalskningskall
icke heller anses, att ett vin är färgat genom tillsats av bränt
socker eller behandling med färska rödvinskal (Rotweintrestern).

För rätt att tillsätta socker till vin eller druvmust fordras särskilt
tillstånd.

Såsom förfalskning betraktas särskilt tillsättandet av följande ämnen:
torkade frukter (russin, korinter) ävensom fikon och johannisbröd
eller andra sockerhaltiga växter och växtdelar, konstgjorda sötningsämnen,
glycerin, stärkelsesocker, oren sprit, tamarinder, fruktmust och fruktvin,
gummi och andra ämnen, avsedda att höja extrakthalten, bouquetämnen,
essenser, konstgjorda mustämnen, färgämnen, syror och syrehaltiga
ämnen, lösliga aluminiumsalter, koksalt, barium-, strontium- och
magnesium-föreningar, gips, borsyra, borax, salicylsyra, formaldehyd och
lösliga fluorföreningar.

Vid framställning av mousserande vin är det medgivet att vidtaga
sådana åtgärder, som äro vanliga vid rationell tillerkning av dylikt vin.

115

ävensom att tillsätta för hälsan icke skadliga ämnen, vilka tjäna till att
ernå en för vinet lämplig syrehalt eller skänka det en viss bouquet.

Med socker tillsatt vin får icke betecknas som »naturvin», »originalvin»
e. d.

S. k. »Tresterwein» (vin, framställt av med vatten tillsatta skal,
stjälkar o. d.) får endast tillverkas för eget behov, men ej till avsalu.

Frankrike.

Den gällande huvudförfattningen för reglering av vinhanteringen
utgöres av en förordning av den 3 september 1907, vilken avser att på
ifrågavarande område bringa i tillämpning en lag av den 1 augusti 1905
till förhindrande av bedrägeri i handeln med, och förfalskning av livsmedel
och jordbruksprodukter. Berörda förordning behandlar icke blott
viner, utan jämväl bränvin och andra spritdrycker. Förordningen innehåller
emellertid icke uttömmande stadganden i ämnet, utan finns jämte
densamma ett flertal författningar, huvudsakligen av äldre datum, vilka
fortfarande äga tillämpning.

Första kapitlet i 1907 års förordning handlar om viner. Under
benämningen vin må icke saluhållas eller försäljas någon dryck, som icke
framställts uteslutande genom jäsning av färska druvor eller av saft av
färska druvor. Förbjuden är varje åtgärd, som åsyftar att förändra
vinets naturliga beskaffenhet, i ändamål vare sig att bedraga köparen i
fråga om varans goda kvalitet eller ursprung, eller att dölja en förändring
hos densamma. Däremot äro sådana åtgärder medgivna, som
endast innefatta ordinär vinberedning (vinification réguliére) eller konservering
av vin. Sådana åtgärder äro blandning (coupage) av vin med
vin, frysning av vin, pasteurisering, samt klarning av vin med i förordningen
särskilt angivna ämnen.

Frågan om tillsättande av socker till vin regleras genom vissa
lagar av äldre datum. Det är enligt dessa medgivet att tillsätta socker,
men skall denna åtgärd anmälas hos vederbörande myndighet minst tre
dagar förut. Myckenheten socker, som må tillsättas, är begränsad till
10 kg. på 3 hl. druvor eller 2 hl. must. Sockring av vin får endast ske
under tiden för vinskörden. Vid saluhållande av vin, tillsatt med socker,
skall detta deklareras såsom »sockrat vin» (art. 4 i lag den 14 augusti
1889).

Att tillsätta vatten eller sprit till vin är förbjudet och belagt med
straff, även om köparen vid köpet äger kännedom om åtgärden (lag den
24 juli 1894).

15— 182232

116

Då druvorna äro allt för mogna, är det medgivet att höja syrehalten
genom att vid jäsningen tillsätta ren vinsyra till musten. Att
på samma gång tillsätta socker och vinsyra är emellertid icke tillåtet,
utan utesluter endera av dessa åtgärder den andra.

För eget behov är tillverkning av sockrat vin genom tillsats av
vatten och socker medgiven, men denna hushållsdryck får icke under
någon förevändning försäljas eller blandas med vin, avsett till avsalu.
Den myckenhet socker, som får tillsättas sådant hushållsvin är i lag
bestämd. Likaledes är tillverkning av vin med tillsats av allenast vatten
— s. k. »piquette» — medgiven för det egna hushållets behov, men ej
till avsalu.

Dryck, tillverkad av russin, skall deklareras som russinvin (vin de
raisins secs). Detta gäller även om drycken är blandad med vin och
oberoende av den kvantitet vin, som ingår i blandningen.

I fråga om ursprungsheteckningen finnas mycket stränga bestämmelser,
avsedda att förbehålla vissa benämningar åt viner från särskilda,
fastställda distrikt (såsom Bordeaux, Bourgogne etc.).

Andra kapitlet i förordningen av den 3 september 1907 handlar
om mousserande viner. Yid framställning av sådant vin medgiver förordningen
användandet av de åtgärder, vilka äro kända under benämningen
»méthode ehampenoise» (champagnemetoden) ävensom tillsättande
av ren kolsyra. Emellertid får endast sådant vin saluhållas som »vin
mousseux», vars kolsyrehalt uteslutande härflyter av en alkoholisk efterjäsning
på flaska. Om kolsyran i vinet även endast till någon del erhållits
genom tillsats av färdig kolsyra, får vid vinets betecknande ordet
»mousseux» användas allenast under villkor att till detsamma fogas ordet
»fantaisie». Dessa ord skola å etiketten vara tryckta med samma bokstäver.

Spanien.

Enligt en Kungl. förordning av den 11 mars 1892 må såsom vin
allenast betecknas en genom jäsning av druvsaft erhållen dryck, vilken
framställts utan tillsats av sådana ämnen, som icke utgöra druvbeståndsdelar.

Att förskära vin med vin är tillåtet, likaså att till vin tillsätta
druvsprit. Till klarning av vin må användas husbloss eller albumin av
ägg eller blod. För konservering må vidtagas sådana åtgärder, vid vilka
främmande ämnen icke införas i vinet. Vidare är det medgivet att gipsa
vin intill en högsta gräns av 2 gram kalisulfat på 1 liter samt att till -

117

sätta koksalt intill 2 gram per liter. Slutligen är det tillåtet att tillsätta
rent rörsocker.

Däremot är det förbjudet att tillsätta s. k. industrisprit samt konstgjort
druvsocker eller stärkelsesocker ävensom andra än mekaniskt verkande
klarningsmedel.

Genom en lag av den 27 juli 1895 förbjudes framställning av
»konstvin» med undantag av mousserande vin och s. k. Mistelas (en
likörliknande dryck). Som »konstvin» anses sådant »vin», som icke framställts
genom jäsning av saften av färska druvor, ävensom sådant, som
innehåller tillsats av något ämne, som icke härrör sig av druvor. All
handel med vin är underkastad en särskild kontroll.

I fråga om importen av franska viner, avsedda till förskäring av
spanska viner finnas särskilda bestämmelser i en lag av den 14 juli 1894.

Portugal.

Några särskilda lagbestämmelser angående tillverkning av vin finnas
icke i Portugal. Enligt ett kungligt dekret av den 1 september 1894
må emellertid som »vin» allenast saluhållas en genom jäsning av färska
druvor framställd dryck, dock att beträffande portvin och madeira gäller,
att dessa viner äro underkastade en särskild hävdvunnen behandling.

Benämningen »Portvin» får endast användas på vin från distriktet
Douro, benämningarna »Bucellos», »Dac», och »Collares» på vin från
distrikten med samma namn, och benämningen »Madeira» på vin från ön
Madeira.

Export av nu nämnda vinsorter må endast ske direkt från de
respektive distrikten. För export från en ort utanför distriktet fordras
av vederbörande myndighet utfärdat tillståndsbevis åtföljt av bevis, att
vinet verkligen kommer från det ifrågavarande distriktet.

I Lissabon-distriktet och i södra Portugal tillverkas stora kvantiteter
vin på samma sätt som Portvin, Dessa viner exporterades förr
under namn av »Lissabon Portvin». Numera må emellertid intet av dessa
söta viner exporteras under namnet »Portvin», utan skola dessa viner nu
officiellt endast benämnas »Yinhos liceroses» (söta viner).

Italien.

Den gällande italienska vinlagen är av den 12 april 1917. Densamma
skiljer mellan naturviner eller äkta viner (vini genuini) och icke -

118

naturviner (vini non genuini). Som naturvin betraktas endast sådant
vin, som framställts genom alkoholisk jäsning av saften av färska eller
lätt övermogna druvor. Alla andra viner, och däribland sådana som
framställts av torkade druvor eller genom jäsning av med sockerlösning
tillsatt pressmassa, anses som icke-naturviner. De närmare bestämmelserna
angående behandling av naturvin meddelas av Konungen.

För att ett vin skall anses som naturvin måste det hålla en alkoholhalt,
då fråga är om rött vin, av minst 9 %, och i fråga om vitt vin
av minst 8 %. Ett vin av lägre alkoholhalt kan dock anses som äkta,
om produktionsorten vid köpet tydligt angives och om vinet till sin sammansättning
överensstämmer med vin av samma ursprung och av samma
skörd. Som icke-naturvin anses även varje vin, som saluföres under
annan benämning, än de för de vanliga vinsorterna brukliga, och till ett
pris, väsentligt understigande de allmänt gängse priserna med tillägg av
tull och accis.

All tillverkning till avsalu av icke-naturvin är förbjuden, likaså
handel med sådana viner. Överträdelse av detta förbud är belagt med
bötesstraff. Vinet kan tagas i beslag av vederbörande myndighet, vilken
emellertid äger att, om den så finner lämpligt, återställa det till ägaren
efter att först hava låtit denaturera det på ägarens bekostnad.

Utländska importerade viner må icke inom landet göras till föremål
för någon behandling. Om utländskt vin importeras på kärl, vilka
äro försedda med påskrift, som kan lända den italienska vinproduktionen
till skada, skall det beslagtagas.

Förbudet mot tillverkning av icke-naturvin är icke tillämpligt på
s. k. halvvin, vilket erhålles genom jäsning av avfall av färska druvor,
sedan detta utspätts med vatten. Tillverkning av sådant vin må dock
endast ske under vissa av myndigheterna bestämda tider på året. Detta
vin må endast säljas under benämning halvvin (vinello), och en var, som
saluhåller sådant vin, skall med tydlig stil anbringa ordet »vinello» såväl
utanför affärslokalen som på de kärl, vari vinet förvaras.

Tillverkning och försäljning av medel, avsedda till framställning
av konstgjort vin eller till förfalskning av vin, är förbjuden. Likaså
annonsering om sådana medel eller om recept å tillverkning av ickenaturvin.
För överträdelse av dessa förbud stadgar lagen bötesstraff,
och samma straff drabbar även vederbörande boktryckare eller tidningsutgivare.

Lagen innehåller vidare utförliga kontrollbestämmelser. Kontrollen
över vinhandeln och vintillverkningen är anförtrodd åt vissa i lagen angivna
myndigheter. Vederbörande handlande äro skyldiga att till kon -

119

trolltjänstemännen lämna prov för undersökning. Hur undersökningen
skall verkställas och vilka som äro befogade att verkställa densamma,
finnes i lagen noga angivet. Vissa ekonomiska sammanslutningar på
ifrågavarande område äro enligt lagen berättigade att, om något misstänkt
fall skulle förekomma, taga prov av varan och låta undersöka detsamma,
allt dock på egen bekostnad.

Blir någon fälld till ansvar enligt ifrågavarande lag, skall domen
offentliggöras i lokaltidningarna och medelst anslag å vissa allmänna
byggnader. Har förseelsen haft avseende å vin för export till utlandet,
skall domen anslås å italienska konsulatet i det land, dit vinet varit avsett
att sändas.

Analys tabell A,

						Egentlig vikt + 15°	C				Destilla-	Vinets	halt av			Reducerande
				Provets			Destillations-	Alkohol	Extrakt	tets aci-ditet	nyttig syra approx.	aciditet beräkn.	200 mm. rör	socker (invert-socker)	Sacka-	Socker- fritt	Frukt- socker		Askans alka-linitet		Gr.				Omdöme av en
	Provets n:r och beteckning											q n			ss. icke	Före	Efter	Före	Efter	ros	beräkn. i % av				Glyce-	Glycerin	Reaktion med blyättika	Prövning på främmande färgämnen
				Minut-pris i kr.	Vinet	Dcstil- latet						cm a — 10	attik-	icke	flyktig	extrakt	Aska			pr 100 gr. alko-hol	Anmärkningar	vintillverkare, grundat på smakprov
				Storlek		Bestämd	Beräknad	Volym- procent	gr. i 100 cm 3	gr./lOO cm 3	lut pr 100 cm 3	syra2	flyktig syra8	syra3 gr./lOO			invertering			socker- halten	gr./lOO	cm 3.— 10	1 lut pr	gr./lOO
											vin									lut	1 gr. aska
													gr./lUU cm ö	cm 3			gr./100 cm3	gr./100	cm 3		cm 8	cm 8
1. 2.	Cider 1915 ........... Krusbärsvin..........	10/j >	18 p	—	—	1-0023 / 1-0774 \ 1-0774	0-9936 0-9873 0-9873	1-0087 1-0895	1-0087 1-0901) 1-0901J	4-43 9-40	3-52 7-46	2-09 7 23-4	1-5 5-4	0-02 0-07	0-02 0-08	0-70 0-77	-0-33° -13-6°	-0-30’ -13-5°	0-17 / 21-34 1 1 21-49 /	0-18	—	1- 9 2- 0	57	0-243 0-184	33-6 15-2	13-8 8-3	029 076	8-2 10-2	f Svagt gulaktig) \ fällning. / Gulgrå fällning.	—	Svagt gult. Svag äpplelukt. Tunn, syrlig smak. Opaliserande, gulaktigt, mycket sött.	—
3.	Krusbärsvin 1914........		>	—	—	0-9989	0-9862	1-0125	1-0127	10-35	8-21	3-05 8	13-1	0-16	018	0-66	- 2-6’	- 2-6’	{ JS}	—	_	1-6	_	0-164	18-6	113	0-78	9-5	(Nästan vit fall-)		(Svagt gult. Ganska tunn smak. Ringa avsättning	Saften starkt
4.	Vitt vinbärsvin 1913......																										( ning. /		\ av ett fint grått slam.	utspädd.
	>	—	—	0-9940	0-9875	1-0064	1*0065	9-23	7-33	1-56 9	14-6	0''18	0-20	0-90	± 0°	-0-17°	0-05	0-05	_	1*5	_	0-196	17-2	8-8	0-61	8-3	(Nästan vit fäll-)		fSvagt gulaktigt. Tunn, syrlig smak. Ringa avsätt-	Saften starkt
																												/ mug. /		\ ning i flaskans botten.	utspädd. -
5.	Vinbärsvin...........	19/i	>	—	—	1-0533	0-9859	1-0670	1*0674	10-61	8-42	17-48	8-1	0-io	011	113	-8-73°	-8-67°	/ 14-95 1 1 14-83 J	—	_	2-6	55	0-248	—	—	0-81	9-6	(Brungrå fäll- ) 1 ning. /	_	(Något rödaktigt gulbrun färg, ljusare än n:r 10. God) •j smak, möjligen surare och mindre fyllig än n:r 10. >
				( Litet \ l prov J		/ 1-0454 \ 1-0453	0-9846 0-9846																							[ Svarta eller svarta och röda vinbär?
6.	Rött vinbärsvin.........	>	p	—	1-0602	1-0007}	11-77	9-34	15-74	2-9	0-04	0-04	0-82	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	(Grågrönblå fäll-\ \ ning. /	—	Tämligen ljus, röd färg. God, ganska fyllig smak.	—
7.	Lingonvin ...........	>	p		—	/ 0-99951 \ 0-9995/	0-9848	1-0146	1-0147	11-59	9-20	3-53 10	5-0	0-06	0-07	0-72	f-2-r \-2-74°	- 2-7° - 2-8°	2-00 1 1-99 f	—	—	1-5	—	/ 0-129 1 1 0-133 J	15*2	11-4	/ 0*41 1 \ 0-43 f	4-6	(Grågrönblå fäll-) 1 ning. /		iLjust röd färg. Tunn, syrlig smak. Ej klart, mindre) 1 bottensats. Prövning på saft av vacciniumarter 1
																													[ enl. Plahl utföll positivt.
8.	Körsbärsvin. Aklbom & C:o, Sthlm	Nov. 17		—	1-0295	0''9814	1-0478	1-0481	14-78	11-72	12-45	7-1	0''09	O-lo	0-59	— 4-4°	- 4-3’	/ 9 56 \ 1 9-55 /	—	—	2-9	51	0-299	_	—	0-63	5-4	(Mörkt gråblå \ \ fällning. /	Neg.	Lukt och smak av bittermandelolja.	—
I 9.	Körsbärsvin fr. Västervik ....	P	p	_	_	1-0385	0-9890	1-0494	1 0495	7-99	6-34	12-82	3-7	0-04	0-05	0-10	— 4-43°	i-f53!	10-75	11-30 1	0-5	1-6	49	1 0-171	14-0 \	8-1	( 0-07 \	1-2	f Mörkt gråblå 1	Neg.	(Färg som eu tämligen utspädd körsbärssaft. Svag)
i 10''	Sv. vinbärsvin. Ahlbom & C:o,										\-4-53°	10-74	11-18 /	\ 0-172	13-6 /	\ 0-08 j	\ fällning. /	\| smak av bittermandel. Bottensats mkt obetydlig./ \| Föga alkoholhaltigt.	—
11.	Sthlm........... Sv. vinbärsvin. J. H:son Eng-	13; ii	p	‘/i but.	T— 0	1-0611	0-9822	1-0786	1-0789	1.4-01	11-12	20-49	6*5	0-08	0-09	0-89	1-8-27° \ — 8*33°	-8-33° - 8-0°	16-80 1 16-91 (	—	—	3-6	52	0-356	31-8	8-9	J 0-64 1 \ 0-67 /	6-0	1 Gråbrun fäll- 1 ( ning. /	Neg.	Gulbrunt. God, tämligen söt, alkoholstark smak.	—
! 12.	länder, Tingsryd....... Flädervin. J. M:son Englander,	S/l2	p	1/l >	4—	1-0332	0-9848	1-0484	1-0485	11*59	9-20	12-56	9-6	0-1 2	0-13	113	-9-40°	-9-47°	( 8-67 1 8-64	8-91 ) 8-85 /	0-2	3-7	70	0*303	—	—	j 0-88 \ \ 0-88 J	9-6	(Mörkgrå fäll- \ 1 ning. /	Neg.	Rödbrunt, mörkare än n:r 10. God, men syrlig smak.	För stark syra.
	Tingsryd...........	*	>	Vi »	4''—	1-0404	0-9851	1-0552	1*0553	11-32	8-98	14-33	6-9	0*08	0-io	0-98	-10-8°	-10-8°	/ 10-71 1 1 10-75 f		—	3-6	69	/ 0-381 1 \ 0-373 /	—	—	0-88	9-8	(Grågrönblå fäll-1 1 ning. J	Neg.	Brunrött, svagt opaliserande. God, rätt fyllig smak.	J Sannolikt flä-l derbär.
13.	Extra fint vin * * * alkoholfritt .	7/l2	>	1/s P	110	1-0496	0-9997	1-0496	1-0498	0-20	0-16	12-90	7-0	0-08	0-10	0-68	/—4''26°l \-4-287	-4-40’	—	—	1 ringa / \ mängd/	—	—	0*136	15-8	11-6	—	—	(Grågrön fäll- ) \ ning. (	Neg.	(Starkt opaliserande. Färg som utspädd bärsaft, var-1 1 på även smaken tyder. Svag essencesmak. Täm-I j ligen sött. Innehöll en ringa mängd salicylsyraA 1 Prövn. på sackarin: negativt.	1 Mycket utspädd -j lingonsaft + 1 eterarter.
14. 15.	Old superior påle sherry * * * * . Påle sherry superior Gordon Her-	I7/u	p	Vi *	2''50 6	1-0423	\| 0-9957 ] 0-9956	1-0465	P0466j	3-04	2-41	12-06	35''3	0-42 11	0-53	0*71	+ 2-93°	-1-57’	—	10*9	c:a 2''6	1-3	—	0-067	—	—	—	—	(Ljus brunaktig \ fällning.	Neg. Sannolikt) sockerkulör. /	1 Tämligen mörkt brungult. Smak motbjudande, attik-1 1 sur. Vid destillationen lukt av ättiketer. Uppen-v \| bar förfalskning.
	manos Jerez * *.......	15/n	*	Va »	2’-	1-0409	0-9926	1-0477	1-0483	5-18	4-11	12-51	45-0	0-54	0-68	0-96	-2-67’	-2-67°	j 9-22 1 1 9-32 /	—	—	3-2	—	0-398	34-6	8-7	—	—	(Brunaktig fäll-1 1 ning. (	>	(Opaliserande. Mindre bottensats av fint slam. Täm-1 i ligen mörktbrunt. Vedervärdig blandning medl	Bedrägeri.
16.	Very old sherry superior, Special																													( salubrinliknande lukt och smak.
	reserv extra. J. C. Teilmann & C:o	20/l2	p	Vi »	12-30	1-0038	0-9768	1-0272	1-0270	19-34	15-35	6-98	8-6	0 10	013	0''40	-1-67°	(-1-33°)	) 4-72 \| 1 4-70/	—	—	2-3	47	0441	10-6	2-4	0-73	4-8	(Ljus gråaktigt) < brungul fåll->	Neg.	(Röd kapsyl med vapen i guld. Korken märkt J. C. \ Teilmann Sc C:o. Färg och smak som sherry.	Tämligen oför-
																												( ning.” J	skuren sherry
17.	Extra fin scherry alkoholfri . . .	8/l	18	■/i »4	7*50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-		—	— ''	—	—	—	—	—	—		(Grönaktigt blå-) \ grå fällning. J	—	Sannolikt en utspädd, sockrad lingonsaft.	f Utspädd lingon-s saft. Hög halt 1 av fri syra.

1 Utspädd till vinets ursprungliga volym. — 2 Jfr anmärkningarna till analysmetoderna. — 8 I n:r 1 som äpplesyra, n:r 2—13 som citronsyra, n:r 14—16 som vinsyra
— Best. gm indunstning 1-67 gr./100 cm» — 10 Best. gm indunstning 3-53 gr./lOO cm3. — 11 Totalhalt flyktig syra best. genom destination med vattenånga 0-39 gr./lOO cm''.

182232

Analystabell B.

					Egentlig vikt + 15c	C				Destilla tets aci	Vinets halt av	Vinets aciditet	Polarisation i i 200 mm. rör					T"	-					- ------
			Provets			Destillations-	Alkohol	i Extrakt	j flyktig syra	socker (invert-			Frukt- socker		Askans alka-
Provets n:r och beteckning	Datum						återstoden1				ditet	appi ui. Beräkn. ss.	beräkn ss. icke flyktig	t_		SO	eker)	Sacka-	Socker-		linitet		Gr. Glyceri pr 100
		! Minut-	Vinet	Destil- latct			\| Volym-procent			cm 8 — 10	ättik-	icke flyktig 1 syra8	lore	\| Efter	Före	Efter	ros	oxtrakt	beräkn. i % av	Aska		11 n ! cm8 — j 1 lut pr	j Glyce-rin	ni Reaktion med blyättika	Prövning på främmande
		Storlek	i pris i kr.		'' Bestämc	Beräknat	gr. i 101 cm 8	gr./lOO cm 3	1 lut pr 100 cm.	syra2	syra8 gr./lOO cm 8	invertering	invertering			socker- halten	gr./! 00 cm 8	2 n cm 5 — 10	gr. alko hol	1 färgämnen
				j_	J_		i_	]_	1_			vin	gr./lOO cm 8	gr./iOO cm 8	gr./100 cm 8		lut	1 1 gr.	l gr./100 cm 8
18. Oporto * * * . .	17/n 17	Vi	hut.	2-60 4	1-0238	0-9930	1-0306	1-0308	4-88	3-87	7-97	26-7	0''32 6	l \| 0-40	0-62	-1-50’	! -1-53’		6-3		1-7		0-096				l	j [Mörkbrun fäll-	Tjärfärgämne
																												l ning.	närvarande.
19. Old red portwine. José Febrery &					( 1-0285 \ 1-0284	0-9826 0-9825	1-0453
C:ie, Oporto........	18/n »	‘/l		8-50	1-0459) 1-0459,	13-72	10-89	11-88	18-3	0-22	0-27	0-58	(—2"93°1 \-3-00°J	•j - 3-0°	if 8-66 \|\ 8-70	8-90 \ 8-88 J	0-2	3-0	47	0-432	i —	—	0-81	! 7-4	i (Grönaktigt ] < brungrå fäll-	Neg.
																												l ning. J
20. Extra gam. portwin, Oporto . . .	I6/n »	v.	>	2-—	\| 1-0243	0-9907	1-0332	1-0336	6-63	5-26	8-69	30-4	0’37	_	_		,											(Rödviolett fäll-1 ning.	Tjärfärgämne
																												närvarande.
21. De la Force Sons & C:o. Oporto.								-
Special portwines.......	I8/ia »	V»	i	8''-	j 0-9949	0-9827	1-0117	1-0122	lo*53	i 10-74	2-93	7-4	0-09	o-ll	0-40	: - 0-8°	— 0-8°	( P25 )					0-236	11-6	4-9				(Inneh. ett fram-
22. Vinho Vel ho de Porto suporior,													1 1-26 /							Grå fällning.	■J mande rött [ färgämne.


Oporto.......... 23. Superior old portwine London,	8/ia »	7*	>	7-—	1-0144	(19780	1-0365	1-0364	18-14	i 14-39	9-42	16-4	0-20	0-25	0-97	- 4-o°	- 4-0°	/ 7-81 1 ) 7-77;	—		1-6	53	0-174	lfi‘7	9-6	—	—	1 Mörkgrå fäll- ) l ning. J	Neg.
Märket.........	20/lS >	lA	>	5--	1-0196	0-9893	1-0299	1-0303	7-74	6-14	7-83	6-8	0-08	O-io	0-45	-1-33°	K-2-80)! 1-2-67°/	3-32 6	4-32	0-95	(3-6) 8	57	0-178	10-6	6-0	—	—	(Blåaktigt mörk-) ) grå fällning. /	Neg.
24. Rebello Valente, Porto......	4/l2 »	Yi	»	6-—	1-0111	0-9812	1-0298	1-0299	14-97	11-88	7-73	7-2	0-09	o-ll	0-54	—2-40°	-2-40°	J 6-05 1 ) 6-06 \|	—		1-7	49	0-105	8-6	8-2	—		Brun fällning.	{ närvarande.
25. Portvin, alkoholfri. Svenska Frukt-																													(Inneh. ett rött l färgämne, som , icke är bär-eller vinfärg-
konservfabriks a.-b.......	°/u >	Vs	>	1-26	1-0543	0-9997	1-0646	1 0546	0-20	0-16	14-14	1-2	0-01	0-02	0-42	-3-47°	-5-20°	—	-	c:a PO	—		0-086	7-6	8-8	-		iSvagt rödaktigtl \ grå fällning. /
26. Portvin, alkoholfri. Svenska Frukt-																													[ ämne.
konservfabriks a.-b....... 27. Selected dry Madeira. Almquist &	•/. i8	Vi		2-50	—	_	—		'' —	—				— i	—	—	—	—	—	— ’	—		/ 0-076 1 \ o-o76;		— ■		—	IViolettröd fall-) 1 ning. Svagt ro-1 safärgad lös-1	(Starkt färgat. < Sannolikt tjär-
C:o, Göteborg. * 21/* volympro-																												l ning. j	\| färgämne.
cent alkohol...... 28. J. Calvet & C:ie, Bordeaux 1914 Chateau G D Puy Ducasse . . .	8/l2 17 \|	l/i /l	>	4-- -	1-0518	0-9984	1-0535	1 0534	1-07	0-86	13-83 \|	1-4	0-02	0-02	0-24	-3-40°	-5-67°	12-29	13-37	\| l-o	0-5	50	( 0-072 ) 0-071	t9) 4-9;	6-9	_		(Rödgul fällning. \| Svagt gulakt.) 1 lösning.	j Tjärfärgämne 1 ) närvarande. j
S0/l2 »	7>	>	7-- j	0-9969	0-9862	1-0106 \|	1-0107	10-35	8-21	2-57 !	8-1 \|	o-io I	0-12 j	0-61	-0-03°	±0’	0-20	—	—	2-4	_ i	0-272	14-9	5-6	0-80	9-7	(Blåaktigt grå ) [ fällning. /	Neg.
29. Anglade k C:o, Bordeaux Chat.
Margaux.........	18/l2 » j	V«	1	4*75	0-9957 1	0-9862	1-0094	1-0095	1035	8-21	2-28	7-9	0-10	0-12	0-61	± 0°	±0°	0-17	—	—	2-1 j	—	0-266	13-6 1	51	0-71	8-6 \|	>	Neg.
30. Extra fin glögg.....	I6/u >	Va	>	2-—	1-0569	0-9924	1-06411 1-0638 (j	1-0646	5-33	4-23	16-73 \|	24-4 \|	0-29		_		_										-	(Brnnviolettfäll-	Tjärfärgämne )
																											1	ning.	närvarande. f
31. Extra fin julglögg . . .	Vit »	Vi	>	3-50	1-0225 i	l-oooi	—	1-0224 \|	0	0	5-4	25-6	0-31		—	—		—		—	—		—		—		-)(	Ljust gråaktigi fällning. /	—
52. Extra fin julglögg . .	> >	‘/i	>	3''60	1-0195 j	1-0000 i	—	1-0196 !	0	0	4-7	23-1	0*28	— j	—	- 1	— 1	_	(	_		_					- i	Gråaktig fall-)

1 Utspädd till vinets ursprungliga volym. — * Jfr anmärkningarna till analysmetoderna. - * Beräkn. såsom vinsyra. - « Inköpt till partipris kr. P80.
182232

jl ning.

Totalhalt flyktig syra best. gm destination med vattenånga 027 gr. 100 cm9. - 8 Sockerbest. utförd senare än cxtraktbest.

Anmärkningar

Rödbrunt. Det röda färgämnet kunde nästan full-)
ständigt ntfärgas på ullgarn. Smak: motbjudande,i
ättiksur. Essence? Uppenbar förfalskning.

(Rödbrunt. Kapsyl med ordet »portvin». Smak er-j
| inrande om portvin, föreföll dock icke äkta. Vid
destillationen någon lukt av ättiketer. Askan starkt)
manganlwltig. Prövn. på saft av vacciniumarterl
enl. Plahl utföll negativt.

(Abnormt rött. Tämligen grumligt. Ättiksurt. Vid)

J destillationen lukt av ättiketer. Uppenbar för-1
■ falskning. Jäste, vid förvaring sprang korken nr|j
l och större delen av provet gick förlorad.

Kapsyl märkt »L. R. Voigt» med krona. Vinet jäste.) j
Kapsylen överbunden med järntråd. När tråden i
lossades, sprang korken i taket. Vinet utvecklade}!
kolsyra likt ett musserande vin. Smak icke sotnfi
portvin. Färg: portvinsliknande.

(Röd kapsyl med grip och ordet »Handelsmärke».
j Rödbrun portvinsfärg. Grumligt. Smak som port(
vin, tämligen alkoholstarkt.

(Liten kork. Färg: brunaktigt röd. Svagt opalise\
rande. Alkobolsvagt. Sannolikt en utspädd, med
I bärsaft uppblandad vara.

Brunt med rödaktig ton. Opaliserande. Mindre bottensats
av fint slam. Lukt och smak av ättiketer
och litet kryddor. Tydligen förfalskad vara.

Kapsyl med vindruva. Blek, brunaktigt röd färg.
Opaliserande. Smak: sötsur, även av kanel. Innehöll
salicylsyra. Prövn. på sackarin: negativt.

Kapsyl med vindruva. Bjärt röd färg. Fadd smak,
som en mycket dålig limonad. Innehöll en del
större oaptitliga, mörka flockar (svampbildningar).

Omdöme av en
vintillverkare,
grundat på
smakprov

(För obehagligt
\ att smaka på.

(Starkt sött. Innehåller
blå- |
bärssaft och
tarragonavin.

Innehåller litetj
lingonsaft.
Eterarter. |

Antagligen äkta
portvin, förskuret.

Innehåller tarragona.
Starkt
förskuret.

Besynnerlig
lukt. Avsmakades
icke.

I Erinrar om äpplen.
Möjligen
konstgjorda
eterarter.

Av helt annat
slag än före
gående.

jKapsyl märkt A. & C:o. Söt smak, russinliknande. Innehåller san''
’ Icke madeira. Färg ganska starkt brungul. Inne- j nolikt litet sahöll
salicylsyra. Prövn. på sackarin: negativt. mosvin.

(Klart med obetydlig bottensats (vinsten). Färg:

I tainUo-on niiirif råa »lod, något kärv smak. Före saft

av vacciniumarter enl. (I \ ning.

I tämligen mörk, röd. God, något kärv smak. Före-lj (Ingen anmärkfaller
äkta. Prövn. pä
Plahl utföll negativt.

Blå kapsyl med vindruva märkt »Anglade & C:o,) j
Bordeaux». Färg ljusare än föreg. Smak: mindre I
utpräglad än föreg., icke så övertygande äkta som)!
föreg. Prövn. på saft av vacciniumarter enl. Plahll i
utföll negativt.

Grumligt. Tämligen mörkröd färg. Hade den egendomliga
sirapsliknande och orena smak, som utmärkt
bärsafter från samma vinfabrik.

Ljus, brunröd färg. Stark smak av nejlikolja. Ättiksur
och svagt söt. Inneh. sannolikt litet bärsaft.

Stark reaktion på salicylsyra.

Ljus, brunröd färg. Smak av nejlikolja och kanel.

Ättiksur och svagt söt. Innehåller sannolikt litet
bärsaft.

Starkt utspädd
bärsaft + nejlikolja.

Starkt utspädd
bärsaft +
kryddor.